onsdagen den 9:e april 2014

Vad är jujun?

Den här JÄVLA låten spelas på radio hela JÄVLA tiden för tillfället. Förutom att den har ett irriterande beat med en irriterande, knarrig röst så fattar jag inte ett JÄVLA skit av texten. Har spetsat och spetsat öronen, och nejförbannat jag förstår vad den handlar om. Det var någonting om att tvätta ryggen i bastun, ungefär så mycket snappade jag upp när jag riktigt ansträngde mig.

Var tvungen att googla fram den. Och nu hatar jag den ännu mera. För det är en så simpel och dum och fånig text att jag blir galen. Varför gör man sådan här skit? För att använda ett uttryck jag och bästa L brukar svänga oss med: "Det här är ingen riktig musik. Det är bara någon jävla banjo".

tisdagen den 8:e april 2014

Elvistely i karaokebaren

I lördags var vi ute på middag med flickorna. Det var sjukt mysigt, vi kom fram till att vi borde göra detta oftare. Det var rödvin och biff och dessert och till sist drog hela gänget till med kaffe och konjak på maten. Konstaterade att det är kul detta med att vara vuxen. Frågan är om inte just den stunden, när vi efter maten och vinet fick sitta och snurra konjaken i kupan och prata om Viktiga Saker med flickorna. Just när man liksom har kommit in i den innerliga stämningen som uppstår i sådana situationer.

Skål, flickor! Snart igen!

Sedan traskade vi i klapprande klackar till Kilta, och fick ett bra bord. Som jag tidigare nämnt är det servering till borden på Kilta, och det gör saken så sjukt mycket mysigare. Och de får garanterat mera sålt på det stället. När serveringspersonalen i vita skjortor med jämna mellanrum kommer och frågar om det får lov att vara något mera, ja... då får det ofta vara det.

Och så vidare till Amarillos karaokebar och en stunds häng. "En stund" kan i vissa fall betyda till och med valomerkki halv fyra, ifall någon undrar. I vissa fall, sa jag. Men en trevlig kväll hade vi!

Måndagen var något utmanande. Efter helgens strapatser var det lite segt att vakna klockan 05 och stappla ut på gatan med ögonen i kors och vänta på kollegan som hade lovat plocka upp mig. Vi skulle iväg på en jobbgrej till Uleåborg i denna sjukt tidiga timma. Anledningen att vi tog bil var att VR tydligen har dragit in klockan sex-tåget till Uleåborg. Det tåg vi hade kvar var det som avgick 04.15. Med jämna mellanrum ser jag att folk likear VR på Facebook, och jag ställer mig alltjämt förbluffad inför detta faktum. Det finns väl för fan ingen som gillar VR?! Säg en enda sak som skulle vara värt att likea. Fy fan. Som tur hade vi en välrullande Toyota till vårt förfogande.

Det var en lång dag i Uleåborg, och klockan 18.30 stapplade jag med bortdomnad röv ut på min hemgata igen. Då hade vi hunnit diskutera bland annat briljansen i uttrycket "elvistellä", som jag tycker är ett av de bästa finska orden som finns. Det och mycket annat. Det blev rätt många timmar i bil den dagen.

Och nu är det visst tisdag, hörni.

fredagen den 4:e april 2014

The week on the stick

Sätt veckan på stickan och för den till granngårdsflickan. HÖHÖ. Och det är just det jag har. Veckan på stickan, alltså. Och trots att det just nu skulle locka mest av allt att gräva ner mig på soffan under en fluffig filt och ta en lång tupplur - kanske till morgonen - så valde jag det smartare alternativet. Starkt kaffe i min största mugg. Sedan fredagsgym.

Synd bara att det här kaffet verkligen smakar skit. Har varit öppnat i rumstemperatur för länge och tagit smak av allt i sin omgivning. Mest damm, känns det som. Fy fan. Idag dricker jag verkligen inte kaffet för smaken. Bara för att hållas vaken.

onsdagen den 2:e april 2014

Älskar mina ben!

Alltså mycket kan man ju hålla på och gnälla på vad gäller den egna kroppen, men fan vad jag gillar mina ben idag. Och detta har en bra mycket djupare innebörd än formen på låren eller något liknande, bara för att förtydliga. Var nämligen ute och sprang ikväll. En vacker länk längs sundstranden, en sväng ut till Sundmun och till och med en runda på sandstranden.

En jävligt tung länk var det. Seg i benen, blodsmak i munnen, motvind och allmänt trögt. På väg hem kändes det som om jag stod på stället, så tungt gick det. Hade rent ut sagt ganska leidon med springande, för det var en sådan där länk när det bara inte är roligt. Så, när jag hade kanske ett par kilometer hem och segade mig fram längs en cykelled möttes jag plötsligt av en brud i cirka min ålder. I rullstol. Med sådana där späda lår med knäna tätt ihop, ett par ben som alldeles tydligt inte används till att gå med.

Så dumt man tänker ibland. Och så otacksam man är över allt bra man har. Så idag tackar jag flickan i rullstolen, hon som plötsligt fick mig att så väldigt intensivt börja uppskatta att jag har två perfekta ben som jag kan springa, stå och gå med. Alldeles perfekta ben, när jag tänker efter.

Punkkipiikki

På programmet idag: fästingvaccinering. Drog till hela klanen och möttes utanför apoteket efter jobbet idag. Ja, utom lillebror då, han bor ju i Åbo. 

Fick ett stick i armen och ett plåster. Inget klistermärke dock, fast jag inte grät det minsta. Får väl ta ett åt mig själv på jobbet imorgon, fyllde just på med Mimmi Mus häromdagen. 

Sedan tog vi en kaffe på café. Inte illa stt bli bjuden på både vaccin och kaffe på samma eftermiddag. Båda satt bra. Tack för det! 

lördagen den 29:e mars 2014

Hashtag Pampas

Bläddrar på hashtaggen #pampas2014 på Instagram och inser att det är TIO ÅR sedan min första Pampas Nationaldag. Herregud så tiden går. Roligt hade vi när det begav sig i alla fall. Kunde på rak arm räkna upp tio sinnessjukt roliga citat och händelser från just denna happening, men jag tror jag låter bli. Är det tolv år man bör vänta innan saker och ting kan räknas vara preskriberade?

Nuförtiden används pampaströjan (denna var före min tid, jag var med första gången 2014) främst när man tömmer bajsbehållaren på dasset i skären. Och halaren, den har jag när jag byter däck. Tiderna förändras. 

fredagen den 28:e mars 2014

Ismo. En otydlig fan.

Den här texten finns i ett skithusbås på baren Kilta i Kokkola. 

Ismo kommunicerar tydligen otydligt, beklagar sig en kvinna. Det är ju beklagligt i sig, men samtidigt är ju inte hennes kommunikation så fungerande heller. Tycker att de kunde hitta ett bättre sätt att prata på, Ismo och damen. 

Nu är det fredag. Jag måste säga att det känns rätt bra när man hinner jobba, shoppa kläder, träna, och kliva ut från gymmet - och solen fortfarande skiner. Som jag och bästa L konstaterade under dagens sms-konversation: se on pärjantai ja kohta kese!