onsdag 25 februari 2009

Ett för varje år som går

Försök att nämna en händelse för varje år du har levt. I första hand sådant du själv kommer ihåg, men där minnet sviker kan du nämna exempelvis en världshändelse eller någonting du har fotobevis på, men inte kommer ihåg själv. Och en liten förvarning - detta kan ta tid...

1 år - måste säga att jag inte minns någonting. Har lustiga bilder från mitt dop, dock. Där jag sitter med öppen mun och sjunger AAAA.

2 år - tror att det var här jag och pappa störtade ut i hönshuset i pyjamas och gummistövlar. Har för mig att det var på -86.

3 år – jag vann maskeradskrinningen vid Öjarinken på Fastlagstisdagen. Vad jag var utklädd till? Indian!

4 år - vi var till Gotland och hälsade på en av mina fastrar, och jag red på gotlandsruss, den speciella hästrasen som bara finns där.

5 år - jag gick i dagklubben och M fontänkräktes över bordet när vi skulle äta mellanmål. "He e wöö!" konstaterade han, för han hade druckit röd saft alldeles innan.

6 år - tant Eva berättade om Nepal i dagis, och jag kommer ihåg nästan alla detaljer. Hur flaggan ser ut, och hurdana band flickorna där flätar in i håret. Det är ett av mina starkaste minnen från dagis. Ett annat är när vi rullade snöbollar och lekte fågelbo ute på gården. Och att Eja sa åt Lina att ställa stövlarna under bänken lika snyggt som alla andra. "Åh, se så snyggt och prydligt!" utbrast Lina teatraliskt:D

7 år - jag cyklade till skolan precis varje dag under höstterminen, och en gång var det något fel på min arma cykel, så den gick supertrögt. Jag vände tillbaka och mamma skulle skjutsa mig med bil. "Det här blir ingen vana" förmanade hon precis när vi skulle sätta oss i bilen. Jag ändrade mig och tänkte att ifall jag kunnat cykla ända fram tills nu, så ska jag cykla idag också. Så jag trampade iväg på den gnisslande cykeln. Mamma tyckte jag var dåuli, sa hon:)

8 år - den skola jag gick i brukade alltid "glömma" (=inte orka engagera sig i) olika former av skolidrottsevenemang. Min pappa såg ändå till att jag och en pojke fick fara iväg med rektorn på skolmästerskapen i skidning, fast resten av skolan skulle till simhallen. Jag vann flickklassen, och for till simhallen med medaljen runt halsen direkt efteråt, och fick visa upp den för min klasslärare. Gissa om jag var stolt?!

9 år - jag och några till bytte skola och började åka med buss till stan på morgnarna. Oj, vad jag tyckte om vår nya lärare, Gladys! Och vi fick lära oss att brännboll hette koddboll, och att bollen på sin plats hette bollen i gropen. Siisti.

10 år – vägrade sjunga ett pip på provsången inför rektorn. Fruktansvärd tortyr. Jag valde mellan att sjuga och gråta, och tog det senare. Rektorn fick ringa till min mamma och fråga om jag kunde sjunga. Ja, sa mamma. Fan, jag borde ha gjort samma sak med matte och finska!

11 år – PFFFT lät det när en av klasskompisarnas hår fattade eld under luciatåget. Det brann bara lite, men luktade krematorie i hela rummet.

12 år – enda gången i mitt liv jag har gått i samma skola som någon av mina bröder. Vi lyckades alltid vara i olika skolor eller byggnader. När jag började på sexan började Jolly på ettan. I samma skola.

13 år – vi började tilltala pojkarna på vår nya klass med både för- och efternamn. Detta fortsatte vi med hela högstadietiden. Typ ”måste jag vara par med Oskar Persson?”. Personligt...

14 år - på juldagen gav jag upp inför pappas eviga tjat om att jag borde pröva på skidskytte. Det var hans religion, och enligt honom det mest fascinerande man kunde syssla med. Jag hade noll skytteintresse, och hade kanske testat på luftgevär en gång. Jag gick med på att pröva en endaste gång, bara för att få tyst på honom. Jag provade - och var fast.

15 år - ...ett par månader senare for jag med i Tulevat Tähdet, vilket är junior-FM i skidskytte. Jag var så nervös så jag trodde jag skulle svimma före start, men jag kom i mål på 8:e plats, och var supernöjd!

16 år – vi upplevde det rafflande eventet ”niornas dag”. Varje gång någon försökte göra någonting roligt plingade det till i högtalarsystemet. ”Det är strängt förbjudet att måla sjuorna i ansiktet med spritpennor!”. Ingenting fick man göra.

17 år – vi skidskyttar införde Projekt Sovjet. Det gick ut på att ta oss till olika träningstillfällen på primitivast möjliga sätt, alltså på våra cyklar som vi lastade med stavar, gevär, patroner och vad vi nu behövde. Bilskjuts var för töntar och bemöttes med hån och nedvärderande kommentarer. Ryssar har det primitivt, och ryssar var högt uppe i skidskytteresultaten i VM, konstaterade vi.

18 år - sommarens låt var "Hyviä Uutisia" som kom varje morgon på Radio Nova när Emma och jag körde mot Nedervetil för att ha simskola.

19 år - Stannade på en busshållplats halvvägs till Kalajoki och korkade en skumpaflaska på midsommardagen.

20 år - upplevde första gången Pampas Nationaldag, och testade på att köa in till en krog klockan två på eftermiddagen.

21 år - tältade på Storsandstranden med ett stort gäng och drack vin till solen gick upp, och fick utöva första hjälpen på en mobiltelefon som råkade simma lite...

22 år - jag och Emma satt i Academill och berättade Icke Rumsrena historier med Mycket Hög Röst, innan vi upptäckte att det pågick en föreläsning i den öppna aulan intill.

23 år - jag och bästa sambona M&C gick på porrsitz på Faust. Vi var minutiöst förberedda och hade klätt upp oss till tänderna i nätstrumpor, minikjolar och stilettklackar.

24 år - jag fick nära maxantal i vuxenpoäng: egen tvättmaskin.

25 år - jag skrev Uppsatsen.

Droppar från taken

Det är vårvinter i Åbo. Om man ska säga någonting riktigt bra med den här delen av landet, så är det i alla fall att det går undan med årstider och sådant. I Pampas är det ruggig höst i en evighet, vinter och snö i sju evigheter, och mörkt i minst elva evigheter. När man börjar vänta på våren är det en dryg tid man har framför sig. För det blir gradvis litelite varmare, men sedan kommer takatalvi och sopar mattan under en. Varje år. Det är snömodd och kallt, och man ska inte vänta sig någon värme förrän det är sommar.

Här är det strax månadsskifte mellan februari och mars. Pling, säger det, solen värmer och vatten strilar från tak och rännor. Bar asfalt finns redan på sina ställen, och vårvintern är här. Den varar en kort tid, sedan är det vår. Och sommar. I Pampas kan det aldrig riktigt bestämma sig, man väntar på all snöslasket ska ge upp någon gång, och det hinner knappt vara någon ordentlig vår. När det är mera bikini än snö, kan man bestämma att det börjar vara sommar.

I Hallis njöt vi av våren på riktigt. Satt ute på gräsplätten i april (utan att hacka tänder och få blåskatarr) och drack kaffe och tittade på alla fina blommor som började komma. Massor, massor av vitsippor i skogen, och fåglar som kvittrar. Björkar slår ut. Då är Åbo riktigt fint.

Imorse när jag cyklade mot skolan med solen på näsan och grus som knastrade under cykeln (som både gnisslar och knastrar ganska bra själv) tyckte jag också att jag ganska bra kan vara här. Kanske det finns värre ställen ändå. Helvetet en varm dag, till exempel.

tisdag 24 februari 2009

Två måndagar på raken

...trodde jag att det var. "Måndag-måndag-måndag" har jag tänkt hela dagen. Men inte har det varit mindre tisdag för det. Jag tänkte till och med "måndag" när jag var till K-market Puhakka och dutthandlade (olivolja) på väg hem från skolan. Aj, så fel jag hade. Det är ju tisdag.


Fastlagstisdag, till och med. Vi tillbringade årets uppe i logpedin, där jag alltså presenterade Skriften och fick den opponerad. Det gick bra, även om jag tydligen hade haft skrivtrans lite väl ofta under processen, kändes det som när jag läste igenom den. Hur tänkte jag här? Söta klasskompis, bagardotter A hade fastlagen till ära egenhändigt bakat feittiisdasbullona som vi avnjöt till kaffet i halvlek. Mycket, mycket goda sådana. Med mandelmassa och fluffig grädde i mängder. Det lönar sig att ha en bagarflicka i gänget:)


Jag trodde aldrig jag skulle somna igår. Dels på grund av för många Dåliga Tankar, dels för att jag på något vis var rastlös. Trodde jag skulle slita hål på underlakanet, så som jag snurrade i timtal. Släckte lampan flera gånger. Försökte sova. Fick tråkigt. Tände igen. Funderade. Klockan tickade. Två. Halv tre. Tända, släcka. Lite över tre bestämde jag att jag ska sluta titta på klockan. Måste ha somnat i alla fall, för jag vaknade till ljudet av alarmet på klockan.


Jag brukar inte bli direkt sömnig för att jag har sovit dåligt. Däremot blir jag lite underlig (-are än vanligt). Kände bara hur händerna darrade hela dagen. Vet inte om det berodde på sömnbristen eller om det var en tillfällighet. Jag har i alla fall knarkat relativt lite denna vecka, så knappast är det det.


Satte i det närmaste världsrekord i lunch idag igen. När jag äter tillsammans med A, brukar det leda till utdragna utfodringstillfällen. Idag blev det en flera timmars historia, innan jag bröt upp och med våld tvingade mig hemåt. Har påtat på med lite dammsugning, tvättat en maskin kläder och varit nere och lyft skrot. Se on semmosta. Asia.

måndag 23 februari 2009

Perjantaipullo och Terminator

Helgen är slut, veckan tar vid. Skönt, tycker jag som får mindre tid att tänka. Och mindre tid att stilla den där stora, svarta råttan som sitter i magen. Dumma, jävla råtta som ska förpesta allt med sina onödiga åsikter.

Imorgon är det dags för det som klasskompis K kallade mina femton minuter av fame. Jag ska presentera Uppsatsen, och ta emot spott och spe för alla syftningsfel och vaga formuleringar. Jag?! Som skriver strålande fulländat. I alla situationer. Bah! Ska det vara nödvändigt? Ärligt sagt öppnade jag min Skrift ikväll och kastade en blick i den på måfå. Hittade ett stavfel i den första meningen jag fick ögonen på. Bådar detta gott?

För att råttan i magen skulle hålla sig lugn och inte bli allför elak drog jag ut den på en trevlig kvällslöprunda. Råttan brukar bli snällare då. Det var en bra länk. Jag tog det ganska lugnt, och det var ett bra väder att springa i. Lagom kallt och inte särskilt blåsigt. Tog en sväng genom Kuppisparken på väg tillbaka, och blev lite sugen på att åka skridsko när jag såg isbanan där. Kanske jag hinner prova på lite uppe i Österbotten någon gång? Ska nu Öjarinken vara i skick ännu? Eller hur är det ute på isen, går det att skrinna där eller är det skidor som gäller?

Tittade på ett av mina favvoprogram, Böle ikväll. En skitrolig, animerad finsk serie som (antar jag) utspelar sig i Böle. I dagens avsnitt hade en del av Alkos sortiment blivit förgiftat, vilket ledde till att samtliga Alkobutiker stängde i landet. Landskris, uppror, demonstrationer och protester. Nyhetssändningar från kaoset. Hur ska finska folket klara sig utan sin perjantaipullo? En forskare presenterade en teori om att finländarna är så vana vid sitt fredagssupande, att man kan räkna med att Pavlovs klassiska betingning skulle fungera även här. Ni vet, om man ringer i en klocka när man ger mat åt hunden, kommer den till sist att dregla bara av att man ringer i klockan. Och visst var det så. Man blev dyngrak bara av att veta att det var fredagskväll, vare sig man hade druckit eller inte. Fascinerande, detta...

I övrigt mest skit. Jag börjar bli trött på detta. Till råga på allt har jag sträckt en muskel i nacken, så jag rör mig som Terminator. Aj, jag är för gammal för detta.

söndag 22 februari 2009

Online-oro

Jag följer en massa bloggar, varav en del finns listade här till höger. En del har jag inte plockat in på favoritlistan, för jag vill inte att den ska bli maratonlång, men jag läser dem ändå. Det är konstigt, för när man har följt någons blogg en längre tid, så tror man nästan att man känner personen på riktigt.

Därför har jag varit lite orolig. En av tjejerna jag brukar följa har gett mig lite knip i magen på sistone. Det är en flicka som har haft det väldigt svårt, och kämpar med många hemska saker. Hon brukar uppdatera ofta, och jag brukar läsa varje dag.

Hur reagerar man då, när inläggen plötsligt upphör att komma? När det sista man hörde av henne var riktigt sorgligt, och sedan blev det bara tyst. Dagar och veckor går, och ingenting ändras. Folk börjar skriva oroliga kommentarer, men inget svar får de. Vad har hänt?

Idag var hon tillbaka. Skrev några rader, och det ser ut att gå litelite uppåt igen. Jag andas ut.

lördag 21 februari 2009

Det lät BRAK

Det är lördag i staden. Jag började dagen som mången annan unge i femårsåldern, nämligen genom att vira in mig i täcket och kura upp i soffan med morgonmål framför mig. Så gjorde jag någon gång när jag var liten nämligen. Speciellt när man var sjuk, då skulle man ligga med kudde och täcke på soffan och titta på barnprogram. Nu är jag däremot stor och stark och har mitt eget lilla hem, och kan äta mysmorgonmål i soffan med täcket när jag vill. Varje dag om det känns så. Ha! Jag skulle till och med få äta bullar och marmelad till morgonmål om jag så ville - så vansinnigt självständig är jag. Men det gör jag alltså inte. Jag skivar så duktigt mina gurkskivor på fullkornssmörgåsen och dricker te utan socker. Som vanligt.

Plitade ihop en skoluppgift som jag kom på att ska vara inlämnad om en vecka (!). Det tog på sin höjd sju minuter. Givande.

Traskade ner en vända på stan på eftermiddagen, mest som tidsfördriv och för att det var så skönt väder. Klart och fint och ett par minusgrader. Inte ens så mycket folk i farten för att vara en lördag. Kände mig som en riktig mysmommo när jag kom in tillbaka med röda kinder och kokade kaffe åt mig.

Veckans roligaste händelse var förresten när grannen tappade en diskbänk i trappan. Jag kom hem från skolan och försökte läsa ÖT enligt bästa förmåga, men hörde knappt vad jag tänkte på grund av att grannen ovanpå knackade och hamrade och bände med någonting. Då och då klonkade han i något rör, och det vet man ju hur sådant fortplantar sig i ett höghus' rörsystem...

När det äntligen blev tyst däruppe andades jag ut. Rörremonten i höstas har lämnat en besk eftersmak. Att vakna klockan sju varje morgon för att någon vrålborrar i alla väggar får ens morgonhumör inte direkt att bli bättre. Jag satte mig stillsamt framför datorn, när ett MEGABRAK från trapphuset fick mig att sånär hoppa i taket. Det dundrade till så jag nästan befarade att huset skulle rasa samman, eller åtminstone att solen hade exploderat. Hoppade upp och sprang snabbt och kikade ut genom mitt lilla öga i dörren. Se där kommer en diskbalja farande nedför trapporna! Stackars grannen hade tappat den. Han såg lite besvärad ut när han Mycket Hastigt tog diskbaljan under armen och skyndade iväg ut.

Tilläggas bör att mitt trapphus är alldeles väldigt lyhört. Man hör ända hit (genom dubbla dörrar) när folk skramlar med nycklar i trappan, eller ifall någon får textmeddelande medan de befinner sig där. Rekordet i lyhört boende står dock klasskompis A för. Hon hörde grannen lägga en tallrik i mikron ("klick", ni vet) och sedan dzzzzzzzzzz - pling! Samt ljudsignalen när man får ett meddelande på msn. Det börjar kännas lite scary.

Tulpannyheter: inte en tillstymmelse till utblomning eller vissnande. Jag börjar misstänka att de är i plast.

25 till

Jag har hur många sanningar som helst på lager. Varför inte 25 till så här på en lördagseftermiddag?

1. Jag var 19 år när jag fick min första mobiltelefon. I studentpresent.

2. När jag gick i dagis hade nästan alla flickor röda gummistövlar med en hund iklädd sydväst på skaften. Det var nog den första trenden jag upplevde. Jag var sex år.

3. När jag gick på tvåan skulle alla flickor ha svarta lackstövlar. Jaana var först. Vilken lycka när jag öppnade min födelsedagspresent på 8-årsdagen. Ett par lackstövlar!!!

4. Jag har aldrig blivit sydd/limmad/opererad i hela mitt liv.

5. Jag fastnade i pääroaali (=potatisupptagarmaskinen) när jag och min äldre bror var ensamma kvar i potatislandet när jag var liten och han körde traktorn. Kommer ihåg att jag fick ett långt sår på baksidan av benet. Och att det blev en rejäl skorv som stramade länge efteråt.

6. Jag tycker att cider är bland det vidrigaste man kan dricka. Ge mig kalja!

7. Jag har sysslat lite med vinterbad för något år sedan. Första gången jag testade var det många minusgrader, snöyra, kolmörkt och ingen belysning. Jag och kompis N turades om att stå vid vakkanten och lysa åt varandra med ficklampa. Det var en tuff början, men vi höll på hela vintern sedan. Nu har jag legat av mig.

8. När jag var liten ville jag bli brandman. Det gick över när samskolan i Kokkola brann...

9. Jag har kursen "Popmusik" godkänd från åren på Peffan i Vasa. Jag tentade trummor, bas, keyboard och gitarr.

10. Jag gjorde mycket annat på Peffan också. Häcklöpning, keramik, växtkännedom och vattenlekar i barnbassängen i Vasa simhall, för att nämna en del.

11. Jag har sett Martti Ahtisaari i pälsmössa.

12. Jag och en kompis hittade en gång en död säl ute på en udde vid villan. Utan huvud, may I add.

13. Jag har ätit morgonmål tillsammans med Janne Ahonen och resten av finska backhoppningslandslaget.

14. Som liten fick jag varm kakao med vispgrädde på säng när jag fyllde år.

15. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, och har aldrig laddat ner en enda låt i hela mitt liv.

16. ...funderar ändå på om jag kanske borde lära mig. Mp3-spelare, kan det vara någonting?

17. Vi har haft en hund som hette Findus.

18. Jag tycker om att göra saker ensam. Har många gånger övervägt att traska ner på stan och sätta mig mol allena i ett café, läsa någonting och dricka kaffe. Fast det slutar alltid med att jag kokar kaffe här hemma istället.

19. Jag brukar titta på The Hills på MTV. Funderar ofta på hur mycket som är scriptat, eller om personerna egentligen är skådespelare till 100%.

20. Jag kan - vilket mina klasskamrater har upptäckt - ohälsosamt många citat ur Astrid Lindgren-filmatiseringar.

21. ...men Karlsson på taket tycker jag inte om. Han är dum.

22. Jag är dålig på att köpa presenter. Urdålig. Jag går typ in på en bensinstation och köper spolarvätska, för att jag inte kommer på någonting annat. Nästan.

23. Jag hatar nöjesparker. För mig är de miserabla, stökiga ställen dit miserabla stökiga familjer kommer. Med gnällande barn, i vilka de trycker sockervadd och godis och lägger i karuseller. Inte en bra kombination. Jag blir också gnällig om jag är stressad, trött och mår illa.

24. När jag var i typ 10-årsåldern hade jag en period då jag avskydde glass.

25. Jag har en grön dammsugare.

fredag 20 februari 2009

Hej!

Helgen har börjat i förtid för min del. Jag har en ledig fredag, eftersom vi inte har några inprickade förläsningar, och jag har haft all terapi som ska has denna vecka. Brukar annars försöka påta in terapi på måndagar och fredagar, som brukar vara ganska glesa. Idag var det tomt i kalendern på fredagens spalt.



Då kan man fråga sig varför M. Kronqvist vaknar i gryningen. Varför är jag vrålpigg när klockan är about sju på en ledig dag? Tro inte att jag steg upp, nejdå. Så tänker jag inte förstöra en sovmorgon. Istället låg jag kvar och bökade till klockan var nio. Nio är den magiska tiden då det är tillåtet att stiga upp på en sovmorgon, annars kan det inte heta så. Så är det bara.



Jag sitter och bannas över en mer än lovligt krånglig dator. Herregud vad den kärvar nuförtiden! Flickorna på klassen har haft problem med virus som olyckligtvis har spritt sig via våra msn-listor. Jag har klarat mig undan, eftersom jag inte har nyttjat hotmail-kontot så mycket. Virus borde inte vara kruxet, bara en dator som börjar vara pensionär, och inte riktigt orkar med längre. Igår fick jag inte ihop något inlägg alls, eftersom datorn vägrade samarbeta, och mitt tålamod har en viss gräns. För er som sitter klistrade vid datorn och gråter blod när jag inte frekvent uppdaterar er angående mitt fantastiskt rafflande liv, har jag lugnande besked: här kommer en sammanfattning av gårdagen. Håll i hatten.



Dagen spenderades i skolan (nej, är det sant? tänker ni), och som vanligt var det opponering på agendan. Det går bra, även om det blir långrandigt att sitta så länge på samma fläck. Närpes har extra svårt, för hon lär drabbas av AD/HD i dylika sammanhang, säger hon. Nå, det går bättre efter halva tiden, då vi får ta kaffe. Jag ser alltid till att stå under den korta kaffepausen för att vakna till, och sedan är jag noga med att ha en kanna i min ända av bordet efter det. Sedan är det "påtår, tretår, magsår" som gäller.



Igår blev det maratonlunch med några av pärlorna på klassen. Är det onormalt att sitta så länge vid bordet att man nästan är hungrig igen när man stiger upp? Nå, man hinner i alla fall diskutera det viktigaste under en sådan session. Typ barnuppfostran (vi är de sanna experterna, eftersom ingen av oss har barn, ähum...) bingo och neonfärgade benvärmare. Sedan började det bli dags att bryta upp.



För min del blev det en vända på Kuppis Cittari, där jag jagade extrapriser och bland annat fyndade två paket köttbullar för 2€. Ett paket kostar ju ändå typ 1,10€, vilket gav mig en vinst på 20 cent. Helt klart en avgörande affär.



Nu kommer dagens fråga till De Som Vet Bättre: När jag kom hem skulle jag byta batterier till fjärrkontrollen till digiboxen, eftersom den inte funkade. När jag öppnade batteriluckan rann det vatten ur fjärrisen. Vatten! "Vafaa-an" tänkte jag. Då är det ju inte batterierna som är slut. Det har kommit vatten i fanskapet, vilket betyder att det är tack-och-gonatt med den för all framtid. Det enda som var mysko var att det inte finns någon möjlighet att det skulle ha kommit vatten i den. Jag brukar inte gå omkring och hälla vatten över grejer. Och vad jag vet kan fjärrisar inte vare sig pissa eller gråta. Jag tog i alla fall ur batterierna, torkade ur apparaten med hushållspapper och satte i nya batterier. Varpå grejen fungerade som ny.



Frågan är alltså: Vad var det som fanns inne i dosan? Vad finns inuti batterier? Är det någonting som kan rinna ut? Jag vet att gamla batterier kan ärg, så där så att det blir grönt eller orange och kladdigt. Men alldeles klar vätska har jag inte sett tidigare. Den luktade i och för sig lite så där artificiellt, men ingenting annat. Vad vet jag, jag arma människa.



Annars blev det en kall kvällslänk och lite tv och sådant igår. Alles in ordnung.

onsdag 18 februari 2009

Tulpaner och tent

Jag var faktiskt en pigg anka när jag vaknade imorse. Drack mitt morgonte framför de fina, rosa tulipanerna som jag fick av mor i helgen. De är av ytterst seg kvalitet, ser ut som nya fortfarande! Men så har jag också skött om dem rakkudella, bytt till nytt vatten varje dag, och samtidigt knipsat av en snutt på stjälken. Vem sa att jag inte har gröna fingrar?



Trampade iväg nedför backen i kylan för att tenta dysfagin, som jag igår kom på att jag nog ändå skulle göra. Det var ett bra beslut, för man ska alltid göra ett försök om man har chansen. Sedan finns det omtenter ifall det går åt helvete. Men det var en bra tent. Först en videofluorografi på en sväljning som skulle bedömas. Alltså en typ som sitter i en röntgenmaskin och käkar kex. Så får man kolla på bandet när kexslemmet (lat. bolus) plömppar ner i matstrupen. Sedan följde lite allmäna frågor, och min favorit - kranialnerv XII.



Dagens lustiga händelse inträffade när vi gick ner för att luncha, och det stod en tjej framför mig i kön och tog mat åt sig. Hon hade en konstig sjalfundering knuten över axlarna, och plötsligt kikade hon ner mellan tygfladdrorna och flinade lite. Och där låg en yttepytteliten baby invirad mot hennes mage! Den var helt sanslöst liten, och syntes inte alls. Det såg ut som om hon hade en halsduk på sig bara. Jestas.



Annars då. Har varit på gymmet och lyft Tunga Saker framåt kvällskvisten, och så har jag plitat på instuderingsfrågorna till Psychology of Language-tenten. Allt lugnt.

tisdag 17 februari 2009

Kalla fötter

Det är förresten buskallt i Åbo. Eller var imorse i alla fall. En blick på termometern som visade -14 fick mig att rysa till fast jag alltså befann mig inne i varma stugan då ännu. För -14 i Åbos råa havsluft är som -77 i exempelvis torra Terjärv. Jag gjorde en "dagistant Special" och drog på mig ytterbrallor utanpå kläderna, och stoppade mig med Gore-Tex-jacka och stickamysson. Skönt!

Det som jag däremot kom på att jag verkligen, verkligen, verkligen behöver är vinterskor. Om jag inte visste det tidigare, så fick jag veta det i helgen i kylan på Nylands Brigad. När jag stått en stund och kikat på militärvalparna som marschade fram och tillbaka, var jag tvungen att gå in till Sotku och tina upp mina stelfrusna fötter. Några minuter i köld och de blånar direkt.


Jag har frusit för mycket om fötterna för många gånger. Kommer ihåg de legendariska FM-mästerskapen i Lemi när jag var typ 17-18 år. Dryga 20 minusgrader och snålblåst med drivsnö och rekordtröga spår. Inga inomhusutrymmen på tävlingsområdet, och skidskor och fingerhandskar var dresskoden. Tävlingsdräkt modell kroppsstrumpa och så vidare. Ni kan säkert räkna ut resten. Åh, herregud vad kallt det var!!! Minns ännu hur fötterna kändes (eller att de inte kändes) vid målgången, och när jag gick och haltade tillbaka till omklädningsutrymmena. Och sedan när känseln började komma tillbaka, och det värkte så att man nästan ville kräkas. Fy fan.


Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har haft riktiga vinterskor sedan jag blev... eh... vuxen, eller vad man ska kalla det. Sedan mina fötter antog sin slutgiltiga storlek, ska vi säga. Som liten hade man ju vinterlenkkaren och dylikt, men annars har jag kört med sneakers och liknande året runt. I vinter har jag skor med skaft, men utan foder. Håller värme bra i vardagssituationer, men om man har tänkt stå på utsidan eller gå i snö är det tack och god natt med känseln i tårna.


Att införskaffas således: vinterskor.

Seintänd

Jag hade redan förra veckan bestämt mig för att skippa dysfagitenten nu på onsdag. För att jag hade haft fullt upp med annat, inte hunnit (kommit ihåg, orkat engagera mig, förträngt, skjutit upp...) skaffa tentboken och allmänt bara kände att det inte var läge just nu. Jag har under mina tre år här vad jag minns inte ännu skjutit upp någon tent, och tänkte att det nog var dags. Man behöver ju inte tenta det datum det råkar stå som officiellt tenttillfälle. Man får tenta alla kurser tre gånger, och man kan välja en allmän tentdag när som helst när man har tid.



Men. Eftersom jag nu är Maja, så kom jag idag på den lysande idén att jag nog ska tenta i alla fall. Och tenten är imorgon. Kunde jag nu inte ha bestämt mig igår? Eller varför måste jag tenta just nu, varför får jag sådana fix idéer hela tiden? Nåväl. Jag trampade till bibban efter skolan och hämtade ut tentboken på nattlån, och ska lämna tillbaka den innan tenten imorgon. Ah. Så typiskt mig med sista-minuten-infall...



Tilläggas skall att det är en tunn, manualliknande bok, och att jag pluggat föreläsningsslides och ett kompendie förutom det. Någon tegelstensbok skulle inte ens jag försöka mig på längre, trots mina sent påkomna beslut då och då. Låg på soffan och rabblade kranialnerver på eftermiddagen (och somnade en lite stund, ähum...) och har nu intalat mig att tenten är en superidé. Ja, imorgon visar det sig.



Dysfagi är alltså sväljningsstörningar, kan jag informera om. Så att nu inte någon ligger och vrider sig i sömnlöshet för att de inte vet vad det är...

måndag 16 februari 2009

Husmoderssysslor

Ganska produktiv dag idag. Beror naturligtvis på vad och vem man jämför med, men ska vi säga att det har varit helt godkänt för att vara en Maja på en måndag?

Var ute och sprang före skolan idag. Det var buskallt i den fuktiga snålblåsten, ansikte och lår stelnade rejält, och då var jag bara ute på en liten runda. Baklåren stramade efter gårdagens tur på gymmet, men annars var det okej. Sedan var det bara att hoppa via duschen och cykla till skolan.

När jag var klar med skolan och lite lunchande med ex-sambo C, traskade jag via bibban och printade en del grejer som jag behövde. Sedan var det bara att ställa sig iväg hemåt.

Det blev husmoderssysslor på hemmaplan. Sorterade lite bland alla tidningar som samlas på hög i ett skåp, och traskade ner till soprummet med en jättebunt och huttade dem i pappersinsamlingen. Vi har ett väldigt fräscht och fint soprum, måste jag säga. Snyggt och prydligt med många olika tunnor och bra luftkonditionering.

Sedan var det lakansbyte och sängklädestvätt i riket. Präktigt, må jag säga. Inatt ska jag sova mellan krispigt rena lakan. Som en prinsessa.

Efter det har jag hunnit svara på ännu en instuderingsfråga till PsychLang-kursen. Ah, vad det är petigt. Men jag är åtminstone ute i god tid. 2 av 6 avklarade. Tänkte jag skulle fixa undan det innan det blir Annat Program, vilket det snart kommer att bli.

söndag 15 februari 2009

Bäst före

Ikväll har jag ätit omelett gjord på en Väldig Mycket Utgången ingrediens. Närmare bestämt en skvätt matlagningsgrädde med bäst-före-datum i januari. Men jag konstaterade att 9%-ig grädde inte kan innehålla mycket annat än tillsatsämnen och kemikalier, och sådant ruttnar ju inte. Jag sniffade lite betänksamt i byttan efter att ha klippt upp den, men den verkade inte veta om något datummärkning. Varken luktade eller doftade. I med E-koderna i stekpannan tillsammans med ägg och lite av varje. Lite skit rensar bara magen.



Har suttit och knåpat med lite instuderingsfrågor till tenten i Psychology of Language, även känt som den onödigaste kursen i mannaminne. Sorry, jag tycker inte att det är spännande att lära sig hur man tillverkar en syntetisk röst med hjälp av dator. Jag föredrar riktiga röster, och om man inte har en sådan så skaffar man en elektronisk röstgenerator. Jag behöver inte tillverka en själv för det. Och det enda som är skoj med McGurk-effekten är att den heter McGurk-effekten. Och den lärde vi oss om redan första året.



Till råga på allt är tentboken dyngsvår. Vi kom därför överens om att dela upp alla instuderingsfrågor sinsemellan och sedan skicka svaren åt varandra. Det är ett jävligt siisti system, för man sparar helt klart tid på att inte läsa någonting onödigt. Däremot betyder det att man måste svara noggrannt på de frågor man har på sitt ansvar. Jag har suttit och kämpat med en av mina sex frågor ikväll, och vete fan om jag lyckas. Kursen är på engelska, litteraturen på engelska, frågorna på engelska... Jag har googlat fram interpretation, priming och ambiguity för att ens fatta frågan. Puh!

Darr

Jag har en ledsen-dag idag. Har haft en downperiod nu på typ en vecka, då jag varit töntigt irriterad och arg. Jag trodde att allt skulle bli underbart fantastiskt bara jag fick kanden klar, och att jag skulle uppleva världshistoriens största lättnad och tillfredsställelse. Well, what do you know. Jag blev nästan mera irriterad efter inlämnandet, med undantag av ungefär 24 timmars eufori över att det mot all förmodan blev klart. Sedan fick jag mera leidon än jag hade haft innan. Kanske för att jag felaktigt trodde att hela min framtida lycka hängde på avhandlingen. Eller, som många av oss har sagt: nu vet man liksom inte riktigt vad man ska göra. Vad ska man nu angsta över, liksom? Verkliga livet?

Idag är jag inte arg. Bara leissin:(

Efter gårdagens tidiga väckning och påfrestande dag sov jag faktiskt gott i natt. Att driva runt utan exakt tidsplanering och programpunkter är mycket arbetsamt för en kontroll-freak som jag. När skulle olika saker ske, vad går svärandet ut på, hur länge tar det, när och var och vad äter vi, och när är vi tillbaka? Allt sådant måste jag veta från första början. Därför är jag grymt svår att ha att göras med. Jag blir utmattad av att driva runt och se vad som komma skall.

Jag var ändå ganska trött, och fast det inte precis var tidig morgon när jag traskade iväg mot gymmet gäspade jag oavbrutet. Nästan så käften var vidöppen hela vägen dit. Det var ändå ett bra beslut. Nästan folktomt, jag fick sköta mig själv och kunde göra vad jag ville helt ostörd med RadioRock spelande i bakgrunden. Vandrade ganska nöjd hem med pyttesmå steg och darrande armar.

lördag 14 februari 2009

M!

Alla svar ska börja på samma bokstav som ditt namn.

1. Vad är ditt namn: Maja

2. Ett ord med fyra bokstäver: Mask.

3. Ett flicknamn: Martina.

4. Ett pojknamn: Mika!

5. Ett yrke: Mattförsäljare.

6. En färg: Mintgrön.

7. Något du kan klä dig i: Munktröja.

8. En maträtt: Makaronilåda.

9. Något som finns i ditt badrum: Muggpapper.

10. En plats: Mjosund..?

11. En orsak att försena sig: Motvind!

12. Något som du ropar: Men Mika!

13. Namnet på en film: Mumien.

14. Något som du dricker: Mjölk.

15. En orkester: Maroon 5.

16. Ett djur: Murmeldjur.

17. Ett gatunamn: Malmögatan. En kompis i Vasa bodde där.

18. Ett bilmärke: Mazda.

19. En låt: My Way.

20. En aktivitet som kräver flera än två människor: Masspsykos!

Fa-an

Helgen hittills har tillhört de lite mera orginella. Igårkväll dök [parenteserna] upp med bil från Österbotten. De övernattade på Hotell Maja, och jag fick en bukett knirrande tulpaner, inköpta i Öja av mamma. Tidigt i gryningen imorse åt vi morgonmål här i min studio apartment innan vi åkte till Dragsvik och lillebrors svärande av faned. Fan-ed. Eden för fanan. Jamen, ni vet. Till Nylands Brigad och militärförläggningen där.

Det jag alltså har gjort idag är frusit. Händer och fötter mest, men överlag var jag som en istapp. Stått i snålblåsten och tittat på "exeerasi" som pappa tror att det heter. Alltså trampande i (nja...) takt fram och tillbaka, svärande av eden och lite akrobatik med vapen. Kaffe på Sotku. Lyssna på slääppande gumilänningar som med målbrottsröst skriker "venstääh, venstääh, venstääh, tu, tree" (övers: vänster, vänster, vänster, tu, tre).

Och hälsa på lilla stackars lillebror som var likblek och sjuk i hög feber och bara fick komma på utsidan, hålla upp tassen och svära och sedan loma in tillbaka.

Det var ungefär som jag hade tänkt mig. Nu ska jag dock klargöra att det inte är den första gången jag vistas på en militärförläggning. Under min karriär som skidskytt fick jag prova på sådant några gånger. Det är nämligen lämpligt att ordna större skidskyttemästerskap på militärområden, eftersom det på ett och samma område finns skjutbana, skidspår eller spånbana, inkvartering, hygienutrymmen och matställe. Så jag har till och med sovit några nätter i militärsäng (alldeles ensam i en sal för kanske 20 pers, som reserverades för damer), duschat i militärdusch och använt wc-utrymmen som inte hör till de lyxigaste i världen. Världsliga saker som dörrar eller väggar mellan wc-stolarna hade till exempel rationaliserats bort.

Vi stannade på mat och kaffe på väg tillbaka till Åbo, och hejsan-hoppsan-lillebror somnade i sin feber i baksätet. Stackarn:(

fredag 13 februari 2009

Snabbinlägg

Bara krångel med den här maskinen nuförtiden. Jag får se till att banka ner några kråkfötter snabbt som attan innan internet bryter och datorn klappar ihop igen. När jag blir stor ska jag alltid ha perfekt fungerande jättesnabbt internet och världens exklusivaste lyxdator som aldrig krånglar.

Vi konstaterade att opponeringarna tar en evighet. Så imorse började vi en timme tidigare, och fick ändå sitta nästan en timme senare än planerat. Liten kaffepaus i mitten, under vilken folk mest stod och drack, bara för att få räta ut benen lite. Utöver det satt vi med näsan i pappren och kommenterade texterna i en fart.

Sedan dess har jag hunnit läsa ÖT, vara via gymmet en sväng och sedan per cykel till butiken för att nödhandla lite. På vägen fick jag hoppa av hojen och snabbt kryssa mellan ambulanser, polisbilar och en brandbil som blockerade cykelvägen. En seriekrock med flera bilar inblandade var det, och massor med blåljus blinkade i varierande takt.

Ja, och så är det väl helg då.

torsdag 12 februari 2009

Springa, springer, sprang, sprungit

Det blev lunch i skolan ändå. Lite sliskig kycklingpasta påtade jag i mig, och sedan var det bara att cykla hem och koka kaffe på maten. Ingendera smakade särskilt rivande. Suck.

Var ute på en bra löprunda ikväll. Det var en råkall värld som mötte mig när jag låste upp porten och klev ut. Bara några minusgrader och litelite vind, men ingen direkt blåst. Ändå var det kyligt, och speciellt ansikte och frampå låren blev det kallt. Men lätt gick det, och riktigt gemytligt var det.

I Kuppis höll jag precis på att springa förbi två flickor som var på väg till busshållplatsen, när de märkte att bussen kom. De började genast kuta mot hållplatsen, och en gubbe som kom emot stannade, flinade och ropade efter mig: "Ota kiinni!".

När jag var på hemväg och sprang längs en ganska mörk cykelväg, kom en liten pojke på cykel emot mig. Han stannade vid vägrenen och frågade tveksamt: "Äiti..?". Jag hoppas för faa-an att han hade en mycket ung och framförallt snygg mamma att ta miste på...

Imorgon tidig väckning. Opponering och sedan helg.

Trilsk

Eftersom jag nu har en sådan förbannat trilskande dator hemma, får man passa på att ge lite mellanrapport från skolan istället.

Dagen började vråltidigt, men jag kände mig ändå relativt pigg där jag trampade Åbos gator fram på min cykel vid åtta-snåret. Satt på föreläsning till tio, sedan en liten paus som jag tillbringade skrivande och printande framför en dator. Teraputt, och sedan hade jag bara tänkt äta snabbt och sedan sticka hem.

Men aj. Matkön är ingenting att hurra över. Det verkar som om hela stan har fått för sig att komma just hit och äta. Just nu. Jag överväger att skita i saken och dra hem istället. Kanske hitta på någon mat där istället. Det spelar ingen roll, för jag är ändå inte hungrig:(

onsdag 11 februari 2009

Opp-å-neringar

Började dagen uppe i logopedin med klassflickorna. Vi satt bänkade runt ett långbord, för idag började kand-opponeringarna. Dryg syssla. Varje sida gås igenom uppifrån och ner, och när vi hade kommit ungefär två sidor framåt den första timmen började jag nästan misströsta. Lite fart fick vi ändå upp, och var klara med rasket fyra timmar senare om man räknade med en 5-minuters kaffepaus i mitten. Då hade vi sysslat med punktknulleri på hög nivå. Det kommer att bli långa veckor framöver... Nånej. Egentligen är det lärorikt, man lär sig en hel del när man lusläser tillräckligt många avhandlingar. Men min som ska opponeras sista veckan... jag undrar hur mycket krut som finns kvar i gänget då...



Efter eftermiddagslunch och långkaffe i logopedins soffa travade jag småningom hemåt i sällskap av klasskompis K. Sedan var det mellanlandning hemma på soffan medelst en prasslande ÖT, och så traskade jag iväg och bände lite skrot på gymmet.



Eftersom jag nu inte har någon kand att skriva på ikväll, så rastade jag dammsugaren, moppen och trasan litegrann istället. Mitt golv är nu skinande vitt (ironi... den fläckiga plastmattan går inte att göra så mycket åt) och lägenheten bara glänser. Igårkväll fick jag dessutom ett ryck och skurade mugg-golvet. Ihärdigt, minsann.



I övrigt har jag leidon.

tisdag 10 februari 2009

Klappat. Klart.

Så var det alltså gjort. Skrivandet blev till en text, texten handleddes och formades till en uppsats. Uppsatsen lämnades in. Nu ska den opponeras, bearbetas, och sedan följer en rad olika mellanhänder innan den på något magiskt sätt börjar kallas avhandling.

Känns ganska skönt, måste jag erkänna. Har suttit i skolans bibliotek på förmiddagen och minutiöst förberett dagens terapi, då handledaren kommer att sitta bakom spegeln. Det betyder inget rum för misslyckanden eller tomprat. Fast terapierna överlag brukar gå bra känns det på något vis som om man måste visa sig extra kompetent när handledaren tittar på. Jag vet inte varför.

Igårkväll traskade jag och flicksen på klassen ner till Bremer på välförtjänt kand-öl. Eller valfri dryck. Måste säga att det kändes helt okej att sitta i stearinljusens sken och smutta rödvin och veta att våra uppsatser ligger inlämnade och klara. Vad duktiga vi är.

Det är sinnessjukt halt i Åbo! Det myckna regnandet åtföljdes direkt av minusgrader, vilket innebär en enda iskana. Blixthalka med pudersnö på. Och som vi ju alla vet så går inte Maja. Jag säger som mommo, som var 90 år och tyckte att det var så himla halt när hon skulle till gravgården att hon måste ta cykeln... Likadant resonerade jag när jag balanserade iväg mot akademikvarteren på en frostig hoj. Man kan kalla ett sådant företag att tigga efter benbrott. Som tur dricker jag min mjölk var dag och tror mig ha stålskelett.Måste dessutom halka till butiken idag. På inköpslistan står en glödlampa. Min sänglampa gav nämligen upp med ett POFF igår. Sedan var det mörkt.

Jag är fortfarande inte hungrig. Allt som finns på tallriken känns motbjudande. Inte ens min 4 o'clock-fruit lockar, så fruktskålen kommer att mögla på fläcken. Inte ens kaffe. Yäk.

måndag 9 februari 2009

9.2.2009

Den är inlämnad!

söndag 8 februari 2009

En promenad på Minnesgatan

När jag skrev den där 25-sanningar-listan kom jag på en massa grejer från när jag var liten, men jag kunde ju inte räkna upp bara 25 sådana. Måste alltså välja och vraka och bara skriva upp ett par. Men så här för att dela med mig och själv komma ihåg, så kommer här några till.

Mitt första minne som jag har, är när vi hade en duvhök i hönshuset. Och nu vet jag inte exakt hur gammal jag var, men jag var hur som helst mycket pytteliten. Det jag minns är att jag och pappa hoppade i varsitt gummistövelpar (just det där med gummistövlarna som stod sida vid sida i farstun kommer jag ihåg extra tydligt) och iklädd blott nattsärken rusade iväg till föusi, där hönsen fanns. Pappa med geväret under armen.

Jag minns när jag och Viktor - min storebror och då min trogne lekkamrat - lekte på lindon bakom Vidars, och han sa att det fanns ett slags sagodjur i bäcken. "Det är som en drake med sju huvuden som sprutar eld" sa han. "Varje gång man hugger av ett huvud växer det direkt ut ett nytt!". Jag nickade och förstod precis vilket slags sagodjur det var. Storebror bestämde lekarna. "Men vi låtsas bara, det finns inte på riktigt" underströk han. Han ville väl inte att jag skulle bli rädd.

Jag minns när vi var små och lekte kuragööma i mörkri hemma. Alla var med. Hela huset släcktes ner och alla sökte alla. Det var jättespännande, och roligast av alla hade min lillebror. En gång gömde pappa sig i källartrappan iklädd en apmask av gummi. Han ska alltid överdriva.

Jag minns en gång när jag gick på ettan, och vi flickor kom ihop oss på rasten en gång. Vi började bråka och hur det nu var blev jag ledsen och vägrade komma in när det ringde. Till sist fick läraren komma ut och hämta en gråtande flicka från skolgården. Sedan fick alla flickorna komma och säga förlåt runt pulpeten, och dagen efter fick jag ett häst-vykort av Sara med texten "Maja är bäst" på. Det ni.

Mera kommer en annan gång.

Krångel

Internet slår av hela tiden. Hela tiden. Det tar en evighet att komma någonvart, och plötsligt stannar fanskapet av. Och så kommer sidan-kan-inte-visas-fönstret. Perkele.



Jag vet att jag brukar säga att jag gillar att vara ensam och ha tråkigt. Det gör jag också. Tråkigt i den bemärkelsen att jag får påta på med småsaker och inte ha någon tid att passa. Att inte ha något program på en hel helg är wunderbar. Jag vet att jag kommer att få hitta på precis vad som helst och göra precis vad jag vill från fredag eftermiddag till måndag morgon. Då får jag göra vanliga, tråkiga saker. Cykla till butiken. Handla låååångsamt. Koka kaffe. Sitta och smutta framför tv:n. Fara ut på en löprunda utan att vara tvungen att vara tillbaka en viss tid. Traska till gymmet och lyfta skrot. Tvätta kläder. Vanliga, urtråkiga saker. Det ger mig lugn.



Den här helgen har varit onödigt tråkig. Jag har somnat av slöhet på soffan. Inte haft så mycket skolarbete att göra, förutom lite påtande med småsaker till kanden. Ingenting som kräver större intelligent ansträngning. Ikväll har det varit extremt jättetråkigt. Så där så jag nästan skulle föredra att ha något program. Men bara nästan.



Jag har inte varit hungrig på hela veckan. Har pliktskyldigt påtat i mig lite mat, men mest av gammal vana. Idag kom jag hem efter att ha varit och lyft skrot, och det enda som gick an var lite gröt. Kaffe kokade jag ikväll, men fick inte ens ner hela koppen. Smakar inte.



Det är vansinnigt halt ute. Det jag trodde var snöyra igår när jag skulle till butiken var i själva verket regn. Idag kände jag mig som prinsessan på glasberget när jag slirade nedför backen och iväg mot gymmet. Fötterna bara gled fast man stod jämfota. Imorgon är det nog helt bar backe. Vintrarna i Åbo är korta. Det är ingen snö ännu när man far norrut på jullov, och när man kommer tillbaka har man några veckor med lite vitt/slask på gatan, och sedan är det vår. Ganska bekvämt, för här har man ingen nytta av snön.

Vilken tjurdynga

Tittade på ett riktigt skitprogram imorse. Nu har jag i och för sig redan uttalat mina negativa åsikter om svensk tv, eftersom jag tycker att det bara är en massa plottrigt tjafs med alltför mycket myyys och sjänslor hit och dit. Slisk, klibb och överdrivet avslappnat och familjärt. Det ska kännas som om man kryper upp i soffan med programledaren, dricker sojalatte och är sååå politiskt korrekt.

Men eftersom jag nu inte ser någon svensk tv här, var det alltså ett inhemskt program jag såg imorse. Jag har sett det förut, eller ett annat program i samma serie, och jag blev lika frustrerad då. För att det är en sådan förbannad dynga man kablar ut. Det är en riktigt fylla-ut-programtid-smörja som heter FooDoo. Bara namnet - ah!

Programidén är väl att följa den där lifestyle-boomen som råder på alla kanaler numera. Här kombinerar man ett matlagningsprogram med ett idrotts-sådant, och försöker lansera det som en kurs i hälsosamhet... eller något. En hurtig kille som lagar "hälsomat" varvat med en sprudlande brud som förevisar någon slags motion. Riktar sig antagligen till finländska soffpotatisar för att de ska känna sig nyttiga där de gnager på ostbågarna framför tv:n.

Men jag får inte ut någonting av showen. Allting känns meningslöst, uttjatat, klichéartat och framförallt föråldrat. Till exempel studsade träningstjejen runt och pustade överenergiskt: "Vet ni hur länge man måste gå stavgång för att förbränna en påse chips?!". Efter reklampausen levererade hon svaret. Jaha. Så länge ska man gå, så försvinner chipspåsen. Vilken onödig info. Samtidigt fixade kockkillen ihop en "hälsosam kycklinglunch" och meddelade att kalorimängden per portion var drygt 800. När vi nu jobbar enligt lågkalorisystemet, liksom. Och inte var det någon nyhet, det han blandade ihop heller. Typ kycklingstrimlor med ris. Lite sallad till. Snark...

Idag kockade han ihop hälsosamma laxknyten, och började med att säga att "potatisen är grunden, det viktigaste". Potatisen är inte alls grunden, herr Har-bott-under-en-sten-de-senaste-tio-åren. Potatis är snabba kolhydrater som fyller ut lite och kan funka som tillbehör. Sedan blandade han ihop en sås-grej på äkta smör, men påpekade att man för en lättare variant kan använda olja. Det är inte alls en lättare variant! Fett är inte lätt! Mjukt fett, typ olivolja anses vara nyttigare för kroppen, men har likförbannat en hög kalorimängd. Sedan att fett i sig - vare sig det är smör eller olja - inte är farligt är en annan sak. Dit tänker jag inte ens gå.

Typen rekommenderade dessutom att vi äter fisk fyra gånger i veckan, på grund av dess nyttighet. Nu är jag inte riktigt säker, men har för mig att lax, som var aktuellt i dagens program, är ganska rik på tungmetaller, och att man inte ska äta det alltför ofta..? Själv är jag inte rädd för sådant, men man ska kanske inte rekommendera saker i tv som kan vara skadliga.

Ah. Jag blir frusterad på okunskap. På stenåldersinställning. På dynga som sänds i tv. Jag borde antagligen slänga ut fanskapet genom fönstret.

lördag 7 februari 2009

25 sanningar

Har sett detta på lite olika bloggar jag har läst. Kanske någonting som cirkulerar på Facebook också? Eftersom jag inte är medlem på Fejset, så kommer här mina 25 sanningar om mig själv:

1. Jag är av den irriterande längden 169,5 cm. Jag är alltså bara nästan 1,70. Damn!
2. När jag var kanske 5 år höll jag på att drunkna på midsommarafton ute på villan, och min mamma hoppade i och räddade mig. Det första hon sa när hon vräkte upp mig på bryggan var : "Ja-a. Få se om min klocka var vattentät...".
3. Jag gillar att plåga mig själv lite, som genom att fara ut och springa när jag egentligen är alldeles slut eller att vänta en stund med att äta när jag är riktigt hungrig. Bara för att testa.
4. Jag låtsas vara synnerligen hård, och försäkrar att jag "skiter i vad folk tycker", men egentligen tar jag åt mig väldigt lätt. En elak kommentar från en sjuk människa eller ett svärande från en alkis på stan kan göra mig ledsen på riktigt.
5. Jag är egentligen en enstöring som tycker om att vara ensam.
6. Jag har aldrig under mitt 25-åriga liv haft ett hål i en tand.
7. ...och kanske det är därför jag älskar att gå till tandläkaren och tycker att det är jätteskönt att bli påtad i munnen.
8. Jag är ohälsosamt tävlingsinriktad gällande nästan allt - vill alltid vara värst och bäst. Gäller mest fysiska saker, vad gäller skola och vitsord bryr jag mig inte nämnvärt.
9. Jag talar ofta med mig själv.
10. Min lista över saker jag skulle köpa om jag hade råd för tillfället lyder: a) en större soffa b) en dator och c) ett matbord.
11. Jag har extremt svårt att somna.
12. Jag gillar inte att gå hemifrån utan att ha bäddat sängen.
13. Jag är pinsamt svag, klart under medeltalet för flickor skulle jag tippa. Vilket stör mig oerhört.
14. Jag har svårt för människor som pratar för mycket om ingenting.
15. Jag är otålig och blir irriterad på små saker som tar länge.

Här inser jag att jag bara verkar hitta på dåliga saker... Punkt sexton får därmed bli:

16. Jag är pessimist av den värsta sorten. Jag tror att allting kommer att skita sig och är mycket skeptisk och negativ i fråga om allt.
17. Jag kan komma ihåg konstiga detaljer från saker som jag har hört för länge sedan. Till exempel kommer jag ihåg den första läseläxan jag hade när jag gick på ettan i Knifsund skola. "Badar - and - napp - katt - al". Kan bero på att jag kunde läsa hur bra som helst redan, och bara rabblade upp orden för att det var så kul att "laga läxorna".
18. Jag har aldrig sett (eller läst) någon del av "Arn", "Sagan om ringen" eller "Star Wars".
19. Jag har aldrig rökt ett endaste bloss, inte ens provat. Det har aldrig blivit av, för jag har aldrig varit i någon situation där det skulle ha fallit sig naturligt. Känns lite sent att göra det nu, för nu skulle nog ingen tycka att jag är det minsta cool...
20. ...däremot har jag snusat till och från lite i perioder. Nu har jag inte gjort det sedan i somras någon gång, men kommer säkert att göra det igen när det smakar.
21. Jag har oftast tv:n påslagen som sällskap, men jag tittar väldigt lite på den.
22. I dagklubben när jag var 5 år gammal, smög jag och några till in i scouternas förråd och stal lemonad. Oj, vad Gunilla blev sur!:)
23. När min lillebror kom hem från BB, och jag lämnades ensam med honom i en minut var det första jag gjorde att bita honom i handen. Och skylla ifrån mig. Men nu erkänner jag: Mamma, det var jag!
24. Den godaste doft som finns är potatiskällare. Mmm!
25. Jag hatar, hatar, hatar köttsoppa.

Va anstalttar ni mee?

Jag vet inte vad som är på gång nu, men kaplar gör det. Kanske någon håller på skyffla snö av taket, eller så är det någonting med några rör eller ledningar som någon sliter i. Den knakar och dånar på obestämd plats i huset jag bor i.

Fan också. Jag vaknade 08.30 imorse. Varför gör jag det på en dag då jag inte behöver stiga upp förrän... när jag vill! Låg envist kvar i sängen och tvingade ögonen att hållas slutna. Till sist var det bara att sucka och ge upp. Ge upp och gå upp.

Har suttit och påtat lite med referenserna, och de visar sig vara helt fucked up. Måste nog kolla igenom dem ett varv till. Usligt.

Ska traska till butiken också i något skede. I snöyran. Nej, det är nog bäst för mig och för er att jag återkommer om en stund istället.

fredag 6 februari 2009

Under kontroll

Här sitter en frusen Maja framför ett dyngtrögt nät. Nervpåfrestande att vänta på att det ska ladda, ladda och ladda färdigt. Hur folk klarade sig för 15 år sedan, då allting var så förbannat långsamt vet jag inte. Kanske hade man bättre tålamod då. Och så visste man inte om någonting annat.



Idag var det tidig väckning och handledning i skolan. Det var bra att handledningen var så tidig, för då kom jag mig igång tidigt. Hade gott om tid att sitta i skolan och göra ändringar i texten innan lunch. Skrev abstraktet och ändrade nästan allt som skulle ändras. Nu är det bara ett par småsaker kvar att justera innan första kontrollen. Referenserna ska läggas i ordning och sådant.



Det är konstigt hur blind man blir när man skriver. Jag tror att jag faller i någon slags trans där jag inte riktigt vet vad jag håller på med. När vi går igenom det jag har skrivit tillsammans med handledaren, så kan jag läsa texten och känna att den är helt främmande. Som om det inte är jag som har skrivit den. Jag kommer inte alls ihåg att jag skulle ha skrivit någonting sådant. "Det här går du ju in djupare på i följande kapitel" säger handledaren. "Eeeh... ja, det kanske jag gör..?" svarar jag, och måste läsa vad jag egentligen har skrivit. Mysko.



Jag har alltså saken under kontroll, känns det som. Är faktiskt förvånad själv över att det inte råder någon panik just nu. Jag har hela helgen på mig ("Jamen snälla Åke...") att fixa ännu, ifall det skulle behövas. Annars lugnt.



Var ute och sprang i snöyran ikväll. Inte det ultimata vädret för dylika aktiviteter, men en helt okej länk åstadkom jag. Måste försöka ta mig ut och mjuka upp kroppen, konstaterade jag. Mina arma armar (heh...) är fortfarande helt i lås sedan jag var och lyfte skrot. Jag ser ut som en jakobstadsbo för tillfället. Går som en grävmaskin, eller som om jag hela tiden bär på ett tungt kylskåp framför kroppen. Hårda bud.

torsdag 5 februari 2009

I 45 grader

Inledde dagen med skrivande på biblioteket. Måste sitta där eftersom jag för att kunna skriva var tvungen att printa lite först. Sedan var det dags att skubba till andra ändan av byggnaden för terapi, och sedan tillbaka framför datorn. Till sist klickade jag i rutan och vips for den iväg. Första versionen av den slutliga versionen, kanske man kan kalla det. Ah! Imorgon blir det sista handledningen innan jag gör de slutliga ändringarna innan inlämning.

Sedan följer många sista kontroller innan sista ändringen innan sista inlämningen, men det är en senare sak.

I alla fall ska man fira lite när man har uppnått en liten milstolpe, så jag stämde träff med A framåt kvällen. Vi gick ner på stan, stack in på café för att dricka kaffe och fira med Runebergstårta! Mums! Gissa om det satt bra med en sådan efter en lång skoldag? Tack A för sällskapet, alltid kul att ses:)

Har våldsam träningsvärk i armarna. Vanligtvis brukar träningsvärk vara en smärtblandad njutning, då man främst känner sig lite aktiv och spänd, men det här är någonting i hästväg. Jag kommer inte ihåg när det skulle ha gjort såhär ont sist. Bicepsen - ja alltså, de där små knackorvarna jag har under skinnet på överarmarna - och skuldrorna är värst. Armarna går inte att räta ut, utan hålls i 45 graders vinkel. När jag försöker töja ut dem börjar jag må illa för att det gör så perkeles ont. Ni skulle se när jag försöker plocka någonting ur hyllan. Åh, herregud...

onsdag 4 februari 2009

Nähä

Nej. Kanske har jag använt upp all text som ska flyta från fingertopparna redan idag. För jag har inget att komma med. Allt lugnt i riket.

Jag är ON!

Uj, uj, vilken produktiv dag jag hade igår. Flyt från morgon till kväll, kändes det som. Det enda som inte flöt var internet, därav inget inlägg. Det skulle ha blivit ett ovanligt fröjdefullt sådant, kan jag meddela. Får uppdatera er idag istället.

Gårdagen var alltså den som skulle starta bustidigt, då jag hade tänkt skubba till skolans bibliotek lagom tills det öppnade. Där skulle jag sitta och producera och vara kreativ, planerade jag. Men jag - eh - försov mig lite. Detta hindrade dock inte mitt flyt! Jag kom på att jag ju inte alls funkar på bibliotek, utan faktiskt får mera gjort här hemma. Alltså satte jag mig ner och bankade ner lite text innan det var dags att dra till skolan där jag skulle ha terapi.

I strålande solsken och typ tre minusgrader cyklade jag till skolan. Terapin gick finemang, jag åt lunch i skolan och cyklade därifrån i lika fint väder. En runda på Kuppis Cittari och sedan tillbaka hem. Plitade ner lite sådär på måfå, och till sist hade jag skrivit en massa text, egentligen nästan av misstag. Åhå!

När allt har flutit så bra - vad kan man då vänta sig mera av denna dag? Jag drog på löparkläderna och stack iväg och sprang. Som avslutning på en bra dag blev det en bra länk. Lätt, lätt gick det. Fint väder, lagom kallt. Superbt.

Jonej. Nu passar man på.

måndag 2 februari 2009

Hei tytöt!

Idag när jag och klasskompis J traskade ut från sjukhuset och demon vi just varit med på, passerade vi en rad med taxibilaför entrén. "Hei tytöt, tulkaa takaisin!" gormade en av chaufförerna ganska högt ur sin öppna sidoruta. Det är just i sådana situationer man ska skynda sig vidare, för sådana som hänger ut ur fönster och gormar brukar man få skäll av.



Men inte fick vi skäll. Vi fick varsin karamellpåse! Bilen var tydligen sponsrad av gymet LadyLine, och nu delade man ut någon typ av erbjudanden. Ett litet rosa kort och en prasslig påse. Men nu undrar jag: varför delar ett gym ut godis?




Har inte varit det minsta hungrig idag. Det blev ändå en liten omelett till mat, för äta ska man väl. Hade en korvsnutt i frysen, så den kunde jag lika gärna använda upp. Och fetaost sedan helgen. Alltid något.




Imorgon blir det tidig väckning och effektiv studiedag för den här damen. Inga föreläsningar, och bara en timme terapi på eftermiddagen. Finns alltså lite tid att få någonting till pappers. Har jag tänkt. Kanske ännu ett steg mot bäckens andra sida. Än så länge håller jag dock tyst. Inget hojtande.

Bajk

Nytt försök, nytt nederlag. Imorse masade vi oss upp (en timme senare än planerat, men ändå) och återvände till cykelbutiken som var stängd vid det senaste försöket, alltså i lördags. Den här gången hade man öppet, och genast kom en försäljare och började visa cyklar. Det fanns faktiskt ganska många i butiken, inte som det brukar vara inne i städer, så att man har klämt in tre cyklar framför en liten disk.

När det gäller att köpa cykel krävs det nämligen lite spelöga. Lite eftertänksamhet. "Köp ingen cykel du inte vill ha", rådde Mika, och det är nog sant. För med tanke på att jag fick min förra cykel när jag var 8 år, ska jag nog räkna med att ha även följande cykel en tid. Då är det lite tokigt om man råkar att inte gilla den man har köpt.

Sedan finns det alldeles för många modeller. Den där Maja som vill vara cool vill helst ha en supercykel med neonfärger, sjutusen växlar, kolfiberram, skivbromsar och fjädringar både fram och bak. Absolut inga stänkskärmar eller pakethållare eller andra detaljer. Det skulle vara så himla roligt att ha en riktig sportcykel, en mountainbike som man kan dra ut i skogen och träna med.

När jag fantiserat om min SuperBike 7000 en stund kan jag komma ner på jorden igen. För jag använder ju inte cykeln som ett träningsredskap. Det har jag aldrig gjort. När jag vill träna springer jag. Eller skidar. Eller lyfter skrot eller simmar. Jag har ingen som helst användning för en mountainbike. Det jag har cykeln till varje dag är ju att cykla till och från skolan, att åka till butiken på och lasta matkassarna på. Att cykla in till stan med. Att använda som färdmedel till vardags.

En stassped är det jag söker. Bekväm sadel och upprätt position, så man kan sitta rak och trampa utan att jackan åker upp på ryggen. Färgen är det nu inte så stor skillnad på, men gärna får den så klart vara snygg. Sju växlar så jag kan cykla i branta uppförsbackar, typ den jag bor uppe på, men också så att jag kan hålla världsrekordfart på raksträckor när jag har bråttom (alltså nästan jämt). Pakethållare och cykelkorg att ha skolväska och matkassar i. Ett rejält bruksfordon, alltså. Om jag någon gång vill ha en cykel att träna på kan jag skaffa en senare. Säger Förnuftiga Maja.

Han ville nog så hjärtans gärna sälja mig en hoj, och jag hade gärna köpt en av den snälle farbrorn på cykelaffären idag. Jag kände på många cyklar, och var ute och testcyklade en. Men nej, den kändes - som en rikssvensk skulle ha uttryckt saken - "inte riktigt hundra". Ingen cykel idag.

söndag 1 februari 2009

Äckligheter, del 2

Ingen cykel blev det alltså denna helg, men en del annat. Till exempel har några sidor till lagts till handlingarna. Jag säger fortfarande inte hej, men kommer eventuellt att småningom söka mig över bäcken. Eventuellt.



Har agerat barberare idag igen! Rakade en 3-millisfrisyr, det är lätt och ganska roligt att köra på med maskinen över skulten. Sedan fick jag raka skägg också. Massor med skägg. Man kan säga att min kund gick från burrfrilla och helskägg till kortsnaggat och slätrakat. Jag är en kvinna i många skepnader, barberare är en av dem.




Efter hårvården hämtade jag dammsugaren för att snabbt suga upp alla lämningar, och körde ett varv över datorn intill också. Det brukar samlas damm mellan tangenterna, nämligen. Men nejjjjjj, en av tangenterna rök med! P, närmare bestämt. Slurp, in i dammsugarslangen. Fick klippa upp påsen och gräva omkring bland allt damm och hår. Till sist hittade jag mitt P.




Idag har jag varit till Subway! Detta var den första gången för undertecknad. Ja, jag har aldrig tidigare prövat på stället, otroligt nog. Vi stod och köade bakom en kvinna, och jag stod och försökte bestämma mig. Valet blev enkelt, för vi vände på klacken och gick tomhänta därifrån. Det fanns ingenting som såg det minsta lockande ut. En jävla torr, vit batong med höna eller rostbiff eller andra tråkigheter på. Till det då: limsa och chips eller vad det nu var. Yäk. Ha era mackor, Subway.




Traskade iväg till Rosso istället och avnjöt en god biff så här på söndagskvällen. Sämre kan man ha det. Lite lustigt var det att servitrisen nog frågade fyra gånger om vi hade S-etukortti. Både före, under och efter middagen. Dåligt minne eller bara tjatig? Men JAAA, vi HAAAR S-etukortti.




Mindre lustigt var ylande ungar inne på restaurangen. Jag vet att man ibland måste ta med sig småbarn ut, och jag vet att de inte alltid är tysta och stilla som möss - men något slags ansvar har ändå föräldrar. Många går ut och äter på en söndagskväll just för att få äta ifred från stojande ungar, för att bli serverade och ha det lugnt och behagligt. Då vill man inte vara tvungen att be sitt sällskap upprepa sig hela tiden, för att man inte hör vad han säger på grund av att några valpar härjar i lekhörnan.




Lekhörna på restaurang borde förresten vara förbjudet, för vissa föräldrar verkar tro att man kan lämpa av ungarna där för att skrika och kasta bollhavsbollar sålänge mamma och pappa äter. Alla tycker inte att tjutande barnskratt är charmigt, och vissa vill helst ha lugnt och behagligt när man sitter och äter. Har dessutom kommit in i en fas där jag inte tål barn som med klagande gnällstämma pockar på äiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiii, och om möjligt än värre iiiiiiiisiiiiiiiii. Det låter så vansinnigt pipigt och enerverande.