söndag 30 november 2008

Olycka


Vilken olycka. I fredags cyklade jag via butiken på väg från skolan, och innan jag hunnit hem skedde det en liten olycka. En yoghurtburk gick sönder i väskan, och tömdes helt och hållet över mina viktiga papper. Till all lycka hade jag inte terapiklientens privata papper i väskan, vilket jag fortfarande hade ett par timmar tidigare. Men föreläsningshandouts, mina terapianteckningar och andra papper hade jag i väskan, och de blev nedkladdade. En sjal blev alldeles slemmig. Penalen fick jag torka av med disktrasan.






För att inte tala om om min arma kalender, en av de bärande pelarna i mitt liv och min existens. Den såg ut som ett enda slemmigt inferno. Här hjälpte det inte med någon diskret putsning, jag fick helt sonika hålla den under rinnande vatten och hoppas att inte allt bläck skulle lösas upp på kuppen. Min julklappsönskning i år är alltså en ordentlig kalender istället för den buckliga saken jag har nu. Oh well, jag får väl köpa en ny på mellandagsrean. Kårkalendern har ändå för lite utrymme att skriva på.
Hur kan det rymmas så mycket KLADD i en 200 grams fjuttburk?




Tvärtemot vad man skulle kunna tro är det alltså ingen som har runkat i min skolväska. Det är bara yoghurt. Måste slänga den i tvättmaskinen. Imorgon blir det väl ryggsäck. Eller Cittariplastpåse.

torsdag 27 november 2008

En aning bajs

Känns som en lång dag igen. Den började med maratonföreläsning från nio till tolv. Och nej, jag hade inte kunnat sova ordentligt inatt heller. Lite bättre, men inte tillräckligt, så jag var dödsslut redan innan jag krånglat mig till skolan. Lite halt och plusgrader var det, men ändå inte gumpparväder. Mina fina stövlar får vänta en stund ännu. På riktigt slask.

Var och kollade terapi mellan föreläsningarna, och sedan var det neurologiska kommunikationsrubbningar som avslutning på dagen. När man har en sådan dag, veckan börjar vara slut snart och man dessutom inte har sovit tillräckligt är det inte konstigt om man börjar ha underlig humor. Till exempel lägger en halvtimme på att berätta bajshistorier från våra arbetsplatser uppe i logopedin.

Nästan undantagslöst alla på logopedin jobbar extra eller har sommarjobbat på diverse åldrigshem och boenden, och när man hör på de andra verkar det vara ganska likadant på alla ställen. Ni vet, bajslista, Levolac, bajs, löst bajs, housuvaippa, bajs och bajs. Till sist blir man så avtrubbad så man sitter och diskuterar bajs på kaffepauserna. Som kompanjon M i somras som var imponerad över bajskorven "oikein semmonen nyrkin kokoinen!" som hon just varit och beskådat i samband med blöjbyte.

Oh well. Och visst är det väl tur att vi har Närpes på klassen, så man blir lite nedtagen på jorden ibland. Jag funderar starkt på att ge ut en bok med Närpes' samlade uttryck, så att jag kan läsa under regniga dagar. Det händer sig nämligen att jag ganska ofta viker mig dubbel när hon öppnar munnen.

"In aaning? Hödu, vill et veta hu mytchy in aaning je? He je tå et taar in krankfitt, å tvättar'a i schuu oliika vaten. He som je kvar baaket - he je in aaning!"

Det faller sig efter en sådan dag att flera på klassen spontant sitter och nynnar "najs eller bajs, najs eller bajs" under den sista föreläsningen innan man får gå hem för dagen. På en sådan fruktansvärt låg nivå har det varit idag. Så skulle man dessutom vara beredd att kliva upp och presentera varsin neurologisk kommunikationsstörning med tillhörande terapimetoder och hålla någon slags pokka. Undrar vad professorn skulle ha sagt om man hade berättat att "...den här metoden är najs, eftersom den har visat sig ha betydande effekt, medan den här andra är bajs, eftersom...".

Najs eller bajs, vad tycker du?

onsdag 26 november 2008

Onsdag

Ja, och så var det dagen idag som ska in i historieböckerna. Vi skriver onsdag den 26.11.2008. Dagen började med forskningsprojektsfilande med vår grupp. Om jag hade förstått mig på SPSS hade det säkert varit mera givande, men när flickorna skötte körandet av testerna kunde jag i alla fall se och förstå resultaten. Resultaten visade lite som jag misstänkte. Där ser man. Forskning är fantastiskt.

Sedan kolla på terapi bakom spegeln, klasskompis J:s klient den här gången. Det är alltid kul när professor J är med, för han kommenterar terapin ganska mycket. Man får liksom lite live-undervisning där på samma gång.

På eftermiddagen var det jag som skulle teraputta, och jag var nere i kliniken i god tid och ordnade med uppriggande av kamera och andra tekniska grejer, eftersom jag skulle filma terapin för första gången. Dessutom med handledaren bakom spegeln. Den här gången gick det mycket bättre. Jag glömde faktiskt bort hela kameran och att någon satt och tittade.

Det blev en ganska lång dag, och jag var lite trött när jag kom hem. Känns som om jag har sagt det förr, men jag kunde inte alls sova inatt. Klockan visade på lite över två timmar till väckning den sista gången jag kollade. När jag kom till skolan på morgonen var jag mer förvirrad än vanligt, kändes som lite lätt krapula faktiskt. Jag undrar om det verkligen är hälsosamt, detta. Jag märker ju själv att jag har blivit på något vis dumihuvet när jag inte fått sova. Kan inte koncentrera mig och frågar helt dumma frågor, så där så jag märker själv att "Nej, herregud - vad frågar jag nu?".

Drog ut på en löprunda lite senare i alla fall. Tänkte att det får bli som det blir när jag nu är så slö, och skulle bara springa så länge det kändes bra. Det kändes förbannat bra! Gick bara lättare och lättare, och jag fick bromsa mig själv flera gånger för att inte förivra mig. Det blev en riktigt bra, lite längre länk. Jippi.

Näin meillä.

Effektiv tidsanvändning, tack!

Varifrån kom denna mömmömmömm-mode nu helt plötsligt? Jag som har haft en ganska bra dag i övrigt! Det har delvis att göra med min otålighet, det faktum att jag h-a-t-a-r när saker och ting tar för länge. Jag vill se beslut och resultat i en fart, utan onödiga dröjsmål på vägen.

Bland andra mina klasskompisar vet att jag inte kan med sådant där satans påtas. När man sitter och lagar en PowerPoint-presentation om något projekt, till exempel. Jag vill skriva hastigt och ampert - jag skulle inte kalla det slarvigt, utan snarare effektivt och beslutsamt - och sätta punkt när det är slut. En del är igen väldigt noggranna, funderar över formuleringar och ordval fram och tillbaka medan jag sitter och i princip gnager på naglarna för att det går för långsamt.

När man till sist har fått arbetet klart och presentationen är skriven börjar andra ofta bläddra igenom PP:n, läsa igenom den högt, diskutera det som står - och jag håller på att gå upp i limningen. Slutligen börjar de flesta fundera över sidlayouten - ska vi ta röd bakgrund? Vilket teckensnitt? Då brukar jag med bristande falsettröst börja svära över att det tammefan får vara färdigt nu! Detta händer i princip varje gång när jag ska fixa PP-presentationer tillsammans med någon. Jag är nog inte lätt att arbeta ihop med, jag vet det. Flickorna har till och med med ett flin börjat kommentera "Det är sådant här som Maja inte har tålamod med" när vi ska skriva PP:)

Då ska ju absolut inte en som jag umgås med folk som röker! Det ger mig bara högt blodtryck och magsår. Rökare är nämligen så förbannat långsamma. Kanske nikotinet på något vis gör dem tröga i vändningarna, för inte kan det ju ta så länge att suga i sig en giftsticka då och då, rent tidsmässigt sett..? Det ska rökas innan man sätter sig i bilen, direkt när man kommer ut ur bilen, innan man ska gå in någonstans och direkt när man kommer ut. Jag. Blir. Galen! Redan att föra ut en soppåse på trappan som tar fyra sekunder för en normal medborgare tar satan tio minuter för en rökare.

Rökare har dessutom en tendens att klumpa ihop sig när de ska inta sin cigg, så att det blir något slags marthamöte mitt i rökmolnet, utanför någon dörr eller i på någon parkering. Världen helt enkelt stannar i tio minuter, då man själv får stå och räkna småstenar på marken framför sig. Dessutom utvecklar rökare en ovana att stå och jutta om ingenting med alla som råkar stå i närheten. Detta generaliseras även till andra situationer. Råkar man på någon i en butik ska man automatiskt stanna och prata om ingenting i minst tio minuter, även om man alltså inte röker då. Jag räknar ärtburkar på hyllan. Fyrahundratrettio. Och så fortsätter jag med majskolvar på burk. En, två, tre...

Rökare utvecklar tydligen någon slags tala-skit-om-ingenting-förmåga, har jag kommit fram till. Tomgångsprat, helt enkelt. När ingen kommer på något att säga kan alla vara tysta en stund, dra ett riiiiiiktigt djupt halsbloss och mumla "nii-in...". Jag räknar arbetshandskpar i garaget. En, två, tre...

Och jo, jag vet att jag är ett extremfall i den andra riktningen. Jag har särskilda system för i princip allt. Det var dock ganska skönt att höra av klasskompis J idag att hon är likadan vad gäller morgonrutinerna - det ska ske i samma ordning! Min börjar med uppstigning, dusch (även här tvättningsordning som sker enligt samma system varje dag), kliva ur duschen, skrapa golvet och kasta en handduk att stå på. Sedan påklädning av svarta mjukisbyxor och bh och sminkning. Sedan på med tevatten och framtagande av morgonmål, som tillreds i effektivast möjliga ordning. Sedan - ja, ni fattar. Allt är utstuderat så att det är så effektivt som möjligt, och undan ska det gå. Det kan ju vilken jävel som helst fatta att det inte synkar så bra med folk som glider på och är så där otäckt spontana och gör lite som det faller dem in. I för slö takt.

Egentligen skulle jag ju skriva något helt annat. Men titta så det blev.

tisdag 25 november 2008

Tänk om man kunde...

Det finns en (okej, många, men speciellt en) sak som jag skulle vilja vara bra på. Jag skulle vilja vara riktigt jävla jättebra på att sjunga. Lite så där i smyg. Så där halvnonchalant kunna sjunga precis vad som helst superbra i vilket sammanhang som helst.

Jag har kommit i kontakt med sådana människor vid ett par tillfällen, sådana som verkar vara medfött musikaliska, och på någon fest får syn på en gitarr och är så där "Får man pröva den?", och så visar det sig att personen ifråga kan spela vad som helst. Vilken grej att kunna vara den som hakar på då och börjar sjunga så där perkeles bra. "Va? Kan DU sjunga?". Och så kan man det.

Så där så man efter ganska många öl tycker att man lätt kan gå och dra en karaoke i en bar så att det på riktigt låter bra. I och för sig har jag aldrig sjungit karaoke, och lovat att jag aldrig kommer att göra det heller. Har inte riktigt fattat vad som är så häftigt med att på fyllan stå och skråla finska schalgers - men ändå! Om man vore riktigt bra kunde man så där apropå ingenting alls bara gå och dra en låt. Kanske Hiljaisuus med Irina. Den bästa finska låten som har gjorts, i mitt tycke.

Som det är nu låter det mest ett krax, och sedan är det slut.

Ibland inbillar man sig ändå att man kan sjunga. Till exempel när man sjunger med i Radio Nova i bilen. Då kan man få upp en ganska bra volym i alla fall. Samma sak i duschen. Dock inte i hyreshus, för då får hela husbolaget höra ens repertoar. Just badrum är lyhörda. Min granne har till exempel Carolas jul-CD, och har redan plockat fram den. O Helga Natt till exempel. Smärtsamt.

Dock har jag ingen lust att spinna vidare på detta med att det kan låta okej när man sjunger O Helga Natt i duschen, och ekar sådär fördelaktigt samtidigt som strilandet döljer eventuella falska toner, och gå och ställa mig framför Idols-juryn. Det är väl sådana argument folk har när de drar sig dit. Att det lät bra imorse när jag sjöng i duschen.

Jag önskar mig alltså röntgensyn, superkrafter och obegränsad musikalisk genialitet.

Slockna

Jaha. Så kan man också göra. Jag tyckte inte ens att jag var så där hejdlöst supertrött när jag kom hem från skolan, utan kastade mig i soffan främst för att den såg lockande ut. Skulle dessutom strax träffa Emma på msn. Klockan var då fyra. Med ett ryck vaknade jag strax före sju. Woops! Inga skolarbeten hade blivit gjorda, ingenting hade jag läst, jag hade missat min 4-o'clock fruit och nu var det mörkt ute.


Har haft en ganska perusskoldag. Hade föreläsning i någonting som man kan klassa som relativt torrt, och orkade inte riktigt vara på topp. Men jag lyssnade nog, mera än det ser ut!


Det som var lite lustigt var att dörren till salen rycktes upp mitt i, och en föreläsare klampade in. Därefter fick vi en förstklassig uppvisning i giftighet kollegor emellan. Det visade sig att salen tydligen var dubbelbokad, men hon som klampade in räknade helt kallt med att det var hon som var rätt, och att vi skulle gå ut. "Annars har ju vi inget klassrum!" gnällde hon åt vår föreläsare. "Nej, precis. Det har ju i och för sig inte vi heller i så fall. Vi kanske ska gå och sätta oss i korridoren då..?". Det sista var så skickligt ironiskt att det nästan lät som allvar. Ingen större skada skedd, vi klämde ihop oss i psykkans kafferum istället, och det gick lika bra.


Cyklade sedan hem via Puhakka, K-butiken här på Tavastgatan, och handlade. Igen. Den senaste veckan har jag tammefan bara dutthandlat. Ingen struktur på någonting, och alltid fattas det ungefär en livsviktig sak. Imorgon råder strängt förbud på att ens andas åt ett butikshåll. Allra tidigast på fredag kväll är det tillåtet igen. Det är tre dagar dit, det måste gå.


I övrigt har jag suttit och kikat på testet jag ska göra med min talterapiklient. Det är ett grymt invecklat sådant! Dels är frågorna och instruktionerna skitsvåra, och poängsättningssystemet är grymt invecklat. Känns som om jag kommer att sitta och kråta hela testet igenom. Hoppas det går att få ut något vettigt resultat i alla fall.


Har äntligen hittat ett cykelskjul i mitt hus. Ett pyttelitet, smockfullt sådant. Det var igår när jag kom hem från skolan som jag började kolla runt, för att jag ska slippa gräva fram cykeln ur en snödriva varje morgon. Gick och ryckte på måfå i lite källardörrar när en snubbe i arbetskläder kom ut och frågade vad jag sökte. Och vad var det jag sökte? Ett pyörä... ett pyörä... ja, vad fan heter pedliidri på finska? Jamen pyöräsuoja, men det tänkte jag ju inte på då!


Tänk om jag skulle lägga mig i tid ikväll? Det vore ju alltid en idé att försöka. Tänk om man kunde somna sådär en tolvtiden och stiga upp pigg och glad kring åtta? Så behöver man inte slockna som ett ljus direkt man sätter sig ner efter skolan. Det går åt så mycket tid till sådant.

måndag 24 november 2008

Lägger in en beställning

Det är fortfarande vinter i Åbo. Vacker sådan, och faktiskt så där lagom kall. Det går riktigt fint att cykla på den hårdpackade, sandade snön. Med anledning av denna vinter vill jag framföra en stillsam önskan till min mor i Österbotten. Jag skulle nämligen behöva en halsduk. En stor, bred sådan, gärna i trekants/scarfmodell, stickad eller virkad i icke lurvigt eller luddigt material. Slätt och mjukt garn i kanske svart, brunt, beige eller grått. En sådan där halsduk som man kan vira flera varv kring sig och som når upp över näsan ifall det är så kallt så det krävs.

Så utifall att man vill ha någonting att påta på med framför tv:n på kvällarna så kan man till exempel sticka eller virka en sådan. Det skulle värma. I dubbla bemärkelser.

söndag 23 november 2008

Sandblästrad

Lagom efter att ha hört hur man varnade för den kommande snöstormen i tv drog jag på mig kläder och gick ut på söndagswalk. Jag har sprungit hela veckan, och tänkte att det får bli en avslutning som heter gå. Alltså iväg. Det yrde snö omkring mig, men inte så farligt i ansiktet när jag skubbade iväg mot Kuppishållet. Jag har börjat gilla den delen av Åbo, eller ska vi säga att jag inte tycker så fasligt illa om den. Det är ganska mysigt där, och så finns det en del idrottsarenor, fotbollsplaner och sådant. En sportig del av stan, skulle man kunna sammanfatta det som.

Ibland när jag joggade förbi där tidigare i höstas spelade man fotboll med en massa publik, ibland hörde jag arenan stämma upp i Vårt Land och ibland vrålade man in ett mål. För någon dag sedan mötte jag en långtradare med texten "Leijonat liikkeellä" som svängde ut från planen, och så en massa landslagslogon över hela bilen.

När jag hade gått lagom länge skulle jag börja orientera mig tillbaka, och DÅ blev det motvind kan jag berätta. Kisade med ögonen så jag knappt såg ett dyft, och fick hela ansiktet slipat av vassa snöflingor som yrde emot mig. Kändes ungefär som i Alla vi barn i Bullerbyn, när de går hem från skolan i snöstormen och måste ta skydd hos skomakare Snäll. Hur jag nu gick och kisade så tog jag fel avtagsväg och märkte när jag tittade upp att jag nog inte alls var på väg hemåt. Mitt lokalsinne har inte förändrats den här veckan heller. Men jag hade nog på klart vart jag skulle för att komma på rätt spår igen. Ganska okej att komma in i värmen sedan efter ett sådant äventyr.

Ska kolla igenom ett test jag ska använda i veckan ännu ikväll, och så borde jag väl läsa lite mera artiklar till kanden. Idag skulle jag ju dammsuga, och där ser man hur det gick med det. Det gick alltså inte. En maskin tvätt är på gång i alla fall, och så har jag precis diskat. Alltid något.

Yeah, baby!

Snackar vi flyt eller snackar vi flyt? Jag har producerat ännu en text, och det krävde inga lösslitna hårtussar eller nergnagda naglar. Rött streck, thank you very much. Den här helgen har kanske varit ganska produktiv ändå, fast det såg illa ut på fredag kväll då jag knappt kom framåt alls trots enträget försök.



Hur gullig är inte den här tallriken på en skala? Jag har fått den i dop- (eller var det 1-års-) present, och har en mugg i samma serie. Om man av någon anledning skulle känna en längtan tillbaka till barndomen kan man stilla denna genom att exempelvis käka sin lunch ur Maja-tallriken.




Idag vankades det till exempel varm och god spenatsoppa med ägg ur Maja-tallriken.




Jag kommer ihåg otaliga grötar som intagits ur min djuptallrik, och har för mig att ingen annan fick använda den. Min lillebrors tallrik och mugg har elefanter på sig, men vad min storebror hade för tallrik kommer jag inte ihåg. Där sviker minnet. Kanske han var tuff och åt ur tallrikarna med brun rand som mamma och pappa.




På tal om barndomsminnen händer det då och då att jag får en slags flashback tillbaka till svunna tider. Det kan handla om en speciell känsla, en doft (jag har i min tidigare blogg berättat om min emotionella koppling till båtlim) eller ett ljud. Undrar om jag är den enda som känner så? Igår till exempel fick jag en flashback från jultiden när man var liten. Jag var ute och sprang och det var mörkt och kallt, och knirkade lite under skorna. Knirket i den i övrigt tysta och mörka omgivningen knäppte på en knapp. Det kändes som vintrarna när jag var kanske 7-8 år, och var på väg hem från Milis. Knirr, knarr längs Hagaholmsvägen.




Bongar kändisar

Jag har inte som Blondinbella börjat med bloggfria lördagar för att minska bloggstressen. Jag tycker nämligen inte att det finns någonting stressande med att blogga, tvärtom. Det är ett sätt att slappa, tycker jag. Kaffekopp och bloggen är en av mina favoritslappmetoder. Bättre än kaffe och tv, helt klart.



Igår drog jag ner på stan en vända på dagen. Jag vet inte om jag har blivit gammal eller känslig, eller om min vinterjacka har förtunnats sedan förra vintern - men det var svinkallt! Kändes som om jag cyklade runt med en dragig ylletröja, brrr! Jag huttrade iväg trots allt, och när jag trampade förbi Domkyrkan möttes jag av detta:




Kolla, kolla vem som landade i sin helikopter!:D Jag är som mina föräldrar redan vet lite rädd för julgubbin, så jag vågade bara kika på avstånd och fota lite diskret. Det som var lite lustigt var att det inte fanns ett enda barn i närheten, knappt någon levande själ alls. Varför han landade just utanför kyrkan vet jag inte. Men nu har jag i alla fall fått bonga The Man Himself i egen hög person. Fiilis:)




Lördagar brukar annars vara horror om man ska gå i någon butik, folk är kort sagt knäppa. Och framför allt är folk för mycket. Jag vet inte om det var för det lite kyliga vädret, men igår var det lite glesare, även om man fick köa länge om man hade tänkt prova någonting. Jag blev inte frustrerad på någon som var i vägen, och det i sig är väl en seger. Fyndade två billiga plagg som jag behövde, och trampade sedan hem i kylan.




Eftersom det var godisdag fick jag lyxkaffe på eftermiddagen. Hett kaffe att värma händerna på och en Tupla som pricken över i. Kändes bra efter att ha frusit på stan och cyklat i halkan.




Skrev skolarbeten och fick dra ett rött streck på min lista framåt kvällen. Har gått segt med studierna den här helgen, fast jag hade stora planer. En del har jag fått gjort, trots allt, och mera kommer att bli gjort idag. Mest läsande tror jag det blir.




Var ute och sprang i kölden igår, och nog är det fan att det är likadant varje år när vintern kommer. Man är så ovan och tycker att det är så förbannat kallt att man kommer att frysa ihjäl trots att det bara är några minusgrader. Igår var det kanske -5 senare på kvällen, och jag kände mig helt stel. Mot slutet av vintern tycker man att några minusgrader är helt optimalt.

fredag 21 november 2008

Mitt nya, organiserade liv - igen


Har investerat i två viktiga attiraljer idag. Nämligen YOKM och YOTM. Ytterst Organiserad KandidatavhandlingsMapp - den svarta, och Ytterst Organiserad TerapiMapp - den röda. I mapparna sorterar jag med Hitlersk precision allt Ytterst Viktigt Material (YVM) som krävs för utförandet av dessa två saker.


Kom fram till att det dräller av material som jag omöjligt kan hålla reda på om jag inte utvecklar ett hysteriskt prydligt system. Dessutom gillar jag allt som bygger på systematik, scheman och rutiner.


Imorse cyklade jag i ett vackert vinterfrostigt Åbo mot skolan för att träffa klasskompis A och slutföra det pararbete vi håller på med. Det gick ganska smärtfritt, och vi komponerade ihop en helt okej presentation i mycket god tid. Det är nämligen först om typ en vecka vi ska hålla den. Sker inte allt för ofta. Rött streck redan på fredag eftermiddag, inte illa pinkat.


Efter slutfört skrivande gick vi ner till caféet för att luncha, och som vanligt när jag och A gör detta så kan man räkna med ungefär en hel dags projekt. Det drog ut på tiden så man nästan var hungrig igen innan vi bröt upp. Men alltid lika trevligt är det:)




torsdag 20 november 2008

Länk + skolarbete = torsdagskväll

Det var inte alls usligt att springa. Det var inte kallt, det var inte klottigt, och det gick på intet vis tungt. I själva verket var det lagom kyligt och fräscht i luften, det var snöigt och vitt, och gatlyktorna lyste upp snötyngda grenar och vägarna var täckta med litelite snö som bara gjorde underlaget lite mjukare. Jag hade lagom med kläder på mig, det gick lätt och kändes både skönt och roligt. Ett bra beslut att dra en liten kvällslänk.

Kanske var det på grund av den uppfriskande löprundan som min hjärna kände sig spänstig, så jag slutförde båda uppgifterna jag hade på att-göra-listan. Om jag bara hade gjort den ena idag hade jag varit nöjd, så nu får jag väl vara dubbelnöjd..? Rött streck på listan hur som helst. I helgen ska jag satsa på... två streck till, låter det bra? Det blir en terapiplan och en uppsats om en gästföreläsning. Det är nog lagom.

Efter att ha strukit över uppgiften på listan kom jag att tänka på pararbetet jag och klasskompis A håller på med. Borde slutföra det också så fort som möjligt, kanske jag borde skicka meddelande och fråga om vi kunde... hann inte tänka tanken till slut innan telefonen pep till och A frågade om vi borde fixa på uppgiften tillsammans imorgon. Vilken telepati:)

Funderar på om jag borde fördjupa mig lite mera i materialet till kanden som jag hittade idag. Å andra sidan tycker jag att jag nog har gjort dagens dos skolarbete. Men så länge inspirationen sitter i borde man passa på. Det tenderar nämligen att gå i vågor.

Som ett skänk från ovan

Kunde inte sova inatt, så jag låg och vred och vände på mig i fyra evigheter. Försökte titta på Svt Play på datorn, eftersom det är min enda chans att se svensk tv här i Åbo. Men datorn börjar bli så dålig i skick att den knappt håller ihop, och bara slocknar hela tiden. Fläkten går för fullt redan när man startar upp den, och förutom att det är grymt svårt att koncentrera sig med ett WEEEEEEEEEEE-ljud som överröstar ens tankar, så stänger alltså datorn av sig när man minst anar det. Det är någon säkerhetsfunktion har jag fått lära mig nu, den släcker sig för att inte börja brinna. Och den är verkligen kokhet, till och med tangentbordet börjar hetta efter en stund.



Känns sådär lagom otryggt att skriva skolarbeten på en dator som klappar ihop flera gånger om dagen. Har såklart säkerhetskopior på minnepinnen, men inte kommer man ju ihåg att spara på den var tredje minut. Frustrerande. Speciellt nu med kanden och allt.




Kanden, ja. Har hittat mera material idag i form av artiklar, och suttit och läst en bra bok som var relativt nyutgiven och hittade flera avsnitt som jag verkligen har nytta av. Alltså inte bara måste låna två ord ur för att kunna ange den i referenserna. Lånade boken och dessutom en annan bok som jag ska skriva två uppgifter ur. I alla fall den ena ska skrivas ikväll, och båda om jag klarar av det. Basta




För den som är intresserad kan jag nu avslöja vad jag kommer att skriva min avhandling om. Tänkte att det var bäst att ruva lite på det en tid för att se om jag kommer igång överhuvudtaget. Nu har jag pantat färdigt på hemligheten, och kan berätta att jag undersöker stamning och effekten av Altered Auditory Feedback-metoder, (AAF). AAF är en slags metod att förbättra talflytet hos personer som stammar svårt, och fungerar genom att personen hör sitt eget tal lite försenat och på en annan frekvens samtidigt som han eller hon talar. Lite som att höra sitt eget eko, eller som att läsa "Fader Vår" i kyrkan, ni vet. Faktum är att de flesta personer som stammar slutar att stamma när de läser i kör eller sjunger. Har hittat mycket intressanta grejer redan. Detta ska nog gå bra.




Dagen idag började annars på ett inte alltför trevligt sätt. Jag vaknade nämligen ett par minuter före nio. Klockan nio hade vi bokat handledning tillsammans med forskningsgruppen, och då går jag och försover mig. Djävlar! Kastade morgonmålsmacka och yoghurt i väskan och slängde mig ut genom dörren på studs - till ett helt igensnöat Åbo. Igår inte en flinga, idag vinterlandskap.




Vinter i den här delen av landet innebär dock att snön är plaskig och våt, och att man blir dyngsur ända upp till knäna innan man är framme vid skolan. Dessutom kan jag ju inte gå, inte ens när det är slaskväder som idag. Alltså tog jag cykeln. Som var täckt med snö. Och som kedjan hoppade av på, naturligtvis. För så är det när man har bråttom. Försovning - glömma vantar och mössa och måste åka upp tillbaka med hissen för att hämta dem - snökaos - cykelkedjan hoppar av. Allt på samma gång. Skämdes riktigt när jag kom fram till skolan, för när hela gruppen ska samlas för handledning ska inte en vara borta! Nå, det var ju inte med flit. Men ändå.




Sedan satt jag en god stund framför datorn och letade kandmaterial, printade och stansade tills jag var nöjd och belåten. Sedan upp till logopedin och läsa material tills det var dags för lunch. Terapihandledning, via biblioteket och låna ett par böcker. Och hemåt.




Men först via posten och hämta ut ett paket! Som jag av någon anledning har gjort mig förtjänt av. Jag håller inte med om detta, men paket fick jag. Innehållande någonting som inte hade kunnat komma mera lämpligt en dag som denna. Kolla in dessa!




Jojjo, äntligen har jag ett par gumppare! Inte vilka som helst, dessa är från Jakri, där man bland annat kan köpa järnsågar som jag nämnt tidigare. Har man stövlar från Jakri har man också katu-uskottavuutta! Och sådana här har ingen annan i Åbo, I tell you:) Passade perfekt, och den stickade mudden högst upp är varm och skön.






Ikväll blir det läsning, läsning, läsning. Skrivande av en eller i bästa fall två uppgifter. Och mera läsande. Har en tjock bunt material som inte lär ta slut i första taget.


-------------
Tillägg 18.41

Det blir en mycket liten länk ikväll. Jag vill inte. Jag orkar inte. Och framförallt vill jag inte. Det är snöslask, kallt och tja... jag vill inte. Alltså iväg.

onsdag 19 november 2008

Murphys lag och lite utflykt

Ja, det är alltså onsdag idag, och nu ska jag försöka åstadkomma någonslags resumé av dagens händelser. Jag brukar ibland gå tillbaka i bloggen och läsa tidigare inlägg, så jag skriver ganska mycket för min egen skull. Bra att ha saker och ting uppskrivna så minns man dem bättre.

Cyklade till skolan imorse, i ett ganska frostnupet Åbo. Höll som vanligt full världsrekordfart nedför den branta backen, och hade ordentligt med snurr på hjulen ännu när jag svängde in mot akademikvarteren. Då märkte jag att folk promenerade som om de hade skitit på sig, och insåg att det nog var ganska halt. Som tur var var jag nästan framme.

Hade förberett dagens terapi, som jag för första gången skulle hålla helt ensam utan handledare vid min sida, men skulle printa ut lite material och hämta ett par småsaker, som testmaterial, tidtagarur och annat ur kliniken innan det var dags. Och det var ju en herrans tur att jag kom så tidigt, för det verkade som om världen gjorde allt för att motverka min terapi. Först vägrade datorn öppna mina uppgifter, så jag fick springa till psykkans datasal för att försöka där. Då kapade printern, och i vanliga fall skulle jag ha skitit i att printa. Nu var jag däremot tvungen, så lilla Maja fick försöka fixa den på egen hand.

Herregud, jag kan ju ingenting om teknik! Men jag påtade med lite inställningar hit och dit, och startade sedan om hela printerfanskapet - och då redde det plötsligt ut sig. Det som var lite shitty var dock att en massa folk hade försökt printa hela morgonen, och allt låg och väntade på att på proceeda. Vilket i sin tur betydde att det skrevs ut en maaaaaaassa sidor innan den äntligen lugnade ner sig och jag kunde printa mina två små dokumet. Pust.

Sedan upp till logopedin och testskåpet. Först hittade jag inte rätt test, och sedan stämde inte blanketten överens med testet. Sedan fick jag rätsida på det hela, och skulle hämta tidtagaruret till testet - som inte fanns. Aaah. Allting var emot mig.

Traskade ner till kliniken hur som helst, tänkte kika i spionrummet bakom spegeln, utifall någon lagt tidtagaruret där. Det hade någon. Dessutom satt där inte en, inte två utan tre åskådare som skulle titta på terapin. Gulp. Publik gör alltid att man får ännu mera prestationsångest. Dessutom var det tre av de som går i klassen över mig, och alltså har gjort vuxenneuroterapin redan, och vet hur man ska göra. Nå, terapin genomfördes hur som helst, och alla överlevde. Försökte bara glömma att det satt folk bakom spegeln, och låtsades att det bara var jag och klienten på plats. Bäst så.

Efter skolan stack jag och klasskompisarna P och K iväg på IKEA-tur. Hade diskuterat att vi borde fara dit någon gång, och eftersom P hade bil tillhanda blev det en tur dit idag. Det var ganska lite folk så där på en onsdagskväll, och kändes gemytligt att traska runt och titta på alla saker. Om man vore rik skulle det vara ännu roligare med sådana resor, men med tanke på IKEAs priser kan även en fattig studerande roa sig ganska bra där.



Till exempel köpte jag den sedan länge omtalade golvlampan. Den står i hörnet vid soffan och bringar mysbelysning. 6,90€ är ett ganska överkomligt pris för en lampa, tycker jag.








Tomma väggen ovanför soffan fick en enkel tavla, fast det inte var exakt en sådan jag hade tänkt mig. Jag hade snarare fantiserat om två stora tavlor sida vid sida. Men nu blev det en lite bredare istället.








Så investerade jag i två förvaringsboxar, för jag lider brist på sådana. Har suttit och pillat med de små skruvarna som behövs för att bygga ihop lådorna. Tog länge och jag blev alldeles öm i fingertopparna av de vassa pyttemuttrarna, men det blev ganska bra, tycker jag.

Imorgon blir det mera jobb med forskningsgruppen, och så ska jag på praktikhandledning. Var på kandidathandledning idag, och fick massor med värdefull hjälp. Min handledare P kunde inte vara mera nyttig. Hon är precis en sådan som en Maja behöver. Jag vet faktiskt inte hur man skriver en kandidatavhandling, så någon måste verkligen säga och visa och förklara hur man gör. Och det gör P. Vissa tycker att hon hjälper för mycket, och säkert är fallet så för sådana som funkar mera självständigt. Men för mig är hon den bästa.

tisdag 18 november 2008

Osoligt, ovackert oväder

Jaha, så är det oväder i Åbo. Det var det inte i morse. Det duggade bara pyttelite, sådär så jag hann träffas av åtta droppar mellan hem och skola. Efter föreläsning, lunch och skrivande på en presentation med kompanjon A var det dags att ta sig till Puhekliniikka på demo från klockan fyra. Gäsp. Var faktiskt förvånansvärt pigg, trots den tråkiga tidpunkten (klockan fyra ska man ju sitta och kura med en kopp kaffe, sådär passligt eftermiddagsdåsig efter skola/jobb, inte springa på demor på olika kliniker) och trots att Närpes för fan tog den sista bananen i caféet när jag skulle köpa en liten blodsockerkick för att orka de sista timmarna. Det fick bli en ledsen apelsin för 50 cent istället. Jag som var så sugen på banan, nu när jag börjar komma över min bananskräck.

På föreläsningen satt vi förresten och försökte pussla ihop träffar med klassen, vilket är lite tricky när alla borde ha möjlighet att vara på plats. Vi, professorerna, handledarna, dessutom ska det bokas utrymmen, passas in med terapier och lov. Professor S tyckte att vi fick bestämma som vi nu ville, för hon tänkte ändå inte vara på plats. "Alltså de måst ju passa för er, för ni alla måst ju vara där. Ja behöver int vara mee, fö ja e ju helt veke - HÄÄ!".

Men hon passade ändå på att ge goda råd angående vårt kandidatskrivande, och gormade att språket måste vara bra, och inte bara bra, utan tammefan också vetenskaplig så det bara smäller om det, och vi måste veta hur vi skriver för att språket ska bli vetenskapligt, minsann. "...och ett bra vetenskapligt språk betyder int att de ska vara jävla högtravande... me en massa dock överallt!".

Nå, vi traskade hur som helst iväg mot Puhekliniikka tillsammans några stycken för att säkert hitta rätt, lite senare på eftermiddagen. Det är en skön grej vi har på den här klassen. Ska man någonstans går man ofta tillsammans eller stämmer träff i närheten eller på vägen och hjälps åt att hitta. I like it. Hur som helst meddelade jag Närpes att jag ska springa på muggen innan vi far. Dagens sköna närpesdialektinslag följde därmed:






"Jaa, jaa. Jier he. Ja star schenn å kliedär åp me sålieng."





Klieder åp. Vad fint det låter:) Därefter skubbade vi fort som attan iväg i tilltagande blåst mot Puhekliniikka.





Vilket fint ställe! Jag bara gapade! Puhekliniikka är en privat talterapiklinik som drivs av två unga kvinnor. Den var belägen i en stooor, stooor byggnad som såg ut som ett glaspalats inuti. Vi åkte hiss en herrans massa våningar upp, gick över en bro med plexiglas på båda sidor och ett riktigt avgrundsavstånd ner till marken. Jag försökte fota med mobilen, men det syntes inte riktigt hur stort det var. Dessutom har jag ingen kamerakabel så jag kan lägga upp bilden, så ni får försöka tänka er hur det såg ut. Tänk Rani, fast i glas och ännu större och mycket högre - ni vet!;)





Sedan fick vi kliva in genom dörren till vad som såg ut som ett arkitekturiskt museum i modern tappning. Det var trendigt inrett med grafiskt mönstrade tyger på väggarna, alla rum hade designerstolar och bord, och sådär snofsigt moderna tavlor. En radio spelade lugn musik, och hela firman var mysbelyst med små dimmade lampor. Det var så långt från alla dessa sjukhus- och hälsocentralskliniker vi sett hittills man kan komma.





Vi fick kolla på en demoterapi på en klient med afasi, och det var faktiskt ett intressant fall, eller case som vi i branschen säger;) Terapin skedde inte i realtid dock, utan vi fick se en filminspelning från ett tillfälle, och sedan samma klient en tid senare. Sedan diskussion med gruppen om vad vi sett. Detta med afasi är komplicerat, och varje gång man får se ett nytt case får man en ny erfarenhet.





När vi kom ut i verkligheten igen visade det sig vara en hård sådan. Blåsten hade tilltagit, och det var tre stackare, jag P och K som cyklade hemåt med regnet piskande i ansiktet. Hemåt fick jag dock inte riktigt direkt ta mig, utan måste dra via Kuppis Cittari för att handla mat. Igen. Jag fattar inte. Jag handlade två gånger förra veckan, och redan på denna tisdag har källorna sinat hemma hos mig.




Fyndade en massa, dock. Ägg till specialpris, och jag använder mycket av den sorten. Hurja bra proteiner! Fettfri grynost på rea, även det en favorit hos mig. Och så hittade jag riktigt billig lax! Kan tyckas vara lyxmat, men den här var faktiskt förmånlig, och ska delas upp så den räcker till tre måltider, tänkte jag.



Dagens cykelnyheter: Jag höll sånär på att bryta av även den nya nyckeln i det nya cykellåset. Besinnade mig dock och lirkade försiktigt upp det utan att vrida nyckeln tills den brast. Låset trilskar dock alltjämt. Jag skulle bara inte orka köpa ett nytt. Igen. Idag har dessutom cykelns stöd givit upp, efter att cykeln blåste omkull på skolgården. Det innebär alltså att jag hädanefter får försöka balansera cykeln mot någonting när jag parkerar. Eller göra som jag gjorde med min lilla, blå Helkama när jag var fem - lägga den att ligga på marken. Jag orkar inte med mera cykelbryderier nu, känns det som. Jag skulle kunna skriva en tragikomisk bok om min gredelina Crescent. Kommer antagligen så att göra också.

Jobbar på bredden

Ett tecken på att man är inne i en fas av Mycket Seriösa Studier är att man fäller ut skrivbordet till dess maxbredd. Skrivbordet som egentligen är ett gammalt köksbord. Men eftersom jag är en liten och ensam flicka som sitter och äter vid lilla soffbordet i min enslighet har jag inte så stort behov av ett köksbord. Konstaterade jag. Förvandlade därmed bordet till mitt skrivbord genom att skjuta det mot väggen, placera datorn på det och addera en pinnstol framför datorn.

Bordet är en liten, kvadratisk sak som precis rymmer min laptop, men bordsskivan går att fälla ut. Igår fällde jag diskret ut den ena sidan, och kunde låta en pappershög och någon bok landa där. Ikväll slog jag på stort och expanderade bordet maximalt. Det är nu belamrat med material på båda sidor, och här sitter jag som en galen professor och låtsas få saker och ting gjorda.

Jag inte bara låtsas, ska sägas. Efter att misstroget ha stirrat på en uppgift och känt mig lite uppgiven, tänkte jag ändå utmana mig själv och plita lite på den. Och det gick över förväntan - nu är jag klar, och fick gå till kylskåpet för min belöning. En kall öl? En macka? Säg, en kvarlämnad chokladkakebit av något slag? Nädå, jag fick dra streck på stresslistan på kylskåpsdörren.

Gott så!

måndag 17 november 2008

Skriva ner

Det här med att skriva ner saker och ting som jag tog upp för en tid sedan, det har jag grunnat lite mera på. Det är nog ett bra sätt, tammefan. Jag ska börja skriva ner mera saker. Här på bloggen skriver jag ju ganska mycket, men det är nu mest för att gnälla av mig. Och för att folk ska veta vad jag håller på med. Ooom nu någon är intresserad av vad en Maja nu kan ha för sig.

Jag menar att skriva ner någonting man tänker på på ett papper, läsa igenom många gånger och fundera hur det egentligen ligger till. Jag har till exempel mycket mera ro i själen när jag har min stresslista på kylskåpsdörren. Listan med alla skolarbeten som är på gång för tillfällen. Listan som jag med jämna mellanrum besöker och med ett belåtet flin drar ett rött streck på. Obs, det är av yttersta vikt att strecket är rött. För bästa effekt.

Jag har läst att man ska skriva ner bra saker, och på så sätt peppa sig själv genom det man läser. Jag vet sådana som har en lapp på badrumsspegeln där det står att man är bra som man är. Tänk att varje morgon när man, risig som få, lufsar in på muggen och får syn på sig själv i spegeln. Huu... men så läser man - kanske högt för sig själv - att man är bra precis sådan man är. Om man gör det varje morgon kanske man till sist börjar tycka att det ligger någonting i det. Lapp på badrumsspegeln kanske vore en idé. Fast jag undrar om inte eventuella gäster skulle återvända från toaletten med en konfunderad min och fråga vad som är så bra med just dig, Maja?

Stresslistan har jag i alla fall. Tänk om jag skulle skaffa en "tre bra saker för varje dag"-bok, i äkta Dr Phil-stil. Innan man lägger sig för att sova plitar man ner tre bra saker. Fast vissa dagar undrar jag om man verkligen kommer på hela tre sådana. Ibland känns det bara skit. Idag skulle jag kunna lista tre dyngsaker, som gjorde mig frustrerad och bitter.

1) Min cykel. Igen. Satan, perkele och satan igen. För det första funkar ju inte låsfanskapet, fast det är sprillans nytt. Det trilskar och kärvar, och ibland får jag helt sonika lämna cykeln olåst. Kanske en hemlig önskan att fanskapet ska bli stulet. Dessutom knastrar och knarrar cykeln som om jag försökte ta livet av den, och det känns som att vara fast i ständig uppförsbacke. Den går s-v-i-n-t-r-ö-g-t. Dessutom hoppade kedjejävelfanskapet av utanför Hanken idag på väg hem. Övervägde starkt att lämna den jävla trampomopojen där och hoppas att Satan hämtar den snarast, för en sådan cykel hör inte hemma någon annanstans än i helvetet. Efter att ha jycklat på kedjan igen kunde jag dock knastra och knirka hem.

2) Jag själv. Igen. Som bara känns onödig, dum och klumpig. Kan man få krypa ur sitt skinn och sin kropp, för jag gillar inte alls den här. Är det öppet köp ännu? Jag vill gärna ha mitt intellekt, mitt tankesätt och min sinnesstämning utbytt också.

3) Kallt. Uppförsbacke. Blåst. Känns det som överallt. Jag vägrar dock att börja fjanta runt i vinterkappa redan, för vad ska jag då ta till när det är -15? Alltså återstår det en tid av frysande ännu, innan man kan iklä sig en varmare jacka. Vid det laget är det dock så kallt att man får frysa även iklädd den.

Ja. Men jag kan faktiskt klämma fram lite bättre händelser också, denna måndag till ära.

1) Fick inknappat våra testresultat i dataprogrammet nu. Nu fattas bara Ekenäsbarnen så kan vi utföra analyserna. Det tog inte ens så hiskeligt länge som jag hade trott, för vi hade förberett blanketterna ganska bra. Det gick riktigt smidigt när jag läste upp koderna med sjörapportsbetoning: "Nummer 14, kön 1, ålder 5:8, område 3, testare 3, resultat 27+7" och klasskompis J knappade in.

2) Hittade ytterligare tre riktigt bra artiklar till kandidatavhandlingen, skickade in dispositionen och fick bra feedback, och bokade handledning tills i övermorgon. Ämnet känns bra, och det är på riktigt intressant att läsa in sig om det.

3) Var på givande och intressant handledning för praktiken, och har nu material och terapiinstruktioner för de tre följande gångerna. Känns riktigt bra.

och 4) Var på en riktigt bra och lätt löplänk i ett frostigt, kallt och mörkt Åbo.

Nu ska jag koka mig en kopp kaffe och bläddra i lite i mitt kandidatmaterial. Håhå.

söndag 16 november 2008

Jag har tydligen för lite att tänka på

Söndagsmorgnar spenderas helst med Viisasten Tee och Emil i Lönneberga. Detta börjar vara en tradition. Sedan satt jag och slöade lite framför Hogan Knows Best, men sedan dess har jag faktiskt åstadkommit en sida text också. Skolan vilar inte ens på söndagar här.

Inte för att jag nu direkt har så fullt upp här så jag skulle vara tvungen att hålla söndagen helig för att inte stressa sönder. Jag gör ju ingenting här. Studerar i 220 km/h, visserligen, men det är också det enda jag gör. Jag har ju inget liv, så då kan man väl inte bli stressad? Med tanke på alla som hinner med skola och liv, måste ju jag ha det ganska lätt som bara har det förstnämnda. Och inte vill jag ha något liv heller. Det är jobbigt.

Igår överraskade jag igen mig själv genom att vara ungefär som Hitler, Vera Bengtsson i Rederiet och Saddam Hussein samtidigt. Alla vet ju att de inte är några särskilt gulliga personer, och jag upplever att min personlighet starkt börjar bli som deras. Sammantaget alltså, och då är det inte hävt. Jag känner tydligen ett starkt behov av att djävlas. Djävlas med D, för då är det mera tryck i det. Att bara jävlas betyder ungefär att man skojar lite grovt, så där som man gör hemma i Österbotten, så att alla fattar att man skojar. Vilket folk tyvärr inte förstår här nere.

När man däremot djävlas så säger man så elaka saker att man blir riktigt bestört själv, och kan knappt sova på hela natten. Speciellt när jag inte ens har det minsta med saken att göra, och egentligen inte ens bryr mig. Jag tycker att jag förr har varit ganska tolerant så där överlag. Låtit folk göra vad de vill, ha de system och seder de har, och själv göra på mitt eget sätt. Jag har inte brytt mig särskilt mycket om att få sista ordet, ha rätt eller få chansen att trycka ner folk. Jag tror det var Pia Sundstedt, ni vet cyklisten från Kokkola som sa att "man ska lägg foltzi vara foltzi". Alltså var och en med sitt. Alla gör ju ändå olika.

Nu anser jag mig däremot vara nödgad att bli fly förbannad för att folk uppför sig konstigt. Istället för att låta folk uppföra sig konstigt. Låta folk vara konstiga. För det kommer alltid att finns konstiga människor. Jag är dessutom ytterst konstig själv.

Jag vet inte varför det retar mig så. Visst, vissa personlighetstyper har jag grymt svårt med. Folk som pratar för mycket utan att ha något att säga. Som känner sig tvungna att låta munnen gå som någon slags ansiktsmotion. Efterhängsna människor. Folk som ska veta bäst och aldrig erkänner att de har fel. Folk som bryr sig för mycket om vad andra gör, som nyfiket ifrågasätter varje steg grannen gör. Folk som tycker att de är på något vis bättre än andra, som alltid har det rätta sättet att göra saker och ting, och som tycker att just deras system är det enda rätta. Och värst av allt: falska människor på vilka det skiner rakt igenom att de tycker illa om en, men samtidigt måste låtsas vara trevliga av någon orsak jag inte vet vad den är, och dessutom måste smygdjävlas hela tiden. Sedan vet man ju precis vad de talar om när man inte är där. Precis som en del på jobbet i somras. Det är just det som gör mig så förvirrad. Varför kan jag inte bara få vara i-f-r-e-d då, när det är det jag vill?

Allt detta stör mig. Det stör mig att jag känner i hela kroppen vad som sägs precis då jag inte är där. Jag känner på mig precis vad som sägs. Och det stör mig att de högst antagligen har rätt, för det är väl sådan jag är. Eller egentligen inte är, på riktigt. Och det stör mig att det stör mig - för egentligen stör sådant här inte mig! Jag hittar ju bara på! Samtidigt vill jag inte veta. Och egentligen bryr jag ju mig inte! För jag har inget behov av sådana människor i mitt liv. Så varför blir jag då så arg?! Igår - och idag när jag skriver detta - blev jag igen så arg så tårarna stiger i ögonen. Det här går inte. Nej.

fredag 14 november 2008

Men bestäm dig, kvinna

Så här brukar det vara med mig. Jag velar och velar och är värdelös på att ta beslut. Till och med de minsta, fåniga val ter sig som livsavgörande för mig. Till exempel kan jag stå och trampa i butiken och inte bestämma mig för om jag ska ta den eller den av i princip samma vara. Jomen den här är fullkorn, jomen den här är billigare, jomen den här har mindre fett, jomen den här är det fler i, jomen de här är godare, jomen de här har jag ätit så många gånger, jomen de här är färre men större. Ungefär så håller jag på. Sedan blundar jag och tar den ena. Och lägger tillbaka den och byter.

Så kan saker och ting lösa sig ganska snabbt också. Idag har jag till exempel gjort ett beslut. Jag har definitivt beslutit mig för vad jag ska skriva min kandidatavhandling om. Äntligen. Har till och med lite material som ska läsas i helgen, och redan fått första uppgiften av handledaren, för en sådan har jag också fått mig tilldelad. Känns riktigt bra.

Hade första afasiterapin idag, och det gick riktigt bra. Min terapihandledare är just en sådan som jag vill ha. Noggrann, systematisk, ordningssam. Kommer säkert att ha mycket hjälp av henne. Klienten verkar också passa mig bra. Synd bara detta med tystnadsplikten, för jag får ju inte berätta någonting. Om man vill veta vad afasi är kan man googla.

Det är väl ungefär det min tid kommer att gå åt till den närmaste tiden. Kanden, forskningsprojektet tills det blir klart, och terapin. Förutom det övriga skolarbetet så klart. har faktiskt en massa jag måste hinna göra i helgen, så ingen sysslobrist här inte.

Var på morgonlänk imorse i ett vaknande Åbo. Okej, så där värst tidigt var det inte, men åtta-rusningen höll precis på att ebba ut. Ganska fuktigt i luften, och det gick faktiskt relativt lätt med tanke på att jag precis rullat ur sängen och dessutom sprungit en kvällslänk igår.

Känns som en ganska produktiv fredag.

torsdag 13 november 2008

Finn ett fel

Nå, barn. Försök finna ett fel i följande mening:

"När jag kom hem från min löprunda ikväll, stängde jag dörren bakom mig och klädde omedelbart av mig kläder, skor och tånagel."

Det finns inget fel, för det var just det jag gjorde. Vänster stortå, som jag sånär krossade med en plankstump (förlåt lillebror, det var naturligtvis en bricka du gjort i träslöjden...) i vintras har ståtat med en stiligt knallblå tånagel ända sedan dess. Jag trodde först att den skulle sprätta loss, men den har envist suttit kvar som ett lysande blåljus. Ända tills ikväll alltså. Den här löplänken tog kål på den, så den helt enkelt trillade loss. Men den var nästan utväxt ändå, så det spelar ingen roll.

Dagens anatomiska inblick. Och nej, detta tänker jag inte visa någon bild på. Nasås ordning ska e vara i helviti å.

Studs

Hoppade i löparskorna och drog iväg på länk i ett mörkt Åbo ikväll. Kände mig trött, oinspirerad och hungrig, så jag tänkte bara ta en liten, liten sväng innan dusch och kvällsmat. Men när jag sprungit några minuter började det kännas så väldigt lätt och roligt, så jag kunde riktigt njuta av rundan. Tog en nya väg, sprang en bit, vek av på nya rutter - och plötsligt måste jag erkänna att jag nog inte hade en jävla aning om var jag var. Så tydligen går det fortfarande att springa vilse i mörkret här i denna stad.

Men - efter en stunds springande kom jag på något vis in i studentbyn bakifrån, och kunde orientera mig mot rätt sida av stan igen. Det gick så lätt så det kändes som att studsa fram. Fötterna hade till och med ett sådant där skönt studsljud mot asfalten. Till och med fyra trappor upp till lägenheten gick lätt som en plätt. Då känns det ganska bra att en stund senare sitta nyduschad och mysa i soffan framför Salkkarit.

Kanden, kanden. Jag har grubblat hit och dit på den. Kanske grubblandet börjar ta sig samman nu? Har i alla fall plitat ner lite idéer på en lapp som jag haft här på skrivbordet (som är ett köksbord). Bara lösryckta fraser, men det stämmer som de säger: nedskrivna ord ser mycket klarare ut än flygande tankar. Varför skulle annars Bart Simpson skriva upp sina hyss på svarta tavlan? Varför antecknar folk sina tankar? Varför plitade Bertil i Skrot-Nisse ner sina uppfinningar i en bok? Säkert för att få någon slags överblick. Allt som står skrivet kan man titta på, läsa, tänka över. Jag ska börja skriva ner mera saker.

Varför göra någonting direkt?

Och hur tidigt var inte jag uppe imorse? Ganska tidigt, med mina mått mätt. Det varierar nämligen, men sällan sover jag riktigt länge. Med riktigt länge menar jag längre än till tio. Om jag stiger upp senare än så går min stenhårda rutin snett, och det vill vi ju inte. Imorse var det till exempel 07.00 som gällde. Eller, ähum... snoooooze - 07.05. Eller vid närmare eftertanke snoooooze 07.10, och lite mera bökande. Men sedan klev jag upp, jodå.

Cyklade i ett fortfarande ganska mörkt Åbo till skolan, satt på handledning klockan åtta av alla tider, och sedan skola, lunch, tittade på terapi bakom den hemliga spegeln tillsammans med två av klassflickorna. Det är ganska mysigt att sitta där i mörkret, och nu satt vi dessutom och sörplade kaffe. Professor S har sagt att vi borde skaffa en popcornmaskin, men det vore kanske att ta i. Kunde dessutom vara distraherande för klienten om det doftar popcorn i kliniken.


Under föreläsningen var jag dock inte riktigt världens mest uppmärksamma studerande. Oh well, man kan inte vara på topp alla dagar. Och de dagar då jag inte riktigt orkar lyssna, då orkar jag verkligen inte. Men en ganska fin clown åstadkom jag i alla fall.


Sedan stötte jag på vår lärare och min praktikhandledare P, som tyckte jag skulle pallra mig in med min terapiredogörelse någon gång. Terapin som jag blev klar med i maj. Påminnelse: det är nu november. Det var nu en sådan där sak som aldrig blev gjord bara. Eller gjord blev den, men det var kompletteringarna som var ogjorda. Ojdå. Och sådant går man och pantar på.


Alltså satte jag mig vid datorn det första jag gjorde när jag kom hem, slog upp Word och skrev och ändrade redogörelsen så det nästan rykte av tangentbordet. Blev lite frustrerad när jag hamnade att göra om nästan hela, eftersom det jag hade gjort försvann, men klar blev jag. Så var det bara att maila iväg hela rasket med alla bilagor raka spåret genom cyberrymden och in i handledarens inbox. Mäktigt. Och detta har jag helt enkelt inte kommit mig för att slutföra på ett halvår. Logiken är var?


Det jag precis upptäckte var att jag lämnade in redogörelsen för en praktik idag, och min nya praktikperiod börjar - imorgon. Det ska bli intressant, för det är en massa "första gången" och mycket nytt. Det är min första vuxenklient, de jag haft hittills har varit högst sex. Det är min första terapi i kliniken i skolan, hittills har jag gett terapi som hembesök eller på dagis. Handledaren L är ny. Jag har aldrig förr haft publik på min terapi, och nu får hela klassen komma och titta bakom spegeln om de vill. Jag har aldrig förr blivit filmad när jag ger terapi, om man inte räknar pilottestningen, men det var ju ingen egentlig terapimetod. Och den här terapin ska nog filmas, i alla fall några snuttar. Hela språkproblematiken är ny, för det är en afatiker, alltså en person som på grund av en skada förlorat sitt ursprungliga tal. Det ska faktiskt bli spännande.


onsdag 12 november 2008

Stavas det self-consceous?

Det där användbara uttrycket på engelska som jag inte kan översätta till svenska. Att man är överdrivet medveten om sig själv på ett negativt sätt. Självkritisk är inte riktigt rätt ord, men jag vet inte hur jag skulle säga det på något annat sätt. Negativt självmedveten? Jag skulle gärna vara lite mindre medveten om mig själv. Mindre medveten - mera bara vara.



Ibland känns det som om jag avslöjar för mycket när jag skriver, eftersom jag vet att ganska många läser den här bloggen. Jag vet till exempel att några klasskompisar, familj, vänner och kanske även ovänner följer med, vissa till och med regelbundet. Samtidigt har jag aldrig ångrat någonting jag skrivit. Jag skäms inte för någonting, jag står bakom varje ord och varje åsikt. Och det är klart att jag inte skriver ut allt, vissa saker sållar jag lite bland. Men allt jag skrivit ut stämmer till punkt och pricka.




En sak jag inte gillar att göra är att publicera bilder på mig själv. Jag gillar överhuvudtaget inte om att bli fotad, och om jag blir det vill jag helst inte se bilden. Och absolut inte att den publiceras någonstans. Och detta är en stor grej för mig. Detta har att göra med min negativa medvetenhet - eller kanske just det att jag inte vill veta.




Som ni kanske har märkt är de flesta bilder jag publicerar sådana där man bara ser ett föremål eller en detalj av någonting jag skriver om. Det är dels för att jag vill visa det jag berättar om, och dels för att jag gillar närbilder. Men jag har faktiskt försökt ta foton där Maja skulle synas, och jag har gjort det många gånger, men oftast låter jag bli att publicera dem. Jag blir plötsligt så förbannat medveten om mig själv så jag ändrar mig i sista stund. Undantag finns, jovisst. Jag har en del bilder här, som de där jag är på andjakt eller dricker kaffe i skogen, men det har tagit emot att publicera dem också.




Droppen var när jag skulle sätta upp en bild på min fot ikväll, för att jag skissade på ett inlägg där jag förundrade mig över att "det pirrar i min vrist, och har gjort det i flera dagar redan. Vill man ha livlig fantasi kan man få det att skena iväg till blodpropp och fan och hans moster. Men antagligen inte. Någon som är kunnig i sådant? Det pirrar och liksom "kliar" på en punkt på insidan av huden, precis där det går ett blodkärl". Ungefär så skulle jag ha skrivit, och kryddat med en bild på min pirrande vrist. Men njää... det blir nog inte bra. Vristen ser nog bara tjock och otäck ut...




Gaah, herregud kvinna! Hur får du en fot att se fet ut? Eller på något sätt konstig eller avvikande så att man inte kan visa den? Dumma våp!




Så - här kommer bilden med tvång! En helt vanlig jävla vrist, varsågoda. Detta är som tvångsterapi för mig själv.




Sedan punkt två. Jag var ute och sprang i störtregnet igår efter gymmet, och var så förbannat dyng-plask-genomvåt när jag kom hem så det var alldeles komiskt. Jag såg verkligen ut som om jag precis kommit upp ur sjön. Tänkte visa en bild på den dränkta löperskan, men nej. Den bilden kunde jag inte heller sätta upp, för tänk om någon tycker att jag ser plufsig eller otäck ut.




Så: Genomblöt, halvdränkt flicka nyss hemkommen från rekordoväder i ett beckmörkt Åbo. Varsågoda!




Tänk om jag kunde sluta ta mig själv på sådant satans stort allvar jämt. För fan. Jag borde driva lite mera med mig själv. Driftkucku borde jag ta som mellannamn. Maja Henrika Driftkucku Kronqvist. Det vill jag bli kallad framöver.

Inte direkt någon narkoman

Undrar hur många inlägg det blir denna dag. Det vete fan. Detta är i alla fall försök tre, få se vart det leder.



Var ute och sprang innan skolan idag. En riktigt lätt och gemytlig länk, var ut och svängde kring Hallistrakterna och tog lite kringliga vägar på tillbakavägen.




I skolan satt vi och transkriberade mellan tre och fem. Det betyder att man sitter och "översätter" vanlig text eller talade ord till fonetisk skrift. Inte det lättaste. Dessutom är det ganska individuellt hur man hör, så egetligen finns det inga riktiga rätta svar. Fast jag kommer inte ens ihåg hur de olika tecknen ser ut, så det blev ganska mycket gissande. Några var ditåt i alla fall.




Efter föreläsningen i transkribering travade jag upp till logopedin och printade ut ett par artiklar för två olika arbeten. Från skit-Moodle, bör tilläggas. Men nu har jag dem i alla fall. Innan veckan är slut ska jag ha läst igenom den ena grundligt så jag vet vad den handlar om, och läst igenom och skrivit det jag ska skriva om den andra. Det är mitt personliga mål.




Sedan var det bara att dra på sig jackan och traska ut i mörkret. Känns som skoldagarna är så fruktansvärt långa när man måste cykla hem i mörker, men så är det egentligen inte. De är inte längre än förr, det är bara mörkret som tar en så fort. Jag cyklade via apoteket och köpte Burana, eftersom jag sedan länge konstaterat att det är slut. Det är första gången jag köper värktabletter sedan jag flyttade till Åbo, kan jag tillägga. Tog med mig ett par tabletter för yttersta nödfall hösten 2006, och de har räckt ända till nu. Värktabletter är som sagt inte min grej. Det är bara för veklingar och ynkryggar:)

Lite bättre

Nå, nu har jag vaknat till i alla fall, sitter med förmeddaskaffi och påtar på nätet. Varje gång jag - som denna morgon - dricker både te och kaffe, snurrar en textsnutt ur en barnvisa i mitt huvud. Den om trollkarlen från India Land på Amalia strand... som drack båd' kaffe och te. Han som trollade sig själv till ett saftglas och av misstag drack upp sig själv. När jag var liten tyckte jag att det var tragiskt. Och så minns jag att jaghar varit på någon dagisfest, kanske på Svenska Dagen, när vi sjöng den visan, och Matti var utklädd till trollkarlen.

I övriga nyheter: Jag hatar Moodle! Har tidigare skrivit om denna fåniga idé, som vi tvingas dras med i kursen i Neurologiska Kommunikationsstörningar. Moodle är något slags forum på nätet, som funkar som någon slags möteplats för oss på kursen. Tanken är att allt kursmaterial och alla datum, meddelanden, frågor och all info finns på denna Moodle-bas. Men jag hatar sådana löjligheter!

Vi är bara vår klass på den kursen. Vi är tolv deltagare, och vi har alla andra kurser tillsammans. Varför kan vi inte sköta allting som vanligt, alltså komma överens om sådant under föreläsningarna, och om det är något extra eller något material som ska skickas, så kan man skicka det på vanligt vis, via mailen. Det är därför vi har en mailinglista. Ett klick, så åker mailet ut till alla på klassen.

Allt man frågar resulterar i svaret: Det finns på Moodle. Och jag ska erkänna: Jag glömmer hela tiden bort att jävla Moodle finns! Jag har varit inne på fanskapet kanske två gånger, och då har jag fått fråga hjälp för att hitta alla artiklar och material. Däremellan har Moodle försvunnit ur min verklighet. Tydligen ska det gå att kommentera och skriva grejer åt varandra på detta Moodle, men det kan man väl lika bra göra i klassen. Det löjligaste av allt är att föreläsaren skickar mail där det står att vi ska kolla Moodle för mera info, eller gå in på Moodle för att hämta den och den artikeln. Men herregud, vore det inte enklare att maila skiten på samma gång, när du en gång är inne i mailboxen!

Minns att vi hade någonting som hette Blackboard under min ljuva tid på lärarhögskolan. Men då var det faktiskt någon slags poäng med den - ja, här försvarar jag peffan. Då gick kursen ut på att skriva ett arbete och alla skulle kommentera allas arbeten. Alla la alltså in sina arbeten på Blackboard, och så fick alla gå in och klicka en liten kommentar under varje skrift. Istället för att vi skulle vara tvungna att printa ut tjugofem arbeten, alltså. Men detta Moodle (som naturligtvis inte kan vara Blackboard, utan ett annat, liknande program bara för krånglighetens skull) är bara fånigt.

För att använda ett grymt fult och språkvidrigt men ack så talande uttryck från Kokkola: Moodle e från röve!

Och nu är kaffet slut.

Klump

Har sovit oroligt inatt och vaknade igen med den där klumpen i magen. Som om jag ätit frusna lingon, iskallt och svidande. Kravlade upp, satte vattnet på kokning och parkerade här vid datorn.

Det går så fort allting. Snart är det här året till ända, och det har - igen - inte alls blivit som jag velat. Och det värsta är att jag själv är orsaken. Hundra procent. Jag kanske egentligen vet vilka spakar man ska dra i för att det ska styra åt ett visst håll, jag vågar bara inte. Och sen då, om jag verkligen anstränger mig och styr ditåt jag vill, tänk om jag märker att det nog var bättre på de breddgrader där jag var? Longitud och latitud. Kanske det bara är inbillning. Men hur vet man det?

Usch. Så undrar jag om det där samtalet jag går och skjuter på kommer att göra någon skillnad. Kanske det inte alls är det det är fråga om. Kanske jag egentligen vet, och har vetat hela tiden. Fast jag ibland inte vet någonting alls.

Det var dagens krypterade text.

tisdag 11 november 2008

Ett mail med den ängsliga rubriken "Kanden?!"

Satt på föreläsning om informationssökning imorse, och kände kandidatångesten gripa tag med sina iskalla fingrar kring min arma strupe, som Skinn Skerping gjorde på pigan i Astrid Lindgrens bok. Ångesten ökade i volym så jag måste bränna iväg ett mail till professor S, och nu är handledningstid bokad. Får förbereda mig på ovett av värsta slag, men det är sådant man får ta.

Efter föreläsningen satte vi oss med forskningsgruppen och gick igenom våra testresultat. Det blev ganska mycket diskussioner om vad som skulle godkännas, och vad som måste förkastas. Vissa svar vill man så gärna godta, eftersom man förstår hur de menar, men för att testet ska bli giltigt räcker det ju inte med några närapå-rätta svar. Sedan lunch med flickorna, och vi satt en lång stund och pratade vid bordet. Jag åt vegemat idag, tänk, och spädde på hippiepoängen med någonslags groddsallad. Lasagne med nötter och kidneybönor och någonslags soja/tofu/vegewhatever. Liknade fetaost men fastare och smakade egentligen ingenting. Men annars var det väldigt gott.

Imorse ilade jag nedför backen mot skolan på min stålkamel, och det kände som en evighet sedan sist. Tänk att man kan ta sig glidande till skolan, istället för att lorva och gå. Att det regnade var ju ett litet minus, men hey - när man cyklar tillbringar man kortare tid i regnet än om man går. Jag var dessutom så glad över att ha en cykel så jag trampade på som en liten hamster i sitt hjul.

Renoveringen i mitt hus pågår för fullt fortfarande, även om rörremppan och det eviga borrandet har upphört. Nu håller man på målar och har sig, så det är en ren labyrint att ta sig ut. Men de nya golvplattorna man har hunnit lägga på första våningen ser himla snofsiga ut. Annat än den sunkiga plastmattan med byggdamm och paffskivor som jag trampat på ända sedan jag flyttade hit. Undras om gubbarna kunde tänka sig att slänga det där snygga, modernt matta, gråa golvet här inne i min lya också. Wouldn't that be something.

måndag 10 november 2008

Pynj

Det är mycket man ska krångla med såhär när man återvänder efter att ha varit borta. Jag brukar syssla med ganska lyckad kylskåpstömning innan jag far iväg, om så bara för några dagar. Rätt vad det är blir det längre frånvaro än man trott, och då är det ju lite tråkigt om saker ruttnar i skåpen.

Idag har jag just pynjat på med sådant. Packat upp, plockat in, handlat, plockat i kyl och frys, sorterat alla papper som jag haft med mig norröver. Kaotiskt. Nu har jag i alla fall fått alla saker på plats, mat finns i kylen, jag har diskat undan och tvättmaskinen snurrar (alltför sent i ett höghus, jag vet).

Det jag kom att tänka på var mitt handlande på Cittari ikväll - det blev så dyrt igen! Det är helt sjukt att mat ska kosta så förbannat, när det är någonting man inte kan vara utan. Jag handlade ingenting överlopps, ingenting som inte går åt, inga lyxvaror, jag kollade priserna på allt, försökte ta det billigaste jag kunde hitta. Och det var verkliga basvaror jag köpte, ägg (på rea, man fick 12 stycken för 98 cent), knäckebröd (billigt basknäcke), äpplen (valde mellan de billiga sorterna). Passade på att köpa tuggummi när de sålde dem för 50 cent påsen.

Jag köper helt vanliga matvaror, men jag vägrar att köpa sådant som inte är riktig mat. Så får franskisar kosta 70 cent påsen eller Dukes hamburgare säljas 3 stycken för 1€ så mycket det vill - det är inte mat. Det är någonting som är fel när en ensam studerande flicka nästan baxnar när hon ser kvittot efter att ha handlat helt vanlig mat för en vecka för en person. Det är någonting som är fel när man måste stå och gnida med att köpa morötter, broccoli och inhemska tomater. Sådant ska vara billigt, det är sådant man ska leva av. Vill någon satsa pengar i skräp ska de få göra det, men då kan det gärna vara det som är lite dyrare. För det är inga livsmedel. Man lever utan dem också.

Jaja. Ska kolla igenom testerna som gjordes i Österbotten som jag lovade, så går det snabbare imorgon när vi ska träffas och gå igenom vad vi har kommit fram till. Gäsp. Kanske packa väskan färdigt tills imorgon, så jag får med mig allt.

Ja, och just det. Jag skulle ju maila om det där också, det hinner jag ännu ikväll. Telefonsamtalet hann jag aldrig med idag, men det får bli imorgon. Jag är trött. Måste plocka fram pappren nu innan jag somnar.

Frihet finns på Jakri

Det har varit en sådan där högintensiv, eller i alla fall lång dag. Så där så jag knappt kan fatta att allt detta har skett sedan jag slog upp mina blå (läs bruna) imorse. De slogs för all del upp redan 05.50, och därefter var det Snabba Programmet som gällde, innan det var dags att hoppa på tåget söderut igen. Trodde faktiskt det skulle vara mera packat, så här på måndag morgon efter Fars Dag, men det var inte så farligt.

I Tammerfors stod jag bredvid en farbror på perrongen, medan denne grävde och grävde i sin portfölj. Det singlade ut en 50€:s sedel som lade sig tillrätta kanske en meter till vänster om honom. Jag tittade på pengen, på gubben och på pengen igen. Hur mycket skulle inte +50€ värma mitt lilla konto? Hoppades så att att snubben själv skulle upptäcka sitt slarv, så jag inte skulle behöva frestas - men icke. Där står en gubbe i dyr vinterrock, skinnportfölj och blanka skor, och bredvid står jag och stirrar på den där jävla sedeln. Och så frågar jag försynt av honom om pengen är hans, varpå han tackar och plockar upp den. Dagens goda gärning. Nu hoppas jag att detta kommer att återgäldas genom ödet. What goes around comes around, ni vet. Borde man fixa en lottorad åt sig?


Från Tammerfors sitter jag mittemot en typ som läser en gigantisk bok - till storleken som Bonniers Världsatlas med fyra gånger så tjock - med konstiga, snirkliga bokstäver på pärmen. Har för mig att den handlade om trolldom eller något annat fånigt. Brukar inte tjuvkika på vad folk läser, men när han fläkte upp mastodontbibeln framför mig kunde jag inte låta bli att fästa blicken på den sirliga rubriken på den uppslagna sidan, den liknade nästan runskrift. "Casting spells", lydde den. Jaha. Också ett fritidsintresse. Snubben satt dessutom och antecknade ur boken i ett stort skrivhäfte. Det finns många slags folk på tåg.


När jag är framme i Åbo är det dags för den raska promenaden på ungefär en halvtimme innan jag kan slå igen dörren om mig här hemma. På vägen surrade jag dessutom in på Clas Ohlsson och investerade i ett nytt cykellås. Hastigt hem, hann kasta av mig mjukiskläderna jag reste i av bekvämlighetsskäl, byta innehåll i skolväskan och skynda till skolan. Kände mig trött, svettig, sunkig, med skitigt hår. Hade borstat tänderna sist klockan halv sju på morgonen, och vände i mig lunch på Arken i en enda fart innan jag landade på föreläsning i Neurologiska Kommunikationsrubbningar.


Detta var en föreläsning då man hellre hade varit fräsch och fin, med nyborstade tänder, skrapad tunga och kanske något litet minttuggummi att spotta ut strax innan. Det var nämligen övning i att parvis undersöka tunga och svalg. Med ens kändes de kryddiga köttfärsstickorna med het tomatsås som ett mindre lyckat lunchval strax innan. Bara att dra på sig lilla pannlampan, ta träspateln i vacker hand och börja påta på i kompanjonens mun. Trycka ner tungan, kolla svalget, kolla hur det dras ihop och slappnar av när man gör olika ljud. Och det roligaste av allt, nämligen testa svälj- och sedan kräkreflexen. Jag fick till ett riktigt fint GÄÄGG när klasskompis A knackade med pinnen på den kritiska punkten, men själv var hon oberörd. Jag påtade doink-doink-doink i halsen på henne, men hon visade sig ha en strupe av stål. Eller så hade hon fullständig strupförlampning ända från tungan ner till magsäcken. Endera.


Efter skoldagens slut traskade jag hem i ett ösregnigt Åbo. Vattnet strilade inte - det hällde ner. Innan jag hunnit över skolgården var jag plaskblöt. Dessutom var det alldeles mörkt där jag plaskade fram och försökte välja de grundaste pölarna att korsa. Då kunde man tro att Maja skulle knata upp till lägenheten, byta till torra kläder och sitta invirad i en filt och kupa tassarna runt en kaffekopp. Det kunde man kanske ha gjort.


Någonting annat man kunde göra var att trava uppför trapporna hämta sin sprillans nya järnsåg, inhandlad på Jakri i Tärjä för 2,20€, och traska ut i regnet igen. Jag släpade cykeln till framsidan av huset, eftersom det var ohjälpligt beckmörkt på baksidan. På framsidan var det väl inte särskilt mycket ljusare heller, men där ställde jag mig med cykel, fastkärvat lås och järnsåg. I mörker, i skyfall. I tilltagande blåst, som fick en stor trädgren att plötsligt braka ner från ett av träden på gården. En rejäl vedhop skulle den ha dugt till.


Om någon ville veta, kan jag avslöja att det inte är något bekvämt företag att stjäla en cykel om man har tänkt såga upp låset. Det krävs ganska mycket sågande, milt sagt. Eftersom jag nu behöver min cykel så brinnande, och är så illa tvungen att få av detta satans vajerlås - så sågade jag för brinnkära livet i vad som kändes som en evighet. När jag nästan hade knatat mig igenom vajern (trodde jag då, men det var lite optimistiskt tänkt, visdae det sig) dyker min granne, herr Läkare upp i regnet och frågar på sitt vanliga, vänliga sätt om jag behöver hjälp. "Nej, jag klarar mig" mumlar jag och fortsätter. Att såga. Och såga. När jag kommit så här långt vill jag tammefan slutföra det också.


Jag vet inte, men jag tror att det var för att jag helt enkelt måste få av låset, och för att jag bara bestämt att jag skulle ha av det som jag till sist kunde vrida och vrida och känna att det gav efter. Jag fick av det. Efter en - tja, ska vi kalla det en liten stunds gnagande med järnsågen. Frihet kostar ibland 2,20€, och finns till salu på Jakri.


Ikväll har jag således med ett triumferande leende cyklat till Kuppis Cittari för att handla för första gången på länge. Det störtregade, och folk i sina varma bilar kanske sände en medlidsam tanke åt den stackare som måste vara ute i detta oväder. Men jag slogs av hur relativt allt är. Jag var mest nöjd över att jag har en cykel att använda, och att jag får handla på Cittari istället för på Svindyr-Siwa eller Rena-rånet-Sale här på hörnet. Det kändes lätt att trampa gatan fram medelst velociped i jämförelse med att gå och klampa till fots. Hurra.


fredag 7 november 2008

Pappas kontor

I tisdags när jag hade testat färdigt, och klockan inte var mer än tidig eftermiddag, körde jag för skojs skull förbi fars kontor, och såg att bilen stod parkerad utanför. Av detta drog jag den långtgående slutsatsen att han var på plats. Varför då inte stiga in och se vad som sker på kontoret denna tisdag?

Far satt och svor vid sin nya dator. Om det var fel på användaren, själva datorn, det som skulle göras eller programmet vat jag inte, men enligt far var det ungefär allt utom det förstnämnda. Vi diskuterade författare, journalister, idrottsföreningsbyten, sjukpensioner och annat man nu kan dryfta en tisdagseftermiddag.

Sedan drack vi kaffe på skogsvårdsföreningsvis. Detta innebär att man tar en plastmugg och placerar i en sådan där plasmuggshållare med handtag, som fanns på kontoret redan när jag var med pappa på jobbet en dag 1989. Då var jag fem år.

Sedan häller man vatten i en gammal kaffekokare med bortmonterad filterdel, och låter det börja koka. Så ställer man sig i tur och ordning med sin plastmugg under kaffekokaren och fångar upp det heta vattnet som spruttar ut tills man har lämplig mängd i sin mugg. Sedan i med en sked snabbkaffe, rör om och - tadaa! Kontorskaffe!:D

onsdag 5 november 2008

Slarvkurrar och lustiga kassatanter

Ambulerande språkforskare M.Kronqvist raggar runt i Kokkola i röd bil om dagarna. Idag hann jag till två ställen innan klockan ens hade slagit tolv, undan går det! Varje morgon har jag en färskprintad karta som jag läser medan jag tar innekurvor i alla gathörn. Enkelriktade gator går att köra mot trafiken på, om man bara ser till att hålla någotsånär till höger och tuta med lite självförtroende. Mamma, jag skojar. Jag har följt samtliga trafikregler till punkt och pricka, sätter till och med upp parkeringsskiva utanför dagisarna.

Idag var jag trött som en hök på eftermiddagen. Var såpass aktiv att jag eldade igång en ordentlig påskbrasa i öppna spisen (vedahello i köket tänker jag inte ens försöka mig på, den kräver magiska krafter för att funka...), och somnade på soffan bredvid. Sov en ordentlig stund och vaknade ännu mera dödsslut, kände mig nästan febrig, så trött var jag. Uss.

Skulle en sväng till butiken, men kunde för faa-an inte hitta plånboken när vi skulle fara! Jag sökte igenom väskan, bilen, alla rum, skåp och lådor dit jag förvirrat skulle ha kunnat stoppa den. Ingenting är nänligen omöjligt när det gäller mig och min plånbok. I vintras återfanns nämligen densamma i soptunnan på gården. En dag innan skräptömning, gudskelov.

Hjälps inte, det fick bli en pappa-betalar-butiksresa, så jag passade på att plocka ner gåslever, rysk kaviar och champagne i korgen när det var andra som stod för kalaset. Muahaha. Kassatanter i den här byn är förresten av en speciell art. När Mika frågade om de möjligtvis hade spolarvätska, alltså pisspojksvätsko, svarade damen genom att klämma fram ett högt och ekande skratt. "Neenå! Tu får noo piss sjölv tå!" . Min pokka höll nätt och jämt ut genom dörren.

Körde via Shell, där jag tankat på eftermiddagen. Ingen börs. Körde hela vägen mellan Breidbackssiido och byiji, men ingenting i vägrenen. Ringde ägaren till Shell, men inget hittegods hade kommit in. Satan. Pengar eller annat värdefullt hade jag inte i börsen, men körkort, studiekort, och annat som är så förbannat petigt att skaffa nytt.

Nu har jag sökt igenom alla skåp en gång till. Bilen en gång till. Till och med bakluckan. Min väska en gång till. Har tittat i typ kylskåp, tvättmaskin, nästan i mitt eget rövhål. Jag slog upp aktia.fi för att kolla vart man ringer och spärrar sitt kort, men gick en sista (fjärde?) gång ut i bilen. Och där, mellan passagerarsätet och baksätet, inklämt mellan den där balken och sätet hittade jag till sist p-l-å-n-b-o-k-s-f-a-n-s-k-a-p-e-t.

Nu ska jag sy fast den i min hand, perkele.

tisdag 4 november 2008

De senaste dagarna

Glest med bloggar, jag vet. Men jag har faktiskt annat att göra, och nu är jag inte ens ironisk! Testveckan i Österbotten rullar på. Jag har hunnit med tre dagisar på två dagar, och imorgon ska jag klämma in två om jag bara hinner. Det har gått bra, jag har kunnat testa utan problem, barnen är duktiga och tekniken har funkat fint. Och jag har hittat till rätt adresser också, tack vare eniro.fi och utprintad karta på passagerarsätet:)

Här är vinter. När jag anlände i ballerinaskor för några dagar sedan var det bar backe, men morgonen därpå yrde snön kring knutarna. I Öja är gräsmattan bar igen, men i Terjärv är det vinterlandskap som gäller.

I fredags kväll hann vi med en sväng till Pelimanni och Konsta, och vi fick vara nästan helt ifred;) Ilon Talo som har öppnat i Kokkola har minst sagt dragit folk från Köyst! Inte för att det brukar vara rusning så där annars heller, men nu var det i princip folktomt. Men kalja säljer de i alla fall, och av de ~9 personer som satt i karaokebaren i Konsta vågade en sig fram och klämde mig på röven. Imponerande.

På söndag morgon blev det tidig väckning, och jag fick följa med på älgjakt igen en gång. Det var en mycket fin dag med snö i träden och sol som fick hela naturen att gnistra. Soluppgång är vackert! Men buskallt var det. När jag medverkar i jaktsammanhang ser jag dessutom alltid ut som en liten unge som klätt ut sig i pappas för stora jaktkläder, eftersom jag inte äger några sådana paltor själv. Förutom min knallröda Jahti-Jakt-jacka som jag är grymt stolt över. Alla övriga kläder är lånade och i storlek sjuhundra, typ. Men jag gillar att vara med. Och här visar jag exempel på hur man ska stå, bakom skyttens rygg så man hålls ur vägen:)

Jag är besviken på mina fingrar och tår. De är vad man kan kalla måndagsexemplar, för de tål ingenting! Jag hade alldeles stela tassar redan när jaktlaget samlades vid Kovastunturi i gryningen. Och då satt vi inne i en jaktstuga. Runt en eldstad.

När man står på pass kan man dessutom inte hoppa omkring och vifta hur som helst, för då lär man inte se några djur. Alltså får man stå stilla och vicka på tårna så tyst man kan. Jag vickade tills tårna inte ville vicka tillbaka mera. Sedan utvecklade jag en slags Parkinsongång. Långa smygsteg under vilka man vibrerar så mycket man kan. Som tur var det bara Mika och några ekorrar som var publik.

Älgar fick jag se, två stycken till och med. Eller samma ko vid två tillfällen. Och på ett pass hade vi hunden ganska nära inne på området. Ett rätt så långt och envist skall med några tystnader emellan. En stund senare hördes ett skott och tjuren var fälld.


Jag gillar älgjakt. Det är mysigt, spännande, stämningfullt. Andjakt är inte alls samma sak, även om det är fint att sitta och guppa i en båt i skymningen. Älgjakten är organiserad, man jobbar som ett lag med en ordentlig taktik. Hundar som finkammar området, man har bra koll på var jakten går. Andjakt är som att sitta och meta, kanske får man napp - kanske inte. Den enda nackdelen med älgjakten är kylan. Men det är det värt:)