Klappat. Klart.

Så var det alltså gjort. Skrivandet blev till en text, texten handleddes och formades till en uppsats. Uppsatsen lämnades in. Nu ska den opponeras, bearbetas, och sedan följer en rad olika mellanhänder innan den på något magiskt sätt börjar kallas avhandling.

Känns ganska skönt, måste jag erkänna. Har suttit i skolans bibliotek på förmiddagen och minutiöst förberett dagens terapi, då handledaren kommer att sitta bakom spegeln. Det betyder inget rum för misslyckanden eller tomprat. Fast terapierna överlag brukar gå bra känns det på något vis som om man måste visa sig extra kompetent när handledaren tittar på. Jag vet inte varför.

Igårkväll traskade jag och flicksen på klassen ner till Bremer på välförtjänt kand-öl. Eller valfri dryck. Måste säga att det kändes helt okej att sitta i stearinljusens sken och smutta rödvin och veta att våra uppsatser ligger inlämnade och klara. Vad duktiga vi är.

Det är sinnessjukt halt i Åbo! Det myckna regnandet åtföljdes direkt av minusgrader, vilket innebär en enda iskana. Blixthalka med pudersnö på. Och som vi ju alla vet så går inte Maja. Jag säger som mommo, som var 90 år och tyckte att det var så himla halt när hon skulle till gravgården att hon måste ta cykeln... Likadant resonerade jag när jag balanserade iväg mot akademikvarteren på en frostig hoj. Man kan kalla ett sådant företag att tigga efter benbrott. Som tur dricker jag min mjölk var dag och tror mig ha stålskelett.Måste dessutom halka till butiken idag. På inköpslistan står en glödlampa. Min sänglampa gav nämligen upp med ett POFF igår. Sedan var det mörkt.

Jag är fortfarande inte hungrig. Allt som finns på tallriken känns motbjudande. Inte ens min 4 o'clock-fruit lockar, så fruktskålen kommer att mögla på fläcken. Inte ens kaffe. Yäk.