fredag 31 oktober 2008

Trotsar

Sedan senaste inlägg har jag hunnit trotsa snöovädret och fara på länk. Det är nästan en fix idé att tvinga sig ut i jävligaste möjliga väder - bara för att nu vara coolare än resten av befolkningen. Inbillar jag mig. Det kändes nästan skönt imorse när jag kikade ut och möttes av virvlande flingor, kalla vindar och grå och ilskna vågor på Heimsjön. Det var ett sådant väder att man med gott samvete kan stanna inne.

Men se, inte kunde jag hålla mig. För jag kan inte låta bli att tänka på den där mäktiga känslan av att komma in och veta att man har en länk bakom sig. Så det blev en liten runda i alla fall, under jag - konstigt nog - inte mötte en levande själ. Och helt okej kändes det, även om jag hade ett snötorn på huvudet och ganska våta fötter och kalla fingrar när jag kom in tillbaka. Men ingenting som inte en varm dusch och torra kläder biter på:)

Ringde runt och fixade det sista nu på eftermiddagen. Nu borde allt vara klart för testningen till forskningsprojektet. Lite shitty att det ska vara Svenska Dagen just den här veckan, så torsdagen var svår att auktionera ut, men jag fick det till sist att passa. Tror jag. Hoppas jag inte har varit för tidsoptimistik nu bara, för schemat är ganska tight. Nå, nog ska väl allt gå vägen.

Tjugo över fyra, och det börjar redan bli mörkt. Är det verkligen så här i Åbo också? Eller är det för att jag bor inne i stan där, och där blir det ju aldrig riktigt mörkt. Man ser inga stjärnor där, det är synd. Därför spanar jag extra noga när jag är här uppe, för jag gillar stjärnor.

Borde skaffa hårspray, för det hade jag visst inte här. Det får vara någon gräns med landepaukku-imagen. Platt morafrisyr går bort.

Svättåt i snöovädret

Puh, har suttit och svettats i telefon en halv evighet här nu, men faktiskt fått pusslat ihop saker och ting ganska okej. Har ringt samtal på löpande band, kontrollerat att allt stämmer och bokat in tider. Hittills har det löpt bra, bara den sista stationen låter vänta på sig. Varför är det så svättåt att tala i telefon? Är det för att man inte ser varandra, utan måste klämma till och tala ännu mera brinnande? Det kanske jag som blivande talexpert M. Kronqvist borde veta? Ska ringa igen i eftermiddag så fixar det sig också.

Sedan skickade jag iväg ett kort och klämmigt mail till professor S igen. Det är också ganska svättåt, för man vet aldrig vad hon svarar. Man kan vänta sig utskällning eller fniss, riktigt hur som helst. Mailet har skramlat in i hennes mailbox nu, hur som helst. Please, be gentle!

Jag befinner mig nu i Österbotten, i den lilla stugan vid sjön. Här är finns kalla golv (tofflor PÅ), äcklig skinka (yäk) och MUS I FÄLLA. Gud så äckligt med sådant till morgonmålet. Både den slemmiga skinkan och den döda musen. Här snöar, förresten.

Igår på tåget agerade jag krockdocka för en knäpp hund. Jag blev nämligen placerad i boskapsvagnen, what the fuck?! Och detta har hänt förr! Okej, jag tycker inte direkt att jag är vacker - men så bedrövligt kan det väl inte vara att jag klassas som djur? Förra gången var det dock en stillsam vagn, där några damer satt med sina små hundar i famnen, och kanske två kattburar. Det som utspelade sig igår kunde ha varit en scen i en dålig film. Jag satt mitt emellan två hundar i kalvstorlek, varav den ena var en tik. Som löpte!

Här följer det icke-komiska. Den giganskiska, dreglande, håriga hanhunden på min vänstra sida fösökte hoppa på schäfertiken som satt till höger om mig. Varje gång hoppade den över mig, trampade i famnen och gläfste med käften i ansiktet på mig. Och det var en stor och tung hund, med förbannat vassa klor. Inte en gång, inte två, inte ens tio. Och varje gång den med ett yl sprätte upp i luften, ryckte dess ägare - en klen finska - lite halvfjantigt i kopplet och beordrade den att sluta. Gång. På gång. På gång.

Men herregud! Det är en hund! Du kan inte diskutera med en hund och få den att sluta! Och det finns för fan andra omkring dig. Jag vill inte ha en hund i famnen på tåget. Är man så dum så man reser med en hund man inte kan hålla koll på, så får man göra någonting åt saken. Hon skulle ha smättat till den, hållit fast den mot golvet (för hon släppte ur den mellan varje attack, bara för att den en halv minut senare skulle hoppa på mig igen), gått iväg till andra sidan vagnen, där det inte fanns några andra hundar - vad som helst. Men nej, hon diskuterade och förmanade hunden att "inte göra så, vara snäll istället, inte skälla, sch, sch...".

Det är som om en mamma med ett nyfött spädbarn som börjar gallskrika skulle harkla sig och säga "Hördu, jag tycker vi kunde diskutera din högludda ton här. Kunde du tänka dig att sänka ljudnivån lite? Om du önskar mat eller blöjbyte, är det bara att meddela så tar vi tag i saken".

Sådana upplevelser på tåg kan man ha.

onsdag 29 oktober 2008

Favoritfärg?


Har hunnit tvätta och hänga en maskin kläder efter skolan idag. Eftersom jag inte direkt har kopiösa mängder torkutrymme, brukar jag hänga en del på galgar i duschdraperiskenan och på handdukstorkaren. Jag har nästan bara svarta kläder! En del gråa blusar - men annars svart. Det är någon noja jag har, delvis att man ser mindre styggåfeit ut i svart, men egentligen gillar jag fina färger på kläder. Randigt, mönstrat, rött och grönt. Ändå köper jag bara svart, svart, svart. I svart sticker man inte ut. Man syns nästan inte. Ingen lägger märke till en. Det är synd att jag har blivit svart:(


Jag beundrar en som jag ser ganska ofta på dagarna, och skulle så vilja vara som hon. Hon är lugn som en filbunke, klok och alltid vänlig. Ser så stabil och trygg ut, pratar ingenting extra - en egenskap jag har svårt för - men är alltid trevlig och saklig. Kör sitt eget race, och har alltid ett lugnt och snällt leende på läpparna. Till och med hennes röst är stillsam och behaglig. Undrar om det är så man är när man är riktigt tillfreds med sig själv? Kanske hon vaknar varje morgon och känner att hon är kompis med sig själv, och tycker att det är roligt att vara just den hon är. Eller kanske hon aldrig ens behövt tänka i de banorna. Hon har alltid bara varit.


Sådan skulle jag också vilja bli, men jag betvivlar starkt att det kommer att ske. Jag kommer antagligen att vakna varje morgon i resten av mitt liv och tänka "Nejjjj... jag är fortfarande jag". Så kliver jag upp och ungefär avskyr allt en dag till. Fysiskt och psykiskt. Tänk om det inte vore så, tänk om det ändrades. Helst innan jag är hundra, tack.

Filmkväll

Eller snarare filmmorgon, har det varit idag. Travade iväg i ett klart och fint Åbo imorse - börjar till och med vara van vid att gå, hör och häpna - för att träffa forskningsgruppen och titta på filmerna från pilottestningarna. Första gången jag fick se mig själv som terapeut på film, för jag har hittills gjort mina praktiker antingen på dagis eller uppe i Österbotten, aldrig i kliniken i skolan. Jag såg lååång ut (kanske för att min kompanjon var 5 år och typ en tvärhand hög) med lååånga armar som en spindel över terapibordet, och pratade snofsig högsvenska med basröst. Det var så inte jag på filmen!

Sedan mera strul med forskningsövningen. Det en massa förbannat krångel som sätter käppar i hjulen hela tiden! Nu blev det mera och mera invecklat, och saker som jag trodde var avklarade är plötsligt inte alls det. Ett steg fram och två tillbaka. Känner mig som en jävla tönt som inte är till någon hjälp alls, mest bara i vägen. Plötsligt känns det som om jag inte alls borde åka upp till Österbotten och testa, eller i alla fall inte lägga så många dagar på det. Som om jag borde åka upp på måndag morgon, testa alla på en dag och åka ner på kvällen. Fast det rent praktiskt är omöjligt, för det är ett flera dagars projekt. Känns som om jag smiter undan och lämnar flickorna i sticket här. Och sedan är det den där analysdelen som jag inte fattar. Usch, om det ändå var över.

Tog mig i alla fall i kragen och ringde ett Viktigt Samtal och skickade till sist iväg ett Viktigt Mail, efter att ha tvekat med pilen på send i en evighet. Tar emot, men det kanske är lika bra att få det undanstökat. Får jag skäll så får jag, det är bättre än att sitta här och inte engagera sig för att man kanske kommer att få skäll.

Enligt meddelandet som Maisa skickade idag hade festen hon var på här i Åbo varit kul. Hon hade kommit hem till sin kompis lägenhet 5 på morgonen, men likförbannat befunnit sig i Rauma klockan 9 och genomfört en pianolektion på lärarhögskolan. Imponerande! Hon imponerade dessutom på oss genom att snappa upp "Nå, ska vi byri måra ååv..?" vid matbordet igår, och upprepade lite senare "Ska vi byri småra ååv?". Sött:)

Jag ska nog också byri småra ååv här så småningom.

tisdag 28 oktober 2008

Tidspress och besök i staden

Travade i rask takt till skolan imorse och satt på prosemiföreläsning tillsammans med klassen och psykkorna. Det är under denna kurs vi förväntas producera en kandidatavhandling, och när den är fixad och godkänd och hela köret - då blir det till att få ut kandidatpappren till våren. På skärmen längst fram bläddrade föreläsaren igenom slides i en rasande fart. Massor med datum för deadlines, inlämningar, kontroller, granskningar och presentationer. Allting snurrar bara på så fort nu, och sista inlämningsdag känns plötsligt väldigt nära inpå. Inte i kalendern kanske, men när man betänker allt arbete som ska klaras av innan man är så långt...!



Det ska tänkas ut område, ämne och framförallt frågeställning. Det ska sökas material och läsas, läsas och läsas. Sedan ska det jämföras material, skrivas, hänvisas hit och dit, lämnas in, handledas, ändras, ta bort, läggas till. Sökas mera, skrivas mera, hänvisa. Ändras. Lämnas in. Granskas. Ändras. Förutom allt detta ska det studeras annat vid sidan av precis som vanligt. Så länge vi håller på med forskningsprojektet som vi gör just nu, hinner vi inte med någonting annat. Ska till exempel vistas en vecka i Österbotten för att testa barn snart. Och jag ligger redan ljusår efter de andra som har klar frågeställning, och en del har redan börjat skriva. Borde maila professorn, borde be om hjälp, borde, borde, borde. Puh!




Apropå forskningsprojektet fick vi idag hämta lite material uppe i logopedin. Dessa splitternya små saker är det tänkt att vi ska banda in undersökningarna med. Har suttit hemma och läst manualen, och nu tror jag att jag är redo att använda min. "Si nu till att inte ha sönder dem, för de är vansinnigt dyra" brummade professor S bakom sitt skrivbord när jag var inne och hämtade min.




Ja, och så till det viktigaste av allt. Maisa hoppade av tåget i Åbo idag! Hade lovat att komma henne till mötes vid Domkyrkan halv två, men jag hade handledning inför praktiken som drog ut på tiden! Stackarn fick vänta en stund innan jag äntligen kom loss och kunde skynda som en blixt och sammanstråla med bästaste ex-sambona, båda två till och med:)




såhär såg det ut i min diskho ikväll. Tre kaffekoppar, precis som på Hallistiden. Och oj, så skönt att få krama om mina flickor igen, både en och en och gruppkläm och på alla sätt flera gånger om. Hon var sig lik, meidän Maisa. Och tur var väl det!

måndag 27 oktober 2008

Men hon är väl för söt...

Gulliga Maisa-vännen, ex-sambo från Hallistiden skickade meddelande ikväll. Gjorde upp planer för att träffas när hon kommer till Åbo, och nu blev det spikat. Har inte träffats sedan hon flyttade ut i april, och jag har verkligen saknat henne. Ska bli så roligt att se henne! Skickade svarsmeddelande, att jag kommer och möter henne när hon kommer, och avslutade med en stor *hali*. Svaret kom direkt:



Meidän Maisa [v]


Vision

Suck. Detta har varit den i särklass tråkigaste kvällen i mannaminne. Slutade skolan klockan tre, och hann således iväg på favvopasset på gymmet kvart över fyra. Verkar vara andras favvopass också, för det var fullsmockat. Verkligen. Men ett bra pass var det, även om det blev otroligt fuktigt därinne, kanske på grund av det fuktiga vädret? Jag kände i alla fall hur svetten bokstavligen droppade från armbågarna på båda sidorna om mig, och fick akta mig för att inte halka på kuppen.

När klockan var halv sex brakade jag in genom dörren, snabbduschade och hoppade i mjukiskläderna. Kändes ganska bra att ha träningen avklarad så tidigt, konstaterade jag. Men - vem är det jag försöker lura? Vad spelar det för roll egentligen? Det enda det resulterade i var att jag fick mera dötid att försöka fördriva på kvällen. Hade jag på allvar tänkt att jag måste få undan träningen i tid för att hinna med annat? Och vad skulle det i så fall vara?

Har alltså suttit och stirrat i flera timmar. På dataskärmen emellanåt, och ibland på tv:n. Det värsta är att jag verkligen inte vill göra någonting annat heller. Nästan så jag har en standardursäkt för att slippa undan, ifall jag skulle förväntas medverka någonstans.

Funderade för en stund sedan hur roligt det skulle vara om Emma bodde i samma stad. Eller om logopedin helt enkelt var i Vasa. Dock vet jag inte om Emma skulle finna det lika gemytligt, för hon skulle antagligen få be mig dra dit pepparn växer med jämna mellanrum. Min vision är i alla fall hur jag en kväll som denna, då det är mörkt och ruggigt ute, och jag bara skulle vilja sitta och prata skit en stund, sitter i Emmas soffa, busar lite med lilla b och bara är. Utan att behöva boka tid en vecka på förhand, utan att angsta över att det kommer att vara världens bjudning med stoppakako och salta snittar och praliner. Att kanske dricka en slät kopp kaffe i soffhörnet, utan att få höra att "jag har bakat blåbärspaj med vaniljsås åt oss", för att Emma vet hur det ligger till.

I min vision skulle Emma bo bara några kvarter bort, så man inte behövde cykla i 30-gradig kyla i en halvtimme för att kunna hälsa på. Vi skulle kunna göra saker tillsammans då och då. Lördagseftermiddagarna jag brukar spendera på stan här - tänk om man kunde skicka meddelande åt Emma och fråga om hon vill komma med en sväng! Har många gånger traskat förbi folk som sitter och "lördagsfikar" på dessa caféer som finns här, och tyckt att det ser så trevligt ut. Jag är säker på att Emma skulle tycka om det också!

Och om jag och Emma skulle studera i samma stad igen - då lovar jag att jag skulle gottgöra henne för all den hjälp jag fick i Vasa. Eftersom jag nu har blivit en sådan gräsligt aktiv studerande, skulle jag gärna använda lite energi till att hjälpa en småbarnsmamma som har andra saker än skola att fundera på.

Ja e på bibban å lånar na böökren... Ere na du behöver tan? Säj till så kan ja ta åt te mesama!

skulle jag till exempel kunna sms:a. Eller så skulle jag printa ut sådana artiklar hon skulle behöva till något skolarbete på Nelliportalen, om hon nu inte har lärt sig det själv. Och nu skulle jag till och med kunna hjälpa henne med statistik, om det skulle krävas;)

Jaa-a, så fånig jag är. Sitter här och drömmer och fantiserar...

Mjukstartsmåndag

Här sitter en ganska avslappnad och harmonisk Maja och smuttar på kaffe som smakar gott en måndagsförmiddag som denna.

Har sovit skitdåligt inatt igen. Låg och vred, vred och vred på mig i sängen och kände mig sådär otäckt trött men klarvaken på samma gång. Kroppen vill vila, men det vill inte skallen. Eftersom jag hade laptopen bredvid sängen började jag fördriva tid genom att bläddra igenom gamla blogginlägg från 2006 och 2007, som jag skrivit på x3m:s community, där jag skrev innan jag hittade hit. Fanns mycket lustigheter och lite-mindre-lustigheter. Ska kopiera över lite grejer hit någon gång när jag har tid över. Kan vara kul för er som inte har haft tillgång till x3m att få läsa.

Nå, jag var uppe ganska tidigt imorse ändå, eftersom jag nämligen skulle och klippa mig. Lite för sent kom jag på att jag ju inte har någon cash på mig, så jag skulle bli tvungen att traska via en bankomat på vägen. Naturligtvis var ju bankomaten på vägen trasig, så inte fick jag några pengar! Inte hade jag tid att springa någon annanstans och ta ut fyrk heller, så jag fick fråga snällt av frisören om det gick bra att jag betalade efteråt istället. Det gick bra. Som tur.

Mina frisörbesök är lite speciella. Istället för att, som de flesta 24-åriga brudar, söka upp en trendig salong med trendig inredning och unga, trendiga frisörer som klipper trendiga frisyrer - till ett vansinnigt trendigt pris, är mina vanor lite annorlunda. Min stamfrisör i Åbo är en gullig tant som har en liiiten salong tillsammans med en annan tant här nära intill. Tänk er en liten källare med gammaldags frisörstolar, lite tork- och permanentutrustning som ser ut som tortyrredskap från fordom, gulliga fotografier på väggarna och den där typiska damfrisörsalongsdoften. Där jobbar min Marjo och hennes kollega, och dit brukar jag gå.

Mitt första besök hos Marjo gjorde jag när jag flyttade hit hösten 2006. Gick sådär summassa in i en frisörsalong och beställde tid. Marjo klippte så fint, och sedan tänkte jag färga håret hemma. Lite blonda slingor bara, som man kan fixa på egen hand med lite hjälp av en kompis. Alltså, jag nämner inga namn, men faa-an Caroline!;) Det blev fullständig disaster, det enda som skulle ha varit värre var om håret hade ramlat av. För det såg väänsinnigt ut. Kritvitt, med stora mörka plättar i.

Dagen efter gick jag raka spåret tillbaka till Marjo, och frågade vad jag skulle göra! Och Marjo satte mig i en stol, påtade lite i mitt hår, och sa att hon kunde försöka jämna ut det. Hon färgade det mörka partierna, och det blev faktiskt bättre. Hennes kollega kom dessutom innan jag gick med en liten flaska som hon sa att jag skulle tvätta håret med för att det skulle bli neutralare i färgen. "Ta den du, jag behöver den inte här". Det tog ganska länge, men kostade nästan ingenting, antagligen tyckte de synd om mig:)

Några månader senare (jo, jag klipper mig ganska sällan) var jag tillbaka igen och skulle beställa tid för klippning. När jag klev in möttes jag av Marjo: "Nej, men det har ju blivit riktigt bra! Ser ju riktigt fint ut!". Hon kom ihåg mig! Det är sådant man blir varm i hjärtat av. Sedan dess har jag bara klippt mig hos Marjo. Varje gång jag kommer dit, vilket är med flera månaders mellanrum, känner de igen mig, hälsar så trevligt och kommer ihåg hur jag tycker om att bli klippt - det är som att komma hem.

Förra veckan när jag var inne och skulle beställa tid, var det kollegan som mötte mig med ett "Hej! Marjo som brukar klippa dig är på semester, men jag kan boka in dig åt henne om du vill..?", innan jag ens hade hunnit säga någonting. När man bor i den här "storstan" som det är när man kommer från lilla Öja, händer det att man känner sig bortglömd och anonym och som en i mängden. Men för Marjo finns jag!:)

Mina söta tanter... Funderar på att köpa dem en julklapp eller någonting. Jag tycker om dem!

söndag 26 oktober 2008

Ingenting annat än regn

Det slutade aldrig regna idag. Minskade inte ens. Så jag joggade till gymmet på ett söndagskvällspass med droppar som landade i ansiktet så det bara skvätte. De första minuterna tänkte jag bara att jag ville vända om och krypa upp i soffan och dricka varmt kaffe och titta på intelligensbefriade söndagsprogram.

Sedan kom jag fram, drog av mig de våta överdragskläderna och började ställa i ordning lite vikter åt mig. Det var lite folk på plats, så jag kunde fixa två skivstänger, en tyngre och en lite lättare, för att inte behöva plocka på och av vikter hela tiden. Kändes segt, och jag ifrågasatte varför jag egentligen kommit hit. Det nappade ju inte för fem penni. Usch. Tog faktiskt en stund innan jag kom igång, men sedan blev det ett helt okej pass.

Och så, när jag kommit hem (och rivit av mig ALLA kläder direkt jag klev innanför dörren, för att de var så genomblöta), duschat, hoppat i mjukiskläderna, ätit kvällsmat och hällt upp kaffe - då kändes det som om det här med gymmet en seg söndagskväll kanske inte var så dumt ändå. De där gångerna det känns segt att tvinga sig iväg, då försöker jag tänka på efter. För att sitta och kura framför tv:n med näsan i kaffekoppen är en miljon gånger skönare när man har varit och tränat än när man inte har det. Dagens präktiga visdomsord.

Regn

Det formligen störtregnar i Åbo idag. Häver ner. Har så gjort hela natten också, jag kunde knappt somna för att det dundrade och trummade på fönstren. Som tur är, är det söndag och jag behöver inte trava till skolan och hänga ytterkläder och skor på tork och tassa runt i våta strumpor, som fallet var tidigare i veckan.

Åt morgonmål till Emil i Lönneberga i morse! Så mysigt! Emil var på marknad den här gången, och kom hem med en halt höna, en häst och en ko. Och en sammetsask åt lilla Ida.

Sedan har jag dammsugit. När jag blir stor ska jag ha den exklusivaste dammsugaren som finns, helst med ABS-bromsar, servostyrning och Air Condition. I alla fall en som inte drar in sladden hela tiden, gaaddääm! Sladdvindan är sönder, nämligen. Den stoppar inte, utan drar in hela tiden. Irriterande.

Undrar om det regnar lika mycket i älgskogen idag, förresten.

lördag 25 oktober 2008

Psst!


Sådana här var de. Ljusstakarna jag köpte. Eller värmeljushållarna, eller lyktorna eller vad man nu ska kalla dem. Visst är de mysiga? Höstfeelis.


--------------
Tillägg 23.33

Hey, hela kvällen har snart gått - och jag har klarat det utan att det har gått överstyr. Bra, Maja. Bra. Nästa gång jag lockas att börja med dåliga saker ska jag läsa det här inlägget och försöka tänka efter. Fast det inte alltid går att bestämma sådant.

Snart får jag gå och lägga mig. Kanske prata lite i telefon först. Eller kolla svt Play. Eller alltihop.

I went ner på stan

Jag vaknade i min lilla kokong ungefär halv tio. Vilken dröm att inte behöva vältas ur sängen i gryningen för att skubba iväg mot akademikvarteren! Istället morgonmål i tv-soffan, betydligt trevligare.

Let's go, let's go, let's go, let's go, let's go ner på stan, lyder texten i en av Magnus Ugglas låtar. Och det var just det jag gjorde. Lite irriterade det att jag inte kunde rulla till centrum på två och en halv minut i nedförsbackarna, utan istället måste marschera, vilket tar betydligt längre tid. Till och med för en Valentin Kononen-wannabe som jag. Gasade på ordentligt, men det var trångt på gatorna på grund av pågående fiskmarknad. Det doftade gott av fisk, rök och salt i hela centrum, och överallt gick folk med prasslande foliepaket. Själv var jag inte ens in på marknadsområdet faktiskt. Kanske en annan gång.

Travade runt och småkikade lite på skor, men som vanligt blev det ingen affär. Hittade ett par fina på Din Sko, men de klämde liiiiite på tårna. Och en storlek större fanns inte, typiskt nog. När man travar så mycket som man gör i den här stan måste man köpa skor som passar, annars kan man inte använda dem. I samma butik provade jag ett par till som fanns i reahyllan. De var sköna, ganska snygga, billiga och egentligen borde man kanske ha köpt dem. Men de var bruna. Alltså riktigt "knallbruna" om man kan säga så, inte mörkbruna eller nästan svarta. Typ kanel. Eller O'hoj kinuskisås. Eller färskt hundbajs. Och jag vet inte om jag vill ha ett par hundbajsskor... Får väl göra som jag brukar och handla det jag ska ha när jag far upp till Kokkola nästa gång. I Åbo hittar man ju ingenting:)

Gick omkring lite i Hansa och tog ett varv på Hemtex, som har 50% på allt i butiken. Det blev en duk att täcka mitt icke-så-fagra bord med, och två ljusstakar. Och innan mamma i Öja går i taket över att jag som fattig studerande går runt och handlar inredning på hög nivå, kan jag säga att Hemtex har verkligt billiga grejor (tänk Halpa-Halli, fast fint), och nu dessutom till halva priset. Plus att jag knappt lagt några pengar på sprit och knark den här veckan.

Därefter vandrade jag till Assarin Ullakko för lördagslunch i lugn och ro. Det har blivit nästan en vana att ta lite frisk luft och promenera dit och äta på lördagseftermiddagarna. Jag gillar att sitta där och bläddra i någon tidning och äta. Ibland dyker någon av klasskompisarna upp också. Till det icke oävna priset av 2,60€ får man Mycket Bra Mat, dryck, salladsbord som innehåller typ allt och färskt bröd ingår. Även kaffe och efterrätt, men sådant bryr jag mig inte om. Idag fanns det en kycklingrätt, någon slags gryta (oxe, kanske?) och någon typ av italiensk pastagratäng, liknade ganska långt lasagne.

Gick via butiken och sedan hem. Då hade jag vandrat i flera timmar, säkert ganska många kilometer sammanlagt. Jag startade kanske halv tolv, och trampade på till lite före tre, med matpausen på Assarin inräknad. Man borde testa att ha stegräknare på sig någon gång. Tror dock inte att det är så bra att gå i mina superplatta sommarskor på kall, hård asfalt dag ut och dag in, dessutom i den superfart jag håller. Känns tydligt att jag gått mera den här veckan, på grund av cykelbristen. Idag hade jag riktigt ont i ryggen när jag kom hem, den brukar ta stryk av att stå och gå, och speciellt på hårt underlag. Löpning har den dock aldrig reagerat på.

Hade tänkt dammsuga och moppa idag, men jag tror det får bli imorgon. Någonting ska man ju sätta söndagen på också. Sitter hela tiden och funderar på om jag ska möblera om, för det känns - för att använda ett rikssvenskt uttryck - inte riktigt hundra. Ser ut som om jag bara lyft in allting och lämnat det att stå lite hur som helst. Har inte fått upp några tavlor än, just för att jag inte vet hur jag ska ha möblerna. Oh well, dessa svåra beslut. Nu ska jag ladda tvättmaskinen i alla fall.

fredag 24 oktober 2008

Tent, regn, cykelbryderier och en jävligt bra länk

Äntligen är det fredag! Inte för någonting annat än för att det har varit en Mycket Tung Vecka. Lite sömn, mycket skolarbete. Tidiga morgnar. Sena kvällar. Regn. Ingen cykel.


Imorse var det nästan lite fiilis att stiga upp. Jag var övertrött på grund av sömnbrist. Lite angst för att jag skulle tenta Vetenskapsfilosfi klockan åtta och inte riktigt hade det på klart. Lite upprymd över att det äntligen var fredag. Och utanför fönstret var det mörkt och både blåste och regnade ganska ordentligt. Hade så gott om tid så jag hann plugga lite till soffan innan det var dags att skubba iväg.


Paraplyet förvandlades till en trattkantarell ungefär tre gånger innan jag kom till skolan, och varje gång det sprätte upp stänkte det även en vattenkaskad i ansiktet på mig. Men annars hölls jag torr under min plym. Förutom fötterna. Jag pallade upp skorna på tork i en städskrubb uppe i logopedin. Den har en sådan där handdukstorkare på väggen, antagligen avsedd för moppar och trasor. Städskrubben används förresten inte som städskrubb, utan som förråd och diskrum. Där står en massa pärmar och grejer, och en diskho med torkställ där vi logopeder sätter våra kaffekoppar efter att vi diskat ur dem. Men hur som helst.


Uppe i logopedin kräver kanske en förklaring, förresten. För så kan man ju inte säga. Logopedi är ju namnet på ämnet vi studerar, inte en plats. Arken heter hela skolan, där finns alla ämnen inom HF, alltså typ historia, franska, svenska, psykologi, logopedi och så vidare. Högst upp i huset sitter vår professor S på sitt kontor. (Professor S brukar förresten säga att "Det är jag som ÄR logopedin"). Utanför hennes rum finns ett utrymme som är vårt. Där finns ett par soffor, ett soffbord, några datorer och en printer, kaffekokare, kylskåp och mikro. Där finns också skåp och lådor med lite logopedimaterial, typ tidningar, lite böcker, broschyrer och blanketter.


De kopieringsunderlag som vi får order om att kopsa till någon föreläsning brukar också läggas uppe i logopedin. Det betyder på någon hylla där, så får man hämta och gå och kopiera. Allt detta är uppe i logopedin. Professor S' kontor och det som är där utanför.


Jag kom till skolan och fick sätta mig direkt i ett fullpackat auditorium och börja tenta. Eftersom kursen hette Vetenskapsfilosofi kan man direkt konstatera att det inte är någonting jag med lust och glädje sätter mig in i. Istället hade vi i samråd med flickorna konstaterat att vi råpluggar alla termer som tagits upp under kursen och lär oss dem utantill. Det sysslade jag alltså med igårkväll. Satt med materialet i famnen och strök under svåra ord, satte handen över och rabblade förklaringarna utantill.
Visste ni till exempel att ett axiomatiskt system består av axiom, vars korrekthet antas på grund av konvention, eller för att de anses vara självklart sanna? De består även av stipulativa definitioner och härledningsregler enligt vilka man deducerar utgående från axiomen och kommer fram till teorem. Jag kan också avslöja att rationalism baserar sig på a priori-resonemang, medan empirismen hävdar att kunskap är a posteriori-baserat. På tenten idag var det bara att blunda, rabbla utantill tyst i huvudet och sedan skriva ner det till pappers, rakt av.


Så där annars idag har jag ringt runt till mera daghem, skickat mera Viktiga Papper och svarat på mera Viktiga Mail. Lunchat med P och K, och sedan bestämde vi oss för att ta helg. Satte oss uppe i logopedin, drack kaffe och varvade ner, fredagen till ära. Lugnt och skönt.


Om att använda en låst cykel som färdmedel i stan kan jag säga att he stretar! Fick nog av att ha fanskapet stående på skolgården, så med understöd av P och K kånkade jag hem den. Bor nämligen granne med en cykelaffär, och tänkte fråga om de kunde knipsa av mitt töntiga lås. Kan inte vara något stort projekt. Men icke. Inte fast jag försökte vara så perkeles gullig jag bara kan lossnade det någon hjälp. Eller jo. Men då skulle jag vara tvungen att lämna in cykeln till deras verkstad, och betala 10€. Tio euro och dessutom väntetid för att knipsa av en vajer! Sällan. Men nu står min ohjälpligt låsta cykel i alla fall på min egen gård. Fan också.


Kanske var det för att jag kände mig så avslappnad på grund av stundande ledighet, eller också på grund av den jobbiga hemfärden med bromskloss i cykelform - men jag somnade på soffan och vaknade först ett par timmar senare. Sköööönt att sova under min mjuka IKEA-filt.


När jag vaknade drog jag på mig löparstassen för att avsluta skolveckan med en länk. Jag vet inte vad det berodde på, men det var nog den lättaste länk jag varit på sedan... jag minns inte när. Det kändes så lätt! Sprang faktiskt ut en runda till Hallis, och lite andra vägar tillbaka. Hela vägen gick benen som klockan, tick-tack-tick-tack. Syre verkade finnas hur mycket som helst, och fötterna var nästan viktlösa. Wunderbar.


Nu har jag duschat, ätit kvällsmat och dessutom stuckit ner till Siwa och handlat kaffe, för det var obönhörligen slut. Imorgon får man sova!

torsdag 23 oktober 2008

Torsdag idag

Trots den intensiva dagen från gryning till sen kväll igår hade jag lika svårt som vanligt att somna. Som det brukar vara. Vad skyller man på då? Som tur kom jag på att jag hade en påbörjad men icke utläst bok i hyllan. En som jag börjat på för så länge sedan att jag inte kommer ihåg någonting. Omstart från början alltså. Inte för att jag blev särskilt sömnig för det. Mest uttråkad. De flesta av nattens timmar blev inte utnyttjade för sömn. Vilket jag nödvändigt skulle ha behövt.

Ändå traskade jag till skolan kvart före åtta imorse, i ett ganska mörkt Åbo. Sista pilottestningen stod på programmet. Det var fyra lite morgontrötta flickor som möttes i spionrummet bakom kliniken, innan en av oss gick över till andra sidan och testade en liten knatte. Lite tricky att börja genomföra test på en som gråter, men med lite lirkande och fiskspel karpade piloten upp sig och det gick till sist galant.

Har ringt land och rike runt idag. Fixat, fixat och fixat. Rabblat samma ramsa "Hej, jag heter Maja Kronqvist, jag studerar talterapi på Åbo Akademi, och håller just nu på med...". Samma repliker som jag använt ganska många gånger den senaste tiden, med andra ord. Det gick ganska bra, packade ihop och postade Viktiga Papper, och nu börjar det småningom kännas som om det går lite framåt.

När jag inte suttit i telefon i någon korridor har jag suttit på föreläsning. Måste säga att det inte har varit någon särskilt intressant kurs vi har haft på gång denna vecka. Det blir liksom för mycket av samma sak när man ska syssla med samma ämne hela dagarna. Dessutom hårklyveri på hög nivå. Men gästföreläsaren är så entusiastisk så det är nästan gulligt.

I pauserna mellan föreläsningarna har vi flamsat på uppe i logopedin, demonstrerat bästa rövmassagestilarna, tävlat i ljumsktöjning och tränat häcklöparteknik. Jo, man blir inte så lite stel av att sitta på obekväma stolar hela dagarna. Och ganska slut i huvudet också, verkar det som.

Denna vecka har varit tuff, och den är inte slut än. Imorgon är det tidig väckning, tent, föreläsningar och fanskap. Jag tänkte plugga lite och sedan ta en lugn länk längs ån och begrunda vad jag har läst. Jag tror att det är så man pluggar vetenskapsfilosofi, nämligen.

Fan anamma, det stämmer precis det vi många gånger har konstaterat med flickorna. Ju mera man har att göra - desto mera får man gjort. Har man bara en uppgift som ligger och pyr någonstans, så kan man vara säker på att den inte blir gjord. Har man däremot, som nu, skola nästan klockan runt så hinner man sitta på föreläsningar från morgon till kväll, springa på bibban, plugga, skriva arbeten, ringa och maila och ordna, och dessutom sticker jag gladeligen ut och springer eller till gymmet bara jag får inklämt det någonstans.

onsdag 22 oktober 2008

Det kan inte vara sant

Jag tror mina ögon ska tränga ur sina hålor. Trots att jag var så slut att jag var helt sned gick jag via Axelia på väg hem efter sista föreläsningen. Med darrande ben upp till matematikens anslagstavla. Det var så sent så stället i princip var folktomt, men där på anslagstavlan fanns de långa raderna med poäng från tenten. Tenten i statistik. Jag stirrade och stirrade på siffrorna, och måste för säkerhets skull maila statistikprofessorn och dubbelkolla att skalorna stämde, och de gjorde de.

Jag är godkänd i statistik!
Vad följer nu? Presskonferens? Prispengar? Stipendier? Lovord och hurrarop? Kommer en staty att bli rest? Kommer jag att bli helgonförklarad? Ska den 22:a oktober bli röd dag i almanackan?
En sten har fallit från mina axlar. Nej, förresten. Ända sedan jag hösten 2007 för första gången gjorde mitt misslyckade möte med statistiken, och sedan dess följts av underkända tenter kan man säga att jag hållit på pissa ut en fyra kilos urinsten. Nu har det sagt klirr i porslinet. Stenen = borta!

Det kan inte vara sant. Statistiken har varit ett enda stort, jävla helvete. Jag trodde på allvar att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle klara detta. Och så klämmer jag till och gör det i alla fall! Vilket jääävla flyt jag har haft idag!

"Undervisningfri vecka"

Låååång dag idag igen. Det är ju som sagt "undervisningfri vecka" den här veckan, och det ska uttalas med mycket ironiskt tonfall. Detta är nämligen den överlägset mest späckade veckan hittills i höst. Började med att - efter en natt då jag mest vridit och vänt på mig för att somna någon gång mot morgonnatten - masa mig till skolan till klockan åtta. Gående. Fortfarande utan fungerande cykel, alltså. Men det var ganska fint att gå i halvmörkret på upplysta gator. Klart och fint var det, nästan så man kunde njuta av den tidiga promenaden. Inte ens sen var jag.

Hade examensinfo mellan åtta och tio. Sedan stresskopsa kapitlen till kvart-över-tio-föreläsningen som jag inte kunde kopsa igår då kopskortet tog slut. Sedan afasiföreläsning med gästföreläsare från USA mellan tio och tolv. En lustig dam. Klasskompis J viskade att hon såg ut som lärarinnan från Lilla huset på prärien, och det stämde precis. En gammal dam med lång kjol, polotröja OCH skjorta knäppt ända upp i halsen OCH kavaj. Håret i knut. Lär vara en riktig kändis i logopedivärlden, men sådant vet ju vi stackare ingenting om. Vi bara lyssnade.

Lunch, och sedan hade vi en annan gästföreläsare, en tysk sådan som man klämt in mellan för- och eftermiddagspassen med amerikanskan. Sedan hade vi en 45-minuters lucka mellan gästerna, och då hade vi pusslat in en pilottestning, min tur att testa denna gång. Sprang och riggade upp kameran med klasskompis J, och sedan var det bara att köra testet med resten av gruppen, professor S och rullande kamera bakom spionspegeln i kliniken. Ska bli intressant att se sedan, när vi ska gå igenom filmen. Jag låter tydligen som en kulstötare från Polen, brukar jag konstatera när jag hör min röst på band. I bästa fall en kvinnlig.

Jah... Efter testandet var det bara att traska vidare på förläsningen som höll på ända till kvällen. Travade på ett snabbt ärende via Axelia, och handlade lite mat på hemvägen. Utan cykel blir det att handla på Sale på Tavastgatan. Hem, kasta mig på soffan, ladda med lite kaffe och dagens frukt innan jag joggade iväg till gymmet. Riktigt bra pass, fast jag var sliten efter dagens strapatser. Man kan om man vill.

Dagens Jippiii: Äntligen är pilotbarnen fixade! Bara ett kvar nu, och det ordnas imorgon.
Dagens Jippii II: Äntligen, äntligen beviljat tillstånd att få göra testningen i Kokkola. Krävdes två telefonsamtal till som jag fixade i småpauser mellan föreläsningarna. Man ska stå på sig.

Imorgon blir det en lika lång dag. Minst. Och vart håller den här veckan på att rinna iväg - vart tar tiden vägen?!

tisdag 21 oktober 2008

Fördriver kvällarna i skolan

Satan också, vilken dag. Igen. Började redan imorse när jag åkte hiss upp-ner-upp-ner. För att det regnade, och jag skulle upp igen och hämta paraplyet. Som inte fanns. Jag har tammefan lyckats slarva bort paraplyet under den enda gång jag använt det! Paraplyet som jag fått av mamma... Drog i alla fall på mig en mössa för att hålla huvudet lite torrare i alla fall.

Sedan till skolan där jag - ähum, här kommer en mellanrapport till Caroline i utlandet - lämnade in alla uppgifter till Vetenskapligt skivande. Jag fungerar nämligen som hennes assistent nu när hon är på resa, och fick i uppgift att printa och lämna in även hennes alster. Om du läser detta, Caroline - uppgifterna är inlämnade!

Här följer dagens trevligaste punkt - jag hittade paraflaxet uppe i logopedin! Jippi!

Lunch och sedan sprang jag på professor S, som meddelade att vi äntligen har fått våra pilotbarn som vi kämpat så med, och att jag ska vara beredd att testa i eftermiddag. "Men, men... jag ska tenta klockan ett!" protesterade jag. "Jomen kom tillbaka efter det". Jävlar. Jag som inte hunnit ens titta på testet! Som tur var fanns det flera ex i logopedin. Stoppade ett i väskan och skyndade iväg på tent några kvarter bort. I regnet.

Satt läääänge och påtade med tenten. No comments. Sedan tillbaka till skolan i skymningen. Och regnet. Blodsockret nere i de våta fötterna och annars också trött som en trasa.

Så till pilotbarnen. Och nej, det är inte fråga om små flygkaptener, om någon nu trodde det. Mika gjorde sig till exempel lustig när jag berättade om våra problem att hitta pilotbarn, och frågade frågor som "Är de bra på att flyga då?". Där får man för att man öppnar sig och berättar om sådant som är påfrestande och söker stöd för att man är sönderstressad och slut. Jag hämnas genom att låtsas vara fruktansvärt jätteintresserad av aaaallt som rör fucking jakthundar och bilsport, och tjuta "Neeeeeej, det menar du inte? Var det en JÄMTHUND? Berätta genast ALLT som dess stamtavla och skall! Och KAN vi inte diskutera rally-VM lite oftare?! Snälla! Jag tycker det är så fruktansvärt manligt och attraktivt med motorsport! Vuxna karar som leker med bilar är så imponerande!" med mitt allra ironiskaste tonfall.

Hur som helst. I vårt forskningsprojekt ska vi alltså testa femåringar och deras ordförråd, och för att vi fyra ska få göra det, så måste vi först utföra en pilottestning. Vi ska alltså en och en testa varsitt barn, medan resten av oss sitter bakom "spionspegeln" i vår klinik i skolan. Detta gör vi för att "testa testningen", så att alla gör exakt likadant och resultatet stämmer sedan när vi gör det på riktigt. Och att hitta dessa barn att pilottesta är inte lätt! För det är ju inte riktigt något riktigt test, så det är svårt att få några föräldrar som är intresserade. Nå, idag kunde vi äntligen testa två, och imorgon blir det två till. Allting filmas, och så ska vi kolla filmen efteråt. Joy. Undrar om skolan bjuder på popcorn..?

Nå. Det här har nu tagit hela dagen och kvällen, och till råga på allt fick jag gå hem i regnet också. Cykeln står kvar med ett lås som inte går att öppna. Inte vet jag riktigt hur jag ska lösa det där. Har inte riktigt tid att jykel me sådant just nu heller.

Hela kvällen igår i skolan. Hela kvällen idag igen. Och imorgon blir det klockan runt i skolan. Och mitt kops-kort tog slut mitt i, när jag skulle kopsa det vi ska ha läst till afasikursen imorgon. Så det betyder att jag får gå dit i princip oförberedd. Perkele. Just så som man inte ska.

Och fast jag är dödsslut, fast det regnar och är mörkt och jag inte hunnit laga någon kvällsmat ännu så tänker jag dra ut och springa. Jag måste det, annars får jag mjältbrand. Dessutom har jag ju legat i blöt i regnet hela dagen, en stund till kan väl inte skada. Så nu knyter jag löpskorna!

Ja, och just det. Tentade ju idag, så det blir ett rött streck på listan.

måndag 20 oktober 2008

Neeeeeeej!

Neeeeeeeeeeej. Den nya veckan inleddes inte alls bra! Efter att ha cyklat på mitt lilla ärende, lämnat in böckerna och via skolan på lunch skulle jag ställa mig iväg till Hanken på statistik, men vad händer? Jo, detta!
Cykelnyckeljäveln går av på mitten så att halva nyckeln lämnar inne i låset. Cykeln står alltså låst på skolgården och jag får gå till Hanken. Gå. Gå! Jag hatar att gå! Det går långsamt. Det är tråkigt. Och framförallt - det går långsamt och är tråkigt!


Nu är jag cykellös. Hur får man ut en nyckel ur ett lås? Svar: inte. Då måste man såga av vajern på något vis. Utan järnsåg, eller ens såg. Ingen tång har jag, ingenting. Varför har jag bara verktyg jag inte kan använda? Varje gång jag behöver någonting får jag köpa nytt, för det är just det jag inte har som behövs. Voihan vittu, rent ut sagt.

Nopeat nollat

Den nya veckan inleds. Det gör den med en stor kaffe framför datorn, då jag likt en proffsig affärskvinna går igenom mina mail, ser stressad ut och antecknar viktiga möten i min filofax. Snart ska jag lyfta på luren och med otålig röst fråga min assistent om det har kommit några meddelanden, "men bara de viktigaste, jag har fullt upp den här veckan!".

Nå inte riktigt. Kaffe och dator stämmer, sedan tar det stopp. Jag sitter främst och dinglar med benen och raderar skolmail, kollar nya blogginlägg och läser tidningar. Ska snart ta mig till skolan, har statistik nu på eftermiddagen, så ska jag till bibban och lämna tillbaka böckerna jag använde för helgens skrivande och kanske fixa ett litet ärende.


Med lite tur, självdisciplin och om det riktigt lyckas borde jag få dra hela fyra röda streck på min stresslista på kylskåpsdörren när den här veckan är slut. Nästa helg tänkte jag dessutom spendera med ett streck till. Sakta men säkert. Stresslista är förresten helt fel uttryck, för den där listan lindrar faktiskt min stress en massa, fast man inte skulle kunna tro det. Det är när jag inte vet vad jag ska göra - bara att det är en massa ogjort - som jag blir uppjagad.


Efter att ha suttit och förhört klassflickorna P och K uppe i logopedin och fått klarhet i vad jag ska göra, och skrivit min massiva lista, kände jag mig genast lugnare. Jag ser konkret vad jag ska åstadkomma och när det ska vara klart. Systemet med röda streck är också så vansinnigt pedagogiskt att jag är riktigt stolt. Känslan att få dra ett rött streck är fantastisk. Ungefär som att göra en riktigt snygg nopeat nollat - fälla alla tavlor snabbt på stående i skidskytte.

söndag 19 oktober 2008

Tre grisar blev det


Jag sitter ofta och klottrar när jag talar i telefon. Ikväll blev det till exempel tre grisar på rad. En stor och två små. Undrar om man kan skicka in sådant till någon psykolog och få ett utlåtande. Vad säger mitt klotter om min personlighet. Och varför ritar jag... grisar?


Som jag sa att jag skulle så har jag avklarat en uppgift till idag. Efter att ha joggat till och från gymmet och gjort ett riktigt tungt pass blev det dusch och kvällsmat. Jag kokade kaffe och slog upp Word. En stund senare var kaffet uppdrucket, och ytterligare en tid efter kunde jag spara skrivelserna på lilla minne-pinnen. Ett rött streck till på listan på kylskåpsdörren. Så nu kan man känna sig nöjd.


Helgen börjar lida mot sitt slut. Igårkväll blev jag lite orolig, för helt plötsligt kom jag inte ihåg vad Mika heter i efternamn. Satt och stirrade rakt fram och tänkte febrilt. Fick till slut kolla på telefonen för att få reda på vad det var. Blev lite rädd faktiskt, en stund var jag övertygad om att jag hade fått hjärnblödning. Men kanske inte.




Ha-HAA!

Triumf! Uppgift 1 av 2 avklarad utan smärre svårigheter! Inte ens länge tog det, när jag lade manken till och skrev lite effektivt, och resultatet blev helt okej om jag får säga det själv.


Här har jag sparat begreppsutredningen. Så fint. Nu blir det rött steck på listan och iväg till gymmet:)

Söndag på riktigt

Så söndag det kan bli, för jag har inte fått gjort ett dyng idag. Har faktiskt tillbringat nästan hela dagen liggande på soffan, zappande mellan kanalerna på tv:n. Diskat har jag gjort, men det är väl det. Och den här helgen som jag skulle se till att min massiva lista över studier skulle minska lite. Det jag har gjort är främst att kolla upp och markera vad det är jag ska skriva, men själva skrivandet har det inte blivit någonting med. Dumma flicka.


Det regnar idag. Riktigt ordentligt, så det trummar mot fönstren. Kan ju se det positiva i att det inte är exempelvis måndag, och man är på väg till skolan för att blöta ner sig.


Jag måste verkligen skaffa ordentliga skor. Måste.


Eftersom nu gårdagen blev som den blev ska jag lägga min söndagskväll på att skriva två uppgifter. Minst. Sedan ska jag dra två röda streck på listan.


Det var som jag anade. Jag hade ingenting att komma med. Hej!

lördag 18 oktober 2008

Har du ganska mycket tid att fördriva?

Utmaning! Perfekt om man är lite sysslolös och har en stund att sitta vid datorn och fördriva tid. Ingen heldagsprojekt, dock.




1) Svara på frågorna genom att skriva in svaren på Googles bildsökning.

2) Välj en bild från första resultatsidan och publicera den på bloggen.



Hur många år fyller du vid nästa födelsedag?
- Joo-o, minsann. Tjugofem år blir det. Det är väl lagom?


Vart vill du resa?
- Till Aussierna ska jag någon gång ännu.



Vilken är din favoritplats?
- Nå, det verkar väl vara där runt Heimsjön. I alla fall tycks jag alltid dras ditåt, mer eller mindre stretande;)


Din favoritpryl?
- Ingen prylbög är jag, men datorn behöver jag så mycket så jag kan rent praktiskt sett inte vara utan den.


Favoritmat?

- Få saker slår riktigt bra rökt lax!

Favoritdjur?
- Inte ens jag kan motstå en riktigt söt hundvalp:)


Favoritfärg?
-Beror på vad färgen sitter på, men sköna naturfärger som olivgrönt, brunt och grått går oftast hem.


Vilken är din sinnesstämning just nu?

- Den är väl aldrig särskilt bestående...


Vilket är ditt färdmedel?
- Min skraltiga cykel som knakar olycksbådande varje tramptag. Jag väntar med spänning på morgonen då kedjan brister och jag är på väg nedför den branta backen jag bor uppe på. Det lär smälla bra i korsningen där nere, en av de livligare i Åbo.


Vad gjorde du senaste lördag?

- Var en sväng till Kokkola på eftermiddagen. Om någon undrar så är det den berömda Figarolkatten som finns på bilden. Den finns på en byggnad i Kokkola och har så funnits i urminnes tider. En ständig källa till debatt; ska den målas över, ska den rustas upp, ska den vara så sliten som den är, ska vi bara låta den försvinna... Jag gillar hur som helst målningen, den är så där snyggt retro!


Vad gjorde du senaste söndag?
- Jag var på 1-års kalas!:)


Vem är du lik?

- Jag har vid flera tillfällen - en gång två gånger på samma dag - fått höra att jag är lik Maria Bello, och är löjligt stolt över det! Har nämnt det tidigare, men jag gör det gärna igen;) Vanligtvis brukar man inte själv se likheten, men när jag har kollat och jämfört lite foton så kan jag faktiskt se en lite lustig likhet där kring ögon, panna och kinder. Vilket gör mig glad, för jag tycker att hon är ruskigt snygg:P










[Le'ure-do'g]

Lördag. Grannen ovanpå hade tydligen part-teey hela halva natten, emellanåt kändes det som om hela gängen verkligen var inne i min lägenhet. Jag bryr mig inte stort, trots allt. Tycker man ska få leva även om man gör det i en hyreslägenhet. Det var ju trots allt helg. Borde kanske skaffa öronproppar så man har i reserv om det skulle råka bli fest någon gång när man verkligen behöver få sova.

Har travat på stan idag. Borde verkligen skaffa ett par ordentliga skor, för ballerinasäsongen börjar nog vara över nu. Och ballerinor är det enda jag gar för tillfället. Problemet är bara att det gör så ont i förståndet att försöka handla någonting i Åbo - det är för mycket folk! Man kan inte röra sig i butikerna, folk sliter i saker och ting och ljudnivån är äckligt hög. Jag blir frustrerad, svettig och illa till mods. Shopping överlag är någonting jag har svårt med, även då jag får vara ifred.

I Kokkola är det en helt annan sak. Var in till stan ett par gånger när jag var i norrut sist, och kände mig till och med lockad att gå in och känna på lite kläder. Butikerna är nästan folktomma om man jämför med här, och man får bläddra bland plaggen i lugn och ro. Till och med då jag var i stan i helt andra ärenden kunde jag kolla på lite kläder så där som tidsfördriv.

Inga skor hittade jag idag. Jag vet inte riktigt vad det är jag söker heller. Ska jag slå till och köpa vinterskor direkt? Eller ska man satsa på en modell som är aktuell nu, men köpa ordentliga vinterskor som klarar riktig köld om ett par månader? Och ska jag satsa på stövlar med höga skaft eller på mera funktionella kängor. Det senare trivs jag bättre med, men jag skulle för en gångs skull vilja ha ett par riktigt fina vinterstövlar. Å andra sidan har jag svårt med att trycka ner byxbenen innanför stövelskaft. Man borde nog ha seriösa pillihousut med smala stuprörsbyxben - just sådana som inte går ihop med min kroppsbyggnad. Många funderingar... inte konstigt att det inte blev några skor!



Vad det däremot blev var dessa. Jo, ett par jeans! Jag har länge tänkt investera i ett par till, och denna gång ett par lite mjukare och lösare i modellen. Skönare att sitta med i skolan, bekvämare att cykla med och bättre att ha när det blir kallare. Hur som helst, man reade ut en massa jeans på ONLY, och jag provade dessa i min vanliga storlek och ett par till i en *gnisslar tänder* storlek större. Men det större paret satt inte bra, och de mindre satt ganska löst och bekvämt. Det blev de i "rätt storlek", och för bara 30€, mindre än halva priset:)



Vidare har jag handlat tillbehör till mitt nya liv. Det blev hålslag, stansare, nitar och post-it-lappar. Äntligen. Under Hallistiden lånade jag ständigt sambo Carolines stiliga, gröna hålslag, och alla papper har alltid flugit omkring och blandats med varandra. Nu har jag stansat ihop dem buntvis och har vad man kan sammanfatta som militärisk ordning bland stencilerna. Häpp!

Eftersom det är godisdag idag blev det någonting så ovanligt som kaffe och Tupla på eftermiddagen efter stadsrundan. Tupla har jag inte ätit på många år, har aldrog varit någon anhängare av det, men nu tyckte jag att det smakade superbt. En liiiten bit på tungan och så kaffe på - mumma! Dock brände jag mig på nyss nämnda tunga, inte lika kul.

Ska fördjupa mig i böckerna jag lånade igår. Få se om man får något till pappers sedan.

fredag 17 oktober 2008

Stillsamt här hos mig

Min lägenhet har fram tills nu vid vissa tillfällen varit olidligt kvalmig. Luften verkar stå still, och temperaturen är nästan äckligt hög. Jag gillar att det är ordentligt varmt inne, så jag får gå barfota iklädd topp när jag är hemma, men vissa stunder har det faktiskt varit lite väl varmt. Så där så jag måste slita av mig kläderna direkt jag kommer innanför dörren. Och ändå lufsar runt och känner mig klibbig och ofräsch.

Nu har temperaturen lagt sig. Det är behagligt här, man kan gå i vanliga kläder utan att svettas sönder, och i mindre kläder och fortfarande inte frysa. Nu till exempel ska jag lägga mig på soffan under en filt bara för att det är mysigt.

Precis som Emma skrev i dagens inlägg är jag också sugen på en bra bok. Är det inte typiskt att jag blir det just när man inte borde läsa för nöjes skull, utan försöka få undan de sidor man har att läsa i studiesyfte. Annars längtar jag inte efter att läsa böcker, tycker det är tråkigt och ansträngande. Men - när man haft en råläsarperiod, som till exempel i våras när jag tragglade psykolingvistik, psykiatri och en herrans massa andra tunglästa böcker i vad som kändes som en evighet var det så sköööönt att läsa vad man ville sedan. Inte ens en bok ville jag ha, utan köpte en riktigt lättläst och IQ-befriad kärringtidning som belöning.

Om jag fick önska så skulle jag vilja ha ÖT i brevinkastet imorgon. Eller varför inte HBL. Lördagsbilagan hägrar. Men ack nej, ingen morgontidning har jag:(

Fredag kväll - tänker för mycket

Hur, hur, hur kan min hjärna veta att det är helg? Att jag kommer att vara avskärmad från skola, klass och rutiner i ett par dagar framöver? Egentligen borde jag ju denna kväll agera som alla andra, slappa framför tv:n, påta vid datorn och släpa mig i säng alldeles för sent som jag alltid gör. Jag borde ju njuta av att få lägga mig utan jag-borde-ha-lagt-mig-tidigare gnagande i bakhuvudet och vakna svintidigt för att cykla till skolan. Icke. Jag tycker främst att det är jobbigt att behöva hitta på annat än vardagssysslor bara för att det råkar stå lördag och söndag i kalendern. Utan rutiner blir jag snurrig. Jag är rastlös och orolig redan.

Jag vill bara ha ett normalt förhållande till saker och ting. Ens till någonting. Det känns bara som om jag drivs av en miljon olika nojor i fråga om allt. Mig själv, mina funderingar, min kropp och mitt utseende, mat och träning, människor, sociala situationer, relationer till andra, självuppfattning, mina rutiner - allt ter sig bara onormalt. Hela jag är onormal.

När man gång på gång frågar sig varför, och det enda svar man får är att "Men Maja, det är så det är ibland. Det är sådant man går igenom i olika faser i livet", då blir man lite uppgiven. Detta är inte en fas. Detta är mitt liv. Så kallade, alltså.

Helg = plugga ikapp

Det klarnade lite idag. Satt efter morgonens föreläsning uppe i logopedin med ett par klasskompisar och förhörde dem noga angående allt det där jag inte fattar. Synkade kalendrar och så vidare. Nu fick jag något slags sammanhang i tillvaron, vilken uppgift som hör till vilken kurs, vilka föreläsningar som hör till vad, och vad jag förväntas göra.

Det jag förväntas göra under en löjligt kort tid är inte småpotatis. Resultatet blev en lång lista som numera finns på min kylskåpsdörr. Här trängs inlämningsuppgifter, rapporter och tenter i en lång rad, och då finns inte forskningsprojektet, det som tar mest tid och energi av allt ens med. Och så den lilla detaljen som kallas kandidatavhandling, som förväntas kokas ihop av undertecknad detta år. Jag visste att tredje året skulle bli crazy - men inte såhär crazy.

Efter mat och kaffe med pärlorna på klassen tog jag tjuren vid hornen och kopierade, printade, sökte material och cyklade via bibban en sväng och kånkade hem ett par böcker. Nu har jag skolmaterial som lätt räcker över hela helgen. För det är det helgerna kommer att gå ut på så där ungefär fram till jul. Ta vara på tiden man har att göra skolarbeten när man inte behöver sitta i skolbänken.

torsdag 16 oktober 2008

Vatten uppifrån

När jag kom hem denna eftermiddag var jag plaskvåt. Genomblöt. Dyngsur. Det har regnat precis hela dagen idag. Redan imorse strilade det ner när jag på cykel och med paraplyet som sköld krigade iväg mot skolan. Skorna hann ungefär halvtorka innan jag och flickorna på klassen fortsatte till sjukhuset för en föreläsning till ett par timmar senare. Efter den simturen var jag om möjligt ännu mera blöt. Speciellt om fötterna. Brrr för att sitta med våta tassar i ett auditorie.


Gästföreläsaren var en sådan där fin dam från Sverige som höll en proffsig presentation om språkutveckling. Vi satt som vanligt och försökte gissa ålder, årsinkomst och familjeförhållanden, men kom inte riktigt överens. Jag röstade på att hon var max 40, medan P hävdade att hon nog var strax under 50 men välbevarad. Det är svårt med dessa svenskor, för de ser alltid så himla fräscha och trendiga ut. Lönen vågade ingen gissa, men alla noterade det dyra Dolce&Gabbanabältet i midjan på designerjeansen. Vigselring hade hon också, trots att hon var talterapeut. Det brukar annars vara sällsynt. Det brukar oftast vara effektiva ensamstående karriärskvinnor med proffsig framtoning. Sådan ska jag också bli. Klädsamt härjat utseende och en dyr, svart bil.


Nå, jag måste smita lite tidigare från föreläsningen för att hinna iväg och tenta statistiken. Nu brydde jag mig inte ens om att fälla upp paraplyet, utan lät regnet strila nedför ansiktet när jag cyklade till Axelia i racerfart. Efter tenten plaskade jag vidare hemåt, för att efter en lång dag äntligen ramla in genom dörren som en dränkt katt.


Vilken intensiv dag.

onsdag 15 oktober 2008

Sådant som är skoj

Maja i Åbo och Maja i Österbotten är två helt skilda saker. Tyvärr är det mest Maja i Åbo som dominerar. Tyvärr, eftersom hon är den sämre versionen (av två ganska dåliga). Men ändå. Nu ska jag visa några smakprov på Maja i Österbotten.

Maja dricker helt vanligt lördagskaffe. Trots att hon krumbuktar sig och är negativ och inåtvänd så tycker hon egentligen att detta är nästan det bästa som finns. Kaffe smakar aaaldä så bra som ute i skogen.


Maja driver med rööhååro finskona. När jag var inne i Halpa-Halli i Köyst senast, gick jag på skoj och kikade i hårfärgningshyllan. Komiskt nog var raden med "Intensivt rött" ungefär halvfull, medan "Extra intensivt klarrött" nästan helt slutsåld. Jag har vistats ganska mycket i finnsocknar på senare år (med Öjamått mätt, bör tilläggas. Öjbor brukar inte röra sig i sådana kretsar överhuvudtaget) och fått ordentligt med underlag för den tes jag framlagt för många år sedan. Nämligen att det bara är finskor som färgar håret rött. Klarrött, orange, lite flammigt och dåligt färgat. Ser rent ut sagt för jävligt ut. Och dessa rödhåriga brudar fullkomligen vimlar det av i finskspråkiga traker. Spana ut över befolkningen på Konsta en lördagskväll - stället ser ut som en lingonskog! Alltså drog jag på mig en peruk i Halpa-Halli och frågade Mika om jag skulle passa som en finsko. Responsen var negativ. Jag fattar inte - jag är ju hur söt som helst!


Maja jagar and. Egentligen är det inte jag som jagar, utan jag fungerade vid detta tillfälle som paddlerska i den sexiga, gröna kanoten. Mika sköt anden, och jag poserar med den. Om någon undrar varför jag håller i den i vingarna och inte i halsen som de stora pojkarna gör, så kan jag berätta att det är för att den var så pytteliten så jag försökte få den att se större ut.


Maja hals int i eiji pannruumi siin. Här höll vi på att röka lax, och besöker pannrummet på Breidbackssiido för att hämta ved till rökugnen. Notera att jag är iklädd provisoriska så kallade pannrumsskor! Under en oförglömlig fest i Vasa hemma hos Staffan och Y satt vi och kollade på bilder ur Y:s farfars pannrum, och diskuterade dessa skodon. Pannrumsskor är avklippta gummistövlar som man hoppar i när man ska skåda hu i er mä panno. Eftersom jag inte hade några sådana fick det duga med nedvikta gummistövlar.

tisdag 14 oktober 2008

Stenåldern

Så var man tillbaka från stenåldern. Som en del kanske lyckats räkna ut baserat på mina kryptiska inlägg den senaste tiden har det varit allt annat än Åbo, studier och dagar i skolan som gällt. Jag har tvärtom varit så avskärmad från sådant som det bara är möjligt. Nästan fullständigt medvetet också. Visserligen hade jag både böcker, dator och papper nedpackade för de fem dagarna som var inplanerade för Österbottensbesök - men man kan ju tänka sig hur mycket som blev gjort. Ganska exakt ingenting.

De fem dagarna blev dessutom till nästan två veckor, eftersom en klasskompis var snäll nog att meddela att vi hade en massa föreläsningar som blivit inställda. En extra vecka uppe i Österbotten. En extra vecka som jag spenderade på stenåldersvis:)

Stenåldersvecka är kanske att ta i, i och för sig. Men när man får husera i en liten Villa Villerkulla-liknande stuga vid sjöstranden blir det automatiskt lite primitivt leverne. Och i detta fall innebär primitiviteten någonting positivt. Till exempel det sprakande ljudet från diverse kaminer och spisar - och sådana som ger värme, inte så man måste gå runt och frysa. Primitiviteten innebär även att man kokar kaffe i panna på vedspis, eller till och med över öppen eld ute i skogen och att man till exempel står i lyktans sken en sen kväll och röker fisk ute på gården.

Jag har sprungit mycket i krispigt höstväder. Våta löv under fötterna, lingon i mängd och massor och svampar har jag sett. Svanar på åkrar som lyft med tunga vingslag alldeles över mitt huvud. Duggregn i skogen, strålande höstsol över Heimsjön. Helt, helt annorlunda än ett Åbo. Och tur är väl det.

Står igen inför detta jag-har-för-mycket-att-berätta-dilemma. Måste återkomma med många kortare inlägg istället.

fredag 10 oktober 2008

Inspirationen på minus

Skolmailboxen fullkomligen svämmar över. Jag får überangst redan när jag öppnar den och ser alla olika grejer jag borde ha - men inte har - koll på. En massa kurser hit och dit, en massa anmälningar och tavara. Det känns om om jag verkligen inte kommer att ro detta i land just nu. Fan, min båt läcker!

Bokade i alla fall tid till handledning nästa vecka, och jag ska tammefan dyka upp med penna och block och skriva en lång lista på allt som ska göras. Det är nu man borde tänka att det är dags att börja med sitt nya, organiserade liv - men när det inte räcker att vara organiserad! Jag borde sätta mig i ett rum där det inte finns någonting annat än ett skrivbord och en stol och allt material som behövs och vrålplugga och superskriva i två veckor utan uppehåll. Ändå tror jag inte att det skulle räcka.

Jag har noll inspiration. Noll. Redan när jag cyklar mot skolan har jag leidon. När jag kliver in i skolan mår jag illa. När jag sitter på förläsning vill jag formligen kräkas. Att då stanna kvar, skriva saker, plugga, planera och förbereda, gå på handledning, springa på bibban, söka material och artiklar - det känns oöverstigligt.

Och hela Åbo har jag inte ens nämnt i det här andetaget. Åbo som jag hatar. Hatar att vara där. Hatar att bo där. Och att vara tvungen att säga det till folk som frågar. -Jag kommer från Öja, men jag bor i Åbo. Jag märker ju själv hur det låter. Jag nämner två ställen, men ingen av dem är "hemma". Åbo definitivt inte, kommer aldrig att bli. Och Öja sedan. Har sovit en handfull nätter där i sommar, men när jag är där vill jag bara därifrån. Och så blir jag ledsen för att det känns så. För jag vill ju också komma "hem-hem" när jag har ledigt. När man har varit tillräckligt länge "hemma i lägenheten" kan man fara "hem-hem" och slappa på riktigt.

Tassa på i ullsockor ute på landet, koka kaffe på den nostaligiska kaffekokaren, sitta i soffan man satt i när man bodde där, gunga i gungstolen framför fammos och faffas karahyllo, traska efter posten till samma gröna postlåda som vi hade när jag var liten. Den som är i metall, så att man hör det kännspaka ljudet av locket som slår igen, fast man står på gården och postlådorna finns ute vid landsvägen. Det är bara vi som har en sådan grön metallåda med ett posthorn på, alla andra har fula, röda plastpostlådor.

Jag hör helt enkelt inte hemma någonstans. Både bokstavligen och bildligt talat. Jag är just så mycket annorlunda att jag inte riiiktigt passar in. Jag står litelite utanför och tittar på. Och jag vet inte riktigt var jag skulle passa in mig heller. Jag vet bara var jag inte passar. Klasskompis K stod bredvid mig när vi tog på oss jackorna förra veckan, och jag sa att jag tänkte fara "till Kokkola", som man säger här nere. -Just det... har du lite hemlängtan? frågade hon med omtänksam röst. -Njaeee, stammade jag, snarare bortlängtan.

Personlighetstest

Har vid flera tillfällen och i flera bloggar läst om hur folk har gjort detta personlighetstest som finns på nätet. 41 frågor ska man besvara, och därefter räknar programmet ut vilken typ av person man är. Jag har undvikit att göra testet, eftersom jag inte velat läsa resultatet. Det skulle antagligen stå någonting i stil med: Du är en elak, bitter och bedrövlig människa. Du ska i ditt yrkesval sträva till att börja arbeta med någonting där du har så lite som möjligt att göra med andra människor, satsa på en privat gruva eller skaffa ett skogsskifte någonstans i Lappland och börja hugga i långsam takt för dig själv. Om du någonsin ser någon annan människa närma sig - spring.

Nå, nu ska vi inte överdramatisera. Jag klickade mig in på sidan, svarade på frågorna och följande utlåtande var resultatet:

Din personlighetstyp:

Allvarliga och lågmälda. Söker trygghet och ett lugnt liv. Ytterst noggranna, ansvarstagande och pålitliga. God koncentrationsförmåga. Ofta positiva till att upprätthålla existerande traditioner och institutioner. Arbetar hårt och är välorganiserade. Målinriktade. När de väl bestämt sig kommer de nästan alltid att framgångsrikt slutföra sina projekt.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Företagsledare, operativa chefer, administratörer, kamrerer, banktjänstemän, poliser, detektiver, domare, advokater, läkare, tandläkare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, revisorer, elektriker, matematiklärare, maskiningenjörer, stålarbetare, tekniker.

Ja, vad ska man säga...

torsdag 9 oktober 2008

Kändis i byijin


Jag snubblade direkt i löparskorna ur sängen imorse. Det var bara ett par plusgrader, men jag tänkte ändå åstadkomma en morgonlänk, för det har jag inte gjort på en tid nu. Den senaste veckan har det blivit eftermiddagslänk, med start ungefär klockan ett. Igår funderade jag också på morgonlänk, när solen fullkomligen strålade in genom fönstren - men det blev morgonmål, förmiddagskaffe och så småningom en eftermiddagsrunda. På helt nya vägar, förresten.

Imorse gick det ganska tungt, men det blev ändå en helt okej löprunda. På lite grusvägar och sedan in i skogen på sköna stigar. Sällan smakar morgonmål så gott som efter löpning och dusch!

Förresten kan jag härmed meddela att jag inhandlat världens skönaste mjukiskostym i velour! Jag har avundsjukt sneglat på Hollywoodkändisarnas exklusiva Juicy-overaller, ni vet de där hemmakläderna som ser så propra ut att man kan hasta till närköpet iklädd dem en tidig morgon. Juicy-seten finns i alla regnbågens färger och kostar en halv förmögenhet. Min overall köptes för halvassit på H&M och är svart och superbekväm. I förrgårkväll kände jag mig extra Hollywoodig, när jag skyndade in till S-market och köpte mjölk i mina svarta kläder. Bara enorma solbrillor och en gigantisk take-away-kaffemugg som fattades.

tisdag 7 oktober 2008

Överraskning

Och hur glad blev inte jag när telefonen pep till imorse och det var Närpes som meddelade denna veckas förändringar i skolschemat?! Typ världsrekordglad! Jag fortsätter dock att räkna dagarna tills jag får flytta från fucking skit-Åbo. Det kan väl inte vara så hiskeligt många kvar? Det stör mig dock att jag måste slösa så många år på att bara l-ä-n-g-t-a till att tiden ska gå. Jag kommer att vara gammal som en stubbe när jag slipper härifrån och mitt liv äntligen får börja.

Igår satt jag och gjorde säkerhetskopior på alla foton jag har. Det är någonting jag tänkt göra länge, men aldrig åstadkommit. Om min dator hade kapat någon gång inom en nära framtid hade alla foton från 2004 framåt försvunnit. Puts väck. Borta.

Kan nämna att kopierandet och brännadet på skivor tog länge. Flera timmar med att flytta över från en dator till en annan, eftersom laptopens CD-station inte funkar längre, och icke heller den externa hårddisken. Upplagt för kråtas, alltså. Men bilderna finns nu säkert förvarade på skivor.

I alla dessa mappar på datorn hittades till exempel:

- Kräftskivor
- Julaftnar och nyår
- Fester
- Wappar
- Sommarbilder
- Köpenhamnsresan och Robbie Williamskonserten
- Vasaminnen
- Åbo
- Bilder på en mycket speciell liten bebis
- Sambominnen från Hallis
- Öja
- Fina människor och händelser
- Mallorca med flickorna

...och mycket mera. Nu borde jag dessutom ta steg två, vilket är att påta ut dessa foton i pappersform. Jag kommer inte att göra det med alla, för det skulle ta en evighet, men några bilder från varje mapp kunde man väl skriva ut. Limma i album och sådant. Har dessutom kvar lite annat att limma in, Pampasbiljetter, flygbiljetter, konsertbiljetter. Kunde bli riktigt fint. Och så kunde man ju skicka lite foton åt folk också. Det finns några guldkorn.

Det var det första jag funderade på idag. Det andra jag funderade på är att jag skulle vilja lära mig gå på händer.

måndag 6 oktober 2008

Alltså ja e noo vege


Det är mycket jag inte förstår mig på. Jag förstår mig till exempel oftast inte på andra människor. Inte på mig själv heller för den delen, men när det gäller andra undrar jag ofta hur fan de tänker. Egentligen borde man bara låta folk vara som de är och inte desto vidare bry sig, men när det är just det jag gör.

Eftersom jag är en hum-flummare, alltså pluggar på humanistiska fakulteten är jag van att mötas av både ett och annat under en vanlig dag. Fast vi logopeder smälter nog inte in bland de andra barnen. Det är vi som sitter och suckar högljutt under dessa huu-haa föreläsningar och obligatoriska bullshit-kurser, som egentligen inte handlar om någonting. Som har uppfunnits av folk som helst enkelt har för mycket fritid, verkar det som.

Jag gillar inte folk som är annorlunda. Dels för att jag ofrivilligt är så jävla onormal själv, att jag inte kan förstå att man med vett och vilje måste anstränga sig så förtvivlat för att sticka ut. Varför vill man det? Jag vill helst bara försvinna i den gråa massan, smälta in som en detalj i inredningen, svara det som förväntas av mig och bara vara en helt vanlig människa. Jag vill vara precis medium! Mitt i. Average.

Jag har till exempel i alla tider eldat upp mig över vegetarianer. Eftersom detta är ett fritt land med åsiktsfrihet, och detta är min blogg där jag skriver vad jag vill, får jag också skriva följande: Jag avskyr vegetarianism.

Enlig mig är vegetarianer krångliga människor. An någon anledning förväntar de sig att få någon slags särbehandling, för att de nu helt enkelt inte vill äta kött. Okej, så ät inte kött då - men förvänta dig inte heller att bli särbehandlad på något vis!

Ett exempel: Jag äter inte sådant som finnar kallar "herkkuja", alltså efterrätter, krämer, fruktsallader, dopp eller glass. Om jag blir bjuden på kaffe där det serveras dopp, så tar jag en slät kopp kaffe. Alltid. Sedan får det vara kalas eller "jag har just bakat en paj" eller vilka ursäkter som helst. Jag äter inte kex, kaka, godis, paj eller någonting annat. Jag dricker kaffe för att dricka kaffe. Ni äter bulle, jag äter inte bulle. Ibland händer det att den som bjuder börjar fråga om det får vara någonting annat, en frukt... vi har jordgubbar... vill du hellre ha någonting salt? Nej, jag vill inte ha någonting, sa jag ju.

Ett annat exempel: Jag bjuder på tortillas. Vi är sju som äter, och en är vegetarian. Då förväntas man göra någonting annat, en annan rätt åt vegetarianen bara för att det inte passar med kött. Jag vet inte, men jag tycker att det är oartigt. Antingen äter man det som bjuds, eller så låter man bli!

Nu kan vegetarianer protestera hur mycket de vill med argument som att de inte förväntar sig några specialrätter, eller inte kräver specialbehandling - jag har sett hur det rynkas på näsan åt att det finns "så dåliga vege-alternativ" där eller där. Det är ingenting att klaga på, det finns utmärkta normala rätter, passar det inte med dem så låter man bli, helt enkelt.

Jag har dessutom av dessa så kallade vegetarianer hört lösryckta fraser som "alltså ja e noo vege... åtminstone om dedä kötte ser äcklit uut", "nångång ibland kan ja noo äta en hamppare, men bara om dendä biffen ser god ut" och att de någon gång har fått fel pizza som hade skinka på sig, men att de nu åt den i alla fall, för det var ju liksom pizza och smakade inte kött hur som helst.

På bilden ses till exempel vegetarisk kyckling med sesamfrön. Om man nu tycker att det är så hemskt med kött - varför heter rätten då kyckling? Vore det inte enklare att, say - äta kyckling?

Ah. Vill man vara en blek, kranttu, trött människa med dåligt hemoglobin så var så god - men förvänta er inte särbehandling för det. Dessutom har jag hört att vegetariska pruttar är någonting i hästväg!;)

Inflyttningspresent

Tja, det händer nu inte så himla mycket revolutionerande. Därför har jag inte bloggat så aktivt på sistone. Fast jag själv hatar bloggar som stannar upp på grund av "bloggtorka". Hellre läser jag ett inlägg om hur tråkigt det är och en utförlig beskrivning av en händelselös dag eller en uppräkning av vilka tv-program man tittat på under dagen, än möts av en blogg där ingenting händer.

Nå, veckan har rullat på. I fredags var jag irriterad för att jag var uttråkad. I lördags var jag på födelsedagskaffe. På lördag kväll skulle vi provsmaka lite vin som fanns i barskåpet sedan inflyttningsfesten. Jag röstade på att vi skulle ta en lite billigare sort med skruvkork, för att kunna skruva på korken tillbaka efteråt. Det blev ändå ett av de lite dyrare presentvinerna som korkades, och det var gott! Följaktligen tog flaskan slut i ett nafs och så började vi experimentera med whiskey istället. Det blev ganska sent innan vi slutligen lullade i säng, och då hade jag vid ett flertal tillfällen yttrat önskemål om att "faa ti Konsta!". Om man på allvar börjar känna ett sug efter Konsta en regnig lördagskväll, då har man vinat för mycket...

Igår kokades kaffe över öppen eld i Tärjäskogarna, och mina kläder luktar brandrök..

torsdag 2 oktober 2008

Barnprogram

Jag känner mig lite som Hemlige Arne. Minns ni? Nåmen minns ni Classes Frukostklubb då? Morgonbarnprogrammens moder. Då när man var liten och var van att titta på barnprogram mellan sju och åtta på kvällen. Inte som det är idag, så man kan parkera sin unge framför tv:n från sju på morgonen, och låta underhållningen flöda till sen natt. När jag var liten fick man dessutom bara se tecknat en gång om året, och det var Kalle Ankas Julafton på julaftons kväll. Lycka.

Nå, Classes frukostklubb kom någongång i slutet av 80- eller början av 90-talet. Och denne samme Classe spelade även någon som hette Hemlige Arne, någon slags detektiv tror jag. En typ som var så hemlig att han nästan smög undan sig själv. Sådan är jag! Fritt fram för tolkning.

I tisdags klämde jag till med en till bravuruppvisning på statistiken. Som alla förstår är detta ett grymt overstatement. Bravuren bestod i att jag lyckades sitta kvar en hel övning och utföra alla uppgifter så länge jag fick noggranna instruktioner. Samtliga uträkningar stämde, trots att jag satt ensam och pillrade med programmet på egen hand. Däremot vet jag inte vad jag har räknat ut, vad resultaten betyder, eller hur man gör liknande uträkningar utan minutiösa steg-för-steg-instruktioner på Statistik for Dummies-nivå. Men ändå. Jag var så ofantligt stolt att jag skrev ut hela outputen (alltså tre sidor med mikroskopiska koder som ingen egentligen har någon utdelning av) bara för att ha resultaten svart på vitt.

Denna veckas toppirritation:

Folk som sitter och stirrar fånigt på varandra, håller hand så krampaktigt att knogarna vitnar och till och med måste sitta tätt intill varandra och läsa en tidning åt gången tillsammans. Och pussas med högljudda smack-ljud, trots att båda två med råge fyllt 26 år. Ööörk.