Fars Dag

Denna söndag firar vi som bekant Fars Dag. Generellt sett gillar jag inte dessa så kallade kommersiella högtider. Det finns Mors Dag. Det finns Alla Hjärtans Dag. Vissa envisas dessutom med att fira Halloween, trots att vi inte bor i USA. Det finns till och med någonting som heter Kanelbullen dag som firas någon gång på hösten. Antagligen för att bagerierna ska sälja lite bättre. Rätt vad det kommer det väl Daimkakans Dag och Aprikoswienerns Dag. Stora Mockarutehelgen och Ballerinakexafton.

Men Fars och Mors Dag tycker jag ändå inte faller direkt under samma säljhysteriska kategori. För när man har flugit ut ur sitt bo och kanske börjar ha sitt egna lilla patetiska liv någonstans långt borta. Då kan det vara bra att det finns en dag då man firar sina föräldrar. Som idag.

Jag har bott under samma tak som min pappa i 19 år. Jag kan därmed påstå att jag känner honom ganska bra. Dessutom har han agerat tränare åt mig under de år jag tävlade i skidskytte. Det blev ganska många timmar sammanlagt på kvällar vid elljusspåret. Många långlänkar på storträsket bland flugor och fän. Många kilometrar på rullskidor på somrarna. Bilresor runt i landet på olika tävlingar. Skulle tro att jag och pappa har tillbringat ovanligt mycket tid tillsammans.

Vissa grejer är typiska för pappa. Till exempel att han är en så kallad notorisk nynnare. Han nynnar/visslar/sjunger/gnolar oavbrutet. Redan när han kommer innanför dörren hör man det kännspaka "ninna-ninna-ni-na-naa... ti-di-diii" följt av lite olika visseltrudelutter. Visslandet är oftast små strofer ur Satumaa eller Kotkan Ruusu. Ibland går det där eviga skvalandet en på nerverna, till exempel när man försöker läsa tidningen eller koncentrera sig på någonting viktigt.

Min pappa tror sig alltid vara "ur form". Jag vet inte riktigt vad han strävar efter, men så länge jag kan minnas har han sagt att han inte riktigt är i form ännu, men snart så..! Under alla löplänkar och skidturer och stavträningar vi gjort sedan jag var typ 11 år har han ursäktat sig med att han inte är sitt mest trimmade jag. Just nu, alltså.

Själv tycker jag att det är lite smålustigt. Gubben är några år över 50. Och i bra form. Han hugger många långa dagar i skogen, skidar långa länkar och orkar vandra i princip hur långt som helst. Dessutom är han ganska redig på att såga och klyva ved och annat som kräver lite styrka. Jag vet inte vad han siktar på eller tror sig måste klara av? New York Marathon? Iron Man? Springa Cooper på ny rekordtid? Vilken form talar han om - en 22-årings?

När pappa skulle laga mat när vi var små blev det alltid en av två rätter. Våfflor eller rågmjölsgröt. Helst hoppades man på våfflor, men ibland blev det det andra alternativet. Vilket också var helt okej. Mörk rågmjölsgröt med sirap och mjölk. Nog levde man på det. Fast han kan nog laga annat också. Bland annat är han en baddare på att röka fisk. Som små levde vi på rökta abborrar om somrarna, sådana som kom ur egna nät.

Pappa är nog bra. Envis som synden, ganska disträ och ouppmärksam när man talar. Har inte alltid världens smidigaste kommentarer och när jag var liten blev han arg om man drog i istapparna i hans skägg när han hade varit ute och skidat. Han har en tendens att överdriva sina projekt (var det verkligen nödvändigt att ha en morotsplantage som täckte en hel åker när vi var små - räckte det inte med några små rader i trädgårdslandet?).

Men liksom pappor ska så kan han lite om nästan allt och har inte tummen mitt i handen. Han kan borra ett hål och spika in en spik om det kniper, och så kan han berätta sagan om Blåbärsbolle. Vilket han gjorde när man var sjuk som liten och fick ligga på armen. "Kniv och tång, kniv och tång, tänkte Blåbärsbolle". Han kan måla och tapetsera skapligt, och har fått omkull en och annan älg genom åren. Dessutom kan han spela Lilla vackra Anna på gitarr om man pausar lite vid ackordbyten.

Ni ser - nästan allt!