måndag 22 september 2014

Arkiv X

Ibland fastnar jag i min egen blogg. Igår var det typ hösten 2010 jag började sitta och bläddra i och satt och ooh:ade och aah:de åt det ena med det andra. "Var det DÄR jag var?" och "Var det SÅ jag tänkte?". Funny shit, det där med att ha ett arkiv att gå tillbaka i.

Har just återgått till arbetsveckan efter en synnerligen lugn helg. I fredags var jag så trött när jag kom från arbetet att jag gick raka spåret in i sovrummet, rev undan täcket och föll huvudstupa med ansiktet i kudden. Somnade på studs. För att sedan vakna och dra till gymmet en sväng innan veckoslutet fick ta vid på allvar. Rätt bra använd tid.

I lördags bland annat slappade jag. Det och städade och badade bastu. Eller ja, det jag uppskattar mest är ju att invirad i en handduk dricka rödvin på verandan, men nog var jag inne på laven också emellanåt. (Efter bastun somnade jag på soffan och vaknade 02.30, men det ska vi inte prata så högt om här).

Och just nu sitter jag och väntar på min bror som ska komma hit "på kaffe". Det betyder alltså att någonting har gått sönder. Eh.

lördag 20 september 2014

Redo för sommaren!

Det gäller att vara ute i god tid, menar jag. Därför tog jag nyss och klickade hem en ny termosmugg att ha med till Punakalliot om sisådär 8-9 månader. Har förgäves letat termosmuggar i butikerna halva sommaren och hösten, men inte hittat någon som tillfredsställer mina behov. Jag ska ha en mugg i trevlig färg, stor storlek, utan handtag. Nu hittade jag av en händelse på nätet en blåblommig en av märket Sagaform som snart är på väg hem till mig.

Har som jag nämnde här tidigare i höst haft ganska högt tempo på att slita ut termosar på senaste tiden. Det började egentligen med termosen jag köpte till pappa i farsdagspresang förra året. Den med så kallad "kaverimuki", alltså en mindre mugg inuti muggen som korken består av. Tänkte lite småsjälviskt på älgjakten, nämligen, och att jag var den som skulle få vara "kaveri" och bruka lillmuggen. Nå, knappt hann den termosen vara i användning innan jag lyckades vrida loss hela innanmätet och termosen var entinen.

Pappa köpte en ny termos. Den i sin tur lånade jag när vi var till Ohtakari med flickorna i somras. Och där på stranden vred jag sönder även den termosen, metallhöljet lossnade och så var det med den saken.Måste vara för att jag är så oerhört stark.

Och en vacker dag på Punakalliot tryckte jag på knappen till min rosa termosmugg för att den skulle gå från stängd till öppen - och så hördes ett litet skrammel inifrån inandömet. Och så hade hela funktionen som stänger termosen och hindrar kaffet från att rinna ut lossnat, och termosen läckte. Nog för att jag använde den ändå, och lyckades spilla kaffe till exempel på bilgolvet och i väskan under sensommaren. Oh, well.

Jag är en riktig jävel på att ha sönder termosar, som ni kanske märker. Borde kanske ha klickat hem en fyra-fem stycken medan jag ändå höll på. Nåja.

måndag 15 september 2014

Hänt i helgen och så vidare

Ny vecka, nya akrobatiska tricks! Har haft en sympatisk dag på jobbet och har förutom det vanliga klientarbetet fått undan lite pappersjobb som står på kö. Förhoppningsvis får jag gjort mera av den varan resten av veckan också, för det finns att ta av.

Häromdagen klev jag in på en bensinstation och var tvungen att köpa en Iltalehti, vilket kanske sker en gång på tre år. Men när man på förstasidan bongar en bild och en rubrik om Slash så är man så illa tvungen. Oberoende om den är i frimärksstorlek och man egentligen vet allt i artikeln redan. Slash är Slash.

I lördags var jag på en inflyttningsfest i Öjan. Massor med bybor och annat löst folk. Eller ja, det var väl nog mest bybor. Jag och B satt bland annat i värdens säng och spelade Tre kort tills jag hade förlorat tillräckligt många gånger för att få leidon. Då sa vi "screw you" åt Öja och beställde taxi till stan och for till Calle istället. (Taxin hade vissa svårigheter att hitta fram, så vi fick springa genom en gigantisk sandhög och smutsa ner skorna och därefter ännu ta emot ett förvirrat samtal från taxichaffisen som frågade var vi egentligen var. Men det löste sig). 

Sedan Calle, som sagt. Där jag bland annat fick ett glas vin som smakade så rävpiss att det garanterat var något fel på skiten, men eftersom jag är en konflikträdd liten lort så gick jag inte ens och klagade. Och strax innan valomerkki måste jag ha sett på något vis ynklig ut, för en av bartendrarna klappade mig försiktigt på armen och frågade om "allt är okej med mig". Detta för att jag stod och funderade på någonting i kanske tjugo sekunder och därmed inte hade flinet upp till öronen just i den stunden. Jag gillar Kaarle, där känner man sig omhuldad och omskött. Som när Heikki i dörren kallar alla för "ystävä" och önskar god natt när man går ut. En gång klämde jag förresten fingret i en dörr i karaokebaren och en av vakterna i narikkan plåstrade om mig så noga så jag blev alldeles rörd.

Det om det. Nu far jag och tränar, hejdå.

söndag 7 september 2014

Skit och Grit

Om man skulle betygsätta dagarna enligt fiilis i - säg - gräsklippare så får gårdagen en överstruken sådan. Riktig urbota skitdag. Det enda jag lyckades med var väl att framåt kvällen bada bastu både länge och väl och med jämna mellanrum smutta på en vinglas på farstutrappan invirad i handduken. Det var väl det.

Idag ger jag fiilisen tre gräsklippare så här långt, och det är ju en klar förbättring. När jag låg på rygg på soffan och läste de sista kapitlen i "En man som heter Ove" med en handbollsmatch surrande på tv:n i bakgrunden kunde jag dra upp betyget till en 3:a plus, för det var ganska gemytligt.

Häromdagen fick jag bevittna en lite kul scen i trafiken. Kändes lite sydeuropeiskt, faktiskt. Två personer i varsin bil startade sida vid sida när det slog över till grönt ljus, och sedan grupperade den ena lite åt helvete, den andra tvärnitade och så var det igång! Den ena personen VEVADE NER RUTAN OCH HÖTTE MED KNYTNÄVEN (så läckert dramatiskt!), och den andra mentalt bara ARE YOU TALKING TO ME, ARE YOU TALKING TO ME och kurvade in vid trottoarkanten med gesten "kom hit så får jag tala med dig", varpå den första bara "det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag ska", och så parkerade de båda två med blixtrande blinkers bakom varandra strax utanför Bio Rex, slet upp förardörrarna och klev ut. Jag var så besviken över att jag måste åka vidare. Hade så velat bevittna detta! Hoppas att de stod och fäktade med armarna och på italienska förolämpade varandras mödrar, det hade passat så bra.

Kul, sånt där.

Har börjat med en ny träningsform. Nämligen Grit Strenght. Igen en sådan där ordkombination som säger absolut nada, men det är alltså HIIT-baserad träning. Och HIIT står för High Intensity Interval Training, eller något i den stilen. Kort sagt SUPEReffektiv intervallträning som görs i exakt maxkapacitet. Skivstång, viktplattor, upphopp, armhävningar - allting tills man absolut inte orkar röra sig mera. Första gången visade instruktören var i salen det fanns spyhinkar, det säger väl något. Och till konceptet hör att instruktören inte själv gör rörelserna som brukligt under gemensamma pass, utan han springer runt i salen och pinar deltagarna och tvingar en att öka tempot hela tiden. I onsdags lade han sig på golvet bredvid mig och skrek på mig när jag höll på med klapparmhävningar (armhävningar där man slår ihop händerna mellan repetitionerna). Jag gillar det!

lördag 6 september 2014

Septembervecka

Lördag i staden. Den här veckan har som vanligt gått fort, det är så man knappt ser annat än måndagar och fredagar, resten flyter liksom ihop. 

Häromdagen var jag till Öjan en sväng i alla fall. Plötsligt sträckte sig pappa efter ett papper och bara: "Nu ska ja riit Fred Flinta".  Sedan började han och mamma rita ikapp och sedan urartade det till en slags rita-och-gissa-tävling som vi inte behöver gå närmare in på här. Håhå. 

Nästa vecka innebär bland annat Uleåborg och sådana grejer. Men först helg!

torsdag 28 augusti 2014

Böh! Nu blev ni allt rädda...

NU FÖRSTÅR JAG ATT NI TROR ATT JAG HAR GÅTT OCH DÖTT ETCETERA. Men det har har jag ju inte. En lång bloggpaus har det blivit hur som helst. Faktiskt den överlägset längsta i denna bloggs historia. Har övervägt att blogga redan en tid nu, men det blir liksom någon slags tröskel när man har pausat så länge, liksom att nu borde jag har något JÄVLIGT viktigt att komma med. Och det har jag egentligen inte. Men here we go.

Känner kanske inte att jag vill gå genom den gångna sommaren i detalj nu mera, men sammantaget kan man ju säga att vi hade i alla fall tur med vädret. Helt fantastiska sommarveckor har det varit, sol och sol och mera sol. Gillar att vädret är så stabilt att man med flickorna kan bestämma att "Hey, vi drar till Ohtakari nästa vecka" och helt kunna lita på att det kommer att vara strandväder.

Här hade det redan hunnit bli augusti, när jag och min kaveri P styrde upp en vinkväll mitt i veckan. Det var så varmt att vi satt i min trädgård till in på natten och dryftade viktigheter över varsitt glas. Läckert med folk som är sådär skönt anspråkslösa. Som P. "Kan vi grilla korv och dricka vin?", och jag bara "Nog kan vi grilla kött också, jag kan...", och P avbryter: "Pscht, korv duger". Så vi grillade korv (med hjälp av cirka en liter tändvätska och kol från ifjol), tände ljus och så var det med den saken. Jojo, vi cyklade in till Calles terrass också fram på småtimmarna, såklart. Men det om det.

Ser ni stigen? Den leder fram till mitt nyfunna smultronställe - Punakalliot! Där har jag tillbringat största delen av semestern. Nästan varje dag en sväng till Punis, där har jag läst, lyssnat på podcasts, smuttat kaffe (haft sönder inte en utan två termosar, så det har ju blivit ett visst svinn) och simmat så att bikinin i slutet av sommaren var helt sliten. Ett gott tecken.

En kväll lurade jag med mig flickorna till Punakalliot också på kvällssim. Det var himla mysigt, vet ni.

Och nu har jag redan hunnit jobba någon vecka. En sak som är trevlig är att jag under den sista semesterveckan började känna en längtan till jobbet. Det hade liksom varit så perfekt, jag hade hunnit sola och simma och fira semester så till den milda grad att jag kände att jag hade fyllt behovet och kunde återgå till vardagen. Faktiskt skönt med rutiner igen. Igår bunkrade jag upp med nya blockljus från Anttila, så nu är det väl småningom höst då? Okej då.

söndag 27 juli 2014

Semestern fortskrider

Jag har det så bra att jag inte ens har tid att blogga. Dagarna går ut på att njuta, sola, simma, läsa, simma och simma. Och sola!

I onsdags for vi med flickorna till Ohtakari för en stranddag. Och det var en perfekt sådan. Inte en endaste molntuss på hela dagen! Dock måste jag ge stranden ett stort minus på grund av att det inte fanns EN ENDA toalett, inte ETT ENDA omklädningsrum och inte EN ENDA roskis. På hela stora stranden med massvis av folk. Det fanns bara sand. Varför då, då? I övrigt inget att klaga på. 

Häromdagen ringde pappa och frågade om jag hänger med på kaffe till Saha, ett café i Yxpila. Tyvärr var det någon teaterpjäs på g där, så vi kunde inte ta iland, utan fick nöja oss med kaffe på Pasaati strax i närheten. Sedan lite båtluff på det, och sedan var jag nöjd med dagen. 

Har totally hittat ett nytt smultronställe här i Kokkola, förresten. Har skippat sundmunstranden och istället börjat åka ut till Punakalliot på dagarna. Solvarma, släta klippor och härligt salt vatten. Här kan jag vara i timmar och åter timmar. Jag läser, njuter, tittar på havet, simmar, lyssnar på podcasts och masar mig motvilligt hem mot kvällen. Helst skulle jag väl sova här också. 

Var ute på lite vin igår och ligger just nu på mage på nyss nämna röda klippa och vilar lite. Hunnit ta ett dopp redan, men känner nu att det är läge för nästa. Så det så. Vill ni mig något vet ni var jag är. Punakalliot. Just sayin'.