måndag 30 november 2009

Ineffektiv

Ja-a, vad ska man säga. Detta har inte varit den effektivaste dagen i mannaminne, om vi uttrycker saken så. Jag har med minimal ansträngning åstadkommit tre pilottestningar, varav två utspelade sig i Sverige. Tänkte fixa ett par till, vet inte vem jag ska antasta...

Den ordinarie lunchrätten hade hunnit ta slut när jag slarvade mig till skolans café sent om sider. Jag fick nöja mig med uppvärmda broilerbullar till mat. Nå, inte var det något fel på det egentligen. Andra viktiga saker jag har gjort idag är till exempel att sitta och störa klasskompis K som jobbade på sin gradu.

Jag har inte sett något solljus idag. Det var nästan skymning när jag cyklade till skolan, och nu har det bara blivit mörkare. Det märks sannerligen att det är sista november.

Sitter i Kliniken och skriver, eftersom den inte är bokad mera på hela dagen. Mitt framför ögonen finns den gigantiska spegeln man kan se igenom från andra sidan väggen. Jag ser bara mig själv. Och konstaterar att jag nog måste klippa mig.

Krångel och fanskap

Satan i gatan, mitt Internet fungerar icke. Eller Internet som fenomen funkar ju, men nejförbannat att jag kommer åt det hemifrån. Jag undrar vad som är kruxet denna gång. Misstänker att DNA inte riktigt fungerar som det ska. Jag har nämligen IGEN fått en betalningspåminnelse, där man hotar med att koppla ur nätet om jag inte betalar 24 pix fort som attan. Men jag HAR INTE fått någon räkning, varken i pappers- eller e-form! Vad är det man påminner om?!

Nog för att jag i vissa avseenden kan anses vara yr, men räkningarna mina betalar jag i alla fall. I den mån jag får dem. De räkningar jag inte får brukar jag inte betala. Duh! I DNA:s fall känns det som om jag aldrig får några räkningar - bara påminnelser och fanstyg. En gång fick jag till och med hot om indrivning och prick i registret och allt vad det var. Utan att ha fått minsta räkning innan. Mig veterligen ska man nog ha fått både räkning och påminnelse innan sådant sker.

Nå, hittills har jag snällt betalat det de har frågat efter, men det börjar smaka surt. Jag tror bestämt att jag ska ringa upp DNA och skrika några väl valda ord åt tanterna och farbröderna där. I verkligheten kommer det inte alls att gå till så. Jag kommer antagligen att stamma: "Sorisorisori men jag har inte fått någon räkning, ursäkta så hemskt mycket!". Säger personen i andra änden av tråden någonting till svar kommer jag antagligen att skrika "Förlååååååååt! Jag ska aldrig mera störa!" och slänga på luren. Sådan är jag.

söndag 29 november 2009

Gott folk, fäst blicken till höger!

Efter att ha pynjat och klurat en stund lyckades jag helt själv påta in en besöksräkande i min blogg! Med tanke på mina teknikkunskaper - för att inte nämna mitt tålamod - kan detta ses som en bedrift i sig.

Det kanske började vara på tiden, med tanke på att jag har bloggat sedan april 2008. Jag har alltså ingen koll på hur många som kan tänkas ha hittat hit fram tills nu. Lite synd.

Bisarrt

Mitt huvud är en enda bioduk på nätterna. Jag drömmer massor, och ingenting hänger ihop eller spelar egentligen någon roll. Ibland kan jag knappt komma ihåg vad jag drömt och vad som har hänt på riktigt. Bara en massa lösryckta scener som verkat helt bisarra.



Inatt till exempel. Jag tappade en tand. Jag fick arbetslistorna från mitt jullovsjobb, och såg att de hade prickat in mig på julafton, trots att jag hade meddelat att jag inte kunde komma. Katten rymde och kom med mig till bybutiken när jag var där. Jag hade lagt upp ett klipp på bloggen där jag sjöng en sång jag hade skrivit själv. Jag försökte packa in en länkkkorv i ett paket, men det lyckades inte. Och en miljon andra saker.


Cyklade iväg till Makuuni och hyrde en Beck igårkväll. Den var bra. De brukar vara det. Beck är den enda typen av film med beskrivningen thriller jag orkar titta på.

lördag 28 november 2009

Stan

Hoppade på Den Gröna och rullade ner på stan en sväng på eftermiddagen. Ibland när jag cyklar förbi Domkyrkan, vilket jag ofta gör flera gånger dagligen, slås jag av hur stor den är. Man glömmer liksom bort att den står där när man skyndar förbi. Jag har bott här i 3½ år och fortfarande inte satt min fot i den. Borde nog gå in och i alla fall kika någon gång.

I stan var det som väntat mycket folk. Det kommer nog att vara såhär fram till jul nu. Eller det kommer rättare sagt att bli värre och värre fram till jul. När jag parkerade och låste cykeln på torget, stod plötsligt en liten pojke alldeles ensam på trottoaren intill. Med uppspärrade ögon gallskrek han "ISKÄÄÄÄÄÄÄ!!!". Han hann skrika två gånger innan en annan pojke, antagligen hans bror kikade fram ur busskuren intill och hojtade att han ska komma dit. Inte skulle det vara kul att vara liten och borttappad i folkmassorna nu när det är sådan rusning...

Annars var det den vanliga mixen av människor i rörelse. Tonåringar med Väldigt Mycket Smink, finlandssvenska damer som pratade högt i mobiltelefon och allt däremellan. Och så jag. Som köpte årets första julklapp.

Raggare, va

Hade min bror på snabbvisit i förrgår kväll. Förutom att sitta i soffan och snörvla visade han mig bland annat följande.

Som en trevlig start på lördagen, titta: http://www.youtube.com/watch?v=PQdVeMjjGKs

a) Nej, jag vet inte vem det är eller varifrån det kommer. Verkar vara ett program från svt1 i alla fall. En dokumentär kanske?

b) Nej, jag har inte lärt mig hur man ska infoga Youtube-klipp på riktigt. Om någon kan lära mig är jag idel öra!

---------------------------------
Tillägg efter lite googlande:

Det är tydligen ett klipp ur en svensk dokumentärserie som heter Spångens Snickeri, vilket ligger i Norrköping. En trevlig typ är det i alla fall:)

fredag 27 november 2009

Dagens

Eftersom jag inte är riktigt på hugget blir det en lista ikväll. Har sett den åka runt på allehanda bloggar en tid nu.

Dagens vill ha: Några tända ljus, men jag har inga:(

Dagens klädsel: Under skoldagen klänning, kofta och leggings, sedan träningskläder och nu mjukisbrallor, top och långkofta.

Dagens smink: Var inte särskilt högtravande. Foundation och lite bryn och fransar.

Dagens frisyr: Efter gymmet är det diadem och svans som gäller.

Dagens händelse: Kursen med vår duktiga gästföreläsare.

Dagens planer: Lägga mig i soffan en stund ännu, sedan sova.

Dagens saknad: En liten, mjuk katt som sällskap.

Dagens dummaste: En konstig räkning som damp ner. Detta ska kollas...

Dagens sjuka: Det konstiga textmeddelandet jag fick. Antingen skickade någon fel, eller så sitter just nu någon och skrattar åt mig. Jag bjuder på det i så fall.

Dagens drog: Kaffe och snus.

Dagens kram: Inte en endaste liten.

Dagens köp: Åh, det var nog den där kaffekoppen under första pausen i föreläsningen. Mina bäst spederade 1,30 på länge.

Dagens godis: Inget godis.

Dagens humör: Otäckt.

Dagens ord: Jalusi!

Forskning

Först och främst: nej, ingen pilottestning idag ännu. Satsar istället på måndag eller tisdag. Då borde jag också ha fått det jag behöver för att kunna köra vidare med projektet.

Känner att jag skulle behöva ett stort kontor där jag kan sitta och se viktig ut nu framöver. Ett skrivbord i massiv ek med stora pappersbuntar och tjocka böcker på. Där skulle jag sitta på en gammaldags skrivbordsstol och titta på mina papper och då och då mumla "hmm...". Som pappa Rudolf i Sunes Jul.


Skulle någon komma och störa mig i mitt viktiga arbete skulle jag ge dem ett strängt ögonkast och väsa "Sch! Jag forskar!". Sedan skulle jag tända en cigarr och sucka "Låt se, var var jag nu...". Så har jag nämligen alltid trott att det går till när man forskar. Alternativt att man står i labbrock med skyddsglasögon och tittar på vätskor som bubblar i olika behållare och rör.

torsdag 26 november 2009

Senaste nytt

Uppdatering: Frågeformuläret godkänt och klart! Imorgon ska jag pilottesta om jag får någon att ställa upp på det. Sedan kör jag vidare med tillståndsansökan från kommuner och annat grejs. Kan bli bra, detta!

//Graduskribenten

Åh, dessa rikssvenskar!

Rubriken ska sägas med positivt, beundrande tonfall. Okej att jag inte annars har så mycket till övers för den rikssvenska kulturen. Förutom då mina mostrar, fastrar, kusiner och kusinbarn och andra släktingar som befinner sig där.

Men idag hade vi igen en gästföreläsare från Sverige, och åh vad de är bra i jämförelse med våra inhemska! De är pedagogiska, tydliga och underhållande. De kan sitt ämne, och de kan lyfta fram det på ett sådant fängslande sätt. De uppträder framför åhörarna.

Och språket! Det rikssvenska språket är så levande, så flytande, så varierat och målande. Det låter som om de skulle läsa poesi eller sjunga en sång när de talar. Det finns så många ord för att nyansera språket - och de använder kluriga uttryck och vackra ord. Allt är mjukt och följsamt. Annat än detta "puhe-kieli-perkele" som vi finländare är vana med.

När en finländsk föreläsare drar en kurs är det pang-bom-undervisa som gäller. Mening radas efter mening. Ord efter ord. Jag brukar börja gäspa redan efter åtta minuter, om inte tidigare. Vi har ofta föreläsare med finska som modersmål, vilket gör språket så begränsat. Man fattar, visst - men någon show är det inte fråga om.

Det är någonting med de där svenska professorerna och experterna. De är så... coola. Idag har jag suttit och utan att ens blinka en gång följt med en föreläsning om demenssjukdomar. Föreläsaren - en stilig man med kostym och slips, med en snygg Powerpoint-presentation. Började med att kort och tydligt presentera sig, på ett just så där naturligt och personligt sätt som svenskarna gör.

Sedan gick vi in på ämnet, han varvade korta anekdoter med faktarutor och teori. Då och då en fallbeskrivning. Allt flöt ihop och bildade en naturlig helhet. Det känns som om man sitter och lyssnar på någon som helt apropå förklarar någonting intressant.

Det som är typiskt för svenskarna är också dessa bensträckare. Alla svenska föreläsare talar en kort stund, max 50 minuter, en timme innan de säger "Såja, då tar vi en kort bensträckare då!". Och så får man gå ut ur föreläsningssalen och sträcka på sig lite, ta en kaffekopp eller annars bara ta lite frisk luft. Så enkelt, och får en att bli tio gånger mera vaken. Lite skillnad mot dessa våra inhemska föreläsare som lätt kan hålla predikan hur länge som helst.

Imorgon bitti fortsätter vi!

Skolarbeten och telefonskräck

Skulle börja på med skolarbeten klockan nio sharp imorse. Trodde inte ens själv på att det projektet skulle lyckas, så jag kände mig ganska nöjd när jag ändå inte senare än halv tio tog plats vid en dator i biblioteket.

Nu har jag klurat det sista (hoppas jag) på frågeformulären. Återstår bara att sammanfoga två delar till en helhet och skicka den till handledaren. Kommer att ske idag. Är det grönt ljus blir det pilottestning kvickt som ögat. Så fort någon ställer upp. Någon..?

Så har jag ögnat igenom det mesta (mycket slarvigt, men det räknas ändå) av förhandsmaterialet till kursen som börjar idag på eftermiddagen. Nu har jag suttit och sökta fram kontaktuppgifter till en massa instanser runt om i landet som jag ska börja ringa runt till. Ugh, jag hatar att ringa åt folk som jag inte känner. Undrar om det känns lättare om man har förklädnad när man ringer upp? Lösmustasch, kanske..?

Det går segt i början, men ni vet ju hur jag funkar. Först ingenting, sedan ingenting - sedan, så!

onsdag 25 november 2009

Skolaskolaskola

Cyklade i duggregnet mot skolan för att sitta på föreläsning på eftermiddagen. Först lunch i skolans café dock. Idag vankades grisfilé med pepparsås. Jag knaprade i mig nästan en hel skiva, tillsammans med lite ris. Några strån rivna morötter och sallad till. Jag vet inte vad som har tagit åt min aptit, men jag är fortfarande inte det minsta hungrig. Igår åt jag dagens första varma mål efter åtta på kvällen. Stekte hela fyra köttbullar med en liten näve pestopasta. Måste man äta ikväll igen?:(


Efter att ha suttit på föreläsning, som egentligen var lite mera som en diskussionscirkel, travade jag upp till logopedin för att printa material till den kurs som vi ska gå i morgon och på fredag. Det blev en rejält tilltagen bunt att klämma ner i väskan. Ska ögna igenom så mycket jag orkar ikväll. Tror inte att man måste läsa allt innan kursen.


Jag hade redan hunnit vänja mig vid att ha den turbosnabba uppkopplingen som finns i Öja. Där hinner man inte ens tänka på en webbsida innan man är där. Här funkar det helt okej till normalt slösurfande, men - jag kan inte titta på Lyxfällan på webb-tv!

Kanske inte..?

Kanske det inte var något virus heller. Igår hoppade minsann texten av och an, och lustiga rutor blinkade som värsta julbelysningen. Till och med muspilen åkte av och an över rutan och klickade på vad som kom i dess väg. Det såg ut som om fan själv hade tagit datorn i sin besittning. Idag funkar burken som vanligt igen. Hm.

Igår hoppade jag på tåget söderut ungefär vid lunchtid. Jag hade nöjet att ha sällskap av en relativt nyfödd och synnerligen högljudd knodd på platsen bredvid. Inte för att klaga, jag vet nog att att man inte kan så särskilt mycket åt att en baby skriker. Mamman gjorde nog också sitt bästa genom att vyssja och hyssja, mata och försöka hålla i på olika sätt. Stå och gå, peta in en napp som spottades ut. Till och med byta blöja på bebben, på det minimala utrymme hon hade i knät.


När jag hämtade kaffe i restaurangvagnen och satte mig ner med den stora, bruna pappmuggen var bebisen tyst en stund. Den stirrade med stora ögon på mitt kaffedrickande. Stor mugg som åkte upp och ner. Det var tydligen lagom underhållning för den, och den följde muggen med blicken under tystnad. Tills kaffet var slut, så klart.


Vid tågbytet i Tammerfors visade det sig att jag, mamman och bebisen satt intill varandra också i följande tåg. Mamman såg närmast generad ut när vi tog plats igen, för babyn höll fortfarande låda å det högljuddaste. Nå, ett par timmar senare var vi framme i Åbo, allihopa. Stackars mamman hade nog haft en påfrestande resa.


Jag hade en ny bok som jag läste på tåget. En Paasilinna, jag börjar ha en samling nu. Här i bokhyllan bredvid mig finns... nio stycken. Vissa bättre, vissa sämre, men den här nya var riktigt bra. Visserligen har jag på känn att en stor del av Paasilinna-fiilisen går förlorad när texten översätts från orginalspråket till svenska, men den var fortfarande bra.


Den ylande mjölnaren handlar om Huttunen, som ensam kommer till en by i norra Finland. Han köper bland annat upp en gammal kvarn och rustar upp en pärthyvel. Det visar sig att han är en hejare på att hyvla pärtor, och får många kunder i byn.


Huttunen är dock inte riktigt frisk, utan har långa perioder av depressioner, då han är vresig och ledsen och gör konstiga saker. Mellan dem har han riktigt euforiska, lyckliga perioder, då han roar folk i byn genom lustiga upptåg. Bland annat är han riktigt duktig på att imitera djur och djurläten, och även olika människor i byn.


Då och då känner Huttunen att han måste gå till skogs och yla för att få utlopp för allt som samlas i honom, all ångest och all frustration. Han ylar och vrålar och skrämmer upp både människor och djur i byn. Detta leder till att man beslutar att man måste fånga den galne gubben i kvarnen och skicka honom till dårhuset i Uleåborg.


Det är en rolig bok. Handlar om vad som anses normalt och vad som inte gör det. Och om det nu är så stor skillnad egentligen.

tisdag 24 november 2009

Neeeeej!

Vad händer med min dator??? Vågar man uttala ordet VIRUS?

Nu stänger jag av. Vet inte om den går att starta igen. Fan, fan, fan.

Tåg

Jag undrar rent generellt om det inte vore ungefär lika dyrt att flyga mellan Åbo och Österbotten som det är att åka tåg. Hutlöst dyrt är det hur som helst. Dessutom sliter det mindre på ens psykiska hälsa att flyga. Allt jävla pack verkar nämligen samlas på tåg.

Tisdag förmiddag

Igårkväll (=natt) när jag lorvade i säng fick jag sällskap av Sven i fotändan. Jag är egentligen emot detta med djur i soffor och sängar, men för tillfället är det lite synd om Sven. Han har nämligen varit lite sjuk (uttalas "suuuuk" med läspande och trutande mun) och behöver extra omvårdnad. Nu börjar han dock må bättre.



Jag har sovit som en klubbad stock och ätit morgonmål framför en rykande färsk ÖT. Ingen vägbelysning i Öja, läste jag medan jag gnagde på en brödkant. Det blir en mörk vinter.


Morgonkaffet smakar extra gott när det intas i en elefantmugg. Samtidigt tittade jag på ett avsnitt av Lyxfällan - mitt nya beroende.

måndag 23 november 2009

Bakfasen fortsätter

Idag har jag också bakat. Kanske jag skulle bli bagare istället för talterapeut? Det är ganska trevligt att röra ihop smet och med spänning vänta på vad resultatet blir. Dessutom är bakning en så skön och systematisk process. Det är plocka fram, baka, sätta i ugnen och grädda. Under tiden får man diska och städa undan. Sedan beskådar man verket. Har man tur är det någon som mmm-ar och tycker att man är duktig och bakar så gott. På så vis kan man säkerställa att man får fina julklappar och kommer till himlen och allt det där.

Men speciellt gillar jag systematiken. Ah, systematik! Följa recept. Ordning och reda. Börja och avsluta. Arbete och resultat. Kan ni tänka er hur terapeutiskt jag tyckte att det var att städa ur en av vindskamrarna som jag skrev om här tidigare? Plocka upp, sortera, slänga bråte. Torka damm, ordna med militärisk precision. Lägga i skilda fack och korgar.

När jag är här i föräldrahemmet kan jag ibland få ett ryck och surfa runt på lite receptsidor på Internet. När jag hittar någonting som låter bra kan jag pröva att baka det. Fördelen med att göra det här jämfört med om jag skulle göra det hemma hos mig är att a) det uppskattas b) det äts c) ingredienserna finns.


Idag blev det Äppelrutor med smuldegstäcke. Med äppelbitar, kanel, farinsocker, kardemumma och annat smått och gott. Står som bäst på arbetsbänken och svalnar. Vad hon kan, den där Maja.

Simskola

Under lördagsnatten var det inte många timmars sömn som gällde. Efter att ha krälat ur taxin, kräkts fyra gånger på uppfarten - nej vänta nu, så gick det ju inte alls till. Men klockan var nog närmare halv fyra när sa hejdå åt flickorna som fortsatte taxiresan hem, och gick in och la mig.

Några timmar senare, på söndag morgon, fick jag packa simdräkt och handduk och hoppa i följande bil som stod på gårdsplanen. Inte en taxi denna gång, utan Emmas Ford. Det var simskoleavslutning i simhallen i Kokkola, och jag hade lovat att komma med som hjälpreda. Simlärarassistent. Ett par extra ögon, med andra ord.

Det var första gången jag satte min fot i byggnaden efter att den renoverats och byggts om. Den heter numera inte Uimahalli - Simhall, utan VesiVeijari. Jo, så heter den. Nya system med kort som ska dras och desinficeringsapparater för fötterna och det ena med det andra. Dessutom infoskyltar på den där värdelösa svenskan som är typisk för min hemkommun. Man tycker ju att det borde finnas någon som kan korrekturläsa en simpel skylt innan man skruvar upp den - men icke.

På hälsovårdcentralen i Björkhagen, dit vi Öjabor ska gå när vi ska till doktorn, finns en låda med texten "Nyandet av receptena". Jag tror att man ska sätta ett recept i lådan för att få det förnyat, men jag är inte säker..? På skjutvallen på vår skidskyttestadion stod på den tiden jag var aktiv en skylt med texten "Avsyrning aveldvapen förbjudet". Hade det stått "Avfyrning av eldvapen förbjuden", vilket antagligen tanken var, hade folk i alla fall fattat innebörden. Också i simhallen fanns dessa språkgrodor och förvridna texter överallt. Bland annat uppmanades man att "dråppa kortet" i någon uppsamlingsbox. Förstår en gammal svenskspråkig gumma vad man ska gör när man ska "dråppa kortet"?

Nå, simskoleavslutningen gick bra. De små knattarna simmade mullvadssim, ryggsim, gled på ytan, dök och gjorde till sist Honkey-Tonkey-dansen innan det var dags för märkerutdelning i simhallens café. Det var riktigt roligt att vara med, eftersom jag har haft en paus med simskolerumban nu en tid. Visserligen blir man lite huttrig av att stå i vattnet, men det är ingenting jämfört med utomhussimskola kring midsommar.

Jag tar mig friheten att presentera delar ur simskolan på Öjastranden sommaren 2008.


Det är alltså den översta raden som visar utetemperaturen. Det är 10 plusgrader, och vi ska om exakt två timmar befinna oss i vattnet med dagens första grupp. Brr, någon..?


Mmm... bada!


Passar mellan varven på och söker skydd för regnet en stund i den sotiga lilla grillkåtan som står på standen. Strax är det hejdå regnkläder, ullsockor och gummistövlar och välkommen simdräkt.



Hejdå stranden, vi ses imorgon!

söndag 22 november 2009

Katten också!

Jag vet inte vad det är, men mina skor får inte vara ifred! För några veckor sedan käkade Sven upp halva lädersnöret på mina stövlar. De får numera vistas på hatthyllan när jag inte har dem på fötterna.


Igår hann jag ha mina andra skor på golvet en liten stund - och se vad kattskrället har gjort! Läderöglorna baktill är söndergnagda. Hur hinner han? Och varför är det bara mina skor som smakar gott?

Ett litet kaos

Igår fick jag ett flertal (två är ett flertal) förfrågningar om att hänga med ut som sällskap på ööli med damerna L och B. Chaufför var ordnad och skulle till och med hämta upp mig från farstubron. I sådana situationer måste man i princip tacka ja. Trots att jag likt kvinnor överlag inte hade nåååågonting att ta pååååå miiiiig. Nå, lite kläder letades fram, jag hoppade i duschen och korkade en lonkero innan bilen var på gårdsplanen. Mot Kokkola.

Det blev ett kort besök på Amarillo innan vi fortsatte tvärs över torget och till Onnela några kvarter bort. En relativt lugn kväll med ett par kalja och lite dansande med flickorna. Träffade dessutom på två av favoritarbetskompisarna från i somras, vilket ledde till spontant kramkalas på dansgolvet. Dock är det ganska svårt att försöka a) höra b) förstå c) tala med folk i sjuhundra decibel och med folk som dansar på alla sidor om en. Dessutom på finska. Nå, jag gjorde mitt bästa. Hoppas jag inte gjorde bort mig, typ visade tummen upp och nickade om någon sa att hennes farmor dött eller något i den stilen...

Måste bara berätta om en rolig incident. Vi satt i den lite lugnare avdelningen kring ett bord och smuttade ööli och talade sinsemellan. Som det ibland sker kommer då någon och ska avbryta en. Okej, inget illa i det - det är klart man får komma och prata med folk på krogen, det är ju det som grejen. Men när det absolut måste ske just när man håller på berätta någonting viktigt, och dessutom är personen en Mycket Berusad Typ som står och svajar och klipper med ögonen på halv stång.

Jag har dessutom inte riktigt pokka att be folk fara åt helvete ur min åsyn. Tänk om det är en jättesnäll människa som aldrig har vågat tala med någon, och när han försöker så får han en verbal käftsmäll. Men jag gillar inte att folk ska komma och tränga sig på. Inte när man är ute med sina kompisar man inte träffar så ofta och vill umgås ute på krogen.

Ibland brukar vi ta till "jag kan inte finska-tricket". I Kokkola blir folk nämligen väldigt handlingsförlamade när man inte "kan" finska. Jag och B skakade alltså ivrigt på huvudena och låtsades inte förstå någonting när en svajig typ kom och frågade om han fick slå sig ner.

Den här var dock envisare än så. Han bytte sludderspråk. Till engelska "DUU JUU *hick* MAJND IF AIJ *hick* JÅIN JUU?!". Jag vände mig mot B och skulle diskret muttra lite, då den höga musiken plötsligt tystnade. Vilket resulterade att jag i den tysta baren formligen skrek: "EI SAATANA!". Typen såg lite chockad ut, och i samma sekund drog musiken igång igen, varpå L mittemot viftade med armarna och skrålade "Y.M.C.A!!!". B blev så road av situationen att hon vek sig av ett gapflabb.

Tvärtemot vad detta låter som, krälade vi alltså inte omkring dyngfulla. Det råkade bara bli ett litet kaos där inom loppet av tre sekunder. Stackars typ. Han lomade iväg.

fredag 20 november 2009

Kryss i rutor

Ei saakeli... Har suttit och påtat vidare med mitt frågeformulär under förmiddagen. Frågeformuläret som ska bearbetas och ställas iordning så att jag snart kan göra en pilottestning med det. Funkar pilottestningen som den ska är formuläret redo att användas för att samla in material till the big G, alltså gradun. Det går väl sådär. Sämst är jag på att trixa ihop alla dessa rutor och tabeller. Och detta är alltså ännu bara vanliga rutfält.

Med en av mina bröders hjälp lärde jag mig igår att klicka fram små fyrkanter för deltagarna att kryssa i. Detta är på sjuåringsnivå... Jag känner att jag antagligen skulle ha en själsfrände i Närpes i detta sammanhang. Hon spottar och svär nästan lika högt som jag när det ska ordnas med tekniska saker. Tänk att få göra ett formulär på konceptpapper med linjal - ah!

Då och då har jag haft sällskap av Sven. Han får egentligen inte vara i datorrummet på grund av alla sladdar och fanskap, men under mitt vakande öga är det okej. Han satt stillsamt på golvet och tuggade hål på en plastpåse...

Igårkväll styrde jag, L och B iväg på kvällskaffe. Vi kom osökt in på ämnet tv-serier, och märkte med nästan skräckblandad förtjusning att vi kunde räkna upp majoriteten av karaktärerna i Sunset Beach och Tre Kronor. Samt deras strulande hit och dit, vem som hade ihop det med vem, vem som blev psykiskt sjuk, vem som dog och återuppstod, dem som hade en ond tvilling. Var tvungen att knacka fram Tre Kronor på Youtube imorse innan jag började skriva och titta på några klipp. Morgonkaffe i sällskap av Klimax, Bimbo, Salongo, Kenta, Reine, Verner och Gunvor. Inte illa:)

onsdag 18 november 2009

Mat - usch!

Jag inser nu att jag nämner ordet "mamma" i varje blogginlägg. Kanske lite ohälsosamt mycket, med tanke på att jag är en Vuxen Dam med Eget Hushålle (citat Lotta på Bråkmakargatan) och Ordnad Ekonomi. Bah!


Min mamma har nya gångstavar. Rosa! De fick dock stå kvar på farstubron när jag drog ut och sprang en sväng ikväll. Det är fortfarande varmt i luften, man kunde inte tro att det bara är några veckor kvar till jul. Jag sprang bland annat en snutt längs Öjavägen i vägbelysningens sken. Det är trevligt att springa när skog och åkrar ligger beckmörka vid sidan av vägen.

På ett ställe sprang jag förbi en hage. Jag kunde ana två hästar som stod på andra sidan staketet. Stora och varma stod djuren där mellan trädstammarna. Annars såg jag inte många levande själar under min runda.


Jag har inte varit det minsta - det minsta - hungrig på flera dagar. Känns som om jag skulle kunna vara utan mat i resten av mitt liv. Ingenting lockar att stoppa i munnen. Inte mat. Inte frukt. Inte någonting sött. Inte smörgås. Inte ens tuggummi. Kaffe tvingar jag i mig för att jag inte vill återuppleva gårdagens horrorupplevelse på grund av koffeinbrist.

När jag hade varit ute och sprungit, duschat och bytt kläder trampade jag nästan upp en stig i parketten mellan kök och vardagsrum för att jag inte kom mig för att laga någonting att äta. Till sist stekte jag en ytte-pytte-omelett på ett ägg och tvingade i mig.

Kattnytt

Temat på mammas jobb, barnträdgården, är denna vecka husdjur. Till hennes stora förtjusning blev hon ombedd att idag ta med katten Sven på studiebesök. Besök för att studeras, alltså. Jag tror nästan att mamma var den som njöt mest av besöket, trots att en kissekatt är ett ganska roligt överraskningsmoment under en morgonsamling för småttingar.

Stackars Sven som är van med att få vara ifred och traska runt i ett stillsamt hus med max fem personer närvarande samtidigt kände sig nog ganska malplacerad när han besökte dagiset. Att omringas av en massa konstiga små människor var nog lite overkligt. En och en fick tassa fram och paja katten. Konstigt hur sådant kan vara så spännande när man är liten. Det är ju bara en katt.

Ett av barnen hade speciellt svårt att hålla rumpan på bänken. Som av misstag befann han sig hela tiden med sin lilla knubbiga hand på Svens päls. "Sätt dig ner, Petter" upprepade dagistanten ett tiotal gånger, och Petter satte ner baken en liten stund. För att tio sekunder senare gradvis förflytta sig över golvet till katten för att paja igen. Ens minne är inte så långt när man bara är två äpplen hög:)

Efter att alla hade fått paja på Sven, se på när han åt godis och sjunga en sång för honom, tog jag med honom för att gå hem till tryggheten igen. Knattarna kom ut i tamburen för att vinka hej-hej till katten. Hemma igen tror jag att stackarn är lite ur balans. Han satt på fönsterbrädet i sovrummet och stirrade med vitt uppspärrade ögon på mig sist jag såg honom. Helt chockad:)

Bakverk och huvudvärk


Jag fortsätter att passa på och baka lite när det nu finns någonstans att stoppa bakverken. Skafferier, frysbox och andras munnar, till exempel. Igår bakade jag mockarutor, en gammal klassiker som i vårt släkte har sentimental status. Min fammo bakade alltid mockarutor, och ett kalas hemma hos henne och faffa utan detta bakverk har nog aldrig existerat.

Hur det nu var blev det inte läge för kaffe på hela dagen igår. Det var en del annat, jag bakade, och jag var ute och gick med bästa L, så var jag till stan och det var det ena med det andra. Framåt kvällen när vi satt och stirrade på tv kände jag plötsligt Det Som Inte Händer Mig hända. Alltså huvudvärk. Den kom som en blixt från en klar himmel, och slog ner rakt i skallen på mig.

Gott folk, jag är ingen huvudvärksexpert, men ska det faktiskt gå till såhär? Hela huvudet och ner i nacken värkte så förbannat intensivt. Vänster öga gick inte att hålla öppet, det högra litegrann. Jag kallsvettades, så ont gjorde det. Och illa mådde jag så förbannat. Som tur hade pappa just kokat kaffe, och när han står vid spakarna innebär det starkt sådant. Becksvart som synden. Just vad jag behövde. Problemet var bara att få i sig fanskapet, så illa som jag mådde.

Fick lägga mig på mammas och pappas säng (den var närmast) i mörkret. Kastade in en Panadol och svepte en stor kopp kaffe med makt. En halvtimme senare redde det upp sig. Men fan vad obehagligt det var.


Min mamma bäddar åt Sven innan hon går och lägger sig. Favoritfilten han alltid sover på, lagom ihopskrynklad i favoritstolen. Och en liten kudde:)

Kamerasnack

Eftersom min egen kamera nu behagar krångla försöker jag hålla tillgodo med mors. Den och jag kommer dock inte överrens det minsta. Min egen Nikon, en basic vardagskamera jag köpte någon gång på 2004, med 3,2 megapixlar (jo, kamerorna hade så få megapixlar på den tiden) har funkat utmärkt. Med den har jag enkelt fått en massa fina bilder, med hur bra skärpa som helst.

Det ska gudarna veta att jag inte är någon proffsfotograf, och inte har jag heller något intresse av att bli det. Jag vill mera vara en tillfällesfotograf, en som knäpper bilder på allt och ingenting, sådant man bara råkar se i vardagen. En typisk bloggfotograf. Som fotar ett trevligt kaffeställe, några snygga löv, en ekorre, ett par söta tanter. Inte heller vill jag släpa runt på en bökig systemkamera för att få maximalt perfekta bilder. Hellre en liten, okej kamera man kan ha i fickan överallt.

Men morsans kamera vill inte som jag vill. Det blir suddigt, grynigt och oklart. Det blir fulare på bild än i verkligheten. Närbilder blir inte bra, trots att jag ställer in skärpan för det. Bilder på avstånd blir inte heller bra. Alla människor man fotar med den kameran blir konstiga. Hmpf.

måndag 16 november 2009

Favorit i repris

I och med den oerhörda läsarresponsen när jag producerade ett liknande inlägg för ett par dagar sedan, kommer här en favorit i repris. Dags för ninna-ninna-ninna-naa - boktipset!

Återigen en av mors böcker som hon stack till mig en gång inför en tågresa för att jag skulle ha någonting att läsa. Sist jag åkte tåg rafsade jag i all hast med mig två tjocka reklamkataloger från Kodin Ykkönen och Anttila från hallmattan. Båda två Christmas edition. Jag hade kommit nästan till Tammerfors innan jag hade plöjt igenom alla julprydnader, fönsterbelysningar och leksaker. Alla sätt att fördriva tid på tåg är bra!



Nå. Nu skulle jag inte tala om reklamtidningar, utan istället om denna. Befriaren av Lars Hesslind. Också den en gammal bok som jag inte vet om man kan få tag på mera. Det är en av de böcker jag nästan sträckläst från pärm till pärm.

Handlar om livet på den lilla ön Stormö någonstans ute i den svenska skärgården. Det är fattigt och bedrövligt, och folk på ön sliter och släpar för att på något vis hållas vid liv. Det enda glädjeämne som finns på ön är i princip att supa till då och då. På kredit, såklart. Det enda som kan rädda folket på Stormö är den präst som till all lycka blir sänd till dem. Han ska blåsa liv i en för tillfället icke-existerande församling och få ordning på folket.

Det blir en radikal förändring när pastor Morath stiger iland på Stormö. Han har en klar vision om hur frälsningen ska gå till, och de desperata, fattiga öborna följer honom blint. Som väntat glider projektet dem ur händerna, det spårar ur totalt. Till och med pastorn själv får storhetsvansinne och snart kunde man tro att det är Gud själv som står i predikstolen på söndagarna.

En intressant historia är det. Gripande och målande berättad, man ser framför sig den vinpinade ön med det fattiga folket, och man förstår deras tillit till pastorn som kommer som en frälsare. Om ni får möjlighet - läs!

Hejdå, mitt vinterland


Från att ha tagit en promenix tillsammans med bästa L för ett par kvällar sedan i ett gnistrande snölandskap med snudd på julstämning, till att slira runt i slask och snömodd igår, och till att mötas av helt bar backe idag. Det är egentligen ganska typiskt novemberväder. Men såhär varmt kanske det inte brukar vara? När man betänker att det snart är jul.

Det är tyst i huset. Jag har plockat fram DSG - Den Stora Gradupärmen. Lockar sådär. Ska försöka få någonting gjort nu, annars..!

söndag 15 november 2009

Kaffe med släkten

Igår var jag med mamma till stan för att titta på en eventuell julklapp åt någon, men tyvärr var den slut. Kommer mera på måndag, sa farbrorn i butiken. Hm. Det kan betyda allt mellan att den kommer på måndag till att den kommer till påsk, eller att den egentligen har slutat tillverkas. Sådant kan man aldrig veta.


På eftermiddagen bakade jag lite. Det är helt okej att baka i ett hushåll där folk äter bakverken, och inte i ett hushåll där det bor en, inte särskilt sötsaksälskande flicka med minimalt frysfack. Jag framställde chocolate chip cookies. De verkade vara goda. I alla fall har folk med jämna mellanrum hittat till kakburken här i helgen.

Idag har vi styrt iväg till Kokkola för att dricka kaffe hos min faster som fyller år. Jag har många fastrar, rättare sagt fem. Och en farbror. Och tre mostrar, men det hör inte hit. När man inte bor här i trakten längre märker man hur sällan man faktiskt träffar sina släktingar. Faster A brukar jag träffa på julafton, men till exempel faster G och faster L hade jag nog inte sett på ett par år.


Att sitta och snurra på glasögonen på kaffebordet - ett klart släktfel. Här i ett stilprov av faster G och faster L:)


Ikväll har jag och bästa L varit på analyskaffe. Vi dryftade viktiga saker, såsom skidvallande, arbetslistor, sjukdomar, blommor, vården förr i tiden, snus, halt väglag, resor, kolsyrade drycker, mumintroll, julklappsinköp, vätskebälten, tv-tittande, baciller, regnväder, ambulanspersonal, midsommarfirande, julmat, gamla Öjbor, hårfärgning, nyårshelgen, fotografering, löpskor, reaprodukter, återförsäljare av skidor och döden. Ganska brett, alltså.


Dock var vi lite besvikna över den bristande ordningen på stället. Det låg en duk på golvet bredvid bordet. Säkert några stökiga ungdomar som varit framme. Bah!

Glömde visst

Efter ett telefonsamtal från bästa L då vi kom in på ämnet mat, insåg jag plötsligt att jag glömt att äta idag. Igen. Jag glömde att äta igår också, och märkte ingenting förrän det blev kväll. Då hade jag i och för sig godisdag, så jag hade knaprat på lite Daim och dessutom provsmakat kaksmet och lite annat plock.

Måste väl gå och svänga ihop någonting. Fast jag inte är det minsta hungrig.

lördag 14 november 2009

Riktigt dåligt

Jag har suttit och kikat på tv-programmet om Pernilla Wahlgrens roast på Berns, och igen fått bekräftat det jag konstaterat för länge sedan. Jag har i vissa fall en väldigt snäv smak, till exempel finns det få tv-program jag gillar, och ännu färre artister. I stort sett gillar jag inte musik överlag. Filmer är jag också kräsen med, det måste vara en jävligt bra rulle för att jag ska finna något nöje i den.

Det finns med andra ord ett antal underhållningsformer jag helt enkelt inte tycker är särskilt underhållande. Men priset tar nog tammefan André Wickström. Han var nämligen en av komikerna som uppträdde under roasten. Eller rättare sagt, han och några komiker uppträdde. För jag kan för faa-an inte se någonting som skulle vara komiskt med den mannen.

Jag har sett lite snuttar på Wickström på tv och på nätet. På svenska. På finska. Standup. Sketcher. Humortalkshower. Skojiga intervjuer. Lite allt möjligt. Det som har varit gemensamt för alla hans framträdanden är: de inte det minsta kul! Inte ens ett litet medlidsamt leende.

Han har ett jobbigt, snobbigt sätt att tala någon konstig finlandssvenska med viskande S och sluddriga R. Hans historier saknar point - han säger ingenting roligt eller humoristiskt eller ens halvbra. Däremot verkar han på något obeskrivligt sätt vara stolt över sina skämt, för då och då pausar han och nickar när publiken skrattar. Varför de skrattar vet jag inte.

Hela typen ser bara jobbig ut och jag blir irriterad bara av att se en stillbild på honom. Han spelar så där nonchalant rolig, som att "vadå, jag försöker inte vara kul - jag säger bara sanningen om en del saker jag har noterat", och folk viker sig av skratt för att det blir så kul. Men det blir det inte! Inget vikande. Jag kan inte fatta hur en person kan prestera sådana mängder helt värdelös komik. Dessutom verkar han själv tycka att han är himla kul, eftersom han hittar på projekt efter projekt och olika shower. Jag vill bara slita mitt hår och skrika sluuuuutaaaaaaa!

Man rår inte för sitt sätt och sin personlighet, jag vet. Han är säkert en snäll kille, och han kan antagligen vara duktig på en massa saker. Bara inte underhållning - och i all synnerhet inte ståuppkomik. Snälla André, kan du inte börja jobba som revisor eller banktjänsteman? Eller någonting annat än det du gör nu!

Plötslig minneslucka

Jag försökte tre gånger innan jag lyckades logga in på mitt skolmailkonto. Med samma lösenord som jag hittade på redan under peffantiden, alltså för sex och ett halvt år sedan. Loggar in många gånger dagligen, och hela inknappandet av siffer- och bokstavskombinationen går alltid automatiskt.

Ikväll gick det automatiskt fel flera gånger. Detta för att jag upptäckte att lösenordet rimmade. Alltså till exempel PPH-112. Och det ska det ju inte. Så jag bankade in PPH-113 istället. Gång på gång.

Akut hjärnsläpp.

fredag 13 november 2009

Dagens outfit - nej, alltså jag menar bok!

Se där, då har man gått och blivit videobloggare på gamla dar! Som alegni påpekade så var filmen kanske inte i längsta laget, men allt är en början. Kanske ni får se ett tvättäkta vlogg-inlägg (som det tydligen heter) vad det lider. Dock har jag svårt att tro att jag kommer att stå i badrumsspegeln och pluta med läpparna samtidigt som jag presenterar dagens outfit, vilket brukar vara det man gör i en vlogg. Kanske jag sjunger en sång? Hur skulle det vara med "Till havs" med Jussi Björling. Kunde det vara något?


Förresten, jag ska ge ett lite ovanligare boktips! Den här boken är egentligen min mammas gamla, men hon lånade ut den åt mig för att jag skulle läsa den en gång. Den heter Långa Lappflickan och är skriven av Åke Lundgren. En sann historia om den samiska flickan Christina Catharina Larsdoter, även kallad Stor-Stina, född i början på 1800-talet långt uppe i Lappland.

Flickan var stor redan vid födseln, och var som en vuxen kvinna redan vid nio års ålder. Hon fortsatte växa och blev vad man på den tiden kallade en jätte. Några exakta mått på hennes längd finns inte, men i alla fall var hon över 2,10 meter. Jämför detta med medellängden på den tiden, vilket var runt 1,60.

På den tiden fanns det folk som ville tjäna pengar på sådana som hade handikapp eller bara såg speciella ut, och Stor-Stina blev snabbt berömd för sin imponerande längd. Men ingen tänkte på hur den unga flickan skulle reagera på att bli bortförd från den lappländska friheten och tystnaden och bli ett utställningsföremål.

Boken handlar om ett ovanligt och tragiskt öde för en ung kvinna, och hur det är att vara annorlunda. Språket är lustigt och lite gammaldags - sådant som jag gillar - men inte svårt. På vissa ställen citerar man någon mening ur ett gammalt brev eller en bok, och då får man läsa riktig gammalsvenska, hör här:

"Emedan någon prästman eller predikant icke finnes för våra trakter, utan endast tillreser hitom vid husförhör, har det ankommit på mig att lämna ett svar på eder förfrågan. Det rykte som herrn talar om i sin skrivning är förvisso sant. Här i bygden har vi således ett kvinnfolk av lapsk härkomst och av osedvanlig längd..."

Hör bara! Emedan! Hitom! Ankommit! Ah, vilka maffiga ord. Historien är jättebra, jag läser lite i boken varje gång jag är i Öja, jag tröttnar aldrig. Vet inte om man kan få tag på den här boken mera, men om ni får chansen - läs!

torsdag 12 november 2009

Tjat

Ursäkta för mitt tjat om katten, jag är medveten om att jag mer och mer liknar en Crazy Cat Lady.

Sven tvättar mitt hår. Lyxigt!



Han är verkligen ett omtänksamt kräk. Förutom när han käkade upp mitt ena skosnöre vid mitt senaste besök. Dessutom blir detta debut för filmklipp i denna blogg. Om det lyckas, vill säga.

Impulsivt

Håh, dessa österbottensbesök blir bara mer och mer impulsiva. Efter att ha konstaterat att jag har en alldeles lagom lucka i det annars också ganska glesa föreläsningsschemat tänkte jag att jag lika bra skulle kunna åka norrut en sväng. Så hade jag kurs till klockan fem igårkväll. Nääh, tänkte jag. Det får nog vara. Sedan packade jag ändå på två röda sekunder och hoppade på tåget.

Det var en ganska mysig tågresa. Så där för att vara en sådan, alltså. Folk satt och stirrade ner på sina datorer och verkade försjunkna i det de höll på med. Han som satt mittemot mig pressade hårt ihop läpparna och antog en rödlätt ton i ansiktet då och då. Jag kunde inte avgöra om han såg på någonting tragiskt och var på vippen att tjuta, eller om han höll tillbaka ett skratt, utifall att han tittade på någon komedi.


Jag tror att Sven hade saknat mig, för han kröp självmant upp i famnen på mig igårkväll när jag tittade på tv. Sedan låg han stilla tills det blev sent och han fick varmt (tror jag), då hoppade han ner på mattan istället. Tvåtiden vaknade jag på soffan av han bökade i famnen igen. Tyckte väl att det var dags att jag gick i säng:)

Idag har jag och Sven städat ur en av kamrarna uppe på vinden i föräldrahemmet. Sven hittade hela tiden roliga saker att påta på. En och annan mutter att puffa runt på golvet, för att inte tala om när jag sorterade in några väskor i en garderob. Katten älskar väskor, han hoppar i och ur dem hur länge som helst om han får hållas.

tisdag 10 november 2009

Saker. Ting. Grejer.

Idag har jag hunnit med lite olika saker. En snutt skrotlyft på förmiddagen, handledning med positiv feedback, titta på två stycken intressanta terapier bakom spegeln och en del annat. Under en av terapierna var en av våra professorer och handledare på plats i mörkerrummet, och gav oss viskande kommentarer till allt som pågick i terapirummet. Det är kul att ha en expert på plats samtidigt som terapin pågår i realtid, man får liksom en live-demonstration med kommentarer och kan fråga upp grejer direkt när man kommer på dem.

Dessutom - förutom allt detta - fick jag sitta på graduseminarium till klockan sju på kvällen tillsammans med mina studiekompisar och tre professorer. Alla lagom fnittriga till följd av lågt blodsocker och en lite för lång dag.

När jag traskade ut till cykeln på gården var det redan beckmörkt. Tur att det finns små lysande spottar infällda i kullerstenarna på skolgården att följa, annars hade man knappt hittat ut till gatan. Jag trampade raka spåret iväg till Studentbyn i kvällskylan för att ge Bror en hjälpande hand med ett skolarbete. När det var gjort ilande jag hem och vände ihop lite kvällsmat.

måndag 9 november 2009

Superbt

Superb kvällslöplänk på alla sätt och vis. Inte var den lång, men den var å andra sidan naggande god. Lite kyligt om benen på de ställen där det blåste, men annars - ett gott betyg. Dock märkte jag att jag får plocka fram nål och tråd ur min sytillbehörsask och sy ihop min ena vante, ty den har gått sönder mitt på handflatan. Detta efter en älgjaktsresa då någon bestämde sig för att använda en konstfibervante - min - till att lyfta en glödhet panna av elden. Konstfiber + glödande metall = aj-aj.

---------------------------
Tillägg en kvart senare

Efter att ha suttit och sytt ihop en småsunkig vante jag har varit ute och sprungit med insåg jag en sak. Att jag fortfarande känner igen doften av dela-stuga-med-fem-karar-på-träningsläger-i-en-vecka, också känt som skitiga- och-lite-mindre-skitiga-skidkläder-i-en-salig-blandning-på-väldigt-få-kvadratmeter. Eller långsamt-torkande-skidhandskar-och-skidpjäxor-och-en-och-annan-fuktig-windstopperjacka. Urk.

Vad hon kan!

Det blev en lite senare start till skolan denna måndag, fast jag hade siktat på att börja tidigt. Hade en del skolarbeten att skriva, så jag tänkte gå till biblioteket (som ligger i samma byggnad som skolan) för att skriva. Tro det eller ej - jag har också börjat arbeta bättre där. Kan sitta och titta ut över Aura å och känna hur inspirationen bara stormar emot en. Eller nä, det gör jag ju inte. Jag stirrar in i en röd tegelvägg de gånger jag höjer blicken från skärmen, för att vara ärlig. Men det gör ingenting så länge man får någonting till pappers.

Den sena starten till trots kom jag igång hur bra som helst. Det blev en forskningplan till gradun, ett par skriverier till som ska under samma kategori - hela rasket på kring fyra sidor text. Kände mig ganska nöjd och duktig när jag traskade iväg för att ta lunchpaus. Efter att ha petat i mig lite mat (var inte ett uns hungrig fast jag hade ansträngt hjärnan på högvarv) drog jag upp till logopedin där det vankades nybryggt kaffe.

Eftersom jag hade sådant fint flyt och förutsättningarna var så bra, hällde jag upp en stor kopp kaffe, petade in en liten inspirationsprilla och fortsatte skriva uppe på logopedivinden. Lite skolarbeten med odefinierbar deadline - men som ändå ska göras någon gång. När jag loggade ut från datorn och diskade kaffekoppen hade jag skrivit ett par essäer på raken. Sammanlagt blev det dryga åtta sidor text idag. Bara sådär.

Det är fritt fram att komma med hurrarop och berömmelser i kommentatorsfältet. Jag gillar komplimanger som "ambitiös", "duktig" och "flitig". Även "begåvad" och "jävligt snygg" går bra.

Nu har jag varit en sväng via butiken och handlat ett par småsaker (pesto, duschtvål, bröd) och laddat med kaffe och banan. Ska ut och springa.

söndag 8 november 2009

Fars Dag


Denna söndag firar vi som bekant Fars Dag. Generellt sett gillar jag inte dessa så kallade kommersiella högtider. Det finns Mors Dag. Det finns Alla Hjärtans Dag. Vissa envisas dessutom med att fira Halloween, trots att vi inte bor i USA. Det finns till och med någonting som heter Kanelbullen dag som firas någon gång på hösten. Antagligen för att bagerierna ska sälja lite bättre. Rätt vad det kommer det väl Daimkakans Dag och Aprikoswienerns Dag. Stora Mockarutehelgen och Ballerinakexafton.


Men Fars och Mors Dag tycker jag ändå inte faller direkt under samma säljhysteriska kategori. För när man har flugit ut ur sitt bo och kanske börjar ha sitt egna lilla patetiska liv någonstans långt borta. Då kan det vara bra att det finns en dag då man firar sina föräldrar. Som idag.


Jag har bott under samma tak som min pappa i 19 år. Jag kan därmed påstå att jag känner honom ganska bra. Dessutom har han agerat tränare åt mig under de år jag tävlade i skidskytte. Det blev ganska många timmar sammanlagt på kvällar vid elljusspåret. Många långlänkar på storträsket bland flugor och fän. Många kilometrar på rullskidor på somrarna. Bilresor runt i landet på olika tävlingar. Skulle tro att jag och pappa har tillbringat ovanligt mycket tid tillsammans.


Vissa grejer är typiska för pappa. Till exempel att han är en så kallad notorisk nynnare. Han nynnar/visslar/sjunger/gnolar oavbrutet. Redan när han kommer innanför dörren hör man det kännspaka "ninna-ninna-ni-na-naa... ti-di-diii" följt av lite olika visseltrudelutter. Visslandet är oftast små strofer ur Satumaa eller Kotkan Ruusu. Ibland går det där eviga skvalandet en på nerverna, till exempel när man försöker läsa tidningen eller koncentrera sig på någonting viktigt.


Min pappa tror sig alltid vara "ur form". Jag vet inte riktigt vad han strävar efter, men så länge jag kan minnas har han sagt att han inte riktigt är i form ännu, men snart så..! Under alla löplänkar och skidturer och stavträningar vi gjort sedan jag var typ 11 år har han ursäktat sig med att han inte är sitt mest trimmade jag. Just nu, alltså.


Själv tycker jag att det är lite smålustigt. Gubben är några år över 50. Och i bra form. Han hugger många långa dagar i skogen, skidar långa länkar och orkar vandra i princip hur långt som helst. Dessutom är han ganska redig på att såga och klyva ved och annat som kräver lite styrka. Jag vet inte vad han siktar på eller tror sig måste klara av? New York Marathon? Iron Man? Springa Cooper på ny rekordtid? Vilken form talar han om - en 22-årings?


När pappa skulle laga mat när vi var små blev det alltid en av två rätter. Våfflor eller rågmjölsgröt. Helst hoppades man på våfflor, men ibland blev det det andra alternativet. Vilket också var helt okej. Mörk rågmjölsgröt med sirap och mjölk. Nog levde man på det. Fast han kan nog laga annat också. Bland annat är han en baddare på att röka fisk. Som små levde vi på rökta abborrar om somrarna, sådana som kom ur egna nät.


Pappa är nog bra. Envis som synden, ganska disträ och ouppmärksam när man talar. Har inte alltid världens smidigaste kommentarer och när jag var liten blev han arg om man drog i istapparna i hans skägg när han hade varit ute och skidat. Han har en tendens att överdriva sina projekt (var det verkligen nödvändigt att ha en morotsplantage som täckte en hel åker när vi var små - räckte det inte med några små rader i trädgårdslandet?).


Men liksom pappor ska så kan han lite om nästan allt och har inte tummen mitt i handen. Han kan borra ett hål och spika in en spik om det kniper, och så kan han berätta sagan om Blåbärsbolle. Vilket han gjorde när man var sjuk som liten och fick ligga på armen. "Kniv och tång, kniv och tång, tänkte Blåbärsbolle". Han kan måla och tapetsera skapligt, och har fått omkull en och annan älg genom åren. Dessutom kan han spela Lilla vackra Anna på gitarr om man pausar lite vid ackordbyten.


Ni ser - nästan allt!






lördag 7 november 2009

Teknik och sånt

Jag är nog inget tekniskt geni, men det visste nog de flesta från förut. Jag kan ingenting om datorer och fanskap, och min första tanke när någonting kärvar är att antingen banka med knytnäven i tangentbordet och - om det inte funkar - kasta ut skiten genom fönstret.

Jag tycker inte att det är roligt att lära sig alla nya finesser som kommer, och likt en gammal bitter gubbe kan jag inte förstå varför allt måste ändras hela tiden! Som nya Word - jag hatar det. Varför kan man inte bara fortsätta som förr, gamla Word duger väl precis som det är. Herregud, tänk så många doktorsavhandlingar som hunit bankas ner innan man uppdaterade programmet. För fan, folk kunde skriva med penna och bläckhorn förr i världen.

Ifjol gick vi som jag tidigare har skrivit en snabbkurs i "avancerad Word". Det var inte kul. En datasnubbe förklarade entusiastiskt alla möjliga prylar och funktioner och jag höll på att gäspa huvudet ur led. Jag har väldigt svårt att lära mig tekniska grejer, och speciellt svårt är det när jag inte är intresserad.

Jag kan fortfarande inte fixa automatisk innehållsförteckning som själv ordnar mellanrubriker och sidnumrering och annan smörja. Jag tänker så här. Jag börjar uppe på första sidan, där skriver jag Innehållsförteckning. Sedan hoppar jag ner några rader och skriver Inledning, och sedan .............. ända tills jag når slutet på raden. Där skriver jag 1. Det är väl inte så jobbigt?

Skulle jag få välja skulle jag skriva med fjäderpenna på en rulle papyrus. En sådan gradu skulle förresten vara mycket pampigare att presentera sedan. Hyra in någon som tutar en trumpetfanfar, och så kliver jag upp i lång mantel, rullar upp min skrift och inleder med orden: Medborgare!

Kanske någonting att lägga fram för min handledare?

fredag 6 november 2009

Seminarium, skolarbeten och ruskväder

Dagen spenderades med att sitta på seminarium igen, och när det var avklarat klockan två trampade jag till skolan. Detta för att eftermiddagsluncha och skriva lite skolarbeten. Efter att ha svängt i mig grönsaksbullar med ris och gräddfilssås och ögnat igenom tidningen parkerade jag mig framför en dator med en stor kopp kaffe. Två essäer totade jag ihop i ganska rask takt, och sedan ansåg jag mig vara klar för den här veckan. Hemåt.

Fick lite skrämselhicka när min älskade dator började hacka och hosta framåt kvällen. Datorn som jag köpte i höst efter att ha knegat ihop pengarna på åldringshem i sommar. Att förtjäna loss en dator betyder ganska många blöjbyten och ganska många nagelklippningar och ganska många pyjamaspåklädningar kan jag meddela. Men efter att ha startat om maskineriet spinner datorn utmärkt igen. Kanske var någon liten kråka i systemet, bara.

Ikväll var jag ute och sprang i riktigt ruskväder. Det trasade ner snöblandat regnslask och blåste motvind den första biten. Ändå kändes det relativt lätt och gemytligt. Fötterna trummade på i maklig men jämn takt. Jag kände mig som en genomblöt, självlysande, rosa prick när jag knatade uppför sista backen.

torsdag 5 november 2009

Redogörelse över dagen idag

Idag har jag haft en ovanligt normal dag. På så vis att jag vältrade mig ur sängen redan halv åtta på morgonen och kickade igång torsdagen. Det var i ett ganska råkallt Åbo jag trampade och för att parkera cykeln utanför vad som låter som en amrikansk sjukhusserie, PharmaCity. Det är det dock inte. PharmaCity är en byggnad där vi logopeder samlades för att delta i ett logopediseminarium.

Ett video-logopediseminarium, till och med. Det betyder att vi sitter i ett auditorium med en skärm framför oss. På skärmen syns i tur och ordning föreläsare och åhörare från Tammerfors, Uleåborg, Helsingfors, och så vi i Åbo. Föreläsarna håller en efter en sina presentationer, och vi följer dem antingen i verkligheten eller på skärmen.

Det låter väldigt fancy, men det är det egentligen inte. Det är tungt att stirra på en skärm, och varken ljud- eller bildkvaliteten är särskilt kul att ta del av. Roligare att höra folk tala i verkligheten. Dessutom är 9-16.30 ganska länge att stirra på samma skärm, speciellt när man är ganska ringrostig i föreläsningssammanhang...

Vi gick över gatan till tandläkarskolan för att äta mitt på dagen. Jag laddade med en stor kopp kaffe för att orka hålla mig någotsånär koncentrerad under resten av dagen. Sist och slutligen gick det ganska okej, även om jag min vana trogen glömde att höra på ibland. Nu gäller det bara att sammanfatta och skriva en essä om dagens ämnen. En essä per föreläsning, vill säga. Det blir ett antal. Få se vad man ska koka ihop för någonting.

Små, vassa snöflingor yrde i luften när jag cyklade hem i skymningen. Ska det bli vinter nu? Här brukar det ju inte ens vara någon snö när man åker norrut till jullovet. Fast jag antar att den här snön inte är direkt permanent. Eller så får jag plocka fram skidorna och pulkan.

Dagens tips!

Jag vill tipsa om någonting jättegott! Idag när jag kom hem utifrån kyla och yrande snökorn värmde jag mig med en kopp te istället för mitt sedvanliga efter-skolan-kaffe.



Det blev detta te från Lipton. Tahiti heter det, med smak av ananas och vanilj. Passar perfekt som eftermiddagsgott om man är lite sötsugen eller annars känner krafterna sina. Smakar lagom sött, men inte sliskigt. Och inte parfym, som många fruktteer tenderar att smaka.


Mumma!

onsdag 4 november 2009

Urladdning

Efter urladdningen i mitt föregående inlägg känner jag mig helt tom. Vad skulle jag ha att komma med? Att jag har cyklat fram och tillbaka och yrat på med olika ärenden idag? Att datorn i skolan kapade när jag satt kvart över fem och försökte printa morgondagens handouts?

Allt känns med ens så... futtigt.

Perspektiv

Dag tre av tre dåliga. Jag har sett tre pissdagar på raken nu, och för att peppa mig själv känns det i alla fall lite bättre idag jämfört med de tidigare. Förstås finns det ljuspunkter i allt. Som en trevlig kaffetår med A på stan så där spontant i måndags. En positiv feedback på min gradubörjan. En trevlig lunch tillsammans med en studiekompis idag. Men de svarta molnen täcker de ljusa punkterna vare sig jag vill det eller inte. Igårkväll gjorde jag av med några tårar innan jag gick och la mig.

Äääh... ÄÄÄÄH!

När jag har en dålig dag (eller några) brukar jag försöka ta mig i kragen och logga in på den här bloggen: www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.12171279 för att få lite perspektiv. Bloggen skrivs av A, som har en svår form av hjärntumör med mycket dålig prognos. Hon har opererats, och har nyss börjat behandlas med både strålning och cellgifter.

Vilken kvinna! Hon är helt fantastisk, stark och tuff. Hon ligger inte i sängen och sörjer, trots att hon skulle ha all rätt att vara bitter. Hon verkar vara den där typen av människa som är omöjlig att bryta ner. När hon skulle opereras och det framkom att man skulle vara tvungen att raka bort en hårplätt på huvudet, förekom hon sjukvårdarna genom att ordna en fest tillsammans med sina vänner där man tillsammans rakade hennes huvud helt och hållet. Vilket sätt att trolla fram en positiv grej av någonting som en mera bitter person skulle uppfatta som tragiskt.

I hennes blogg kan man följa med henne i vardagen som består av utflykter med familjen, trevliga kvällar med goda vänner och mysiga caféfrukostar. Uttrycket "fånga dagen" kunde inte vara mera passande för den här tjejen.

Läs!

tisdag 3 november 2009

Pilot


God kväll. Idag har jag inte studerat Gunde Svan det minsta. Däremot har jag deltagit i en pilotundersökning om stämbandsrörelser. Suttit i en sal och tittat på bilder av vibrerande stämband och kruxat i rutor. Stämband är förresten lustiga saker. Den som inte är insatt i anatomin kunde lätt ha trott att det var någon helt annan typ av film som visades mitt på ljusan dag...


Så har jag varit på handledning. Allt gick bra, handledaren var nöjd och glad. Jag fick en bok och en massa artiklar att jobba vidare med, så ni kan ju gissa vad morgondagen kommer att gå ut på. Det ska bli intressant, jag är laddad.


Efter handledningen har jag varit till Kuppis Cittari för att handla. Kom till och med ihåg att köpa kaffe, vilket är en bedrift i sig. Kaffe, kaffefilter och olivolja verkar jag ha svårt att köpa. Tar något av de sakerna slut dröjer det länge innan jag får införskaffat mera.


Träffade förresten på en så himla konstig typ idag så jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta. Håhå, det finns mycket i en värld.

måndag 2 november 2009

Och ingen sa någonting!

Rätt vad det var som jag stod och diskade ikväll kom jag på en grej. När vi i lågstadiet fick i uppgift att förbereda ett muntligt föredrag om "en känd person" tyckte jag att det var ganska kul. Det blev ett litet surr i klassen när alla satte igång och bestämde vem man ville söka information om och presentera för klassen. Under flera veckors tid fick vi i tur och ordning ställa oss uppe vid katederna och prata. Ett par stycken varje modersmålslektion. Någon berättade om Maradona, någon om Caesar, någon om Celine Dion.



Jag satte största allvar bakom att skildra historien om - Gunde Svan.


Jag kan inte fatta att inte mina föräldrar satte stopp för saken. Sade någonting i stil med: "Men Maja, kom igen - du ska snart börja högstadiet, och då kommer det viktigaste i ditt liv att passa in, se rätt ut, tycka om rätt saker. Kort sagt: vara cool. Du kan inte schabbla bort detta och skaffa dig evig weirdo-stämpel genom att berätta om en svettig, rikssvensk längdskidåkare! Ta en artist! Eller en skådespelare!". Men icke. Ingen sa någonting.



Där klev jag glad i hågen upp framför klassen och berättade med stor inlevelse om herr Svan. Vilka VM-medaljer han tagit vilka år. Hur han utvecklade en egen stav som förbjöds att användas på mästerskap. Hur han bröt armen under ett lopp men vägrade avbryta, utan skidade resten av sträckan med den brutna armen innanför nummervästen. Högst antagligen medan 97% av åhörarna aldrig hade hört talas om människan, och 100% antagligen inte kunde bry sig mindre.



Men ja, det gick väl bra. Jag höll tappert hela föredraget från början till slut utan att darra på rösten. Sedan satte jag mig på min plats och lyssnade på de andras presentationer. Och antagligen bara: "Öh, vadå Wayne Gretzky?".

söndag 1 november 2009

Mörker

Jag gillar inte att röra mig på stan i mörker. I alla fall inte i absoluta centrum. Jag känner inte folket här, jag vet inte hur man ska vara. Och jag är ibland lite rädd när jag är ute sent på kvällen, fast jag hatar att erkänna saken och inte vill vara det. I Kokkola är jag sällan rädd i mörkret. Jag tycker att människorna där är annorlunda. Visst finns det massor med olika typer ute på en lördagsnatt, men få av dem skulle jag klassa som speciellt farliga. Sköter man sig själv och låter bli andra får man vara ifred.

Större städer innebär mera freaks, så är det bara. Även om Åbo inte direkt är någon världsmetropol är det större än till exempel Kokkola eller Vasa. I Kokkola kan man träffa konstiga typer ibland - i Åbo finns de nästan i varje gathörn. Skumma typer som gör skumma saker, sitter på gatan eller talar för sig själv eller håller på med andra suspekta grejer.

Igår cyklade jag ner på stan en sväng lite senare på kvällen. Det var vackert i Kaskisbacken, man såg hela vägen fram till Konstmuséet, och det var massor med folk och bilar, och staden pulserade av ljus och ljud. Runt torget skränade människor omkring och det var allmän helgfiilis. Jag trampade gatorna fram samtidigt som jag tittade och lyssnade.

Kanske är det en illusion, men jag känner mig trygg när jag cyklar. Man är mera odödlig på cykel än man är till fots. Jag känner mig mera anonym, och kan susa förbi innan någon hinner uppmärksamma mig. I alla fall nu när inte kedjan hoppar av just när man befinner sig mitt i ett knivkastande gäng med kriminella tendenser.

Eftersom jag är från landet är jag inte van med att man i vuxen ålder ska behöva fundera över vad som finns där ute i mörkret. I Öja eller Terjärv kan jag i lugn och ro gå ut en sen kväll och njuta av att allt är mörkt och tyst. Löplänkar längs byvägen kolmörka midvinterkvällar med stjärnhimlen ovanför huvudet är fina. Eller som förra vintern då jag sprang genom ett knäpptyst Terjärv längs Heimsjöstranden med månljuset som belysning. Inte för en sekund skulle jag oroa mig för att det skulle finnas någonting farligt någonstans. Björnar skulle kanske vara det farligaste, och vad är oddsen för det?

Jag vet alltså inte hur rädd eller aktsam man ska vara när man är i stan. Vanligtvis är jag inte sådär väldigt skraj, utan mera lagom försiktig. En gång har jag ändå blivit rejält rädd här i stan, för ett par år sedan. Så här skrev jag då:

Så var det med den trevliga fredagskvällen över ett glas rött på Bremer. Tanken i sig var god, och det var riktigt mysigt att sjunka ner på varsin sida om ett tänt ljus och smutta vin efter en vecka av flängande fram och tillbaka, massa cyklande och frysande och allmän leidon. Gott vin var det dessutom, och trevligt att sitta och småprata istället för att ligga framför tv:n, som inte längre är ett alternativ, även om jag ogillar Bremer som ställe.

Kan inte för mitt liv förstå tjusningen i den där källarlabyrinten med bardiskar och toaletter lite varstans. Utan början, utan slut, utan minsta fönster, till synes utan system, och man ser ingenting annat än korridorväggar åt alla håll. Men. Jag tänkte ge stället en chans till, dessutom spelar det nu inte så stor roll var man sitter om man sitter och smuttar.

Två personer blev till tre blev till fyra blev till fem, och till sist var vi sex stycken som satt runt ett bord. Pratade om dittan och dattan i en god stund. Till sist steg jag upp och började anse kvällen avslutad. Det var halv ett-bussen hem som gällde, eftersom jag för en gång skull skippat cykeln. Hållplatsen låg kanske 50 meter bort, och dit traskade jag nu i den kyliga senkvällen.

Stod och trampade och trampade. Bussar kom och gick, men ingen som ledde dit jag skulle. Väntade och väntade. Huttrade. Började tvivla på att någon buss överhuvudtaget skulle dyka upp. Jävlar också, varför ska det vara så svårt?!

Till råga på allt dök en typ upp, just en sådan som man inte vill möta "ensam i en mörk gränd". Inte ensam på en busshållplats heller, för den delen. Med sönderslaget ansikte, blod som rann ner över pannan och spräckt ögonbryn. En sådan slagsbult som i Kokkola går tyst och ser arg men ganska harmlös ut. En sådan som man helt enkelt inte behöver bry sig i, så bryr han sig inte i dig.

Men detta är Åbo. Här finns bara galningar. Vad jag hade gjort honom vet jag inte, men han tyckte att allt var mitt fel. Han hatade Åbobor (det gör jag också, kunde jag ha upplyst honom om, men det var inte riktigt läge att vara lustig), kvinnfolk och folk som tror att de är någonting. Sådana som jag! Jävla Åbobrudar som inte är annat än skit och bara går med näsan i vädret. Allt detta och en hel del annat skrek han medan han sparkade och bankade på busskuren. Vidöppna ögon som stod ut ur skallen. När jag drog mig undan började han gå efter och "skulle nog visa mig ännu". Ordet "kosto" upprepade han flera gånger.

Jag sprang iväg ut på Tavastgatan och sket i allt vad bussar hette, jag kan springa fast ända hem, men här kan jag inte börja vänta! Hann gå ett par kvarter längs Tavastgatan när nästa typ dyker upp. Samma stirrande ögon och allmänt obehagliga freak-uppsyn. Går närmare och närmare, småspringer ikapp. Viskar i örat och frågar om jag inte vill följa med och ha lite roligt. Yes, två juveler inom tre minuters tidsram. Den första vill slåss och den andra vill... ja, just det. How lovely. Jag knuffar undan honom och försöker gå snabbare. Varför har jag klackar på skorna?! Och varför är det så satans folktomt på gatorna just idag??!!!

Han tar mig om armen och frågar samma sak igen, nästan otäckt artigt, precis som om jag var någon... satans hora, eller någonting. Jag knuffar undan och ökar farten igen, men han hinner alltid med. Påträngande. Otäck. Inte som en vanlig äcklig spurgu hemifrån, sådana som man bara kan skita i. River loss armen och springer över gatan, där det som tur är råkar vara en sunkig karaokebar.

Kvinnan bakom disken är världens schysstaste och ringer genast en taxi som stannar precis framför dörren bara ett par minuter senare. Chauffören är en ung och snäll typ, och jag skiter i att jag är utfattig studerande som egentligen inte har råd att åka taxi, jag vill bara bort från alla monster, under täcket i min egen säng.

Vår gata går som en kringelikrok bakom studentbostäderna, så jag säger att det räcker att han släpper av mig ute vid vägen på busshållplatsen, det är närmast därifrån. Jag betalar och ska just stiga ur, när jag ser att det står en annan bil parkerad på samma hållplats. Två typer ligger i den, den ena i bakfönstret och den andra över framsätena. Båda två stirrar på mig med de där ögonen som jag har sett tillräckligt många gånger ikväll. Den ena torkar bort något som finns på insidan av bakfönstret.

Taxichauffören tittar oroligt på typerna, och sedan tittar han på mig. Frågar om jag nog säkert vill stiga av här, om han inte får följa mig ända till dörren. Att han inte vet om han vill att jag ska gå ut ensam till de där typerna. Sedan kör han mig ända fram till dörren och väntar tills jag har gått in genom porten.

Hur hävt är inte detta? Jag bor i en stad där man måste bli hämtad vid en dörr och eskorterad ända till nästa, och ändå känna sig osäker hela tiden. Man kan inte lita på någon, man måste vara rädd för minsta lilla. EN bra sak med Åbo har jag upplevt nu i alla fall, och det var den omtänksamme taxichauffören, som nästan storebroderligt beskyddade mig igår. Men det är för jävligt att det ska behövas!

Billi roolit

Jag leker med min nya dator. Hittar roliga prylar på den hela tiden. Kolla vad jag satt och härjade med igårkväll.



Haha, ni visste inte att jag har en syster! Fast jag tycker inte att vi är särskilt lika...



Är detta E.T..?



Förvirrande!