måndag 31 januari 2011

Lika trevlig som en hög mögligt bajs

Hon är enträgen, den där Maja. Drog envist en loppisrunda också idag. Slutade jobba sisådär tio över fyra, och hann runda tre ställen innan de stängde klockan fem. Vilken idiotisk tid att stänga förresten. Och så är alla försäljare sådär fem-före-att-gå-hem-för-dagen, och närmast blänger på en när man kliver in. Ursäkta för att jag finns till och tar plats i din butik, liksom.

Kammade noll. Först drog jag till ett ställe som har konkursförsäljning av möbler. Man tycker ju att det borde finnas en och två nattduksbord där, men icke. Jag snackade på mitt trevligaste sätt med en av försäljarna, men inte hjälpte det när de inte hade det jag sökte. "I slutet av nästa vecka får vi in ett större lass från ett konkursbo. Då har jag säkert någonting åt dig" sa snubben. Med min tur är det säkert Plastiga Spånskivemöbler AB som har gått i konkurs. Förresten har jag ingen lust att springa dit upprepade vändor för att kanske hitta någonting någon gång.

Sen drog jag till Ekocenter. Då var klockan kanske kvart före fem, och ni skulle ha sett den ilskna blicken gubben i kassan fyrade av när jag kom in. Joseph Fritzls blick framstod som vänlig i jämförelse. Jag gick en runda bland sovrumsmöblerna, och frågade sedan av kassagubben hur de hade det med nattduksb... "Du måste gå och titta! Jag vet inte vad som finns! Titta själv" fräste gubben. Jag körde på min favorittaktik (nej, inte gråta) - nämligen "bemöta otrevlighet med maximal vänlighet", och gav typen mitt allra varmaste leende och sa med ödmjuk röst "Jag hittade två olika, men finns det några andra?". Gubben stirrade tillbaka. "Ei oo muita!".

Nähäpp. Då sket vi i det Ekocentret. Förresten har jag för mig att det drivs av Kokkolas arbetslöshetsstiftelse. Det förvånar mig inte en sekund att typen jag talade med idag var arbetslös. Han hade så att säga inte läst Kundbetjäning 1 eller Folkvett i praktiken under sin utbildning...

Men nu har jag - den lite mindre framgångsrika loppisrundan till trots - eventuellt en lösning på Situation Nattduksbord på gång. Jag tänker tomma mjölkförpackningar och silvertejp. Nånej. Men jag kanske har en lösning.

söndag 30 januari 2011

Tipiskt...

En sakletarrunda idag också. I sällskap av mor som i ottan (klockan tio imorse) meddelade att hon ämnar besöka grannstaden i söder för att besöka det söndagsöppna loppiset där. Jag masade mig med.

Och är det inte just typiskt att jag hittar det sötaste nattduksbordet där. Litet, enkelt och sött i riktig retrostil. Perfekt att slipa och måla. Tänk er bordet i vitt, med någon rolig lampa på. För bara sex euro.

Och så fanns det bara ett. Bara ett. Jag blev så besviken:(

Sökandet fortsätter.

Pedagogiskt

Min mamma är barnträdgårds-lärare. Det betyder att hon ibland är något över-tydlig. Exempel-vis kan man få text-meddelanden där hon använder binde-streck i mycket var-dagliga ord. "Kommer du och äter älg-kött och potatis-mos idag?".

Det - och att använda cykelhjälm när man cyklar - är småbarnspedagogens främsta kännetecken.

lördag 29 januari 2011

Nattduksbord

Idag drog jag iväg i regnet för att avverka en loppisrunda. Ett försök att hitta de där förbannade jävla nattduksborden som jag fortfarande saknar. Verkar vara helt jävla omöjliga att hitta. Och jag skulle inte vilja köpa några random, tråkiga fanerskiveversioner för 40€ styck på Jysk.


Jag tycker att sådana är opersonliga, fula och intetsägande. Överlag tycker jag att nya, massproducerade grejer är tråkiga. Ta till exempel en titt på datorbordet ovan. Jag dör av tristess och av att utsättas av denna smaklöshet. Av den orsaken gillar jag inte nya hus. Massproducerade huspaket utan någon som helst fiilis i. Som att flytta in på Ikea. Eller på en bostadsmässa.

En annan grej jag vill kräkas över är vitrinskåp. Jag hatar vitrinskåp, och tycker att det är det fulaste och fånigaste man kan placera i ett hem. Vitrinskåp kan jag acceptera endast av dem som är över 80 år. Möjligtvis. Jag fattar liksom inte grejen med att ha ett skåp (med belysning!) där man har utställning av sitt... porslin?!

Att dessutom ha vitrinskåpet i vardagsrummet är väl också helt befängt. Porslinet har man väl i köket, där man äter av det. Lite som att ha tandborstarna i hallen eller bastuskopan i sovrummet. Vissa verkar ha porslinet som en del av hemmets underhållning. Stereo, tv - och kaffekopparna. Som sagt är det mycket jag inte förstår mig på. Vitrinskåp hör till de sakerna.

Missförstå mig rätt nu. Jag gillar fina hem. Jag imponeras av inredning, och tycker att det är trevligt med hem där ägaren har planerat vilka färger man ska använda, satsat på att möblera fint, koncentrerat sig på ljussättning och hurudana växter man har. Men de finaste hemmen är enligt mig sådana som har en historia. Som är inbodda. Inte en nybyggd kloss där prislapparna fortfarande sitter klistrade på fönsterrutorna.

Jag är absolut ingen loppisfreak, köper t.ex. inte kläder därifrån, och tycker egentligen att jag typ aldrig hittar någonting. Men just det där med till exempel skrivbord, soffbord i de där läskiga, onaturliga träimitationerna är bara så utomordentligt tråkigt. Sådant som finns i parti och minut. Tråkigt.

Jag köper hellre ett urgammalt nattduksbordpar som jag får fixa till på egen hand. Sådant ger fiilis. Ta mitt matbord till exempel. Det är familjen Kronqvists gamla avlagda. När jag flyttade till Kokkola plockade jag fram det, slipade det och målade det vitt. Detta eftersom jag fick sex vita pinnstolar av min mamma. Också de gamla, kom ursprungligen från min mommos.

Familjen kom med petnoga kommentarer hela tiden under mitt målande. Om hur det måste slipas med maskin och inte med sandpapper. Om hur det ska grundmålas och slipas på nytt. Och jag var bara: bla, bla, bla. Låt mig nu få måla mitt lilla bord med mina små händer. Det är möjligt att det blir lite ojämnt. Eller att det inte kommer att hålla i evighet. Men det är mitt bord, jag har målat det själv, och det får synas att det är hemgjort. Och herregud - det går att måla om. Och jag blev väldigt nöjd med mitt egenfixade bord. Inte perfekt ur en massproducents synvinkel kanske, men fint för mig!

Men det där med nattduksbord är tydligen inte det lättaste att hitta. Jag undrar varför. Jag menar - folk byter väl ut sina gamla möbler nån gång? Kanske flyttar från hus till lägenhet när de blir äldre? Kanske har ett par stycken sneda, spruckna saker stående på någon vind?

Om du vet var jag kan hitta ett par nattduksbord - hör av dig!

De får se ut exakt hur som helst, för jag målar ändå gärna om dem eller vad som helst som krävs. Enda kravet är att de är likadana. Please?

Bild: http://www.ostamyy.com/o/p/tietokonep_yt__127.jpg

fredag 28 januari 2011

Plus-minus-plus-minus

Plusgrader i Kokkola idag. För er som inte har märkt det har tydligen den här bloggen bytt namn till "Väderleksrapport från Neristan", och själv heter jag Pekka Pouta. Men det är bara så kontigt hur vädret svänger hit och dit. Man kan gå och lägga sig medan kölden knäpper i knutarna och termometern visar sisådär aderton minusgrader. För att vakna upp några timmar senare till nollföre. För att gå och luncha i duggregn. Som sedan har frusit fast till en stenhård isskorpa över hela stan när man ska hem. Lite twisted.

Ikväll var jag till exempel ute och sprang. Utan långkallingar i januari. Det var flertalet plusgrader och småregnade hela rundan. Och jotack, rätt blixthalt på sina ställen.

Karleby Stad har ordnat ett jättefint skidspår längs Stadssundet. Hårda, fina spår. Två i bredd. Har inte kollat exakt vart de leder, men bra såg det ut att vara. Vore det nu inte för att jag ytterst intensivt hatar skidåkning skulle det spåret vara ganska lägligt att nyttja för en stadsbo som mig. Men nej. Blotta tanken på att spänna på mig skidorna och fatta stavarna får det att vända sig i magen på mig.

Så är en arbetsvecka till ända. Bara att ta helg då.

torsdag 27 januari 2011

Vilken stång-ång-ång?

Smärre missöde på gymmet i afton. Råkade eventuellt tappa skivstången i huvudet lite. Hoppsan. Det smällde ganska bra. Som tur var jag blixtsnabb att rätta till misstaget, för det viktigaste i dylika sammanhang är ju att så få som möjligt ser en. Precis som när man cyklar omkull. Spelar ingen roll hur många ben man har brutit - man måste fort som fan resa sig och låtsas som om det regnar.

onsdag 26 januari 2011

Enkelt sätt att uppnå inre frid

Ah, en sådan utomordentligt fridfull kväll. Kan det bero på kölden som knäpper i knutarna och värmen här inne? Eller ljusen som brinner på soffbordet och i lyktan jag fick av min storebror i julklapp? Eller på att jag börjar vara klar med en ryckning på jobbet nu, och äntligen kan ta itu med de uppgifter som jag vill och som måste göras? Eller det lyckade pumppi-passet, under vilket jag gjorde två personbästa? Eller på därpåföljande cykeltur hem och varma dusch? Eller på kvällskaffet i min favoritmugg?

Säkert är det delvis en kombination av allt detta. Men mest av allt är det nog för att jag har inhandlat ett par perfekta korgar och organiserat min kaoslåda i köket. Den som jag har stuvat ner plastpåsar, bakplåtspapper, glödlampor, batterier, klädnypor, maskindiskmedelstabletter, värmeljus - ja allt plotter som inte har någon given plats - i. Nu har jag sorterat allt med militärisk precision, fördelat i logisk ordning i korgarna.

Organiserardelen av mig drar en djup suck och njuter. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: systematik, mina vänner. Sys-te-ma-tik.

tisdag 25 januari 2011

Lång dag och grannens hund

En lång dag på kontoret. Klockan var strax före sju när jag slängde in handduken och gick hem. Jag hade nog kunnat fortsätta en bra stund till, men jag skulle ha behövt lite hjälp, och av naturliga skäl låg talterapin öde och tom. Måste försöka haffa någon imorgon bitti istället. Tills dess ska jag angsta lite och tänka på allt jag borde göra.

Det som är positivt med att vara studerande/vikarie är att det inte är särskilt svårt att hitta någon som är slugare än en själv. Det är nämligen i princip alla. Alla kan hjälpa, för alla vet mer. Oskoja.

Min granne har förresten - om jag inte nämnt det redan - ett gammalt hundskrälle som springer omkring lite förvirrat här i kvarteret. När jag flyttade hit presenterade sig grannen med att skaka hand och berätta vad han hette, och tillägga: "...och så har vi en hund också som du snart kommer att ha nog av. Men den är fjorton år, så vi hoppas att det ska... eh... lösa sig själv så småningom".

Ikväll när jag gick till butiken satt hundfan och bajsade på gatan. Den så att säga rastade sig själv. När jag passerade vände den bort huvudet och såg mycket generad ut. Kutryggig och eländig, och mitt i sitt skitande. En ynklig syn.

måndag 24 januari 2011

Slask

Pynjar vidare på jobbet. Som nu är ett jobb, och inte en praktikplats. Men studerande är jag ännu, tills studierna är färdigställda och jag har fått ut pappren och blivit beviljad min legitimation. Tills dess står det Puheterapeuttiopiskelija/Talterapeutstuderande på skylten.

Om vi nu ska tala väder så vände det från att ha varit rätt kallt igårkväll till att regna och blåsa runt slask idag. Rätt så ombytligt. Ska bli intressant att se hurudant cykelföre det är ikväll när jag ska ta mig till gymmet. Blir det att slira, att pulsa, eller månne en kombination av dem båda. Synnerligen spännande.

söndag 23 januari 2011

No more praktikant

Raderna ni just nu läser är INTE skrivna av en talterapeutpraktikant. De tillhör sedan i fredags en vikarierande talterapeut. Min slutpraktik på fyra månader har gått i ett huj, och jag hann knappt reflektera över att den var över när jag stämplade ut i torsdags. Nu fortsätter jag som vikarie, och ska göra en tid framöver.

Det blev liksom så, och jag är såklart nöjd som en liten skalbagge över att få fortsätta på den lärorika och dyngsvåra arbetsplatsen jag har. Dyngsvåra i positiv bemärkelse, för det är verkligen jättesvårt - men just sådär som det ska vara. Det måste vara för svårt för att man ska utvecklas och lära sig. Ibland får jag en mindre meltdown när jag ska lägga mig på kvällen, för att jag plötsligt inser hur lite jag kan och hur mycket jag borde kunna. Panikerar en stund, hyperventilerar och känner blodet susa i öronen. Sedan tänker jag på kollegan L:s tröstande ord när hon slutade och jag tog över efter henne: "Anna itsellesi armoa". Jepp, det ska jag göra.

Hur det ser ut efter vikariatet är såklart ännu oklart, men jag är inte särskilt orolig. Som min mor sa häromdagen när det kom på tal: "Äh, du har så tur så det där fixar sig nog". Och det är faktiskt sant. Saker och ting har en tendens att liksom bara falla på plats. På sätt eller annat. Jag brukar faktiskt ha tur gällande praktiska saker. Vinner på lotteri, hittar saker som av en slump, råkar springa på möjligheter. Har man tur i spel har man otur i kärlek, som det heter. Bah!

Som de som känner mig redan vet så är jag numera också bilägare. Insåg här tidigare i höst att jag nog borde skaffa en bil ändå, och höll ögonen sådär semiöppna för att försöka hitta någonting i min smak. Och min smak är ganska snäv, jag brukar ha en mycket stark uppfattning om exakt vad jag ska ha. Typ exakt märke, modell och till och med färg. Jag har redan i många år vetat exakt vilken bil jag vill ha. Vilket är en smärre nackdel när man ska söka en begagnad bil. Min far försökte med "Men Maja, om man söker en begagnad bil kan man ju inte gå enligt sådant där. Färg och sånt". Och jag: "Kan man visst".

Sedan fick jag liksom leidon (man orkar bara titta på bilar en begränsad tid, sedan är allt bara en enda grå massa av årsmodeller, antal medkörda kilometer och luftkonditionering) och sket i det en tid. Som av en händelse dök den upp. E-x-a-k-t den bilen jag skulle ha. Rätt modell, rätt färg (svart såklart), lite medkörd, och dessutom en massa finesser som vanligtvis inte finns på just den bilen, och precis rätt pris. Bara att åka och hämta. Kunde man visst!

Så att på det viset. Borde kanske läsa den där "The Secret"-boken. Lär handla om hur man med hjälp av sin inställning och sina tankar kan styra det som händer. Nu ska jag styra tankarna mot att jag kommer att ta en läcker och flygande lätt löprunda.

lördag 22 januari 2011

Födelsedagsfirande

Drog till Öja idag en sväng med anledning av min mammas födelsedag. Fast först via butiken för att köpa knarrande färska tulpaner åt födelsedagsbarnet. Tulpaner hör till när man fyller år. Mor och jag må ha olika smak vad gäller inredning, kläder, färger och i princip allt annat - men tulpaner gillar vi båda två. Det är något med deras rejäla, tjocka stjälkar och deras enkelhet som gör dem snygga.

Och så hade jag med mig en present också, nämligen "Stormskärs Maja" på DVD. En riktig klassiker, jag minns att den var en av både mammas och mina favoritfilmer - eller en serie var det ju egentligen, för den delades upp i flera delar - när jag var riktigt liten. Hela familjen tittade på den då, och jag minns ännu hur sorgligt det var när man måste klubba Tulpana, den fina kon som Maja fick i brudgåva av sina föräldrar. En sorglig filmatisering som visar hur usligt det kunde vara ute i skären för en fattig familj för länge sedan. Sorglig men vacker.



Kuriosa: när jag var liten var titelmusiken till "Stormskärs Maja" min absoluta favoritlåt. Jag deltog en gång i någon radiogrej när jag var typ pytteliten, och fick som pris önska en låt i radion. Och jag önskade just den. Kanske inte den vanligaste låten för ett barn i dagisåldern att önska, vad vet jag?

fredag 21 januari 2011

"Då ska jag be att få ringa en vän!"

Om ni någon gång har någonting ni behöver hjälp med har jag ett hett tips. Ring min mammas chef. Alltså föreståndaren på hennes arbetsplats, eller "schäfern" som hon kallas hemma hos oss. Hon har hjälpt mig i en och annan knivig situation.

I somras till exempel, när jag skulle hälsa på i min kusins nybyggda hus i Jakobstad och GPS:en inte ville fungera utan envisades med att skicka mig mot Bennäs hela tiden. Ringde min mor och frågade vartåt vi skulle söka oss, varpå hon gav luren åt chefen och bad henne förklara istället. Detta eftersom chefen är bosatt i Jakobstadstrakten.

Och tammefan om inte damen förklarade rätt in i minsta detalj. I stil med "...och till höger finns en blombutik, kör förbi den och fortsätt tills ni ser en staty av en trebent gris, där tar ni till vänster - och akta, det finns ett gupp just där!". Det enda vår levande GPS missade att referera var en tant på cykel som kom emot oss, annars var att exakt återgivet. Varje buske och gatsten.

Idag ringde jag mamma för att fråga en praktisk grej, eftersom vi råkar ha samma arbetsgivare i form av Karleby Stad. Men inte svarade hon, trots att jag ringde två gånger på hennes mobil. Så jag ringde mor på jobbet istället, och nu var det nyss nämnda föreståndare som svarade. Eftersom hon nu brukar ha koll på grejer så frågade jag henne istället, och fick veta precis det jag ville. Komplett med beskrivning av tillvägagångssätt och allt.

Så gott folk, vid eventuella problem - ring mammas chef, det brukar jag göra!

torsdag 20 januari 2011

De e mycke nu

Håhå. Inatt hann jag med gott och väl två timmars sömn (mellan cirka 03.30 och 05.30) innan det var dags att gå upp. Det är ju tur att man inte alltid har lika späckat schema och lika många saker på gång samtidigt, för då skulle man nog vara gråhårig vid det här laget. Nå, jag har kanske sovit in den här sömnskulden redan, med tanke på mitt abnorma sömnbehov den senaste tiden. Hur som helst ska jag nog ta kväldi nu. God natt.

tisdag 18 januari 2011

Tävlingsinriktad. Eller bara lat.

Egentligen var det dumt det där med att tajma hur snabbt jag kan göra mig i ordning den där gången. Detta har nämligen lett till att jag aldrig kommer upp på morgnarna. Eftersom jag vet att jag hinner duscha och sminka mig och föna håret och allt det där, för att vara ute genom dörren på typ en dryg kvart.

Jo, under perfekta förhållanden funkar det så. Däremot funkar det snäppet sämre just när man är yrvaken och allmänt trög i vändningarna. Dessutom brukar tankar som: "Äääh, jag kan nog slå mitt rekord idag. Räcker nog med tolv minu... zzz...". Det är inte alls ett sunt och realistiskt tankesätt, kan jag meddela. Inte alls.

måndag 17 januari 2011

Lågsäsong

Det är en seg och långvarig bloggtorka som råder här hos mig. Har visserligen försökt gräva i hjärnbarken och klämma fram inlägg med mer eller mindre jämna mellanrum. Men i ärlighetens namn är det mest konstgjord andning för att inte den här bloggen ska dö tråkdöden. Risken finns för all del ändå.

För vad ska man skriva om riktigt? När man inte tycker att man riktigt har något att komma med. Jag vill inte egentligen skriva om någonting som händer innanför sjukhusets väggar, för jag tycker som sagt inte att sådant hör hemma i cyberrymden. Jobb är liksom jobb, och bloggen handlar om det som händer förutom det. Men om det inte händer så himla mycket annat? Det är liksom bara vardagslunk hos mig. Och trots att jag eeelskar vardagslunken som sådan så inbjuder den inte direkt till några rafflande bloggidéer.

Nu vintertid i denna rysliga köld rör man sig inte så väldigt mycket på allmänna platser så att man får se underliga saker och andra konstigheter. Man ilar bara snabbt till butiken och skyndar in på gymmet ur kölden där ute. Eller packar på sig kläder och är ute och springer i snö och mörker. Inte särskilt inspirerande för att kläcka kreativa blogginlägg.

Sedan har jag förvisso sett - och även nominerats till - dessa listor som cirkulerar i bloggvärlden. De där som går ut på att man ska skriva om givna rubriker varje dag. Men jag tog en titt på listan och rös. "Dina rädslor", "Vad är kärlek?", "Dina aspirationer" och annat gravallvarligt och äckligt personligt. Om jag någon gång känner för att blogga om sådant så ska det ske av egen inspiration och vilja, inte för att pliktskyldigt följa en lista.

Men se där. Det blev visst ett blogginlägg idag också. Nu ska jag gå och lägga mig. God natt.

söndag 16 januari 2011

Helg

Synnerligen stillsam helg detta. Vilket sitter bra eftersom jag som jag tidigare nämnt är så förbannat dödsslut hela tiden att jag har verkligen behövde två dagar av vila och uppladdning. Sova länge och äta frulle, sova tupplur, dricka kaffe, slumra till... ja, ni fattar.


Idag drog jag iväg och träffade en av favoriterna, min fina vän S med familj. Lilla V visade sig från sin bästa sida och fnissade "hehe... heh" åt allt som pågick i omgivningen. En kaffekopp klirrar - "hehe... heh". Någon hostar - "hehe... heh". Katten går förbi - "hehe... heh". Tänk om alla kunde se det komiska i vardagen på det viset. Jag avundas henne!:)

Den kommande veckan kommer att innebära en del omställningar och nya saker. Hoppas jag har lyckats samla ihop lite extra energi under den här vilohelgen, det skulle komma väl till pass.

lördag 15 januari 2011

Underliga vanor

Alltid när jag dricker rödvin kommer jag på mig själv med att blåsa lite på ytan innan jag tar en klunk. Det händer varje gång. Som om jag drack hett kaffe.

Allmänbildning vetja!

Är det någonting jag imponeras av så är det smarta människor. Med smarta menar jag inte alls att de skulle vara högt utbildade eller vara jättebra på matematik eller ha bra betyg eller någonting sådant. Jag menar allmänbildade människor, som har en sådan där övergripande kunskap, som är sådär ytligt insatt i det mesta. Som har läst en bok eller två, eller i alla fall har hört talas om olika saker.

Nu är jag själv ingen bokmal, och tycker inte att man måste sitta med näsan i en bok för att vara "smart", men jag tycker ändå att jag håller ögonen öppna så att jag i många fall vet i alla fall vad böckerna handlar om. Ser mig inte som väldigt allmänbildad, men tycker att jag har i alla fall semikoll på en del saker. Och om jag inte har det så kollar jag gärna upp det.

Utbildning har ingenting med intelligens att göra. Eller i alla fall väldigt lite. Jag har sett många exempel på högt utbildade människor som visar sig vara förvånansvärt enkla i sitt tankesätt. Eller som inte verkar tänka särskilt mycket alls. Eller som tänker allt för mycket med koncentrerar sig på fel saker. Nu är ju inte jag den som ska avgöra vad som är rätt och fel, men i mitt tycke lägger koncentrationen på väldigt snäva och betydelselösa saker. Och som har väldigt enkla funderingar i allmänhet.

Allmänbildning är alltså sådant jag imponeras av. Ibland kan man bli förvånad över att en del som framstår som rätt obrydda sist och slutligen visar sig veta en massa. Ta till exempel Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren, den svenske tyngdlyftaren som ger intryck av att vara ett muskelpaket utan hjärna - men som när han har varit med i tv visat sig vara förbannat skarp. Oberoende av om det gäller politik eller film eller geografi eller historia.

Ett exempel på detta är min äldre bror, som vid flera tillfällen har visat sig besitta oväntade kunskaper. Han är en sådan som borde delta i någon tv-frågesport, för han kan lite om mycket. När vi åkte från Åbo till Öja en gång berättade han långt och utförligt om saltöknarna i Utah, där man bland annat kör världsrekord med motorcyklar. En gång när han var på kaffe till Neristan berättade han om groggens historia, varför grogg heter grogg och varifrån den kommer.

När jag gick i gymnasiet hade jag svårt med matte, eftersom jag och siffror överlag inte går ihop. Alls. Vid någon tillfälle hände det att jag visade någon uppgift åt brorsan, han tog en titt och konstaterade lugnt att: "Du ska nog göra såhär...", och så förklarade han en enkel lösning på problemet. Själv har han inte gått i gymnasiet och aldrig varit intresserad av studier i form av att skriva och räkna och plugga till tenter. Han bara visste.

Allmänbildning ftw! Och för er som inte vet vad "ftw" betyder - här är er chans att lära er något nytt idag. Googla!

Fredagshumor på sjukhuset

Under den snabba lunchpausen i fredags stötte jag på saker som bevisar att det tydligen på sjukhuset liksom på alla andra arbetsplatser förekommer fredagshumor.


Det här konstverket kallar jag En pippeli på en Volvo.

torsdag 13 januari 2011

Den bästa julklappen

Efter att ha levt tre månader utan dammsugare kom jag nämligen på vilka fördelar den har gentemot microfiberduk. Microfiberduken är finemang på så sätt att den är lätt och tyst och gör mycket rent med lite oväsen. Nackdelen är att man inte riktigt rår på mattor med den. Mattor (alltså stora mattor som man inte kastar ut i en handvändning) bör dammsugas.


Alltså behöver man nog en dammsugare trots allt. Och alldeles mest speciellt behöver man just den här dammsugaren. Den är nämligen i stora drag den bästa som någonsin har tillverkats. Den har stora gummihjul som bara glider fram över golvet. Den har ställbar sugstyrka som man reglerar med snitsiga knappar som blinkar space:at under processen. Den är ultra silent. Den har en slang som kan vara både jättekort och jättelåååång. Den är rejäl och snygg, med ordentligt handtag och stadiga reglage. Inget pilipali.

Men bäst av allt: den drar inte in sladden hela tiden. Efter några år med den lilla ettriga dammsugaren vars sladdvinda var trasig tycker jag att just det är en helt oslagbar egenskap hos en dammsugare.

onsdag 12 januari 2011

Stirr

Sitter i soffan och stirrar krampaktigt rakt fram. För idag har jag inte tänkt somna in för natten riktigt ännu. Även om det lockar oerhört att dra täcket över huvudet och bara sovasovasova. Hur resonerade man egentligen som liten när man uppmanades att gå till sängs och kontrade med ett "NEJ! JAG VILL INTE GÅ OCH LÄGGA MIG!".

Tillåt mig att fråga följande. Hur faa-an kan man erbjudas att få krypa ner mellan mjuka lakan och bara somna utan minsta bekymmer med huvudet på kudden och nallarna omkring sig - och protestera?! Hur kan man tacka nej till sådant?!Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Barn är tammefan dumma små saker. Förstår de inte vad som är fantastiskt här i världen?

Enligt mig är i alla fall det mest fantastiska av allt att sova. I alla fall just nu. Mmm... sova.

-----------------------------
Tillägg några timmar senare

Det gick inte. Jag somnade igen. Den här gången vaknade jag dock redan klockan sju. Alltid ett framsteg. Jag kan verkligen inte hjälpa att jag inte hålls vaken. För några dagar sedan somnade jag sittandes i en stol. En ganska mjuk stol förvisso, men likväl - jag somnade sittande och vaknade när telefonen ringde. Imorgon ska jag inte ens sätta mig ner när jag kommer hem. Jag ska stå. Mitt på golvet så jag inte har möjlighet att luta mig mot någonting av misstag.

tisdag 11 januari 2011

Död 2.0

Igår kom jag hem från jobbet, stupade på soffan (två filtar, ylletröja, vetedyna - ni vet) och somnade som en liten skrutt. Vaknade halv elva, borstade tänderna och kröp till sängs. Så att så kan man spendera en kväll.

Min trötthet börjar verkligen inte känna några gränser.

söndag 9 januari 2011

Lite frånvaro

Nej, jag har inte medvetet hållit någon bloggpaus, för som min före detta sambo C en gång uttryckte saken så är det lite väl mycket Blondinbella över sådant. Tydligen har jag bara inbillat mig att jag är för upptagen för ett liv på Internet för tillfället. Detta rör sig alltså bara i högsta grad om inbillning, för så upptagen är jag verkligen inte. Borde inte vara i alla fall. Jag jobbar, lagar mat, tränar, duschar och dammsuger väl som alla andra.

Dock har jag varit alldeles hejdlöst trött den senaste tiden. Alltså vi snackar måste-stiga-upp-och gå-till-kafferummet-med-jämna-mellanrum-för-att-inte-somna-vid-skrivbordet-på-jobbet-trött. Jag är dödsstrött när jag segar mig upp och vaknar bara delvis efter första kaffekoppen på jobbet. När jag kommer hem somnar jag direkt. Häromdagen somnade jag när jag kom hem från jobbet lite efter fyra, vaknade en sväng klockan åtta och var ännu mera dödsslut. Fortsatte sova till klockan tio, då jag kröp i säng och sov till morgonen. Och var lika trött fortfarande.

Nog för att den här mörka tiden gör en sömnig, men man måste ju hinna med något annat än sova också, skulle man tycka? Dessutom fryser jag som ett as. Brukar dra på yllesockor, ylletröja, halsduk, två filtar med min varma vetepåse under när jag kommer hem, och likförbannat är jag stelfrusen. En dag var flera fingertoppar blå. Inte vita utan blå.

Jag tycker att det kunde luta mot ett blodprov här snart. En hemoglobincheck åtminstone.