torsdag 31 maj 2012

Listan!

Åh, minns ni de där listorna som var inne på gamla goda tiden, på x3m-communityn till exempel? Jaha, kanske inte. Men jag gör det. Och nu cirkulerar den här i bloggvärlden. Jag är med, jag är med! Alltså:

När vaknade du imorse?
Det borde ha varit 06.50, 06.53, 06.56, 06.59... ja, ni fattar. Sedan när jag hade snoozat hundra gånger fler än planerat så klev jag upp. Minns inte exakt när, men säkerligen lite för sent för mitt eget bästa.


Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Jag tänker sällan någonting alls de första tjugo minuterna. Beror på att mina ögon bara gläntar lite när jag trycker på snooze-knappen. Antagligen tänkte jag alltså "Måste snooza".

Har du ringt nån imorse, vem och vad sa ni?
Imorse? Klockan är kvart över tio på kvällen just nu, så det är lite svårt att komma ihåg. Tror inte att jag ringde någon under förmiddagen dock, men jag svarade nog om någon ringde. Minns inte riktigt hur det var med den saken. Jag har egentligen telefontid på fredagar 9.00-10.30 för den som är intresserad.

Vilket humör är du på?
Semiokej.

Vad har du på dig just nu?
Svarta mjukisbrallor och en svart topp. Kom just ur duschen efter gymmet.

Har du ont någonstans?
Näh. Är väl Stålmannen.

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?
Det är väl ingen mattid nu heller. Men om det vore det så kanske... tja, grilla vore ju fiilis.

Hur mycket var din senaste lön på?
Apropå det är det lönedag idag, kom jag på. Jag har månadslön, så det är samma som senaste månad.

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Ett par svarta ballerinor! Man ska köpa minst ett par varje sommar, eftersom man har slitit själen ur dem man hade hela förra sommaren.

Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet idag?
Det var nog intranet på jobbet det. Räknas det?

Vad ska du göra idag och ikväll?
Jag ska göra den dagliga Kvällsritualen. Plocka undan, plocka i ordning för imorgon, diska en och annan stekpanna och förbereda matlådan. Det blir den där grytan med maletkött och champinjoner och paprika som jag har i frysen.

Vilken är den första låten du sätter på idag?
Lyssnade på Succémorgon imorse under den hektiska morgonrusningen här hemma.

Varför ska man läsa din blogg?
Det behöver man inte alls göra om man inte vill. Men om man är intresserad av vad som händer i en Majas vardag sådär överlag så kan man göra det. För tillfället händer det inte så särdeles mycket. Eller det kanske det gör, jag kan ju ha ett hur rafflande liv som helst, det vet ju inte ni. Men av det som framkommer här på bloggen så är det ganska lugna puckar, och faktiskt jävligt enformigt om jag själv ska utvärdera saken.

Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Jag gissar att jag gjorde ganska samma. Satt och slappade efter torsdagspumppin.

Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
Jag har nog inte räknat med det mera ikväll. Men om man vill så kan man ju lämna en sådan i kommentatorsfältet, höhö.

När fotade du något senast, och vad?
Hm. Jag tror att det var igår. Jo, jag fotade ju kråkan!

Kommer du göra av med pengar idag, på vad?
På tal om det skulle jag kunna betala lite räkningar. Men jag tror inte jag orkar.

Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då?
Jag sitter och sträcker ut båda mina ben för tillfället faktiskt. De vilar på stolen mittemot, för jag sitter vid köksbordet.

Vad borde du göra idag?
Nå det var väl de där räkningarna, och så var det den Viktiga Kvällsritualen. Ska nog ta itu med den nu.


Vad ska du ha på dig idag?
Jag ska nog inte ha på mig så värst mycket mera, hade jag tänkt.


Det var det, det.






Krax

Hade huvudbry med en kråka igår. En skruttig, skraltig sak som satt på gården, just där jag ska gå när jag går till bilen. Skabbig och tilltufsad satt den där och kved. När man närmade sig gapade den bara stort med sin näbb och visade ett eldrött gap och skränade tafatt. Lyfte på vingarna ibland, och flashade en fläckvis naken och fjäderlös kråkkropp.

Det sjukaste av allt. Med jämna mellanrum lutade den sig framåt, framåt, framåt, tills den vilade huvudet mot marken mellan fötterna. Sedan stod den krokig som ett upp-och-nedvänt U långa stunder. En trasig, halvdöd kråkjävel stod där och svajade med huvudet i marken. Som någon slags krapulantisk individ i samhällets bottenskikt. Där satt den sedan hela kvällen. Kan hända att den hade suttit där redan på morgonen, jag vet inte så noga. Hur som helst. I många långa timmar bongade jag den där samma äckliga kråkskrutten där den satt och tog spjärn med pannan mot marken.

Nu hittade jag ingen bra bild på "kråka krapula huvud marken totally sick shit" när jag försökte bildgoogla. Fick därför rita lite själv istället för att kunna återge händelsen så konkret som möjligt. Mina kollegor brukar säga att jag är bra på att teckna. Det ser man ju tydligt här.

Kunde den förresten inte gå och dö någon annanstans? Det är en sådan fiilisdödare med en vacker kväll i maj, när det just börjar grönska och doftar gräs och löv. Och så sitter det en halvdöd kråka och förstör alltihop.

onsdag 30 maj 2012

Gissa vad

Gravt rastlöshetssydrom, F44.0. Det var det jag drabbades av nu igen. Vilken tur att man har en själsfrände i bästa L, som oftast är med på de där "Hördu hej, ska vi fara på kaffe eller något, vad som helst, jag är med på allt som gör att jag slipper ut ur huset"-förfrågningarna.

Vi hoppade i bilen och började på måfå styra ut ur stan. Kaffe-eller-någonting-någonstans var planen. Nå, någonstans blev - icke alls oväntat - Bryggan. Var egentligen först på väg till Strandis i Larsmo, men insåg på vägen att de stänger snart, så det blev att vika in längs Öjavägen istället. Fast det nu var en lite kylig kväll med snålblåst i alla fall här hemma i stan.

Men inte på Bryggan! Som skönt nog var nästan helt folktom. Vi kurade ihop oss i hörnet som ligger i lä, med vindskydd från två sidor, och kvällssolen direkt på. Hämtade varsin filt och varsin kaffekopp. Satt där och lutade huvudena mot träväggen bakom oss, blundade mot solen och satt tysta långa stunder. Lyssnade på vattnet som kluckade under bryggan och mot båtarna. Hämtade en kopp till. Virade filten kring oss på nytt. Ah, så bra man kan ha det. Återvände just hem till stan med saltvattendoft i näsborrarna, och något slags lugn i själen. En sådan läcker onsdagskväll.

tisdag 29 maj 2012

Två och en halv minut - pip!

Efter att ha släpat mig hem från gymet nästan hängande efter cykeln som en trasa, krupit via duschen, famlat fram lite mat och utmattat knackat ner raderna som står att läsa i inlägget nedan var jag ungefär färdig för graven. Ja, eller i alla fall sängen. Så slut, så slut.

Så tog det - oskoja - två och en halv minut. Sedan blev jag mera rastlös och uttråkad. Så. Typiskt. Den här. Kvinnan. Jag börjar ser ni känna mig själv vid det här laget. Särskilt de här ljusa sommarkvällarna. På stranden är det en sak. Då kan jag i timmar, timmar, timmar sola och bada, traska i vattenbrynet, ligga bom stilla på en filt hur många timmar som helst. Då vill jag ingenstans, jag njuter av den tillvaron också ensam. Med musik i örat eller en tidning eller bok. Jag vill bara ha den varmaste platsen där solen lyser starkast, och så vill jag ha så lite kläder man lagligen tillåts. Men förutom på stranden - då vill jag att det ska vara program, då vill jag hela tiden vara på väg någonstans.

Inte det att jag inte skulle trivas hemma, för det gör jag. Men jag har liksom inte ro att peta på här för mig själv när jag ser kvällssolen över trädtopparna. Då vill jag allra helst sitta på någon terrass eller brygga eller någons balkong eller bakgård. Dricka hundratvå kaffekoppar, skratta åt billiga skämt och pynja på. Det är någonting med sommarkvällar som gör mig rastlös och ständigt i on-läge. Måste ta tillvara!

När jag plockade ihop sakerna för att åka och tanka, skickade jag samtidigt ett meddelande till bästa L och frågade om hon hänger på och tar en besinstationskaffe samtidigt. Och visst gjorde hon det. Perfekt. En kopp kaffe och lite för högt flabbande på Abc. Jag är nöjd en liten stund igen.

 Här satt vi på kaffe. Ja, inte ikväll då. Men en gång förra sommaren. Och snart igen.

Taxen

Ojvoi. Det är länge sedan jag har känt mig så svag som jag gjorde när jag stod och petade på gymmet här för en stund sedan. Typ som en sådan där leksakstax på hjul, vars svans roterar när man drar fram den med ett snöre. En trasig sådan. Med spruckna, gnisslande hjul, och en svans som har slutat snurra och bara hänger på sniskan. Ett av de två träöronen har ramlat av. Målarfärgen är bortskavd på nosen. Ynk.

På tal om att vara utan fjutt så borde jag fara och tanka bilen nu. Orka.

måndag 28 maj 2012

Majmåndag

Var ute och sprang en synnerligen trevlig kvällslänk i afton. Hittade en ny stig som jag kunde koppla ihop med en tidigare rutt, och hade alltså - tadaa - en ny runda. Sprang i ett skede över Pususilta (jag vet, världens sötaste namn på en romantisk, vit bro som går över Sundet), där en fotograf höll på att - nä, inte pussa, men fota en student. Kastade en blick mot scenariot, och kunde exakt fatta varför man hade valt just den miljön och just då. Bakom flickan i studentmössa och klänning sjönk kvällssolen ner bakom det glittrande vattnet och de långa raderna av många båthus. Nu vet jag inte exakt hur de beskar bilderna sedan, men det är möjligt att det figurerar en springade Maja i bakgrunden på något tackkort här i nejden sedan. Varsågod för det!

Och det var en så vacker, vacker kväll att springa. Skippade skogsstigen och sprang istället nere vid vattenbrynet vissa partier. Placerade försiktigt fötterna mellan drivved, styroxbitar och ilandflutet sjögräs. På knastrande vass och ibland i fuktig sand. Kluckande vatten. Ibland någon fågel som hastigt trippade undan.

Förutom kluckandet hade jag olika sällskap i lilla örat. Först lite Magnus och Petski, och dessutom lite snack med Tjuren från Malax, Freddi Smulter. Han som är så hejdlöst duktig på bänkpress. Han verkar vara en sådan nalle. Stor och ohyggligt stark, och ändå så lugn och ödmjuk. Och så har han en sådan vacker dialekt och snäll röst, dessutom.

Det om något är någonting jag tycker om, eftersom jag nu i och med mitt yrke har en tendens att fästa mig vid sådant. Män som pratar med lugn och mörk röst och betonar liksom... snällt. En röst som går över ett visst tonläge eller har en hetsig betoning är inte alls lika vacker att lyssna på. Hörde också på lite musik, och en podcast av Filip och Fredrik. Som då har mindre tilltalande röster - där är det då mera hetsigt och gällt som gäller - men fascinerande innehåll. 

Det var den måndagen det.

Kvällslänk, kvällskaffe, kvällsblogg

Nå, när nu gymmet envisas med att ha stängt fick jag dra på mig dojorna och ge mig ut för att springa en sväng i kvällssolen. Inte alls ett pissigt alternativ, för övrigt. Hur härligt är det inte att vara ute och springa och tänka att man nog hade klarat sig med mindre kläder, fast man från början ä rätt lättklädd? Som kontrast till vinterns löprundor, då man huttrar första halvan och blinkar bort rimfrost ur ögonfransarna den andra.

Sprang längs sundstranden, och mötte också denna gång en gammal klasskaveri. Turligt nog var hon av den uppmärksamma typen och hojtade till hälsning i god tid, så att jag både hann ta ögonkontakt och hälsa tillbaka. Jag är nämligen urdålig på att känna igen och hinna reagera och allra minst hälsa på folk när jag springer. Som sagt.

Svängde via Öjan på kvällsvisit sedan. Satt och drack kaffe med pappa och dryftade viktigheter. Eller kaffe och kaffe, förresten. Det var han som kokade, så man kan kanske mera tala om beck. Det är så starkt att tårna krullar ihop sig under bordet. Jag hällde i mig två svarta, trögflytande muggar och blev så till mig, att jag efter att ha kommit hem frenetiskt skrubbade knapparna till elspisen skinande rena med en svamp och Yes Powerspray. Med Guns N' Roses på näst högsta volym i öronen.

---------------------
Tillägg en minut senare:
Insåg just att mina fyra senaste inlägg handlar om kaffe. Vad säger det om mig egentligen?

söndag 27 maj 2012

Igår då

Igår ringde det plötsligt på dörren, och på tröskeln stod en mamma - min egen dessutom - och tyckte att vi skulle fara till stan och köpa blommor och lådor och mull och krukor, och jag var inte sen att haka på. När jag fått på mig lite kläder och borstat tänderna, alltså. Inte så redo på den fronten på lördagsförmiddagar alltid. Det blev en stadsrunda och en kaffekopp på Keles, ganska okej lördagsprogram.

Framåt eftermiddagen hade jag besök här hemma hos mig. N svängde förbi, och vi satt och pratade skit en stund och smuttade kaffe. Trevligt värre. Synd bara att den där N bor så långt borta. Nå, jag kokar gärna kaffe de gånger hon är i trakterna i alla fall, det brukar bli någon gång i året.

Mot kvällen var det dags för årets premiärtur till Bryggan! Det var nästan lite svårt att fatta att vi nu har klarat den långa hösten, vintern och våren, och att Bryggan nu öppnar igen. Bryggan, där vi sitter på sommarkvällar och dricker kaffe eller öl eller annars bara hänger tills solen går ner och det är dags att återvända hem i sommarkvällen. Saltvattendoften slog emot oss redan när vi klev ur bilen, och jag fick nästan en overklig känsla när vi satt där vid det glittrande vattnet, hörde på lite stoj från andra stranden där ungar ofta brukar vara på sommarkvällarna och drack iskall öl med solbrillorna på näsan. Liksom, kan det verkligen vara sant? Har vi en sommar på gång nu?

Summer of 2012

Kan det vara sant? Att det äntligen, äntligen, äntligen har blivit sommar igen? I alla fall så har jag inlett dagen med att hälla kaffe i termosmuggen och dra ut för att dricka morgonkaffe i det fria. Iklädd bikini! På en filt i gräset! Det låter i alla fall som sommar i mina öron.

Har nu legat med solen på näsan, musik i öronen och tagit sommarens första solbad i ett par timmar. Och det hettar så där trevligt i kinderna, ett par fräknar fick jag också. Nu blir det bara bättre härifrån framåt! Härligt, härligt. Nämnde jag förresten härligt?

Det som är dåligt är att det tydligen är - märkte jag först nyss - pingst idag, och allt är stängt. Jag som hade planerat att hoppa på cykeln till gymmet nu. Inte det då.

fredag 25 maj 2012

Sois viikonloppu

Såg att pappa satt på kontoret när jag for hem från jobbet idag, så jag passade på att sticka mig in en sväng. Där satt han och jobbade på med någon karta eller vad det var på datorn, och sken upp: "Vad bra, en kaffekaveri!". Så blev det skogsvårdsföreningskaffe sådär lämpligt på fredagseftermiddagen. I kafferummet på en karaarbetsplats finns mycket roligt. En massa listor (till exempel en över vem som senast köpt tårta och varför) och tidningsurklipp och lådor och vykort.

Och så drack vi kaffe ur exakt samma muggar som jag kommer ihåg från den gången jag fick vara med pappa på jobbet en dag. Då var jag kanske fem år. Eller ännu mindre? Måste ha varit en viktig dag i en liten unges liv, för jag minns den så tydligt. Hur jag fick skriva på sekreterarens toppmoderna elskrivmaskin (lyxen!) medan pappa jobbade, till exempel. Vi var ute och tittade till något skogsskifte också. Det jag inte minns är hur det var med lunchen - var vi och åt någonstans? Eller hade vi matsäck? Nu sviker minnet.

Nå, kaffe blev det i alla fall. Sedan körde jag via stan, för jag har nämligen köpt en läckande vattenkanna. Vilket jag inte upptäckte vid tiden för köpet, men väl när jag fyllde den med vatten. Bottnen hade gått sönder i en söm, och där strilade vattnet ut. Förargligt. Var nästan beredd på att ett sådant byte inte skulle lyckas mera, eftersom jag har köpt kannan för typ en vecka sedan, och mycket väl hade haft tid att slå sönder den själv på den tiden. Jag förberedde mig genom att ta på en kombinerad bestämd och barsk, och samtidigt lite ynklig och sorgsen min som skulle skapa medlidande, när jag klev in i butiken med kannan i handen. Men det gick som smort, och jag traskade ut igen med en hel kanna bara ett par minuter senare. Score.

Jaha, då är det väl veckoslut då. Jag har hunnit en sväng till gymmet och butiken, och nu står en kaffedejt med de bästa typerna på programmet. Alles in ordnung, som de säger i uutlandi. 

torsdag 24 maj 2012

Kinamat

Det finns en axelövning eller rörelse som används i det nuvarande bodypumpprogrammet som heter någonting i stil med mac raise, uttalas typ [mäkk reis] och den går ungefär ut på att man höjer en arm rakt fram och samtidigt vinklar den andra och höjer den åt sidan. Svårt att förklara exakt. Typ som tanten här under:
Men en av instruktörerna på mitt gym envisas med att kalla det [mäkk rajs]. Förutom att det låter lustigt, och att hon konsekvent kallar det för det, så får det mig att associera till någon slags kinesisk hamburgermeny.

Mac Rice. Typ så. Höhö.

Bilder: http://www.hasimpact.co.uk/communities/0/004/009/679/000/images/4567076481_pre.jpg
http://www.jonasapproved.com/wp-content/uploads/2010/09/sandbox-bakery-19-fried-chicken-rice-burger-600x450.jpg

onsdag 23 maj 2012

Dog ihjäl

Jag och bästa L stämde träff för att dra lite intervaller i Roskaruka ikväll. Jag gapade ju någonting om att "jag ska husera oftare i Roskaruka framöver" häromsistens. Över lite vin i lördags kom vi - jag minns inte längre vem av oss - därmed överens om att dra en backträning inkommande vecka.

Backträning är den bästa träningen om man vill se snabba framsteg. Och mitt springande har gått både segt och sakta den senaste tiden. Lite pinande behövdes alltså. Som variation om inte annat. Och backträning är pina, oberoende av hur snabbt man orkar springa. Det blir tungt i alla fall. Och herregud så tungt det var ikväll. Herr. E. Gud! Jag kommer inte ihåg när mina framlår skulle ha krampat senast, men nu fick jag dem knappt att funka.

Som tur var så vann jag! Gällande svärande, bannande och klagande alltså. Vilket man egentligen inte får göra när man har ställt till det själv, jag blir så trött på sånt. Men när det var så tungt, och gjorde så ont och jag mådde så illa. Måste flämta fram lite eder efter varje intervall, och bästa L pep understödande bäst hon hann vid sidan av. Ja-a... Nog får man fråga sig... Är man riktigt frisk i huvudet... Fy fan... Vems jävla idé var detta... Finns det faktiskt inget bättre att göra... Nog kan det vara jävligt det här... Titta nu en sån fin kväll, och här lider man... Jag dör nu... Aj, fan vad det tar... Och så vidare. 

Jaha. Så var det gjort. En backträning i Roskaruka. Det rev bra, kan man lugnt säga. 


tisdag 22 maj 2012

Snörp

Har man eller har man söta kollegor, som på fritiden ringer en och skickar mms när de i en butik råkar hitta någonting som de vet att man håller på letar efter? Det blir omedelbart som en liten varm prick i hjärtat. Har nog blivit känslig på gamla dagar, för jag blir nästan tårögd av sådana saker. Kan få lite hjärtsnörp av att till exempel en bror säger "sköt om dej" i telefon, eller när man tillsammans med mamma och pappa sitter och minns olika grejer från när man var liten och dricker kaffe, eller när en kompis skickar ett gulligt textmeddelande.

Ska e nu vara na svagheit hedee?

Har just kokat ihop en stor gryta med maletkött, pasta, champinjoner, paprika and what not, och det började se helt okej ut. Fördelat i många lådor ska det tas med till jobbet och ätas på lunchen. Så att bland annat sådant en tisdag i maj.    

Tiedoksi

Jo, förresten. Min abo.fi-studiemailadress är sedan någon vecka tillbaka inte i bruk längre. Det var visst någon uppdatering som gjordes, och den gjorde att vissa konton blev inaktiverade - eller något - och man hade varit tvungen att kontakta någon datasnubbe på ÅA för att aktivera det igen. Och när jag nu inte är studerande längre, utan Vuxen och Ansvarstagande Kvinna med Jobb så såg jag ingen större mening i att aktivera det där kontot igen. Jag tog det som ett tecken på att det är dags att kliva vidare.

Sådär som info om nu någon enträget sitter och skickar sjäärleksbrev och inte får något svar. Basåattnivet. Nås på jobbmailen i mera officiella ärenden, annars är det väl Facebook som gäller, eller så får ni väl ringa om ni har ärende. Vykort? Eller kom och hälsa på vetja, jag köpte just ett kaffepaket, så på den fronten är det lugnt. Borde väl i något skede skaffa någon-sådan-där-gmail-eller-vad-kidsen-nu-har-nuförtiden, men jag har inte kommit mig för.

Slut på infomeddelande, pip.


måndag 21 maj 2012

Och så dagens dagbok:

Måndagar är alltid så väldigt intensiva, så ock denna. Jag har haft brådis som en liten skottspole hela dagen. Men när man någotsånär ror ett sådant projekt iland så blir man nöjd och ger sig själv en liten fiktiv tapperhetsmedalj när dagen är slut. Heja Maja! Heja!

Var lite trög när jag kom hem och skulle ställa mig iväg mot gymmet. Ont i magen, skakig, allmänt i oskick. Men det är just de gångerna det behövs som mest. Upp på cykeln, hög musik i lurarna och ut i trafiken. Trampa gata upp och gata ner, slinka ner i den där källaren och avreagera mig lite. Kanske en kvart in i passet var magen okej, och i takt med att kroppen blev darrigare och tröttare, blev också världen en bättre plats att existera i. Och så skönt det var att trampa hem med kvällssolen i ögonen och slänga lite mat på plattan.

Mamma och pappa kom förbi med en låda som jag hade beställt, och som pappa hade spikat ihop och jag själv målat, och som nu hade torkat. Det blev kvällskaffe hemma hos mig, och nu är det som det ska vara. Jobbad, tränad, duschad, mätt och koffeintillfredsställd. Min nyinköpta, babyblå radio spelar lite kvällsmusik och klockan närmar sig halv elva. Jag har tvättade kläder att hoppa i imorgon, och det är sådär annars ganska lugnt i själen. Riktigt lugnt är det nu aldrig, men sådär acceptabelt. 

Goder afton!

Köttbulle

Min pappa har en kollega som händelsevis heter Markus, och varje gång pappa i något andetag nämner honom har min mor en sång som hon omedelbart börjar nynna på. Sången heter någonting i stil med Köttbullelåten, och har en refräng som lyder "Du får inte stoppa köttbullar i näsan Markus, du får inte stoppa köttbullar i näsan sisådär". Sjunget på någon slags skånska med riktigt skorrande r-ljud. Sedan kan hon inte så mycket annat än själva refrängen, så den går på repeat många, många, många varv. Man blir så trött i huvudet.

söndag 20 maj 2012

Juttu

För några veckor sedan hade jag en journalist på besök för att göra en juttu om Majas Hus och hon den där Maja som ligger bakom den. Måste säga att jag var lite tveksam när jag kontaktades och tillfrågades om jag kunde tänka mig vara intresserad av att ställa upp på en intervju. Fru Självkritiker här, hej. Men tänkte ge det en chans ändå. Sedan var det ju tur att det var en riktig journalist som dök upp sedan också, och inte någon svettig, flintskallig gubbe med stor mage som hade hittat min blogg på random och nu ville ta "lite foton", höhö.

Såhär blev det då: http://www.ot.fi/Story/?linkid=197365#.T7Vb3pje6LU.facebook

Tack för det

Några birs på Huissi igår, lördagen till ära. Man kan säga att det var Gud som bjöd på vin, för en av oss hittade en 50 euros sedel utanför krogen, och detta skänk från ovan fick bjuda på första rundan. Som hittat! Bokstavligen.

Det börjar onekligen vara sommar, för medan några satte sig i bilen vid hemfärden, valde två av oss att promenera hem, för att det är så najs att traska hem genom stan i vårkvällen. Stannade till och köpte vårrullar vid torghörnet på vägen, dessutom.

Dock har jag slarvat bort min kavaj förra sommaren. Min svarta favoritkavaj med en beige-vit scarf. Jag har lämnat den efter mig i något skede, minns inte när eller var, bara att det ofanns helt plötsligt. Fast det var så varmt hela sommaren 2011 att jag aldrig behövde den, vilket ju i sig är en trevlig anekdot. Men nu skulle den där svara kavajen vara morjens att ha småningom. Nu får istället förlita mig på min beige Kommissarie Gadget-rock. Go, Gadget, go!

lördag 19 maj 2012

Han bröt ju armen i något lopp också

Någon har hittat in på min blogg med sökorden "barfota flicka", vilket känns rätt logiskt. Lite konstigare är sökorden "gummibåt med ryggstöd", för jag har aldrig hört talas om någonting sådant. Priset tar nog sökfrasen "Gunde Svan skiter på sig" ändå. Välkommen till Majas Hus, liksom :D

...


Kommentarer överflödiga. 


Måriskaffi

Klockan är kvart över tolv på en lördag och jag har redan hunnit med vaikka ja mitä. Eller rättare sagt har jag haft gäster.

Till exempel de här pyttiga, snart 2-åriga små fötterna, och lutande mot dem - hunden Bojsan. Och en mamma och en pappa och slutligen en 4-månaders, nöjd knubbis med runda kinder. Knubbisen och jag drack kaffe tillsammans. Oerhört mojsigt med en typ som sitter som en varm limpa i famnen på en och pillar lite med sina små knubbhänder på en. Sådant brukar vanligtvis inte ingå när jag dricker morgonkaffe. Som var morgonkaffe för mig, lunch för barnen och antagligen eftermiddagskaffe för föräldrarna. Så olika det kan vara.

Hur som helst var det trevligt med förmiddagsbesök. Fina typer som får komma så ofta de vill och när de vill. Just lördagar är annars sådana där dagar då jag inte får någonting till stånd och alltid försöker hitta på grejer att fördriva tiden med. Hur praktiskt är det inte då att Grejer kommer och hälsar på istället? Mycket!

Vanligtvis brukar jag ungefär ha hunnit släpa mig till soffan vid den här tiden och ligga och gnugga mig i ögonen och vicka på tårna. Så nu när jag är klädd och någotsånär i anständigt skick så har jag ju en Hel DaG Av MöjLigHetEr FrAmfÖr MiG LuLz. Vad ska man då?

torsdag 17 maj 2012

En. Sån. Bra. Dag!

Efter den där kaffekoppen jag så inlevelsefullt hinkade i mig i inlägget nedan packade jag väskan och ställde mig iväg för att dra ut och paddla lite. När man plötsligt får en ledig dag mitt i veckan gäller det att ta tillvara på den liksom, och inte ligga inne och dregla framför youtube hela dagen. Eller det kan man ju naturligtvis också göra om man känner för det, men jag kände för lite omväxling.

Kajaken finns i skären vid villan, så det var dit jag styrde kosan. Hann sånär sätta mig i bilen och ratta iväg när regnet formligen började ösa ner. Inte för att det är så stor skillnad, man blir ändå dyngblöt när man paddlar. Vattnet stänker omkring en och rinner längs paddeln så man är som en ourvriden disktrasa när man är klar. Men det kändes lite onödigt att ta emot ett skyfall utöver den vanliga nedblötningsceremonin, så jag fick äta lunch på villan medan det regnade klart.

Sedan var det bara att skrida till verket. Noga, noga, noga kolla igenom kajaken, som låg upp-och-nervänd i gräset, så att det inte gömde sig någonting otäckt i den. Det är nog största skräcken med paddlandet. Att man ska befinna sig mitt ute på sjön, och plötsligt känna hur någonting krälar fram under sitsen. Orm, groda, ödla, mus - någonting sådant. Hu.

Så fint det var ute på sjön! Det småduggade bara lite, och blåste inte alls. Men längre ut gick det ordentliga dyningar som både hissade i magen och fick kajaken att kränga till, så man fick vara lite på sin vakt och parera hela tiden. Återvände senare med ömma axlar och skrynkliga händer i handskarna, och kunde ganska smidigt ta iland eftersom det var så lågt vatten vid stranden.

 Bad mamma fota när jag paddlade ("För bloggen!"). Ser ni den lilla pricken i röd flytväst? Nej, det gör ni nog inte, men jag är där. När jag paddlade in i viken tillbaka såg jag dessutom att det rykte ur bastuskorstenen, och visst hade pappa eldat i kaminen. Som jag egentligen hade sagt att han inte behövde. Men nog var det lite lockande ändå, genomblöt och trött i överkroppen som jag var. Det är tungt att paddla. Redan efter en kvart har man fullt sjå att orka hålla upp paddeln ens en gång.

Alltså lånade jag en handduk och tassade ner till bastun i det regnvåta gräset. La mig på rygg på översta laven, kastade på några skopor och slängde upp benen mot bastuväggen. Ah. Bra sprutt var det i kaminen, och det blev snart hett om öronen. Riktigt hett. Med ett brak sprang jag ut på bryggan. Hoppade i sjön och vågade till och med simma omkring en runda. Nio grader var det i vattnet, men det kändes inte särdeles kallt. Ett par svängar till i bastun och sjön blev det innan jag ansåg mig vara klar.

Ah, vilken avslappnande och bra dag. Villalunch, paddling, bastu och simmande. När jag körde hem tillbaka var det med den där somriga känslan, med håret i en fuktig, saltvattenssträv knut och ansiktet sådär efter-bastu-blossande. Ljummet i luften. Mosig i armar och axlar, med blöta kläder i väskan. Farligt nära perfekt.

Morr'n

Är inne i en period då jag drömmer något otroligt på nätterna. Långa, sammanhängande, verklighetstrogna och ofta väldigt dramatiska saker. Inte mardrömmar, men väldigt realistiska och intensiva drömmar. Och däremellan just de där ändlösa historierna då jag håller på med något som aldrig tar slut hur jag än försöker. Häromnatten drömde jag till exempel att jag var på Bodypump, och någon hela tiden tog viktskivor av mig, så att jag måste hämta nya. Frustrationen!

Nu har jag drömt klart för inatt i alla fall, faktiskt sovit riktigt länge och bra. Sitter och gäspar och djupdyker i kaffemuggen. Att god morgon bara.

Onsdagskaffe

Jag och ett par till hoppade i bilen och styrde mot staden som börjar på J och slutar på akobstad ikväll. Närmare än så vill jag inte säga, för jag får inte svära för mamma. Dessutom fungerar det lite som en extra svår rebus för dem som kommer därifrån. HÖ HÖ HÖÖÖ. Slut på lustighet från Kronqvists Humorbyrå Ab.

Det vankades gott kaffe ur tillräckligt stora muggar, lite gitarrplinkande (jag fick lära mig A7 tror jag det var) och soffhäng. Diskuterande av morgonrutiner, balkongfunderingar, och sådär annars dryftande av viktigheter.

Så i något skede skulle pojkarna lära mig grunderna i pidrospelandets ädla konst. Jag har aldrig spelat pidro, fast jag vet inte om det är okej att en österbottning erkänner en sådan sak. Det var liksom inte min juttu när jag gick i högstadiet och man sysslade med sånt. Jag var alldeles för cool, sysslade mest med rökning och att göra sugmärken på folk på den tiden. NÅNEJ. Det är först nu jag har börjat med det. NÅNEJ.

Stackarna förklarade och förklarade, radade ut kort och upprepade gång på gång samma saker och svarade på samma frågor. Vadå bjuder? Vadå poängkort? Vadå ped? Jag fattade kanske 0,27 % av allt som förklarades. Och ni vet principen. Jepp, hatar att göra sådant som jag inte kan. Men det var ju väldigt gulligt att de försökte.

Imorgon är det Kristi Flygare och därmed ledigt. Ska bli så skönt med sovmorgon, för jag har varit mer än lovligt morgontrött nu två morgnar i rad. Få se om man skulle hitta på något sedan. God natt!

tisdag 15 maj 2012

Kontrasten

Ojvoi. Hade en sådan där dag då allt sket sig igår. Eller nä, kanske inte sket sig, men det var plötsligt allt på en gång, if you know what I'm saying, och jag var ungefär två millimeter från att ta till tårarna innan jag fick rätsida på åtminstone en del av grejerna. Var så frustrerad och ledsen och trött och stressad, och försökte hålla tusentvåhundratolv saker i huvudet samtidigt så att jag höll på att få spader. I sådana situationer har jag svårt att släppa, gå vidare och koppla bort.

Det finns bara en sak som hjälper i sådana situationer, och det är fysisk aktivitet, helst så tung som möjligt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, och jag vet att jag tjatar. Men när det fungerar så för mig. Det behöver inte vara någonting invecklat eller extremt, men jag måste få ta ut mig en stund, lägga bort all tankeverksamhet bara för ett slag.

Jag kom hem, i princip bara bytte kläder och svängde om och stack ut igen. Cyklade i hård motvind till gymmet, och redan där började det släppa. Jag älskar verkligen Bodypump, det där simpla träningpasset där man i 60 minuter lyfter en skivstång enligt instruktörens kommandon. Marklyft, knäböj, bicepscurl, lite armhävningar och allt möjligt annat. Programmet är detsamma under några månader innan det byts ut för en ny koreografi. Samma ordning på muskelgrupperna. Det är först helkroppsuppvärmning, sedan knäböj, sedan bänkpress, sedan rygg, triceps, biceps, rörliga utfall, axlar och mage. Allting med en skivstång som man själv får lassa vikter på.

Det är särskilt vissa saker jag gillar. Dels att det är tungt, peppande när man lyfter ikapp med andra, att det är fiilis med musik och någon som skriker lite på en (världens bästa gym med världens bästa tränare, har jag sagt). Och dels det där att det är en sådan total kontrast till all form av aktivitet jag någonsin tidigare sysslat med. Det är snabbt, effektivt och intensivt om man jämför med ensamma långlänkar i skidspåren som tidigare var min grej. Det är inomhus, svettigt och man får lyssna på musik. Det är tillsammans med andra.

Och. Så är det just det att det funkar så jävla bra som total motpol och återhämtning från mitt arbete - som jag fortfarande trivs alldeles utmärkt med. Men i mitt jobb är det jag som är i ledningen. Det är jag som utvärderar, bedömer och planerar. Som plockar ihop övningar och gör material. Som hittar på uppgifter och som peppar klienterna till att arbeta. Som uppmuntrar, motiverar och aktiverar. Det är jag som drillar och lär ut, och det är jag som har ansvaret. När jag kliver in på gymmet för ett pass Bodypump - då får jag totalt lämna aivot narikkaan. Jag får lyssna på instruktören och göra som han eller hon befaller.

Jag behöver inte tänka en enda egen tanke, förutom att avgöra vilka viktplattor jag lägger på stången. Jag behöver inte planera när jag börjar, hur länge jag ska hålla på, vad jag ska göra och när jag ska sluta. Jag får inte planera en enda rörelse ens en gång. Allt det är redan planerat åt mig. Jag kommer dit och bara gör. Och om det skulle vara någonting jag grubblar på eller stressar över - då försvinner allt det åtminstone under den tid som passet pågår. Och jag traskar därifrån som en mycket snällare, lugnare och gladare flicka. Med riktigt darrande ben och svidande armar.

söndag 13 maj 2012

Åj, åj, åj

Kommer nog inte att kunna sova på många timmar ännu, för den mängd endorfiner som färdas i den här kroppen just nu är inte liten. Var ute på en magnifik löpsväng såhär söndagskvällen till ära. Längs vattnet, ut mot havet, med mjuka stigar under tassarna. Mötte en gammal klasskompis någonstans halvvägs och var så inne i det jag gjorde, och hade dessutom en stark och vacker kvällssol i ögonen att jag inte kom på att hälsa förrän vi hade passerat varandra. Undrar vad hon tänkte när jag först passerade med blicken i fjärran, och sedan med ryggen mot henne hojtade mitt "Hej!".

Sol, glittrande hav, vågskvalp och måsar, och faktiskt stundvis rätt lätta fötter - fast det inte gick särskilt fort idag - gör att man blir rätt nöjd och glad. Nu är allting framför oss ännu. Långa, ljusa, vackra kvällar. Nu är det vår!

Och så den där fabulösa fiilisen efter. Lite stramande lår, en genomkörd kropp och nyduschad flicka. Om mitt liv vore Instagram skulle det ha många fina snapshots idag. En sådan bra dag!

Hey mama


Tog den här buketten i famnen, presenten under armen, hoppade i bilen och körde ut till skären där det serverades morsdagskaffe. Pappa fick se till att koka två pannor kaffe, för via var törstiga på den svarta och ädla drycken, min bror och jag som hade kommit dit. Den andra brodern fick framföra sina morsdagshälsningar per telefon, eftersom han befann sig annorstädes.


Mors dag fuckin' ROCKS, tyckte mamma.

Sedan låg jag på soffan en stund, lyssnade på måsskrän via det öppna fönstret och bläddrade lite i en Hemmets Veckotidning. Sämre kan man ha det på en söndag.

Bowling

Hur kan jag vara så skit på bowling?! Vi var ut och sysslade med lite sådant igår igen efter en liten paus. Bowling är roligt delvis för att man får ha clownskor och dricka öl samtidigt. Inte många aktiviteter som bjuder på en sådan möjlighet sådär annars. Men så är det det där med att pricka de där förbannade käglorna med det där saakelis klotet. Ungefär där är det jag misslyckas. Jag blir sist, hästlängder efter alla andra. Fick inte in en enda strike igår. Inte. En. Enda. Blir ju sur för mindre.

Sedan är det ju det att jag är gammal skidskytt, och borde ha koll på detta med att pricka rätt. Stör mig ännu mera. Som tur är, så finns det så klara skillnader mellan bowling och skidskytte att jag inte behöver känna att jag förstör mitt rykte gällande min precision gällande vapenhantering. Kan fortfarande lura i dem som inte var med då det begav sig att jag är en synnerligen skicklig och säker skytt.

Om banan bara var tre-fyra gånger längre, om det var utomhus, om man fick använda vapen, och om det man ska träffa vore dubbelt färre till antalet så skulle saken vara en helt annan.

Ursäkta att jag finns till och tar plats i världen och så vidare

Varför har jag så svårt att ta emot en komplimang och svara på ett normalt och sakligt sätt? Till och med när jag anstränger mig och bara ska säga tack så känns det krystat och besvärande.

Igår till exempel traskade jag på stan och sprang på en bekant, pratade lite, och så kommenterade hon att jag hade fint hår. Hade dagen innan sovit med sådana där skumgummikorvar i håret, och därmed åstadkommit lockar i mitt annars spikraka hår. Och hur tar jag emot en sådan komplimang? Genom att umma och humma någonting om att ja, jo, äh, de börjar vara ganska gamla redan, lite äckligt börjar det bli, nästan sådant där skitigt rastahår, höhhöhö och så vidare. Hon tittade lite konstigt på mig, och undrade antagligen vad jag riktigt yrar om. Går jag omkring med två veckor gammalt fett i håret, eller vad menar jag? Borde man vara orolig för löss? När jag egentligen hade hunnit sova en natt med krullorna.

Jag fick lust att hacka mig själv i ögat med något vasst. Vafan säger jag? När någon ger en komplimang om mitt hår så drar jag till med att det är smutsigt och äckligt. Stackarn, som hade hunnit känna på håret och allt. Nu tror hon väl att hon har fått någon smitta.

På det sättet är jag verkligen dum i huvudet.

En annan grej som jag har uppmärksammat nu på senare tid är någonting som egentligen är helt idiotiskt. Om jag till exempel på finska handlar i en butik, ringer ett samtal eller något liknande, och plötsligt stakar mig eller inte riktigt hittar rätt ord, då har jag av någon anledning sagt "Anteeksi, olen ruotsinkielinen". Det händer jätteofta, och plötsligt blev jag uppmärksam på idiotin i det. Att jag på riktigt ber om ursäkt för att jag är svenskspråkig?! Vad är nu grejen med det?

Jag har nu på senare tid, när jag uppmärksammade det aktivt och riktigt på jävelskap sett till att kapa bort det där anteeksi ur satsen. Jag kan nog informera om att jag är svenskspråkig, men jag tänker fan inte be om ursäkt. Om något så får väl den andre be om ursäkt för att han inte har försökt lära sig det andra inhemska, som inte är det egna modersmålet, likadant som jag försöker.


fredag 11 maj 2012

Varsågod att rista kors!

Kom just hem från en sväng hos bästa L i Halkokari, där jag har - wait for it, waaaaaaait for iiiiiiit - tittat på ishockey. Faktiskt en - och nu måste jag igen göra en understrykande konstpaus för att ni ska inse vidden av detta - hel match. Från början till slut. Minus en halvminuts paus då jag gick och fyllde på kaffekoppen. Det här är det längsta jag har tittat på ishockey på tv i hela mitt liv. Hörde till och med mig själv plötsligt kommentera finnarnas passningsspel i andra och tredje perioden. Utan ironi. Inte mycket i alla fall.

Nå, nu ska vi inte ta detta på för stort allvar. Övriga saker jag funderade på var bland annat:

-om man tar alla finländska män och kör ut något medeltal på deras utseende, då får man Mikko Koivu. Han ser ut som den absoluta medeltalsfinländaren. Gällande anletsdrag, ansiktsuttryck, färg på hud, hår, ögon, röst, hur han uppträder. Han skulle kunna vara liksom det perfekta skolexemplet på hur en finländare är.
-kanadicker (jo, de heter så) har nästan aldrig tandskydd, men ändå kritvita, hela tandrader. Antagligen har samtliga redan hela munnen full med blankslipade porslinskronor, som ett slags pansar.
-reklamen på sargen blir lustig när man läser den högt för sig själv från vänster till höger. "Aj, aj. Skoda, skoda. Tissot, tissot". Hehehe.
-kan de verkligen inte utveckla de där hockeystrumporna lite, så att spelarna inte behöver tejpa fast dem? Känns så väldigt primitivt att dra tejp kring benen år 2012 för att man inte ska tappa strumporna.

Till exempel.


 

Sa ju det!

Nåja, jag blinkade till lite och så var det fredag morgon. Visste ju det. Jag vaknade tidigt imorse och sitter nu och firar in den färska fredagen med en kaffekopp. Händer inte precis varje dag att man hinner med så avancerade saker som att koka kaffe innan jobbet. Efter att muggen är uppdrucken är det avfärd mot kliniken och så väntar en arbetsfredag. Och så gymmet efter jobbet. Sådana är fredagens planer.

torsdag 10 maj 2012

Torsdag en liten stund till

Att arbetsveckan är fem före slut - igen - det är nästan mera än jag kan få huvudet omkring för tillfället. Jag tycker att det knappt är annat än fredag och fredag och fredag. Ja, inte just nu då. Nu är det fortfarande torsdag, men bara jag har sänkt den här kaffekoppen som står och ryker intill datorn så är det nog fredag ska ni se.

Inte bara dagarna, utan också timmarna går fort. Tar emot klient efter klient, lunchar med kollegorna, så är det en liten snutt kvar på eftermiddagen att teraputta vidare på, och så är arbetsdagen slut. Dagen rinner undan så snabbt att man knappt hinner med. Det är liksom inte fråga om att sitta och titta på klockan och gäspa att det är "fyra och en halv timme kvar".

Jag har om några veckor arbetat ett år på min nuvarande arbetsplats, innan dess hann jag vikariera någon månad på sjukhuset. Det är mäktigt hur snabbt tiden går. När man sommarjobbar är man liksom så inställd på att detta är en jobbsnutt på, säg tio-tolv veckor. De där sista dagarna känns det som om man har varit en evighet där, och man kanske i smyg räknar ner skiften tills sommarjobbet är slut. Delvis för att det brukar vänta i alla fall några dagars ledighet innan skolan börjar. Fast jag nog har trivts bra på sommarjobben jag har haft så blir det lite så. Man kommer bara in och jobbar en tid och är sedan på väg vidare. Har varit svårt att ens tänka sig att arbeta i en fart och vara låst på samma plats i mera än någon månad. Vill ju vidare sen, vill ju till skolan, fortsätta med allt annat.

Och nu har jag vips varit snart ett år på samma plats. Knappt så jag ens har noterat det. Jag har inte räknat varken upp eller ner, eller reflekterat desto vidare över månader eller överhuvudtaget tid. Jag trivs så bra att jag bara är. Det är ju bra. Faktiskt hurja bra.

onsdag 9 maj 2012

Kategorin V & T

Ibland skulle man tammefan behöva ha en förmyndare. Eller i alla fall någon slags assistent. Typ när man ska sköta sådant som kan sammanfattas som Vuxet och Tråkigt. Till kategorin Vuxet och Tråkigt hör till exempel, försäkringar, bankärenden, skattegrejer, lönejuttun, fipplande med facket och annat jox. Jag sitter som någon slags fågelholk var och varannan dag, och fattar allt som oftast lite för lite för mitt eget bästa. Och sedan hjälper det ju inte att jag är en kronisk uppskjutare heller. Typ "Oj, det här måste jag nog gå till lönekontoret och reda ut". Vips, fyra månader senare får jag tummen ur och gör det. Ungefär så.

För att ytterligare förbättra situationen har jag liksom godkänt att jag inte kan/vill/fattar/begriper/klarar av, och bara accepterar att detta är sådant jag inte behärskar. Jag kunde inte ens välja kurser för att sätta ihop skolschemat i högstadiet, tror att det var min storebror som förbarmade sig och bara "Ta husliga och tillvalsjumppa, och så skarvar du i med keramik så går det jämnt ut". Och jag var bara tack-tack, kryss-kryss, välj-välj.

Schemat på Åbo Akademi snickrade min studiekompanjon och vapendragare E ihop åt mig när vi gick på PF. Man skulle tyda en stor papyrusrulle med ett komplicerat rutfält och baserat på detta sy ihop sin utbildning. I Åbo fattade jag aldrig någonting, utan gick det som andra gick. Vi hade ändå inget val, för utbildningen var spikad och klar, och innebar inga egna val. Det blev min smala lycka.

Lite jobbig kombination detta att vara a) jävligt strong, independent woman som klarar allt, aaallt själv och "you don't own me, man!" etcetera, etcetera, samt b) totalt oduglig gällande allt som rör papper, byråkrati och myndigheter. Tuff skit, detta.

tisdag 8 maj 2012

Terapirunda

Voi hörni en sådan trevlig löprunda jag just kom hem från! På mjuka, kringliga stigar, med åtminstone lite lättare fiilis än den senaste dödsrundan. Drog ur örsnäckorna emellanåt och lyssnade på lite fågelkvitter istället för dunkande basgång på mp3-spelaren. Nu känner jag ett endorfinrus sakta sprida sig i kroppen, om det inte mera kan räknas som Runners High så är det i alla fall After Running High.

Och nu undrar jag stillsamt: hur klarar man sig utan detta? Jag gör det inte. Blir arg som en vresig gubbe om jag inte får ta ut mig och köra kroppen till slut med jämna mellanrum. Och det är alltså inte fråga om några extrema träningspass och långa länkar. Men sådär så att man får ta ut sig  så man får pina sig till mjölksyrestinna lår i någon backe, lyfta några repetitioner med svidande muskler så att man nästan känner kväljningarna komma, och ligga och kvida på hallgolvet efter att ha dråsat in genom dörren efter någon länk. Så där så att man måste lägga sig på sidan, eftersom det känns som om man inte kan fylla lungorna i någon annan ställning.

Någonting måste det ju vara som driver en. Jag ska inte tävla eller delta i något endaste litet motionslopp. Jag vill bara göra det här för min alldeles egna skull. Det finns ingen som kontrollerar att jag drar på mig dojorna och far ut, ingen som bryr sig om den där helt omotiverade ruschen i Roskaruka. Inte ens någon på plats som ser att den blir av. Ingen bryr sig om jag lassar på ett par extra viktskivor på stången bara för att kolla om jag orkar göra bicepscurl med tyngre motstånd än förra gången. Ingen bryr sig om ifall jag skulle göra plankan med knäna i marken istället för på raka ben.

Men när jag tycker att det ger mig någonting. När jag själv motiveras av det, och när jag själv ser en mening i det. Jag tycker på riktigt att det är roligt att måra åpåå. Och så blir jag en så sjukt mycket snällare och trevligare människa, den saken är provad, och jag har så sjukt mycket lättare att leva med mig själv. Vilket inte alla gånger är så hurja lätt det heller. Krånglig som jag nu av naturen är.

måndag 7 maj 2012

Rain Man

Förutom lite datastrul på jobbet har den här dagen flutit på ganska jämntjockt. Fort har den gått. Plötsligt var det bara dags att gå hem. I ett strålande solsken. Hörni, är det inte fantastiskt med dessa ljusa kvällar? Klockan är nu typ halv tio, och det är fortfarande mycket ljusare än det är mitt på dagen under de mörkaste vintermånaderna. Det är ju bara fabulöst.

I övrigt har jag nu, typ 38 år efter alla andra, tittat på hela filmen Rain Man. Och tyckt mycket om den. Imponerats lite av duktige Dustin Hoffman som spelar den autistiske brodern Raymond. Han som är så skicklig på att räkna tandpetare och vill att lönnsirapen ska stå på bordet innan man får sina pannkakor. Och som inte går ut när det regnar. Bra film. Fast jag inte gillar Tom Cruise.

Var på något sätt så skakig och konstig innan jag drog till gymmet ikväll att jag nästan fegade ur. Men gjorde ett försök ändå, och det var visst bara inbillning. Eller så gick det över. Det gick ungefär som vanligt i alla fall. Vete fan vad som tog åt mig.

Nu ska jag se om jag kanske skulle ta och betala lite räkningar. Om det inte blir några pengar över får jag väl panta flaskorna under diskbänken och köpa makaroner imorgon. Få se.

söndag 6 maj 2012

Uppföljningen

Jodå, för er som sitter och biter på naglarna av iver över att få veta hur det gick så kan jag avslöja att jag lyfte röven ur vagnen och städade mitt hem. Först en tur via gymmet, där jag gjorde ett sedvanligt pumppipass, som jag brukar på söndagseftermiddagarna. Så var det en sväng via butiken och så testade jag brandvarnaren. Ofrivilligt, eftersom jag lagade lite mat. Och då Kronqvist gör det kan man aldrig gå säker. Därmed var rökutvecklingen också lite väl... ähum, intensiv. Så pass att larmet plötsligt gick igång och jag blev närapå lomhörd på kuppen medan jag slet ner brandvarnare, rev ut batterier och öppnade fönster, samtidigt som jag försökte rädda maten.

Efter all denna action var det rena avkopplingen att i lugn och ro dra igenom hemmet med dammsugare och trasa, och åstadkomma en något mera hygienisk tillvaro. Så var det gjort.

Old school

Har inlett dagen lagom retroaktigt genom att bland annat skriva brev. Riktigt med penna och papper. I övrigt inte så mycket annat än att mysa omkring och dricka massor av kaffe och sådär annars insupa söndagsfiilis. Ska se om detta blir dagen då jag gör slag i saken och städar. Skulle egentligen ha gjort det igår, men jag var upptagen med att först trava i ett regnigt Kokkola och köpa toppar, sedan byta däck och sedan sitta på kaffe med en bror och samtidigt tala med den andra i telefon. Därmed går jag fortfarande runt och plöjer mig fram i dammet så att det står svallvågor upp längs golvlisterna. Men det är mycket roligare att städa när det faktiskt är skitigt. Vi ska se nu.

lördag 5 maj 2012

Skojskoj

Rapport från Nyströmsbackan, eller varikko, som jag och min bror kallar det. Det är nämligen här vi uppbevarar bytesdäck och redskap för just bytmomentet. Jag hittade en utmärkt användning för min gamla studiehalare, nämligen som arbetsutstyrsel vid dylika aktiviteter. Så om någon undrar över varför det har huserat en fullfjädrad, halarbeklädd studerande i regnet i Öja i eftermiddag, så kan jag meddela att det bara var jag som bytte lite däck. I en lila peffanhalare med lite påsydda halarmärken, autografer och tja... ritade pippelin. Har nog en mörkblå logopedihalare också, men den lila var närmast till hands.

Däckbytet skedde den här gången snabbt och snärtigt medelst en tryckluftsdriven mutterknackare. Hurja roligt, ju! Funderar lite på att bli bilmekaniker, bara för att få använda den där grejen lite oftare. Kände mig som den där lilla bilen i Cars-filmen, han som bytte däck åt Blixten McQueen. DZZZ-DZZZ-DZZZ, bara.



Fattar inte

Grannen har en hund på besök. Den skäller som besatt på andra sidan väggen. Jag som hatar hundar ur djupet av mitt hjärta - de flesta övriga husdjur också, men främst hundar - känner en stark längtan efter att tysta till det lilla fanskapet medelst en hård vridning i nackskarvet. Varför, varför vill man frivilligt ha en hund i sin ägo? Och inomhus av alla ställen? Själv skulle jag aldrig tänka som hundägare tydligen tänker, nämligen "Väntapassnu. Vi har ett trevligt och stillsamt hem. Det fattas dock ett element. Jag vill ha någonting som luktar, låter, dreglar, hårar och drar in skit. Någonting som kostar, som ständigt nervöst travar omkring som en orolig, gnällande själ och åstadkommer irriterande, knastrande ljud med tassarna mot golvet. Som man måste anpassa hela hemmet till, se till så att ingen mat finns framme, eller att alla saker som kan tänkas bli söndergnagda är noga bortgömda. 

Om någon kommer in på gården eller tvåhundra meter i dess närhet vill jag helst ha någonting som väsnas och ylar och skäller öronbedövande. Och när sedan gästerna kommer in vill jag gärna ha någonting att göra, till exempel hindra hunden från att hoppa, dregla eller annars vara i vägen. Sedan vill jag också uppmana alla gäster att "hälsa" på hunden, alltså peta/röra vid/klappa på den eller - värst av allt - uppmana dem att låta hunden slicka på handen. För det uppskattar ju alla. Själv inleder jag helst besök när jag precis har städat upp mig och kommer in som gäst i ett hem med att klappa och bli slickad på av djur. Varför inte ta en tur i ladugården medan vi ändå håller på?

Jag vill vara tvungen att gå meningslösa promenader flera gånger dagligen och lägga min tid på ett intelligensbefriat kräk som skiter i vem som håller i andra ändan av kopplet, bara det får gå ut och lukta på bajs med jämna mellanrum. Jag vill vara bunden, inte till en människa utan till ett djur i en sjukt lång tid framöver. Låt oss genast betala ett sjukt överpris för en inavlad jycke, och låt oss sedan prata munnen ur led om detta fantastiska fenomen åt alla vi känner, precis som om någon skulle bry sig. Och låt oss också publicera sjuka mängder bilder på Facebook om denna varelse. Ty den är tydligen "söt" på något vis". 

Nej fy.

fredag 4 maj 2012

Schlutt

Så var arbetsveckan till ända. Trots att det på grund av Wappen och what not var en kort vecka, så har det varit en intensiv sådan. Sådär så att det har vibrerat inne i skallen när man har kommit hem och försökt koppla av.

Därför njöt jag idag extra mycket av att bara snabbt svänga hem via och byta kläder, vrida upp musiken i öronen och cykla till gymmet. Och där få hålla i en skivstång en stund tills knogarna vitnar och benen darrar. En så enkel och harmlös sak fungerar som den bästa ventilen mellan arbete och fritid. Vet faktiskt inte hur jag skulle klara mig utan det.

onsdag 2 maj 2012

Baket

Jag ligger sisådär ett dygn efter. Bloggmässigt och i övrigt. Idag har jag annars haft en bra dag, men bråttom från det att jag vaknade fram tills nu. Hängde precis upp tvätten, strax dessförinnan körde jag via närmaste mack och tankade, eftersom det finns en gräns för hur många gånger man kan starta en bil och komma på att bensinlampan lyser. Nu har bilen börjat pipa ilsket samtidigt som lampan tänds, och jag tolkar det som att man bör tanka senast igår. Vore ju trist att få soppatorsk till exempel på väg till jobbet strax före åtta. Har på känn att jag skulle bli lätt frustrerad då.

Tänkte ändå berätta vad jag gjorde igår, första maj till ära. Fast det nu var igår, men ändå.

Jag drog sini till skären och hälsade på föräldrarna. Efter ett pit-stop vid Nyströms där jag hämtade tidningen i lådan på väg dit. Det är det absolut viktigaste när man far till skären. Det är det första de frågar om man förirrar sig dit någon sommardag. "Too du Österbottning?". Oberoende om man skulle komma dit med en avsliten arm och skrika att någon måste ringa ambulans ska man vänta sig att det är tidningen som efterfrågas först.

Hej skären. Du börjar vara snöfri och fin. Och så tyst det var när jag klev ur bilen. Det blåste inte alls, och man kunde sådär svagt ana ett sus från havet, men knappt ens det. Kan ha varit i mitt huvud det susade också, det skulle inte förvåna mig. Så gjorde det ju för farfar Dartanjang också.

Fick mat - det var i det skedet jag brände sönder munnen, den är fortfarande helt skinnflådd - och det bästa av allt. Kaffe på terrassen. Det var riktigt varmt och vindstilla, med en filt tålde man hur bra som helst. Satt där i solstolen och vickade på tårna och diskuterade bland annat flygekorrar och karlar med pondus, och kisade mot solen.

Rätt okej, hörni gubbar och kärringar.

tisdag 1 maj 2012

Burned

En rätt stillsam vapp med några öl här hemma hos mig och lite Ipad-airhockey. Det är oerhört beroendeframkallande. Jovisst, öl också, men nu tänkte jag främst på airhockeyn. Man blir så entusiastisk och arg samtidigt och vrider nästan både sig själv, motspelaren och surfplattan i golvet när man riktigt spelar på allvar. Och det måste man ju.

Idag har jag lyckats igen. Har bränt mig så jävligt i munnen att gommen känns som ett öppet sår. Varje pulsslag dunkar i käften. För att förtydliga brände jag munnen på en skållhet ugnsrotsak, inte på brinnande Sambucashots. Aj.

DrAmAQuEeN SiGniNg OuT LuLz.