torsdag 29 december 2011

Snyltar'n

Har snyltat vidare idag. När jag drabbades av akut sysslobrist framåt eftermiddagen ringde jag och bjöd ut min vackra uppenbarelse som sällskap och allmän prydnad, och fick genast napp i Halkokari. Med löfte om att kaffe var på gång inom en snar framtid hoppade jag genast i bilen och rattade åstad hem till P. "Vad snabbt du kom" sa värdinnan i Halkokari. "Tack, det är ett direkt resultat av min brist på liv", svarade jag smickrad. Typ.

Vi gratulerade varandra till examen, eftersom vi båda två har avlagt en sådan här innan jul. Och så drack jag glupskt två stora koppar kaffe. Lille A, tre år förmanade mig dock allvarsamt att inte börja på med kaffet innan "mamma har sagt varsågod". Skärpt och väluppfostrad kille, det där.

När jag kom hem välkomnades jag av en varm, inbjudande fläkt av... bajs. Grannen var inne häromdagen och förvarnade att en rörgubbe kommer att komma och rensa avloppet den här veckan, och tydligen har det gjorts nu. Ur golvbrunnen i muggen stiger en distinkt kloakdoft, en bris av död apa. Eller lite om om någon har stoppat upp en gammal buffel, men inte riktigt rensat ut innanmätet ordentligt. Yäk. Hoppas det lägger sig av sig självt, annars vet jag inte vad jag ska göra.

Och som det har slaskat idag. Jag fick gå in tillbaka, byta till gummistövlar och ta ny fart när jag skulle iväg till Halkokari idag. Typ en decimeter vatten och slask över hela gården. Jag åstadkom präktiga svallvågor när jag stävade iväg med mina gråa gummistövlar mot bilen. Tur att man har sådana vid denna typ av väglag. Tårna var torra och nöjda inne i dojorna.

Så att sådant en torsdag som denna.

Via Öja

Drog taktiskt nog via Öjan och heimgååln ikväll efter en sväng via butiken då jag inte kände för att åka hem. Det taktiska bestod i att det precis hade ätits fisksoppa på Nyströmsbackan när Maja klev in, och hon därmed raskt kunde sno åt sig en portion. Och dessutom kröna verket med en kopp av pappas kaffe, som är så starkt att man får magsår redan när man fuktar överläppen med det.

Satt och hängde vid köksbordet en stund och diskuterade V8:or och Formel 1-bilar med pappa och bror, och roade mig med att flika in oväsentliga kommentarer mellan varven, eftersom samtalsämnet inte riktigt var inom mitt intresseområde. Som känt är jag lite dålig på detta med att spela intresserad om jag inte är det. Och Formel 1 hör verkligen till de där sakerna jag föraktar mest av allt. Det är någonting så oerhört motbjudande med det där tönteriet att jag blir matt i hjärnan av att tänka på att folk faktiskt fucking tittar på skiten. Har jag hört, alltså. Hemma hos hos oss har nog ingen någonsin bemödat sig. Vet alltså inte riktigt hur vi kom in på ämnet, det är ingenting som brukar diskuteras överlag. Det är ju för fan inte ens sport. Köra bil är aldrig sport. Det är mera som en syssla, typ klippa gräs eller hämta posten.

Sedan ritade pappa upp en karta över hur man lämpligen flisar på det effektivaste sättet på baksidan av ett kuvert. Sedan åkte jag hem längs en beckmörk Yxpilarääto. Och nu ser jag att det singlar ner stora, stora snöflingor i ljuskäglan från gatlyktan utanför mitt fönster. Få se om man vaknar upp i ett vinterlandskap imorgon nu då.

tisdag 27 december 2011

It's a first!

Lyckades idag för första gången i mitt liv med konststycket att låsa ut mig. Klick, sa det bara när dörren slog igenom bakom mig, och jag började fundera ut om jag verkligen hade tagit med mig nycklarna. Hade jag inte, kom jag fram till.

Turligt nog såhär i mellandagarna så sitter folk ofta hemma och slappar mitt på dagen, så redan på den andra dörren jag ringde här i huset fick jag napp. Och en granne med reservnyckel kom och släppte in mig tillbaka. Bara att ta nycklarna från kroken och göra om - göra rätt.

måndag 26 december 2011

Nyströms jul

Julen firades traditionsenligt på Nyströmsbackan. Vi i familjen, Svägerskan och en faster. Julbord, Kalle Anka och tända ljus. Redan när jag anlände till heimgååln framåt eftermiddagen noterade jag att området under granen var smockfullt med julklappar. Och så öste jag på en driva, varefter pappa ännu kom kånkande med sin hög. Det var alldeles pinsamt så mycket julklappar det blev i år. Och den yngste av julfirarna var 21 år. Det bara blir så. I gänget fanns nu också en nybliven husägare, vilket av naturliga skäl betyder att man köper en del grejer. Och så var det åboborna som behövde grejer. Och tydligen behövde jag också en massa saker. Och föräldrarna satt också de och öppnade ask efter ask, rev av papper efter papper och knöt upp band efter band. Herregud så många julklappar det blev.

Pappa hade adresserat min klapp extra noga. För att den säkert skulle komma rätt.

Det konstiga var dock att jag öppnade precis varje paket och konstaterade att preciiiiiis det här behövde jag ju. Just detta hade jag önskat mig, och jamen det där var ju precis det jag sa i somras att jag inte har. Jag fick till exempel just en sådan termos jag behövde av mamma, och precis den där parfymen som tog slut på julaftons morgon (!), och av pappa exakt de där besticken jag behövde, och av storebror just precis vinglas som jag bara äger två av sedan tidigare, och av lillebror och Svägerskan just de där vetetossorna man kan värma i mikron som jag har fingrat på i butiken.

Innan detta hade bröderna varit ute på julgubbeuppdrag, och återvände genomsvettiga framåt kvällen. Det enda som är svettigare än julgubbande är möjligtvis bastu-VM. Men julgubbande är inte lika farligt, förutom att sikten är lite skymd om man väljer att köra bil med tomtemasken nedfälld. Vilket min lillebror inte gjorde, och därmed avslöjade myten om jultomten åt åtminstone en mötande barnfamilj, berättade han stolt. Och så tittade vi såklart på Karl Bertil Jonssons jul, och läste naturligtvis med i kör: "Jag har närt en KOMMUNIST vid min barm!".

På juldagen åkte åkte vi iväg till Mjosund, hem till min storebrors, där vi bjöds på julkaffe ur sirliga koppar.
Spelade lite Tetris i soffhörnan.

Framåt kvällen, när vi återvände till Nyströmsbackan, tittade vi på Astrid Lindgrens Jul på tv. Finns det någonting bättre? Pippis jul, Madickens jul, Emils tabberas och Ronjas skidutfärd där hon fastnar med pjäxan i rumpnissenästet.

Sedan på juldagskvällen återvände jag hem till Neristan, där jag just nu sitter och inväntar familjen från Öjan som ska komma hit och äta lite risgrynsgröt. Vilken tur att jag fick bestick till julklapp.

Fil. mag!

Sicken julklapp man fick i år alltså! Gick i det närmaste dubbelvikt mot postlådan kvällen före julafton, för att skydda mig från regnet så mycket det gick. Och i postlådan låg det! Betyget!

Lite otroligt känns det ju, men enligt texten på pappret i den röda pärmen står det att jag har avlagt

filosofie magisterexamen
med huvudämnet logopedi
vid institutionen för psykologi och logopedi
vid Åbo Akademi.


Överst står mitt namn och allt, så det stämmer väl då?

Fantastiskt. Nu ska den här fil. mag:en fortsätta slappa lite, innan hon får besök från Öjan hit till Neristan. Det blir risgrynsgröt och kaffe med pepparkakor.

torsdag 22 december 2011

Juletid på kliniken

En extra bonus den här tiden på året är alla de här små förväntansfulla typerna som jag och kollegorna jobbar med på dagarna. Och som extra-extra bonus såhär dagarna för jul har vi allihopa fått mycket kramar, kort, teckningar - och till och med någon liten gåva. Man blir lite överväldigad faktiskt, av all denna uppvaktning. Tacksam och lite generad. Men väldigt glad.

onsdag 21 december 2011

Tannenbaum

Jag hastade hem från jobbet idag, efter en snabb sväng via stan där jag inhandlade den sista julklappen. Seger! Hur som helst, jag travade kvickt över gården, uppför trapporna och hem. När jag plockade upp telefonen ur väskan såg jag att pappa hade ringt. Ringde tillbaka, och möttes av ett förväntansfullt: "Nå? Såg du granen?".

Åhå. Det hade jag ju inte alls gjort. Jag hade bara gått raka spåret in, med sikte på dörren. Och dessutom var det mörkt ute. Granen, den som pappa hade lovat leverera, den hade jag missat. Som sagt - min pappa Skogsarbetaren är intresserad av detta med träd, och det är självklart att dottern ska ha en egen julgran i sitt lilla hem. Ifjol kom han också kånkande med en liten gran, som blev min första alldeles egna. Och jag gillar ju granar, äkta ska det vara. Lite spännande faktiskt att tassa ner tillbaka och se vad som väntade på gården.

Och ååå, en sån fin gran det var! Alldeles, alldeles lagom stor, lagom tät, lagom grön och lagom fin. Just exakt en sådan jag ville ha. Och nu vet vi ju hur det går att försöka fota en mörkgrön gran i ett mörkt hörn sent på kvällen. Det går - inte. Jag kan inte göra den rättvisa hur jag än försöker. Därför får ni bara beskåda lite barr på nära håll, och helt enkelt lita på mig när jag säger att det är en alldeles väldigt fin gran. Eller så får man helt enkelt komma hit och titta med egna ögon.

Föga förvånande så hänger det inga fransiga tomtar, inga bollar och inget glitter i min gran. Jag tycker att granen i sig är den finaste pyntet, där den står i en urgammal trähink som jag hittat i Öja (möjligvis stulit, minns inte så noga). En helt ofärgad slinga med små ledlampor löper mellan grenarna, det är allt. I övrigt njuter jag av det gröna och av doften.

Äta bör man väl

Har inte ätit ordentligt på flera dagar. Vilket alltså inte innebär att jag skulle ha vräkt pizza och snabbmat. Tvärtom, jag har petat och petat och petat i min vanliga mat. Ingenting smakar, och det som ungefär nappar minst av allt är att börja koka och härja och laga mat. Ibland blir det bara så. Kokar en miniportion och petar och petar. Nu är klockan över tio, och jag har fortfarande inte ätit någon kvällsmat. Snart har klockan gått varvet runt sedan lunchen, som jag dessutom lämnade en del av.

Jag är just en sådan där man stör sig på, och detta har jag bloggat om förr. En sådan där som "men usch nej, jag är inte hungrig" eller "oj, jag har visst glömt att äta idag". Fast jag har inte alls glömt. He bara nappar int. Fy!

Men. För att göra mamma nöjd ska jag ändå göra ett försök ikväll. Smaklig spis, bara...

tisdag 20 december 2011

Tisdagsbesök

Har haft ett strängt tidsschema idag. Raka spåret från jobbet hem, hoppa ur kläder och i kläder, torka det värsta vattnet av cykelsadeln och direkt cykla vidare till gymmet och ett pumppipass. Via butiken hem, koka mat ungefär simultant med att jag duschade, hoppa i ännu en omgång kläder, och så ringde det på dörren.

Efter detta spring var det trevligt att andas ut, värma glöggen och bänka sig kring köksbordet med de bästa. Och skratta i några timmar så kinderna blossar och mascaran smetar sig. Dessutom fick jag paket! Och det är inte ens jul än.

Nu ska jag klämma lite mer på paketen, men bara försiktigt, jag fick stränga order av bästa L att intt restust! Så börjar den här tisdagen vara all.

måndag 19 december 2011

Not my cup of tea

På tal om julklappar, förresten. I ett svagt ögonblick förirrade jag mig in i en sådan där presentbutik i lördags, då när jag yrade på stan som mest. Jag vet, jag veeet... det är högsta mode i bloggvärlden nu att avguda dessa små exklusiva butiker med piffiga inredningsstenar, lyktor, luffarslöjd och emaljbunkar och handsydda små förkläden med hemvirkad spets. Men jag har inte riktigt, ehum, tagit sådant till mig. Det är någonting med de här väggorden och carpediemkuddarna som gör att jag kräks lite i min egen mun.

Som alegni så klokt kommenterade till förrförra inlägget, så blev ju även fan religiös när han blir gammal, och "braa kaar kan ju änder se". Så jag skriver inte i sten att jag inte kommer att ändra mig. Det är mycket möjligt att jag en dag inreder med exklusiva lapptäcken och gör små stilleben av betongfat och torkat lingonris, men just nu orkar jag inte riktigt ta in sådant.

Men jag vill bara måla upp scenariot som väntade inne i butiken för er. Jag klev in genom dörren, och emot mig slog en tung och tät stank från otaliga doftljus. På hyllorna strax innanför dörren låg travar av de där vidriga, sneda trähjärtana* som jag hatar av hela mitt hjärta (höh, höh). Och i bakgrunden. Spelades. Julsånger. På. PANFLÖJT. Just i den stunden kände jag mycket starkt och instinktivt att detta var som så inte min grej.

Trähjärtan, doftljus och panflöjt. Det blev bara för mycket.


*tydligen ska det böjas så? Jag skulle ha tippat på hjärtanen, men så säger inte Språkrådet.

Matte

Mitt mattehuvud har verkligen inte blivit bättre än det var under skoltiden. Minns ni att jag i lördags hade två julklappar kvar? Då handlade jag två julklappar, men ingen av dem var till de två personer som stod i tur. Dessutom handlade jag utöver det två saker åt mig själv. Alltså: jag hade två saker att köpa. Jag köpte fyra saker. Och hade fortfarande två saker kvar.

Idag har jag också handlat. Två julklappar. Hur många borde jag då rimligen ha kvar? Om vi räknar från i lördags borde jag ligga på plus fyra, alltså fyra klappar för mycket. Icki! Jag ligger en back. Fortfarande.

Inte konstigt att jag aldrig fick talen att gå jämnt ut när jag räknade i skolhäftet.

söndag 18 december 2011

Julstuga

Den här söndagen har jag inte enbart legat och dreglat i soffan så till den milda grad att jag måste ta en dusch INNAN jag drar mig till gymmet framåt eftermiddagen. Så brukar söndagarna nämligen se ut. Så slöa att man faktiskt får slappar-overload framåt kvällen. Även om jag anser att det är helt lagligt att slöa på en söndag. Från morgon till kväll om så behagar.

Jag har istället påtat på med lite julbestyr, tro det eller ej. Den här kvinnan som hatade jul för några år sedan, och helst hade sovit mellan 23:e och 26:e december - hon har faktiskt mjuknat i kanterna. Även om jag anser att man firar jul under julhelgen, inte mellan november och februari. Och - jag fortfarande avskyr tomtar, glitter och trams.

Redan igårkväll satt jag och dekorerade pepparkakor. Vet inte riktigt varför jag sysslar med sånt. Men det är rätt terapeutiskt att skriva och snirkla med den där kristyren. Och jag lockades att skriva obscena ord bara på några kakor. Och ritade inte en endaste pippeli, det tycker jag var starkt av mig.

Eftersom jag inte är så mycket för det där med att slarva fram tomtar och troll, satsar jag på julpynt i form av... eller vad fan, måste det heta julpynt? Jag formligen hatar det ordet. Julpynt låter som om man klistrar upp guldstjärnor och glittergirlanger och radar ut miniatyränglar och små klingande klockor. Hu.

Nå, jag satsar istället för på plotter och saker, istället på dofter. På köksbordet en liten vit hyacint, som snart kommer att slå ut och fylla hemmet med hyacintdoft. Pepparkakedoften sitter i hela lägenheten, tycker jag. Kan bero på de cirka två kilo pepparkakor jag har bakat och som nu väntar på leverans till Öjan på julen. Om nu inte någon kommer hit och knaprar lite på lagret. Finns att ta av, om man säger så.

På soffbordet finns något som jag satt och petade med idag. Om pepparkaksdekorering är terapi, då är detta superterapi! Det är hur gemytligt som helst att sitta och peta in nejlikor i mandariner, och det doftar så gott. Händerna doftar gott också. Och ja, jag vet att det egentligen ska vara apelsiner, men jag tycker att det blir sötare med mandariner.

Julgumman kuittar.

lördag 17 december 2011

Dagens aktiviteter

Har typ julstädat idag. Vilken då är en ganska perusstädning, Eller nä, perusstädning är väl att dammsuga. Och idag kastade jag ut mattor, torkade damm och flyttade soffan för att kunna dammsuga under den. Inga desto roligare skatter hittades, bara damm och en batteri som tydligen hade rullat in under soffan för evigheter sedan. Det som återstår är att torka golven, vilket jag ska ta itu med här om en stund. Kanske.

Så rullade jag ner på stan också, på barmark och i plusgrader. Är det normalt att man kan cykla med bara händer och inte frysa det minsta några dagar före jul? I siktet hade jag de två sista julklapparna. Jag köpte visserligen två julklappar, men det var inte till dem jag skulle köpa, så det var plus minus noll. Dessutom köpte jag två klädesplagg åt mig själv. Som en liten spontan julklapp för att jag är en sådan snäll och hyvens kvinna. Tack, Maja!

Nu ska jag göra en sak. Kanske blir bildbevis sen, få se.

fredag 16 december 2011

Grötmys

En sådan produktiv fredag det har varit. Jag fick gjort en massa på jåbbet, satt och skrev utlåtanden som en liten printer: dzz-dzz... dzz-dzz, bara. En sådan där gammal printer, tydligen, med tanke på ljudet. Och lämpligt som en knorr på griseknoen fick jag ett meddelande av bästa L, som tyckte att vi skulle hålla igång vår fredagstradition - kaffet på Mediacafé.

Sagt och gjort, när jag satte punkt för arbetsveckan och traskade ut, var det bara att dra raka spåret till det väntande kaffet och den väntande L. Alldeles oerhört trevligt att mellanlanda på café innan man går hem. Jag tycker att flera borde anamma en sådan grej. Rekommenderas!

Sedan - medan jag nu är inne på detta med att tipsa och föreslå - kan jag samtidigt passa på att berätta vad som inte är en bra idé. Nämligen att vara hungrig som en liten by i Etiopien, men bestämma sig för att dra ut och springa innan man sätter igång med maten. Sedan söla på med allt möjligt, så att den där löprundan skjuts upp en stund.

När man sedan har sprungit klart (alldeles fabulöst före att springa i förresten, ljummet och fuktigt och syrerikt och mörkt och mysigt) och kommer hem: upptäcka att det verkligen inte finns någon mat i kylen. Och därmed framställa lite fattigmansgröt av gryn man hittar i skafferiet.

Det blev alltså en lite primitiv avslutning på kvällen, med en liten grötskål inmundigad på soffkanten. Men för all del. Gröt går väl bra det också. Men direkt fredagsmys deluxe kanske jag inte skulle kalla det. Om man nu skulle vara en sådan som sysslar med sådant.

torsdag 15 december 2011

Bla, bla, bla...

Om jag tyckte att det var krångligt cykelväder när det snöade, och när det sedan slaskade, då var det ingenting emot kvällens före då jag cyklade till gymmet. Nästan all snö har nu smält bort, och gatan är täckt av ett riktigt tunt islager som det strömmar vatten över. Det är tja, rätt halt, kan man sammanfatta det som. Så halt att jag - citat min mommo, dryga 80 som skulle till gravgården en vinterdag - "måsta taa peedn".

Okej då. Ärligt sagt har jag försökt klämma fram någonting att skriva här i flera dagar redan, men jag verkar inte ha någonting att komma med. Idag har jag rafflande nog duschat, packat väskan, jobbat, lagat mat, cyklat till gymmet, cyklat hem, duschat igen, kokat kaffe och tvättat kläder. Ingen av dessa saker finner jag någonting av bloggvärde i. Om nu inte någon är intresserad av närmare detaljer gällande dessa aktiviteter. Jag använde till exempel Nivea duschkräm, någon limeaktig sak. Jag tvättade kläder i 40 grader. Jag fick min vakioplats på pumppi. Jag åt lasagne och sallad med fetaost. Jag drack Juhla Mokka.

Och fy faa-en vad jag är trött. Tror jag tar en tidig kväll, innan jag gäspar käften av mig. Den här veckan har gått rekordsnabbt, imorgon är det fredag. Igen!

tisdag 13 december 2011

Att bli överlistad

När jag kom hem idag, slirande med cykeln, hittade jag ett tjockt kuvert i postlådan. Med mitt namn på. Felstavat, och ursprungligen med fel adress, det hade varit på en tidigare postadress och vänt. Frankerat, men inte poststämplat.

I kuvertet ytterligare ett kuvert, och ett till inuti det. Och inne i det fanns detta. "Ur en kos dagbok", en klassisk barnbok av Beppe Wolgers, skriven 1973. Ingen avsändare. Jag funderade, vände och vred. På ett sätt var handstilen på kuvertet bekant, men eftersom namnet var felstavat kändes det lite mysko. Och de jag känner vet ju var jag bor.

Jag ger upp. Jag vet faktiskt inte varifrån boken kommer, eller varför den har skickats till mig. Om någon har haft för avsikt att skoja lite med mig eller kolla om jag hänger med, då har jag blivit överlistad. Har bara en - i dessa tider inte helt ologisk - förklaring. Det måste vara jultomten.

Slir

Så kan man ju undra om det var ett smart beslut att imorse så spänstigt ta cykeln till jobbet. Med tanke på att det var universums absolut sämsta cykelföre. Det var plusgrader, snöblandat regn som trasade ner och marken var täckt av ett tio centimeters slasklager. Gissa tre gånger om det var spårigt? Ja, yes eller kyllä.

Just ett sådant före som jag blir så förbannad av att cykla i, man måste balansera och parera, och det tar en efvigheth att komma någonvart. Jag ångrade mig efter cirka tre meters slirande, och kunde då ha ställt tillbaka hojen och tagit bilen. Men som bekant så har jag ju lite svårt med det där att, eh... ge mig. Nå, idag hölls jag i alla fall upprätt. Men hu, så trött jag är på snön redan. Den har ju ändå funnits i flera dagar. Känns lite väl länge, tycker jag. Jag skulle i princip vara redo att ta fram flipflopsen redan.

Och tackar som frågar, efter cykelvurpan igår har jag ett stiligt blåmärke på ena vaden (?), och ett lite mindre på låret. Hur man kan bli blåslagen på vaden när man sprätter av cykeln är för mig lite oklart. Hade väntat mig axeln, knät eller armbågen. Nå, hur som helst.

Hann en sväng via stan på väg hem också. Och inhandlade en klapp till. Den är redan inpackad, och väntar på julaftons kväll. Om mottagaren har varit snäll förstås, det hänger ju på det också. Än finns risken att julklappen dras in, det gäller att se sig för.

måndag 12 december 2011

Rassel och pling

Jaha, så där kom den då. Vurpan. Har cyklat sommar som vinter ända sedan jag flyttade hemifrån, på isiga och hala väga och gator i Vasa, Åbo och Kokkola. Aldrig cyklat omkull, trots åtskilliga hundratals kilometrar. Men idag var det slut på den friden. Jag gjorde en präktig volt med cykeln på väg till gymmet, mitt i korsningen till Anttila. Cykeln sprätte åt ett håll och jag åt en annat, kändes det som i alla fall. Landade på sidan mitt i gatan, och fick börja med att se till så alla kroppsdelar satt på plats samtidigt som jag samlade ihop mig själv och cykeln. Nyckelknippan i cykelkorgen gjorde även den en luftfärd och landade i snön. Håhå, allt ska man vara med om.

För övrigt gick pumppipasset ikväll alldeles makalöst skitdåligt. Jag har nog aldrig varit så värdelös någonsin förr, och jag fattar inte varför. Allt gick så helvetiskt tungt att jag - hör här - fick trappa ner vikterna på vissa partier. Svag som en svulten gråsparv. Kanske den där cykelvurpan strax innan hade sin andel. Om jag fick en extra hård smäll i skallen, eller något. Kan ju hoppas på det. Liksom för att ha en orsak till detta plötsliga kraftlösa tillstånd.

Lunch med pappa

Idag har jag varit aaaalldeles ensam på jobbet, eftersom kollegorna var på skolning. När jag nu inte hade någon att luncha tillsammans med på jobbet, så ringde jag istället och bjöd med mig på pappas lunch. Dessutom fick han betala kalaset, det var väl schysst så säg? En god lunch var det hur som helst, någon slags mexikansk risotto. Med kebabstrimlor i, tror jag.

Lunchen intogs på stadshuset. Lite suspekt kändes det att få rabatterat pris för att man uppgav att man är en av stadens anställda. Fick en sådan där konstig blixtsnabb resa i tid och rum i mitt inre. Är jag liksom anställd av staden nu? Lilla valpen. På något sätt har man liksom tråcklat sig igenom att vara daghemsbarn på stadens dagis, undervisas av stadens lärare i våra skolor, liksom tagit för sig av det som staden producerar och delar ut. Och nu har jag liksom övergått till att vara själva arbetskraften. Det är lite svindlande på ett sätt.

På något vis glömmer jag ibland bort att jag är vuxen. Eller om jag ens är det vet jag inte, men i alla fall. Hade nästan väntat mig att någon skulle stanna till vid vårt bord, nypa mig i kinden och pipa "Jamen titta, har Maja fått följa med pappa till jobbet idag? Det är väl spännande!".

Nog om det. Jag vevade i mig portionen, stjälpte en kaffekopp i strupen och återvände sedan till jobbet. Så var det med den lunchen.

söndag 11 december 2011

Hehe

Vid två skilda tillfällen denna helg på stan har jag fått höra ett "Maja?" bakifrån, vänt mig om och mötts av någon jag känner. Och båda dessa personer har kommenterat min nya kappa, den som jag har bloggat om. Att de läst bloggen, och att de nu får se hur kappan ser ut på riktigt. Vad är oddsen för det? Börjar känna mig lite som en storbloggare! Kanske det blir Bloggpriset 2012, vad tror ni?

Och förresten. Kappan har fått fina betyg av båda dessa personer. Och av mig själv. För det är verkligen en sällsynt skön och bra jacka. Alldeles lagom lång, lagom varm och lagom fin.

Klappklapp

Har inte riktigt haft någon inspis med julklappshandlandet i år. Har lite (eh, en klar underdrift) känts som ett nödvändigt ont att gå i de där butikerna och kika om man skulle hitta någonting. Och då skulle jag ändå inte påstå att vi är sådär vansinnigt avancerade gällande julklappar hos oss.

Vi köper inte mängder av presenter som vi öser över hela släkten, men familjemedlemmarna brukar alltid få varsitt paket. Utom av min äldre bror, han är inte så noga. Ett år blev det väl en skraplott, ett år ingenting alls, och när jag frågade om han inte hade någonting åt mig sa han bara förvånat "Nä. Skulle du ha velat ha något?". Ett år blev det ett fint strykjärn och ett år en efterlängtad dagstidningprenumeration.

Det är nästan det som är mest spännande med storebrors julklappar, att man aldrig vet vad som väntar. Det kan vara a) ingenting eller b) någonting. Och detta någonting kan vara vad som helst. Hoppas att det inte är en ponny i år, för det skulle jag inte ha tid med.

Nå, den där julklappshandeln brukar gå rätt bra bara man kommer igång. Fåår byrjani, som det heter. Igår hittade jag inte mindre än tre klappar på en kort stund, och idag en grej till. Börjar med andra ord vara på den säkra sidan. Ett enormt plus med att bo i stan är förresten att man inte behöver någon bil när man ska handa. Gissa om jag njöt igår när jag svingade mig upp på den gröna cykeln med den generösa korgen, och trampade gatorna fram.

När folk köade i sina bilar för att köra ett varv genom Anttilas parkeringshus och konstatera att det är fullt, då rullade jag förbi och parkerade cykeln vid köpcentrets ingång. Med cykel rör man sig flinkt som en liten vessla den här tiden på året. Dessutom var det splendid cykelväder, med plogade gator och vindstilla, samt en temperatur kring noll.

Nu har jag i alla fall byrjani, ett par småsaker ska ännu fixas. Sedan får man sadistiskt börja röra sig i centrum och beskåda stressiga julklappshandlare med panik i blicken, som släpar runt på jag-hittade-ingenting-annat-presenter (alltså Adidas' eller Pumas presentförpackningar av duschgel, hudkräm och parfym). Särskilt strax före stängningsdags den 23 december är det roligt att röra sig kring parfymavdelningen på typ Citymarket, ty där står fantasilösa, medelålders män och sniffar på Eu de Vanderbilt för att nu ha någonting att packa in åt frun. Varje år.

lördag 10 december 2011

Julstök i Neristan

Igårkväll sent om sider svängde jag ihop en pepparkaksdeg, och idag var det dags att åstadkomma små väldoftande figurer av denna deg. Ni kanske minns hurudant pepparkakebaket ifjol gick till? I år kom jag ihåg alla ingredienser, och pepparkakorna blev mera bruna i färgen, till skillnad från fjolårets bleka stackare. Och för jämställdhetens skull bakade jag både gubbar och gummor.

Julstämningen var sisådär på halvtopp, eftersom det är ganska jobbigt att baka pepparkakor. När degen blir rumsvarm blir den klibbig, den fastnar i bordet, och vissa figurer ser därför ut att ha blivit födda strax efter tjernobylkatastrofen. Jag svor därför lite med jämna mellanrum under bakandet, men gjort blev det.

Resultatet blev riktigt bra! Både såg ut och doftade och smakade gott. Mmm... Majas bak. Läckert! Höhö.

För att nu få någon omedelbar nytta av dessa kakor bjöd jag sedan in mamma och pappa på glögg och nybakta pepparkakor ikväll. En glöggkväll i Neristan, kan man sammanfatta det som. Och jag fick bland annat lära mig av pappa hur man kan tjäna femtio mark på en krog. Ständigt något nytt!

torsdag 8 december 2011

Kyykky

Fick inte min vanliga plats på pumppipasset idag. Vilket alltså är längst fram i högra hörnet. Jag blev istället trängd någonstans i mitten, vilket gav mig möjlighet (eller tvingade mig) att iaktta hon som stod framför mig, och återigen förundrades jag av faktum A och B.

Faktum A är: hur kan man inte hålla en jämn rytm som går på 1-4? Nu är jag ingen musikalisk virtuos, och jag går inte på Bodypump för att avnjuta musikaliska mästerverk eller typ dansa, men någon slags rytm kan jag ändå hålla. Jag blir så himla förbluffad över att det finns folk som verkligen inte kan det. Om man instrueras att lyfta en fyra, alltså i hastigheten 1-2-3-4, det som heter superhidas på pumppispråk - hur kan man misslyckas med detta? Och om man instrueras till en tasainen kakkonen alltså 1-2 - hur kan man inte räkna så långt och hållas någotsånär i den rytmen? När man hela tiden har instruktören precis framför näsan, och hon lyfter i samma takt.

Faktum B: detta verkar vara en jättesvår rörelse. Alltså att ta ett steg framåt och sänka kroppen rakt ner. Det gör nästan ont i en själv när man ser alla vinglande knän och svårigheter att hålla fötterna någotsånär höftbrett. Vissa står med fötterna en meter isär och vinklar knäna inåt och krånglar sig fram och tillbaka. Liksom om man för varje utfall på nytt måste fundera ut hur man ska göra.

Nu är jag verkligen ingen expert på detta, verkligen inte. Jag gör säkert själv hundra fel och skulle säkert bli tillrättavisad gällande ungefär alla rörelser, det tvivlar jag inte på. Men just det där med att göra rörelserna i någon slags logisk rytm, så att en långsam fyra är långsammare än en jämn tvåa, och få tårna att helst peka framåt vid utfallssteg och inte vingla som en fura i storm, det verkar vara knepigt för många. Jag bara undrar vad det beror på. Kroppsuppfattning? Bålstabilitet? Någon fysioterapeut som vet?

onsdag 7 december 2011

Kvällskaffe

Idag har jag med nöd och näppe druckit en kopp kaffe. Försökte ta en klunk två gånger imorse ur två olika kaffesatser, men icke. Det smakade bara skit. Efter maten fick jag ändå ta tjuren vid hornen och sänka en liten kopp, för att inte drabbas av koffeinbrist i hjärnan. Sådant har jag varit med om vid två tillfällen, tror jag, och det är ingen fröjd. Jag blir dyngdålig och kräks nästan. Hu. Nu försöker jag igen med en kvällskopp, och nu går det bättre. Men så kokar den här kaffekokaren (eller är det baristan själv?) det absolut godaste kaffet.

Var ute och sprang för en stund sedan. Det är lite ovant att springa i snön, men okej då - det är väl rätt trevligt. Jag gillar ju att springa vintertid, i mörker, ett par minusgrader och på skottade vägar. Precis som ikväll, alltså.

Nä. Det här kaffet var inte gott det heller. Bort.

Självständighetsdagen 2011

Sicken skön och slapp självständighetsdag det har varit! Helgerna annars går så svindlande snabbt att jag tycker att jag aldrig hinner med någonting. Vips är det söndag kväll och man börjar peta med matlådor eller plocka med tvätt, samtidigt som man undrar varför man inte gjorde detta typ i fredags, eller kanske i lördags. Så att man inte behöver hänga tvätt halv ett på natten, eller försöka slamra tyst med kastrullock för att hela huset sover. Idag har jag då hunnit tvätta lite, plocka lite, sy i några knappar, titta på webb-tv... allt möjligt småplotter.

Och som det har snöat idag! Hela dagen har det singlat ner. Jag drog ut och sprang framåt kvällen och snön bara yrde kring fötterna, och hela tiden kom det ner mer. En bra länk blev det, hemvägen blev längs ensliga stigar och delvis längs elljusspår. Det var nästan sagolikt i skogen, snöigt och vitt, men beckmörkt. På de ställen där det var elljusspår sprang man liksom i ljuskorridoren, strax utanför var det svart. Och tyst.


Senare ikväll for jag till gravgården och tände ett ljus på faffas och fammos grav, för självständigheten. Inte en endaste människa såg jag till. Parkeringen vid gravgården var tom, alla spår var nästan helt översnöade, och ingen syntes till. Också här var det en riktigt kompakt tystnad, och ett mörker som bara bröts kring de utplacerade lyktstolparna. Och såklart lyste ljus på gravarna överallt, som små, flammande prickar. Det är vackert på gravgården.

Så har jag varit och hälsat på min bror också. Eller våldsgästat, heter det kanske när man beställer kaffe och sedan tar bästa platsen framför brasan. Mmm, brasa.

Nu har jag precis kommit hem, fixat ihop morgondagens lunch och börjar känna mig redo att anta en ny arbetsvecka efter dessa fyra lediga dagar. Men först en natts sömn. Gonatt!

tisdag 6 december 2011

Slummer

Hade en sådan där ääändlös dröm inatt igen. Kommer inte ihåg vad det var den handlade om sådär exakt, men det var just en sådan där grej som aldrig blev klar. Dessutom var det sådär bisarrt, att jag på någon nivå visste att detta rör inte mig, men att jag ändå måste göra grejen klar. Till exempel som att man stressar över att man måste bygga klart taket på huset innan det börjar snöa, men att man samtidigt vet att man inte har något hus eller tak att bygga. Eller att man verkligen måste ut och mjölka korna innan de spränger, men att man samtidigt vet att man inte ens är bonde. Helt skruvat var det.

Dessutom hade jag en superstressig jobbgrej som tyngde mig så att jag halvslumrade och halvvaknade hela tiden. När jag sedan vaknade på riktigt så kom jag på att det inte alls var någon superstressig jobbgrej, utan en helt vanlig arbetsuppgift som ska vara inne här inom ett par veckor. Och som verkligen inte är någonting att ligga och grubbla på nätterna för.

Självständighetsdag idag då. Har fått i uppdrag av mamma att baka årets pepparkakor, och det gör jag så gärna. Ska se om de lyckas bättre än ifjol, då jag glömde lite ingredienser och resultatet blev bleka, buckliga pepparkakestackare. Som i och för sig smakade helt okej, men var lite väl ariska i hudtonen.

Pepparkakor brukar väl i princip bakas på självständighetsdagen, har jag hört. Jag frågade specifikt av mamma om de nödvändigvis måste bakas då, eftersom jag brukar skita ganska blankt i hur folk brukar göra saker och ting. O nej, svarade mor, jag får natuuurligvis baka pepparkakorna när jag vill. Om jag vill, det behöver inte ens bakas några pepparkakor för hennes del. Likförbannat frågade mamma vid två tillfällen igår i stan om jag har lagat någon deg ännu, högst antagligen syftande på att det ju är självständighetsdag följande dag.

Men nä. Inga kakor blir det här. Till helgen, funderade jag. Då blir det kanske pepparkaksbak.

måndag 5 december 2011

Stadsmåndag

Har hängt på stan idag tillsammans med mamma. Tanken var att handla julklappar och luncha, och själv skulle jag fortsätta söka en kappa. Två av tre lyckades jag med. Hittade inga julklappar, men det hade jag inte heller räknat med. Jag kan inte koncentrera mig om jag är i sällskap av någon. Handla julklappar som en social grej tillsammans med andra funkar alltså inte. Jag måste få gå själv i min egen takt och fundera i egna banor.

Men en kappa hittade jag! På Halonen av alla ställen. Som en fin dam fick jag prova kappor som försäljaren släpade fram åt mig, och njuta av alla elektriska stötar som provandet medförde. Efter att ha provat kanske tio stycken hittade jag en som satt bra och fick följa med hem. Skitbra, nu är det ur världen. Och jag kan stuva undan min H&M-kappa som har vridit sig i sömmarna som plaggen därifrån har en tendens att göra.

Och lunch fick vi. På Kokkolinna. Som en äkta bloggare kan jag rekommendera deras räksoppa. Den var sjukt god.

Imorgon väntar ännu en ledig dag, men den tillåter inga utsvävningar i butikerna, eftersom allt är stängt. Får se till att hitta på annat istället.

Jag gjorde det IGEN #¤""##++?¤¤ !!!


Skulle ta päikkärit innan kvällen pumppipass och vaknade två minuter före det började. Känslan av besvikelse och frustration är total. Imorgon har gymmet stängt, på onsdag har man ingen pumppi, så nästa möjlighet är på jävla torsdag. Faa-an.

Bild: http://www.wildchildgonegood.com/wp-content/uploads/2011/09/angry.png

söndag 4 december 2011

Helgen hittills

Travade på stan med bästa L igår. Kan väl inte påstå att vi fick uträttat så mycket, men det behöver man väl inte alltid heller. Lite själavård i form av att sitta på kaffe vid Medicafé var väl kanske det mest produktiva vi åstadkom, och det är väl inte så illa. Kompiskaffe i sin enkelhet är rätt så viktigt. Tycker jag.

Framåt kvällen drog vi plus två till iväg och bowlade och drack lite lonkero. Bowlingen gick skitbra, jag kom fyra i första omgången. Alltså snudd på medalj, det är ju hur bra som helst. Fan.

Idag har jag hunnit med ett pumppipass och sedan drog jag till Öjan för söndagsmiddag med parenteserna och en bror. Imorgon är jag ledig och har planerat in lite shopping. Kommer att lyckas jättebra, med tanke på att sju miljarder andra säkert också har tagit måndagen ledig och kommer att satsa på samma sak.

Myötähäpeä

Den här låten spelades sönder i radion i somras, och visst - den kanske är catchy på något plan. Men videon, den har stört mig sedan första gången jag såg den. Den är så jävla pinsam på så många nivåer. Så pinsam att man liksom sitter och vrider sig framför den.


En medelålders gubbe som sitter och skumpar i en soffa med solglasögon på sig inomhus och gör spretiga gester med ena handen, samtidigt som han håller i en drink i den andra. Med lidande ansiktsuttryck medan han grinar sig igenom mimandet. Emellanåt en yngre brud som ålar sig över honom, och han håller drinken i ett fast grepp och spretar vidare med fingrarna.

Det han tror att han är: en hipp latinokille till poppig musik. Det jag ser: en skinntorr, pinsam gubbe, guppande i en soffa. Och Pitbull är inte mycket bättre han, en svettig gubbe med dubbelhaka och någon slags fjunmustasch under näsan. Men han sittdansar i alla fall inte i en soffa och slår sig för bröstet som Backstreet Boys-AJ i någon ballad.

Så pinsamt och besvärande. Hu!

torsdag 1 december 2011

Kommentarer

För övrigt undrar jag lite varför ingen kommenterar nuförtiden. Börjar känna mig som en sådan där... eh, alternativ typ som talar för sig själv, med påföljden att alla bara tittar lite generat åt ett annat håll och låtsas som om det regnar.

Ni kan väl säga någonting, så jag vet att ni lever? Eller är ni sura på mig?

Och ge mig nu inte det där kvinnfolkssvaret: "Nä, det är ingenting!", som sägs med martyrblick och betyder: "JO FÖR FAN, DET ÄR NÅGONTING. OCH DU BORDE VERKLIGEN VETA VAD, DIN IDIOT". Så har jag... eh, hört att kvinnfolk brukar fungera. Naturligtvis inte jag - o nej, nejnej.

Handbroms

Det här med att det först regnar vågrätt, sedan fryser på, sedan blir plusgrader, sedan slaskar och sedan fryser på är inte bara tråkigt på så sätt att man blir lite frustrerad när man ska stå och skrapa (läs: hacka) rutorna fria från centimetertjock is strax före åtta på morgonen. Det medför också att handbromsen fryser och sedan kilar fast sig så att man får det som kallas strul med kärran, och tvingas ringa sin bror som just då befinner sig på De Sju Haven och be om hjälp.

Nu är jag överlag emot användandet av handbroms, för jag tycker att det är så mommo att fippla med sådant, just sådant som nervösa töntar sysslar med. Nej. Växeln i bara och så får det vara. Så låg som möjligt, har jag hört, för den håller bäst. Jag använder handbromsen bara om jag parkerar i en brant backe, och anser det vara nödvändigt. Nu har jag fått lära mig att handbromsen lär funka bättre om man använder den ofta, liksom att den inte kilar fast sig likadant då. Men det är fortfarande mommo!

Använder Batman handbroms i sin Batmobile, liksom? Nä, skulle inte tro det. Kan ni ser framför er hur någon kommer svischande i sin Ferrari, parkerar på plan mark och bara - KRRRT - drar upp töntbromsen. Nej, just det. Och har motorcyklar någon handbroms som man mommoaktigt drar upp när man parkerar bågen? Nej, just det. Mommo!

Nå, nu måste jag parkera i nedförsbacke häromkvällen, eftersom det inte fanns några andra paikkor. Och visst verkade det som om handbromsen hakade upp sig, eftersom jag nu så sällan använder den och för att det regnade-frös-slaskade-frös. Eller för att det bara är en töntig uppfinning, endera. Nå, jag kände av hur någonting låg på litegrann när jag skulle köra idag, och åkallade alltså min bror för att vi skulle fixa saken.

Så jag körde försiiiiiktigt ner bilen i det varma parkeringshuset under Kallentori och så lossade vi en bakhjulet och rättade till problemet. "Vi" betyder i detta fall min bror. Själv stod jag bredvid och spretade med lillfingret och pep att "Jag har aaaaalldeles för fina kläder för det här!", fast jag brukar anse att jag Kan Själv och sådär. Fixa handbromsar Kan jag faktiskt inte Själv. Fast nästan allt annat!

onsdag 30 november 2011

Raket

Veckan hittills har gått som en raket - torsdag imorgon omg - men har innehållit mycket trevligt. Idag till exempel hade jag en sådan där nöjd fiilis när jag gick hem, för att dagen hade varit bra. En bra dag innebär till exempel - som jag tidigare har sagt - bra spridning på klienterna, nya lärdomar och tillfällen av att saker och ting lyckas. Detta känns åter som sådant man inte får blogga om, men det bästa med mitt jobb är just det där - när saker och ting lyckas som man har tänkt, eller bättre, och när klienten gör så klara framsteg att man skulle kunna mäta det i centimetrar eller gram, eller vad man nu kan mäta tal och språk i. Siisti. Observera att detta inte gäller specifikt för idag, utan jag menar främst liksom klientarbetet överlag.

Sen efter jobbet gjorde jag ett försök till en repa på stan, men jag o-o-orkade inte. Gick igenom typ två butiker och tittade med suddig blick på alla prylar där, men nej. Orkade inte ens tänka, så jag köpte julklappspapper och for sedan hevonhelvettiin. Eller nej, hem for jag ju. För en powernap på soffan. Mycket bättre än Jingle Bells i Chydenia en regnig onsdagseftermiddag.

Hade just tomtefabrik här i Neristan. Eller fabrik och fabrik - jag packade in de julklappar jag hittills har inhandlat, vilket är tasan yksi. Ingen stress dock, det är ännu länge till jul och jag kan vara tidseffektiv om det krävs. I nödfall kan man ju klistra lite makaroner på en tändsticksask, sådant har ju funkat förr.

Nu ska jag hälla i mig det sista av kvällskaffet och göra min aftonritual, vilket innebär att vända kors upp-och-ner och flå lite gnagare levande. Eller nej, snarare fixa lunchlåda och kolla om jag har några rena kläder. Får hoppas att jag har det, det är lite kallt att gå iklädd en sådan där tunna med axelband man har sett i tecknade filmer.

tisdag 29 november 2011

Slask

Ibland är de beslut som sitter längst inne de bästa. Jag hade till exempel ganska noll lust att fara ut och springa ikväll. Sköt upp, sköt upp och väntade på bättre tider. Började långsamt peta på mig löparstassen, knöt skorna, passade på att gå till tvättstugan för att ytterligare vinna - eller ja, egentligen förlora - tid. När jag till sist stack nästippen utanför dörren var det a) beckmörkt b) blåsigt och c) slaskigt. Snöblandat regn hävde ner. Jag övervägde för en sekund att skita i hela planen och gå in tillbaka, men så stålsatte jag mig och tog de där första stegen i alla fall.

Länkade iväg med snöslasket trasande över mig. Flingorna blåste i ansiktet och mörkret var så kompakt som det kan vara en tisdagskväll i november om vintern inte har kommit ännu. För varje steg jag tog blev jag dock mer och mer övertygad om att detta var ett bra beslut. För ser man på - de gånger de yttre förutsättningarna suger kan den inre fiilisen vara på topp. Jag länkade ut längs kringliga vägar förbi Sundmun, förbi bostadsområdet och ut mot hamnhållet. Och det gick så lätt!

Knappt en själ mötte jag på hela vägen. De jag mötte satt i sina bilar, alla gångstigar och cykelvägar var tomma. Skogen mörk som en säck med kol på alla sidor. Det som såg ut som vattenpölar visade sig - genom försök och misstag - vara blixthala isfläckar täckta med lite vatten. Och jag tyckte det var så fint. Hade bara tänkt ta en liten minisväng, eftersom vädret alltså såg så hurja ut vid första anblicken, men jag töjde tvärtom ut på sträckan litegrann. På hemvägen, någonstans ute i mörkaste intet, märkte jag att jag hade värsta flinet på. Det var så skönt att springa! Och det kändes så hardcore med dessa förutsättningar.

Ah, vilken härlig löplänk det blev. Det bästa, näst efter känslan av lätta fötter och obegränsad lungkapacitet, är att man känner sig så jävla odödlig när man kommer hem. Dyngblöt, med snöslask över hela kroppen och i nacken, men med endorfinerna rusande runt i systemet.

måndag 28 november 2011

Natinati

Ha-HAA! Klockan är 22.37, och vem ligger till sängs så snällt med huvudet på kudden? Tips: hon är född i Djupsund, har 38 i skor och en radio på toaletten! Ibland lyckas man med vissa målsättningar.

Okej. Nu ska jag bara surfa i sängen tills tuppen gal och solen börjar stiga. Om jag känner mig rätt.

Vädersvängningar

Imorse när jag drog till jobbet (i en sjujävla fart, måndagsmorgnar och jag går inte så bra ihop, jag är om möjligt ännu mera trögstartad då, och nu krånglade allt och tog dubbelt så lång tid) duggregnade det och var varmt. Ganska precis en timme senare när jag skulle iväg till andra ändan av stan och klev ut på gatan hade världen frusit till is och det var svinhalt. Jag skrinnade iväg som Bambi över parkeringen.

Har hört att det har snöat idag, men i Kokkola har ingenting sådant synts till. Däremot lyste solen så vackert i den friska luften, och jag tänkte ungefär "Men ser man på, vilken vacker aprildag!". Adventstid känns det rakt inte som, om man ser till det nuvarande klimatet.

Planen ikväll är att lägga mig dyngtidigt. Ska testa om det skulle ha någon effekt på piggheten imorgon bitti. Eller piggheten - who am I kidding. Jag menar snarare om man eventuellt skulle kunna vara en millimeter mindre dödstrött när alarmet ringer. I doubt it.

söndag 27 november 2011

Idag...

...har varit en sådan där dag då jag verkligen inte haft lust med någonting alls. Annat än att sucka och tycka synd om mig själv och ha Leidon Deluxe. Leidon på i stora drag allt. Längtade lite efter mina Lottaböcker som jag har i Öjan, efter att ha läst en blogg där bloggaren skrev euforiskt om just dessa flickböcker från hennes ungdom. Böckerna om Lotta är den bästa feelgoodläsningen som finns. De är pittoreska, lyckliga små saker som handlar om Lotta Månsson och hennes oerhört idylliska lilla småstadsliv på typ sextiotalet.

Jag formligen slukade de böckerna som liten. Det var ungefär strax efter att jag hade lusläst allt som stod att finnas av Viveca Sundvall, vilket alltså var historierna om Mimmi, Roberta, Anders och Eddie. Jag har nästan läst ihjäl de böckerna, och kan säkert på rak arm återberätta handlingen ganska exakt i dem allihopa. Minns hur jag låg i min lilla säng i mitt rum och läste, läste och läste. Jag läste varje kväll innan jag somnade, och jag kunde lätt läsa samma böcker om och om igen, om det råkade vara sådana böcker jag gillade. Och det råkade vissa vara.

I något skede har jag i princip slutat att läsa. Det var ungefär samtidigt som jag flyttade hemifrån. Nu är böcker inte intressanta mera, och förresten är vuxenböcker inte alls lika roliga att läsa. De har invecklade, tragiska och sorgliga handlingar, och man måste liksom koncentrera sig för att hållas med i handlingen. Jag har ingen lust med det. Flickböckerna var liksom bara att öppna och läsa.

Dessutom har läsning inte inneburit någon avslappning de senaste åren. I och med studierna så måste man läsa så mycket att jag hellre gör annat på fritiden. Får liksom textoverload på facktexter, och så nappar läsandet inte mera. Kanske jag - om jag nu blir klar med studierna någon himla gång innan pensionen - utvecklar något slags läsintresse senare, när jag inte måste läsa och bearbeta och komma ihåg.

Tills dess så föredrar jag att titta på hjärndöda webbtvprogram. Idag tog Erik och Mackan till exempel laxermedel och hoppade på en studsmatta tills en av dem förlorade spelet. Det känns som en lämplig nivå just nu.

lördag 26 november 2011

...och del två

Förresten, på temat pinsamt, en grej till. Känslan när man träffar en bekant på stan, inte en god vän, utan en sådan där som man lärt känna via vänner, via jobb eller någonting annat. När man träffar på en sådan, hälsar med ett hej, och personen sedan av misstag gör en rörelse som man misstolkar som en inbjudan till en kram, och man blixtsnabbt nappar på och hälsar med den där kramen.

Ungefär en nanosekund in i kramen märker man att det som den andra gjorde inte var en inbjudan till en kram, utan snarare en lite yvigare gest med armen när man säger "hej". Och personen man klänger kring halsen på tänker "wtf?" och man själv undrar vad fan man håller på med och ifrågasätter VARFÖR man panikartat kramar denna ytligt bekanta människa. Det är en lite pinsam känsla.

Signatur: harpersonligerfarenhet_84

Pinigt

Har varit en effektiv liten tant idag. Hade hunnit skura toaletten, dammsuga lilla hemmet, fylla en diskmaskin och en tvättmaskin när klockan var knappt eftermiddag och jag cyklade ner på stan. Tycker jag nästan är nästan överdrivet duktig på en ledig lördag. Naturligtvis hade jag innan allt detta också hunnit titta på Erik och Mackan, men det är numera en självklarhet. Tills jag sett alla avsnitten alltså. Vilket kommer att inträffa typ imorgon. Buhu.

På stan blev jag lite smått besvärad. Jag vet inte vad det är, men jag tycker att vissa saker är så pinsamma på så många nivåer. Som att hela området där kring Blöjan (ett slags monument eller vad man nu ska kalla det, där i korsningen vid Halpahalli, en liten scen med med ett vitt, böljande tak, som i folkmun har börjat kallas Vaippa. Hehe) var fullsmockat med kids och deras uttråkade föräldrar som tittade på någon slags pinig dansshow med lite dansflickor, och en dansande, pinsam jultomte som liksom skulle "hänga med" i moves:en.

Inne i Chydenia var det om möjligt ännu mera fullskitet med barn och deras föräldrar, och en jultomte gick omkring och underhöll. Jag blev igen besvärad. Det känns så... jag vet inte. Tillgjort, fånigt, billigt, slarvigt. Med den där tomten i någon slags billig Tiimari-mask och en slarvig, röd rock. Föräldrar som knuffar fram barnen och vill att de ska hälsa på tomten, och han har inte riktigt någonting att säga.

Ofta såhär i juletiden när man är och handlar stöter man på julgubben i diverse varuhus. Och ofta brukar den där slarvigt utklädda tomten söka sig fram till mig och bjuda på godis, även när jag går ensam och petar på varor. Av någon anledning, av vänlighet antar jag. Men jag blir så besvärad!

Menmen. En helt oäven stadsresa var det icke, trots att jag höll på att flyga av cykeln emellanåt, på grund av den hårda blåsten. Jag handlade nämligen årets första julklapp! It's on!

fredag 25 november 2011

Fredagstraditionen

Igen avslutades arbetsveckan på allra bästa sätt - med afterworkkaffe på Mediacafé på väg hem från jobbet. Tillsammans med bästa L, såklart. Det finns inget bättre sätt att avsluta veckan och invänta helgfiilisen! Förutom med en riktigt, riktigt rå fylla förstås. Kaffe i stora muggar på varsin sida om ett bord med tända ljus, ett diskret sorl av folket omkring, och - i alla fall ikväll - regnet som droppade mot den mörka fönsterrutan intill. Och L som stillsamt kommenterade: "Jaha, ska vi fara å klapp upp nan tå?", som förslag på vad man skulle kunna fördriva en fredagskväll med.

Det allra bästa var att jag äntligen fick blow off some steam och svära en stund åt L som satt och lyssnade. Jag svor alltså inte ÅT henne, utan svor om lite andra grejer som har tyngt min själ en tid nu, och L stämde in i svärandet, hjälpte liksom till lite. Sådant är alltid bra. Och en himla tur att det inte satt några minderåriga i närheten, för de hade i så fall fått lära sig en hel del nya kraftuttryck, eller i alla fall nya kombinationer av existerande sådana. Jag svor och tömde mig mentalt tills jag blev alldeles het och röd om kinderna, och var tvungen att gå till H&M och lugna ner mig lite sedan. Fingra på ett par toppar och känna hur hjärtat långsamt började slå i sin normala rytm igen.

Så. Fredagskaffe och välbehövligt snack (tack för att du lyssnade, L), och sedan via butiken hem. Sedan återstod bara en sak för att välkomna helgen, och det var löplänken i ett mörkt och duggande Kokkola. Som är avklarad nu, och så har jag duschat och kokat lite mat. Nu ska jag slappa som en halalslaktad kalv och bara önska TREVLIG HELG på alla som har hittat hit.

torsdag 24 november 2011

Den nya juttun, förutom tv6

Är det okej för er om jag spelar lite Tetris här innan jag går och lägger mig? Bra, tack.

Webbtv

Jag har hittat en ny grej. Tv6! Eller kanske det heter Kanal 6? Hur som helst, för mig som inte har ro att sitta som ett tidsbundet fån och titta på tv sådär på riktigt är dessa webbtv-lösningar ganska praktiska. Om man liksom har lust att titta en snutt någon natt när man inte kan sova, eller en lördag när man ligger på soffan och slappar deluxe. Det där med att titta på tv enligt klockslag och planera kring det är enligt mig helt befängt. Typ "Nej, jag måste hem och se på Idol klockan sju!". Hur man för övrigt kan titta på sådan enformig dynga övergår mitt förstånd, men den diskussionen ska vi inte ta här.

Hittills har mina favoritprogram varit a) Lyxfällan på tv3 play och b) ungefär allt som Filip och Fredrik är med i på Kanal 5. Jag älskar Filip och Fredrik, jag diggar deras stil något så infernaliskt. Just sådan humor som jag uppskattar. Jag uppskattar att de är smarta, allmänbildade, språkligt begåvade och snabbtänkta. Det gör deras helsjuka reportage så otroligt roliga. Och sedan har de verkligen inga som helst hämningar. Lite tråkigt att jag nu verkar ha sett allt de har gjort på Kanal 5.

Men! Nu har jag hittat Erik och Mackan på sexan. Eller återfunnit, heter det. Har för mig att Erik och Mackan i något skede hade ett sådant där ring-in-och-svara-på-löjligt-enkla-rebusar på någon tv-kanal mitt på dagen för ett antal år sedan, och att jag tittade på detta töntprogram bara för att jag gillade duon. Och nu har de alltså egna tv-program på sexan. Splendid. En helt ny värld öppnar sig, med en uppsjö osedda program. Ah, jag har mina sömnlösa nätter räddade!

onsdag 23 november 2011

Gissa låten

Har lunchat indiskt idag på Kaavya Garden i Kokkola. Rekommenderas varmt, maten var turbogod! Nästa gång ska jag testa något eldigare, idag körde jag på en mildare rätt. Vi hade lunchdejt med kollegorna och några till. Viktiga saker avhandlades, och samtidigt fick man äta någonting annat än lunchlåda. Vilket inte heller är fy skam, men omväxling förnöjer.

Var ute och sprang i Halkokari ikväll. I ett tätt, envist regn som blåste i ansiktet på hemvägen. Men det var ljumt och skönt i luften, och knappt en människa syntes till. För min del får snön gärna vänta länge, länge ännu.


Man kan säga att den här låten sammanfattar fiilisen ganska exakt. I korta drag den bästa musikvideon som någonsin har gjorts. Jag kan titta på den hur många gånger som helst. Och såklart dregla lite extra där vid 4.04 framåt. Spola tillbaka. Se på nytt. Ännu en gång. 4.04, säger jag bara. Titta, njut. Och titta eventuellt tjugoåtta gånger till.

tisdag 22 november 2011

I Anttila

Jag och skivstången kom inte riktigt överens idag. Jag kände mig så oerhört svag, det gick så helvetiskt tungt, och dessutom var mina lår så gott som döda redan när jag klev in på gymmet. Skaka-darr-darr.

I Anttilahuset efteråt såg jag någonting jobbigt. En blind brud i ungefär min ålder var ensam ute och handlade, utan ledarhund eller någonting. Bara vita käppen som hon sakta sökte sig fram med. Och hon måste ha varit mycket svårt synskadad eller helt blind, för hon trevade sig fram såpass försiktigt. Hon ställde sig sedan nedanför de dubbla rulltrapporna som leder upp och ner till själva Anttila och frågade vänligt med hög röst rakt ut i folkmassan var man går in i butiken, varpå en lite tafatt man sa åt henne att rulltrapporna fanns framför henne snett till höger.

Flickan trevade med käppen framför sig och tog kurs mot rulltrapporna, men i sista stund tog hon lite för långt åt vänster och höll på att kliva upp på rulltrappan som gick åt fel håll, alltså emot henne. Som tur hann en kvinna ta tag i henne och leda henne bort, och sedan hjälpa henne på rätt rulltrappa. Det måste vara ganska invecklat detta med att gå ensam i butiker och inte se någonting. Samtidigt blev jag imponerad av att hon gjorde det.

Om någon nu undrar varför jag inte hjälpte en blind kvinna som höll på att kliva rakt in i fel rulltrappa, utan istället här refererar händelseförloppet, så kan jag meddela att detta utspelade sig under några sekunder, och att jag just då stod och betalade mina inköp i Siwan mitt emot rulltrappan, och inte hann reagera. Annars bjuder jag gärna en arm åt en som inte kan se. Är väl ingen idiot heller.

måndag 21 november 2011

Shopping. Maja style

Jag drog snabbt via Halpahalli på väg hem idag för att köpa lite mat. Och drog instinktivt genom Kesport en sväng också (Kesport som nog inte har hetat Kesport typ sedan jag gick i högstadiet, men som ändå kallas så. Intersport kallar väl kidsen det för). På en ställning hängde en svart jacka, fodrad och varm, just så lång att den täckte rumpan, och med huva. Alltså precis en sådan jag sökte. En storlek kvar - min. Provade, passade som ett smäck. Kolla prislappen - rea!

Kanske fem minuter tog det mellan att jag klev in genom dörrarna tills jag knappade in pinkoden och betalade. Jackan blev min för huntti! Ibland har man tur.

söndag 20 november 2011

Ny dag, nya lärdomar

Jag är inte sådär annars något julfreak, jag ser inte riktigt den där überhypade grejen med hela högtiden. Jag gillar själva julhelgen, det gör jag. Samlas med lilla familjen, äta gott, sitta i lugn och ro och dricka glögg och prassla med konfektaskar kring tända ljus. Jag gillar doft av gran, och jag gillar att vi sitter och öppnar paket i lugn och ro, och jag påtar gärna med jultårteplåtar i köket till julkaffet. Ifjol bakade jag till och med egna pepparkakor, tro det eller ej. Jag gillar den mysiga, trevliga stämningen på julaftons kväll.

Men för min del får julen vara just under julhelgen, inte månader eller veckor på förhand, det räcker så. Det verkar som om mina kollegor är bra mycket mera exalterade över julfirandet, de pratar mycket om det och verkar ha en bra mycket mera intensiv relation till julfirandet än jag har. Det blir därmed en del julsnack på jobbet på dagarna. Jag brukar mest nicka och lyssna. Ibland får man höra nya och annorlunda saker, när man ändå kommer från olika kulturer, finska och finlandssvenska.

Men. Visste ni att man inte firar lillajul inom den finska kulturen? Detta faktum blev jag varse i fredags vid morgonkaffet på jobbet. Jag visste att Lucia är något som bara vi finlandssvenskar firar här, men jag hade inte tänkt på lillajul som ett sådant fenomen. Jag tittade i kalendern och frågade om någon av de andra mindes när det är lillajul, varpå jag möttes av frågande blickar. Lillajul fanns inte på deras världskarta, de hade inte ens hört talas om det. Aldrig någonsin. Och jag var lika förvånad jag - jag visste inte att detta var en finlandssvensk grej. Inte någonting som vi direkt har firat på många år, men ändå.

En annan arbetskompis kommer från ett tvåspråkigt hem, och har därmed också firat lillajul som liten. Vi räknade då upp hur man gör, och kollegorna trodde först att vi drev med dem. Och onekligen lät det lite påhittat. "Jamen, lillajul. Då när man tar in en liten, liten gran. Och lägger ut önskelistan under kvasten på trappan, så att den lilla, lilla lillajulstomten kan hämta den. Och så får man små, små lillajulpaket istället". De var bara "Jaha... äter man en liiiten skinkskiva också? Och ett grötriskorn? Och dricker en droppe glögg på det?". Eller de tänkte högst antagligen det.

Där ser man.

Knoppar

Ja, nå helt tomhänt kom jag ju inte hem igår. I en liten påse från guldsmedsaffären låg två små silverknoppar avsedda för örsnibbar. Sådana köper jag med jämna mellanrum, eftersom jag alltid sliter av mig det ena i olika sammanhang. Oftast i samband med duschceremonier, det är då man hör det lilla klirret av antingen örhänget eller låset som sprätter iväg. Trots storleken på mitt badrum så hittar jag aldrig det igen.

Och är det någonting som irriterar är att gå med ett örhänge på den ena sidan, och en tom örsnibb på den andra. Lite som att gå med en kort nagel och resten långa, eller att ha avskavt nagellack på sig. Så får man ta bort det hänge som är kvar och köpa nya. Som tur är kostar silverknoppar knappt någonting, det är främst bara besväret som stör.

Det positiva är ju att varannan gång jag river av mig ett örhänge så har jag ett udda kvar som väntar sedan förra gången. Så bara varannan gång måste jag köpa nya. Praktiskt i sammanhanget.

lördag 19 november 2011

Gick bet

Drog ner på stan med en klar plan idag, nämligen projekt vinterjacka. Än är det sådant väder att man utan problem klarar sig i kavajliknande höstjacka, men om årstiderna följer något slags mönster så kan det hända att det behövs någon form av fodrad klädsel för överkroppen här om någon vecka. Jag har köpt jackor och kappor till studerandepris fram tills nu, ni vet sådana där billiga H&M-plagg som inte riktigt håller fasonen. En riktigt bra, lång vinterkappa med huva har jag, men den börjar se så solkig och utnött ut.

Jag är på jakt efter en riktigt bra, typ dunfodrad, lång kappa med pälskantad huva, en sådan som man lätt kan cykla till jobbet med i -25 grader. Och nu när jag har gnidit så många år och köpt billigt krääsää, nu när jag har möjlighet - nu hade jag tänkt köpa en riktig jacka, en som får kosta lite mera och ha bättre kvalitet. Gärna hålla flera säsonger. Och vara varm på riktigt.

Har traskat igenom alla butiker idag, och det finns inga jackor. Alla ser rent ut sagt förjävliga ut! Nu när man skulle kunna välja lite friare och också räkna med de dyrare modellerna. Riktiga pensionärsjackor, eller nittotalsjackor, sådana som bara passar på en överstylad modell med hippa och uttänkta kläder. Med vanliga kläder skulle man högst antagligen se ut som en crackhora. Några skogsgröna duffelaktiga saker hittade jag, men i dem ser jag ut som en vegetarian eller rävflicka. Och dessutom finns det inga storlekar förutom L och XL, i alla butiker. Var är det tänkt att S- och M-människorna ska köpa sina kläder?

Sökte också så smått efter en tunnare kappa, alltså en sådan där filtaktig, figursydd sak. Inte heller någon sådan hittade jag. De enda jag hittade och provade var i a-modell (heter det ens så, detta med modetermer är inte riktigt min grej), alltså triangelformade så att de sitter tight upptill och sedan blir vida nertill, man ser ut som en julgran. Enligt mig ser de inte riktigt kloka ut. Vem vill se ut som en trafikkon?

Apropå det så måste jag påpeka att damkappor överlag inte passar på min kropp. De sitter bra kring bröst och midja. Men. Mina axlar får inte plats. Går man uppåt i storlek blir kappan bara sladdrigare och pösigare, men spänner likförbannat över axlarna. Måste vara för att jag är så oerhört muskulös.

Nej. Ingen jacka blev det idag. Och ingenting annat heller. Inte blev det bättre av att julhandeln börjar komma igång. Så jävla mycket folk överallt att jag blir alldeles nervös. Jag kan inte koncentrera mig när hundraelvatusen andra ska trängas vid samma klädställning.

Kvar på listan har vi alltså:
Fodrad jacka [ ]
Kappa [ ]
Vinterskor [ ]

fredag 18 november 2011

Fredagskaffe i city

Nu måste jag bara få säga: herregud så skönt med helg! Gradun inlämnad, jag behöver inte skriva i helgen, jag kan inte skriva i helgen, för jag har ingenting att skriva - jag får göra vad jag vill. Och det första jag ska göra är SOVA. Ska bli skönt att få känna på hur det är att sova mera än fyra timmar, för det är det maximala jag har sovit per natt sedan förra veckas måndag. Jag säger bara GUD NÅDE DEN som ringer och väcker mig imorgon, och säg inte att jag inte varnade er. Jag ska sova exakt så länge min kropp vill sova. Jag har ingen aning om hur länge den vill det. Kan vara till åtta, men troligen inte. Kan vara till nio, men troligen inte det heller. Fan vad jag ska sova.

Helgen inleddes på bästa sätt, med kaffe på stan i sällskap av bästa L. Mediacafé är mysigt på fredagseftermiddagar, där var mycket folk, tända ljus på borden och så doftade det gott av kaffe och någonting annat, kanel kanske? Utanför fönstret traskade folk förbi i den ruggiga skymningen med en eller annan påse i handen. Och så får man själv sitta inne i värmen, smutta hett kaffe och diskutera viktigheter. Så oerhört avslappnande, ett perfekt sätt att avsluta veckan. Detta borde egentligen bli en fredagstradition, eller vad säger du, L?

torsdag 17 november 2011

Studier ännu bara

Idag då. Efter jobbet cyklade jag iväg till massören, för att knåda loss kroppen efter allt den fått utstå den senaste tiden. Alltså sittande hela dagarna och halva nätterna framför datorn, obekvämt bläddrande bland papper och för trött för att orka hålla en någorlunda sund sittställning. Besöket var alltså inbokat sedan länge tillbaka, men det råkade bara vara prickat så jävla lägligt. Och ajaj så bra det gjorde. Mycket fokus och tryck på bröstryggen och axlarna, och så en riktigt bra behandling av baklåren. Som nyyan kaar!

Tog en sväng via Öjan efteråt, och kom så lägligt mitt i middagstiden att det bara var att hugga in på maten. Och så kaffe. Så kom min storebror förbi dessutom, och så just när vi skulle hälla upp kaffet ringde lillebror. Så fick han också vara med via satellit, som det heter i eurovisionssammanhang. Eller helt enkelt via telefon och högtalarfunktion, mitt mellan kopparna på bordet. Så var hela familjen Kronqvist samlad kring kaffebordet en torsdagskväll.

Nu ska jag göra lite skoljobb. Jo, ser ni. Bara för att man har skrivit en gradu betyder det inte att det bara är att lägga sig på soffan och anse sig vara klar med studierna. Alls icke. Så fortfarande - nej, jag är inte "FEEDI NUTÅ".

onsdag 16 november 2011

Ett någorlunda normalt liv

Gårkvällens triumf med inlämnad gradu (och senare också mail från handledaren om att den hade passerat plagiatgranskningen, vilket alltså betyder att jag inte bara har skrivit en gradu - jag har dessutom ghort det själv) firades med en kvällslänk tillsammans med bästa L. Skubbade fram i Halkokari i mörkret, ah - vilken befrielse.

Och idag då. När klockan slog fyra och man fick packa ihop grejerna och fara hem. Inte lämna kvar och skriva tills ögonen går i kors, och sedan fortsätta hem och skriva långt in på natten. Sova ett par timmar och så upprepa proceduren. Inte alls så idag. Bara anse arbetsdagen vara färdig och gå hem. Like a boss.

JAMEN NÄR BLIR DU FÄRDIG DÅ? Frågan som kommer emot mig oftare än någonsin nu. Svar: nu ska ni lugna ner er. Låt mig få dra ett andetag emellan, och sova en natt. Gradun är bara inlämnad. Den ska språkgranskas och helst godkännas, innan dess är ingenting klart. Jag har dessutom ännu ett par studiesaker att fixa, jag kan inte säga exakt när det blir - och om det blir. Men ni lär få veta.

tisdag 15 november 2011

Sådant jag inte gjort, och sådant jag gjort

Det jag inte har gjort den senaste veckan är sovit. Det jag har gjort är skrivit, druckit kopiösa mängder kaffe, och inte så mycket annat. Och ikväll, efter allt redigerande, omstuvande, omformulerande, ändrande och trixande, så har jag äntligen lämnat in gradun.

måndag 14 november 2011

Schöuk i monin som man säger i Närpes

För övrigt kan jag meddela att min mun nu är i sämre skick än någonsin. Efter att ha tuggat sönder båda kinderna invändigt fullständigt, har jag nu tagit mitt stresstics till nästa nivå. Jag har börjat tugga på insidan av underläppen. Och tydligen biter jag ihop tänderna allt vad jag orkar nattetid så att käkarna ömmar och tungan som verkar lämna emellan är lika trasig den. Ajaj.




"Vet du vad du ska skriva nu?"

"Nej, jag väntar på inspiration. Att skapa
är inte som att vrida på en
kran. Man måste vara i rätt stämning."

"Vadå för stämning?"

"Panik i sista minuten."

-Kalle & Hobbe-

Häpp

Har varit ledig idag. Det kunde man dock inte tro, med tanke på att jag har tillbringat dagen på kontoret framför datorn samtidigt som kollegorna. Jag gick dessutom hem näst sist av oss alla. Har jag eller har jag planerat in det bra, som har tid till massören på torsdag? Icke anade jag då jag bokade tiden för en månad sedan att den skulle komma så exakt lägligt. Ännu återstår ett par kvällars skrivande. Tennsoldaten kuittar.

söndag 13 november 2011

Det ytliga inlägget

Förresten, som ni ser på bilden i inlägget nedan ser min naglar förjävliga ut. Det är snyggt med långa och fina naglar, och det är snyggt med korta och välskötta naglar. Själv föredrar jag långa, i den mån jag klarar av att hantera dem. När de blir för långa brukar barnen på jobbet kommentera dem, och så blir det jobbigt att skriva på tangentbordet, och så är de ivägen när man ska lyfta skrot, bowla och öppna ölburkar. Barnen förresten, de noterar vissa detaljer direkt, som långa naglar och dingliga örhängen.

Jag brukar vanligtvis ha naglar som växer snabbt och blir starka. Men de senaste månaderna har mina naglar fått fnatt. De skivar sig, går sönder och spricker. Och de går sönder innan de ens har fått den där smala, vita randen (som på småpojkar brukar vara svart), de skivar sig så långt att de är trasiga ända nere där de sitter fast, och man får klippa dem snaggkorta. Nu är de olika långa - eller olika jättekorta - fnasiga, trasiga och ser riktigt asiga ut. Jag gillar det inte alls, och vet inte varför de ser sådär dåliga ut. Är det brist på något ämne? Vad borde jag äta, kalk? Hm. Jag vill ha mina naglar tillbaka.

Farsdag med kaffekalas

Har haft besök, farsdagen till ära. Pappa, mamma, bror och svägerska på kaffe stack sig in till Neristan på kaffe och nybakt kladdkaka. Med hallon och grädde.


Passade på att paja lillebrors hår litegrann. Jag har ju aldrig fått ha någon syster att fläta eller bli flätad av. Har bor till vardags i Åbo, så det är inte varje dag man har möjligheten att peta på lillebrorshår. Min bror - eller båda mina bröder - har en sådan fantastisk hårkvalitet. Tjockt, lite böjligt fluff bestående av mångamångamånga täta strån. Dessutom doftar lillebrors hår Hubba-bubba, eftersom han tydligen tvättar det med Aussie hårprodukter. Jag tog tag i en test ungefär i mitten på hans huvud, och den lilla tofsen motsvarade ungefär i mängd allt hår jag har om jag samlar ihop det i en svans. Hm.

Nu ska jag fortsätta banka på mitt worddokument. Lite träsmak, faktiskt. Har ju ändå sågat på med det typ nonstop, dag och natt sedan i onsdags.

lördag 12 november 2011

De övergivna byxorna

Sorry för frånvaron. De e lite mycke nu. Jag har precis kommit hem från jobbet. Och det på en lördagskväll strax före sju. Håller på med lite skoljobb, om vi säger så, och på jobbet funkar det mycket bättre, när jag inte hittar på en massa annat strunt. Skoljobb, ja. Jag måste ta ett ryck nu, annars blir det aldrig av. Synd bara att mina ryck kommer på så konstiga tidpunkter. Alltså ungefär där vid gränsen av vad som är teoretiskt möjligt. Hm.

Nå, det som är bra med att befinna sig på kontor är att det finns folk som kan hjälpa. Igår fick jag till exempel splendid hjälp av en dataingenjör som råkade komma förbi. Kanske det kommer förbi en författare en annan dag? Som har lust att skriva lite medan jag tar en tupplur. Eller varför inte en massör? Massören vore nästan bäst!

Ikväll när jag kom hem hängde ett par svarta överdragsbyxor på min dörr, fastsatta med klädnypor och allt. Då kom jag på att jag visst hade hängt ut brallorna till vädring en dag, för att få bort en envis röklukt ur dem. När? Nå, dagen före tykydagen. Alltså 30:e oktober. Där har de dinglat i regn och rusk på vår gemensamma mattpiskningsbalkong. Antagligen fick granntanten leidon och tog in dem. I alla fall luktade de inte rök längre.

onsdag 9 november 2011

Panic-mode

Panic-mode, vilket oerhört passande uttryck. Fick höra det idag. Det är ungefär det enda jag har, oberoende av vad det är som ska göras. Är det något papper som ska lämnas in till någon mydighet - var säker på att jag hänger på dörren till ifrågavarande instans cirka 15.59 den sista arbetsdagen innan. Är det en skolgrej som ska in - räkna med att jag skriver det sista 23.59 samma dag det är deadline.

Ta den där sista dagen innan praktikrapportinlämning. Vem var det som satt på sjukhuset strax före tolv på natten och med glasartad blick bankade ner de sista meningarna? Sista dagen innan jag slutade på ett jobb och skulle börja på nästa - skrev utlåtanden som en dåre. Fick allt gjort i tid, javisst. Men ändå, inte en dag för tidigt!

Grejen är att jag velar in i det sista, om jag har ens en teoretisk möjlighet att skjuta upp aktiviteten. Ska jag, eller ska jag inte. Så bestämmer jag att jag nog inte hinner, och så bestämmer jag mig för att göra det senare, ta nästa deadline (typ "jag kan färdigställa kursen i nästa period"). Sedan, sista dagen å tänker jag ändå att "nemen, om jag skulle riktigt försöka och få det gjort. Sova kan man göra sedan i graven".

Och så är det panikjobbande tills jag nästan stärvar. Och jag är lika stressad varje gång. Hjärtat bankar, jag biter nästan sönder käkarna, jag sover inte ens när jag försöker, jag får magknip och blodtrycket skjuter i höjden (i mitt fall: når nästan upp i normala värden jämfört med det där sengångarblodtrycket jag annars har).

Om vi säger som så. Jag har nästan bodybuildervarning på min käkmuskulatur för närvarande, och jag har tuggat sönder kinderna så jag snart ser ur som Seal om jag inte slutar. Axlarna täpper till öronen, och området mellan skulderbladen skulle gå att använda som hammarunderlag för en hovslagare. Yes. Så typiskt mig!

tisdag 8 november 2011

Tisdagskaffe

Glömde lite att gå och lägga mig igår, så det blev ganska få timmars sömn. Men icke desto mindre en bra arbetsdag! Jag gillar verkligen de här dagarna då man har riktigt bra spridning på klienterna. Från småsmå skrottar som inte ännu lärt sig tala, till åldringar med afasi, till stamning, till hörselskador. Flickor och pojkar, gummor och gubbar, olika ålder och olika typ av problematik. Man får liksom nolla skallen mellan varje klient och börja på nytt med en ny grej. Sådant håller en hela tiden alert, och man lär sig så mycket nytt och kommer på nya grejer.

Ikväll drog jag iväg på kaffe hem till bästa L, och förärades den här fina muggen. Blev så lycklig att jag hällde i mig två koppar på raken. Tisdagskaffe i Halkokari, sådant är ju alltid trevligt. Och när jag traskade ut tillbaka för att gå hem där efter elva någon gång - då var det alldeles knäpptyst i hela området. Nästan spöklikt. Mörkt och stilla. Och varmt, fast vi är inne i november nu.

måndag 7 november 2011

Sagan om middagen

Den här kvällen har jag till stora delar tillbringat cyklande. Ofrivilligt. Eller delvis ofrivilligt i alla fall. Började med att cykla till gymmet, och efter förrättat värv tillbaka. Hungrig som en spetälsk ponnyhäst, som brukligt efter dylika aktiviteter. I vanliga fall kunde jag ha vikt in via en butik på hemvägen, men ack - ingen plånbok hade hon med sig. Tänkte att jag skulle hitta på något av det som fanns hemma istället. Någonting måste det ju finnas.

Nå någonting fanns det ju, men ingenting man gärna lagar en måltid av. Öl, ägg, gurka, pesto, samt en glödlampa som gav ett milt sken över det hela. Glödlampan tänkte jag inte äta, och resten - njä. Alltså var det bara att springa ut igen, hoppa på cykeln och trampa iväg till närmsta butik. Var ju ändå påklädd och allt.

Efter att ha plockat åt mig lite varor och ställt mig i kö till kassan kom jag till följande insikt: hade fortfarande inte någon plånbok på mig. Undslapp mig en ganska kraftig, finsk svordom när jag upptäckte detta, riktigt så den lilla tanten bakom mig i kön spratt till. Det hjälpte inte så stort att bara titta i kylskåpet hemma, jag borde ha tagit med mig något att betala med också. HJS. Helvetes Jävla Skit. Jaha. Bara att cykla hem då. Hämta plånkan, och återvända till butiken, alltjämt trampande på cykeln. Och slutligen kunna betala och få med mig någon mat hem också. Förbannat många cykelturer för den jävla omeletten.

Sedan tog det en evighet innan jag faktiskt kom mig för att laga den där maten, för jag hade liksom tappat stinget där någonstans på cykelsadeln. Satt bara surt och stirrade på äggpaketet och tomaterna och tyckte att nu fan kan någon annan göra någonting. Jag har gjort mitt för den här maten. Men inte så överraskande var det ändå jag som fick ta itu med tillagandet. Åtminstone blev det gott. Fattas bara annat.

söndag 6 november 2011

Bilservice

I helgen har jag bytt till vinterdäck. Kanske ingen panik att göra det ännu, vad vet jag. Har som bekant inte varit bilägare så länge, så jag har inte riktigt koll. Faktiskt aldrig behövt byta till vinterdäck förut, kom jag på nu. Köpte bilen i vintras, då det alltså redan hade vinterskorna på sig, och byte till sommardäck är inte så kinkigt. Så länge man gör det innan det blir olagligt är det lugnt. Vinterdäck bör man dock ha när det blir halt för att inte köra ihjäl sig. Och just det där "när det blir halt" är svårt att avgöra. Helst ska man ha bytt innan det sker.

Däcken förvaras i garaget i Öja, så det var dit jag fick lov att åka för att genomföra bytet. Min bror tittade på och hjälpte till att kolla trycket och så vidare, och så lånade jag verktyg av honom. Pedagogisk som han är så tvingade han mig dock att byta det första däcket med mina egna verktyg, alltså de som finns i reservdäcket i bagageluckan, innan jag fick låna hans verktyg, de som är mycket bättre. Med motiveringen att jag "måste kunna byta med de verktyg jag har om jag lämnar på vägen någonstans". I och för sig sant.

Måste dock erkänna att de där bultarna sitter hårt som fanken. Den första lyckades jag inte ens rubba med mina egna verktyg (fan, jag vet inte ens vad den heter, det där grejen man spänner och lossar med. Bultdragare? Hylsa?), så jag fick fuska med ett längre skaft. Nåja. Däcken blev bytta, hur som helst. Nu har bilen fått sina vinterskor. Undrar när jag ska skaffa mina? Tror jag klarar mig utan dubbar, dock.

Måriskaffi

Det trevligaste med att bo i stan är nog det där med att man på helgmorgnar kan kliva direkt ur sängen och hoppa på cykeln och cykla till närmaste kvartersbutik och handla frulle. Låt vara sen att kassatanten ser lite konfunderad ut när man verkligen ser halvsovande ut ännu när man kommer fram till kassan. Gäsp.

fredag 4 november 2011

Anne Hietanen

Jo, förresten. När jag vrålpluggade till tenten här tidigare - och efter detta ska jag inte skriva "plugga" och "tent" på länge, jag inser att det är aningen tjatigt - så surfade jag runt på bloggar som en galning. Det var liksom den enda tröst man hade i sitt läsande. Läsaläsaläsa, tänka, minnas, anteckna, läsaläsaläsa - och så en kort paus för att orka.

Under de korta pauserna läste jag bloggar ganska mycket. Och youtubade på talande papegojor, men det hör inte hit. Kommenterade också bloggar, vilket jag inte vanligtvis brukar göra. Inte okända människors bloggar i alla fall. Men i tenttråkandet så förefaller de mest bisarra idéerna vara nödvändiga att genomföra. Alltså blev det en och annan kommentar på diverse bloggar. Så kunde man surfa in på nästa paus och kolla om det kommit något svar. Sådant är rafflande, man får lite kändiskänning. Om någon bloggkändis svarar, alltså. Bloggkändisar är bland andra Peppe, Catariina, Smulan, Janne Grönroos - ja, ni vet.

En av de bloggar jag läser är Anne Hietanens. Hon är kul och skriver lättsamt om... tja, inget speciellt. Allt och ingenting. Ironi och småanteckningar. Och lite angstande över talkshowen som hon och Hannah Norrena håller på med. Då och då ordnar hon så kallade frågestunder, då vem som helst får fråga vad som helst, och så svarar hon någonting random. Lite som en sådan där biljardkula som man skakar om och så ger den ett slumpvis svar. Alltså frågade jag på skoj Anne hur min tent kommer att gå. Detta var vad hon svarade:

"Svar 18 oktober 2011, 20:38
Maja, det vet redan mycket mera än du tror. Så jobba på ditt självförtroende mera än att plugga. Du kan ju skriva som en gud och huija lite. Njut av att läsa!!! Det är så roligt. Och läs mest de roligaste delarna och alltid sammanfattningarna i böckerna. Eller jag vet ju inte hur mycket text det är frågan om, men kom ihåg att man inte behöver veta allt. Du kommer snart att ha magisterpappren i dina händer och sen SKALL DU FIRA!!! Dessutom kommer du att få jobberbjudanden jäkla snabbt efteråt, så nu är det bara att njuta! (sista natten sover du som ett barn, mellan 6-7 h).

Ett råd; Njut av ditt liv nu. Du är så jäkla bra. Kunde ta lite mera lättsamt på saker och ting"


Jag vet inte jag. Ganska satans mitt i prick, skulle jag säga. Hon kan nog, den där Anne.

torsdag 3 november 2011

Dimmigt

Det har vilat en tät dimma över Kokkola idag. Knappt så man såg byggnaderna på andra sidan gatan från kontorsfönstret. När jag cyklade hem var det som att trampa fram i något slags sagolandskap (eller ett riktigt tätt avgasmoln, endera). Slappade en stund på soffan innan jag drog iväg på Bodypump framåt kvällen. Fullt med folk var det, vilket det ofta är på torsdagarna. Tydligen är torsdagspumpen populär.

Inte så mycket mera att åstadkomma ikväll då. Imorgon är det fredag. Den här veckan har faktiskt inte gått så raketfort som veckorna annars brukar gå. Kanske lika bra det, så hinner man åstadkomma någonting också. Nu ska jag till exempel åstadkomma en matlåda. Adjö.

Tzendis

Haha, jag har noterats av Bloggkommentatorn på Radio Extrem. Bloggkommentatorn håller koll på svenskfinlands bloggar, och kommenterar då och då (mer eller mindre kritiskt) innehållet i dem. Ganska snällt behandlade de mig, även om man var besviken på min vilseledande rubrik häromdagen.

Säg, när man har noterats av Bloggkommentatorn - då är man väl kändis? Jag tänkte skriva autografer i Chydenia imorgon klockan 17-19. Signerar även underkläder. Välkomna.

onsdag 2 november 2011

Rör

Har haft lite problem med avloppen i min lägenhet. Liksom alla ställen där vattnet ska rinna ut, typ golvbrunnen i duschen har dragit så dåligt att man har en liten swimmingpool i badrummet en lång stund efter att man har duschat. Inte alls praktiskt med mina tighta morgonrutiner. Man borde nästan ha vadarbyxor när man ska sminka sig. För att inte tala om handfatet, som fylldes av vatten direkt, eftersom det inte hann rinna undan tillräckligt snabbt.

Och nu ska jag understryka - jag har rensat golvbrunnen. Fast det är typ det värsta jag vet. Det är verkligen en av de där få sakerna som jag faktiskt äcklas av. Örk, vad äckligt det är. Men eftersom jag Kan Själv så är man illa tvungen.

Nu hade jag så lämpligt bjudit in min bror på kaffe häromkvällen - ojoj, ett så passande sammanträffande - så han fick äran att ta en omgång till bland rören. Typ skruva lös sådant jag inte behärskar och rensa ytterligare. Och visst hittades ett och annat skoj, men bara med resultatet att a) golvbrunnen drog lika dåligt som förr, och b) handfatets avlopp slutade att dra helt. Vi lyckades alltså förflytta stoppet någonstans där det täppte till ännu mera effektivt. Skickligt!

Ringde följande dag till hyresvärden, och - jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag har världens bästaste hyresvärdar. Om man behöver någonting så får man hjälp på studs. Medan jag i lugn och ro befann mig på jobbet fixade hyresvärden med en rörgubbe, och när jag kom hem från jobbet var avloppen fixade. Funkade perfekt.

Nu ska jag börja ställa mig i ordning för morgondagen. Kläderna i givakt och skorna klara att hoppa i. Småningom orientera mig mot sängen också. God natt!

tisdag 1 november 2011

Ursäkta, en vadförnåt?

Butikerna har sedan länge slarvat fram sina fransiga jultomtar och skrikiga bonader, det har väl knappast gått någon förbi. Har en rätt stor förståelse för min kusin som arbetar på just ett sådant varuhus i grannstaden, och som - enligt vad jag har förstått - plockar fram de nödvändigaste julgrejerna strax före jul, och stuvar undan dem så snart julklapparna är öppnade. En människa kan bara ta in en viss mängd glitter och tomtar innan man får nog.

Idag i Halpahalli beskådade jag detta.

En skatte-vadå? Får man skatteåterbäringen i kulan, eller vad är det riktigt för en pryl? Att översättningen på handskrivna lappar i någon butik kan bli lustig har jag förståelse för. Men att man trycker upp sådana här grejer i tusentals exemplar, och inte har en någotsånär svenskspråkig person att läsa igenom det, det övergår mitt förstånd litegrann. Jag menar, en skatteboll - vad är det ens?

Tove Jansson skulle nog bli ledsen. Mumin som är skriven på svenska som originalspråk och allt.