lördag 31 mars 2012

Kaffe och konvalj



Det här ser väl trevligt ut? Det trevliga i att det ligger ett flertal kaffekoppar och fat i diskhon är att man rimligtvis har haft gäster. Gästerna var flera än kaffekopparna (jag fick riktigt vika ut bordet och plocka fram flera stolar), men ett par av dem drack saft. Så roligt när folk bara skickar meddelande och frågar om de kan titta förbi!
I övrigt denna lördag har jag städat. Köpte en kul grej häromdagen, nämligen these little babies,doftkulor för dammsugaren. Dessa med doft av liljekonvalj - vilket tillsammans med syrén är min favoritdoft bland blommor. Inledde därmed städandet med att byta till ny dammsugapåse och enligt instruktionerna suga upp några av kulorna så de hamnar längst ner i påsen. Sedan blåser dammsugaren ut konvaljdoft när man går omkring och städar. Omnom.

fredag 30 mars 2012

Jadro

Förresten. Var det någon annan än jag och min bästis E som sysslade med ljudinspelning på kassett som liten? Kom jag helt osökt att tänka på denna fredagskväll. Herregud så roligt vi hade med en vanlig bandspelare och en tomkassett. Vi hade bara en tomkassett, och den där använde vi år ut och år in. Blå var den, det minns jag. Bandade in och bandade över, och bandade över igen, så att ljudet blev alldeles darrigt till sist. På en skruttig, svart bandspelare med en krokig antenn.

Vi bandade alla möjliga slags program. Det var intervjuer och det var ring-och-säljprogram och det var nyheter. Och så kunde man ju sådär snitsigt säga att "...och nu blir det musik", och så slå över till radioläge, så att någon låt som råkade gå på radion just då spelades in. Jag undrar om den där kassetten finns kvar någonstans?

Förresten borde det finnas en kassett till, hemma hos E, för där spelade vi också in radioprogram. Av oss två så var nog E klart duktigare på detta. Jag hade storhetsvansinne som liten, och låtsades vara ledaren av oss två, det var nästan alltid jag som bestämde, och E som var snäll och beskedlig hängde på. Så var det nog också när vi gjorde radio, jag antar att det var jag som höll i trådarna, fast E var den som hittade på sjukt roliga saker att säga. Hon var verkligen sanavalmis redan som typ sjuåring. Synd att jag tog så mycket plats att hon inte fick visa framfötterna så mycket som hon borde ha gjort. Jag var mest bara gapig och bossig - hon var stillsam men sjukt rolig. Minns särskilt när vi hade haft nyheter i vårt radioprogram, och E plötsligt började läsa upp väderleksrapporten. På tre språk. "Och nu bästa lyssnare. Vädret. Vederit. The Wiidöör". Seriöst. "Vederit". Det är ju jätteroligt.

Mamma, finns den där kassetten på Nyströmsbackan? En blåvit, mycket sliten sak. Den här sentimentala lilla hästen skulle vilja lyssna på den. Har på känn att jag skulle skratta sönder mina artärer om den hittades, funkade och jag fick lyssna på den.

torsdag 29 mars 2012

Fvans

Kom på en sak ikväll när jag var ute och traskade en sväng och noterade den svängande hästsvansen i min skuggbild. Att just det grejen var en av mina högsta önskningar som liten, att ha en hästsvans som guppade flickigt när man gick eller sprang. Som jag drömde om långt hår! Inte långt från oss fanns ett par systrar som både hade hår ända ner till rumpan, och som jag avundades dem. Tror att jag pratade rätt ofta om dem som liten, just på grund av det där håret. Om jag inte minns fel så hette de Jeanette och Jenny.

Den där hästsvansen hade jag aldrig. För det första var jag totalt flintskallig i flera år, gick nog nästan i förskolan innan jag hade något som helst hår att tala om. Och det hår som sedan kom var kritvitt och fjunigt. Hör på detta: som liten gick jag ofta med en badhandduk på huvudet, slängde med den och lekte att den var hår. Stackars lilla flintisbarnet!

Inte är jag särskilt överdrivet bortskämd med svall nu heller, men jag slipper i alla fall gå runt med en handduk på skallen och simulera hår. Och så räcker det till och med till en svans om man så vill.

onsdag 28 mars 2012

Alerten

I vissa situationer är det svårare än i andra att uttrycka sig smidigt på det språk som inte är ens modersmål. I mitt fall då finska. Om det är främmande människor, man har bråttom, eller man ska prata om ett område man inte riktigt har en heltäckande vokabulär inom, då kan det hända att man stakar sig. Idag fick jag en crash course i just detta, alltså att uttrycka sig snabbt och rätt under press, när jag gick gatan fram med mp3-spelaren på hög volym i öronen, och en bil ylbromsade in intill mig och ett par hängde ut genom fönstret och med panik i rösten skrek att jag måste säga var sjukhuset är, VAAAR?!!! 

Inte för att skryta, men jag klarade det rätt bra, tycker jag. Huh.

måndag 26 mars 2012

Maija

Är man född i det här landet och stavar sitt förnamn som jag gör så får man i... tja, 95 % av fallen räkna med att namnet blir felstavat i de situationer då man muntligt berättar det för någon. Det skulle i så fall vara om någon helsvensk person tar upp ens namn som de kan fråga hur jag stavar det. I allmänhet har man väl lärt sig att säga namnet och i samma andetag bokstavera, och ännu upprepa det en gång när personen ifråga frågar upp om jag verkligen menar M-A-J-A, utan I?

Det kan jag förstå. Det kan till och med vara en liten icebreaker i många fall, att någon kommenterar stavningen och frågar om det är vanligt att man stavar det så på svenska och så vidare. Det jag inte förstår är varför alla envisas med att ändra stavningen i något skede. På nästan alla skriftliga avtal, där jag alltså själv har skrivit mitt namn eller bokstaverat det när jag har gjort avtalet, och sett att det blivit rätt, ändras ändå stavningen i något skede. 

Det här kontraktet har jag själv skrivit under med namnförtydligande och allt, och såhär kommer det tillbaka. Liksom, vad är oddsen att jag ska skriva mitt eget namn fel, så att man anser sig vara nödgad att rätta till stavningen? Hm.

In the glove

Så var den måndagen i handsken! Jävligt märkligt uttryck, det där, att ha homma hanskassa. Vadå i handsken? Vad skulle man lägga i den, annat än handen? Och när arbetsdagen är slut så tar man ju av sig arbetshandskarna, sådär metaforiskt sett. Då har man ju ingenting hanskassa. Hur som helst - bra gick det, nästan utan sömn. Men kaffet smakar Psycho Circus idag (alltså kiss, för den som inte hänger med i min avancerade humor, höhö).

Det jag har att glädjas över nu är ett par mail. Dels ett som jag skickade själv, för att jag tog mig i kragen och helt kallt bara klickade på send-knappen, fast det inte var nödvändigt. Jag bara kände för det. Dels det hurja trevliga svaret jag fick, ett sådant som värmer i bröstet. Och förutom den konversationen så värmer en annan konversation, förd på facebookmailen förra veckan. Ibland har man bara så sjuu-huukt fina människor i sin bekantskapskrets. Maila mera, folket!

Samma visa

Börjar kännas rätt tjatigt detta att hela tiden pipa att uhuu, jag har nästan inte sovit alls i natt, bjäbb, bjäbb, bjäbb. Fördelen med att inte orka försöka mera efter klockan 04 är i alla fall att man har rätt gott om tid att göra sig i ordning för jobbet.

Skit i det nu. Mot jobbet.

söndag 25 mars 2012

Det ordnade sig

Nackdelen med att vakna i ungefär föustiid är att man framåt kvällen blir så seg att man förvandlas till en liten sladdrig, överkokt sparris som kryper ihop i soffan och kanske somnar lite. Och kanske vaknar ett par timmar senare och inser att det visst var tal om att ringas och komma överens om vad vi skulle göra ikväll. Och så är det redan kväll.

Kanske man inte har hunnit äta någonting, och kanske man sådär allmänt ser ut som om man har kastats upp och tappats ner några gånger. Och kanske hjärnan inte riktigt funkar. Nå, det redde upp sig fint. Med den kvällsöppna butiken ett stenkast bort, dusch, hår- och ansiktsfixande (så gott det nu gick mellan akneangreppen, perkele) som hjälp. Hann till och med brygga ett par muggar kaffe som jag sög i mig medan jag öppnade dörren och släppte in Gänget.

Så har vi fått ännu en lördag att gå kring ett köksbord hemma hos Maja. Lite dricka, lite popcorn, lite prat, lite musik. Jag inledde kvällen med kanske den godaste ölen jag druckit någonsin. Av någon anledning har jag liksom varit helnykterist nu en längre tid, och den där första, kalla Tuborg lime cut-ölen som korkades igår var någonting utöver det normala. Kunde tänka mig att den skulle passa också för sådana som inte dricker öl i vanliga fall. Ljus, mild, fräsch öl med citruston. Ujuj.

Om ni undrar vad som pågår här så testar vi bara påståendet "Jamen skummet ur ölen sjunker undan om man sticker ett finger i det". Som lösning på I-landsproblemet "Gud så jobbigt att behöva vänta tills skummet lägger sig så att man kan börja dricka".

lördag 24 mars 2012

Saker som stör så satan, del åttahundratvå

Ni vet krogkedjan som finns lite varstans i Sverige, den som sedan nu sedan något år tillbaka också finns i Jakobstad. Tror jag har besökt stället en gång om jag minns rätt. Före det hette stället Madison, såvida det inte hann heta någonting däremellan som jag har missat.

Nå, hur som helst, den här krogen. Det som stör mig är när folk uttalar krognamnet fucking fel. Den heter inte "ou-lärris", då hade det stavats O'Larry's. Den heter "ou-leeris". Kolla filmen nedan, lyssna och lär.


Sådär. Och nu - sluta för fan att uttala det där ordet åt helvete. Eller så kan vi alla börja uttala ord på random. Varför inte Meck Duunalds eller Hällpi-Hälli.

Det här var ju jävligt onödigt

Jamen vad är det för fel jag har, när jag inte kan ta en regelrätt sovmorgon som normala människor?! Igen, denna lediga och fria lördag, hade jag kunnat sova till halv fyra på eftermiddagen - eller för fan, ända till måndag morgon om det skulle råka falla mig in.

Stillsam fråga: varför vaknar jag då 06.14 med ögon pigga och trinda som pingisbollar. Jag låg och tvångsvilade i sängen tills jag höll på att dö av tristess, sedan var det bara att kliva upp. Och jo, det var ju gemytligt att äta frulle i lugn och ro, utan att behöva fara någonstans. Inget fel i det. 

Men ändå. 06.14. På en lördag. Svårt att se den exakta meningen med det.

fredag 23 mars 2012

Anletet

Då och då, med jämna mellanrum säger det PLING, och så exploderar mitt anlete och jag drabbas av akut akneangrepp. Alltid flera på samma gång, som en blixt från en klar himmel. Känns lite onödigt med någon slags himla pubertet nu helt plötsligt. Man tycker ju att sådant kunde ha skötts där under nittiotalet.

Okej, exploderar är kanske att ta i. Jag vet att det finns sådana som faktiskt har problem med sin akne, och säkert skulle slå mig på käften för att jag ylar om några jävla finnar som ändå försvinner inom några dagar. Men ändå. Igår hade jag två. Nu inom några minuter sade det PLING ytterligare en gång, och en till uppenbarade sig. Få se hur man ser ut imorgon när man vaknar. Som en klättervägg, kanske.

Pizzafejset kuittar.

torsdag 22 mars 2012

Turnén fortsätter

Ikväll slog jag mig igen ner vid en färdigbryggd kaffekopp vid ett köksbord i Halkokari. Inte i samma hus som igår, dock. Måste ju ge mina värdar och värdinnor chansen att pusta ut lite mellan mina besök, och således travar jag runt i olika lägenheter istället. Den här gången bar färden hem till bästa L för att inhalera lite koffein, skratta bullrande och diskutera om osmakliga ämnen. Idag till exempel pissprov. Och bra mycket vulgärare saker, men det tänker jag inte gå in på, för då kommer jag att få en massa suspekta läsare som googlar in hit på äckliga sökord.

Imorgon är det motherfucking fredag. Igen! Jag kan inte fatta hur veckorna går så fort. Jag tycker att måndag var senast igår, och nu är det alltså tänkt att man ska knyta ihop arbetsveckan och liksom sticka iväg och fira helgledighet. Nå, inte mig emot. Jag har ett par viktiga projekt att ta i itu med i helgen. Och nej, numera är det inte "skriva åttahundra timmar på gradun" eller "läsa till litteraturtent" eller ens "skriva praktikrapport". Projekten går mera ut på att hitta a) trevlig vårkappa samt b) trevliga vårskor. Kan man väl stå ut med, tänker jag.




onsdag 21 mars 2012

Videokväll

Idag fick jag ett oerhört trevligt textmeddelande under eftermiddagen. Nämligen en inbjudan till min goda vän P efter jobbet. Mera exakt så gällde inbjudan kaffe och "titta på en video från en skidtävling när vi var sju och åtta år gamla". Nappar man på sådant eller? Hallå, jag hade praktiskt taget kunnat ta ledigt från jobbet för en sådan sak! Efter att ha packat ihop pinalerna på kontoret var det således bara att styra kosan mot Halkokari och bänka sig vid tv:n.

Eller ja först var det såklart sedvanligt häng i soffan, kaffe och prat med de två små invånarna hemma hos P. Jag fick spetsa lilla talterapeutörat för att hänga med i de snabba funderingarna som treåringen delade med sig av. Han pratar duktigt för att vara så liten, men snabbt, mycket och växlar fort mellan ämnen. Det var en lång berättelse om någon båtfärd med stora båten till mommos eller sedan var det inte mommos utan det var visst villan och sedan fick man äta fil i något skede, oklart om det var i båten eller när man kom fram, och så måste man vara försiktig när man gick på bryggan, och så var det något band man skulle hålla i och det ena med det andra. Och så växte det bär på någon holme också. Ojoj.

Treåringen: *prata, prata, prata*
Mamma P: Nej, nu får du vara tyst när mamma pratar!
Treåringen: *pratar ännu mera oavbrutet* 
Mamma P: Hördu! Nu pratar mamma och Maja! Nu får du gå och leka. Du behöver inte sitta där med marthaörat!
Treåringen: *världsrekordpratar* 
Mamma P: Men gå och lek! Eller gå åtminstone och koka kaffe då, istället för att sitta här.
Treåringen: *oförstående blick*  
Mamma P: Jaa-a. Det skulle nog vara det bästa du kunde lära dig. Att koka kaffe åt mamma.

Sedan, när vi hade druckit kaffe (som treåringen alltså inte kokade) så var det videotajm. Och ujuj, så hjärteknipande det var att se den lite skakiga filmen från Sandhagens elljusspår 1992. Där syntes en prick som kom närmare och närmare. En liten pyttig figur, som tappert "sparkka å staka" precis som pappa hade lärt ut. 

När pricken närmade sig kameran såg man att det verkligen var Maja 8 år som flinttade fram där i spåret med nummerlappen på bröstet. Toppluva och ljusa hårtestar som spretade rakt ut. Och alldeles för långa stavar, faktiskt. Hur hade pappa givit mig sådana? En stund senare kom P. Fjuttade på duktigt hon också. Inte fullt så långa stavar. Men en mycket rosa toppluva. Behöver jag berätta att jag darrade lite på underläppen när jag tittade på de där småttingarna i skidspåret? Antagligen inte.

Det fanns andra videosnuttar också. P:s mamma och pappa var sådana som ägde en av de där monstruöst stora videokamerorna då i nittiotalets början, och därmed finns lite klipp från olika ställen där vi båda varit med. Jag fick se min mamma stå och huka sig på en terrass i stentvättad jeanskavaj med en kaffekopp i handen tillsammans med dåvarande kollegorna. Och pappa stå i stickad polo och grilla i skären och berätta om en gång när elden var lös på mellantaket till bastun. Ja, och så en blixtsnabb undanmanöver med kameran när ett par familjemedlemmar nakna kastar sig ur bastun i sjön på midsommarafton.

Ja jävlar. Det är kul med video.

tisdag 20 mars 2012

Tom i huvudet

Ne-e, jag har nog ingen riktig bloggspiration, som det heter. Alltid är det ju roligt att gnälla på saker, men det gör sig liksom bäst om man varvar med trevligheter, och inte bara skriker varje dag. Nu kommer jag liksom inte riktigt på någonting sådant trevligt och inspirerande att skriva. 

Min blogg funkade bäst sålänge jag studerade. Då kunde man rätt fritt skriva om vad man hade gjort på dagarna, någon kurs som var på g, någon tentläsning, någon intressant föreläsning man hade varit på. Nu har jag ingenting sådant att behandla. 

Får väl bara fortsätta med min serie Saker som stör så satan, helt enkelt. När jag kommer på någonting störande nästa gång, vill säga.

För att väga upp detta rasslande om sådant jag retar upp mig på, ska jag nu i äkta Dr Phil-anda dra tre bra saker med den här dagen

1. Jag vaknade pigg strax innan alarmet ringde. Pigg, på riktigt utsövd!
2. Hade möjlighet att luncha i hälsocentralens kantin som omväxling till den sedvanliga matlådan, och maten var god! 
3. Fick fiilis och gick nyss ut på en mörk kvällspromenix med lite musik i öronen, och kunde gå nästan hela rundan på knastrande asfalt.





Detta är ett personligt meddelande till min pappa


söndag 18 mars 2012

Sedan då

Efter att ha stjälpt i mig de där två kaffemuggarna hoppade jag i skorna och gick ut en sväng. Fick på grund av kaffekrapulan gömma mig lite bakom solbrillorna till en början, men icke desto mindre njöt jag av ljuset, solen och det där fabulösa kvittrandet i buskar och träd som börjar dyka upp den här tiden på året. Det var ett lite taktiskt drag, det där att gå ut och röra på mig. Få igång blodcirkulationen (och därmed få koffeinet att sprida sig snabbare) och få lite frisk luft. Och d-vitamin! Vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att nästippen fick lite färg också. Kanske en fräken eller två. De brukar börja framträda på vårvintern.

Har sovit lite och dåligt inatt. Det var ett enda vridande och vändande och vaknande, och den där långa, tunga nattsömnen med långsam sovmorgon lyste med sin frånvaro. Känns lite som slöseri med en bra helg, när man inte får sova halva förmiddagen. Det är ju halva nöjet med lördagar och söndagar. I lördags vaknade jag typ kvart över sju som någon slags övertänd akrobat. Vad det nu är för vits med det.

Nå, den där svängen ute i solen gjorde susen. Återvände hem en stund senare med ny energi. Slarvade fram dammsugaren, moppade, putsade speglar, slängde ut mattor och filtar, vädrade en stund. Sedan kom jag på en grej som måste fixas i Öja, så jag körde raka spåret dit för att ordna med det. Drack en kaffekopp medan jag väntade.

Så kom föräldraskapet hem från skären just när jag skulle fara, och så fick jag mat. Kycklinglår med syndigt god sås, och gredelina morötter. Ingen aning om vad det var för art, de smakade precis som vanliga, kokta morötter, men var som rödbetor till färgen. Det var en lönsam resa, när man fick både kaffe och mat utan desto vidare svårigheter. Söndagsmiddag, på min ära.






Beroendet

Slappade deluxe igår. Så till den milda grad att jag glömde dricka kaffe, förutom det jag hävde i mig på morgonen. Nu sitter jag här med svidande, bultade ögon, som jag alltid gör vid dylika tillfällen och försöker hjälpa upp situationen med mugg nummer två. Jag som aldrig får huvudvärk, förutom om jag glömmer att dricka kaffe. Bara då. En rätt idiotisk sits man har försatt sig i, om man riktigt tänker efter. Kanske borde byta beroende? Typ meth? Eller de där pillren som pojkarna i Reindeer spotting popsade, Diapam?

Jaha. Om man skulle fortsätta bloggsöndagen med "Saker som stör så satan, del åttahundratvå", eller ska vi ta någonting positivare? Ska bara balansera upp koffeinnivån lite här först.

fredag 16 mars 2012

Freaky friday

Har fått undan massor med pappersarbete på jobbet idag! Fick sådant flow redan direkt från morgonen så det gällde att bita i och producera text utav bara helvete! Jag fick kruxa och kruxa och kruxa på listan "kontorsarbete som måste fixas", så jag kom ända längst ner på sidan när klockan slog fyra. Eller fem hann den visst slå innan dess, men det är väl inte så noga om hundra år.

Dessutom har jag medelst ett par telefonsamtal och en snabb utryckning och dörröppnande på lunchen också fått fixat spisen. Gick på ett kick och kostade gratis! Så HiMLa pRoDukTiV LuLz!

Ber om ursäkt för alla utropstecken! Som jag strör runt mig! Men när jag är så entusiastisk och har ett sådant flyt idag! Till skillnad från till exempel igår! Då jag mera var som en apatisk sengångare!

Min mor uttryckte en viss oro över att jag mixtrade med elspisen igår (fipplade med proppskåp och fick det plötsligt att lukta bränt gummi i hela köksregionen helt plötsligt, ojdå), eftersom jag ringde heimgååln och försökte rådfråga pappa litegrann. Nå, inte blev varken han eller jag särskilt mycket klokare av samtalet, så jag gav upp spisprojektet och gick och la mig istället. 

Idag sms:ade mor och undrade om jag hade överlevt natten. Jag svarade klämkäckt något i stil med att "Nej. Jag textar nu från dödsskuggans dal". Och mamma textade tillbaka: "LOL".




torsdag 15 mars 2012

Careful what you wish for

Jaha. Skulle inte ha nämnt det där om att "jag skulle aldrig reagera likadant om till exempel ugnen skulle gå sönder", när jag blev så rabiat så jag nästan slet loss min egen arm häromsistens när datorn krånglade. Nå. Ikväll slutade så plötsligt spisen att fungera. Först kokade vattnet i kastrullen, och sedan slutade det koka. Sedan svalnade plattorna, trots att jag försökte mixtra och flytta runt kastrullen och prova dem alla fyra. Stod till sist lite trött och lutade handflatorna mot de pissljumma kokplattorna och tänkte i stora drag "ei näin".

Fast egentligen stämde det som jag sa. Jag drabbades inte av galopperande helvetesilska. Jag blev mest bara ännu mera leid och trött. Menåååh så segt.

På så vis. Vad gör man då? Någon som känner att de vill fixa en spis? Någon? Ingen?

Kära dagbok

Idag har jag verkligen inte lust med någonting. Alls. Har legat i soffan en bra stund och stirrat i taket och försökt hitta på någonting trevligt eller inspirerande att lägga tankarna på, men inte kommit på någonting. Alltså verkligen inte någonting.

Leidon. Yleinen vitutus. You name it.

Ursäktar ni mig medan jag går och drar någonting gammalt över mig? Min självömkan, exempelvis. Adjö.

onsdag 14 mars 2012

Retro



Check it out. Har numera den här fiilispjäsen hemma hos mig. Mommos gamla kaffetermos, retro på riktigt. Passar ju mig som gillar saker med lite själ i. Fick den senaste helg när jag var i Öjan. Eller ja, fick och fick. Tjatade till mig kanske jag gjorde, minns inte så noga.

Mamma hävdar att kaffet smakar unket ur kannan, men det håller jag ikki med om. Jag tycker tvärtom att kaffet smakar extra bra när man får nöjet att hälla upp det ur en sådan prydnad. Upp till bevis, säger jag till den som kommer på kaffe nästa gång.

Somnade på soffan när jag kom hem från jobbet, och vaknade flera timmar senare och var i obalans med allt i min lilla tillvaro. Jag har inte rett upp det ännu heller. Hann i alla fall till butiken här ikväll innan den stängde, fixade mat, matlådor och tvättade kläder som ännu ska hängas. Nu är klockan elva och jag har inte ännu hunnit dricka kvällskaffe och är därmed om möjligt ännu mera ur balans. Fan.

tisdag 13 mars 2012

Skomakare Snäll




Var till skomakaren idag, och tydligen behöver man inte längre vara arg, gammal, snäsig och hata allt som rör sig för att få syssla med det här yrket. Kanske har tittat lite för mycket på Alla vi barn i Bullerbyn, när jag tänker efter. I Vasa fanns en folkilsken skomakare som nästan högg efter en som en skygg hund när man kom in i butiken. Eller var det Åbo? Arg var han, hur som helst.

Idag fick jag träffa en skomakare som var både ung och trevlig, och dessutom hade världens snällaste ögon och gjorde ett fint jobb. Förutom det var han både snabb och billig. Inget att klaga på där, inte.

Efter jobbet var jag ute en sväng och samlade d-vitamin. Det kanske kan se lite grått, halt och besvärligt ut, men de där sliriga spåren och hårda snökanterna betyder också någonting trevligt. Nämligen att snön håller på nötas bort och våren är på väg. Man får känna asfalt under dojorna då och då. Det där knastret! Det är lika trevligt varje år.

måndag 12 mars 2012

Krampen

Bloggkrampen håller i sig. Jag har tappat min, min... kreativitet, milda makter! Och jag kan inte fylla på den såhär mitt i veckan hur som helst. Måste ju vara i körskick imorgon. HÖHÖ.

Om man skulle ta och diska ur en och annan stekpanna eller något istället.

lördag 10 mars 2012

Shades

Veckorna går fort nu! Tycker det var igår som jag satt och åt långsam lördagsfrulle, men det kan ju inte rimligtvis vara mindre än en vecka sedan. Rätt okej detta med att jag från köksfönstret kan se hur det droppar tätt, tätt från taket. Nu har det dessutom varit två morgnar som jag inte har behövt skrapa rutorna på bilen, det måste ju betyda någonting.

Och! Igår köpte jag solbrillor, det måste ju också vara ett vårtecken, trots att det är metervis med snö överallt ännu. Brillorna kostade about 5,90 på Gina Tricot, det är ungefär den summan jag brukar lägga på shades. Visst är Raybans för tresiffrigt belopp snygga, och med all säkerhet bekväma också. Men med min livsstil funkar inte riktigt sådana. Kan inte ligga och rulla på sundmunplayan och springa upp och ner i vattnet med dyra brillor liggande var som helst. Bättre i mitt fall med brillor man kan råka trampa på, så kan man köpa nya sen. Säger som min kompis E - det blir i så fall efter den där lottovinsten. Som känns rätt osannolik, med tanke på att jag inte lottar.


onsdag 7 mars 2012

Mäktigt

Hej hej hallå, dagboken! Ikväll var jag ute och sprang, det gick sådär mellanlätt den här gången. Jobbigast är den där första halvkilometern, innan man har fått upp värmen. Har lärt mig att man ska klä sig så att man småfryser till en början, då blir det lagom när man väl kommer igång. Det är inte så halt mera heller, sålänge man håller småkoll på vad det är för underlag där man springer, ibland kommer partier med riktigt blank is, och då kan det vara skäl att inte göra några snabba byten av riktning.

Jag var lite inne i min egen värld där (som jag brukar vara, om någon har tänkt kontakta mig under någon av dessa löprundor får man förbereda sig på att skrika högt och vifta tydligt), tittade på vägen och på skogen och på lite allt möjligt kring marknivå. I trakten kring Sandhagen fick någonting min uppmärksamhet och jag vände således blicken uppåt mot himlen. Och möttes av det mäktigaste jag har skådat på jag-vet-inte-när. Ett lysande, flammande, pulserande norrsken som liksom dansade över hela himlen i långa, slingrande vågor! Nästan neongrönt var det, och så otroligt tydligt. Det ändrade form hela tiden,och liksom flöt fram och tillbaka.

Jag tror faktiskt att jag aldrig har sett ett norrsken förr. Inte ett sådant här, riktigt ett. Någon gång har väl himlen skiftat lite i grönt och man har kunnat ana lite ljusare partier i skyn, men inte såhär. Jag, som tydligen har blivit en liten klenis, blev så tagen att jag - jo, faktiskt - kände tårarna bränna bakom ögonlocken nu också. Under en löprunda. För att det var norrsken. Ähum. Men det var verkligen ett mäktigt, lysande inferno, och jag var alldeles ensam under den brinnande himlen på en mörk väg. Om det nu kan vara något försvar. Hela vägen hem sedan sprang jag och tittade på skyarna åt alla håll och njöt av skådespelet.

Ibland blir jag hurja tagen av sådana där mäktiga saker i naturen. En gång sprang jag i Terjärv i ett så starkt månljus en sen vinterkväll, att man såg nästan lika bra som på dagen. Det var bara kall, knarrande snö längs ett skoterspår, månen och jag. En nästan overklig känsla.

En annan gång for vi hem från villan vid midnatt en augustikväll med båt över kolsvarta vatten. Då fick jag igen den berömda Klumpen  halsen, för att det var så fint. Lite kyligt, väldigt ensligt, och så mörkt att lanternan i aktern bara var som en lysande prick mitt ute på sjön.

Och! En sensommarkväll när jag var ute och sprang i Öja för ett par år sedan. Då det åskade i Kronoby och i Kokkola, men inte i Öja. Det var istället laddat och kvavt i luften. När jag sprang över broarna mot Kokkola såg jag åskvädret över Yxpilahamnen. På håll syntes ansamlingen av blåsvarta moln, som då och då lystes upp av ljungande blixtar. I marken kändes då och då ett vibrerande under fotsulorna, då åskvädret levde om och mullrade. Jag sprang precis mellan åskvädren i den kompakta, tunga luften och bara tittade och lyssnade på skådespelet.

Naturromantikern har talat. Nu måste jag nog göra någonting mera konkret och produktivt för att liksom väga upp det här.

tisdag 6 mars 2012

Björnen sover

Sov nästan ingenting inatt. Lite sömn till och med i jämförelse med min vanliga minidos sömn. Är osäker på om det ens blev någon regelrätt sömn, men i alla fall några snuttars slumrande. Nu är jag så trött att jag nästan somnar sittande. Blir nog att söka sig tidigt i säng ikväll, har jag på känn. 


Typ såhär är fiilisen. Observera nosen vid 0,07.

måndag 5 mars 2012

Rusch

Om ni frågar mig så var det ett sådant där fantastiskt löpväder ikväll igen. Rätt kyligt, med oj så friskt i luften! Vindstilla, stjärnklart. Och så lätt det gick! Flinet på bara, och denna gång utan Loranga i öronen. 

Var tvungen att dra två ruscher uppför sjukhusbacken på väg hem, bara för att fötterna var så lätta. Wawawiiwa, som Borat skulle ha sagt.

söndag 4 mars 2012

Saker som stör så satan, del... tja, åttahundraett?

Som bekant är jag ju en språkhitler av stora mått. Jag irriterar mig o-er-hört på att man skriver fel! I mitt yrke har jag ju att göra med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi, och det är en helt annan sak, mina vänner. Det är en en sak att ha dyslexi och alltså ha grava svårigheter att läsa och skriva överlag på grund av en faktisk nedsättning, och på att bara skriva slarvigt eller inte bry sig om att kolla upp hur man formulerar sig. Mina favoritexempel:

1. Jämnställdhet. Åfyfan så jag hatar att läsa det ordet! Lyssna nu noga och glöm aldrig: DET HETER INTE JÄMNSTÄLLDHET - DET HETER JÄMSTÄLLDHET. Läs det igen. Jämställdhet, utan n. Det komiska var att jag i en blogg nyligen läste hur en lärare skrev att hon skulle ta upp just "jämnställdhet" med sina elever. För att "jämnställdhet" var någonting hon var intresserad av. Mina ögon! Det svider!

2. Streck/sträck. Ett streck är en linje, typ "nu ska jag rita en rakt streck". Sträck är någonting annat, typ "jag läste boken i ett sträck", eller "sträck upp handen om du vill fråga någonting".

3. Hälg. Det finns inget sådant ord. Det heter helg. Kan det vara seriefiguren Hälge som har strulat till det? Namnet skrivs ju också egentligen Helge, det är bara i älgfallet man har dragit till med ä-versionen för att göra en grej av att figuren är just en älg.

4. Skumppa. Som i den där bubbliga drycken man skålar i. Det stavas skumpa. Lika som man stavar till rumpa eller lampa. Om man inte specifikt menar den där produkten som säljs i burkar vars produktnamn är just Skumppa, typ "jag står här och väljer mellan Skumppa och Kurko".

5. Exem. Alltså hudutslag. Det stavas eksem. Punkt.

6. Skutta. Betyder alltså ordagrant att man studsar upp och ner, hopp, hopp, hopp. Kaniner och harar skuttar fram. Här i Österbotten används det dock felaktigt när man berättar att man går ut och går med barnvagn. För det första är jag lite allergisk mot att säga att man "far ut å skutt" också i talspråk. Vadå "ut å skutt"? Kan man inte säga att man går ut och går, och händelsevis har vagnen med sig? Men det är en sak att säga det - det gör man som man vill - och en annan att skriva det. Jag fnissar alltid när jag läser att någon på lite obekväm standardsvenska skriver att "idag var jag ute och skuttade". Muahaha, det måste ha sett rätt konstigt ut. Med en vuxen människa som kommer studsande längs vägen. Boiiing-boiiing-boiiing. Och med en vagn med sig dessutom.

Nåja. Det var några exempel. Nu kan ni roa er med att peka ut mina stavfel i den här texten, för de förkommer med all säkerhet. Och så kan ni lite förundra er över om jag verkligen inte har någonting viktigare att fundera på. Sorry, är man språkhitler så är man.

Kisastudio under täcket

Dagen började med Vasaloppet på svt play. Sådär lagom bekvämt i sängen med laptopen på en stol intill. Om man säger så så gick Vasaloppet rätt mycket lättare för mig än för tätklungan, som alltså gjorde annat än slappade sig igenom loppet. Och min favorit Jörgen Brink vann!

Lyssna nu väldigt noga. Detta är det enda tillfället det är okej att heja på en svensk. Som finländare är det ju nästan mera viktigt att en svensk inte vinner än att en finländare gör det i idrottssammanhang. Det är inpräntat i den finländska själen. Men Vasaloppet är ett svenskt lopp. Det är så traditionellt svenskt det kan bli, med dalkullor och blåbärssoppa och svensk folkmusik som signatur. Vasaloppssegrare är riktiga hjältar där i norra Sverige. Därför är det rätt och riktigt att svenskar får vinna på hemmaplan. (Tänkte nästan dra en parallell till Sauna-MM i Finland, men så kom jag på att det nog inte var så lyckat. För det första så var det ju en ryss som satt längre i bastun, och för det andra så fick det ju ett tragiskt slut, hela mästerskapet. Undrar förresten hur han mår nu, Timo?).

I övrigt har söndagen inneburit det vanliga. Av de tre T:na som folk brukar tala om (träna, tvätta, tv) att man sysselsätter sig med på helgerna har jag bara åstadkommit ett idag, och det är träna. Drog sedvanligt iväg på pumppi, och därefter via en ganska folktom butik. Tydligen hade folk prioriterat annorlunda än att handla mat den soliga söndagen till ära.

Jag vet inte jag. Jag ser inte riktigt tjusningen med de här vinterdagarna, soligt eller inte. Eller ja, jo, nog är det ju för all del trevligare med sol och nollgradigt än -28 och mörker, som det har varit tillräckligt. Men det är direkta suget att fara ut och njuuuta direkt man vaknar, det finns inte hos mig. Det är fortfarande vinter, och det är en årstid jag ikki gillar. Det är fortfarande snö, man måste fortfarande vara påbyltad. Däremot - när jag vaknar en sommarmorgon drabbas jag genast av MÅSTE-UT-MÅSTE-TILL-STRANDEN-MÅSTE-SIMMA-MÅSTE-SOLA-KAN-INTE-VARA-INNE-panik.

Okej, men erkänn nu, folket. Det som egentligen är positivt med de här vinterdagarna är - att man vet att de håller på ta slut. Typ åh, vad vintern är vacker - det betyder att den snart är borta.

Igår, lördagen till ära, hade jag några damer och herrar över på lördagsfika. Med kladdkaka och allt. Kladdkakan fick utlåtandet "Tack för det fantastiskt goda kakan!" och några sekunder senare förtydligandet "...alltså jag var inte ens ironisk nu, den var faktiskt god". Haha! I dagens samhälle är ironin så utbredd att man knappt kan säga någonting utan att vara osäker på om mottagaren tolkar den med ironihatten på sig eller inte. Tur att man kan förtydliga. Och tur att kakan smakade.

lördag 3 mars 2012

Yäk

Ny dag, nya upplevelser. När jag borstade tänderna nyss, fick jag plötsligt en rätt obehaglig känsla i käften. Det visade sig att en av de små borsttofsarna - de där som sitter i klungor och bildar själva borstytan på tandborsten - hade lossnat. Hela tofsen, vilket ledde till att munnen var full av små strån, alltså. Det kändes som om jag plötsligt hade bitit loss en stor hårtuss. Rätt äckligt.

3096

Förresten kan jag tipsa om en annan bok också. En som jag har "läst" som ljudbok när jag har sprungit. Nämligen denna:


Skriven av Natascha Kampusch, som vid en ålder av tio år släpades in i en skåpbil och kidnappades på väg till skolan. Och sedan var fånge i en källare under ett garage i åtta år. Hur hon överlevde misshandel, svält, isolering och den ständiga rädslan att bli ihjälslagen, vilket hon ständigt hotades med. Förövaren straffade henne dessutom ytterligare med att slå av elektriciteten så att hon måste vara i kolmörker långa tider. 

Det var en hurja gripande story, det säger jag bara. Natascha hade dessutom struliga hemförhållanden, hennes föräldrar var skilda och hennes förhållande till mamman var väl inte jättebra. Mamman var ändå mycket noga med att man alltid "måste säga hejdå när man skiljs åt, för man vet ju inte när man ses nästa gång". Och så ville hon inte att Natascha skulle gå ensam till skolan, om någonting skulle ske. På det svarade Natascha ordagrant "Vad skulle kunna hända?". Nej, just det. Nå, till exempel så hände det nu att hon blev kidnappad som ett 10-årigt barn och blev fri som en 18-årig kvinna.

Och sedan då, hur ska man kunna rymma? Om man försöker - kommer någon att tro en? Till exempel fick Natascha efter flera års fångenskap följa med kidnapparen till en butik. Hon hotades med att bli ihjälslagen på fläcken om hon knystade så mycket som ett ljud. Så vad gör man då? Säger man åt kassatanten "Hjälp, jag kidnappad", varefter kidnapparen slätar över med att flickan är psykiskt sjuk och pratar dumheter?.

Det finns flera ställen i boken som är sådär hårresande otäcka och gripande. Som just i butiken när försäljaren undrar "Kan jag hjälpa dig med något?" och Natascha helst vill säga "Ja, tack. Jag är fånge i den här mannens källare sedan sex år, mina föräldrar tror att jag är död. Kan du ringa polisen?", men inte kan, eftersom förövaren håller koll på henne och dödar henne om hon avslöjar honom.

Eller när Natascha hade varit kidnappad i några månader, och det var Mors Dag, den första hon inte fick fira med sin mamma. Och hon beskriver hur hon med penna och sax och papper som hon har i skolväskan klipper hjärtan och gör ett morsdagskort åt sin mamma. Kortet pyntas med hjärtan som hon klistrar fast med en tub hudsalva som finns i källarhålan.

Eller! När de åker bil och stoppas av polisen för en rutinkontroll, och hon är så nära att bli fri, men ändå är för rädd för att skrika på hjälp. Vem skulle tro ett barn? Hon försöker ändå mima "HJÄLP", men polisen är för upptagen med att kolla körkortet för att se hennes nödsignal.

Hu, en sådan hemsk bok. Bra, men hemsk. Sedan vet jag inte om jag precis rekommenderar att lyssna på den när man är ute och springer längs ensliga, mörka stigar sent på kvällen. Plötsligt blir varje knak i skogen rätt obehagligt, och varje vit skåpbil ett potentiellt hot. Man har liksom hjärtat i halsgropen från förr med den här boken. Läs!

fredag 2 mars 2012

Kvalitetsbok

När jag springer brukar jag lyssna på musik. Det är nästan all slags musik, eller det är det inte alls, det är inte jazz, inte punk, inte dödsmetall, inte klassiskt, inte progg, inte Celine Dion och inte dansband. Men det är en del olika grejer hur som helst. Nå, när det blir tråkigt att lyssna på musa, och man vill ha någonting att vila tanken på när man springer, då är det trevligt med - tamtadaa - ljudbok! Speciellt under långa länkar. Och nu fick jag det att låta som om jag brukar syssla med stenhårda fyratimmarslöprundor. Njä.

Nå. Hur som helst. Jag har lyssnat på lite ett par böcker av Paasilinna, Två Nötcréme och en moviebox av Filip och Fredrik, och här senast Tårtgeneralen av samma duo. Rätt underhållande. Så häromdagen när jag inte kom på vilken bok jag skulle kunna fortsätta med, då blev det av en slump - Loranga.


Jo, Loranga är en barnbok. Men den är så mycket mer än det. Det är en av de där böckerna som jag eeelskade som barn. Eller nej, som barn kanske jag främst gillade den. Nu när jag som vuxen har haft möjlighet att titta i den, då har jag nästan skrattat läppen av mig. Den är ju helt sjuk! Den är sådär knäpp-på-riktigt-rolig. 
"Och under bordet ligger en ganska tjock och slö pappa. Han är väl det enda i köket som inte är rött. Han är mera... orange. Som Loranga. Han heter Loranga också. Och han är en jättebra pappa – han bryr sig inte om någonting."

"Om det brakar till som en kanon i hela huset  är det Loranga som har satt på Melodiradion. Han måste alltid ha på det allra högsta, för annars får han ont i öronen. Och så måste det vara popmusik, för annars får han magknip."
 Jag fnittrade till högt flera gånger då jag hörde på den, antagligen till min omgivnings nöje. Jag menar, storyn. Hur festlig är nu inte den? Pappa Loranga och sonen Masarin som mest leker på dagarna. Giraffen som sover bakom garaget med huvudet i en konservburk. Den hypokondriske Dartanjang som har sådana oerhörda "vallningar i knäna" och "feber i halva febertermometern", och vid ett tillfälle hade dessutom "lilltån gått i baklås" att han knappt överlever. Och måste bo i vedboden för att inga baciller skulle hoppa på honom. Där sitter han då om dagarna och skriver kryss i tabeller för att hålla ordning på allting.

Jo, och tigrarna i skjulet! Som badade en stund i Lorangas bassäng (vilken bestod av ett garage utan tak som det hade regnat in i) och därmed blev helt urblekta och halvtrasiga.


"Äääh! Spring tillbaka till skogen! Ni ser ju inte kloka ut... med lösa öron och allting, sa Loranga.
"Nää, sådana här skruttigrar är ju inget å ha", sa Masarin och la ifrån sig krigkniven. "Dom ser ju ut som gamla telifoner!".

Obs, telifoner. För så heter det i Loranga. Telifoner och kalisonger. Herregud en sådan bra bok. Borde skaffa den åt mig själv bara som en investering.


http://tiotretton.files.wordpress.com/2012/01/st_loranga_top.jpg?w=500&h=333

torsdag 1 mars 2012

Bloggkramp

Lider av allvarlig bloggkramp typ 2. Nu har det gått så många bloggfria dagar att jag inte riktigt vet hur man gör mera. Kommer ikki igång. Får lov att mjukstarta med denna information, bara så att ni vet att jag lever. Sedan kanske det blir mera när bloggproppen har löst sig.