torsdag 13 augusti 2015

Kan icke med ord beskrivas

Ni minns att jag fick en splendid födelsedagspresent av gänget när jag fyllde 30 häromåret; en forsränningstur i norra Sverige? Efter att ha skjutit upp det hela förra sommaren fick vi till slut våra filofaxer synkade och bestämt ett datum för att låta detta spektakel gå av stapeln. Närmare bestämt första helgen i augusti i år. En gald liten samling på fem pers; två dudes och tre dudettes. Med väckning klockan nollfyra på morgonen, bilfärd till Vasa, färjan över till Umeå och sedan bil igen ut till Ekorrsele var vi klara för drabbning.

Nu ska jag berätta en sak till att börja med. En våtdräkt är himla klurig att få på sig. Vi kämpade på ganska bra där ute i lidret där man skulle byta om, och med milt våld hade alla lyckats tråckla in sig i sina dräkter, knäppt flytvästen kring bröstet och placerat den brandgula pottan på huvudet. Kändes nästan som att halva spelet var vunnit vid det laget. Men lite visste vi då vad som väntade!

Packade in oss i en skraltig paketbil och körde iväg till punkten där ränningen skulle ta sin början. Det var slingriga grusvägar och den långhårige, rundlätte farbrorn som körde hade inte direkt tänkt spara på gasen, märkte vi. Full fart på det rullande gruset, vi for omkring som vantar i sätena. "Tur att jag har hjälm. Och flytvästen dämpar väl lite den också när vi kör till skogs" tänkte jag i mitt stilla sinne. Men ser man på, vi hölls på vägen och kom fram till gummibåtarna som skulle frakta oss nedför forsen.

Forsränning är ingen walk in the park, för den som undrar. Innan vi satte oss i båtarna skulle vi till exempel skriva under ett avtal där vi försäkrade att detta skedde på egen risk. Och så skulle man uppge telefonnummer till närmsta anhörig. Bara en sådan sak. Sedan var det säkerhetsgenomgång, under vilken vi i princip fick veta att detta skulle gå åt helvete och att vi skulle trilla ur och att vi absolut inte fick simma mot land när detta skedde. Man skulle hållas i mitten av forsen och så skulle man fångas av kastlinan och allt vad det var. Panik fick man inte heller få, det var strängt förbjudet, för då dör man direkt. Ungefär.

Sedan var det iväg ut i forsen. Vår guide var en typisk norrlänning med cirka två kilo snus under läppen, och mera matade han in med jämna mellanrum. Såg aldrig att han spottade ut något av det. Han verkade lika uppspelt som vi när vi kom fram till det första partiet, när vi hörde dånet från forsen och såg de vita kaskaderna av vatten spruta. I det skedet tänkte nog de flesta i båten att det var dags att säga farväl till jordelivet. Nå, inte riktigt, men lite pirrade det nog i magen när man såg båten framför oss kastas runt i forsen.

Och mäktigt var det. Båten flög upp och ner, vi paddlade för att hålla den på rätt köl, ibland tog man bara lufttag med paddeln när man råkade befinna sig i luften, och ibland hackade man paddeln i en sten. Adrenalinet pumpade runt i kroppen, pulsen gick på högvarv. Det var så roligt! Så häftigt!

Halvvägs ner i forsen tog vi i land, gick uppför forsstranden en bit och sedan följde det coolaste av allt; forsränning utan båt, precis mitt i de värsta strömmarna. Forssimning! Guiden gav oss instruktioner om hur vi skulle göra. Man skulle simma det värsta man kunde snett ut i forsen, ända tills guiden blåste i visselpipan. Då skulle man vända sig på rygg och glida ner med forsen, tills en guide längre ner visslade igen och då skulle man simma det hårdaste och värsta man kunde igen för att ta sig mot land. En säkerhetsgubbe stod med kastlina och fångade upp de som inte kom till stranden av sig själva.

Detta var frivilligt, bara om man kände att man vågade skulle man göra det. Och jag tänkte att har jag tammefan kommit ända hit - då ska jag simma också. På darrande ben balanserade jag ut i forsen där vattnet nästan fick en att trilla omkull innan man ens hade börjat. "Jaha, finnarna ska i" flinade guiden som höll mig i handen för att jag skulle hålla balansen.

Sedan var det bara att blunda och hoppa ut i det okända. Simmade så hårt jag orkade, såg ingenting, hörde ingenting annat än dånet från vattnet omkring mig. Hörde inte ens någon visselpipa, men vände mig efter en stund på rygg och gled nedför forsen. Kallsup på kallsup, kunde inte andas, och var i något skede ganska rejält rädd och övertygad om att jag skulle drunkna. Men plötsligt sköljdes jag upp ur forsen, kunde med mina sista krafter ta mig genom strömmarna och in till stranden. Detta var så mäktigt, kommer inte ihåg när jag senast skulle ha fått en sådan adrenalinrush genom hela kroppen. Wow!

När vi någon timme senare drog upp båtarna på land vid slutpunkten för forsränningen var det idel glada leenden i gruppen. Alla hade haft roligt, alla var nöjda. Och jag var lycklig men stelfrusen om händerna. Fingrarna hade förvandlats till kritvita pinnar. Och med de pinnarna skulle man då få avkrånglat sig våtdräkten. Det var ett projekt i sig, kan jag säga. För att inte tala om att knäppa bh:n där ute i det kalla lidret...

Så att så går det till när man firar sin 30-årsdag ett och ett halvt år för sent. Så sjukt roligt hade vi! Måste vara den bästa presenten jag någonsin har fått!

Nedan bifogar jag en video från just den rutten vi rände. Precis sådär var det! Vid cirka 2,30 minuter syns forssimningen jag talade om.


fredag 24 juli 2015

MacGyver a phonecall away

I tisdags kväll vräkte jag en hög kläder i tvättmaskinen i källaren, startade densamma, trappade upp en trappa och fortsatte med mitt. Troligen var det att ligga på soffan, ity det brukar jag göra. Noterade vid startandet av maskinen att den lät lite ansträngd. Istället för "dnnn-schhhh-dnnn-schh", alltså att den simultant tar in vatten medan den startar upp, lät den mera "döööönnnn-dööönnn". Om ni fattar på basen av denna förklaring. Nå - jag tänkte inte mera på det. Ett par timmar senare återvände jag till källaren och möttes av en maskin som forfarande brummade "dööönnn-dööönnn". Stängde av den on konstaterade att tvätten var torr. Den hade alltså aldring satt igång. Och inte heller brunnit upp, vilket i efterhand var en bra sak.

Vad gör man då? Klockan tolv på tisdagsnatten när tvättmaskinen tydligt inte fungerar? Är man jag och därmed lika lyckligt lottad att ha en MacGyver på telefonavstånd - då drar man nytta av det. Ringde alltså mitt i natten till min storebror. Han svarade lugnt som vanligt, inte det minsta förvånad över att lillasyrran ringde vid denna tidpunkt. Frågade lite frågor om hur det lät mera exakt när jag startade maskinen, hummade eftertänksamt frågade ytterligare lite frågor om kranar och dylikt, och instruerade mig sedan att dra ur sladden och koppla ur vattnet och lite andra grejer jag skulle göra. Jag la på luren, gjorde som han sagt och ringde upp igen med en rapport om hur maskinen hade betett sig när jag gjorde enligt instuktionerna. Storebror ursäktade sig och sa att han inte kan komma direkt (klockan var här närmare halv ett på natten), men att han kommer dagen därpå och fixar den.

När jag la på luren var jag heeelt luuugn. Jag visste med säkerhet att imorgon är tvättmaskinen fixad. Det har nämligen hittills i mitt lifv icke funnits NÅGONTING min bror inte har kunnat fixa. Hur tur har man egentligen att ha en sådan bror?! Han kan bygga ALLT, och då menar jag ALLT. Och han gör det dessutom gärna och utan att göra större väsen av sig. Bara gör det.

Följande dag: lastbilsbrum vid husknuten och brodern dyker upp i sin gigantiska pickup som innehåller allt man kan behöva i alla situationer, typ motorsågar, spadar, stegar, alla verktyg som någonsin tillverkats, samt bakom ratten: sakkunnigheten själv. Iklädd arbetskläder som har fickor fyllda med allt man kan tänkas behöva kliver han ner i källaren, vrider på lite kranar, stänger av vattnet, drar ut tvättmaskinen från väggen, hummar lite mera, lossar en kran, vrider på några reglage, hummar igen. Jag står bredvid med en kaffekopp i handen och tittar på detta skådespel medan jag tar en klunk då och då. Hela tiden totalt lugn; jag vet att detta snart är fixat. Behöver liksom inte oroa mig; ojoj, ska detta gå att fixa? Måste jag köpa ny maskin? Hur ska vi få av vattnet? Kommer det att gå snett? Jag genomsyras av en fullständig trygghet: storebror är här - alltså är problemet löst.

En sväng via Kodin Terra för att köpa lite reservdelar senare är problemet åtgärdat. Mellan varven oljar brorsan dessutom mina knarrande gångjärn i ytterdörren som har stört mig det senaste halvåret. Helt sådär utan att kommentera saken. Jag startar tvättmaskinsprogrammet, maskinen brummar nöjt igång och så går vi och kokar kaffe. Sitter nöjt vid köksbordet och judiserar en stund innan brodern blir tvungen att åka iväg till ett möte med jaktföreningen. Innan han går ut genom den nu icke-knarrande dörren säger han "Ring på nytt om du behöver hjälp med något annat". Sådär bara. Och det vet jag ju att jag kommer att göra.

Har ni hört maken till bra storebror? Den bästa!

söndag 19 juli 2015

Förra helgen - K:stad!

Åkte till Kristinestad för att träffa en gammal studiekompis förra helgen. Vi brukar se till att träffas lite då och då för att hålla kontakten, S och jag. Det och mer eller mindre seriösa diskussioner på messenger...

I Kristinestad var det marknad! Det är lite som Jakobs Dagar i Jeppis, men ändå annorlunda. Massor med pipel i rörelse är det i alla fall. Och vi också där mitt i vimlet. Av alla bekanta man stötte på hörde det tydligen till att fråga "Vetcha ni ska ut i svängen ikväll?", varpå alla utan undantag svarade "Vetcha he". De där två orden är synnerligen användbara, för det passar liksom lite till allt möjligt. "Vetcha he". Kul!

Vi åt lite på Pavis och sedan for vi ut till klipporna i Kanonviken. Det var sjukt vackert. Ändlösa klippor, glittrande hav - just sådant jag gillar. Ganska blåsigt och kallt dock, som det har varit hela sommaren. Bikinin fick stanna i väskan den här gången. Eller "vieeskån" som det heter i K:stad.

Mot kvällen blev det problem. På så sätt att jag inte hade något armband till Jungman, partytältet där det skedde. Som tur var fick vi tag på ett armband utanför portarna och såg snabbt till att tjacka det. Och så var vi inne! Ett helt SUPERBT band var det som spelade, och jag som inte brukar dansa hölls halva natten på dansgolvet. De spelade BARA bra låtar!

Två armband! Problemet löst!

Var dessutom på en sjukt rolig förfest med långbord och plockmat hos en av S:s kompisar innan vi drog iväg till Jungman. Det fanns sjuttiotusen olika rätter, rödvin, småplock och annat trevligt. Dessutom är det så roligt att sitta och lyssna på k:stadsdialekten, den är väldigt vacker. Och kul humor har de i sydösterbotten, den passar bra ihop med den vi har här i norr. Bålen serverades t.ex. av två typer utklädda till munkar, som kom inskridande med ett stort träkors rätt vad det var. 

Det var den helgen i Kristinestad, det. Lite seg i huvudet var jag när jag framåt söndagskvällen masade mig i bilen för den dryga två och en halvtimmarsfärden hem. Men det var det värt!

tisdag 14 juli 2015

Spontanhäng i skären

Tisdag idag, och jag börjar småningom ha återhämtat mig från en intensiv helg, men den ska jag berätta mera om sedan. Roligt har jag i alla fall haft, så inåt helskotta roligt!

Idag har jag i två omgångar gjort mitt bästa för att sola lite i trädgården, men varit tvungen att ge upp båda gångerna, eftersom jag var nära att drabbas av frostskador. Solen lyser, men termometern ståtar med mäktiga fjorton plusgrader. Det är lite lite när man är iklädd bikini, trots att det är rätt lä på min gård. När en molntuss glider framför solen känner man hur kallbranden slår till i tårna. Hui.

Igår hamnade jag av misstag ut i skären, eftersom jag... ja, det var en del grejer med bilar som skulle föras på service och bytas mellan oss familjemedlemmar, så jag hängde på ut till villan med mamma och pappa. På väg ut ur stan stannade föräldraskapet till vid Minimani för att handla, men jag orkade inte följa med utan stannade i bilen. (Detta betyder i klarspråk att jag inte hade sminkat mig och därmed såg ut lite som en demon). När mamma och pappa kom tillbaka ut ur affären höll jag en liten upprörd föreläsning om att man ABSOLUT INTE FÅR LÄMNA BARN I BILEN PÅ DET HÄR SÄTTET på sommaren. Jag kunde ju ha dött, herregud. Tror dock inte att någon annan tyckte att det var kul. Nå, huvudsaken var ju att jag gjorde det. Höhö.

Stannade även till vid Nyströms och hämtade hunden, som sedan snällt låg på bilgolvet och sov med nosen på min fot. En viss skillnad mot vår förra hund som inte direkt var något bildjur. Läs: han kräktes i bilen om man körde längre än tre kilometer.

Sedan blev det ex tempore-häng på skäriterrassen resten av eftermiddagen och kvällen. Det var riktigt varmt där i lä sålänge solen sken. Sedan fick man kaffe och sådär, och framåt kvällen grillade pappa älgkött, så jag behövde inte ens laga mat igår. En ganska gemytlig semesterdag, the way I like it. Ska man prompt leta efter något att klaga på skulle det få vara femton grader varmare, men det ska vi inte fästa för mycket uppmärksamhet vid, tycker jag. 

fredag 10 juli 2015

Rastlös själ

När det lider mot kväll dessa semesterdagar med dåligt väder och jag alltså mest varit hemma hela dagen, då är det som om någotng skaver i mig. En rastlöshet - måste ut och hitta på någonting! Som tur är har jag en likasinnad i min kaveri N, som aldrig är sen att haka på. Alltså är det mera regel än undantag att vi drar iväg någonstans, om inte annat så för en kvällskaffe någonstans.

Igår var "någonstans" Kahvila Saha i Yxpila. Ett bohemiskt, mysigt sommarcafé vid sjöstranden. Där man får termoskaffe för en och femtio och där det ibland kan finnas någon egenhändigt ihopsvängd mockaruta eller någonting annat i en låda vid kassan. Om det är fint väder tar man plats på den gistna, knarrande terrassen på någon skranglig stol vid ett lutande bord. Inifrån själv cafét hörs musik, för där sitter ofta något sällskap och spelar och sjunger.

Igår var det inte mindre än fyra lösa hundar som svansade omkring på terrassen, puttade upp dörren till cafét med nosen och gick in emellanåt. Ibland stannade någon av hundarna till vid någon gäst, fick en klapp på huvudet och traskade sedan vidare.

Regnar det kan man klättra upp på caféets vind och ta plats i någon av de omaka stolarna som finns där, till exempel en gungstol medan man dricker sitt kaffe. Det gjorde bästa L och jag sist. Satt och knirrade fram och tillbaka och pratade viktigheter.

Och häromdagen hittade jag en fyrklöver här hemma på gården. Den finns nu i ett vattenfyllt snapsglas på köksbordet, och varje gång jag går förbi nickar jag mot den och tänker "Jepp. Feeling lucky". 

torsdag 9 juli 2015

Hunden, då

Jo, familjen Kronqvist har blivit med hund. Eller korjaan - det är min far som har skaffat hund. Och nu ska jag skriva några rader om det. Häng med.

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt brydd gällande djur. Jag är ingen direkt djurvän, jag har inget behov av att själv ha djur och upplever dem främst som störande moment. Undantaget är hundar. Hundar är kanske det enda djuret jag aktivt hatar. Tycker inte om innehundar, kan inte fatta vaför man vill ha en stinkande (jo, hundar LUKTAR ILLA), dreglande och gnyende/skällande sak inne i sitt hem. Jag vill inte bli hälsad på av hundar, jag vill inte klappa dem och jag vill definitivt inte bli slickad på, för det är äckligt. Usch.

Lite mera förståelse har jag för jakthundar, för det är liksom någon point med dem, och jag tycker att jakt är intressant. Lite som ledarhundar för handikappade, det fattar jag också. Och knarkhundar på flygfält. Jakthunden har en uppgift, förutom att lukta illa. Dessutom är jakthundar huvudsakligen utomhus, där jag tycker att djur ska vara. Utomhus, i stall, i hagar, ja ni fattar. Inte hemma och för faa-en inte i soffor och sängar. Djur är utomhus - människor är inomhus. Så tycker jag.

Men i och med den här lilla saken, den än så länge minimala jämthunden Figaro, har jag töjt på gränserna lite. Figaro är ju lite som en familjemedlem, och då kan jag sträcka mig till att tycka om honom. För han är rätt söt. Fast han ännu är valpig och nafsig och busig och ganska jobbig mellan varven. Han är präglad på min pappa och går efter honom som en svans, vilket i sig är rätt sött.

När Figaro blir stor ska han bli "älgarnas skräck", enligt pappa. Känns lite osannolikt att tänka på just nu, just eftersom han är så liten (ölburk for size, se ovan). Men växer fort, det gör de, jämthundarna. Figaro har redan lååånga bakben och stora, klumpiga tassar som han snubblar över.

Här undersöker Figaro min väska. 

Så att, ja. Jag ogillade ju katter rätt mycket också ända tills vi skaffade vår Sven, som kom att bli den bästa katten ever. Så kanske Figaro har samma effekt på mig, vem vet. Sjukt sör är han än så länge i alla fall.

onsdag 8 juli 2015

Varje dag något skoj

Semestern fortskrider på ett mycket gemytligt sätt. Man kunde ju lätt vänja sig vid en tillvaro som denna! I måndags var det igen fint väder, och jag styrde kosan mot skären, där jag brottades med hundvalpen, solade, badade och allmänt nästan njöt ihjäl mig.

Pappa fixade rökt sik framåt kvällen, vilket ju också det är en njutning i sig. Hade man inte varit tvungen att bena hade jag lätt ätit ett kilo. Nu nöjde jag mig med två fina firrar i solskenet på terrassen. Gott!

Lite senare på kvällen samlades vi med gänget för att spela Mölkky. Tyckte personligen att jag låg ganska bra till, men fick se mig omkörd på slutrakan. Segern gick till Åland.

Efter en dag med sol och bad i skären och Mölkky kände jag mig inte som mitt fräschaste jag, håret i bakslick med diadem likt Zlatan och blänkade ansikte av alla soltimmar. Men när man bara ska varva ner med AM (After Mölkky) på Bryggan är det inte så noga. Alltså var det dit vi styrde kosan och satt och njöt tills solen gick ner.

Igårkväll gick vi ut och åt på Amarillo med ett par kompisar. Det var en trevlig sysselsättning som avslutning på en mulen och regnig dag. Och ikväll ska vi på bio med gänget. Varje dag något skoj. Tack, mina fina kompisar som jag får tillbringa semestern med! Jag tycker om er <3