måndag 29 september 2008

My biggest fan!


This is my biggest fan.


Höh höh hööö... Måndag morgon, ingalunda märks det? (Ingalunda var ett av mommos favorituttryck, låter så otroligt gulligt!) Sitter och viktighetssurfar, alltså rör jag mig enbart på viktiga webbsidor och uträttar superviktiga ärenden. Eller också är jag ironisk och sitter och slösurfar på blondinbella.se, veckorevyn.com och aftonbladet.se. Det kan man kanske räkna ut själv.


Ovanför huvudet snurrar fläkten och kämpar med att röra runt i den kvava luften här. Tvätt som hänger på tork, ångor från min nyligen slutförda maratondusch och så mitt eget utflås gör luften här ganska tung. Men som alla goda blivade talterapeuter vet, gör ju fuktig luft gott för stämbanden. Så, djupa andetag!


Igår diskade jag äntligen ur mina fina Teema-muggar som jag fått av mamma vid födelsedagar, julaftnar i flera år. Dessa muggar har stora klistermärken som sitter som berget! Men igårkväll blötte jag bort klistermärken av två muggar, så de fick komma ner ur skåpet i alla fall. Gulliga muggar, fast jag vanligtvis helst dricker ur baljmodeller. Annars motarbetar jag ju allt som har med märken att göra. Inga Pentikserviser kommer att hamna i mina skåp!


Nej, om man skulle...

söndag 28 september 2008

Söndag stavas slödag

Den här dagen började som de flesta andra söndagar med att jag drack morgonte framför tv:n, som verkar ha blivit mitt favoritfrukostsällskap i brist på morgontidning. Om exempelvis någon av mina bröder läser detta kan jag tipsa er om att ge mig en tidningprenumeration i julklapp. Vilken tidning det är spelar inte så stor roll, HBL, ÖT, eller tidsskrifter som Amelia eller I Form tages med tacksamhet emot.

Det som hände sedan är enligt mig ganska mäktigt. Framåt förmiddagen drog jag på mig en mjukis-huppari och stora, bylsiga sköna jeans och traskade iväg till Axelias datasal. Jo, på en söndag! Jag tänkte nämligen försöka sitta och påta lite med statistiken, när jag nu faktiskt fick någonting gjort under förra övningen. Kanske jag i lugn och ro skulle kunna lösa några uppgifter från tidigare övningstillfällen? Men med min vanliga tur gick det ju inte alls så bra:( Programmet bara låste sig, jag kom ingenvart! Antagligen var det jag som gjorde fel, men det känns lättare att säga att datorn tiltade... Jag försökte till sist skriva ut några övningsuppgifter så jag ens skulle få läsa igenom dem, men då körde jag fast helt, ingenting gick att rubba. Jag suckade, loggade ut och traskade hem istället.

Sov flera timmar på eftermiddagen, antagligen mest av tristess. Helger är så tråkiga här att man i princip skulle kunna sova från fredag eftermiddag till måndag morgon. Men samtidigt vill jag inte göra någonting. När skolveckan lider mot sitt slut är också jag helt slut. Så mycket folk, så mycket prat - så påfrestande. Jag vill egentligen vara ensam. Fast jag vet att det inte alls är bra om man är en Maja. Dilemma.

Lördagens dejt med Caroline är dock ett exempel på sådant jag tycker om att göra. Träffas på två, sitta och prata utan något speciellt program, förutom att som nu äta lunch. Fast oftast blir det jag som tjattrar om mina egna grejer, känns som om den andra mest får sitta och titta på och nicka. Kanske borde umgås mera med folk, så jag inte behöver kräka ur mig ett halvt års program på en stackars lyssnare. Men jag har lite svårt för att öppna mig för folk också, jag spelar teater lite för bra, nämligen. Så där så man svarar "jotack, det är bara bra!" när någon frågar. Fast det ibland verkligen är allt annat än bra. Oftast, faktiskt.

Nå, efter eftermiddagens långa tupplur sprang jag iväg på PHA på gymmet. Det är mitt favoritpass, lite intervallträning blandat med styrketräning. Idag dessutom med min favvo-instruktör. Imorgon är det skola igen. Ny vecka.

lördag 27 september 2008

Kompislunch och ett oväntat drag

Idag traskade jag iväg till ex-sambo Caroline på någoting så trevligt som lördagslunch. På en lördag, då det annars mest blir slöa på soffan, lite löpning eller gym och lite för mycket tid och tankar var det en bra omväxling att duscha, dra på ordentliga kläder och sticka iväg på lite trevlig, kravlös samvaro.

Lunchen var dessutom en medveten flashback från Hallis, då pestopasta var en klassiker. En flashback med modifikation, för en del tillägg i receptet hade gjorts, och gott var det. Trevligt dessutom att sitta i sällskap och äta, utan att befinna sig i en studentrestaurang med en decibelnivå på ett par tusen. Och kaffe på maten serverades också. Så idag har jag fått service, minsann. Tack snälla Caroline, nästa gång bjuder jag!

Tog någonting så exotiskt som en rejäl promenad ikväll. De som känner mig, känner också till att Maja helt enkelt inte går. Men ikväll kändes det som en bra idé. Fint höstväder, lite fina rundor att gå, och lite frisk luft. Tänkte försöka att röra mig ute utan att springa någon gång också.


Det var massor med gula löv överallt, sådär så det krasade och prasslade och yrde där man gick. Jag traskade förbi Domkyrkan, som jag gör på min dagliga skolväg. Det är så att man glömmer bort hur gigantisk den är, måste stanna till och titta lite eftersom jag aldrig annars gör det. Fast den är allra finast på sena vinterkvällar, då den är upplyst nedifrån och upp, och täckte med snö och rimsfrost. Ganska fin var den nu också.

Sedan gick jag längs ån. Det finns fina grusvägar, stigar och på vissa ställen träspångar att gå på. Det blir ganska tyst där riktigt nere i slänten bredvid vattnet, nästan så man glömmer att man befinner sig i en stad.

Jag gick över Tomasbron för att komma över till andra sidan ån. Här är det riktigt fint, en av de finaste utsikterna i Åbo, om jag får bestämma. Nere till vänster syns lite av träspångarna, och Domkyrkan sticker upp så fint där bakom de gula träden. Min skola är alltså alldeles intill kyrkan.


Traskade tillbaka genom akademikvarteren. Det här är min skola, sett från "Hallis-hållet", alltså den väg jag cyklade när jag bodde i ghettot. Den ser ganska fin ut från den här synvinkeln. Om folk bara visste vilken tortyr man utsätts för där inne - vilken ångest som finns bakom dessa väggar. Nånej, det var en överdrift. Men this is where I spend my days.

Jag gick vidare, längs ån och åbåtarna, upp mot Samppalinna. Det går uppåt, uppåt och uppåt, både på branta stigar och längs långa trappor. När man traskat ända upp ser man Åbo ovanifrån, nästan i fågelperspektiv. Det tycker jag är ganska stiligt.

Jag tog ännu en sväng genom Vårdbergsparken innan jag vandrade hem. Gula löv, ganska tyst för att vara en stad och så frisk kvällsluft.

fredag 26 september 2008

4-o'clock fruit

Jepp, klockan är fyra. Då är det kaffe och frukt, oberoende av vad som pågår i resten av världen. Idag blev det persika, eller nektarin kanske det heter. Viktigt är dock att det bara är en frukt. Två frukter om dagen blir man obeskivligt jättetjock av, eftersom de är så fullproppade med kolhydrater att man fullständigt spränger av fetma. Eller så är det bara i mitt huvud det är så. Antingen eller.

Jag märkte i morse att jag började på den sista skithuspapperrullen, och tänkte vara så duktig att jag köpte nytt innan det så att säga är en nödsituation. Det har väl hänt sig någon gång... Hur som haver traskade jag till Sale, eftersom jag nu inte skulle göra några miljonuppköp. Miljonuppköp görs nämligen på Cittari, som jag tidigare nämnt.


I Sale hittade jag mitt muggpapper, samt maletkött till halva priset. Sådant ska man satsa på! Nu har jag alltså billigt maletkött i frysen, tänk så fint.


Min diskborste påminner förresten alldeles förskräckligt om en rööhååroan finsko, tycker ni inte? Just en sådan där blek, lite otrimmad men högljudd brud som säger "vittu" lite för ofta, som man träffar på i finnsocknar. Ampra lär de också vara, enligt säkra källor.


Nu ska jag ta anakoppin, slappa lite, och senare ikväll blir det en lugn löplänk längs Aura å.

Gym/inte gym


Godmorgon från ett dimmigt Åbo! Jag sitter och sörplar på måriskaffi, eller kanske fömeddas-sådant. De som känner mig vet att det inte går med kaffe direkt när jag vaknat, då smakar det bajs. Allra först ska jag ha mitt morgonte, tillsammans med morgonmålet. När teét är slut - då kan jag skarva i med kaffe. Jojjo, både kaffe och te, fint ska det vara. På vardagar blir det dock bara te. Har de senaste dagarna lyckats ganska bra med mitt kaffedrickande, förresten. Eller undvikandet av det, rättare sagt. Det har blivit bara ettmeddaskaffi-och-frukt som jag kräver efter skolan, och så kvällskaffi. Det är helt okej.


Jag har ett magiskt ljus i min lägenhet. Det är en present som jag fick på simskoleavslutningen av en av mina knattar, ett blått doftljus i en liten glaspyts. Okej, jag gillar inte doftljus överlag, de luktar enligt mig snarast illa, sådär artificiellt och tungt, som tantparfym eller tvättmedel. Sedan tycker jag inte om blått. Blått är ingen inredningsfärg! Blått är kallt och stelt och opersonligt. Det är sjukhussängkläder och gubbkalsonger och skräppåsar. Bara finnar bygger blåa hus, tapetserar med ljusblå tapeter och hänger upp skrikblå gardiner. Inredning ska vara brun, grön, röd, orange och andra lunga och varma färger. Eller skönt grått, beige och naturvitt. Inte blått!


Nå. Ljus tycker jag om! Och jag har tänt mitt blåa ljus nästan varje kväll när jag suttit och tittat på tv. När jag har gått och lagt mig har jag blåst ut ljuset som sig bör. En morgon när jag vaknade brann det lilla ljuset för full maskin, och jag tänkte att jag säkert hade glömt att släcka det, fast jag var nästan säker på att så inte var fallet. I natt vaknade jag och såg att det flackade en låga i lägenheten - mitt ljus brann igen. Och nu vet jag att jag blåste ut det igår. När jag klev upp och blåste ut ljuset slocknade det och flammade sedan strax upp igen. Blåste ut det en gång till, och den här gången slocknade det. Vilket envist ljus!


Är i valet och kvalet, men som vanligt inte över några livshotande beslut. Funderar bara på om jag ska dra till gymmet nu på eftermiddagen, eller om jag ska sticka ut och springa ikväll istället. Jag tror det blir springa-alternativet. Det var så fint längs ån tidigare i veckan när jag sprang där, så jag tror jag drar åt samma håll igen. Kanske man ska passa på så länge det är så här fint höstväder...

torsdag 25 september 2008

God morgon, bloggvärlden

Det är snart veckoslut igen! Vi har som sagt inga föreläsningar på fredagar på denna institution, och idag hade flera av dagens föreläsningar blivit inhiberade. Den enda skola jag har idag är mellan tolv och två. Sedan är det helg. Och jag som tycker att det var söndag typ... igår.

En ganska slapp torsdag, alltså. Ska sitta två timmar (balanserande på obekväma stolar uppe på professorns kontor) med klassen och gå igenom lite test. Vi har en gästföreläsare som håller en slags testworkshop med oss, så att vi ska veta hur vi testar sedan. Test har alltid så konstiga namn, beroende på vad de testar. Det är GRAMBA och Nelli och allt vad det är... Efter det är det lunchtajm och så är det öppet. På grund av den långa dagen igår hann jag i princip bara laga kvällsmat och gå och lägga mig. Ikväll ska jag iväg till gymmet.

onsdag 24 september 2008

Två hål i väggen, tralla-la

Att någonting så enkelt kan vara så svårt! Nu ska jag berätta om Hyllan. Knappt en hylla ens en gång, utan en helt enkel planka. Hyllan som jag hittade på IKEA i helgen, och som jag tänkte skulle gå att slänga upp i sovalkoven för att täcka två av de cirka sjuhundra borrhållen som finns i väggarna här i detta mitt hem.


Jo. Slänga upp var det. Jag hade pappa på besök nyss nämnda helg, och hade uttryckligt bett honom ta med en ordentlig borrmaskin, för att han skulle kunna hjälpa mig med att sätta upp en hylla. "Pappa, det är betongväggar här. Det måste vara en borrmaskin som klarar sådant!". Eftersom min pappa nu vet allt, kan allt och är så där som pappor är överlag... kan bygga grejer och så, ni vet, så litade jag nu på att borrmaskinen var en duglig sådan. Icke. Det blev inga hål i väggen med den, trots att pappa - så där som nu pappor gör - envist försökte borra med makt. Nej. En liten grop i väggen, men ingenting att fästa en hylla i.


Som tur bor en bekant med slagborrmaskin här i närheten, och ikväll ringde han och frågade om han kan komma och sätta upp den där hyllan det hade varit tal om. Jag var ytterst tacksam och förklarade att det skulle vara till stor hjälp, och att det inte är något jättejobb. Allt var mätt, utmärkt och fixat, alla skruvar och pluggar fanns, det enda han behövde göra var att borra två hål.


Matti dök upp med slagborrmaskin. Han borrade ett hål. Han borrade ett halvt till. Sedan tog det stopp, för just där verkade det finnas metall. Borren stannade och gnisslade bara mot metallen. Matti trodde att det var ett armeringsjärn eller någon annan betongförstärkning. Han försökte borra lite vid sidan. Där tog det också stopp. Ett tredje borrhål, men också där stannade borren ett par centimeter för tidigt. Så vad gör man då? Inga kortare skruvar har jag. Ingen järnsåg. Egentligen inga verktyg som gick att använda, trots att jag har en liten emergency-verktygsback med hammare, insex-serie, lite mejslar, måttband och skiftnyckel (som är ett dåligt verktyg man ska använda så lite som möjligt - bara när det inte går med någonting annat, då måste man ta skiftnyckel. Har Mika sagt). Som tur var bor Matti alldeles nära, så han åkte hem, sågade av skruven och återvände med skruv, borr och envishet.

Nu sitter hyllan där den ska. Om jag vetat vilket djävulskap det måste till för att få upp en förbannad plankbit skulle jag aldrig ha köpt den.


Det blev en lång dag. Klockan var halv nio innan hyllan var uppe och jag kunde börja fixa någon kvällsmat. Det blev en snabbis, men en god sådan. Omelett med hot salsa. Sallad. Grynost. Och naturligtvis kokt broccoli och blomkål. Nam.

Alltid något

Gud, så onödig jag har känt mig idag. Kom till skolan klockan tolv för att träffa forskningsgruppen och försöka få in veckans statistikuppgift. Som de tidigare gångerna satt jag tyst en liten bit bakom de andra och lyssnade på utan att fatta någonting. Till kursen i Forskningsövning hör nämligen att varje vecka göra en miniforskning i SPSS och lämna in en forskningsrapport till professorn. Det känns så dumt att vara med i en grupp när jag inte klarar av att bidra med någonting! Nå lite senare ska vi i alla fall sparka igång med den riktiga forkningen, och jag fick idag veta att jag får reseersättning för mina resor. Fint va? Så om jag söker mig till Österbotten någon gång framöver, kan jag säga att jag reser i forskningssyfte!:)

Kände mig ännu mindre peppad än vanligt att sitta på någon jävla förbannad statistik nu på eftermiddagen. Jag segade mig motvilligt dit, satte mig vid en dator och började påta. Jag påtade och påtade - och helt plötsligt började fler och fler siffror och tabeller samlas på skärmen. Siffror som Maja hade gjort helt själv! När jag kollade på siffrorna framme på förläsarens skärm kunde jag fövånat konstatera att det var samma som på min dator!

Okej, jag har ingen aning om vad det var jag precis hade räknat ut, och vad siffrorna nu stod för - men det var i alla fall rätt siffror. Visst var det en massa onödigt skit jag hade åstadkommit också, och mina uträkningar var inte alls lika prydliga som föreläsarens - men hey, jag hade suttit och påtat fram någonting helt själv. Mellan alla överloppsuträkningar och konstigheter fanns korn av sanning.

Jag kände mig så mäktig så jag måste luta mig mot bordsgrannen och låtsas fråga "Hördu, har du fått lika höga värden på tvåan som jag?". Det hade hon, "Jo, de ska vara så där höga. Jag var lite orolig att jag hade räknat fel jag också, men..." och jag nickade. Precis som om jag skulle ha fattat någonting. Men jag måste ju passa på. Vem vet, detta kanske var min enda chans att verka som om jag hängde med i statistik, ju! Höh höh.

Nu har jag traskat tillbaka till skolan, kokat en kopp kaffe i psykkans kafferum, ska ha Forskningsövning till sju ikväll, och sedan ska min hylla upp på väggen. Späckat.

tisdag 23 september 2008

Begrepp, hamstrar och grannsämja

Har suttit på Världens Tråkigaste Lektion idag. Kursen heter Vetenskapligt skrivande, och redan det får ju en att somna stående. Föreläsaren är så genomtorr, stel och övertråkig att det är fysiskt smärtsamt att bevittna. Högstadiefiilis rakt igenom. Föreläsningen börjar till exempel med att kolla vem som är på plats, utdelning av artiklar, diskussioner parvis, och sedan frågor som "Vad menas med ett begrepp?". Giv mig styrka. Att det dessutom förkommer smalrandiga lärarskjortor knäppta ända upp till hakan, nyckelknippa i en snodd kring halsen och fotriktiga ecco-skor är bara en bonus.



Det är som ett snabbt ryck tillbaka till moddalektionerna i nian, förutom att det inte sitter ett gäng stökiga pojkar på bakre raden. Vi fick sitta parvis och läsa igenom en vetenskaplig text ("...och så klottrar ni inte på pappret, jag vill ha tillbaka kopiorna!" Ja, jag är seriös) och sedan gick klassen igenom vad vi hade diskuterat. Jag markerade prydligt och vände ur mig ett par-tre åsikter, och har därmed denna kurs på det torra. Det hör nämligen till att man måste säga någonting under en kurs, om det så bara är en mening. Nu får jag sitta tyst och dagdrömma fram till slutet av oktober.



Nå, resten av skoldagen löpte på ganska okej. Dagens viktigaste nya lärdom stod klasskompis P för. "Visste ni att om man slår en hamster jättehårt med en tesked bakom öronen - så dör den!". Det hade tydligen P:s skolbusschaufför sagt när hon gick i lågstadiet. Sådant ska man lita på.



Efter skolan cyklade jag raka spåret till Kuppis Cittari för att handla. Jag stod och vägde ett mjölkpaket i handen, men la tillbaka det i hyllan. Vad ska jag ha mjölk till? Jag har Fun Light att dricka, och vattni finns i kran, som Emmas pappa brukar säga;) Där sparade jag 79 cent, gott folk. Hö hö...



Trodde höger axel skulle gå av innan jag var hemma. Jag hade nämligen skolväskan av axelremsmodell som handelväska, plus en plastkasse. Ingen cykelkorg alltså. Nej, en sådan har jag inte lyckats skaffa, fast jag är i smärtsamt behov av en. Bokstavligen.



I porten träffade jag på min favvogranne, han som hjälpte till med tvättmaskinen i fredags. Han var så trevlig och vi småpratade lite på väg uppför trapporna. Han frågade om jag kommit tillrätta i lägenheten, och sa att han själv hade flyttat in nu i höst. Frågade om jag studerar här i Åbo, och lite allmänt chit-chat. När jag frågade var någonstans han går i skolan, svarade han "Nej, jag är färdig! Jag jobbar som läkare här på sjukhuset..."



Så vad säger ni? Ska jag slå till och bli en förmögen läkarhustru?






Eftersom jag än så länge inte är en sådan, passade jag på att spara lite pengar igen. Detta med hjälp av superlim, då jag limmade fast sulorna på mina slitna skor. Det är mina favoritskor, de är så sköna, och det blev riktigt bra när jag var klar, så varför inte?



Har varit på ett riktigt tungt pass på gymmet ikväll. Salen var dessutom smockfull när jag kom, så jag fick trava längst fram och stå sida vid sida med instruktören. Det betyder alltså att jag hade ungefär en miljon ögonpar på mig. Det betyder i sin tur - om man heter Maja - att man måste överdriva tills det svartnar för ögonen, för att nu i alla fall vara värst. Jag vaggade hem på styva ben efteråt, men det var en bra träning:)

måndag 22 september 2008

Tänk om...

Tänk om jag skulle försöka lägga mig i tid ikväll för en gångs skull? Jag blir av någon anledning alltid sittande i soffan tills det är alldeles, aaalldeles för sent. Både igår och imorse var jag som klubbad när jag vaknade, fastän det var söndag igår och jag borde vara utvilad. Om jag skulle vara duktig och krypa i säng lite tidigare ikväll, skulle det månne hjälpa?

Jag var som sagt ganska sur imorse när jag kom till skolan flera timmar i förväg, helt i onödan. Som tidsfördriv cyklade jag en runda via stan, traskade i lite butiker och tittade efter grejer som cykelkorg och annat jag behöver. Det blev en billig runda, för jag hittade ingen cykelkorg. Lunch på Assarin, och sedan såg jag att jag hade gott om tid kvar att fördriva innan eftermiddagsföreläsningen, så jag travade hem och drack kaffe och lugnade nerverna innan jag drog tillbaka till skolan. Denna gång icke i onödan.

Var ute och sprang ikväll. Tog lite olika vägar, och sprang till sist längs med ån mot Hallishållet. Jag sprang på ena sidan på ditvägen, och korsade ån över en bro, för att springa på andra sidan på tillbakavägen. Sådär mitt på Aura å, när man tittade mot stan och såg spegelblankt vatten, färgsprakande lönnar på båda sidorna och Domkyrkan som ett majestätiskt landmärke över trädtopparna - då var Åbo riktigt vackert. Kvällssol, frisk höstluft med samtidigt varma vindar och en kropp som kändes lätt på löparskorna. Sämre har man haft det.

Neeeeeeeeej

Som vanligt! Jag kliver upp, duschar, traskar till skolan för att ha testworkshop på förmiddagen, bara för att komma fram till ett tomt klassrum. Workshopen är inte som jag trodde, på måndag och onsdag, utan på fucking tisdag och torsdag. Varför, varför, varför är det alltid jag som missförstår, får fel info och dyker upp på fel plats med fel material i fel tid. Jag slår vad om att ifall jag hade skrivit att workshopen är på tisdag och torsdag i min kalender, så hade antagligen resten av klassen suttit där nu och undrat var Maja är den här gången.

Det var ju en trevlig början på den nya veckan. Jag är lost redan innan vi har hunnit ha någonting. Satan. Satan. Satan.

Vad ska jag göra nu då?

Försökte i alla fall gå in på tönt-Moodle för att läsa de stycken som skulle läsas till eftermiddagens föreläsning. Fick hjälp av två flickor som visade hur man kommer in på fanskapet, och pekade dääääär Maja, den däääär texten ska du läsa. När flickorna gick iväg försökte jag skriva ut fanskapet. Nehej, då försvann allt. Och nu kommer jag inte ens in i systemet.

Jag känner direkt att detta är en dag då man ska gå hem, dra täcket över huvudet och låtsas att jag inte är i Åbo, inte går i skolan och inte heter Maja.

----------------------------
Tillägg tjugo minuter senare

Okej, lite humor också på en jävlig måndag. Telefonen ringde nyss med ett okänt nummer på displayen. Vanligvis svarar jag inte när okända nummer ringer, men eftersom jag eventuellt väntar ett sådant samtal inom de närmsta dagarna svarade jag ändå.

Telefonförsäljare. Det är vid tillfällen som dessa man drar nytta av att man har ett svenskt klingande namn, och att man kallar sig finlandssvensk. Vanligtvis brukar samtalen brytas ungefär direkt när man påstår att man inte kan finska, men denna var faktiskt lite envis. Envis så att det blev komiskt, till och med.

Samtalet inleddes på finska med att typen frågade hur min vecka har börjat, precis som om han skulle bry sig. Tänk om jag hade sagt att det är skit, jag har måndagsangst och känner mig trött, ensam och ledsen. Vad skulle han ha svarat på det, månntro? Nå, jag låtsades vara såpass enspråkig att jag absolut inte kan tala finska. Killen ummade och hummade en stund och försökte igen, l-å-n-g-s-a-m-t. Tyvärr, tyvärr, jag förstår inte alls finska, ljög jag. Killen frågade om jag speakar english, och jag fortsatte med mitt "va, tyvärr, jag förstår inte... jag talar bara svenska".

Här hade nog de flesta gett upp, men han fortsatte med makt prata engelska, och försökte övertyga mig om att byta telefonabonnemang. Jag avbröt igen med att jag bara pratar svenska. Då bytte han från engelska - tillbaka till finska. Hade jag varit lite stressad eller om han råkat ringa lite mera olämpligt hade jag nog härsknat till lite, men nu satt jag mest och fnissade. Till sist sa jag ännu en gång at "hördu, jag pratar faktiskt bara svenska", och då äntligen gav han upp. Seg typ, det där.

söndag 21 september 2008

Så fiiint!


Jag är trött. Sprang iväg till gymmet ikväll för att dra ett PHA-pass, och det var ett bra sådant. Det var riktigt varmt ute, så jag var ordentligt uppvärmd när jag kom fram. Lagom med folk, inte för trångt, och helt okej träning. Men jag undrar lite... Vem det är som har bestämt att musiken på sådana här gemensamma pass ska vara lite old news? Sällan hör man de senaste MTV-hitsen spelas, utan det ska helst vara några år gamla låtar med lite lågstadiediscovarning. Jag fnissade till när en av de första låtarna var "Bailando" - kommer ni ihåg Paradisio med blått hår?:D Nå, fullt så gamla var inte de andra låtarna...

Jag är också lite avig mot att använda Step-bräde. Passen börjar ofta med någon stegserie på brädan, och jag känner mig alltid så grymt malplacerad. Jag är pensionerad skidskytt, ju! Ingen aerobicare... Överlag har jag svårt att räkna koreografi och stegserier som träning, men så länge det bara är tio minuter uppvärmning innan det riktiga passet så kan jag väl acceptera det. Så fort hopp-skuttandet är över måste jag snabbt som attan börja slita i skivstången, så att folk ska fatta att det är därför jag är där:P

Nå, efter väl gjord genomkörare joggade jag hem, duschade och åt kvällsmat. Just som jag hällde upp kaffe åt mig brakade det loss utanför fönstret. Åbo Stad hade av någon anledning ordnat fyrverkeri, och det är vid tillfällen som dessa som det är så kul att bo precis mitt inne i stan. För mig som är från landet och bara har sett pappas fjuttiga romerska ljus och en och annan häxpipa på Veneziaden i skären, är riktigt fyrverkeri mäktigt att titta på. Det var högljutt, riktigt så det darrade i huset, färggrannt och stort! Hela fönstret fylldes av en massa färger, stora stjärnor och glitterregn. Jag släckte lamporna här hemma och satt i mörkret och tittade. Det var så fint!

Har suttit vid datorn och gjort lite läxor (som det ju inte heter när man inte längre går i lågstadiet, men...) och svurit över att jag inte vet hur man använder Moodle. Moodle är tydligen någonting som finns på nätet, och som man ska gå in på för att läsa info, artiklar och meddelanden om kurser. Suck. På peffan hade vi någonting som hette Blackboard, som antagligen funkade likadant. Naturligtvis kan detta nu inte heta Blackboard, för att det skulle bli för enkelt och klart då. Det ska funka liiite annorlunda, se liiite annorlunda ut och finnas på en annan plats. För att man inte ska hitta dit, och inte riktigt klara av att använda det. Och så ska föreläsaren automatiskt svara "det står på Moodle!" när man frågar någonting. Tills imorgon ska vi ha läst en artikel till kursen i Neurologiska sjukdomar, och den artikeln finns - gissa var!

Näin meillä


Söndagseftermiddag hos Maja. Här hänger den ljusa tvätten på tork, andra maskinen tvätt med min Pärla! Jag kan inte hålla mig från att tvätta, så roligt är det. Och nu körde jag hela programmet, med förtvätt och allt. Det har aldrig hänt förr, inte ens i Öja sysslar vi med sådant. Det brukar vara i med kläderna, skippa förtvätten och i bästa fall bara huvudtvätt. Ofta bara snabbprogrammet. Ut med kläderna och upp på torklinan. Här har jag njutit till fullo av bykandet, till och med gått in och tittat till Pärlan för att se att hon mår bra.

På tal om maskiner och sådant kan jag nu, medan jag håller på med lägenhetsvisningen, presentera min fina kaffekokare. Jag hade sådant sjå att hitta någon duglig i sommar, eftersom jag ville ha en billig, men som ändå såg ut att vara bra. Och den måste vara svart! Vita kaffekokare ser så ofräscha ut efter en kort tid, när de blir fläckiga och solkiga. Svart är classy;)


Jo, och min älskade tv Holger, som hängt med i ur och skur har nu äntligen fått dra sig tillbaka. Han lever pensionärsliv i mitt gamla flickrum i Öja, utan digibox och utan stress. Med tanke på sin höga ålder gillar han nog att vila. I somras fick jag nämligen - jo, av någon anledning tilldelas jag alltid tv-apparater gratis på olika vis - en ersättare. Inte ny, inte särskilt high-tec - men i alla fall en tv. Denna nya kompis fick hänga med till Åbo.


På IKEA köpte jag - bland alla andra småsaker - ett torkställ till besticken. Om det är någonting jag avskyr så är det dessa grymt fula plastbyttor som finns på var och varannan diskbänk i detta land. Därför blev det en sådan här. Jag gillar den.


Emil i Lönneberga




Jag har sovit länge, men dagen började trevligt. Masade mig nämligen upp och drack Viisasten Tee framför Emil i Lönneberga som sändes från Finlands tv2. Emil fastnade i soppskålen och man fick åka till doktorn i Mariannelund för att få loss den. Jag kan titta på Astrid Lindgrens sagor hur många gånger som helst, de är lika bra varenda gång. Mika är dessutom van med att jag gråter som en unge varje gång Ronja kommer hem till Mattisborgen igen, eller när Lisa i Bullerbyn får en liten lammunge.




Jag har varit vrålhungrig i flera dagar nu, och jag blir så irriterad! Det har att göra med förra veckans lekande med maten, har jag på känn. Alltid när jag drar ner på maten och försöker låta bli att äta, så går det ganska bra. Jag klarar mig sist och slutligen på ganska lite mat några dagar - men efter några dagar senare blir jag vrålhungrig. Åt normalt både fredag och lördag, men magen känns som ett ekande stort hål. Jag var hungrig när jag vaknade imorse, hungrig medan jag åt morgonmål - precis det vanliga som jag alltid äter - och lika hungrig när morgonmålet var slut. Nu är jag hungrig. Och jag kommer att fortsätta vara det.




Tvättmaskinen snurrar:) Just nu är den fylld med ljusa kläder och några nya handdukar som ska tvättas innan användning. Och den går tyst! När toalettdörren och mellandörren mellan hallen och lägenheten är stängd hörs det ingenting. Detta är ju hur bra som helst.




lördag 20 september 2008

Mitt nya hem

Jag tänkte skriva ett skilt inlägg om lägeheten, eftersom det föregående blev så långt. Det är först nu jag har tillgång till kamerakabeln, så jag har inte kunnat lägga upp bilder tidigare, därför gör jag det först nu, fast jag har bott här i ungefär en månad redan.



Jag blev så glad när jag kom hit och såg att jag äntligen har fått ett "öga" i dörren! Ingen av mina tidigare lägenheter har haft det, och jag gillar inte att öppna om jag inte vet vem det är. Säkerhetskedjan är väl helt okej, men inte känner jag mig precis otrygg här.




Det jag inte blev så glad över var golvet. Det var täckt med skitiga fläckar, klibbiga partier och en massa sådana här svarta märken. Till min glädje försvann de flesta efter att jag tvättat golvet ordentligt. Vissa ställen är såklart ännu lite svarta, men det gör ingenting:)




Badrummet är som sagt nyrenoverat och superfint! (Speciellt mycket älskar jag det nu, när det har tvättmaskin;)) Fräscha kakel, fin panel i taket och golvvärme. Uuh! Det är så lyxigt att jag nästan skäms.




I lägenheten fanns denna mycket sexiga takfläkt, direkt från 1981! Jag fnissade åt den till en början, och tänkte nog ta ner den. Men min lägenhet är jättevarm, och fläkten kyler ner riktigt effektivt, så den ska vara kvar. Sen får den vara hur tacky den vill:D




Mina föräldrar tog med den enda krukväxt jag inte lyckats ta livet av, nämligen min garderobsblomma, till Åbo igår. Bakom den syns lite av mina gardiner. Basic, enkla - jag gillar sådant.




Nu är huvudet tomt och kroppen trött. Det får bli mera lägenhetsvisning en annan gång:)

Fredag kväll -- lördag eftermiddag

Igårkväll kom mamma och pappa alltså nedbilande till Åbo. De hade startat på eftermiddagen från Öja, och det var redan mörkt när de kom fram. Strax innan de anlände traskade jag förresten till Siwan för att köpa lite sallad, tänkte bjuda på mat när de fick stiga ur bilen efter den dryga fem timmar långa resan. Då mötte jag för första gången ett par ridande poliser här i Åbo. I Sverige har jag sett sådana tidigare - till exempel utanför Ullevistadion efter Robbie Williams-konsterten - men jag visste inte att det fanns sådana här. Det ser mäktigt ut, för det är stora hästar! De här var två stycken, sida vid sida, och de tog upp hela trottoaren. Hästarna klippte inte ens med öronen, fast det var riktigt livlig trafik alldeles intill dem.

Parenteserna hade en alldeles speciell anledning till besöket - förutom det uppenbara, att få äran att besöka sin underbart vackra, visa och ödmjuka dotter - nämligen att frakta hit min älskade tvättmaskin! Med i bagaget fanns också lite annat smått och gott som glömdes när jag flyttade ner i slutet av augusti.

Tvättmaskinen var så fin! Men tung... Och igen tvingades jag motvilligt konstatera att det tydligen finns vänliga människor, för vi hann inte annat än öppna bagageluckan och titta på maskinen innan en av mina grannar tittade ut och frågade om vi vill ha bärhjälp. Stor kille, han kånkade lätt in maskinen och önskade välkommen till huset. Vad snällt!

Vi åt kvällsmat, drack kaffe, parenteserna i soffan och jag på golvet - jo, det är charmigt med ettor, speciellt när man har brist på stolar - och tittade på tv en stund. Jag låg lääänge och vred mig innan jag fick någon sömn, det var nog redan morgonnatt när jag slumrade in. Men vi var ändå uppe med tuppen, åt morgonmål och körde iväg till IKEA en sväng. Det gick smärtfritt, trots att det är urdåligt skyltat ut dit. Eller nej - det är inte skyltat alls! Jag kollade som snabbast vartåt man ska köra om man ska till Raisio, och sedan styrde vi iväg - och kom fram utan värre missöden.

Jag plockade på mig ett och annat, och det är väl det som är poängen med IKEA. Det är så billigt att man plockar och plockar - och så blir det ganska dyrt till sist. Men några större saker skulle jag inte ha, tur var väl det. Det blev en hylla, bestående av bara ett hyllplan, en "bräda på väggen", som ska vara i min sovalkov. Jag hittade gardiner, en matta, en filt, ett draperi till alkoven och lite småsaker till köket. Just sådana där "jamen, de kostar bara 95 cent - jag tar femton!".

Jag ville visa lite av "mitt Åbo" åt parenteserna, så vi gick till Assarin Ullakko för att äta lunch. Det är en restaurang med studerandepriser som vi i klassen brukar äta på ibland, speciellt om vi har haft skola på TYKSen (sjukhuset). Lite lustigt var det att två av mina klasskompisar råkade vara där samtidigt, så vi satte oss alla vid samma bord.

När jag kom hem med alla mina saker visade det sig att pappas borrmaskin inte pallade betongväggarna i lägenheten, så min nya hylla i samma serie som bokhyllan gick inte att sätta upp. Trots ihärdigt hamrande och borrande (grannarna måste älska mig efter detta) fick vi ge upp. Det var synd, för jag skulle ha velat ha upp hyllan direkt. Tji fick jag, som är så otålig.

Nå. Tvättmaskinen är provtvättad med perfekt resultat, gardinerna är strukna, uppfalda till rätt längd och upphängda. Draperiet hänger på plats. Nya mattan är utrullad och sängen är svängd och satt på rätt led. Sakta men säkert hittar sak för sak sin nya plats här.

Tack snälla mamma och pappa för hjälpen och den långa resan!

Mycket att berätta

Lördag kväll, och det känns som om jag hunnit med en miljon saker sedan igårkväll. Mamma och pappa har varit på besök till Åbo, och jag har ordnat med saker och ting. Det är tungt att fixa med praktiska saker, och - även om det låter elakt - tungt att ha gäster. Psykiskt. Jag menar - mamma, pappa och jag på 30 kvadrat!;)

Nu står jag igen inför den här jag-har-för-mycket-att-skriva-situationen. Jag ska laga kvällsmat och slappa lite. Dricka en kaffekopp och varva ner lite, och vänta på att batterierna till kameran ska bli fulladdade. Sedan ska jag överföra lite bilder - eftersom jag nu har min kamerakabel här - och berätta lite. Jag återkommer alltså med fredag kväll - lördag eftermiddag om en stund.

torsdag 18 september 2008

Undan går det


Veckorna går i raketfart. Eftersom vi har förläsningsfria fredagar är det redan vad man kan kalla helg. Igen. Tycker att det var precis nyss det var måndag och ny skolvecka. På både gott och ont. Det är väl trevligt att det går undan, så man får jullov någon gång...;) Samtidigt borde man ju hinna åstadkomma någonting också, och det hinner man ju inte om veckorna fortsätter vina på i den här farten.


Den här veckan är dock inte riktigt färdig för min del. Imorgon bitti ska jag och klasskompis K iväg på demo till TYKSen. På svenska betyder det att vi ska till hörselcentralen på Åbo Universitetssjukhus för att titta på när en klient kommer på terapi. Det lär vara en klient med Cochleaimplantat vi ska följa med. För den som inte vet kan jag berätta att Cochleaimplantat är en slags hörapparat man opererar in i innerörat, och som gör att även en helt döv eller svårt hörselskadad person får en slags elektronisk hörsel. Ni har kanske sett en sådan någon gång, ser ut som en sladd som är fäst vid huvudet med en lapp. En hörselskada innebär i alla fall i princip alltid nedsatt talförmåga eller uttal - alltså vårt område. Ska faktiskt bli intressant:)


Var ute och sprang ikväll, som jag nämnde att jag skulle i mitt tidigare inlägg. Drog iväg över Vårdberget och tog det riktigt lugnt. Det var så där höstfriskt i luften, och när man riktigt kommer in i parken hör man knappt stadsdånet. Nästan lite lande-fiilis. När jag kom hem svepte jag ihop en tacomelett, eget påfund. En omelett med tacokryddad köttfärs och hot salsa på. Snabbkokt broccoli och blomkål till - super! Som efterrätt blev det en stor balja kaffe framför Idols, och nu sitter jag bara här och slappar.


Undrar lite hur det blir från söndag till nästa söndag. Plötsligt är jag så väldigt tvungen att klara mig själv. Otäckt. Men jag är ju en stor flicka, även om jag är lite dålig på att klara mig själv. Men ändå. Stor flicka. Och med envishet har jag väl klarat mig förr. Väl.


Glömde köpa värmeljus från Cittari. De två sista brinner nu. Ljus i mitt lilla hus.

Yäk

Sitter och dricker uppvärmt kaffe, och kan inte ens inbilla mig själv att det smakar gott. Men jag somnade på soffan med anakoppin på soffbordet, och när jag vaknade var kaffet kallt. Snål som man är ställde jag in muggen i mikron några sekunder. Tadaa - varmt men ganska äckligt kaffe. Jag lovar i alla fall att jag inte ska bli som fammo, som värmde kaffet på nytt och på nytt. Hade man otur fick man dricka kastrulluppvärmt kaffe mot kvällskvisten...

Imorse var jag på föreläsning i Forskningsövning, och satt igen som ett fån och lyssnade med munnen halvöppen. Speciellt psykologerna ställde en massa frågor som innehöll helt främmande ord. Det var statistiska termer så det bara kryllade. Det är så dumt att jag inte klarade statistiken ifjol, för då jobbade man med SPSS (alltså ett dataprogram man sammanställer forskningsresultat med), och i Forskningsövningskursen baserar sig allting på detta program. Och naturligtvis har man just nu i höst bestämt sig för att byta SPSS mot ett annat program, som heter R-commander. Jag förväntas lära mig R-commander, men ska göra forskning i SPSS... Suuuck.

Nå.

Jag cyklade raka spåret från skolan till butiken, och fick igen testa på extremsporten Cykla Med Matkassar. Det gick lika skakigt som vanligt, men hem kom jag med mitt pick och pack. Naturligtvis har jag icke ännu skaffat någon cykelkorg. Ej heller paraply.

Ikväll ska jag inte till gymmet. Jag ska ta en liten, lugn löplänk och andas höstluft och titta på gula löv. Kanske jag börjar med Vårdbergsparken? Eller längs ån? Någon dag ska jag nog springa ut till Hallis också, för att uppleva gamla minnen. Undrar om Ari fortfarande jobbar på Hallis S-market..?

Min kamerakabel är förresten påväg från Öja nu. Så fort jag har den ska jag uppdatera er med lite bilder, jag lovar.

onsdag 17 september 2008

Dagen idag

Imorse när jag vaknade undrade jag om jag faktiskt överhuvudtaget... vaknade. Ögonen gick på riktigt knappt att öppna, och jag höll på att dåna av när jag såg mig själv i badrumsspegeln. Sådana påsar under ögonen att man kunde ha misstagit mig för den där ritade hunden, vad den nu heter. En bulldogg. Dessutom vaknade jag 40 minuter efter att föreläsningen hade börjat. Men det var en frivillig grej som jag egentligen hade räknat bort redan.

Satt i skolan och lyssnade på när de andra försökte lösa veckans inlämninguppgift i Forskningsövning. Jag förstod som vanligt inte ens ett halvt ord, men jag får lita på att någon annan kan. Känns hur pissigt som helst att sitta och titta, och bara försöka flyta med. Men vad fan ska jag göra?!

Efter en skoldag som slutade klockan fem, var jag som sagt i valet och kvalet mellan att jogga till gymmet på pumppi - som heter Superbody på det stället - eller att fara ut och springa i lugn och ro. Jag valde det förstnämnda, och det var tammefan det bästa jag gjort på länge. Vilket tufft pass! Om man bjuder till och vill, kan man göra sig kräkfärdig, vilket enligt mig är ett gott betyg. He ska taa illt, som Närpes på klassen brukar säga. Så där så armarna darrar när man försöker duscha efteråt. Aah!

Ett tåsche test

1. Ta fram din mobil.
2. Bläddra igenom din inkorg
3. Stanna när du räknat till 10 och skriv första meningen i det sms:et.
4. Gör så på varje fråga.

Vad skulle du säga om din partner var otrogen?
"Jag ringer då jag kommer ur sovrummet"

Vad säger du alltid till din bästa kompis?
"Har du köpt tvättmaskin?"

Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss?
"Neps. Ja tänkt på kolesterol miin å tow en kaldan ööl iställi!"

Vilker sms blev du mest berörd av?
"Jå, vi e heim i Öjaland"

Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
"Japp, ja kombä!"

Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
"Voi kamala, ja ork int i tjeenstin..."

Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom?
"Hej, hur står det till?"

Vad vill du höra mest av allt?
"Ojoj, vet du ja kunde inte höra din signal"

Nåja, måttligt kul. De konstiga orden eller uttalen är antingen Lillgumis påhitt eller uttryck på rein Tärjäsvänsk, förresten. Jag funderar på om det blir jogg+pumppi+jogg ikväll, eller om jag ska ta en lugn löprunda och helt skita i gymmet. Endera. Igår var det ett ganska tufft pass som avverkades, men jag skulle nog orka med ett till idag. Å andra sidan skulle det vara najs med en rensa-tankarna-länk i lugn och ro. Få se.

Pratade med pappa i telefon igår, och tvättmaskinen som snart ska bli min är tydligen jättefin. Enligt honom är det ungefär en likadan vi har hemma, och är ganska ny och knappt använd. Låter bra det, och det börjar bli tvättdags här igen. Jag har i princip inga rena kläder mera.

tisdag 16 september 2008

Ja, hur fan upplever jag min skrivprocess nu igen?

Drog mig med nöd och näppe till en av dagens föreläsningar. Den kursen har nyss börjat, så jag tänkte att jag inte kan ha hunnit lämna så förbannat långt efter ännu i alla fall. Knastertorr kurs, hur som helst. Jag satt längst framme och lyssnade på viktiga frågeställningar, som "vad är vetenskapligt skrivande" och "hur upplever du din egen skrivprocess" och att språkgranskning inte är samma sak som korrekturläsning och annat rafflande. Jag stirrade rakt fram, och när jag var övertygad om att denna föreläsning måste vara slut snart, eller så är vi redan på övertid, med tanke på den eeevighet jag har suttit här. Jag tittade på klockan, och inte ens 45 minuter hade gått.

Ungefär så inspirerande har min så kallade skoldag varit. En kaffekopp uppe i logopedin med några av flickorna innan jag cyklade hem och somnade på soffan till ljudet av Dr Phil.

Mot kvällen joggade jag igen till gymmet, drog ett ganska tungt pass och joggade tillbaka. Det var ungefär det mest meningsfulla jag har åstadkommit idag. Tack och förlåt.

Arg och ledsen

Skickade iväg mail nummer två till en annan professor idag, med samma ärende som sist. Jag fattar ingenting-noll-nada av statistiken trots att jag nu går den för andra året i rad. Jag förstår inte hela grunden, fattar inte vad det går ut på eller vilken funktion den fyller. Allting är bara långa siffror i en rad som man förväntas kunna läsa ut någon slags information av. För mig är det som att slänga en 700 sidors bok i hebreiska åt en två-åring. Hissen går inte ända upp. Det finns nog ingen övervåning, när jag tänker efter.

På eftermiddagen traskade jag in till denna professor på något slags samtal. Fick sitta vid Stora Skrivbordet med professorn bekymrat kikande på mig. Vad det är jag inte förstår, säg? Jo, eh... statistik! Det skulle väl vara den lilla detaljen. Professorn frågade lite frågor av mig, och jag förstod inte ens vad han frågade efter. Vad sa du? Vilket ord var det där. Professorn tyckte lite sorgset att jag nog borde se till att klara av statistiken nu, "annars blir det nog problem att bli färdig". Jotack, det vet jag. Men säg - hur ska jag "se till" att klara statistiken? Det är väl nog den tanken jag har när jag nu går denna kurs! Att komma och fråga hjälp och få till svar att jag ska "se till att klara" någonting var kanske inte det jag sökte. Professorn tyckte även att jag skulle maila honom som håller kursen. Och säga vad? Att jag inte fattar ett ord av - någonting?

Jag är så leid. Så trött. Så uppgiven på allt. Allt som har att göra med skolan. Och allt annat. Har redan länge ifrågasatt vad fan jag gör här egentligen, för jag fyller ingen satans funktion med min närvaro. Jag fattar ingenting. Jag är alltid den enda som inte begriper någonting, som inte hänger med, som inte kan.

Idag på en föreläsning fick vi uppgift att lokalisera var i hjärnan en språkstörning fanns med hjälp av olika symtombeskrivningar. Vi är tretton på klassen. Tolv började direkt klura på uppgiften. En förstod inte frågan, eller hur man fick reda på svaret. Alltid den som inte förstår. Alltid.

Jag förstår ju ingenting av det vi gör i skolan! Jag kan inte koppla samman, dra slutsatser, tänka logiskt eller räkna ut. Det enda jag kan är att läsa in saker utantill, och inte ens det särskilt bra. Jag har haft flera praktikperioder utan att lära mig ett enda skit, och jag kan fortfarande inte ens ge talterapi. Nästa klient jag har kommer att vara en vuxensådan, och jag har ingen aning om hur man arbetar med en sådan. Jag kan inte ge talterpi, jag har inte förstått hur man ska göra. Statistiken är bara toppen av isberget. Jag är egentligen oduglig på allt.

Det så kallade liv jag lever är ett för jävligt meningslöst sådant. Jag lever som studerande, utan pengar och samtidigt utan att egentligen klara av att studera, eftersom jag uppenbarligen är för dum för sådant. Jag har ingen satans aning om hur jag någonsin ska kunna bli färdig, och än mindre arbeta med sådant som jag inte kan. Jag bor på ett ställe jag inte gillar. Jag tycker inte om folk, och vill helst vara ensam, ifred och asocial. Jag är elak, negativ och pessimistisk. Jag tycker egentligen inte om någonting. Jag orkar ju inte ens umgås med mig själv, så varför skulle någon annan behöva tvingas göra det? Inte ens smal kan jag få vara.

Jag är så arg. Så arg. Så arg. Och jag är så trött på att vara arg hela tiden. När jag är tillräckligt trött på att vara arg blir jag så ledsen av trötthet att jag gråter lite istället. Sedan återgår jag till att vara arg istället. Nu ska jag alltså gråta lite. Och jag kommer inte att gå till skolan i morgon bitti. Inte.

måndag 15 september 2008

Tidigt i farten

Jag vaknade till och med innan alarmet imorse. Och inte ens på grund av borrande denna gång. Kanske borrgubbarna har flyttat sig lite längre bort i huset nu..? Lite hamrande och bultande får man fortfarande stå ut med, men inte DRRRRRRRRRRRRRRRR det första man hör på morgonen.

Nå eftersom jag nu var vaken drog jag direkt på mig träningskläderna och drog iväg på morgonlänk. Jag har aldrig gillat att träna på morgonen, eftersom jag tycker att det känns som att springa med betong i skorna och en korsett kring lungorna. Men om jag far direkt ur sängen känns det faktiskt ganska lätt, och det gjorde jag imorse.

Det var faktiskt riktigt gemytligt, och jag tog det lugnt i början. Sprang lite kringliga vägar genom Kuppisparken, vidare längs lite cykelvägar, tillbaka, en runda via Idrottsparken, där man får ganska bra terräng om man väljer sina spår. På en del ställen är det riktigt brant. En liten extrarunda och sedan återvände jag hem, nöjd med en bra och lagom lång länk med helt okej fart. Nu har jag duschat och ätit morgonmål, känns lugnt.

Ska iväg till skolan snart och träffa min Forskningsövningsgrupp. Vi ska försöka skriva forskningsplanen, som sagt. Sedan har jag föreläsning på eftermiddagen också. Funderar på om jag skulle gå emot mina principer och gå till skolan istället för att ta cykeln. Nå, det beror på hur bråttom jag har sedan.

söndag 14 september 2008

Alltid retar man väl någon

Sitter i en halvmörk (läs mysbelyst) lägenhet med två tända ljus på soffbordet. Borde ha en golvlampa kanske, eller en på fönsterbrädet, det är liiite för mörkt när man inte har på stora strålkastaren i taket. Och kvällstid är det trevligt att ha lite mildare belysning. Kvällsdisken är diskad, kaffet uppdrucket och dagen börjar så att säga vara all.

Drog iväg springande till gymmet ikväll också. Måste motvilligt erkänna att jag började känna av en lite sen krapula där vid fem-snåret. Eller inte krapula, men lite trött och darrig kanske. Kan också bero på att jag inte hade ätit på hela dagen, av ren envishet. Vad jag egentligen har för nytta av att vara hungrig en dag vet jag inte. Antar att jag fösöker bevisa någonting för mig själv. Man ska inte leka med maten, jag vet. Men det är lättare sagt än gjort.

Det var hur som helst ett bra pass på gymmet igen. Börjar så smått lära mig vilka pass man ska pricka in och vilka man kan lämna bort. Idag var det igen styrketräning blandat med pulstoppar, och om man vill får man ta ut sig ganska ordentligt. I alla fall jag, som alltid måste vara störst och värst.

Imorgon ska vi träffas med min grupp och skriva forskningplanen för vår uppgift i kursen som heter Forskningsövning. Det kommer mig att bli en intressant utmaning, för jag har ingen aning om hur man skriver en forskningsplan. Dessutom har jag så korta nerver att jag sällan har ro att sitta och fundera över sådant jag inte kan. Hellre snabbt och fel, i så fall. Jag är väl en håsar.

Har så satans leidon igen. Ingen lust att gå och lägga mig heller, för det vet man ju hur det slutar. Det blir stirra i taket, tårar och Dåliga Tankar. En ny skolvecka på ingång - och till vilken nytta? Det är svårt, krävande, och jag har noll intresse. Jag skulle hellre fara någonstans långt bort och släppa allt. Fast egentligen vill jag ju inte fara bort heller. Jag vill egentligen ingenting. Ingenting alls.

Funderar på morgonlänk imorgon...

Inflyttningsfest, whiskey och ångest

Inflyttningfest hos ex-sambo Caroline igår. Trodde att jag höll på att bli sen, eftersom jag strax innan jag skulle börja traska iväg fick prata med Emma och Bella på msn. Bella kikade så fint i webkameran och skrev långa meningar alldeles själv på tangentbordet. Stavningen var inte riktigt ren, men så är hon ju inte riktigt ett år gammal ännu. Snart, så! Dessutom var det bara gulligt att läsa de där gnnh jtjtj78 hhhää som hon åstadkom. Lika gulligt när mamma tyckte att det räckte med tangentbordsbank och lyfte ner flickan. Först såg man lite ledsna miner och sedan försvann bilden helt och allt blev svart. "Nu äter Bella kameran", stod det att läsa i rutan:D

Trevlig kväll hos Caroline. Småplock att äta, god bål, rödtjut, ost och riktigt bra whiskey. Betyder det att man har blivit vuxen när man på riktigt tycker att ost, rött vin och whiskey smakar gott? Det var en riktigt lagom stämning, med bekanta och halvbekanta och några helt nya människor. Jag hade ingen cykel, utan gick fortfortfort hem på natten efter festen. Tog medvetet inte den kortaste vägen, utan den mest upplysta som kändes säkrast. Skönt i alla fall att bo inne i stan, och att jag och Caroline bor så nära varandra.

Har sovit oroligt och vaknat tidigt, och hade en olustig känsla hela tiden. Grym ångest över att jag åt onyttigheter igår, och våldsamt överskred det jag får äta. Vilket innebär evig diet från och med nu och framåt. Till min diet hör syre och i nödfall vatten. Ibland hatar jag verkligen att vara jag.

lördag 13 september 2008

Trängas på stan

Konstig känsla. Jag sov så oroligt inatt, vaknade flera gånger och visste inte riktigt vad klockan var eller var jag var. Vaknade på riktigt kanske halv tio och var fortfarande lite förvirrad. Som om jag drömt någonting obehagligt men inte riktigt kom ihåg vad det var. Eller om det obehagliga kanske började nu, när jag vaknade..? Hjälpte inte mycket annat än att sätta fötterna i golvet, sätta på tevatten och försöka vakna ordentligt.

Efter morgonmålet for jag ner på stan för att snurra i lite butiker och skaffa ett par småsaker. Jag gillar inte alls att gå på stan. Jag hatar att prova kläder, även om det inte var i det ärendet jag var ute idag, hatar att trängas med folk, och får bara beslutsångest, provrumsångest och allmän ångest. Många gånger vänder jag om nästan direkt och återvänder hem utan att ha gjort någonting. Idag gjorde jag en annan sak det ofta slutar med, nämligen köpte sådant jag absolut inte var ute efter. Suck.

Städer suger musten ur mig, och jag kommer nog aldrig att bli någon stassfrass. Jag var alldeles slut när jag traskade uppför den branta trappan till min gård, låste cykeln och gick in. Lite har jag samlat krafterna nu, med lite mat framför Salkkarit på tv. Nu avnjuter jag dagens första kopp kaffe, och klockan är snart tre.

Ääh.

fredag 12 september 2008

Old people i butiken


Jag måste skaffa en cykelkorg. Det är nämligen inte det lättaste att cykla med mat i packningen. Ryggsäcken gick bra, men plastpåsen på styret fick hemfärden att bli lite... vinglig.


Med andra ord har jag nu gjort dagens största ansträngning, alltså att handla på en fredag. Jag tänkte vara taktisk och handla på förmiddagen, eller i alla fall mitt på dagen för att undvika fredagskväll-hysterin. Men inte var det någon större skillnad. Jag fick armbåga mig fram till tomathyllan och knuffa undan pensionärer på brödavdelningen. När jag skulle köpa maletkött höll nerverna på att ta slut, med alla dessa old people som står och fingrar på alla förpackningar och läser och plockar ut och sätter tillbaka och väljer och har sig. Gud, det är maletkött!


Lite senare var det dags för dagens tur till akademikvarteren. Jag tog det värsta först och klev bromsade in vid biblioteket. Nu har jag en statistikbok hemma, så kanske kunskapen på någon magiskt vis kommer att förflytta sig till min hjärna. Hoppas kan man ju alltid. Eller..? Sedan har jag käkat lite tonfiskpasta i skolan, kopsat kompendiet till Vetenskapligt skrivande och cyklat tillbaka hem.


Kaffenivån i blodet är på en lite lägre nivå nu. Igår drack jag bara vid två tillfällen, och idag har jag bara druckit en halv kopp innan jag for till butiken. En halv kopp blev det eftersom jag försökte koka mindre än jag gjort tidigare, varpå kaffet blev becksvart och beskt som synden. Man hade nog kunnat äta det med sked. Usch. Det finns en gräns även för starkt kaffe.


God morgon, bloggvärlden


Jepp. Vanlig fredag, utan föreläsningar och med en chans att sova lite längre på morgonen. Ooom man nu inte händelsevis bor i bullerhuset där man kickar igång sin mest högljudda borr så tidigt att inte ens Gud har vaknat.


Kuckeliku, klockan är sju - se till att väcka hela huset nu!


Klockan nio steg jag upp till en tyst lägenhet. Färdigborrat för idag. Nu hör man bara stillsamma knackningar här och där.


Idag ser agendan ut som följer: Cykla iväg och handla på Kuppis Cittari. Det är nu en vecka sedan jag handlade, och jag känner mig synnerligen stolt. Tydligen har jag någon slags förmåga att planera mina inköp trots allt. Eller så har jag levt på havregryn och kranvatten de senaste fyra dagarna. Kanske en blandning av dem båda...


Innan jag flyttade hit insåg jag inte hur nära jag faktiskt har till gigant-Cittari, och trodde jag skulle bli tvungen att förlita mig till Siwan hundra meter härifrån. Där mjölk kostar 1€ litern, kaffet var på specialpris och kostade 3,55€ och man får en liten salladskruka för 1,50€. Geeze. Som tur var hittade jag Cittarin, och kan leta reavaror med förstoringsglas.


Alltså. Handla var punkt ett. Sedan ska jag till bibban och titta om jag hittar någon statistikbok jag skulle kunna tänka mig att läsa. Jag kommer att blunda och hastigt nappa åt mig en bok och sedan springa därifrån. Bibliotek får mig att vilja kräkas, och letar man dessutom efter någonting så smärtsamt som statistikböcker riskerar man att dö på fläcken.


Sedan borde jag kopsa ett kompendie till kursen i Vetenskapligt skrivande. När man står vid en kopieringsmaskin och vänder blad efter blad och känner den där speciella kopieringslukten - då vet man att skolåret har börjat.






torsdag 11 september 2008

Detta har aldrig hänt förr

Jo, jag glömde berätta vad som hände igår. Just som jag hade skrutit om de få fördelar denna kvinna besitter, bland annat egenskapen att jag fullständigt saknar förmåga att få huvudvärk. Jag har aldrig någonsin haft det. Liksom i huvudvärkens renaste form, krapula räknas inte. De enda tillfällen när jag har upplevt någon slags huvudvärk är vid 40 graders feber eller, som nyss nämndes - krapula. Vid krapula är det dock svårt att urskilja huvudvärken som ett specifikt symtom, eftersom man i sådana situationer på alla sätt har svårt ti vara.

Man vill inte öppna ögonen för att det är ljust, för att det gör ont i hela kroppen, för att man får kväljningar och för att man inte vill acceptera verkligheten. Huvudvärken är bara en del av hela smörjan. I Vasa introducerade en av mina bästisar, Staffan mig för uttrycket "punktkrapula". Det är när man måste hålla ögonen öppna för att det snurrar så mycket inne i huvudet. Samtidigt måste man hela tiden stirra på en enda punkt och ligga blixt stilla. Vad som händer annars vill jag inte gå in på. I Hallis blev jag även bekant med fenomenet "smygkrapula - the real verion". Det är kort sagt när man kommer uppsnubblande på morgonen och fnissar att man drömt att man har varit uppe och spytt. Då tittar ens kämppis på en och säger att man inte alls har drömt. Krapula så hemlig att man inte ens vet om det själv. Ganska praktiskt egentligen.

Nå. Det var ju inte alls det jag skulle gå in på. Huvudvärk i allmänhet var det. Och min förmåga att inte kunna få det.

Igår inträffade dock det omöjliga. På väg mellan olika föreläsningar och byggnader och detta eviga traskande kände jag plötsligt hur det började dunka i tinningarna. Nej, tänkte jag. Maja får inte huvudvärk. Men det dunkade mer och mer. När jag rörde på huvudet lite oförsiktigt dunkade det värre, och där jag satte mig vid dataskärmen på statistikövningen värkte min arma skalle riktigt ordentligt. Jag hade huvudvärk.

Kom plötsligt på att jag druckit kopiösa mängder kaffe denna vecka. Jag har hört att svart kaffe, som jag dricker, ökar förbränningen. Jag vet att kaffe får mig att hållas piggare i skolan. Jag har haft tid att dricka kaffe både före, i och efter skolan vid flera tillfällen än vanligt. Min nya kaffekokare kokar två stora muggar som minst, när jag annars brukar koka en, vilket gör att jag av bara farten dricker den dubbla mängden. Alla dessa faktorer har bidragit till att det har blivit alldeles för mycket av det goda på sistone.

Igår hade jag en lång dag. Den började tidigt och var fullspäckad tills den slutade sent. Jag hade inte tid att dricka kaffe förrän efter statistiken, och då var det tydligen för sent. Allt detta kom jag på först då jag promenerade uppför backen hem. Det bara dånade i huvudet och varje steg jag dunkade mot asfalten fick det att göra så satans ont i min skalle. Ont i ögonen också, fan... blir detta någon slags migrän, tänkte jag. Lade mig på rygg på soffan när jag kom in och matade in en kaffekopp. Ganska snabbt försvann huvudvärken. Lika spårlöst som den kom. Så nu ska här dras ner på kaffet, konstaterade jag skrämt. Idag drack jag bara ettmeddaskaffi och nu ikväll en (1) kopp.

Jag joggade iväg till gymmet ikväll också. Lite kyligt i luften, men kvällssol och annars fint. Passet var riktigt bra det också, och precis lämpligt att springa dit och tillbaka. Uppvärmning och nedjoggning inbyggt. I like it.

Gröt eller öl?


Igår åt jag en omega 3-tablett, och imorse inledde jag dagen med en grötskål. Hur många poäng är inte det? Att välja på till morgonmål fanns nämligen Elovena havregryn eller öl. Med gröt i magen traskade jag således till skolan en stund senare. Jo, traskade, för min cykel var ju spårlöst borta sedan igår. Och nu måste jag säga att det inte var så dumt, trots allt. Hör här - jag kan erkänna det! Dels hade jag gott om tid, dels var det soligt och dels var det ganska fridfullt att gå och filosofera på väg till skolan istället för att försöka hålla världsrekordfart på cykel och sick-sacka mellan bilar och bussar. Naturligtvis måste jag gå ikapp och förbi en gubbe i en nedförbacke, bara för att triufera och tänka "ha-HAA". Det är nog bara jag som tänker så, i och för sig.


Matkön var omöjlig idag. Klockan tolv konstaterade jag att det nog skulle bli minst en timmes köande om man hade tänkt få någon mat. Jag for ut och kollade ifall min cykel händelsevis skulle finnas på den "inre delen av innergården", eller hur man nu skulle förklara det. Och där stod den stackaren! Lutad mot en vägg hade hon frusit där hela natten. Någon elak gubbe hade säkert hårdhänt släpat dit henne och kastat henne mot väggen... Jag pajade lite på henne och var ganska glad att hon var välbehållen. Min cykel.


När jag nu ändå var där ute cyklade jag ett par kvarter till Assarin Ullakko, där man också får studerandelunch. Dit brukar finnarna i alla fall fara, typ Turun Yliopisto och sådant. Mycket folk där också, men efter en stunds köande fick jag i alla fall lite mat i magen. Assaris salladsbord är dessutom himmelriket. Där finns allt. Yummy.


Mera skola och sedan promenad hem i sällskap med klasskompis. Det är så konstigt och trevligt att fara åt samma håll som alla andra istället för att flåsa ut till Hallis i motsatt riktning, man kan gå tillsammans och fnittra, och känner sig som en vanlig människa och inte en ghettobo. Sedan uppför trapporna, mjukisbyxbyte, på med kaffet och så halvliggande läge i soffan. Aaah. Ska slappa en stund, sedan blir det lite träning.


Igår fick jag äntligen tvätta. Mitt stora tack sänds härmed till Närpes kommun som har fostrat en så vänlig själ som erbjuder en tvättmaskinsutlåning och kaffe sålänge man väntar. Tack, tack, tack! Efter detta tacktal ska jag berätta en hurjat bra sak. Som omväxling till det dagliga gnället jag erbjuder annars, alltså.


Jag har en tvättmaskin!


Eller har och har. Har den har jag ju inte. Min mor fick tag på en som såldes billigt, och har köpt den för min räkning, och den är fortfarande uppe i Pampasland. Nu återstår bara att köpa den av mamma och se till att få den hitfraktad. Om någon således är på väg genom landet och vill ha en tvättmaskin som resesällskap kan man kontakta mig. Men ändå: Jag har en tvättmaskin. Jag ska aldrig mera besöka en allmän tvättstuga.

Ungkarl, sa jag ju!

För att ytterligare bete mig som en ungkarl en ganska tråkig kväll sitter jag och surfar runt på Youtube och tittar på meningslösa klipp från världens alla hörn.

Detta måste vara det roligaste jag har sett på länge. Har suttit och skrattat högt i min ensamhet!:D

http://www.youtube.com/watch?v=jJPmuPrs3IY&feature=related

onsdag 10 september 2008

Ungkarlslya

1) I mitt kök tronar ett noggrannt balanserat konstverk. Slaskhinken (detta som kallas roskis på finlandssvenska) under diskbänken ser ut som om den hörde hemma hos en karl. Med millimeterprecision har jag nämligen travat mer och mer skräp, när den för länge sedan skulle ha varit dags att gå ut med soporna. Det är förpackning på förpackning på förpackning med typ en äppelskrutt svajande på toppen. Rätt vad det är kommer fanskapet att rasa in i skåpet, och då ska jag i sann ungkarlsstil låta åtminstone hälften av skräpet ligga kvar där tills det luktar småruttet.

2) Innehållet i mitt kylskåp består i detta nu främst av öl och en (1) skinkskiva.

3) Jag har ätit kvällsmat i soffan framför tv:n.

Det är härmed officiellt. Jag är en studerande ungkarl. Alla bevis talar för det.

Men jag har i alla fall tagit min omega-3-tablett.

Bedrövligt

Japp. Frustrerande dag, som sagt. Skickade nyss iväg ett mail till professorn och meddelade att jag inte lär bli någon statistiker. Som om det skulle hjälpa. Men då har jag i alla fall förvarnat henne om att loppet ser kört ut. Igen.

Utan statistik ingen forskningsövning. Utan forskningsövning ingen kandidatavhandling. Utan kandidatavhandlig ingen examen. Tack och hej. Så bra det går.

Det bara vituttar någonting så förbannat att gå här och lalla och inte duga någonting till! Jag kan ju ingenting! Jag går till skolan, skakar på huvudet och går hem tillbaka. Efter lunchen på Gado idag cyklade jag tillbaka till skolan och läste dagens tidning innan jag skulle dra vidare till Axelia på statistikföreläsning.

Förresten, hör så fånigt det låter. Föreläsning i Vetenskapsfilosofi i Arken, sedan lunch på Gado och statistikföreläsning i Axelia, för att sedan ha övningar i statistik i Gripen. Den mesta tiden går alltså åt att strutta runt i akademikvarteren mellan byggnader med löjliga namn. That's Åbo Akademi for you...

Hur som haver. När jag efter att ha läst tidningen och tänkt på att det skulle vara så himla skönt att lägga sig och sova, traskade jag ut för att dra till Axelia. Då är min satans cykel borta.

Till saken hör att Åbo Töntakademi firar något slags jubileum, typ 90 år eller vad det nu var. Det firar man genom att på så många sätt som möjligt ignorera de som studerar där. Exempelvis genom att stänga matsalen och inte servera någon mat(!), för att man istället sysslar med catering för inbjudna gäster, och till dem hör inte vi som går här. Man måste nämligen vara en gammal fossil och antagligen ha doktorerat inom något meningslöst huu-haa-ämne för att få inbjudan. Sedan bygger man en gigantisk scen över hela innergården, där vi annars har vår uteservering och parkerar våra cyklar.

Redan förra veckan var lappar uppsatta där vi informerades om att inga cyklar fick parkeras på innergården, och att cyklar som återfinns där kommer att "föras bort". Vi får inte ens använda huvudingången under jubiléet, utan typ källardörren. Nå, jag följde reglerna ställde jag cykeln på trottoaren utanför innergården medan jag var inne och bläddrade i bladet. När jag kom ut var cykeln borta. Jag letade en stund, men vet inte vart man har fört cyklarna som skulle flyttas. Om nu någon har tagit tillvara cykeln, alltså. Om cykeln har blivit stulen får Åbo jävla Akademi tammefan ersätta den, när man inte får parkera den på sin egen jävla skolgård.

Jag var arg som en citron och sur som ett bi när jag måste promenera till Axelia, för gå är det värsta jag vet. Dessutom när jag nu inte kunde hitta min cykel. Tänk om jag hade behövt den ännu mera akut ikväll! Satan, satan. Satte mig i alla fall långt fram på statistiken med papper och penna i högsta hugg, och tänkte att jag tammefan i alla fall skulle anteckna precis alla detaljer för att hårdplugga fanskapet inför tenten om jag så ska lära mig allting utantill, ord för ord.

Det hjälpte föga. Jag fattade inte ett ord av vad föreläsaren sa, och kunde lika gärna ha stannat hemma. Redan innan första meningen var avslutad hade jag trillat av kärran. Lyckat. Efter föreläsningen måste jag igen tönt-gå till Gripen. Ockuperade hastigt en dator för att jag skulle få sitta och följa med exakt det kursledaren gjorde och upprepa själv. Det kan inte gå fel. Se där, det kunde det. Som tur var satt en smart flicka bredvis mig, och jag tvingades fråga henne om hjälp minst åtta gånger i minuten. Tålmodigt pekade hon hela tiden och visade vilka knappar jag skulle klicka på och vilka siffror jag skulle skriva i vilken ruta. Ändå hängde jag inte med. När vi långsamt och steg för steg hade gått igenom en uträkning, skulle vi göra en likadan själva. En precis likadan övning, men med andra siffror, sa kursledaren.

Jag stirrade på skärmen i kanske femton minuter. Fick inte klickat ett enda klick. Inte kunde jag öppna en enda ruta. Jag kunde inte ens öppna själva uppgiften. Konstaterade att det nog var bäst att den här flickan går hem.

Jonej. Så var jag färdig med den statistiken.

Nee-e...

Fan vilken jävlig dag. Igen. Skrev förresten ett inlägg på förmiddagen också, men för att nu jävlas ännu mera försvann det. Hade egentligen velat cykla hem redan efter morgonföreläsningen, men drog mig vidare till statistiken, av vilken jag fattade nada. Nu ska jag ha övning i statistik. SPSS. Forskning på hög nivå. Perkele.

Inget kaffe har jag fått på hela dan. Och nu har jag dessutom ingen cykel.

Satan.

Satan.

Satan.

tisdag 9 september 2008

Dyngvåt dag med positiv överraskning


Vilken pissig dag det har varit. Det har nämligen pissat ner regn. Precis. Hela. Dagen. Jag var så dyngvåt att jag hade kunnat vrida ur kläderna när jag kom till skolan, och då har jag inte precis lång väg. Jackan med uppdragen huva hjälpte inte alls, regnet trängde igenom den på två sekunder, så var alla kläder inunder dyngvåta de också. För att inte tala om skorna. Jag har bara ett par tunna ballerinaskor, och idag hade jag fodrat dem med strumpor, men de gillar inte väta ändå. Har spruckit sönder i typ alla sömmar efter den fuktiga sommaren, och håller nätt och jämnt ihop. Ge mig nya skor, tack.


Jag har alltså suttit och frusit med vått hår, våta jeans, strumpor, skor (eller det som är kvar av dem) och blus på föreläsning. Sedan köade jag i nästan en timme innan jag fick min Flygande Jakob (googla ni som inte vet) på tallriken. Men det var gott. Som vanligt.


Jag och klasskompisen Närpes gjorde sällskap en bit på väg hem. Hon har precis som jag en ständigt optimistisk livssyn och åsikter om regn, Åbo stad och socialt liv i allmänhet. Konstaterade att man vissa dagar bara borde "lämin dahaaim å vaa ylaak" för sig själv och på så sätt bespara andra ens muttrande. Närpes avslutade med att meddela att hon ämnade gå hem och kasta in tre kaffekoppar "och en Burana bare för att man har han möjlihäitin".


Det fortsatte regna. Hela eftermiddagen och kvällen. Man kunde ha kurat inomhus, men eftersom jag ligger i riskzonen för att bli mökkihöperö och uttråkad drog jag på lite extra kläder och joggade till gymmet. Var lite skeptisk till passet som hette PHA (kommer inte ihåg vad det står för), och var lite rädd att det skulle vara kärringjumppa i aerobicstil - men vilken positiv överraskning jag fick! Det var intervallträning med rejäla pulstoppar mixat med bodypump-inspirerade styrketräning med skivstång däremellan - riktigt bra pass. Det var på ganska styva ben jag joggade hem. I regnet.


Tvättstugan jag skulle låna var plötsligt inte tillgänglig, ringde min klasskompis och berättade. Jag hävde med andra ord några plagg i handfatet igen och tvättade upp dem som hastigast. Åååh, vad jag hatar att tvätta för hand. Jag använder bara liiiite tvättmedel och sköljer så vattnet flödar, men ändå stinker plaggen tvättmedel på armlängds avstånd när de har torkat. Inte frächt och gott, utan sliskigt och starkt. Inte känns det som om plaggen blir rena heller. Och så är det så ineffektivt och tråkigt. Närpes lovade i alla fall låna ut sin maskin imorgon. "Ja kan tilåme bjud åp en kaff".


He va na.

Under my umbrella-ella-ella


Eftersom jag på grund av regnet (typ...) skippade dagens första föreläsning känns det lite skit att konstatera att det fortfarande regnar, och jag måste hur som helst gå till skolan klockan tio. Hade jag blött ner mig klockan åtta hade jag ju varit torr nu;) Man kunde kanske tycka att ett regn inte kan föra med sig så här mycket huvudbry, men nu ska jag tala om en sak för er, damer och herrar.


Jag är från landi, och har därmed inget paraply. Där jag kommer ifrån är paraply ingenting man struttar runt med sådär on a daily bases. När man bor ute i ödemarken promenerar man inte när man ska någonstans. Promenerar gör man främst för att man är ute och promenerar i promenadsyfte, och då spelar det ingen roll om man blir våt. Då går man sin runda, kommer hem och duschar och byter till torra kläder. Ska man iväg på någon ärende tar man bilen, och kan i nödfall småspringa mellan ytterdörren och garaget.


Promenera sådär överlag är ingenting jag sysslar med för nöjes skull, ej heller i funktionssyfte. Jag bor mitt i stan och det är egentligen lite tricky att cykla här. Först ska man slarva fram cykeln, och sedan är det ett evigt kryssande och bromsande mellan bilar och fanskap. Här får man dessutom inte cykla på trottoarerna, och man ryms faktiskt inte heller med alla fotgängare. Naturligtvis trotsar jag denna lag och cyklar om det finns plats, men till exempel i morgonrusningen finns det inte plats för cyklister på gångbanan, och då blir det gatan som gäller.


Den stora gatan jag bor på är smockad med bilar speciellt åtta på morgonen och fyra på eftermiddagen, och bilarna kör fort. Man ska ha ögonen med sig om man har tänkt överleva, och det vore egentligen smidigare och säkrare att gå. Men jag ooorkar inte gå. Jag orkar inte lägga tid på att traska i snigelfart till skolan när man kan rulla nedför en backe och vara där på ett kick. Sådan är jag. Men ett paraply kunde jag ju faktiskt skaffa ändå.


Idag får jag äntligen tvätta!

Hoppsan, så det kan bli

Vaknade klockan sju, till ljudet av alarmets pipande denna gång som omväxling till borrande gubbar. Ett par minuter senare dånade dock byggandet igång igen. Nu är klockan halv nio och det är - tyst. Efter att ha duschat, druckit morgonte och försökt hitta någonting som skulle vara rent att sätta på mig tog jag hissen ner och öppnade dörren på baksidan av huset, där jag har cykeln.

Det störtregnar.

Vad gör man då? Jag drog iallafall igen dörren med ett litet flin och traskade upp till lägenheten tillbaka:) Fullständigt meningslös föreläsning i Vetenskapsfilosofi är inte så kul att man trotsar eld och vatten precis. Med meninglös menar jag verkligen - meningslös. Sist pratade gubben om Platon och Aristoteles och höll oss femton minuter på övertid för att berätta goda minnen från sin egen studietid och stå längst framme och fnissa åt sina egna så kallade fyndigheter.

Att jag utan att tveka drog ut och sprang igår trots att regnet strilade ner hör inte hit. Jag skiljer nämligen på viktiga och oviktiga saker.

Fick sällskap igårkväll när en klasskompis kom övertraskande på kvällskaffe och lite snack om bland annat sommaren som gått. Sin hund hade hon också med, och vi blev snabbt kompisar:) Just en sådan hund ska jag också ha om jag har en. En snäll och sällskaplig, lydig liten sak som så snällt ligger på golvet med sin lilla leksak mellan tassarna. När det hördes skrammel i trapphuset gläfste den till lite försiktigt. En liten vakthund!:)

Jag har fortfarande ont i magen. Också en delorsak till att jag inte orkar dra mig till skolan. Den huvudsakliga orsalen är dock fortfarande dyngkursen som går just nu. Klockan tio måste jag hur som helst fara dit, för då börjar en ny kurs igen. En svår sådan, den också. Igår började även en annan kurs, av vilken jag inte förstod många ord. Vi har bara horrorkurser den här perioden. Långa, svåra och grymt tids- och arbetskrävande. Fan också.

Dessutom kommer vi inte ens att ha någon undervisningsfri vecka den här hösten, eftersom man plockat in maratonförläsningar tre av fem skoldagar. Hur lämpligt är inte det, nu när man verkligen skulle behöva en sådan för att ha någon chans att hinna göra allt? Vet inte ens när jag skulle ha tid att åka norrut, kanske till jul..? Undrar om vi får julaftonskvällen ledig.

måndag 8 september 2008

Aaaauts


Jag har ont i magen. Knaprade i mig en Burana redan tidigare, men detta verkar vara en seg sort. Kastade nyss in en till och väntar på lite verkan.


Nu har jag alltså varit i skolan. Det är konstigt, det känns alltid som om man studerat hårt en hel dag bara för att man har satt sin fot i skolan. Idag har jag till exempel bara lunchat med ett par brudar på klassen och haft en föreläsning, och ändå kände jag mig sådär "piiuuh!" när jag steg innanför dörren. Konstigt.


Min köpa-så-lite-som-möjligt-tillvaro går sådär. Jag har inte ännu utlyst en köp-ingenting-vecka, för då måste jag nog handla lite mera genomtänkt innan. Idag traskade jag iväg till Siwa och köpte en mjölkliter, men abslout ingenting annat. Ofta brukar det ändå bli någon smått "när jag ändå är där", av någon anledning. Inte godis, det köper jag faktiskt inte, men ibland kanske någon icke livsnödvändig konservburk eller grönsak. Eller någon gång ibland fastnar en tidning i handen. Det är inte bra, för svenska tidningar är svindyra i Finland. Det som skulle vara 90 cent blir plötsligt 4,70. I långa loppet lyckas inte en sådan ekvation med bara det futtiga studiestödet på kontot.


Funderar på att dra ut min pipiga mage på en liten, lugn länk. Bara den värsta värken lägger sig brukar det faktiskt gå att springa lite. Nu ska jag bara dricka upp kaffet först och slappa lite. Ettmeddaskaffi var lyxvariant idag, för jag hade persika att äta till. De var lite hårda när jag köpte dem, men nu var den jag åt lagom mjuk och god. Jag skar den till och med i bitar så jag slipper slafsa i mig den hel framför datorn. Kaffe & frukt är en hit när man börjar känna sig seg på eftermiddagen. Förlåt, hurtbullevarning med både frukt och löpning i samma stycke...


Kli, kli, kli

Vad är nu detta. Jag som aldrig har några typiska kärringkrämpor! PMS:en jag är välsignad med är dock en kronisk variant, och skiftar mest från ragata till kärringjävel oberoende av vilken tid i månaden det är. I övrigt saknar jag förmåga att få huvudvärk (vet fortfarande inte hur det känns), munsår, inåtväxta hår eller naglar, torr hy eller eksem. Har nästan aldrig feber, blir inte snorig och är inte allergisk mot en endaste sak. Myggbett får jag inga, och getingstick försvinner på ett kick. Dessutom hör jag inte till dem som får snuva för att man cyklat i regn eller snörvlar hela vintern för att det är kallt.

Det här är nog den enda goda egenskap jag besitter. Jag är ganska kry och tålig, skulle jag säga.

Men nu har jag gått och klöst mig själv i flera dagar. Det kliar och svider och känns som om huden ska lossna. Jag vet inte om det är tvättmedlet jag inte gillar, men speciellt händerna kliar. I och för sig kliar det mest på överarmarna, och så djupt har jag inte dykt i tvättvattnet. Kanske jag helt enkelt har fått loppor.

*kli, kli, kli*

Nu ska jag fara till skolan på lunch och föreläsning.

Snurrig i bollen

Jag är tydligen alltid förvirrad när jag vaknar numera. Imorse skedde uppvaknandet (igen) som ett resultat av ett ylande, vrålande ljud precis ovanför mitt huvud.

Klockan 07.00!

Jag fattade först ingenting när jag satte mig kapprak i sängen. Var det något slags brandlarm? Vad var det egentligen? Det är ju söndag, rörgubbarna jobbar väl inte på söndagsmorgnar klockan sju? Vad är det som låter? Var är jag förresten? Och var är M? Varför är sängen tom?

Fick riktigt koncentrera mig för att få rätsida på hjärnan. Vet inte om jag sov eller var vaken - eller någonting annat heller. Någon minut senare konstaterade jag att det är måndag. Byggjobbarna är tillbaka, och borrar sedvanligt det värsta de kan så tidigt de kan. Jag är hemma i min lägenhet. Och M är inte här.

Att jag har sovmorgon idag hade jag alltså ingen särskild nytta av, för nu hade jag redan hunnit vakna. Sedan upphörde såklart borrandet, fram tills precis nyss, och nu är klockan snart elva. Men mellan sju och halv åtta ska det tammefan borras!

Tvättsituationen är fortfarande inte löst, men snart måste jag nog nödlåna någon annans tvättstuga. Har handtvättat lite småsaker, men ett par maskiner skulle jag behöva tvätta ordentligt. Nu efter flytten har jag dessutom packat upp en del nya handdukar och lakan jag fått tidigare, och om borde tvättas innan de kan användas.

söndag 7 september 2008

Ledsen

Usch. Har suttit och stirrat alltför mycket och inte vetat riktigt vad jag ska. Stirrat på telefonen också. Igen. Och igen. Som tur kom Caroline övertassande på lite kvällskaffe och Little Britain - ett avsnitt som vi egentligen redan hade sett, konstaterade vi. Lite sällskap i alla fall, när mörkret nu är så... mörkt utanför fönstret.

Jag är egentligen ganska ynklig. Ganska envis, men framför allt ynklig, kom jag fram till. Kom bara att tänka på den lilla sorgliga visan som precis känns som jag.

"Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde..."

Ett liv i sus och dus

Det lever jag just nu, bokstavligt talat. Har öppnat båda fönstren, både det i "vardagsrummet" (alltså i det enda rummet) och det i "köket" (syftar på min pyttekokvrå) i ett försök att vädra lite och få in frisk luft. Eftersom jag bor på en livligt trafikerad gata - har ju redan tidigare beskrivit dånet från morgontafiken - betyder det att ljudnivån höjs rejält när fönster öppnas. Har redan blivit vanare med morgondånet, men inte är det ju som "på landi". Och då är jag ändå uppväxt strax intill Öja Highway, precis på Dallirääton, där bilar och speciellt motorcyklar ser till att pressa lite extra.

Jag länkade iväg mot Kuppishållet tidigare idag, precis som jag planerat. Kuppisparken var nog fin, men antagligen hittade jag inte riktigt in i den, för plötsligt var jag ute tillbaka. Men det var i alla fall bättre än att springa inne i stan. Det känns bara helt fel att skubba runt på trottoarer. Dessutom är det trafikljus och fotgängare att ta hänsyn till, och... nä.

Jag fortsatte i alla fall vidare längs en cykelväg, orienterade mig runt lite och vände sedan mot Idrottsparken. Där finns också många outforskade rundor som jag hoppas bli mera bekant med vad det lider. Undrar om det finns någon karta över spårnätet där? Det är i alla fall lite backigt, och så såg jag en snutt av ett elljusspår på ett ställe. Jag hittade ut så att jag hade nära hem och tog sista ansträngningen, nämligen att springa uppför alla trapporna till lägenheten. Helt okej länk.

Sitter och smuttar kaffe igen ur mina kaffekoppar i glas (kan man säga så?) som jag har fått av Lillgumi. Fördelen med dem är att man inte kan koka för svagt kaffe, för då ser det blaskigt ut när man tittar genom koppen. Stora och praktiska är de också. Jag är allergisk mot pyttekoppar, och speciellt koppar med för små öron. Helst ska man kunna köra in hela handen i örat så man får hålla i koppen direkt. Skönt att värma händerna så när det är kallt också.

Kallt är det förresten inte alls här i lägenheten. Det är hela tiden minst 24 grader, och skulle vara bra mycket varmare om persiennerna var öppna så solen fick skina in. Jag har dock hellre för varmt än för kallt där jag bor, och under min uppväxt i Öja har vi oftast haft det sistnämnda. Skönt att det inte känns plågsamt att vika undan täcket på morgonen, det går lättare att stiga upp då. Få se hur det är sedan i vinter..?

Satt en stund och talade med Emma på msn igårkväll. Skönt att fördriva tiden med en vän - vilken tur att Internet finns. Inte för att vi precis löste några världsproblem, men alltid bättre än att titta på dynga i tv. Kom fram till att jag saknar både henne och Bella, och att jag skulle hälsa på mycket oftare om jag bara hade tid och råd. Tid är förresten ingen bristvara än så länge, jag skulle gärna lägga en helg på en Vasaresa om det nu inte var så att jag precis kom norrifrån. Lite senare kanske, om jag är välkommen..?

Söka, böka...

Söndag morgon, datorn och tv:n påslagna som sällskap och en kopp kaffe. Gott kaffe blir det med min fina kaffekokare. Gårdagen var ingen höjdare. Jag vet inte varför jag gör så här mot mig själv, och jag vill egentligen inte. Jag var både ledsen och trött när jag gick och la mig alldeles för tidigt. Klockan var inte ens elva, och det dröjde längelängelänge innan jag somnade.

Varje morgon jag har vaknat här har börjat med ett oroligt sökande och bökande. Halvslumrande har jag letat efter M bredvid mig, och väntat att han ska komma tillbaka och undrat vad det är som tar sån tid. Innan jag kommer ihåg, "ja, just det...". Plötsligt minns jag också var jag är.

Idag tänkte jag jogga iväg mot Kuppisparken och se hur det ser ut där. Jag har också nära till både Vårdberget och Idrottsparken, så bara man börjar hitta lite bättre kan man nog dra dit och springa lite ibland också.

Funderar på att testa en köp-ingenting-vecka, bara för att jag ska tvingas att använda det jag har i skåp och kyl istället för att traska till butiken för att jag inbillar mig att jag inte kan leva en dag utan typ tomat eller bröd. Vem har sagt att jag dör utan sådant under några dagar?

Nee, hörni...

lördag 6 september 2008

Vilken service

Ibland blir jag positivt överraskad. Oftast blir jag inte det, eftersom jag är pessimist, men ibland så. Som idag till exempel. Efter att ha surat färdigt i datasalen i min ensamhet cyklade jag uppför, uppför och uppför backen, förbi Kuppisparken (vad fint det är där... ska nog ta en liten och långsam joggingrunda i de trakterna snart. Långsamt, så man hinner titta runt sig lite) och in i Kuppis Cittari. Ja, jag cyklade ju inte in i Cittari, utan lämnade cykeln utanför.

Handlade lite mat med vad som kändes som sjutusen miljoner andra Åbobor, som tyckte att det var en hurja bra idé att shoppa mat på en lördag. Puh. Mycket folk, många ben och massor med kundvagnar. Nu låter jag som en riktig landebo, men Kuppis Cittari är stort. Så stort att man har ett café mitt i butiken. Där kan folk sitta och dricka kaffe medan de sitter och sneglar på sina könummer och väntar på att få komma fram till köttdisken. Dessutom hittar jag inte så bra, så jag måste kryssa på ganska många varv innan jag hittat allt jag skulle ha.

Sedan traskade jag in till DNA-kauppa i samma byggnad. Där var jag och skaffade internetanslutning av en symppis, hjälpsam och dessutom svenskspråkig kille samma dag som jag flyttade hit (tack vare M, han brukar se till att saker och ting blir gjorda istället för att som jag skjuta upp allt till... aldrig). Nätet skulle börja funka direkt, men av någon anledning gjorde det aldrig det. Dagen därpå var jag tillbaka och frågade vad felet var, men det visste inte valpen som var på jobb just då. Han kunde dessutom inte "sanakaan ruotsia", och man måste översätta vad det stod på skärmen. Det enda han kunde säga var att jag ska ringa till Acers (vilket är märket på min dator) kundtjänst och fråga dem. Men om nätet inte funkar på min dator - kan jag bryta kontraktet då? -Då får du ringa till DNA och göra en reklamation, sa valpen. Aha. Men grejen var att internet funkade med min dator dagen innan jag flyttade, så datorn är det inget fel på. Varför jag skulle ringa till Acer och fråga varför DNA-nätet inte funkar vet jag inte.

När jag nästa gång gick förbi DNA-kauppan råkade samma kille jag köpt anslutningen av stå vid disken. Jag vek in och frågade om han kunde svara på vad det var för fel. "Bor du här nära? Skulle du kunna ta hit datorn så kan jag kolla på den?". Idag var killen på jobb igen, jag lämnade datorn och han ringde en stund senare och sa att allt är fixat, jag får hämta datorn. Tydligen var det bara fel på en inställning, en pytteliten detalj, och han fixade det ganska enkelt. Ingen ersättning ville han ha, och nu har jag fungerande nät här hemma hos mig. Vilken service!

Kollade faktiskt på tvättmaskiner på huuto idag. Det fanns en massa billiga, men många av dem var ganska långt borta. Dessutom vet jag inte hur man bär sig åt om man vill köpa någonting på huuto. Det blir alltså handtvätt av det nödvändigaste ännu en tid. Snart måste jag hur som helst låna någon tvättstuga någonstans.