torsdag 30 september 2010

Utan "i"

Igår var jag först på plats på jobbet, och hade redan hunnit kalla in min tidiga morgonklient innan de andra hade kommit. När jag var klar med terapin och kom ut i väntrummet låg det en lapp på det lilla bordet där. Den var från kollegorna som informerade om att de skulle vara på skolning och därför inte skulle synas till på hela dagen.


Förutom att det var trevligt att meddela sin stackars bortkomna praktikant om en sådan grej, så blev jag alldeles varm i hjärtat av detta. Det är nog första gången någon spontant stavar mitt namn rätt, Maja utan "i". Och de som lämnade lappen är båda två väldigt finskspråkiga. Ändå skrev de så fint Maja.

onsdag 29 september 2010

Att skaffa en lägenhet - den långa versionen

Den där jag-håller-på-att-dö-oron jag tampades med nyligen, och bloggade lite kufiskt om handlade alltså om lägenhetsärenden. Jag fick snabbt fick erfara att bostadssituationen i Kokkola är ganska dålig - om man inte vill bygga sitt eget jättehus någonstans ute på landet, eller köpa någons hus när de själva ska bygga ett större sådant. Och det hade jag inte tänkt. Jag hade främst tänkt hitta en lämplig lägenhet, helst på okej cykelavstånd från sjukhuset. Och helst en tvåa, eftersom jag har bott i ettor nu sedan jag var nitton år, förutom när jag delade boende med mina flickor i Hallis den första Åbotiden.

Ett tag hann jag redan bli orolig över att inte hitta någonting alls, eller vara tvungen att ta någonting som jag hatade, typ en aderton kvadrats etta någonstans utanför Indola industriområde. Efter att ha varit i kontakt med två olika bostadsförmedlare och ringt och tjatat nästan dagligen och fyllt i alla ansökningar med HETI, VÄLITTÖMÄSTI och NO VITTU TÄNÄÄN i fältet där man ska ange när man kan tänka sig att börja hyra en lägenhet var jag lite skärrad.

Så plötsligt händer det. Jag var och tittade på världens finaste tvåa. Precis i rätt del av stan om man färdas med cykel till sjukhuset på dagarna. En gullig, lummig innergård med lite utemöbler och massor med plats för cyklar och bilar. På markplan i ett fräscht och ganska nytt trähus, kändes som ens egen lilla stuga. En lagom stor toalett, mysigt parkettgolv, bakom köket ett mysigt sovrum. Och en liten inglasad del, en slags balkong fast den var på markplan. Och hyran var precis lagom, på lägre sidan till och med. Efter att ha sett detta mirakel kan man ju inte nöja sig med något annat.

Men det var andra än jag som också var intresserade. Tacka fan för det. Det var ju typ Kokkolas enda tvåa vi talar om här. Jag ringde och tjatade, och förmedlaren "skulle återkomma", "skulle bara tala med ägaren", "skulle ringa senast fem", "hade inte hunnit titta på det, men skulle ringa imorgon förmiddag". Jag satt och bokstavligen höll i telefonen i flera dagar, väntade på samtal, ringde upp själv, väntade igen. Hade någon att vakta telefonen när jag var ute och sprang.

Detta var alltså de första dagarna av min praktik. Jag hade dåligt samvete för att jag satt och petade på min egen privata telefon hela tiden, hade bråttom iväg för att träffa förmedlaren, var tvungen att ringa privata samtal, måste svara mitt i någonting viktigt för att ett okänt nummer ringde (som såklart var någon helt annan). Jag kan inte ha gett något vidare gott intryck på min nya praktikplats, även om jag förklarade för de andra vad det var fråga om.

Fy fan vilken pärs. Och mina stackars klena nerver! Konstaterade att om jag inte får denna lägenhet så måste jag tyvärr ta livet av mig. Typ. Man är väl dramatisk. Så en lunchrast smet jag ifrån bordet (igen) och ringde upp förmedlaren och frågade om det hade framskridit någonting idag då. "Jo!" sa gubben. Det hade gått så att tvåan hade hyrts ut till ett yngre par, och han kunde bara beklaga. Då är vi två som beklagar. Jag ska alltså bo på vinden hos mina föräldrar tills jag flyttar in på ålderdomshem.

Men! Nu spolar vi tillbaka bandet sisådär en vecka! För skojs skull, och eftersom det inte fanns så många alternativ gick jag på en visning av en annan lägenhet tillsammans med en annan förmedlare. Också den i rätt ända av stan, kunde ha varit en potentiell winner, men tyvärr var det en trea. Kanske inte det mest passade för mig, men ändå inte någon ockerhyra. För en trea ett helt okej pris. Tänkte mig därmed att det skulle vara fråga om ett råtthål. Kanske en knarkarbostad. Med plats för många knarkare i ett knarkarkollektiv, alltså.

Döm om min förvåning när trean var hur fräsch som helst. Högt i tak, parkettgolv, stora ytor och massor med garderober och förvaringsutrymme. Nyrenoverat kök med fina kakel och keramisk spis och fina bänkar och arbetsytor. Stora fönster och hela baletten.

Efter det där samtalet när drömmen om tvåan fladdrade bort i fjärran, var jag både desperat, lite ledsen och främst rätt uppretad för att någon annan hade farit iväg med min fina drömlägenhet. Jag ringde direkt, under samma lunchrast förmedlaren för trean och förklarade situationen. Att jag var i desperat behov av en lägenhet, men att jag egentligen inte har råd med en trea. Om jag får hyra den till - här drog jag till med den lägsta pris jag nändes säga, vilket var lägre än månadshyran för tvåan - så är jag beredd att ta den nu med det samma. Förmedlaren bad att få återkomma.

Det tog bara några minuter så ringde telefonen, och svaret var positivt. De hade godtagit mitt erbjudande, och jag fick flytta in direkt om jag ville. Välkommen bara! Jag blev lite paff, faktiskt. Lilla Maja har förhandlat ner sin månadshyra så att hon a) får en större b) får en finare och c) får en BILLIGARE lägenhet. Ja, och d) HAR en lägenhet. Nu direkt!

Pappersarbetet sköttes på ett kick, och med ens hade jag nycklarna i handen. Det gick ju hur bra som helst, trots att jag höll på att angsta ihjäl mig där några dagar. Egentligen var det ju en herrans tur att jag inte ens fick den där tvåan. Den lilla, sunkiga lyan, höhhö. Nånej.

Så att på det viset är det nu. Maja bor i tre rum och kök i Kokkola. Inte alls planerat, men det blev nu så här. Till en början hade jag angst över det också - vad ska jag med tre rum till, liksom? Det är ju helt löjligt! Ska jag verkligen..? Nej men inte kan jag väl...?

Men för fan, jag kan ju inte angsta över allting. Det råkar nu vara lite onödigt stort, men det är fint och jag trivs. Och för att tjata om det ekonomiska så tjänar jag ju på detta jämfört med tvåan som icke blev. Dessutom är jag förvånad och imponerad av mig själv när det kommer till att förhandla. Jag visste inte att jag var en sådan benhård affärskvinna. Där ser man. Borde kanske börja som börsmäklare?

Om vi skiter i storleken en stund så kan jag berätta att jag tycker att mitt nya hem är världens fullträff på alla sätt. Lägenheten är snygg, trevlig och funktionell. Jag får helt enkelt skaffa en mycket utrymmeskrävande hobby, så att jag kan rättfärdiga mina generösa ytor här. Typ laminera havskajaker.

tisdag 28 september 2010

Gulligt

Har inte fått igång tv:n sedan jag flyttade hit. Har för all del inte fått igång tv:n på hela sommaren, men jag har inte haft något behov av det heller. Har tittat på några få program på parentesernas tv i vardagsrummet, i övrigt knappt alls. Man behöver inte tv i Öja. Det finns ju supersnabbt nät så att man kan använda webb-tv om man skulle vilja se på någonting, förslagsvis när man ligger nedbäddad i sängen med laptopen som sällskap. Då är en snutt Lyxfällan eller Biggest Loser trevligt.

Inte har jag haft tid eller ork att se på tv här i mitt nya hem heller under dessa få dagar. Det har funnits annat att göra, som att packa upp, organisera grejerna, sticka iväg och handla sådant som man plötsligt märker att fattas, någon löplänk, dusch och sedan stupa i säng.

Men när man bor ensam och lever ett stillsamt och försynt liv så blir det så väldigt tyst utan tv. Jag har ingen radio och jag lyssnar inte på musik via datorn. Det blir helt enkelt lite väl vakuumartat hemma hos mig när det inte finns något bakgrundsljud. När man kommer hem från jobbet är det skönt att slänga sig på soffan en stund och titta på något enkelt med ena ögat. Likadant när jag sitter vid bordet och äter - det är trevligt med lite "sällskap" i form av något tv-program.

Brorsan var därför här igår och försökte veva igång tv:n, men utan framgång. Idag gick jag följaktligen en sväng via paret som jag hyr lägenheten av, eftersom jag ändå skulle förbi. Tänkte fråga om de visste någonting om tv-förfarandet i lägenheten, och om lite annat praktiskt. Har för övrigt inte ens träffat dem, utan bara varit i kontakt med förmedlaren och talat med frun i telefon. Kunde ju vara trevligt att träffas och presentera sig i alla fall.

Åh, vilket gulligt par det var! Jag ringde före jag kom, så de visste att jag var på väg. När dörren öppnades bemöttes jag som om jag var en gammal kär vän som man hade saknat länge. "Nämen HEEEJ!" och en massa handskakningar och skratt. Glada, varma människor, sådär hjärteknipande härliga.

Frun var pigg med rosiga kinder, och maken var skäggig och satt med armen i bandage och var för dagen alldeles nyopererad i axeln. "Jag är lite hög ännu, höhhö!" skrockade han.

Jag frågade hur man ska göra med soporna och lite dittan och dattan, och de frågade om jag har kommit tillrätta i lägenheten. Så nämnde jag om att jag inte ser någonting i min tv, och frågade vilken slags digibox man ska ha - visst är det vanlig kabelbox här i höghuset? Men nej, det är ju antennät, sa frun.

Vet ni vad min gulliga hyresvärdar gjorde då? Jo, de hämtade en digibox ur ett förråd och gav mig den. Trots mina protester insisterade de på att jag skulle ta med mig den hem. "Vi har ändå ingen användning för den!".

Så jag pluggade i boxen och vips hade jag fungerande television här hos mig. Hur praktiskt som helst. Jag kan ju i alla fall låna boxen en stund, tills jag skaffar en egen. Hur som helst - jag har nog världens snällaste hyresvärdar.

Hmpf!

Klockan närmar sig halv tre på natten, och här ligger en annan och vrider sig i sömnlöshet. Trots att jag var trött som en styckad älg när klockan var typ halv nio ikväll piggande jag raskt till lagom tills läggdags. Sen är det såhär. Ingen sömn fast kroppen och knoppen är trötta.

Känner mig lite som Tomten i Viktor Rydbergs juldikt, minus snön som ligger vit på taken. Men likförbannat är Maja vaken...

måndag 27 september 2010

Hej från nya lägenheten!

Hej allihopa! *vinkar* Nu är jag på plats i mitt nya hem!:D :D :D

söndag 26 september 2010

Det jag gör idag

Har hunnit packa en bil med lådor och prylar, burit in alltsammans i lägenheten. Fraktat dit bord och stolar med en bil och burit dit dem. Nu mellanlandar jag lite snabbt i Öja för att fylla en bil till, dricka en kaffekopp och sedan fortsätta flyttandet.

Med tanke på att flyttande i sig är ett förbannat helvete och Satans påfund och så vidare så är den här gången faktiskt riktigt trevlig. Man kan packa i lugn och ro i den ordning som känns mest logisk, på egen hand köra den kvart det tar att åka mellan Öja och Kokkola och kånka in sakerna själv. För att bära upp bord och stolar idag tog jag dock hjälp av mamma och pappa.

Hade smått hoppats att få hjälp av min äldre bror vad gäller att bära upp min soffa. Soffan som på alla sätt är ypperlig men aningen osmidig just när man ska bära den uppför trappor. Det är dess enda nackdel. Men som alla vet är det där med söndagar inte den bästa dagen att begära hjälp av raska unga män. När jag med min trevligaste stämma önskade god morgon och frågade om han har krapula blev svaret: "Inte ännu". Nu ska jag alltså bara vänta på att han får krapula, har krapula och slutar ha krapula. Sedan ska vi lyfta soffor:)

fredag 24 september 2010

Extra! Extra!

Nu är det klart! Kontraktet är undertecknat och nyckeln uthämtad. Jag är numera officiell Kokkolabo!

torsdag 23 september 2010

Ettmeddaskaffi


Hmm... ser bekant ut. Men är det inte...?


Jomen, visst är det...!


Kaffe! Mmm!

Nyss hemkommen från jobbet är den här kvinnan. Tog en blixtrunda via centrum också, för att fixa ännu ett av dessa Viktiga Ärenden. Jag är äckligt hemlighetsfull, jag vet, men snart ska jag nog berätta mera! Kanske redan imorgon!

onsdag 22 september 2010

På praktik

Då har alltså praktikant M. Kronqvist inlett sin karriär som talterapeut på Mellersta Österbottens Centralsjukhus i Kokkola! I måndags var dagen som inleddes med att skaka hand, säga sitt namn många gånger, få ett användarnamn och ett lösenord och hämta en alldeles egen nyckel. Fick lära mig de mest grundläggande sakerna, som var kaffemuggarna finns, vilken dörr som leder vart och var plastfickor och gem finns.

Samt varit - exakt som väntat - en stor idiot som inte fattar nå-gon-ting. Jag hade naturligtvis räknat med det. Herregud, tänk på de arbetsplatser jag hittills varit på där arbetsuppgifterna bland annat har varit att ge tillbaka växelpengar, koka kaffe, moppa golv, servera öl, mata välling och borsta löständer. Samtliga ställen har inneburit att man är helt bortkommen de första dagarna (veckorna...) innan man börjar lära sig. Nu har jag ett helt nytt yrke att lära mig, en helt ny värld - hur det fungerar på ett sjukhus. Hur man är en talterapeut på riktigt. Rätt mycket mera komplicerat än tidigare, kan man lugnt säga.

Men hör här. Jag räknade med att vara 100 % idiot första dagen. Andra dagen nöjde jag mig med att vara 98 % idiot. Idag har jag arbetat tre dagar och skulle nog säga att idiotnivån ytterligare har sjukit, och talterapeuthalten i mig är något högre. Jag lär mig någonting nytt hela tiden. Och i takt med att jag lär mig förstår jag också att be om mera hjälp och fråga upp det jag inte förstår. När man är helt ny är man så utanför systemet att man inte ens vet vad man ska fråga, man har ingenting att utgå ifrån. Detta kommer antagligen att vara den mest lärorika perioden jag kommer att vara med om i hela mitt liv. Wow.

Förutom att jag har blivit väldigt väl emottagen av de andra talterapeuterna på avdelningen - alla är så vänliga, trevliga och hjälpsamma - så är detta med talterapeutskap en ytterst effektiv metod att bota telefonskräck. För man får sköta en massa per telefon. Både tala med klienter och deras anhöriga, ringa andra talterapeuter och fråga efter uppgifter och dessutom ringa sådär internt på sjukhuset. Eftersom vi är i Kokkola är många av samtalen på finska. Ringa och diskutera talterapiupplägg med okända människor på finska - det om något är en utmaning!

måndag 20 september 2010

Ett av mina specialområden

Är det någonting jag behärskar så är det att älta och oroa mig. Har alltid varit så, och det verkar tammefan bara bli värre från år till år. Jag trissar upp mig själv, oroar mig, grubblar och funderar och målar upp worst case scenario - och slår fast att det nog kommer att bli så. Som om jag frågar mig själv: Maja - vad är det värsta som möjligtvis kan hända? Jomen, så blir det nog!

Jag oroar mig så att jag blir sjuk. Jag skojar inte, jag kan panikera fram feber så lätt som ingenting. Det räcker med minsta orosmoment över någonting ganska obetydligt så kan jag framkalla allmän angst och skärra upp mig så pass att kroppen hettar, jag kallsvettas och känner mig svimfärdig samtidigt som tungan klistrar sig fast i gommen. Jag har testat att prova feber någon gång vid dessa tillfällen, och det ger direkt utslag - jag får stegring på riktigt. Och det handlar inte om sjukdom eller så - bara oro så att det svartnar för ögonen.

Idag har jag oroat mig hela dagen över någonting som inte alls behöver vara hela världen. För mig är det viktigt, men det är inte så att det är fråga om liv och död. Framåt eftermiddagen var jag alldeles slut, som om jag vandrade omkring i ett töcken. Händerna skakade och jag kände hur halspulsådern dunkade. Började må så illa att jag fick lägga mig på det varma bastugolvet en stund och vila.

Lite senare på kvällen gjorde jag det bästa som finns i dylika situationer. Drog på löparstassen, pluggade mp3-spelaren i öronen och tog en liten löprunda. Pulsen och andningen kommer in i rätt rytm istället för att skena utan orsak, hjärnan rensas, man får friskt syre i lungorna och anstränger kroppen istället för psyket en stund.

Kylslagen länk, varm dusch, byte till torra kläder och en bit kvällsmat. Sådant är balsam för själen. Och för kroppen också. Jag gillar känslan när det stramar lite i baklåren, lika som den där packande känslan i armarna när man har varit och lyft skrot. Man känner sig levande, sådär fysiskt sett. Nu sitter jag och försöker varva ner med en mugg rooiboste. Noo val he terååv.

söndag 19 september 2010

Höstlänk

Tog en löprunda i omgivningarna ikväll precis när det började skymma. Jag måste nog i flera avseenden hålla med Sofi. Hösten är enligt mig ingenting att deppa över. Visst tokälskar jag tropisk hetta, jag har njutit så otroligt av den här varma sommaren och hoppas att nästa blir lika härlig. De där dagarna som börjar med solstrålar redan innan klockan sex på morgonen, och slutar med att hettan dallrar över bygden ännu sent på kvällen. Då är det sommar.

Men när sommaren ohjälpligen är slut. När det är höst, då kan man ju ingenting åt saken. Då kan jag njuta av att det är fräscht och friskt i luften, att det doftar fuktig jord, rötter och mossa. Att träden är knalliga i färgerna och att det är sådär vackert vemodigt i luften. Att det blir mörkt på kvällarna, att man måste växla mellan hel- och halvljus när man kör. Att det ligger dimma över åkrarna i gryning och skymning.


Sprang bland annat över Åköströmbron, där vattnet låg spegelblankt och en lätt dimma virvlade över ytan. Fotot är inte taget ikväll, eftersom jag inte har telefonen med mig då jag springer. Men you get the picture.

Det var en ganska anspråkslös runda. En bra sådan. Fötter som tassar mot småfuktigt underlag, lite prassel från kläderna, svettdroppar i pannan. Taktfasta andetag. En groda hoppade över vägen, och kråkor som kraxade någonstans långt borta. Typiskt höstläte.

Pääroaali

Igår var det dags för del två av följetongen "Odla potatis". Del ett utspelade sig här. Igår var det alltså läge att få upp knölarna. Detta göres genom att en kör pääroaali och alltså plogar upp potatisen, medan de övriga i sällskapet agerar potatisplockare.

Det är en ganska okej sysselsättning det där med potatisupptagande. Förutsatt att potatislandet är av rimlig storlek, några bänkar sådär. Och att solen skiner och det är en vacker höstdag. Allt det där stämde in igår, så det var bara att hugga i.

Potatis är förresten sådär storleksmässigt trevligt att plocka. Till exempel lingon = för små. Blåbär = för små. Hallon = på tok för små och sliskiga, och dessutom finns de i taggiga buskar. Potatisar är av lämplig storlek, man fyller en hink på ett par minuter och får hälla ut innehållet i en av päärolåådona som står utplacerade i potatislandet.

När det var potatisupptagartider i dagisåldern brukade man ta med sig potatisar att visa upp i morgonsamlingen om man hittade någon med speciell form eller så. Den här fina potatisen hittade min pappa igår, och mamma hittade ytterligare två hjärtan. Själv hittade jag bara en som såg ut som en utvecklingsstörd kyckling...

Mitt i potatisplockandet kom Öjas antagligen fetaste sork gående genom landet. Helt ogenerat och lugnt klampade han fram emellan oss, det fläskiga fanskapet. Pappa höjde potatishinken för att klubba inkräktaren, men hann inte riktigt och djuret kom undan. För min del hade mastodontsorken gärna fått klubbas, men i ärlighetens namn undrar jag om det hade räckt med en hink. Den hade antagligen bara studsat lite i fläsket.

Jag hörde det där!


Idag hörde jag avlägset hur mamma med trutande mun och silkeslen röst pep följande (översättning till svenska finns inom parentes):

"-Fenn! Fee-enn!" (Sven, Svee-en!)

"-Ööödu hunglo? Kuu du vila ha na? Vakko du vila ha?" (Är du hungrig? Skulle du vilja ha någonting? Vad skulle du vilja ha?)

Och det roligaste:

"-Vill du ha mökk? Elde vill du ha gedde? Mökk elde gedde?" (Vill du ha mjölk? Eller vill du ha grädde? Mjölk eller grädde?)

Seriöst, hör hur det låter: mökk och gedde. Mökk och gedde.

fredag 17 september 2010

I stan

Idag har jag varit i stan nästan hela dan. Så kallade Viktiga Saker. Jo, bland annat lägenhetsärenden var det fråga om. Det kan hända att jag blir tvungen att prioritera om lite vad gäller boende. Få se. Jag ska nog uppdatera er läsare också vad det lider, men det är lite mycket nu. Med både det ena och det andra.


Stannade till vid skogsvårdsföreningens högkvarter när jag ändå körde förbi. Hälsade på Pappa "sakkunnig i skogsfrågor" Kronqvist, som jobbar där.


Inredningsstilen på ett skogvårdsföreningskontor följer temat "skog". Allt som är träaktigt, grönt, kottformat eller har älgmotiv är evigt inne.

Efter stoppet på kontoret drog jag vidare och träffade en som jag hade stämt palaver med, och sedan fick jag i ett huj en massa att tänka på och reflektera över. Fan, i egenskap av blondin är ju just tänkande det värsta jag vet. Och inte hjälper annat än att tänka färdigt heller.

torsdag 16 september 2010

Ett tak, tack

Klippte klart gräsmattan idag. Eller klart och klart. Klar blir den ju aldrig, eftersom det är lite tolkningsbart det där var omgivningen slutar och gräsmattan börjar. När ängar och åkrar övergår i gårdsplan. I min systematiska lilla värld är en gräsmatta rektangulär med knivskarpa gränser så att man tydligt ser hur den är utformad. Gärna med taggtrådsstängsel omkring. Och snälla farbröder i vita rockar med skojiga piller. Nånej, inte det ändå.

Har ringt lite om lägenhetsärenden idag igen. Och gott folk, det ser ärligt sagt dåligt ut. Finns tydligen skralt med hyreslägenheter här i stan. Inte bara att kliva in och säga att man vill ha infrabastu, jacuzzi och inglasat bibliotek på marknivå och sedan välja och vraka. Och nu är det ju inte ens någonting sådant jag söker. Utan bara någonting. Helst med tak över huvudet.

Ikväll drog jag på löpskorna och drog ut och sprang en sväng. En riktigt bra länk i ett beckmörkt Öja. Ljummet i luften och knappt någon vind alls. Några regndroppar stänkte i ansiktet strax när jag for iväg, men det blev inte mera regn än så.

onsdag 15 september 2010

Weed

Klippte bland annat gräs idag. Förutom det klippte jag till exempel några äpplen som fallit ur trädet, samt en näbbmus. Näbbmusen var alltså död innan jag klippte honom. Om han inte var det så är han det nu i alla fall.

Egentligen är det ganska trevligt att klippa gräs. Förutom att det låter så förfärligt högt. Och att jag hela tiden tvingar mig själv med läskiga tvångstankar, som att föreställa mig att jag kör i en sten, så ett av gräsklipparbladen lossnar och flyger rakt in i foten på mig så blodet sprutar och jag blir handikappad för livet.

Eller att en liten sten kommer in under klipparen och slungas ut med en väldig hastighet och borrar sig in i smalbenet på mig som ett pistolskott. Eller att jag halkar framlänges och glider med händerna under hela apparaten så alla fingrar klipps av. När man tänker på vilken fruktansvärd hastighet två knivar roterar med bara någon decimeter framför fötterna är det lätt att fantisera ihop sådana här saker, kan jag berätta.

Det som är roligt med att klippa gräs är resultatet. Att det blir så snyggt och prydligt i en handvändning. Speciellt hos familjen Kronqvist blir skillnaden enorm eftersom gräsmattan alltid är vildvuxen som en savann när någon tar fram gräsklipparen.

Det som är mindre roligt med familjen Kronqvist gräsmatta är - just det - att den är vildvuxen som en savann när man ska klippa. Det gör att gräsklipparen inte orkar jobba särskilt länge innan den stannar, kvävd av våldsamma mängder gräs. Jag var tvungen att starta den typ hundratolv gånger idag. Sista gången den stannade gav jag upp. Det finns en gräns för hur många gånger man orkar rycka igång en gräsklippare på en dag. Får väl fortsätta imorgon.

Baka, baka bulla, del II


Eller kanske snarare baka, baka liten kaka. För förutom att jag alltså bakade bullar igår, bakade jag dessutom kakor för några dagar sedan. Kex, eller småbröd eller vad man nu ska kalla dem. "Kolakakor" stod det i receptet.

De lyckades däremot intill perfektion. När jag snittade upp dem sådär diagonalt och fint så fick jag den där lite sega, knäckiga känslan under knivseggen. Läckert. Hur de smakade vet jag inte i detta fall heller, men de doftade supergott. Tänk Werthers Original fast i form av varma kex.

Baka, baka bulla

Jag anhåller härmed om tusen husmoderspoäng! Minst. Igår bakade jag nämligen bullar. Riktiga kanelbullar med kardemumma, smör, äggpensling och pärlsocker - hela köret. Jag vet inte om det lyckades så bra, för degen ville inte riktigt jäsa. Lite större blev den i bunken och knappt någonting alls när bullarna vilade på plåten.

Skyller lite smått på torrjästen. I mitt barndomshem har det nämligen aldrig funnits normal jäst i små söta paket. Never ever. Istället har vi haft de där osexiga torrjästförpackningarna i kryddhyllan. Små intetsägande påsar som ska fungera precis på samma sätt, och dessutom stå sig mycket längre.

Pscht! Torrjäst är skit. Halva poängen med bakande är ju att få öppna lilla jästpaketet, dofta på den härliga, fylliga aromen av jäst och sedan - det bästa - med fingrarna smula ner den i ljummen mjölk. Konsistensen av jäst är ju bara för ljuvlig. Liknar ingenting annat. Liksom segt och silkeslent och sprött. Och så ska man ens försöka jämföra det med att trasa torrjäst i en plastbunke. PSCHT!


Hur som helst så bakade jag en sats bullar igår. Om än icke perfekt jästa och fluffiga så helt okej i alla fall, tror jag. Hur de smakar vet jag inte, för jag har inte testat än. Som ni vet så sköter jag bakandet, andra får sköta ätandet. De finns i frysen, så om någon skulle förirra sig hit på kaffe kan jag värma dem i mikron och servera kaneldoftande dopp som tilltugg. Inte illa, va?

måndag 13 september 2010

Måndagsrunda

Jag gillar att springa i mörker. I sval kvällsluft i gatubelysningens sken, och vissa partier i beckmörker. Eller ännu finare - en gnistrande vinterkväll under fullmånens blyga ljus. Så sagolikt vackert.

Drog ut och sprang en sen löprunda ikväll. Mörka åkrar på bägge sidor av vägen, då och då lystes vägen upp av en bil. En och annan vindpust prasslade i gräs och löv. Och här och där lyste det så hemtrevligt ur folks fönster. Där i stugorna satt folk och kanske tittade på tv, drack kvällskaffe, surfade, kramades, löste korsord... Vad nu den medelmåttige öjbon gör en måndagskväll.

Det är fridfullt att tänka på att folk sitter i sina varma vardagsrum kvällstid och har det bra. Sedan är det inte säkert att det är så jävla fridfullt i alla stugor alla gånger. Alldeles säkert finns det stugor där det är rent ut sagt usligt. Men det vill man helst inte tänka på när man joggar förbi.

På hemvägen fick jag ett ryck när det var knappt en kilometer kvar. Tänkte dra på lite, och ökade farten tills jag var uppe i ungefär exakt så fort jag kan springa. Bara för att. När det var tvåhundra meter hem trodde jag att jag skulle dö på fläcken, men så nära målet kan man ju inte börja sakta in. Så jag höll tempot ända tills jag dråsade in genom dörren. Så slut att jag hade kräkts om jag bara hade orkat. Dessutom var jag för andfådd för att spy - hur skulle jag hinna det?! Låg och vred mig på hallmattan en stund innan jag samlade ihop mig och snörade av mig skorna.

Håhå. Det var den länken och den måndagen. Tack och adjö.

söndag 12 september 2010

Leveä kuljetus

Igår körde jag in till stan för att handla lite. Precis när jag hade passerat de nästsista trafikljusen före Prisma kurvar en paketbil med texten LEVEÄ KULJETUS in framför mig, ställer sig på tvären över min fil och stannar där med sina blinkande orange ljus.


I förarsätet en skäggig farbror med hästsvans, neonfärgade kläder och tatuerade underarmar som hissar ner sidorutan och håller ut en rödgul skylt som förbjuder mig att fortsätta. Som om jag ens kunde - han står ju mitt ivägen. Tänkte han att jag skulle köra över honom? Fast egentligen... det finns så många idioter i trafiken att det säkert finns dem som hade försökt.

Happ. Så står man här då. I pappas lånade terrängbil som jag inte brukar köra särskilt ofta. Först i en kö av en massa bilar. Borde säkert veta hur man fungerar i dylika situationer. Tyvärr vet jag inte det. Fast jag blir inte det minsta orolig. Litar helt på Herr Skägg med stoppskylten.

Gott och väl en tio minuter står vi nog där. Inget händer, förutom att typen i paketbilen fumlar fram ett tobakspaket och passar på att röka medan han ändå sitter där för öppet fönster. Om jag hade rökt skulle jag ha velat gå fram och be om en tobak jag också. När vi nu ändå sitter och väntar, liksom. Plötsligt halar han in skylten och kör iväg.

Innan jag hinner fundera på vad jag ska göra kommer en ny LEVEÄ KULJETUS-bil och ställer sig på samma plats. Ny skäggig farbror, denna gång med rakad skalle. Ännu mera blinkande ljus på den bilen, och dessutom en massa långa, vajande antenner. Han drar upp handbromsen på sitt blinkande fordon och kommer fram till min bil. Jag vevar ner rutan och försöker se så van ut som möjligt.

"Det kommer att komma fyra hus förbi här" upplyser han mig på finska."Fyra".
"Okej"
"Och vänta tills de har kommit förbi innan du åker"

"Selvä"

"Kaikki neljä. Sä et mahdu sinne!"
understryker han med lite ansträngd röst.
"Selvä" svarar jag lika tydligt. Du kan vara lugn, gubbe. Jag väntar.


Och väntade gjorde jag. Det dröjde nog en kvart innan de fyra husen sakta, sakta kom krypande på varsitt långtradarsläp. De hade antagligen färdats en bit. Och enligt vad jag förstod på gubbens tonfall hade en del trafikanter under resans gång tänkt att de nog ändå ryms förbi. Om man bara kilar sig lite, såhär... håller långt ut till kanten.

Så att sådant på vägen idag.

Pippi

Har suttit i sju evigheter och ytterst tålmodigt försökt installera ett program på datorn utan framgång. Har inte skrikit en enda gång, inte bankat på tangentbordet och inte ruskat om skärmen. Inte svurit, inte gnisslat tänder. Inte ens fällt en liten tår av frustration. Jag har bara försökt, väntat och försökt igen. Som ni ser - jag har varit hur balanserad och mogen som helst. Inte för att det hjälpte, programmet funkade inte ändå.

För det intresserade kan jag avslöja att det var Nokia PC Suite jag försökte få igång. För att kunna överföra bilder från telefonen till laptopen. För tillfället är programmet bara installerat på den stationära datorn i heimgååln, och det betyder att jag inte kan föra över mina egna foton till min egen dator. Irriterande. Inte för att jag brukar fota med telefonen särskilt ofta, men ni vet hur det är - när man minst anar det dyker det upp något som måste fotas, och då har man aldrig sin vanliga kamera på sig.


Denna söndag har jag tillbringat med att titta på Pippi på de sju haven. Den filmen har jag sett senast när jag och min storebror var på bio till Nykarleby när vi var små. Bio Scala, en pytteliten, gammaldags biograf i storleken av ett vardagsrum med några bänkrader och en bioduk längst fram. Det var sportlov, och därför hade man barnfilmförevisning på Scala. Min mommo bodde alldeles intill bion, och därför fick jag och min bror gå och titta på Pippi medan mamma hälsade på mommo.

Det var en upplevelse, kan jag berätta. Att gå på bio. Pippi Långstrump var någonting som sändes så sällan på tv att det var rena julafton när man fick se ett avsnitt. Och nu var det en hel långfilm. Herregud så spännande.

Jag gillar fortfarande Pippi. Även om jag nu satt och irriterade mig över att vissa saker var så bisarra. Som barn tänkte man aldrig på det. Som till exempel att Pippi flög med en säng fäst vid en varmluftsballong till söderhavet för att hämta sin pappa. Men man kan ju inte flyga med en säng! Och herregud - en varmluftsballong är ju evighetslångsam. Man skulle ju aldrig komma fram. Och dessutom drog Pippi i snöret till gasbrännaren när hon skulle landa - det är ju helt fel. När man brassar på med elden så stiger ju ballongen.

När ballongsängen sedan kraschade byggde Pippi och Tommy och Annika ett flygplan av lite brädor och en cykel och flög vidare. Och en sådan kan ju inte lyfta! Propellern snurrar alldeles för långsamt när man ska hålla igång den genom att trampa. Ju.

Samtidigt är det ju det som är hela grejen med Pippi. Det finns inga gränser för någonting. Om Pippis häst kan flyga ifall hon sitter på den och flaxar med armarna - då är det så. Och om man kan flyga med en ballongsäng till andra sidan jorden på några timmar - då är det så. Jag gillar Pippi Långstrump-sagorna, det är häftiga.

Bild: http://malinlilians.blogg.se/images/2009/pippi_58460325.jpg

fredag 10 september 2010

Drömmen

Min pappa känner en typ som tillsammans med sin fru ska adoptera ett barn inom en nära framtid. Hur det nu var så drömde pappa om den där mannen en natt. Att han träffade på honom någonstans - och att han då hade blivit handikappad. Satt och vickade med bara två stumpar till ben.

Varpå pappa förfärat utbrast: "Nej men herregud! Ni sa ju ADOPTERA - inte AMPUTERA!".

Ridå.

Pepp!

Min favoritblogg har jag nog nämnt i något tidigare inlägg, men den förtjänar mera uppmärksamhet. Den här damen är otroligt inspirerande. En riktig träningstjej är hon Sofi, som morgonpowerwalkar, springer löprundor ute i skogen och tillbringar otaliga timmar på gymmet. Dessutom drar hon gruppträningspass, som core och spinning utöver sin egen träning.

Ja, och förutom att hon utöver allt detta studerar, jobbar hon extra på Proteinbutiken där hon säljer bland annat kosttillskott och träningskläder. En riktigt påläst typ som kan det mesta om näringslära och kost, men inte lever något strikt dietliv för det. Och som skriver långa, smarta inlägg med en förbluffande levnadsvisdom. Folk försöker ibland komma med påhopp och elaka kommentarer, men hon har alltid ett genomtänkt, smart svar att komma med.

Sofi är själv helt öppen med att hon har dyslexi, och att stavningen därför är felaktig ibland. Men det spelar faktiskt inte den minsta roll i det här sammanhangen. Känslan och energin hon förmedlar är tusen gånger viktigare!

Och det konstigaste av allt. Hon har nyss fyllt 20 år. Jag har följt bloggen sedan hon var typ 17, och hon var lika mogen, disciplinerad och duktig redan då. Hon har kommit hästlängder längre än många som är mycket äldre. Jag är djupt imponerad. Detta om något är en träningsblogg. Inte en halvdan motionsblogg - utan en träningsblogg. Man blir peppad och fylld av energi av att läsa hennes inlägg! Rekommenderas!

torsdag 9 september 2010

Att förtjäna tio cent

Jag drack för omväxlings skull morgonte i tv-soffan imorse istället för vid köksbordet med tidningen framför mig. Hann knappt slå mig ner i skräddarställning med en filt innan jag fick sällskap. Sven kom tassande, hoppade upp i soffan bredvid mig och kröp sedan upp i famnen och la sig där. Han som annars är en självständig typ, ingen famnkatt. Var tvungen att sitta en lång stund efter att morgonteet hade tagit slut, det var så mysigt att ha en varm, sovande Sven i famnen.

Ikväll gick vi ut och åt med damerna. L:"Hördu. Hämta ett vattenglas åt mig. Du får tio cent om du gör det!".


"Okej!"

onsdag 8 september 2010

Liten skrott


Idag har jag hälsat på en liten och väldigt söt skrott. Skrotten hade dock hunnit bli ganska stor (i alla fall enligt mamman, själv tyckte jag att den var pytteliten) eftersom det tog en stund innan jag hade möjlighet att hälsa på. Jag har varit förkyld och jävlig, och sådant tycker inte småskrottar om. Är man förkyld ska man inte peta på andras nyfödingar, så är det bara. Inte hålla i famnen och sådär urskuldrande säga "Ja, jag borde ju egentligen inte, för jag är så förkyld, men..." när det redan är för sent. Nej men gör inte det då!

När jag blev frisk blev mamman sjuk. Sedan blev även bebben smittad. Men nu äntligen var vi alla friska, och jag fick träffa den nya lilla damen. Och föräldrarna såklart, men dem har jag ju träffat förr. Skrotten var däremot splitterny!;)


Bebisen fick såklart en bok av tant Maja, vad annars? Barnböcker är hur roliga som helst att köpa, jag kan stå och bläddra i dem i evigheter i bokhandeln. Den här gången blev det "Snurran städar", den var komisk. Handlar om en katt som har världens bästa undanflykter för att slippa städa. Typ trötthet, ont i armen eller tuberkulos.

Eller hunger. Som lämpligen botas medelst ketchupmacka. Snurran är en ytterst listig men väldigt dramatisk katt. Lite synd att jag måste ge bort boken bara, hade gärna läst den själv!

Lunch på stan



Varm och skön dag igår, trots att det onekligen är höst i luften. Tillbringade flera timmar på stan medan jag väntade på lägenhetsvisningen på eftermiddagen. Lämpligt nog var L i samma kvarter där kring lunchtid, så vi träffades för lunch på Kokkolinna. Rekommenderas.

tisdag 7 september 2010

Visning

Jag har alltså varit på lägenhetsvisning idag. Så att sådant. Det började med att jag satt och talade med bostadsförmedlaren, och efter ungefär aderton sekunder hade tappat tråden fullständigt. För det första pratade han finska, för det andra pratade han tyst och otydligt och i en-enda-fart-utan-att-pausa-mellan-orden-eller-ändra-betoning så att jag inte visste om han frågade, föreslog eller berättade. Det lät ungefär gnngnnngngkolkytgnngngngngngggnnparvekegnngngngngkeskusta... gnngngngnnglokakuugnngngnggnn neliö.

Jag fick lite panik, ärligt sagt. Tänkte "Herregud, hur ska jag ta mig ur den här situationen?! Hur ska jag få ur mig någonting vettigt? Kanske jag inte behöver någon lägenhet heller, under en gran blir nog bra. Hur fan ska jag komma ut härifrån utan att fejka en sjukdomsattack?!".

Men när jag riktigt spetsade öronen och ansträngde mig började jag förstå en liten del av det ha sa, och kunde föra ett vettigt samtal. Det gick faktiskt riktigt bra, och han hade flera bra förslag. Sedan var jag inne på en annan förmedling också, och där kändes det ännu bättre. Kanske det ordnar sig detta, trots att jag ärligt sagt har börjat misströsta den senaste tiden.

Redan på eftermiddagen var jag på en visning, och den var väldigt lyckad. Lyckad på så sätt att jag verkligen, verkligen inte ville ha lägenheten. Den var rent ut sagt otäck. Det är alltid bra att börja med ett riktigt bottennapp, så man vet vad man vill komma så långt ifrån som möjligt. När man tittar på andra lägenheter kan man säga "Ja, den är ju sjukt mycket bättre än den där jag tittade på först - herregud!".

Favorit i repris


Måriskaffi på Heimdjäälon. Nu följer dusch och sedan cykeltur för att låna en bil av min mor. Sedan ska jag till stan en sväng och det ena med det andra. Låtom oss sparka igång denna dag.

måndag 6 september 2010

Får väl försöka

Imorgon har jag planerat in en så kallad Viktig Sak. Den kan eventuellt avgöra mitt liv för en längre tid framöver. Eller - så kan det bli hur platt fall som helst. Eller ingetdera. Det vet man aldrig. Jobbigt detta med att vara Vuxen och Ansvarstagande på På Alla Sätt Mogen. Det innebär att man måste planera in viktiga saker. Utan att veta hur det egentligen går till. Äh, försök och misstag är väl en bra metod?

söndag 5 september 2010

Sova

Jag borde nog inte ha supit så förbannat igår. Jag menar - ett helt glas vin, var det verkligen nödvändigt? I alla fall kunde man tro att jag har haft århundradets krapula idag, så som jag har sovit. Jag har sovit nästan hela dagen.

Så kan det gå. Som tur är kommer jag alldeles snart att bli vuxen. Då upphör sådana saker som att sova bort en hel dag bara för att det nu blir så. Då blir det allvar i fråga. Måndagsångest, kavaj och portfölj på jobbet, fredagsstädning och annat strukturerat. Halsbränna kanske? Nåja.

lördag 4 september 2010

Lördagssysslor

Lördagen har hittills inneburit några timmars jobb, cyklande i härligt fräscht höstväder och lite annat smått och gott. Var för första gången i mitt Lifv till Hästöskatan ikväll. Eller till Hästöskatans parkeringsplats, ska vi säga. Jag var nämligen och skjutsade min bror som skulle på 30-årsfest.

På vägen hem stannades jag av lagens väktare, som stack in en pip genom bilfönstret och bad mig donera lite koldioxid. Så gärna, svarade jag, lydde order och blåste lite i polisens manick. Det gick inget vidare, jag fick noll poäng. Lite besviken fortsatte jag hem.

För att höja glamourfaktorn en aning denna lördagskväll lyxar jag till det med lite vitt vin.

Godisdag

Godisdag idag. Både för Sven och för mig.



Sven tycker väldigt mycket om sitt godis. Här har godiset för länge sedan tagit slut, men han slickar i sig de sista fragmenten som kan tänkas finnas kvar. Man kan ju ha missat en partikel någonstans.

fredag 3 september 2010

Catfight

Ni kanske har sett hur det ser ut när katter slåss. De har så underliga ritualer för sig så man knappt kan tro att det är vanliga tamkatter. Dessutom låter de helt galna. Som gråtande barn, eller någon slags ylande, brölande monster.


Här har någon filmat två grälande katter och dubbat klippet. Hysteriskt kul!

"If I spray... you stay... AWAY!"

Hört i bybutiken idag

Äldre tant kommer in i bybutiken och muttrar: "Jag har hållit på och krånglat med att byta gardinerna nu hela eftermiddagen. De är så förbannat små de där klämmorna man ska fästa dem i! Och högt uppe sitter de. Jag kämpade fast hela gardinen, och så märker jag att jag har en klämma för lite när jag kommer till ändan. Då blev jag så förbannad så jag rev ner hela gardinen och gick ut!".

Varför kom då tanten till butiken i rasande fart? Jo, hon kom för att köpa en öl. För att avnjuta och pigga upp sig med på fredagseftermiddagen. När man kämpar på med tråkgöra som bara jävlas - då är det trevligt att ha en öl att smutta på.

För fan, tanten. Det var det skönaste jag har hört på länge. Helt rätt.

torsdag 2 september 2010

Ooops..!

Tryckfel är alltid kul. Dåliga översättningar är också kul. Till exempel de där reklambladen för fyrverkerier brukar vara rena underhållningen att läsa. En gång hade man översatt pohjoinen pallonpuolisko, alltså norra halvklotet till "norska bollhalvan". Hur kul som helst. Men den roligaste missen jag sett hittills följer nedan.

Ur Työkaluässäs reklamblad igår.