Kalla fötter

Det är förresten buskallt i Åbo. Eller var imorse i alla fall. En blick på termometern som visade -14 fick mig att rysa till fast jag alltså befann mig inne i varma stugan då ännu. För -14 i Åbos råa havsluft är som -77 i exempelvis torra Terjärv. Jag gjorde en "dagistant Special" och drog på mig ytterbrallor utanpå kläderna, och stoppade mig med Gore-Tex-jacka och stickamysson. Skönt!

Det som jag däremot kom på att jag verkligen, verkligen, verkligen behöver är vinterskor. Om jag inte visste det tidigare, så fick jag veta det i helgen i kylan på Nylands Brigad. När jag stått en stund och kikat på militärvalparna som marschade fram och tillbaka, var jag tvungen att gå in till Sotku och tina upp mina stelfrusna fötter. Några minuter i köld och de blånar direkt.

Jag har frusit för mycket om fötterna för många gånger. Kommer ihåg de legendariska FM-mästerskapen i Lemi när jag var typ 17-18 år. Dryga 20 minusgrader och snålblåst med drivsnö och rekordtröga spår. Inga inomhusutrymmen på tävlingsområdet, och skidskor och fingerhandskar var dresskoden. Tävlingsdräkt modell kroppsstrumpa och så vidare. Ni kan säkert räkna ut resten. Åh, herregud vad kallt det var!!! Minns ännu hur fötterna kändes (eller att de inte kändes) vid målgången, och när jag gick och haltade tillbaka till omklädningsutrymmena. Och sedan när känseln började komma tillbaka, och det värkte så att man nästan ville kräkas. Fy fan.

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har haft riktiga vinterskor sedan jag blev... eh... vuxen, eller vad man ska kalla det. Sedan mina fötter antog sin slutgiltiga storlek, ska vi säga. Som liten hade man ju vinterlenkkaren och dylikt, men annars har jag kört med sneakers och liknande året runt. I vinter har jag skor med skaft, men utan foder. Håller värme bra i vardagssituationer, men om man har tänkt stå på utsidan eller gå i snö är det tack och god natt med känseln i tårna.

Att införskaffas således: vinterskor.