lördag 4 juli 2015

Sol, sol, sol

Eftersom Foreca hade lovat sol och sommarvärme hela dagen igår drog jag ut till skären. Och en fin dag blev det. Ute i skären var förutom föräldraskapet dessutom båda mina bröder och dessutom min faster med man. Fullt hus, alltså.

Här befann jag mig. På mage på bryggan med lite podcaster och böcker och solen värmande över ryggen. Nere till vänster skymtar stegen ner i vattnet, och den brukade jag naturligtvis också några gånger. Ligga i solen och njuta med avbrott för svala dopp är nog det bästa jag vet. Tröttnar aldrig.

Gänget i skären skulle upp hem en sväng, och jag stannade kvar som barnvakt åt den nya lilla familjemedlemmen - jämthunden Figaro. Han är pappas nya bebis, och lämnar inte sin husse med en tum. Figaro går som ett frimärke efter pappa och ylar om han försvinner iväg någonstans. Alltså fick jag stanna kvar och trösta knyttet när familjen åkte iväg. Det är tänkt att Figaro ska börja nosa upp älgar när han blir större (än så länge är han liten som ett popcorn, nästan), men än så länge har han främst specialiserat sig på ölburkar. Han nosar fram dem under stuggrunden och leker med dem i evigheter. I övrigt gillar han att nafsa i tår, en irriterande vana. 

När kvällen sänkte sig över viken badade vi lite bastu (skööönt) och sedan var det grillat älgkött på menyn innan jag ansåg skäridagen vara klar och åkte hem. Idag på förmiddagen lyste solen, men nu är det mulet. Och jag borde klippa gräset. 

torsdag 2 juli 2015

Tomat, brandbil eller annan valfri röd sak

Nej. Jag har fortfarande inte ringt till Peten putki om det stockade avloppet i köket. Inte ens fast bästa L skickade meddelande igår eftermiddag med orden "Har du ringt åt Pete?". Bra att man har kaverin som håller koll på en. Försöker i alla fall.

Igår var det så fint väder! Somnade i solen i trädgården och vaknade illröd som en kräfta. Måste vara ett tecken på ålderdom, för tidigare i mitt liv brukade jag då aldrig bränna mig. Fan. Vi bor ju nästan på Nordpolen, här är ju knappt ens sommar. Störtlöjligt.

Jag tog min rödfnasiga lekamen och drog på kaffe till Bryggan med damerna igårkväll hursomhelst. Vi diskuterade som vanligt allt mellan himmel och jord, gapskrattade lite för högt och spanande in snygga puttputtbåtar i gästhamnen. Då vet man att sommaren är här.

Imorgon har det utlovats fint väder, och jag tänker som följer: sol, bad, sol, bad och en och annan bikinikaffe däremellan. Det är min favoritsysselsättning, som trogna bloggläsare vet.

tisdag 30 juni 2015

Bastukväll

ETT SÅNT RIKT LIV MAN LEVER när man en vanlig måndagskväll surrar runt i Öja, plockar upp sina bästa vänner från olika destinationer och styr ut till skären för att bada bastu! Det är fan ta mej fint som SNUS, hela skiten! För det var nämligen just det vi gjorde igår. Jag hade tillbringat dagen här hemma ute på gården i solen, cyklat en sväng till gymmet och hem igen via butiken. Packade väskan med badkläder och handduk och rev iväg.

Skäribastu är bästa bastun. Särskilt tillsammans med de där fina typerna jag har att göras med. Vattnet var iskallt och pappas nya hundvalp envisades med att bita oss i fötterna hela tiden när han kom åt, men annars var det perfekt. Fiilis dessutom att tvätta sig sådär old school med tvättfat och skopa.

Idag har jag varit och hämtat pappa som hade fört bilen på service, en sväng till Öja där det malades på morgonkaffe för fullt och sedan hem igen. Det som irriterar mig mest för tillfället (vilket inte är särskilt mycket för tillfället, jag har det rätt bra) är att avloppet i köket är stockat som tusan IGEN. Det har putsats av min bror i flera omgångar med vill inte ge sig. Efter konsultation av grannen här på andra sidan väggen har jag förstått att jag måste ringa Peten Putki för att få bukt med problemet. Nu ska jag bara arbeta upp mod ett tag. Hatar ju att ringa okänt folk. Särskilt när man ska redogöra för någonting man inte själv förstår sig på. Ja, jävlar.

fredag 26 juni 2015

Ferie i full gång

Hej igen och hoppas att ni har hittat hit. Här firar jag semester för fullt, fem veckor har jag tänkt ha ledigt. Icke fy skam! Den riktiga semesterkänslan har kanske inte riktigt infunnit sig, med tanke på att det är kring femton grader ute om dagarna. Men loma on loma, som det heter. Även om det skulle regna småspik.

Var så illa tvungen att företa mig min hatsyssla nummer ett igår. Nämligen den som involverar mackapären på bilden ovan. Få saker avskyr jag så innerligt som att klippa gräs. Det är - som pappa skulle uttrycka sig - "druu anstaltt", vilket alltså innebär att det är ett segt, långsamt och tidskrävande göra. Främst eftersom att min gräsmatta är brant och jobbig, gräsklipparen är tung och gammaldags utan dragfunktion, klipparbladen är inte slipade på detta århundrade och - ja, jag hatar själva sysslan helt enkelt. Nåja, gjort blev det och nu kan man igen spatsera på en nyklippt gräsmatta och känna sig nöjd.

Som ett resultat av rastlöshet tjatade jag med mig N ut på en biltur igår. "Ut å köör", som det heter här. Vi drog till Punakalliot och stod och frös i blåsten en mikrostund innan vi flydde in i bilen igen. Högt vatten, hård blåst och fräsande vågor. Inte riktigt likt mitt smultronställe som jag tillbringade i princip hela sommaren 2014 på. 

onsdag 24 juni 2015

Om en resa

Hej bloggen och alla läsare. Som jag inte vet om ens finns kvar. Med tanke på att jag inte har bloggat på år och dag. I alla fall månad och dag. Ibland kommer det saker emellan, helt enkelt. Tänkte ändå att jag skulle berätta för er om vad jag pysslat med den senaste tiden, och då främst resan som jag och N företog oss i maj. Jo, resan. Jag på resa. Jag som är en hemmakatt som inte vill åka utanför Kokkolas gränser om det inte riktigt kniper. N började här i vintras prata om att det vore kul att åka till USA och hälsa på lite släktingar. Och som ifrån ett högre perspektiv hörde jag mig säga att jag gärna följer med. Lite oväntat, kanske. Eller som min lillebror sa när jag i telefon berättade att vi var på väg: "Va? Tu hatar ju ti reis...". Äsch, man kan väl ändra sig, tänkte jag.

Månader av förberedelser följde. Det var ESTA:n att ansöka om, fixande av pass, bokande av hotell, korrespondens med släktingarna over there, fixande av internationellt körkort, intyg hit och dit. Och så en tidig morgon hoppade vi på tåget till Helsingfors med varsin stor kappsäck. På väg!

Växlande till oss lite dollars på flygfältet. Då började det genast kännas mera verkligt. Sedan var det lite flyg upp och ner, det var Frankfurt, Chicago och därifrån till det lilla flygfältet i staden Duluth i Minnesota.
Annars så rekommenderar jag Lufthansa som flygbolag. De bjöd på vin hela resan till Chicago. Vi tog såklart skumpa, precis som vi hade bestämt långt på förhand. På väg till USA ska det vara bubbel! Hela resan från start till mål tog väl ett dygn sådär. Vi var alltså lite slitna men ganska fnissiga när vi tumlade av flyget i Minnesota. Mitt i natten. Ringde en taxi och tog oss fram till hotellet. Sov någon timme, åt amerikansk frulle med typiskt blaskigt kaffe innan vi strövade iväg till en shopping mall som fanns på andra sidan vägen. Miller Hill Mall, om jag inte minns fel. Travade runt, tittade och klämde på saker, tittade på folk och pausade med en enorm kaffe när vi blev trötta.

Bodde sedan några dagar hos N:s släkting och blev väl omskötta. Alla var så fötjusta i att vi var från just Finland, alla var intresserade och artiga och vänliga. De flesta verkade ha någon typ av rötter från Finland och roade sig med att säga några fraser på finska åt oss, och vi nickade artigt och iddes inte alltid säga att vi faktiskt är svenskspråkiga. Spela roll.

Varje dag nytt program. Vi körde runt och tittade på vattenfall, fyrtorn, stränder, parker, åt ute på superamerikanska ställen. Det var dåligt väder under hela vistelsen i Minnesota, vilket var lite tråkigt. Men vi lät det inte hindra oss från att ha trevligt.

Köpte värktabletter en dag och blev lite konfunderad när jag öppnade burken. Var det Viagra jag hade köpt?

Framåt helgen tog vi in på hotell igen och lät N:s släkting vila ifrån oss lite. Traskade (okej småsprang i regnet) ner på stan och tog en liten barrunda på lördagskvällen. Var såklart tvungen att dricka Bourbon! Annars också så var det superamerikanskt ute på krogen. Alla killar hade t-shirt och lippis.

Efter en vecka i Duluth flög vi åstad för en vecka i New York! Det är en mycket speciell stad som inte egentligen kan beskrivas - den ska upplevas. Vilken puls! Ständigt högt tempo, dygnet runt. Polissirener, folk som hojtar, kärror med mat, gula taxibilar och folk, folk, folk överallt. Ganska snabbt fick man vänja sig vid att köa. 30-45 minuters kö till toaletten var vardagsmat. Och inbilla er inte att man liksom sätter sig ner på kaffe någonstans. Icke. Det finns inte ens sittplatser. Man köar och köar fram till disken, man får sin enorma jätekaffe och så armbågar man sig ut på gatan igen där man går och dricker samtidigt ur sin take-awaymugg.

Men en härlig stad var det. Så mycket att se och uppleva och dofta på och lyssna på. Vi bodde i Chinatown, så där fanns det i alla fall att dofta på, om vi säger så. Fisk, främst. För att få vila öronen lite ibland så drog vi ett par gånger in till Central Park där vi slappade i gräset, läste, tittade på folk och beundrade de fina hästarna som gick runt med turister i kärran efter sig. Och så hade vi vårt stammisställe där vi stack oss in på en och annan Prosecco under veckan. Hade faktiskt en regel som löd att vi skulle dricka skumpa varje dag i New York, och den följde vi ganska bra. Ett par dagar i slutet av veckan blev det ingen Prosecco, tråkigt nog. Å andra sidan vägde vi upp det genom att ta flera skumpaglas andra dagar. Man får inte vara dum!

En fredagskväll tog vi tuben ut till Yankee Stadium i Bronx för att gå på baseballmatch. Det kändes superamerikanskt och naturligtvis drack vi Bud Light. Vi fattade i alla fall så mycket av spelet att vi förlorade, och så visste vi när man skulle bua och när man skulle hurra. Annars var vi mest där för fiilisen, och fiilis var det!

En dag tog vi oss upp i Empire State Building bara för att vi hade möjligheten. Det var högt, kan man sammanfatta det som. Och gungade gjorde det också. Mäktigt.

Stack oss också förbi Times Square en kväll för att ooh:a och aah:a åt alla neonskyltar, allt folk och hela stämningen. Det går inte med foton eller ord att beskrivas - detta måste också upplevas. Det är stort och färggrannt och pulserande, så mycket kan jag säga. 

Mycket att se och upptäcka i New York, det är det. Vi startade varje morgon från hotellet, gick hela dagen och insöp stämningen, upplevde och såg så mycket som möjligt, och återvände till hotellet först på kvällen. Vissa kvällar för att duscha, hoppa i en klänning och dra ner på stan igen på någon liten drink. Vi var med färjan till Staten Island, vinkade åt Frihetsgudinnan, var till Ground Zero, shoppade, letade matställen, tittade på folk. Och gick, gick, gick.  Hade blivit varnade om att det inte går att få annat än skräpmat om man inte har bokat bord på restauranger långt i förväg, men vi hittade ställen varje dag utan större problem. En dag på en mysig innergård till en restaurang, en dag ett matställe i bottenvåningen på Empire State Building. Och så vidare.

Det var en fantastiskt fin resa och vi hade mycket roligt. Bästa resesällskapet hade jag också, N är organiserad och planerande av sig och jag, jag har inte så stor skillnad vad vi gör så länge jag får vara med. En lyckad kombo. Detta ska jag minnas så länge jag lever. 

söndag 3 maj 2015

Väktar'n

Travade på darriga ben ut ur gymmet häromkvällen och möttes av en liten tant som tydligen var på väg till Anttila som finns i samma byggnad som min gymkällare. Tanten gjorde stora ögon när jag stegade mot de automatiska dörrarna - hon kom alltså emot mig utifrån gatan - och frågade förfärat på finska att "Åh nej, stänger du nu?!". Jag samlade mig i en sekund och försökte inbegripa vad hon riktigt menade. Hon hann till och med upprepa sin fråga - om jag låser dörrarna nu. Då trillade polletten ner och jag drog paralleller mellan hur jag såg ut - svarta träningsbyxor, svart huppari med en svart väst med reflexdetaljer på och håret bakåtdraget i hästsvans - och vad hon högst antagligen trodde att jag var. En väktare. Men det var jag ju alltså inte och tanten fick gå och handla i lugn och ro. Bra det.

Det är förresten inte första gången folk tar fel i butiker. Mer än en gång har folk misstagit mig för en expedit i någon klädbutik och jag får ursäkta mig med att jag är här och handlar precis som de. Vet inte. Kanske jag har ett sådant utseende? Och så var det ju den där lustiga gumman som bad om hjälp med att hitta en svart mascara häromåret. Borde eventuellt byta bransch.

Orsaken till att jag sitter här och bloggar så frenetiskt är att jag håller på slåss mot mig själv gällande att orka betala räkningarna som ligger i en prydlig hög här. Bloggande är bra mycket skojigare än att knappa in referensnummer, kan jag meddela.

Annat jag sitter och dividerar med är om jag ska orka gå till butiken eller ej. Det avgjort viktigaste jag behöver i detta nu är torrschampo, och jag ställer mig tveksam till om det finns i närbutiken nere på hörnet. Är man välsignad med det lilla fjun jag har högst uppe på skulten är man beroende av torrschampo. En dusch av det gör håret stävare och tjockare och på alla sätt trevligare. Fråga vilken storbloggare som helst.

lördag 18 april 2015

Artikulationssvårigheter

Ännu en arbetsvecka är till ända. En som började exakt 04.50 på måndag morgon med att vakna och ta sig till uleåborgståget. Gäsp på den. En givande dag var det förvisso, men arbetshandledning och alueneuvottelu med en massa talterapeuter på Oulun Yliopisto. Men icke desto mindre lång.

När jag var nitton år sökte jag in till logopediprogrammet på OY, det har jag tidigare nämnt. Kommer ihåg en sen natt i en bar, då jag för en finskspråkig bekant försökte förklara vart jag hade sökt in. Hur jag än ansträngde mig för att artikulera blev det bara "Oulun Ypi-olisto" av det hela. Gång på gång. Måste ha varit väldigt... trött den kvällen.

Min sambo C i Åbo fick en gång på en julfestsitz en termometer i julklapp, och nu minns jag inte vem av oss det var som försökte uttala detta ord, men det blev bara till "mermoteter". Efter det hette tingesten just det hemma hos oss. Typ "Usch, vad kallt det är här i köket. Kan du kolla på mermotetern vad det är för grader egentligen?". Och så hade vi en liten leksaksbjörn på en hylla i köket, och den lilla nallen fick det pampiga namnet Rüdiger efter en tysk vi pratade med på en fest.

Hade förresten en lång lista på märkliga ord och uttryck vi höll oss med där i Åbo. Bensaburger, till exempel. Och Hallis Special (det var någonting med rostat bröd med knackkorv emellan, har jag för mig). Hemliskrapula var en annan grej. Håhå, alla dessa dagar i vårt lilla kollektiv i Hallis. Kunde ha varit riktigt roligt om jag inte hade varit så ledsen och till brädden fylld av angst.

Ni kommer väl ihåg att rösta imorgon? Det måste man göra, för det har kungen sagt.