Såg att pappa satt på kontoret när jag for hem från jobbet idag, så jag passade på att sticka mig in en sväng. Där satt han och jobbade på med någon karta eller vad det var på datorn, och sken upp: "Vad bra, en kaffekaveri!". Så blev det skogsvårdsföreningskaffe sådär lämpligt på fredagseftermiddagen. I kafferummet på en karaarbetsplats finns mycket roligt. En massa listor (till exempel en över vem som senast köpt tårta och varför) och tidningsurklipp och lådor och vykort.
Och så drack vi kaffe ur exakt samma muggar som jag kommer ihåg från den gången jag fick vara med pappa på jobbet en dag. Då var jag kanske fem år. Eller ännu mindre? Måste ha varit en viktig dag i en liten unges liv, för jag minns den så tydligt. Hur jag fick skriva på sekreterarens toppmoderna elskrivmaskin (lyxen!) medan pappa jobbade, till exempel. Vi var ute och tittade till något skogsskifte också. Det jag inte minns är hur det var med lunchen - var vi och åt någonstans? Eller hade vi matsäck? Nu sviker minnet.
Nå, kaffe blev det i alla fall. Sedan körde jag via stan, för jag har nämligen köpt en läckande vattenkanna. Vilket jag inte upptäckte vid tiden för köpet, men väl när jag fyllde den med vatten. Bottnen hade gått sönder i en söm, och där strilade vattnet ut. Förargligt. Var nästan beredd på att ett sådant byte inte skulle lyckas mera, eftersom jag har köpt kannan för typ en vecka sedan, och mycket väl hade haft tid att slå sönder den själv på den tiden. Jag förberedde mig genom att ta på en kombinerad bestämd och barsk, och samtidigt lite ynklig och sorgsen min som skulle skapa medlidande, när jag klev in i butiken med kannan i handen. Men det gick som smort, och jag traskade ut igen med en hel kanna bara ett par minuter senare. Score.
Jaha, då är det väl veckoslut då. Jag har hunnit en sväng till gymmet och butiken, och nu står en kaffedejt med de bästa typerna på programmet. Alles in ordnung, som de säger i uutlandi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar