onsdag 30 mars 2011

GRRönvita GRRejer

När det gäller inredning är jag fortfarande novis. Jag har liksom aldrig bott så permanent på något ställe att jag har brytt mig om att lägga pengar och energi på att inreda i ordets rätta bemärkelse. Alltså nog placerat ut saker sådär som jag gillar dem och sådär, men inte mera än så. Har på så sätt inte hunnit skaffa mig en uppfattning om vad jag gillar och ogillar.

Det jag dock vet att jag inte tycker om är plotter och prydnadstjafs, vitrinskåp, furu och blått som inredningsfärg. Inte heller gillar jag inramade foton. Bland det fulaste jag vet är nog de där jävla konfiramtions-, bröllops- och studentfotona som brukar finnas uppradade på tanters hyllor. Fy fanken vad det känns 1989 med sådant. Och väggord. Väggord är så uttjatade att jag vill kräkas lite på dem. Det allra värsta är CARPE DIEM i snirkliga bokstäver. Finns det något som mera överanvänt än just det? Carpe whatever... Om jag skulle slänga upp en väggtext skulle det vara följande, som jag hittade på nätet: KUKK DE I RÖIRI

Det jag däremot gillar är färgerna grönt och vitt. Har jag märkt. Det är en trevlig, harmonisk och fräsch kombination tycker jag. Hemma hos mig ser man därmed en hel del av sånt.


Grönväxter gillar jag. Bland annat den här fina som står på köksbänken och inte rör en min trots att den står intill spisplattorna och får ganska hett om öronen ibland. Alla mina blomkrukor är vita. Av olika form och fason - men vita.


Gardinerna är grön-vit-svarta.


En grön bricka.


Mina gröna älsklingsmuggar, köpta för 20 cent styck på Ikea, och kombinerade med grön-vita assietter. Gillar det knubbiga bladet på fatet dessutom.

måndag 28 mars 2011

7K

Jaha, sjukledigt då. För första gången i hela mitt liv har jag sjukanmält mig. Eller ja, en gång som typ 19-20-åring (?) hade jag lovat att hoppa in på bybutiken men fick 39-gradig feber och fick ringa och säga att jag inte kan komma. Men sjukledigt som i att hämta sjukintyg och sjukanmäla sig, det har jag aldrig gjort förr. Någon gång ska vara den första.

Ändå har jag så grymt dåligt samvete för att jag är hemma. Låg i sängen och angstade och ville inte ringa Työplus och tänkte att om jag ändå skulle... Men jag tar det säkra före det osäkra och är hemma idag. Utan att gå in på några detaljer har vi haft magsjuka som har florerat på sjukhuset, och dessutom bland våra barnklienter. Verkar som om jag trots mitt annars ganska tuffa immunförsvar har lyckats dra på mig någonting. Idag mår jag bra, men med tanke på att gårdagen var den värsta hittills så ska jag inte utmana ödet. Ska vara hemma och dricka piimä istället.

_____________________
Tillägg 18.23

Känner att jag måste klargöra lite. Med "gårdagen var den värsta hittills" menade jag alltså inte att den var det värsta jag har upplevt hittills i mitt liv, utan att jag bara har varit lite dålig sedan i fredags, och att söndagen var den värsta. Men en natts sömn gjorde susen, nu mår jag okej igen och har druckit min piimä. Imorgon blir det jobb:)

fredag 25 mars 2011

Veckan på stickan

Fredag igen. Känns som om jag har sagt det förut så jag låter bli att upprepa hur hisnande snabbt dessa veckor susar iväg. Måndagen är egentligen den enda dagen då jag hinner tänka att det är en ny vecka, resten av dagarna räknar jag som "loppuviikko" och nästan-helg-redan. Förstås är det trevligt med helg, det tänker jag inte ens försöka förneka. Sovmorgon, äta frulle invirad i täcket, slösurfa och dricka kaffe - vem tackar nej till sånt? Men de snabba veckorna är också lite skrämmande, när man borde hinna med i något slags tempo också.

Veckan som gått har varit en ganska omväxlande sådan. Olika möten och träffar där olika intressanta saker har kommit upp. Vissa delar av sjukhuset är för tillfället i karantän, så när man passerar ska man iklä sig full skyddsutrustning med gröna överdragskläder och rejäla gummihandskar och genomföra noggranna tvättningsceremonier. Det är lite speciellt.

Har dessutom haft flera telefonsamtal och konsultationer och ärenden än vanligt, och jag har suttit med pulsen dunkande i halspulsådern i flera omgångar. Det är en sak att tala finska. Det är en annan sak att sköta mera avancerade ärenden på det språk som inte är ens modersmål. Jag blir alldeles torr i munnen och rösten darrar när jag riktigt anstränger mig för att få ihop en vettig helhet av mitt prat.

Det svåraste är fortfarande att tala i telefon, och allra mest speciellt utmanande är det när man ska ringa och diskutera lite mera känsliga eller svåra saker. Det är då som man inte vill välja fel ord, uttrycka sig klumpigt eller ge fel nyans åt det man säger. Svårt, svårt, svårt.

Men hej - nu kopplar vi bort det några dagar och njuter av att det är veckoslut!

torsdag 24 mars 2011

Ojsan, HOPPSAN då!

Igår missade jag visst Teh Internetz totalt. Jag var nämligen mycket upptagen med att sova. Jag har sovit mycket mer än klockan runt, för er som är intresserade. Och det är ganska beundransvärt med tanke på att jag kom hem vid halv fem på eftermiddagen och börjar jobba vid åtta på morgonen.

Då har jag naturligtvis varit alldeles väldigt pigg idag, kan man tänka. Not. Tvärtom var det ganska segt att ta sig upp i morse. Hm. Jag han tydligen bli van med min dvala, och kunde ha fortsatt ett tag till. Vad sägs om att krypa ihop som en igelkott under en lövhög på hösten och vakna när solen värmer ens nos i maj? Så ska jag nog göra nästa år.

Idag har vi haft premiär på jobbet, den allra första videofluorografin på Mellersta Österbottens Centralsjukhus. VFG är alltså en avancerad sväljningsundersökning som är helt sjukt siisti. Man sitter och käkar kontrastmedel med påslagen röntgenapparatur och ser hur sväljningen och transporten ner i magsäcken lyckas. Bilden på monitorn är häftig, det ser ut som ett skelett som äter någon form av svart mat. Kommer att bli en mycket användbar metod för att utreda sväljningsproblematik, och jag hoppas jag får vara med flera gånger.

Tror att jag skippar dagens efter-jobbet-tupplur. Känns som om jag har vilat tillräckligt det senaste dygnet. Eh.

söndag 20 mars 2011

Lördagskväll med FF



FF är Fina Flickorna, och tillsammans med dem hade vi en trevlig och lagom uppsluppen lördagskväll i nöjesmetropolen Kokkola. Lite försittning hemma hos mig som brukligt, med ett par flaskor vin och Towersspelande. Det där spelet har blivit en riktig hit här, för redan med ett par vinglas i knoppen börjar den bli lite skakigt att få klossarna att hamna rätt. Dessutom kan man använda klossarna till att skriva obscena ord, men den aktiviteten censurerar jag från den här bloggen.


I något skede pep någon förskräckt att man inte hade hunnit äta tillräckligt, och jag som inte direkt är Drottningen av Snacks var lite dåligt utrustad. Men de stackars hungriga gästerna var så nöjda med ostmackor. Ostmacka och rödvin, det duger hur bra som helst:)

I den begynnande natten traskade vi sedan till centrum. Kryssade i Neristadskvarteren och hittade fram till Calle längs sundstranden. Det var en rolig promenad som innehöll lite olika slags pauser och mycket skratt. Citat: "Men tyst. TYST. Om ni inte är tysta så spyr jag!".

Trevlig kväll, allt som allt. Fina flickor, gott vin, mycket skratt. Jag har sovit bort hela söndagen och hann nätt och jämnt på "morgonkaffe" till Öjan ikväll. Håhå.

fredag 18 mars 2011

Axel Axelsson

Var och lyfte bänkpress en dag förra veckan, vilket inte sker särskilt ofta, eftersom jag sällan har någon som kan säkra åt mig. Med min tendens att slänga skivstänger i huvudet är det lite av en fördel att ha en kaveri med sig. När bänkandet sker leder till att höger axel efteråt blir alldeles obrukbar. Någonting är skit med den axeln, för det är bara högern som sippar ihop. I en dryg vecka har jag alltså haft en värkande högeraxel. Mycket enerverande.

Igår var jag ute på en så splendid löprunda man bara kan tänka sig. Typ nollgradigt, klart i luften, plogade cykelvägar, musik i öronen och så lätta fötter att de knappt nuddade marken. Det var en av de där rundorna som jag har berättat om tidigare. När andningen fungerar automatiskt, hjärtat pumpar jämnt och starkt och benen tickar fram som en klocka - tick, tack, tick, tack.

Och så dras man med en värkande axel som bara jävlas med en hela vägen. Det gör liksom ont att bära upp armen, det värker någonstans inne i axeln. Övervägde att slita loss armen och lämna den i någon snödriva någonstans, men jag besinnade mig. Förresten hade den jävla axeln säkert fortsatt att ge mig fantomsmärtor på ren jävelskap. Hur frustrerande är det inte att axeln värker så att man inte får springa ifred?

Låg en stund och svor på hallgolvet och kylde ner axeln med ett paket frysta broilerstrimlor när jag kom hem. Lite bättre nu i alla fall.

onsdag 16 mars 2011

Dålig kaffekarma


Gårdagen blev ju till en riktig pummidag. Sova bort hela kvällen, vakna kvart över nio och realistiskt nog känna mig orolig eftersom jag inte hade druckit något kaffe sedan i förmiddags. Om jag inte får mitt kaffe mår jag pytonsnok. Riktigt illa.

Inget annat hjälpte än att veva igång kaffekokaren då. Vanligtvis dricker jag kaffe sent, och har aldrig upplevt att det skulle störa nattsömnen. Ligger nog i generna, för på Nyströmsbackan har det alltid druckits kaffe som det sista man gör innan man lägger sig. Men att först sova sisådär fyra timmar, och sedan vrida i sig två muggar kaffe halv tio är ju inte direkt optimalt ens för en koffeinsucker som jag. Därmed låg jag i sängen klarvaken och surfade ännu efter klockan 03 någon gång. När jag somnade vet jag inte, men jag vaknade 06.50 och var redo för en ny dag.

Så kommer jag till jobbet, och stegade in i kafferummet för att koka kaffe. Sådant behövs för att vakna till liv efter tre timmars nattsömn. Och så var kaffet slut. Jag gjorde faktiskt ett försök att skrapa ihop till en kopp med hjälp av den knappa skopan som fanns längst nere i burken, men resultatet blev en disaster. Typ extra blaskigt trastpiss. Jag kunde inte ens lura mig själv med den skiten.

Fick således klara mig till klockan ett och lunchrast utan kaffe. I lunchrestaurangen hämtade jag därmed kaffe på maten, och det var ett av de rätt få tillfällen då jag dricker det som bjuds där. Det är nämligen sådant där läbbigt kaffe som kommer ur en automatliknande maskin, som nätt och jämt fyller en liten, vit restaurangmugg, överlägset det osexigaste kärlet att dricka kaffe ur. Och tur är väl att kopparna är små, för maskinkaffet smakar nämligen arsle. Möjligtvis går det att kamouflera med mjölk och socker, men svart maskinkaffe är ingen kulinarisk upplevelse. Och fy fan vad snobbig jag låter nu. Precis som om jag vore någon slags barista eller kaffekännare. Nåväl, bättre med maskinkaffe än inget kaffe, resonerade jag.

Efter jobbet hann jag bara hem och skifta kläder innan jag drog vidare till gymmet på ett pumppipass. Sedan via butiken (kaffe och skithuspapper för att styra upp min livskvalitet lite), cykla hem, duscha, äta. Och gissa, gissa om det var en fröjd för örat att höra mitt eget kaffe puttra i kokaren efter allt detta? Och gissa om det smakade bra?

Klick - offline

Det sa bara KLICK när jag kom hem från jobbet idag, så slocknade jag. Vaknade kvart över nio på kvällen, och jag var bara "Va? Kväll? Morgon? Sommar? Vinter? Maja? Gösta Prüzelius?". Jag visste ingenting om den här världen. Hmpf. Hate when it happens.

Men skit samma. På tal om skit förresten så upptäckte jag att jag har nästan slut på muggpapper. Om jag inte kommer ihåg att inhandla nytt på väg hem imorgon är jag *trumvirvel* i pisset.

Och så ansåg jag att det var ytterst nödvändigt att ansa ögonbrynen kvart före ett på natten. Lite fel i tidsprioriteringen kanske, men attans så sniggt det blev.

måndag 14 mars 2011

Från know-it-all till självutnämnd nolla

Hade bästaste E på besök i lördags. Just ett sådant där lagom spontant besök som börjar med ett textmeddelande och ett "Är det okej om jag kommer förbi på eftermiddagen?". Perfekt med en kaffekompis som tittar in en slapp lördag.


Kaffekompisen hade dessutom med sig de finaste vita rosorna. Bara för att hon vet att det är min favoritfärg. Inte för att man behöver ha med sig någonting när man hälsar på, trots att jag är en Fin Dam i Neristan. Men säg den kvinna som inte blir lite varm i hjärtat av blommor? Tack snälla!

Satt och diskuterade det ena med det andra, bland annat de somrarna E och jag jobbade tillsammans som simlärare i Öja, i Kokkola, och en sommar också i Nedervetil. Då var vi sisådär 18 år och odödliga. Nu är jag medveten om att det kan tyckas vara lite lillgammalt att se tillbaka på "ungdomstiden", när det i själva verket bara är några få år sedan, men vissa saker har bara ändrat så totalt.

Till exempel det där med självförtroendet. Vi trodde på allvar att vi visste allt. Vi var nog Österbottens bästa simlärare, tyckte vi. Vi hade inte simskola - vi hade Simskola 2.0. Vi körde ganska hårt med barnen, vi trimmade teknik och var självutnämnda experter. Det var visselpipa och exakt dykteknik och väldigt systematiskt. Vi gick inte och vadade i vattnet och drog lekar på måfå, utan vi simmade och dök och visade frisimteknik och gjorde volter. Kunde ta något barn åt sidan i något skede och dra individuell träning.

En dag i varje simskola bestod av livräddning och första hjälp. Med Anne-docka, med instruktioner i hjärtmassage, med framstupa sidoläge och med transportteknik av skadad person i vatten. Förvisade hur man la tryckförband och lärde ut livbojteknik. Tyckte nog att vi var nästan de främsta experterna i kommunen, och föreläste med världens pondus.

Det var alltså sommarjobb som simskolelärare. Nu är jobbar jag som talterapeut, och ens en tiondel av det där självförtroendet från simskolesomrarna skulle sitta bra. Nu är jag så sjukt osäker på min egen förmåga att jag skulle kunna börja gråta på jobbet vilken dag som helst. Det är bara fråga om att få fel kommentar på fel plats.

Egentligen så är allt det där med yrkesskicklighet och kunnande till stor del mellan öronen. Och inte bara i bemärkelsen inpräntad information, utan inställning, självtillit och trygghet i sin roll som yrkesutövare. Jag besitter i princip ingenting av dessa saker. Kunskapen finns nog där, för jag har trots allt studerat talterapi på heltid i snart fem års tid. Vore ju jävligt märkligt om ingenting skulle ha fastnat. Men jag fokuserar mest på det jag inte kan. Eller rättare sagt - på att folk nog tycker att jag inte kan.

Ett exempel. Om jag inleder med att tro att "denna problematik bedömer jag såhär, och detta är nog rätt metod", så finns det alltså rum för att man har fel. Naturligtvis. Liksom när en läkare tar emot en patient med en svullen vrist, klämmer på den och bedömer att det är stukad. Alltid finns det ju en risk att det är något annat. Typ att den är bruten (men då skulle den nog vara ännu mera svullen och inte gå att röra) att det beror på en tumör som växer inne i vristen (mycket osannolikt att den skulle dyka upp i samband med att patienten blir tacklad i fotboll), eller någonting annat. Med största sannolikhet alltså stukning. Med säkerhet och pondus gör läkaren sin bedömning. Patienten kanske svarar: "Men är den inte bruten då?", och läkaren svarar att den knappast är det, eftersom den är så lite svullen och sådär annars inte ser ut eller känns bruten. Och patienten är nöjd. Läkaren har sett många stukningar och benbrott, och är ganska säker i fråga om det här fallet.

Skulle jag vara läkaren i detta fall skulle jag osäkert rabbla upp att den "väl kanske ser ut att vara stukad, möjligtvis, eller så har jag fel men hata mig inte för det, eller vänta får jag titta igen, jo, nja, jo... stukad nog kanske, eller så något annat". I detta skede hatar jag mig själv för att jag inte har röntgensyn och är allvetande så att jag kan ge patienten korrekt svar. Frågar patienten om den säkert inte är bruten då, så blir jag alldeles skakig och generad och tänker: "Herregud, han tvivlar på min förmåga, och herregud han har rätt, jag vet ju faktiskt inte, och kanske han vet bättre... om han tycker den känns bruten så kanske den är det, och nu exakt i denna stund tänker han att vad är det där för en bortkommen läkare som inte ens ser skillnad på stukning och fraktur? Och han har rätt förstås, jag borde verkligen ha röntgensyn och se in i framtiden och helst kunna flyga, annars är jag bara en wannabe leksaksdoktor".

Det är en dålig inställning. Att be om ursäkt för sin existens det första man gör. Att ha dåligt samvete för att man finns till och tar plats i världen när det finns andra som nog skulle vara både viktigare och duktigare. Det gynnar ingen. Framförallt inte en själv.

Förresten. Ingalunda märks det att jag har haft en dålig dag?

lördag 12 mars 2011

Jag har en genusfelet

I Kokkola får man dagligen se dessa skojiga språkgrodor och konstiga grammatikfel. Jag vill ändå påstå att det inte beror på Kokkoladialekten där ordet "ett" inte existerar. Allt är "en" - en år, en fönster, en tak. Jag tror inte att det skulle bero på att man inte vet skillnad på dessa. Jag anser mig nämligen ha rätt bra koll på svensk grammatik, fast jag är född i Karleby kommun. Hör här: det heter till exempel en braxen, två braxnar. Ett knippe morötter, två knippen morötter. Om jag hade fel här så är det mycket pinsamt. Och detta inlägg blir plötsligt ett bevis på hur det är ställt med grammatiken i Kokkola...).

(Tillägg: Jag hade först skrivit att det heter "en brax" och blev tillrättavisad. Nu blev det här inlägget plötsligt en parodi på mig själv. Fan, det var ju inte alls meningen).

I grund och botten tror jag att det är finskan och de ganska dåliga svenskakunskaperna som skiner igenom. Att det är finskspråkiga som gör översättningarna, och ingen riktigt tar sig tid att låta en svenskspråkig kolla igenom resultatet. Och det spelar inte riktigt någon roll heller, för det är så vanligt med dessa klumpiga översättningar här i stan. Lunchmenyn på jobbet är till exempel ganska kul att läsa igenom. Förra veckan serverade man till exempel marjakiisseli/bärs-kräm som efterrätt. Hade lite lust att fråga i kassan vilken öl man hade gjort den på...

Igår gick jag via butiken på väg hem från gymmet, och stötte inom ett par minuter på flera skyltar och texter med lite slarviga formuleringar. Häng med på en tur i Kokkolas svenskspråkiga värld!


Detta är lite humoristiskt faktiskt. Just för att det är i Kokkola av alla ställen. "En paket" säger visserligen jag också, för att det är korrekt på dialekt. Skulle aldrig få för mig att skriva det dock.

Lite engelskt stuk här: "Put the clothes back". Och samma på svenska!

Vad är en dresser? Man kan kanske förstå att en handskriven lapp eller ett utprintat dokument kan bli lite lustigt stavat ibland, men läser verkligen ingen igenom en sådan här skylt innan man tillverkar den? Kanske en sparåtgärd förresten - man slår ihop orden dressingar och desserter så får det plats på samma skylt.

tisdag 8 mars 2011

Jobbelijobb

Huhhu. Lång dag idag. Klev in på kontoret klockan åtta imorse och klev ut igen sju ikväll. Och hade lätt kunnat sysselsätta mig ett bra tag ännu. Men i något skede måste man väl ge upp för dagen. Den där om talade Rutinen skulle sitta bra nu. Det är så hiskligt tidskrävande att vara novis, nämligen.

Nåja, nya tag imorgon.

söndag 6 mars 2011

Idioter vi minns

Drog ut på "några" på Amarillo igårkväll. Det var trevligt och jag drack ett micket gott vin. Tyvärr råkade jag sätta mig på fel stol och fick en utskällning av en liten sprättig typ. Helt seriöst så satt vi fyra stycken runt ett bord, och när två av oss gick iväg en stund blev jag och L kvar. Alltså bytte jag sida av bordet, och satte mig intill L för att vi inte skulle behöva sitta och skrika från varsitt hörn.

Hör på detta - den lilla sprätten (liten, klen typ med fjunigt hår och glasögon som satt och åt med någon brud) som händelsevis hade stolen intill den stol jag tog, blev alldeles hysterisk över detta, och krävde att jag omedelbart skulle flytta på mig. Detta eftersom han hade - wait for it - sina servetter i just den stolen. Och väntade på en kompis. Som skulle sitta just där. Det fanns just då tre andra lediga stolar kring bordet. Varav typen och bruden hade sina jackor i en.

Eftersom jag inte visste om han var seriös eller inte, så frågade jag för säkerhets skull upp saken. Och ja, han var seriös. Stolen var upptagen av dels servetterna och dels hans osynlige vän. Jag skrattade högt en stund. Sedan frågade typen med pipig röst om jag behövde hjälp att stiga upp, eller om jag tror att jag klarar av det själv. Helt seriöst så undrar jag om inte den där typens mamma har lärt honom någonting om hur man behandlar kvinnor. Eller folk överlag. Önskade i den stunden att jag hade varit Hulk Hogan, och med ett litet snap-ljud kunnat bryta av en eller annan fingerled på honom.

Jag var så paff så jag bara fortsatte skratta. Men för att han nu inte skulle få någon slags hepuli reste jag mig. Hade för att vara ärlig ingen större lust att sitta bredvid ett sådant psycho heller. Frågade nogsamt om det är okej att jag sätter mig på en annan stol, eller om han ska ha sina servetter eller någonting annat där också. På det svarade han inte. Kanske han funderade på just det. Om han behövde en skild stol för sin frimärkssamling. Eller om de andra stolarna var reserverade för ryska tsaren med familj.

Klänningar

Jodå, jodå. Köpte inte en utan två klänningar igår. Sådana där passligt halvfina som passar till många tillfällen. Kanske inte i potatislandet och kanske inte på presidentbalen, men ungefär däremellan. När man hittar så ska man haffa, anser jag. Mitt klädhandlande brukar gå i perioder. Noll shopping på långa tider, och så får jag pippi på någonting och köper flera plagg i samma stil. Nu blev det klänningar. En av dem prickig, dessutom.

Och visst var det en viss känsla i att för första gången i år få placera solbrillorna på näsan när man går med gruset knastrande under skorna på Kokkolas gator. Jag har aldrig upplevt en vår i Kokkola. Ska bli spännande, detta.

lördag 5 mars 2011

Sol!

Kan solen och vädret och fåglarna verkligen veta vilket datum det är? Sådär exakt, alltså. Från och med den första mars har fåglarna sjungit där ute, och det blev väldigt mycket mera vår sådär sol- och temperatursmässigt jämfört med den sista februari.

Imorse vaknade jag av att solen sken mig i ögonen. Verkligen bländade mig, och värmde täcket. När jag låg där och tittade ut genom fönstret, rakt upp på den knallblå himlen kunde det lika gärna ha varit juni. Fantastiskt, detta med årstider. Och speciellt våren.

Det som är lite synd är att min vårjacka är i Öja. Och vårjacka får man ha när det är många plusgrader. Vilket det är om man står i lä på något soligt ställe. Jag ska i alla fall ta på mig solbrillorna och dra ner på stan en sväng. Hej!

fredag 4 mars 2011

Glömde tänka

Kokade lite pägg (alltså särskilda ägg som bara tuppar värper, enligt Pippi Långstrump) här ikväll, att ha till frulle imorgon. Jo, jag är så tidseffektiv. Hur som haver. När päggen var färdigkokta skulle de så klart spolas i kallt vatten för att skalet ska lossna. Annars måste man svära så förfärligt under skalningsprocessen.

Så jag vrider alltså på varmvattenkranen på fullt, väntar noga tills det är absolut skållhett, och spolar sedan päggen i det magmaheta vattnet. Lite tankspridd kan det kanske kallas att man är då. Nu ska jag lägga en post-it-lapp på kylskåpsdörren och påminna mig själv om att den öppnas utåt. Annars lär jag stå och knuffa på den och bannas i morgon bitti.

Fredagshandel

Fredagshandlade lite idag. Delvis för att lite sadistiskt njuta av att få gå alldeles ensam, med arbetsveckan på stickan och njuta av den alldeles nypåbörjade helgen i lugn och ro genom att plocka ner lite god mat i min lilla korg. Samtidigt som andra baxade övertrötta, gallskrikande ungar genom köpcentret. I sådana stunder känner man sig ganska privilegierad.

När jag var klar med handlandet, som bestod av två burkar pesto (måste alltid åka till Cittari och bunkra upp med pesto, eftersom det är den enda butiken där min favoritpesto finns), och av någon anledning satans massor av kryddor, eftersom jag råkade gå lite crazy på ört- och kryddavdelningen, gick jag en alkosväng. Råkade nämligen hälla i mig hela mitt alkoholförråd förra lördagen, och tanken på att det inte finns sprit i mitt hem gör mig ångestfylld.

Okejokej, se oli vitsi. Mitt alkoholförråd tog visserligen slut i helgen, men det berodde främst på att det var ett synnerligen klent sådant. Och jag köpte nu främst en vinflaska för att sådant är trevligt att ha hemma. Bra ti ha - stziit ti vara utan, som det heter, inte för några andra orsaker.

Hur som helst så ställde jag mig i kassakön, betalade och höll som bäst på att knappa in min pinkod i apparaten när damen framför mig helt sonika tog min vinflaska och stoppade ner den i sin väska. Jag påpekade snabbt att den var min, varpå kvinnan blev lite generad. Sedan tog jag flaskan under armen, visade upp en förfärad min och utbrast teatraliskt "Ei, herrajumala!". Det stod några karar i kön bakom mig, och de skrattade högt allihopa, någon kommenterade någonting om tilltaget.

På så sätt kan man ha ett litet humoristiskt, familjärt ögonblick i Alko en fredagskväll.

onsdag 2 mars 2011

Varde ljus. Och ljud!

En efter en hittar jag de saker jag vill ha hemma hos mig. En av de senaste prylarna var en efterlängtad taklampa till sovrummet. Rummet är stort och har en svart fondvägg med stormönstrad tapet, så det var viktigt att inte lampan var för ynklig, för då skulle den se så malplacerad ut. Först tänkte jag en riktigt blaffig och kitschig kristallkrona, helst så plastig och fejk som möjligt. Skulle ha sett kul ut. Men jag hittade ingen jag ville ha, alla plastiga och kitschiga var så små och klena. Så jag började söka avskalade lampor, vita och så stora som möjligt.

Den här blev det då. Tyvärr råkade jag eventuellt klippa sönder den lite när jag öppnade emballaget. En sådan hiskelig tur att det är Min Lägenhet och jag som Bestämmer, och därmed är Fullt Ansvarig för sådana missöden som att klippa sönder sådant jag sökt efter och nogsamt valt ut i en evighet. För satan vad arg jag skulle ha blivit om någon annan hade gjort det! Nu var det bara en värdslig sak. Som dessutom gick att fixa hur fint som helst.

Ikväll fick jag dessutom leidon med min dörrklocka. Eller snarare bristen på den. Den uppmärksamme läsaren kommer kanske ihåg att jag hade en dörrklocka som jag inte fick att funka när jag flyttade in hit. Efter en del trixande gav jag upp, och fick en ny dörrklocka av hyresvärden. Som fungerade i runda slängar under tre knapptryck. Sedan slutade den också funka. Jag slet ner hela knappen och allting och så fick folk helt enkelt banka på dörren.

Ikväll alltså, när jag klev ut från gymmet gick jag en sväng via Clas Ohlsson och införskaffade en dörrklocka. När jag kom hem kodade jag den och skruvade upp den på dörrposten. Provtryckte litegrann. Några gånger. Och ett par till för säkerhets skull (sorry, grannar). Och så fint det ding-dongade. Klart! Nu ska jag bara vänta på besök. Kan hända att det dröjer ett tag innan jag öppnar, dock. Vill ju höra lite på min dörrklocka först.