onsdag 30 december 2009

Så mycket fint

Jag vet inte om julgubben hade förväxlat mig med någon annan, eller om jag verkligen hade lyckats lura i honom att jag har varit alldeles utomordentligt snäll i år - men jag fick massor med julklappar i år. Många. Och fina. Kände mig nästan som ett barn på julafton - eller vänta, jag var ju ett barn på julafton - när jag betraktade högen med paket i famnen. Det är nästan lite pinsamt att få en hel drös med julklappar när man inte längre tror på tomten.


Jag fick till exempel böcker. De är alltid lika roliga att få, oberoende om det är fina och dyra sådana eller mera enkla pocketar. Spelar ingen roll. De känns ändå personliga, för man vet att personen som ger en bok har tänkt på en när de har köpt den; "Den här skulle Maja nog tycka om!".

Min lillebror är jätteduktig på att köpa presenter. Verkligen. Ifjol fick jag en fin Marimekkopenal, just en sådan jag hade önskat mig, samt ett kaffe med tiramisusmak. I år fick jag Kaj Korkea-ahos bok, "Se till mig som liten är". Mitt i prick.

Av mamma fick jag en kamera. En fin, svart Nikon Coolpix. Min gamla kamera hade som sagt gått sönder under hösten, så det passade verkligen bra. Nu kan ni igen se fram emot bilder på superviktiga saker. Tänk halvdruckna kaffekoppar, närbilder på fötter i ullsockor och antagligen lite för många foton på Sven i olika situationer.

Det finaste av allt var julklappen från mina föräldrar. En ljusterapilampa som ska raka spåret till min lilla och ibland ganska mörka lägenhet. Vilken fin tanke. Den ska simulera dagsljus och se till så att jag blir en glad och energisk flicka som skriver på sin gradu under den närmaste framtiden.

Tack snälla för alla fina, fina julklappar. Jag är glad - lite generad, men mest glad - och ytterst tacksam över allt!

tisdag 29 december 2009

Snön vräker ner, tiddelipom

Snön yrde omkring redan tjugo före sju imorse, och fortsatte likadant hela dagen. Inte för att det rörde mig, jag har varit saunapelle på jobbet och bara vistats antingen på väg till, i eller från bastun. Med svetten lackande på ryggen, gummistövlar på fötterna och värsta slaktarföklädet. men bra har det gått.

Klockan tre stod vi morgonskiftare och grävde fram våra stackars bilar på parkeringen. Borstade snö och pulsade runt bilen för att försöka skrapa rutorna. Arbetskamrat C stod nästan dubbelvikt vid sin Saab, med uppdragen huva, snö upp över anklarna och hojtade genom snöinfernot: "Hördu! Nu längtar jag nästan till sommaren..!".

Jag tog en lång tupplur på soffan när jag äntligen kom hem. Bastubad, spring på avdelningen, krig mot snön och till sist en slirig hemresa med bil kan vara ganska uttröttande. Särskilt som det är den tolfte dagen i sträck man jobbar.

Var en sväng till stan med Mor ikväll. Dels som tidsfördriv, men också som matkassebärare. Vore man en taktisk själ skulle man NU köpa julsaker. Det fanns en massa fina grejer för halvassit, fina korgar och ljusstakar som inte var glittriga och krimskramsiga. Jag hatar glitter och krimskrams. Jag tycker att julpynt ska vara grått, vitt och kanske lite gammaldags rött. Utan tomtar och fanskap.

Samtidigt är det ju just nu man är som absolut minst sugen på att julhandla. Jag kan liksom inte på allvar stå och fingra på juldukar så här i mellandagarna. Dessutom är jag lite paranoid. Vem vet vad nästa jul bär med sig? Det är länge tills dess, vad som helst hinner hända. Jag föredrar att bara vänta och se. Som mummuna på jobbet brukar säga: "Vi får bara ta imoot he som komber".



Däremot bidde det två nya kökshanddukar! Jag tycker att det är snyggt med fina sådana, och jag har bara ett par stycken hemma. De här två grårandiga plockade jag med mig.



Hann knappt ta upp dem ur väskan för att vika ihop dem förrän Sven kom störtande. Han skulle naturligtvis provligga dem på studs. Så där för att kolla kvaliteten. Och provbita lite försiktigt i metallöljetten i ena hörnet:)

måndag 28 december 2009

Måndag igen

Så var julhelgen över och vardagen tar vid. För de flesta i alla fall, eftersom det är måndag idag. Jag Ska själv inom kort ställa mig iväg mot jobbet, detta blir dag tio av min tolv dagar långa arbetsputki. När man skiftar och vikarierar blir det så ibland.

Det har gått bra på jobbbet, jag har oväntat fort kommit in i de gamla rutinerna. Trevliga och duktiga arbetskamrater har jag. Tycker att det är så gulligt att man tittar in i rapportkansliet och säger tack innan man går hem för dagen, vilket de flesta brukar göra. Tack för gott samarbete, tack för att vi har hjälpt varandra, och tack för det här gjorda skiftet:)

En morgon mitt i rusningen satt en liten vithårig gumma med sin krumma rygg på sängkanten när jag kom för att hjälpa henne med morgonbestyren och ge henne morgonmål. Hon klappade med handflatan på sängen och tyckte att jag skulle sätta mig bredvid henne en stund. "Så får du vila fötterna lite...".

Det är tur att dessa gulliga, vithåriga gummor med darrig röst finns. För alla är inte riktigt sådana. För ett par dagar sedan var en "jävla kärring" när jag var så pass oartig att jag slängde bort en våt blöja. Jestas, det är väl ändå slöseri! Dyra blöjor!

Sedan uppmanades jag högljutt att "dra åt helvete" när jag nekade en stackars tant att äta kvällsmat. Tänk så elakt av mig att inte låta henne äta. Fast ärligt sagt tänkte jag mest på hennes stackars mage som inte orkar med att äta en fullstor portion karelsk stek tre eller fyra gånger inom en halvtimme... Kan inte vara särskilt hälsosamt eller roligt för den delen att äta så att man mår illa för att man inte kommer ihåg hur det var - hade jag just ätit eller skulle jag precis äta?

torsdag 24 december 2009

Julafton på Heimdjäälon

Vi har fått ännu mera snö! Igår när jag hoppade i bilen kvart före sju på morgonen hade det dråsat ner mängder under natten. Jag såg att plogbilen hade gjort sin vända in på gården, men ända fram till garaget hade den inte skottat. Var lite orolig över att bli fast i snön när jag redan hade bråttom till jobbet. Men det gick bra.

Efter jobbet tog jag en snabb sväng via butiken på hemvägen. Skulle bara plocka åt mig det nödvändigaste så där dan före dopparedan. Det blev nästan en timmes historia på grund av mycket folk, långa köer till kassorna och blockerade Electron-linjer. I sådana situationer är jag oerhört tacksam över att jag inte har en unge i vagnen och ytterligare ett par som hänger i byxbenet, och skjuter en överfull kundvagn fullproppad med blöjor och fanskap framför mig.

Tillbringade eftermiddagen och kvällen med att baka. Lyxbitar är någonting som alltid finns på vårt julkaffebord. Goda kakbitar med romkräm och mörk blockchoklad. Ganska petiga att baka, eftersom det är ett enda gräddande, svalnande, ihopblandande, utbredande och så ska alltihopa frysas en stund för att stelna. Sedan ska man smälta choklad och glasera hela verket, och sedan dessutom försöka skära upp allting utan att det går sönder. Mina bakverk brukar i vanliga fall skapas genom att a) röra ihop saker och b) grädda. Lyxbitar är avancerat för mig.

Medan jag bakade och väntade på att nåot moment skulle bli klart passade jag på att städa. Dammsuga, torka golv och feja omkring.

När allt var klart, golven torkade och kakan klar - då drog jag på mig kläderna och stack ut på en runda i mörker och snöfall. Stora, mjuka flingor som virvlade ner och landade på grenar och kvistar. Och på mig. Jag travade på måfå iväg i kvällen. Andades frisk decemberluft och tittade på julbelysningar och granar på folks gårdar.

Gick bland annat ut så långt man kommer på Vatundzin (Vattungen). En liten holme mellan Öja och Kokkola, där många har villor och sommarstugor. Det var jättefint. Kolmörkt med glittrande ljusslingor här och var. I många fönster lyste ljus, och några hade satt ut facklor på uppfarten. Jag gick med snö knarrande under skorna mitt i snöfallet.

Idag firar jag jul med familjen och faster A. Vi har ätit julmat bestående av skinka, lådor, sillsallad, prinskorv, köttbullar, mammas hemgjorda sill, jullimpa, lutfisk och vitsås. Jag sitter och smuttar på ett (okej två... nå, högst tre) vinglas och vickar på tårna. Brasan sprakar i spisen. Katten sover i soffan. Bröderna är ute på julgubbsuppdrag. Allt som det ska vara.

onsdag 23 december 2009

Från mig till er alla...

Jag fattar inte riktigt detta med julkort om jag ska vara helt ärlig. Att man på färdigtryckta kort, där alltså hälsningen God Jul och Gott Nytt År finns printad, signerar med sitt namn och skickar runt till en herrans massa bekanta. Många av dem sådana man inte haft kontakt med på tjugo år, "men julkort brukar vi i alla fall skicka".

Missförstå mig rätt här nu. Jag blir glad över att få julkort, för det är ont om papperspost nuförtiden. Om man inte räknar räkningarna och senaste nytt från Lidl. Jag tycker att det är fint att någon har tänkt på en när de har suttit och skrivit sina julkort, och jag tycker att det är skoj när ett färggrannt kort ligger på hallmattan. Och det inte är Jehovas Vittnen som pular in ett infoblad, alltså.

Men själva grejen - att man måste skicka alla dessa kort varje år. Att man måste hålla koll på vem man brukar skicka åt, och vem man borde lägga till i listan. Det känns lite krystat. Hoppas att ingen som har skickat et kort åt mig känner att de måste, eller att jag tar illa upp om jag inte får något kort. De kort jag får blir jag glad över. Punkt slut.

Framför allt hoppas jag att folk inte tar illa upp över att de inte får något ihoppysslat eller ens köpt julkort av mig. Jag har nämligen inte skickat ett enda. Därför vill jag här ta tillfället i akt och passa på att sprida lite glitter och tomtar i bloggform.

Så:

Alla ni som räknar er till mina vänner och bekanta, ni vet vem ni är. Sådana man möter med ett "Heeeej!" och en kram när man råkar springa på någonstans. Sådana som ringer och frågar hur läget är, sådana som man far på kaffe eller vin eller öl med. Sådana man går ut och gå med, eller drar till stranden med. Sådana som har mitt telefonnummer i sin mobiltelefon, eller som man med en nick eller ett ögonkast känner igen i en folkmassa.

Alla ni som jag på något vis är släkt med, eller som är släkt till släkten. Eller som är ingift eller sällskapar med någon av mina släktingar. Som jag har något slags släktskap eller dylika band till.

Alla mina fina studiekompisar. Sådana som jag någon gång har gått i samma skola eller klass tillsammans med. Från första klassen i lågstadiet till dagen idag. Alla trevliga bekantskaper jag fått via skola och studier både i Vasa och Åbo. Alla ni som jag lunchat tillsammans med för 2,60€ på diverse studenthak.

Alla jag någonsin har jobbat tillsammans med. På alla olika arbetsplatser genom åren. Alla arbetskamrater som man har haft skoj med, som man har stressat med, och som man högst antagligen har retat upp sig på vid något tillfälle. Och som man absolut säkert själv har gått på nerverna vid flera tillfällen.

Alla fina bloggläsare från olika orter som har hittat hit på olika vägar. Tack för att ni läser, och hoppas att ni fortsätter att följa mig. Vissa av er har jag aldrig träffat, men jag vinkar genom cyberrymden åt er alla.

Alla som känner att de passar in under någon eller flera av dessa kategorier, eller som bara råkar ramla in och läsa detta, samt alla andra - jag vill önskar er en riktigt, riktigt God Jul, och ett framgångsrikt och lyckligt Gott Nytt År!

tisdag 22 december 2009

Vad pågår i mitt huvud på nätterna egentligen?

Som jag tidigare har nämnt har jag en underlig förmåga att drömma de mest bisarra saker. Ibland är det bara konstiga snuttar eller fragment av helt konstiga detaljer, eller saker som inte ens i teorin skulle kunna vara möjliga. Ibland drömmer jag en repris av någonting som hänt på dagen (som att jag köpt nya skor), men med en ny twist (som att jag hittade ett gammalt, värdefullt femtiopennismynt under sulan i mina nya skor, och att jag sålde det till en apa i kostym på Tavastgatan).

För ett par nätter sedan drömde jag att jag av någon anledning gick in i en bank utan att ha något egentligt ärende. Jag tog bara mekaniskt en kölapp och fick så småningom komma fram till betjäningsdisken. Kom på att jag kunde passa på att utföra något ärende när jag nu hade chansen, så jag kanske frågade någonting om min internetbank eller vad det nu var.

Sedan gick jag vidare, men av någon anledning befann jag mig snart på nytt i banken, och hade igen tagit en kölapp. Igen utan att ha något ärende dit överhuvudtaget. Dessutom satt en kompis' mamma bakom disken, så situationen var än mer pinsam. Vad skulle jag hitta på för ärende den här gången?

Jag stod och grubblade för mig själv, och kom fram till att jag nog skulle be att få ta ut 30€. Vilken smart lösning! 30€ kan man ju nämligen inte lyfta från en automat, man kan närmast lyfta 20 eller 40€. Helt naturligt. Ähum.

När det var min tur att bli betjänad skulle jag inte alls lyfta några pengar. Tydligen skulle jag hämta ut ett nytt bankkort. Vilken tur, jag hade ändå ett ärende. Utan att jag visste om det visserligen, men ändå. Damen i kassan räckte mig kortet, och en blankett att skriva under.

Plötsligt var bankkortet inget bankkort, utan en påse dropp, med slang och kanyl och allt. Det fick jag i min hand när jag hade signerat blanketten. Jo, det var hemskt viktigt att man hämtade ut sitt dropp, sa damen bakom disken. Hennes dotter hade visst haft jättestor nytta av sin när hon hade varit med kompisarna på charterresa här nyligen. De hade i princip levt på lonkero, fnissade damen. Krapula varje dag! Och i den värmen... Inte konstigt att de hade vätskebrist.

Så nog var det tur att jag hämtade ut mitt dropp. Vill ju inte få vätskebrist heller.

Kall runda

Har företagit mig en löprunda i tolv minusgrader. Igen peppade jag mig själv genom att mumla: "Bah! Det här är ingenting. Ingenting, I tells ya! Har väl skidat i minus tjugoåtta hur många gånger som helst". Men nog var det ganska kallt. Mitt ansikte hade vid hemkomsten frusit fast i ett stelt leende/grin, som inte mjukades upp förrän en halvtimme senare.

Hade rustat mig i dubbla långkallingar under löparbrallorna, samt dubbla handskar och mössan nerdragen ungefär till nästippen. Ur den sistnämnda pustade jag ut vita moln med jämna mellanrum.

På tillbakavägen hörde jag dundret från en snöplog, och sekunderna efter såg jag hur den kom dånande emot mig. Insåg att det inte finns något att göra och ingenstans att fly. Jag kommer att bli inmurad i snö vare sig jag vill eller inte. Men det var en snäll fabo som körde plogbilen. Han saktade in när han såg den lilla pricken som ettrigt kom springande i snöyran, och passerade mig i snigelfart för att inte täcka mig i snö.

Nu ska jag ge mig av mot jobbet. Kvällskift väntar. Ajöken!

måndag 21 december 2009

Trötta fötter

Jag har fortfarande inte till fullo ställt om hjärnan från jag-gör-lite-vad-jag-vill-så-länge-det-lustar-studerande till fullfjädrad arbetstagare. Jag är alldeles slut, både rygg och fötter värker, och jag skulle helst av allt dra någonting gammalt över mig ikväll. Får man gå och lägga sig tio över fem? Ja? Nej?

Samtidigt vet jag ju att det är en vanesak. Efter en vecka eller så är man inne i rytmen och kan duuna på som vanligt folk. Men ni andra som jobbar inom vården, eller annars med jobb som innebär att gå och springa hela dagen - vad har ni för skor?

I somras hade jag vanliga sandaler, sådana som man bara stiger i. De var jättedåliga. Nu försöker jag med sportsandaler, riktiga märkesskor som visserligen har några år på nacken men borde vara av helt okej kvalitet. Men mina fötter är helt slut efter en dag på jobbet. Visserligen är det normalt med tanke på branschen, men finns det inga skor som skulle underlätta?

Crocs vägrar jag att sätta på mina fötter. De är för det första så dyngfula att det gör fysiskt ont att titta på dem, antagligen mera än smärtan i fötterna. Dessutom är de äkta modellerna dyra, och jag vägrar att betala för sådant som är så fruktansvärt fult. Och så tror jag faktiskt inte att Crocs är bra för fötterna. Jag vet inte varför, men jag tror bara inte det. De ser klumpiga ut, som träskor i gummi.

Sådärja. Under mitt bloggande har jag hinkat i mig två stora koppar kaffe, och känner att jag piggnar till lite. Jag fattar inte hur folk klarar sig utan detta svarta guld. För mig är det ett måste för att inte bli en urvriden trasa framåt kvällen. När jag kom hem från jobbet hade jag två alternativ: antingen att stupa omkull i soffan och vakna dödsslut och förvirrad två timmar senare, eller att vippa in en kaffeskvätt och fortsätta som en normal människa. Det första alternativet lockar alltid mera, men i slutändan funkar det andra bättre.

söndag 20 december 2009

Jag tog en tidig kväll

Jag var dödsslut igårkväll. Efter att ha suttit med Sven i famnen framför tv:n en liten stund kröp jag faktiskt till sängs strax efter tio(!). Det har nog inte hänt på många år, men både fötter och huvud var trötta efter en lång dag med jobb och annat påtas. Låg visserligen och tittade på tv i sängläge ganska länge efter det, men ändå.

Imorse ringde alarmet 05.55, och jag tryckte på snooze-knappen en gång. En halv minut senare hördes ett litet men ettrigt krafs på sovrumsdörren. Sven påpekade att det var lika bra att kliva upp direkt. Så sant. Han är smart, den där katten. Satte alltså fötterna i golvet och sparkade igång dagen.

De är förresten fyndiga de där gubbarna och gummorna på åldringshemmet. Många av dem har glimten i ögat, och vissa berättar lustiga eller intressanta historier. En liten, söt tant berättade inlevelsefullt om barndomens färder till julkyrkan. Allt detta med lysande ögon och det lilla grå håret på ända.

En riktig bullerbyhistoria där barnen packades in i fårskinn och plädar och for iväg med häst och släde med klingande bjällror. Under gudstjänsten väntade alla hästar utanför kyrkan i kölden. Hemfärden for i en rasande fart, för hästarna var frusna och ville in i stallet. Deras häst var så ivrig att han av misstag skenade förbi deras gård och fortsatte uppför backen till grannens stall av bara farten!

En annan gumma på hundra minus några år ger noggranna direktiv om vad hon vill ha för kläder på sig, och har stenkoll på vilka plagg som finns på vilken hylla. "Tömde ljsus böxuna, å svart bluuse på nedersta hyllå. Ljuus strumppona till". Man märker att hon är intresserad av kläder och har bra smak. När jag frågade vilket halsband hon ville ha till den svarta blusen sa hon att vi lämnar bort det idag, eftersom blusen hade några paljetter vid halslinningen. "Ja siir ut som juulgrene annås!".

En gammal tant, även hon dryga nittio, var i fredags med inva-taxi och en anhörig som ledsagare till Chydenia köpcenter i centrum. Tänk, i fredagsrusningen strax före jul! Med rullstol till bland annat Suomalainen Kirjakauppa för att köpa böcker i julklapp åt sina söner. Sådant är häftigt.

När jag skulle ge ögondroppar åt en gumma fick jag sikta en stund för att få dem att komma rätt, och gumman fnissade: "Sidu tå ja har så små öögona. Ja e som Virolainen, höhö!".

Vid väderleksrapporten en kväll, satt många av åldringarna och tittade på tv:n i samlingsrummet. Jag tänkte att det kanske var svårt att se, så jag sa med hög röst i örat på en nästan döv gumma: "De har lovat fortsatt kallt!". Hon såg lite fundersam ut och vände sig mot mig. "Jo, men nog har den ändrats den där Finska kartan. Ena armen är borta!".

lördag 19 december 2009

Jobb

Efter den där kalla kvällspromenaden i byijin sov jag gott en natt och gick sedan till jobbet. Vad bra att man har ett extraknäck att ta till under långhelger och lov. Nu har jag fått mycket jobb under en tid framöver, det känns bra!

Hade inte satt min fot på stället sedan jag avslutade min jobbsommar där i augusti. Jag kände mig alltså lite ringrostig när jag drog på mig vårdarkläderna och tog plats på rapporten vid skiftets början.

Några jag skötte i somras fanns inte kvar mera, vilket nog var väntat. Många av dem är ju väldigt gamla. Vissa rum stod tomma, men i de allra flesta hade någon ny flyttat in. Största delen av vårdtagarna var ändå kvar, och de flesta i nästan samma skick som i somras. De är sega, våra gamlingar! Man kan inte annat än bli imponerad.

Det var mycket att hålla i minnet eftersom jag inte var riktigt varm i kläderna, men jag tror att det gick helt okej. I alla fall kändes det som ett helt lyckat skift när jag satt och skrev det sista i kansliet innan jag gick hem för kvällen.

Det blev kvälls- + morgonskift de här två första dagarna. Som vanligt hade jag svårt att sova inatt, det brukar jag ha i sådana fall. I alla fall om jag är ovan. Det är svårt att slappna av när man har en så begränsad tid på sig att varva ner. Jag letade länge efter sömnen och vaknade sedan klockan 05 utan att kunna somna om. Trots det var jag ganska pigg när jag hoppade i bilen och åkte mot jobbet.

Har haft en helt okej dag idag. Trevliga arbetskamrater och lagom bråttom. Så där så man hålls på tårna, men ändå hinner göra en sak färdigt innan man tar itu med nästa. Ikväll har jag hunnit med lite pepparkakshusbyggande och -spritsande, kaffe med parenteserna och ett avsnitt Lyxfällan på tv3 Play.

Skulle paketera in en julklapp ikväll, och bredde ut ett ark presentpapper på golvet. Genast kom Sven smygande, som alltid om det låter som att någonting är på gång. Han spatserade beslutsamt fram och lade sig bekvämt tillrätta. Mitt på presentpappret. Flyttade lite på honom och började mixtra med julklappen. Sven gav mig en irriterad blick och lade sig på pappret igen. Mitt på. Slickade lite förstrött på det jag försökte packa in.

Flyttade på katten igen, och la honom på golvet intill pappret. Han puttade lite med tassen på en tejprulle, men vände snart ryggen till och fjantade nonchalant iväg. Nästan så jag kunde höra honom sucka: "Slipp då! Paketera själv om det är så jävla viktigt...". Sven vill alltid vara med.

fredag 18 december 2009

På tur i byn

Fick lite rastlöshetssyndrom igår kväll och kände för att sträcka på benen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar att vara ute i mörkret i hembyn. I Åbo vågar jag inte gå vart som helst ensam hur sent som helst, och man måste alltid åtminstone välja upplysta vägar, eller platser där det finns folk. I Öja kan man trava iväg med mörker som omsluter en på alla sidor om man så vill.



Det var en fin och stjärnklar kväll i byn. Knappa sexton minusgrader och snö som knarrade under skorna. På en del ställen var det så tyst att man hörde sitt eget hjärta slå och blodomloppet susa i öronen. I många fönster lyste ljusstakar och stjärnor, och på många gårdar ringlade sig utebelysningen kring buskar och träd.


Kallt var det så klart, andedräkten stod som ett vitt moln ur munnen, samtidigt som kragen och huvan täcktes av rimfrost. Men det blåste inte, och luften var torr och behaglig, trots kölden. Gissa om det satt bra med en varm dusch, torra kläder och en tallrik fisksoppa efter det?

torsdag 17 december 2009

Typer på tåg. Igen.

Men nog är det väl konstigt detta med tåg. Att det finns så himla många slags typer samlade på ett så obehagligt litet utrymme. Jag kunde idag presentera en liten skrift som kan kallas "Typer på tåg, del 87".

- En liten ilsken tant som såg ganska harmlös ut på avstånd, men som mumlade giftiga kommentarer åt sina medresenärer om de råkade störa henne. Dessutom luktade hon ganska starkt av sprit, så där för att vara nio på en torsdagsmorgon. Stötte dessutom ihop med henne igen efter att vi hade bytt tåg, då hon var i restaurangvagnen för att beställa lonkero. Men då var ju klockan redan tio över elva. Alltså i princip partytid.

- Ett par som hade uppenbara problem att hitta sin plats. Kvinnan talade med kväkande, gäll röst, lite som en groda på helium. De hade plats nummer 10 i vagn 2, och kunde inte för sitt liv fatta var det var. Trots att platserna alltså är numrerade i ordning. Beroende på i vilken ända av vagnen du stiger på går det alltså från lägre till högre tal eller tvärtom. Läser du (dessutom högt för dig själv som dessa två gjorde) "45-44-43-42-41-40..." och så vidare så säger logiken att du ska fortsätta åt samma håll. Tids nog kommer du till nummer 10. Ändå krånglade paret på och skulle tränga sig tillbaka för att kolla om de ändå inte hade passerat 10:an redan. Detta när gången är full med folk.

- Någon som luktade uppenbart och väldigt starkt av kodynga. Håll i minnet att jag alltså är uppväxt på landet och inte har det minsta emot lite gödsellukt. Om det förekommer där man kan vänta sig att det kan lukta dynga. I en ladugård. Nära en kohage. Lite varstans på landet överlag. Men inte kan man för faa-an sitta i en tågvagn i föuskläder och stinka! Lite som det där med att folk stinker av svett så det sticker i ögonen, eller luktar kvävande starkt av rakvatten. Det är oartigt mot ens medresenärer.

- Det värsta av allt: killen som satt vänd mot mig och tittade på film på sin laptop tillsammans med sin flickvän. De delade hörlurar, och satt lite snuttigt och höll varandra i handen. Jag vet inte om killen på något sätt var så inne i filmen att han inte märkte vad han gjorde, men plötsligt tar han den hand han inte håller i flickan med och gräver sig länge och noggrannt i näsan. Borrar runt en lång stund med fingret - och stoppar det sedan i munnen! Jag bara stirrade. Gjorde han verkligen det där?!

Inte nog med det. Han gör en runda till i näsan. Gräver, gräver, gräver... fnyser lite, och gräver igen. Tar ut fingret ur näsan. Och. TORKAR DET PÅ TÅGSÄTET. Han torkar snor på sätet.

På!

Sätet!


Två gånger dessutom.

Jag kan inte komma över det. Han torkade tammefan snor på sätet.

onsdag 16 december 2009

Lång dag med bra avslutning

Vilken lång dag det har varit. Den startade med att jag traskade ner till gymmet och fördrev en stund med metallskivor och stänger medan Radio Rock dånade i högtalarna. Därefter via skolan på lunch och sedan ett snabbt ögnande genom lite papper innan vi tog plats i tentsalen.

Om det blev någon framgång i dagens tent vet jag icke. Närpes hävdade att hon drar till med en bäverhistoria om inget annat hjälper. En bäverhistoria är till exempel när man inte har en aning om hur den nordamerikanska bävern har kommit till Finland, och det råkar komma en sådan fråga i ett biologiprov i... tja, till exempel Närpes Högstadium. Då hittar man på en liten saga om en liten bäver som kommer åkande i sin lilla båt över de sju haven och kammar därigenom hem lite säälipisteitä av sin lärare.

Har suttit på ett rejält seminarium idag efter att vi var klara med tentandet. Klockan sju var vi klara. Då hade vi fått höra på två gradupresentationer, två opponeringar, samt sida för sida gått igenom två graduavhandlingar. Och det utan bensträckare eller andra pauser.

Kände helt klart att både kropp och själ var ganska möra efter dagens utmaningar. Därför funderade jag i ungefär två millisekunder när det blev tal om att gå och dricka lite vin på hemvägen.

Åh, vilket bra val. Vi slog oss ner kring ett bord där ett stämningsfullt ljus flämtade och njööööt av rödvin och avslappning. På tom mage efter en lång dag kände jag mig närmast lite lullig när jag cyklade hem i kölden. Tuff dag, men en bra avslutning!

tisdag 15 december 2009

Fast i hissen

Ikväll när jag skulle ut en sväng kom inte hissen. Jag hörde hur den startade från bottenvåningen, och jag kunde på displayen följa dess färd våning för våning uppåt, men plötsligt stannade den mellan två våningar. Nå, jag tog trapporna ner.

När jag kom tillbaka testade jag på jävelskap om hissen skulle komma ner till bottenplan. Det gjorde den. Eftersom jag är lite nyfiken ställde jag mig i hissen, tryckte på knappen upp till min våning och väntade med spänning på ifall den skulle funka. Icke. Den stannade igen mellan två våningar, och denna gång med mig på skjuts.

Som tur är jag inte det minsta hissrädd, så jag åkte upp och ner några gånger, och varje gång stannade hissen mellan två våningar. Mellan trean och fyran, mellan tvåan och trean, mellan fyran och femman. Men aldrig så att man kunde kliva ur. När jag hade lekt klart kom jag fram till att den här hissen visst bara stannar på första våningen. Bara att kliva ur och ta trapporna upp.

Vill minnas att jag fastnade i peffans hiss en gång också. Kvällstid var det, och jag höll som bäst på att tala med Emma i telefon. Inte heller då blev jag särskilt skärrad, jag hade haft en pissig dag och fräste någonting med "...jaha, och nu sitter jag fast i hissen också!" åt Emma.

Tenttider

Känns betydligt varmare idag, fast termometern visar nästan exakt det samma som igår, så när som på en grad. Konstigt hur snabbt man vänjer sig ändå. Kan i och för sig ha en hel del med luftfuktigheten att göra också. För den här råa, kalla kylan som finns här är inte alls samma som en torr kyla i de norra delarna av landet. Den letar sig ända ner i luftrören och kyler genom märg och ben.

Idag började jag dagen med att plugga lite till morgondagens tent här hemma. För att få en paus, frisk luft och lite lunch i magen hoppade jag på cykeln och trampade mot akademihållet framåt eftermiddagen. Idag fick jag ner en - ganska liten, men ändå hel - portion lasagnette med köttfärs. En kopp kaffe på det uppe i logopedin med flickorna satt bra.

Sedan fortsatte jag att plugga i skolan med förvånansvärt bra flyt. En stund satt en annan logopedist och höll mig sällskap, men till sist var jag ensam kvar och läste. En bra stund. Tenten är imorgon eftermiddag. Håll tummarna!

måndag 14 december 2009

Lätt!

I stunder som dessa kan man vara nöjd över att man inte längre bor i Hallisbyn, som jag gjorde under de två första åren i denna stad. Under barmarkssäsongen fungerade det ypperligt. Men under de där kallaste dagarna var det nog ett eget litet helvete.

Då hade jag dessutom en mycket skranglig cykel. Och cyklade två dagar i veckan till Skolgatans Daghem för att ge talterapi tidigt på iskalla vintermorgnar. Det dagis som befinner sig ungefär exakt så långt borta som möjligt från Hallishållet räknat. Jag tror att det blev elva eller tolv kilometer tur-retur.

På något vis är det skönt att ha någonting sådant i bagaget. Man kan fnysa "Ha! Det här?! Det här är ingenting, ska jag tala om för dig!" för sig själv när man cyklar till skolan i tretton minusgrader. Iklädd en Gore-tex-vinterjacka. På världens bästa cykel. På fem minuter.

Köldknäpp

Dagens notering: Det gör ont i tänderna om man grinar för mycket i nedförsbackarna när det är Mycket Kallt och man åker cykel. Bäst att hålla truten stängd. En av mina svaga sidor.

Köld

Nu har vintern kommit till Åbo! Och det med besked. Jag trodde först att mina ögon spelade mig ett spratt då jag noterade -13 grader på termometern i köksfönstret. Men nog är det ett vinterlandskap som ståtar där ute, alltid. Rimfrost och snö och glittrande grenar. Dessutom lyser en klar sol med modiga strålar. Det var ett tag sedan.

Jag hade tänkt ta en tidig start och dra till skolan, alternativt biblioteket för att skriva på en skoluppgift, men det känns inte särskilt lockande i denna kyla. Har istället bullat upp med kompendier och vetenskapliga artiklar för att jobba hemifrån istället. Jag har ju allt här, det brukar bara vara så svårt att sparka igång sig själv när man sitter hemma.

Svårt eller inte, nu ska här skrivas. På återhörande när jag har producerat minst en sida!

-------------------------
Tillägg klockan 13.09

Klar! Uppgiften analyserad och bearbetad. Två sidor text, tre vetenskapliga referenser - allt enligt reglerna. Jag tycker att jag med gott studiesamvete får cykla till skolan och ta lunch nu. Måste printa lite grejer också. Brr!

söndag 13 december 2009

Kvällskaffe

Om någon förresten undrar över varför det förekommer så lite bilder i bloggen nuförtiden, och känner att de saknar min ständiga kavalkad av viktiga närbilder på skosnören, tidningsbuntar och skrynkliga lakan så finns det en förklaring. Min kamera har nämligen slutgiltigt bestämt sig för att den inte vill vara med längre. Den är död, "virihuevil" som min pappa skulle säga.

Tills vidare får ni alltså nöja er med textremsor och en och annan skojig bild tagen med webkameran.


Som till exempel den här damen som dricker kvällskaffe. Notera den drömmande blicken. Den säger "Österbooooooootteeeeeeeeeen".

Men vad säger min mun egentligen?!

Det såg lite kallt ut. Jag tänker på strippan som var ute på tobak utanför strippbaren nere på hörnet. De brukar ofta sitta på huk där utanför och ta sin lilla rökpaus på kvällarna när man passerar. Det ska man unna dem, tycker jag. Men ändå - när det är minusgrader och snön singlar ner, och tjejen står ute med cigaretten i nypan önskar man att hon hade någonting annat än en Mycket Kort Kjol på sig. Å andra sidan kompenserade hon med att ha imponerande långa skaft på stövlarna. Riktiga vadarstövlar, bara hängslena som saknades.

Efter att jag hade varit och lyft lite skrot söndagskvällen till ära, vek jag in via ett snabbköp på hemvägen. Tänkte köpa en understrykningspenna, jag pluggar så mycket bättre då. Men inte fanns där några sådana. Limstift och tejp och block och kuvert fanns, men det hjälpte ju inte mig. Frågade för säkerhets skull flickan i kassan om de hade understrykningspennor. De hade de inte, sa hon.

Det konstiga när jag talar finska är att jag plötsligt drabbas av någon slags språklig störning. Jag tänker en sak och säger en annan. Det dumma är att jag ofta säger precis tvärfel, som nej när jag menar ja. Sedan känns det så dumt att plötsligt ändra mig, så jag står fast vid det jag just har sagt fast jag vet att det inte stämmer. Åt flickan i kassan sa jag till exempel ungefär att okej, jag har tent imorgon så jag tänkte bara fråga...

Det stämde ju inte, inte har jag tent imorgon. Av någon anledning sa min mun "huomenna", och så var jag tvungen att hålla fast vid det. Kassaflickan skrattade och tyckte skämtsamt att jag nog är sent ute om jag tänker börja läsa nu, och jag höll med. Ajaj, så lat jag är som börjar läsa först kvällen innan. Vilket inte ens var sant.

En gång när jag gick i gymnasiet frågade en av mina finska skidbekanta var jag gick i skola. När jag sa att jag gick i det svenska gymnasiet frågade hon om det var det som fanns i Sandhagen. "Kyllä!" sa jag med eftertryck. Fast det är verkligen inte sant. Jag menade nej, men sa ja. Det ligger ett finskt gymnasium där, jag minns inte vad det heter. Hon frågade ännu en gång om det verkligen var den skolan jag gick i, och jag bedyrade igen att jaa-a, det var det. Helt tvärtemot!

Som sagt. Språklig störning på hög nivå.

Julhandel

Tog idag cykeln på ganska hala gator till centrum för att kolla runt lite i de söndagsöppna butikerna. Det var inte så särdeles mycket folk i farten, men visst märks det att det lackar mot jul. Söndagar är ganska bra dagar att handla på, för folk verkar faktiskt i viss mån låta dem vara vilodagar och hållas hemma.

Men jag tycker fortfarande att det är fel att butiker ska vara söndagsöppna året runt. Inte för annat än för att jag tycker synd om de anställda. Så intensiva liv har vi väl inte att man måste kunna handla jämt? Jag unnar butikspersonalen lediga söndagar, det gör jag. Det finns ändå så många yrken som innebär helgjobb, låt butikerna vara stängda. Det räcker gott med att en och annan kiosk och bensinstation är öppna på söndagar.

Jag handlade faktiskt ett par julklappar under min stadsvända. Flera kommer jag inte att köpa, för de ska ju dragas på tåget norrut också. Inkommande vecka har jag en tent och en ganska omfattande inlämningsuppgift som ska avklaras. Ska plugga till tent ikväll, och imorgon tar jag itu med uppgiften. Få se hur långt jag kommer.

lördag 12 december 2009

Städutrustning

Om jag var lite mera praktisk skulle jag montera isär min dammsugare på fläcken. Jag skulle med några enkla handvändningar bygga sladdvindan och skruva ihop den igen. Sen skulle hon dammsuga lyckligt i alla sina dagar. Dessvärre har jag tummen centralt placerad, och har inte den blekaste om hur en dammsugare är funtad på insidan. Så jag dammsuger tillsvidare under svordomar, emedan apparaten envist drar in sladden hela tiden. Den mekanism som ska stoppa sladdindragandet är nämligen sönder. Dammsugandet är en kamp - jag stretar åt ett håll och dammsugaren åt det andra. Frustrerande.

Trots en motsträvig dammsugare har jag idag sysslat med lite städning. Dammat mattor på balkongen, dammsugit och moppat golv. Jag har blivit så avancerad i mitt saniterande att jag numera iklär mig gummihandskar vid dylika aktiviteter. Tror att jag har influerats av "Sillä siisti", ett av mina favoritprogram. Fördelen är att man känner sig väldigt seriös inför sin uppgift (tänk hjärnkirurg som med ett snap-ljud drar på sig vinylhandskarna inför en svår operation). Nackdelen är att händerna luktar gamla bildäck efteråt.

På eftermiddagskvisten fick jag besök av Närpes som kom övertraskande på en glöggmugg i snöfallet. Vi diskuterade som sig bör bajs, blöjor, kräk, operationsärr och annat som känns lämpligt vid kaffebordet. Ja, jo, vi har båda två jobbat med åldringar kanske jag ska tillägga. Man kan liksom inte riktigt närma sig ämnet utan att det blir en del sådant snack.

Söndag imorgon. Kanske man skulle utnyttja söndagsöppettiderna och försöka sig på lite julklappsletande? Känns lite småstressigt att spurta till närmaste bensinmack för att köpa spolarvätska och isskrapor som panikgåvor kvällen före julafton.

Jo, det har kommit snö i Åbo! Väldigt lite visserligen, men ändå så att man tydligt ser att det är vitt på marken. Cyklade förbi Domkyrkan nyss, och såhär i snöskrud, upplyst av strålkastare i mörkret och med en tänd gran intill, ser den riktigt mäktig ut. Som ett julkort.

fredag 11 december 2009

Heja Abbe

Har suttit som klistrad vid datorn den senaste tiden. Inte för att blogga - utan för att läsa. Jag har hittat en så fantastiskt bra blogg. Jag håller på "läser ikapp" som bäst, för bloggen börjar 2005, och jag har ännu inte hittat ett tråkigt inlägg bland alla hundra-, eller kanske tusentals.

"Heja Abbe" skrivs av en pappa med två söner. Den ena, Abbe, har en kromosomavvikelse som heter 22q11-deletionssyndromet, eller som vi blivande talterapeuter känner till det - Catch22. Syndromet kan innebära olika handikapp eller karakteristiska grejer, till exempel hjärtfel, njurproblem, långa fingrar, tår som spretar lite och olika slags talproblem. Abbe har till exempel det som man kallar submukös gomspalt (ursäkta för mitt användande av talterapiterminologi) vilket gör hans tal väldigt svårtförståeligt eftersom många talljud saknas.

Det är en så jävla bra blogg så jag vet inte var jag ska börja beskriva den. Man får följa med deras liv och hur det funkar att ha en son med ett handikapp som kräver till exempel besök hos fysioterapeut och talterapeut, inlärande av stödtecken och olika operationer som man tvingas till. Men ändå är det inte en blogg om en sjuk eller handikappad pojke. Det är en blogg om en gullig och finurlig son och hans skojiga upptåg, varvat med anekdoter om hans lustigt lillgamla och observanta storebror.

Det som också är lustigt är att pappan skriver ut Abbes tal precis som han säger det, ibland med en "översättning" inom parentes när det behövs; "Niin aph-aph!" [=min pappa!]. Men allt eftersom man följer med bloggen lär man sig tyda Abbes tal, och behöver inte ens läsa parenteserna.

Läs! ---> http://www.hejaabbe.com

Den där vardagen var det, ja

Förvisso. Som en av kommentarerna till mitt föregående inlägg påpekade så heter denna blogg "en alldeles vanlig vardag". Jag hade visst glömt det, och svävat iväg lite. Till en vardag hör ju oftast - i mitt fall - studier, föreläsningar, löprundor, dammsugning, utbärande av sopor, kokande av makaroner och en och annan kaffekopp under filten i soffan. Väldigt sällan raveparty, champagne eller fallskärmshoppning, om vi säger så.

Jag har såklart läst alla kommentarer och ska likt jungfru Maria ta dem till mitt hjärta och begrunda dem. Så jag kommer nog att skriva ett och annat inlägg om mitt icke-lyckade vasastuderande, mina julplaner och vad jag vill jobba med när jag är färdig, och annat ni föreslog. Bra med idéer nästa gång man torkar ihop i hjärnbarken.

Den här veckan har bestått av till exempel seminarium, printande av artiklar och material samt lite annat skolrelaterat. Dessutom har jag ringt många och jobbiga samtal till diverse instanser, och samtidigt svettats floder och darrat som ett asplöv. Jag avskyr att ringa Viktiga Samtal, och den här veckan har jag fått sitta i telefon i många omgångar och skickats hit och dit mellan avdelningar.

Men! Nu är samtliga ansökningar ivägskickade till rätt personer, och jag väntar bara på tillstånd att få köra vidare med min forskning. Det är nämligen inte bara hej-och-hå att skicka ut lite vad man tycker när man ska göra en undersökning. Först gäller det att ordna med tillstånd och forskningsplaner och bilagor och utförda pilottest och hela rumban. Innan man alls får börja kontakta folk och komma igång med själva undersökningen. Men det är bara bra - ordning och reda ska det vara.

onsdag 9 december 2009

Bloggtorka

För er som någon gång behöver en soffa att sova på, kan jag helt tryggt bjuda ut min. Den är jätteskön att snarka i. Jag har nämligen själv prövat. Av misstag.

Imorse vaknade jag klockan halv sju, mysigt nerbäddad i soffan. Lite förnärmad traskade jag till sängen och sov en stund till. Det känns lite bortkastat att ha glömt att gå och lägga sig. Man går ju liksom miste om en natt.

Bestämde imorse att jag nog borde ta en bloggpaus. Jag har nämligen ingenting vettigt att skriva om för tillfället. Jag har inte hört någonting skojigt på länge, förutom K som berättade om jul-Zorro, men det har jag redan skrivit om. Inte har jag sett någonting skojigt, förutom gubben som trasslade in sig i sin cykel i parken i söndags. Har skrivit om det också. Jag har sannerligen inte gjort någonting skojigt på evigheter.

Så istället har det blivit en massa tråkiga dagboksinlägg om väder och vind och eventuella kurser jag har gått. Tråkigt och meningslöst. I ett sista desperat försök vänder jag mig till er - vad ska jag skriva om? Är det någonting jag har glömt att berätta? Har ni någon rubrik ni vill att jag ska behandla? Eller ska jag hålla en kort bloggpaus för att få lite bloggaptit?

Även om du inte annars brukar kommentera - släng in en kommentar nu. Ge mig tips och inspiration. Eller bara en fritt formulerad rubrik, så hittar jag på en text som hör till.

tisdag 8 december 2009

Glöggtider


Ah! Laddar med en mugg varm glögg efter dagens strapatser. Är det juletider så är det. Här ska jag passa på att rekommendera Valios osockrade glögg. Godaste glöggen!

Slääppareh

Hastade ner på stan och lunchade med Bror idag. Vid bordet bredvid satt en hop typer och pratade högljutt. Åh, GUD vad jag ska njuta när jag slipper höra detta evinneliga slääppandeh dag ut och dag in. Det är någonting med det som får det att klia i mina öron.

Jag är medveten om att österbottniska dialekter för all del inte är så himla vackra heller. Till exempel jakobstadsspråket med sina "sido, hödo, to!", eller Kållby där man snackar om "stakana" och "betana" när man menar "stavar" och "bitar". Eller bosundungdomarna som skränar "he vart två-noll åt vi!" när de spelar beachvolley på stranden. Åt OSS, heter det.

Men när ett helt gäng pojkar och skränar "neeh, va fittan... de e nu så fittit siisti att man baaah... näää. Helt fittit sjuuuukt". Jag får utslag i min hjärna av sådant. Det låter rent ut sagt för jävligt.

Nu var inte alla som satt kring bordet släpare. Både Bror och jag urskiljde tydligt åtminstone två ålänningar "näjnäj, schuu stycken, vettu!" och en vasabo "hondennan tidennan", och båda gick att lyssna på. Men resten av schacket var en bunt slääppareh.

måndag 7 december 2009

Detta med finska språket...

Det är väl ingen nyhet att jag är synnerligen svenskspråkig ända in i märgen. Som österbottning, uppväxt i en i princip svenskspråkig by och dotter till två helt svenskspråkiga föräldrar. Hela släkten är så svenskspråkig man kan bli. Jag har en kusin jag inte träffar särskilt ofta, som har en finskspråkig pojkvän, that's it.

Eftersom finska nu inte är mitt eget språk står jag liksom lite utanför det och ser på det mera objektivt. Ni vet som när man säger ett ord många gånger, och till sist konstaterar att det ju låter helt konstigt. Heter det verkligen snöre och strut och armbåge? Eller som när man lyssnar på japaner som talar sinsemellan och bara hör en massa konstiga gnällanden och gurglanden.

En sak har jag funderat på. När nu en gång "ett, två" heter "yksi, kaksi" - varför heter inte "åtta, nio" "yhdeksän, kahdeksan" då? Varför heter det "kahdeksan, yhdeksän"? De låter ju relativt lika, varför kommer de inte i samma ordning då, för logikens skull? I mina öron låter det bakvänt att åtta heter kahdeksan och följs av yhdeksän. Jag frågade en gång av sambo Maisa varför det är så, men hon hade överraskande nog inget bra svar. Stirrade bara frågande på mig och konstaterade: "Jaa-a kuule... en tiedä...". Hmpf.

Och varför heter det inte "audossa", utan "autossa"? Det heter ju koti - kodissa. Logiken säger då att det borde heta auto - audossa.

Ingen ordning alls på det finska språket, ju. Inte konstigt att jag inte kan det!

Skit samma

Mår lite illa. Jag vet inte om det är för att jag borde dricka kaffe. Men samtidigt är man inte så sugen på kaffe när man mår illa. Skit samma, jag provar en balja...

Har tittat lite på peppar.fi:s julkalender på nätet, där varje lucka representeras av en bloggare som berättar om sig själv och sin blogg i en liten filmsnutt. Efter varje snutt får man "tycka till" om luckan och reportaget, kryssa i typ "glad", "intresserad", "arg" och liknande. "Skit samma" är en kategori också. Nästan alltid är det någon som kryssar i någon av de två sistnämnda. Jag undrar - varför? Är det inte ruskigt onödigt? Om jag tycker att någonting är skit samma så bemödar jag mig inte om att påpeka det. Hm.

Dagens I-landsproblem: möblerade om lite för skojs skull igårkväll. Det blev ungefär tusen gånger sämre än det var innan. Jag fick leidon och orkade inte flytta tillbaka möblerna. Latheten segrade.

Måndagsfeeling

Lite segt imorse. Konstigt hur hela kroppen kan känna att det är måndag, hur vet den det? Torkade hjälpligt av cykelsadeln med ärmen och rullade till skolan. Det mesta av gruset i ögonen brukar försvinna i första nedförsbacken.

Gästföreläsning på programmet under förmiddagen. Det gick helt okej, fast jag gäspade lite väl ofta. Bättre än hon på första raden som somnade i alla fall:) Satt och tog lite anteckningar och ska försöka sammanställa det till någon slags rapport. Samlar man ihop 15-20 timmar av sådant får man en kurs som heter Aktuell Logopedisk Forskning godkänd.

Så. Har kollat mailen och annat nödvändigt. Borde ringa lite Viktiga Samtal, men det nappar inte riktigt. Tänkte dra ner på stan en sväng. So long, people!

söndag 6 december 2009

Folk

Det såg ut att göra lite ont när den något överförfriskade gubben snubblade omkull i Kuppisparken ikväll. Otroligt att han hölls på benen så länge, tänkte jag när jag travade förbi. Han gick nämligen nästan så bredbent det är möjligt och koncentrerade sig dessutom på att leda en cykel. Att manövrera allt detta samtidigt blev till sist för mycket, och han stöp i backen intrasslad i sin cykel. Skränande PERKELE så att det nog hördes till andra ändan av stan.

En stund senare kom nästa herre emot mig på en grusväg. Han gick lite lustigt, lyfte på benen högt och överdrivet, ungefär som om han gick i djup snö eller vadade i ankeldjupt vatten och inte ville stänka. Nykter var han nog, men skulle kunna vara någon som har haft en stroke eller någonting, och fått motoriska svårigheter. När vi möttes stannade han och flinade brett och utropade på finska: "Och ingen vinter blir det..!". Jag fnissade lite inombords, men höll artigt med; nej, det är verkligen inte mycket till vinter ännu i år.

Han såg ut som om han skulle ha velat stå och diskutera väderlek och vindförhållanden en stund, men jag skyndade vidare. Bakom mig hörde jag honom hojta: "Om vi ändå kunde få lite snö!". Vilken lustig farbror.

Blågult och blåvitt

Gissa var jag har varit i helgen? Ledtråd: det är stort, blågult och ganska överskattat.

Jag har alltså varit på IKEA. Tittade på de sedvanliga prylarna, och drack en god kaffekopp i caféet som ligger halvvägs. En liten flicka satt med sin mamma och tjöt, först över att hon inte ville ha någon glass. Då tog hennes mamma en liten glasstugga för att visa att det var en god sådan. Då tjöt flickan för att hon ville ha glassen. När hon fick den tjöt hon för att mamman hade tagit en bit så att glassen inte längre var hel. Ah!

Köpte bara några småsaker, som grytlappar och annat jag behövde. Ett par små julklappar hittade jag också. Det var smockfullt på parkeringen, men inte särskilt långa köer inne i butiken. Till kassan tog det bara några minuter. Överraskande nog.

Idag är det Finlands självständighetsdag. Flaggan vajar strax utanför mitt fönster, och jag känner mig lite patriotisk. Det här landet har lite speciella traditioner när det gäller firande av vår stora dag. I andra länder är det ledig dag, fest och parad. Vi tänder ett blekt, blåvitt ljus, tittar på Okänd Soldat och följer med när presidenten skakar hand i flera timmar. Men det är egentligen en fin tradition. Till skillnad från alla andra högtider i detta land, då "fullast vinner"-attityden gäller, är självständighetsdagen mera en fråga om vördnad och respekt för fosterlandet.

fredag 4 december 2009

Hungern

Klockan börjar bli halv åtta. Jag är inte hungrig idag heller. Överväger att äta en bit papp och skölja ner med ljummet vatten. Ungefär så smakar ju allt annat också. Och papp med vatten är ju faktiskt billigare än till exempel köttbullar.

Advent

Jag har aldrig under min barndom fått en chokladkalender. Inte en endaste gång. Ingen av oss barn har fått det, förresten. Chokladkalender har inte varit grejen hemma hos oss. Det var väl någon gång i skolan man hörde om att andra hade sådana, och då fick man nys om att sådana överhuvudtaget fanns.

Vad vi däremot fick var riktiga tv-julkalendrar. Min moster i Sverige postade varje år, exakt varje år, varsin julkalender åt oss barn i Finland. Vi fick alltså öppna luckan tillsammans med programledaren i barnprogrammen. Under åren med Sunes Jul, med Kurt Olsson och allt vad det var. Släng er i väggen, ni som hade chokladkalendrar!

(Jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om chokladkalendrar för barn. Jag tror nämligen benhårt på det där med godisdagar. När vi var små fick vi godis på lördagar. Ingen godisdag = inget godis. Inte ens en endaste en! Att plötsligt under en månads tid få för sig att man ska få en chokladbit varje dag är ju helt dumt. Men det är ju bara min åsikt.)


Hur som helst. När jag var uppe i Österbotten nu senast, kommenterade jag just detta, att vi aldrig hade några chokladkalendrar som små, i min mors närvaro. Med följden att jag fick tillsänd mig en chokladkalender ner till Åbo till lillajul. Tack, mamm!:)

torsdag 3 december 2009

Fungerar - fungerar inte - fungerar

Likt norska blinkers. Fungerar - fungerar inte - fungerar - fungerar inte. Imorse när jag skulle starta datorn var det bara död och kadaver och usligheter. Det gick inte ens att öppna den. Ikväll surrade den utan problem igång, nätet spelar likt ett urverk och livet ler. Jag är skeptisk. Litar inte till fullo på denna maskin. Det verkar ha en vilja of its own.

Igår travade hela klassen iväg på stan för att gå ut och äta middag. Som en liten gemensam samling innan vi yr iväg på jullov allihopa. Inte ännu förstås, men om någon vecka sådär. Vi gjorde samma sak ifjol och det var uppskattat. Dessutom tyckte vi alla att vi var värda lite mat och vin och skratt efter veckans strapatser.

Det var så klart trevligt. Lagom okomplicerat, så som det ska vara. Den som hade möjlighet dök upp, och det visade sig vara hela klassen så när som på ett par-tre stycken som inte var i stan. Beställde in ett par flaskor vin och mat och tillbringade en mysig kväll på Panini invid ån.

Vi är en ganska relaxed klass, skulle jag säga. Visst har vi väl haft våra dispyter, men det är väl inte mer än väntat när vi är ett så litet ämne och umgås så intensivt under ganska ibland stressiga former. De där kvällarna när vi umgås utanför skolan brukar vara jättelyckade, och man är ofta nästan svettig av skratt när man bryter upp.

Som när Närpes fick äran att smaka vinet, eftersom hon satt i ändan av bordet. Fick en slurk i sitt glas, tvinnade det lite världsvant, smakade och nickade mot servitrisen. Åt oss andra kommenterade hon: "Som vi säjr i Närpes - eje lättsupi!".

Eller K som berättade om gången då hennes pappa fick för sig att ändra lite smått i familjens jultraditioner. Istället för att tomten kom och delade ut julklapparna det året kom - Jul-Zorro.

Idag har jag haft först en kurs, sedan avslutning på en annan kurs, sedan ett snabbt besök på treornas posterpresentation, lite skrotlyft, klädtvätt och besök av min bror. Känner att det småningom börjar vara läge för en kopp kvällskaffe och soffläge.

onsdag 2 december 2009

Frost

Redan igårkväll när jag var ute på en (riktigt bra!) löprunda i mörkret på lite nya vägar, kände jag att det var köld i luften. Pustade ut små moln genom munnen, och så nöp det lite i kinderna när det kom enstaka vindar på sina ställen.

Imorse då jag traskade ut och skulle låsa upp cykeln var den vit av rimfrost. Sitsen hade varit täckt med små vattendroppar som nu hade frusit och satt som berget. Inte ville jag tina isen med röven heller, för då skulle jag bli rejält blöt i häcken. Jag tog av mig vanten och värmde loss rimfrosten med min bara hand. Funkade bra, men om någon granne kikade ut genom fönstret fick de nog se någonting konstigt. En brud som står och smeker en cykelsadel med ömma rörelser. Hm.

tisdag 1 december 2009

Saker jag inte tycker om:

-Printrar som inte printar det man vill att de ska printa.

-Folk som går långsamt och/eller ivägen.

-Vanliga människor som försöker vara svåra.

-Snö som befinner sig någon annanstans än i molnen eller på marken. Som till exempel i luften, i ögonen, innanför kragen eller längst ner på byxbenen.

-Vitlök

-Folk som luktar vitlök

-...eller svett

- Våta och håriga hundar i soffor och sängar.

- Smörpaket utan lock

- Strumpbyxor eller långkallingar

- Sådana där silverarmband som består av en massa "klossar" som man kan sätta ihop och ta isär och köpa nya delar till. Världens enklaste easy-way-out-present för en karl. Köp ett sådant armband och du kan köpa en tilläggskloss med en bokstav eller symbol till varje födelsedag och jul i resten av ditt liv! Nomination tror jag de heter - fula som stryk.

Men mest av allt:

-Ett segt och långsamt Internet. Aaaaaarrrrrgggh!!!

Kursstart

Det är jobbigt detta med att ha Eget Ansvar. Det betyder att man ska göra saker och ting enligt Eget Samvete. Till kursen som börjar imorgon har vi fått en lång lista på artiklar som hör till den. Sammanlagt en sjujävla massa sidor. Poängen är väl att man ska välja ut det man tycker är viktigt och förbereda sig för föreläsningarna genom att läsa in sig på ämnet. Jag printade ut fyra av artiklarna, vilket i sig var en lämplig mängd. Sa mitt samvete. Mitt samvete har inte ännu sagt att jag ska läsa dem, dock. Jag väntar på order från samvetet. Dumdidum...

Kursen som börjar imorgon handlar om pragmatiska kommunikationsstörningar. Första året, när vi precis hade börjat studera logopedi och höll på att lära oss de olika termerna, var det någon som frågade vad pragmatik betyder. Talets pragmatik är nämligen en grej som är lite svår att förklara. Den pragmatiska delen av talet är i stort sett att veta vad man kan säga och när. Man kan alltså göra rent pragmatiska fel i talet, fast man annars kan uttrycka sig helt förståeligt, förklarade professor S.

"-...som hur då? Till exempel vad då?" var det någon som dristade sig till att fråga.
"-Jamen... ah..! Som att man inte säger att man är skitnödig när man sitter och äter med folk!" utbrast professor S.

En utmärkt förklaring, på min ära. Jag kommer aldrig att glömma vad det innebär att ha en störning i talets pragmatik.

Äta maten

Jag har fortfarande ingen aptit. Inte ens pyttelite. Jag har inte varit hungrig på flera veckor. I Öja fick jag tvinga i mig morgonmål och glömde till och med att dricka kaffe under dagen, vilket ledde till super-huvudvärk-typ-nästan-migrän en kväll. På kvällarna åt jag ofta någonting för att föräldrarna lagade mat och åt, men självmant hade jag nog antagligen glömt bort det. En kväll när vi for på kaffe med L och B, frågade mamma innan jag gick ut om vi skulle och äta eller om jag redan hade ätit.

Svaret blev nej och.... eh, nej? Jag hade inte kommit ihåg att äta någonting sedan morgonmålet, och klockan var efter åtta på kvällen. Jag är inte hungrig, inte sugen. Jag mår nästan illa när jag tänker på mat. Jag har blivit en sådan där jobbig typ som bara "åh, guuuuud jag har glömt att äta idag, hihi!". Jag har aldrig fattat mig på sådana, hungrig blir man ju nästan jämt.

Maten smakar ingenting, jag vill inte ha. Idag petade jag in lite ris och fyra vege-bullar. Smakade nada, nothing. Dessutom satt jag och segade uppe i logopedin i en evighet innan jag ens orkade dra mig ner till caféet. Äta är bara jobbigt just nu. Kan man inte få dropp istället?

Bleka stackare

Det här årets treor ser precis likadana ut som vi gjorde för ett år sedan. Närhelst man dyker upp uppe i logopedin sitter de där. Lite bleka om nosen, med statistiska analyser på hälft på den öppna datorskärmen. Ihopsjunkna och klädda i mjukiskläder. Då och då kvider någon eller svär högljutt, och en del har nästan panik i blicken. Framförallt ser de absolut slutkörda ut. De sitter där när man går hem för dagen, och de sitter där när man kommer dit på förmiddagen. Försöker man säga någonting käckt i stil med: "Ojdå, har ni varit här hela natten, höhö?" får man bara ett tomt ögonkast tillbaka.

Det är forskningsövning på gång. Kursen heter Övning i psykologisk forskning och innebär en massa, massa svårt och tidskrävande arbete som ska presenteras både muntligen och skriftligen och visuellt på en poster. Vi höll på hela hösten och samlade in material, gjorde inlämningsuppgifter och jobbade på vårt projekt. Det tar på krafterna att göra sådant som är både jättesvårt, petnoga, tidskrävande och dessutom hålla på med allting flera månader i sträck.

Hu, jag minns forskningsövningen med en rysning. Vi var alldeles utmattade när vi till sist fick presentera våra resultat på den officiella posterpresentationen. Då är alla lite finklädda och smuttar bål, och så kommer det publik och tittar på och ställer frågor. Själva slutklämmen är ganska pampig på så sätt, men herregud så mycket jobb det ligger bakom.

Och så är tredje året överlag en jävla jobbig historia. Förutom det där forskningshelvetet och kandidatavhandlingen hade jag en afasiklient två gånger i veckan, och så läste jag 10 poäng statistik också, för det klarade jag inte året innan. Det kändes som semester att lyfta åldringar på heltid efter det...

Otroligt!

Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag,
för Majas Internet funkar idag - hurra, hurra, hurra!

Jag har ringt till det heliga DNA och rett ut oklarheterna. Jag måste ge bolaget beröm, för kundbetjäningen funkade verkligen bra. Efter att ha lyssnat på Barry White en inte särskilt lång stund alls kom jag fram till personalen på stället. En hjälpsam dam som pratade utmärkt svenska och verkade serviceinriktad.

Hon ordnade med räkningsstrulet, men sa att hon inte kunde någonting åt den tekniska delen, alltså att nätet inte funkar, eftersom hon jobbade på faktureringssidan. Men! Hon bad mig noggrant förklara problemet, frågade upp alla detaljer, skrev ner allting och sa att hon skulle meddela teknikavdelningen. Till sist bad hon om ett telefonnummer så att hon skulle få tag på mig igen.

Högst fyra minuter senare ringer damen upp mig och förklarar vad som kan tänkas vara problemet, hur jag ska lösa det, och vart jag ska vända mig om det inte lyckas. Nu funkar nätet! Bra, DNA - just så ska man göra!

måndag 30 november 2009

Ineffektiv

Ja-a, vad ska man säga. Detta har inte varit den effektivaste dagen i mannaminne, om vi uttrycker saken så. Jag har med minimal ansträngning åstadkommit tre pilottestningar, varav två utspelade sig i Sverige. Tänkte fixa ett par till, vet inte vem jag ska antasta...

Den ordinarie lunchrätten hade hunnit ta slut när jag slarvade mig till skolans café sent om sider. Jag fick nöja mig med uppvärmda broilerbullar till mat. Nå, inte var det något fel på det egentligen. Andra viktiga saker jag har gjort idag är till exempel att sitta och störa klasskompis K som jobbade på sin gradu.

Jag har inte sett något solljus idag. Det var nästan skymning när jag cyklade till skolan, och nu har det bara blivit mörkare. Det märks sannerligen att det är sista november.

Sitter i Kliniken och skriver, eftersom den inte är bokad mera på hela dagen. Mitt framför ögonen finns den gigantiska spegeln man kan se igenom från andra sidan väggen. Jag ser bara mig själv. Och konstaterar att jag nog måste klippa mig.

Krångel och fanskap

Satan i gatan, mitt Internet fungerar icke. Eller Internet som fenomen funkar ju, men nejförbannat att jag kommer åt det hemifrån. Jag undrar vad som är kruxet denna gång. Misstänker att DNA inte riktigt fungerar som det ska. Jag har nämligen IGEN fått en betalningspåminnelse, där man hotar med att koppla ur nätet om jag inte betalar 24 pix fort som attan. Men jag HAR INTE fått någon räkning, varken i pappers- eller e-form! Vad är det man påminner om?!

Nog för att jag i vissa avseenden kan anses vara yr, men räkningarna mina betalar jag i alla fall. I den mån jag får dem. De räkningar jag inte får brukar jag inte betala. Duh! I DNA:s fall känns det som om jag aldrig får några räkningar - bara påminnelser och fanstyg. En gång fick jag till och med hot om indrivning och prick i registret och allt vad det var. Utan att ha fått minsta räkning innan. Mig veterligen ska man nog ha fått både räkning och påminnelse innan sådant sker.

Nå, hittills har jag snällt betalat det de har frågat efter, men det börjar smaka surt. Jag tror bestämt att jag ska ringa upp DNA och skrika några väl valda ord åt tanterna och farbröderna där. I verkligheten kommer det inte alls att gå till så. Jag kommer antagligen att stamma: "Sorisorisori men jag har inte fått någon räkning, ursäkta så hemskt mycket!". Säger personen i andra änden av tråden någonting till svar kommer jag antagligen att skrika "Förlååååååååt! Jag ska aldrig mera störa!" och slänga på luren. Sådan är jag.

söndag 29 november 2009

Gott folk, fäst blicken till höger!

Efter att ha pynjat och klurat en stund lyckades jag helt själv påta in en besöksräkande i min blogg! Med tanke på mina teknikkunskaper - för att inte nämna mitt tålamod - kan detta ses som en bedrift i sig.

Det kanske började vara på tiden, med tanke på att jag har bloggat sedan april 2008. Jag har alltså ingen koll på hur många som kan tänkas ha hittat hit fram tills nu. Lite synd.

Bisarrt

Mitt huvud är en enda bioduk på nätterna. Jag drömmer massor, och ingenting hänger ihop eller spelar egentligen någon roll. Ibland kan jag knappt komma ihåg vad jag drömt och vad som har hänt på riktigt. Bara en massa lösryckta scener som verkat helt bisarra.



Inatt till exempel. Jag tappade en tand. Jag fick arbetslistorna från mitt jullovsjobb, och såg att de hade prickat in mig på julafton, trots att jag hade meddelat att jag inte kunde komma. Katten rymde och kom med mig till bybutiken när jag var där. Jag hade lagt upp ett klipp på bloggen där jag sjöng en sång jag hade skrivit själv. Jag försökte packa in en länkkkorv i ett paket, men det lyckades inte. Och en miljon andra saker.


Cyklade iväg till Makuuni och hyrde en Beck igårkväll. Den var bra. De brukar vara det. Beck är den enda typen av film med beskrivningen thriller jag orkar titta på.

lördag 28 november 2009

Stan

Hoppade på Den Gröna och rullade ner på stan en sväng på eftermiddagen. Ibland när jag cyklar förbi Domkyrkan, vilket jag ofta gör flera gånger dagligen, slås jag av hur stor den är. Man glömmer liksom bort att den står där när man skyndar förbi. Jag har bott här i 3½ år och fortfarande inte satt min fot i den. Borde nog gå in och i alla fall kika någon gång.

I stan var det som väntat mycket folk. Det kommer nog att vara såhär fram till jul nu. Eller det kommer rättare sagt att bli värre och värre fram till jul. När jag parkerade och låste cykeln på torget, stod plötsligt en liten pojke alldeles ensam på trottoaren intill. Med uppspärrade ögon gallskrek han "ISKÄÄÄÄÄÄÄ!!!". Han hann skrika två gånger innan en annan pojke, antagligen hans bror kikade fram ur busskuren intill och hojtade att han ska komma dit. Inte skulle det vara kul att vara liten och borttappad i folkmassorna nu när det är sådan rusning...

Annars var det den vanliga mixen av människor i rörelse. Tonåringar med Väldigt Mycket Smink, finlandssvenska damer som pratade högt i mobiltelefon och allt däremellan. Och så jag. Som köpte årets första julklapp.

Raggare, va

Hade min bror på snabbvisit i förrgår kväll. Förutom att sitta i soffan och snörvla visade han mig bland annat följande.

Som en trevlig start på lördagen, titta: http://www.youtube.com/watch?v=PQdVeMjjGKs

a) Nej, jag vet inte vem det är eller varifrån det kommer. Verkar vara ett program från svt1 i alla fall. En dokumentär kanske?

b) Nej, jag har inte lärt mig hur man ska infoga Youtube-klipp på riktigt. Om någon kan lära mig är jag idel öra!

---------------------------------
Tillägg efter lite googlande:

Det är tydligen ett klipp ur en svensk dokumentärserie som heter Spångens Snickeri, vilket ligger i Norrköping. En trevlig typ är det i alla fall:)

fredag 27 november 2009

Dagens

Eftersom jag inte är riktigt på hugget blir det en lista ikväll. Har sett den åka runt på allehanda bloggar en tid nu.

Dagens vill ha: Några tända ljus, men jag har inga:(

Dagens klädsel: Under skoldagen klänning, kofta och leggings, sedan träningskläder och nu mjukisbrallor, top och långkofta.

Dagens smink: Var inte särskilt högtravande. Foundation och lite bryn och fransar.

Dagens frisyr: Efter gymmet är det diadem och svans som gäller.

Dagens händelse: Kursen med vår duktiga gästföreläsare.

Dagens planer: Lägga mig i soffan en stund ännu, sedan sova.

Dagens saknad: En liten, mjuk katt som sällskap.

Dagens dummaste: En konstig räkning som damp ner. Detta ska kollas...

Dagens sjuka: Det konstiga textmeddelandet jag fick. Antingen skickade någon fel, eller så sitter just nu någon och skrattar åt mig. Jag bjuder på det i så fall.

Dagens drog: Kaffe och snus.

Dagens kram: Inte en endaste liten.

Dagens köp: Åh, det var nog den där kaffekoppen under första pausen i föreläsningen. Mina bäst spederade 1,30 på länge.

Dagens godis: Inget godis.

Dagens humör: Otäckt.

Dagens ord: Jalusi!

Forskning

Först och främst: nej, ingen pilottestning idag ännu. Satsar istället på måndag eller tisdag. Då borde jag också ha fått det jag behöver för att kunna köra vidare med projektet.

Känner att jag skulle behöva ett stort kontor där jag kan sitta och se viktig ut nu framöver. Ett skrivbord i massiv ek med stora pappersbuntar och tjocka böcker på. Där skulle jag sitta på en gammaldags skrivbordsstol och titta på mina papper och då och då mumla "hmm...". Som pappa Rudolf i Sunes Jul.


Skulle någon komma och störa mig i mitt viktiga arbete skulle jag ge dem ett strängt ögonkast och väsa "Sch! Jag forskar!". Sedan skulle jag tända en cigarr och sucka "Låt se, var var jag nu...". Så har jag nämligen alltid trott att det går till när man forskar. Alternativt att man står i labbrock med skyddsglasögon och tittar på vätskor som bubblar i olika behållare och rör.

torsdag 26 november 2009

Senaste nytt

Uppdatering: Frågeformuläret godkänt och klart! Imorgon ska jag pilottesta om jag får någon att ställa upp på det. Sedan kör jag vidare med tillståndsansökan från kommuner och annat grejs. Kan bli bra, detta!

//Graduskribenten

Åh, dessa rikssvenskar!

Rubriken ska sägas med positivt, beundrande tonfall. Okej att jag inte annars har så mycket till övers för den rikssvenska kulturen. Förutom då mina mostrar, fastrar, kusiner och kusinbarn och andra släktingar som befinner sig där.

Men idag hade vi igen en gästföreläsare från Sverige, och åh vad de är bra i jämförelse med våra inhemska! De är pedagogiska, tydliga och underhållande. De kan sitt ämne, och de kan lyfta fram det på ett sådant fängslande sätt. De uppträder framför åhörarna.

Och språket! Det rikssvenska språket är så levande, så flytande, så varierat och målande. Det låter som om de skulle läsa poesi eller sjunga en sång när de talar. Det finns så många ord för att nyansera språket - och de använder kluriga uttryck och vackra ord. Allt är mjukt och följsamt. Annat än detta "puhe-kieli-perkele" som vi finländare är vana med.

När en finländsk föreläsare drar en kurs är det pang-bom-undervisa som gäller. Mening radas efter mening. Ord efter ord. Jag brukar börja gäspa redan efter åtta minuter, om inte tidigare. Vi har ofta föreläsare med finska som modersmål, vilket gör språket så begränsat. Man fattar, visst - men någon show är det inte fråga om.

Det är någonting med de där svenska professorerna och experterna. De är så... coola. Idag har jag suttit och utan att ens blinka en gång följt med en föreläsning om demenssjukdomar. Föreläsaren - en stilig man med kostym och slips, med en snygg Powerpoint-presentation. Började med att kort och tydligt presentera sig, på ett just så där naturligt och personligt sätt som svenskarna gör.

Sedan gick vi in på ämnet, han varvade korta anekdoter med faktarutor och teori. Då och då en fallbeskrivning. Allt flöt ihop och bildade en naturlig helhet. Det känns som om man sitter och lyssnar på någon som helt apropå förklarar någonting intressant.

Det som är typiskt för svenskarna är också dessa bensträckare. Alla svenska föreläsare talar en kort stund, max 50 minuter, en timme innan de säger "Såja, då tar vi en kort bensträckare då!". Och så får man gå ut ur föreläsningssalen och sträcka på sig lite, ta en kaffekopp eller annars bara ta lite frisk luft. Så enkelt, och får en att bli tio gånger mera vaken. Lite skillnad mot dessa våra inhemska föreläsare som lätt kan hålla predikan hur länge som helst.

Imorgon bitti fortsätter vi!

Skolarbeten och telefonskräck

Skulle börja på med skolarbeten klockan nio sharp imorse. Trodde inte ens själv på att det projektet skulle lyckas, så jag kände mig ganska nöjd när jag ändå inte senare än halv tio tog plats vid en dator i biblioteket.

Nu har jag klurat det sista (hoppas jag) på frågeformulären. Återstår bara att sammanfoga två delar till en helhet och skicka den till handledaren. Kommer att ske idag. Är det grönt ljus blir det pilottestning kvickt som ögat. Så fort någon ställer upp. Någon..?

Så har jag ögnat igenom det mesta (mycket slarvigt, men det räknas ändå) av förhandsmaterialet till kursen som börjar idag på eftermiddagen. Nu har jag suttit och sökta fram kontaktuppgifter till en massa instanser runt om i landet som jag ska börja ringa runt till. Ugh, jag hatar att ringa åt folk som jag inte känner. Undrar om det känns lättare om man har förklädnad när man ringer upp? Lösmustasch, kanske..?

Det går segt i början, men ni vet ju hur jag funkar. Först ingenting, sedan ingenting - sedan, så!

onsdag 25 november 2009

Skolaskolaskola

Cyklade i duggregnet mot skolan för att sitta på föreläsning på eftermiddagen. Först lunch i skolans café dock. Idag vankades grisfilé med pepparsås. Jag knaprade i mig nästan en hel skiva, tillsammans med lite ris. Några strån rivna morötter och sallad till. Jag vet inte vad som har tagit åt min aptit, men jag är fortfarande inte det minsta hungrig. Igår åt jag dagens första varma mål efter åtta på kvällen. Stekte hela fyra köttbullar med en liten näve pestopasta. Måste man äta ikväll igen?:(


Efter att ha suttit på föreläsning, som egentligen var lite mera som en diskussionscirkel, travade jag upp till logopedin för att printa material till den kurs som vi ska gå i morgon och på fredag. Det blev en rejält tilltagen bunt att klämma ner i väskan. Ska ögna igenom så mycket jag orkar ikväll. Tror inte att man måste läsa allt innan kursen.


Jag hade redan hunnit vänja mig vid att ha den turbosnabba uppkopplingen som finns i Öja. Där hinner man inte ens tänka på en webbsida innan man är där. Här funkar det helt okej till normalt slösurfande, men - jag kan inte titta på Lyxfällan på webb-tv!

Kanske inte..?

Kanske det inte var något virus heller. Igår hoppade minsann texten av och an, och lustiga rutor blinkade som värsta julbelysningen. Till och med muspilen åkte av och an över rutan och klickade på vad som kom i dess väg. Det såg ut som om fan själv hade tagit datorn i sin besittning. Idag funkar burken som vanligt igen. Hm.

Igår hoppade jag på tåget söderut ungefär vid lunchtid. Jag hade nöjet att ha sällskap av en relativt nyfödd och synnerligen högljudd knodd på platsen bredvid. Inte för att klaga, jag vet nog att att man inte kan så särskilt mycket åt att en baby skriker. Mamman gjorde nog också sitt bästa genom att vyssja och hyssja, mata och försöka hålla i på olika sätt. Stå och gå, peta in en napp som spottades ut. Till och med byta blöja på bebben, på det minimala utrymme hon hade i knät.


När jag hämtade kaffe i restaurangvagnen och satte mig ner med den stora, bruna pappmuggen var bebisen tyst en stund. Den stirrade med stora ögon på mitt kaffedrickande. Stor mugg som åkte upp och ner. Det var tydligen lagom underhållning för den, och den följde muggen med blicken under tystnad. Tills kaffet var slut, så klart.


Vid tågbytet i Tammerfors visade det sig att jag, mamman och bebisen satt intill varandra också i följande tåg. Mamman såg närmast generad ut när vi tog plats igen, för babyn höll fortfarande låda å det högljuddaste. Nå, ett par timmar senare var vi framme i Åbo, allihopa. Stackars mamman hade nog haft en påfrestande resa.


Jag hade en ny bok som jag läste på tåget. En Paasilinna, jag börjar ha en samling nu. Här i bokhyllan bredvid mig finns... nio stycken. Vissa bättre, vissa sämre, men den här nya var riktigt bra. Visserligen har jag på känn att en stor del av Paasilinna-fiilisen går förlorad när texten översätts från orginalspråket till svenska, men den var fortfarande bra.


Den ylande mjölnaren handlar om Huttunen, som ensam kommer till en by i norra Finland. Han köper bland annat upp en gammal kvarn och rustar upp en pärthyvel. Det visar sig att han är en hejare på att hyvla pärtor, och får många kunder i byn.


Huttunen är dock inte riktigt frisk, utan har långa perioder av depressioner, då han är vresig och ledsen och gör konstiga saker. Mellan dem har han riktigt euforiska, lyckliga perioder, då han roar folk i byn genom lustiga upptåg. Bland annat är han riktigt duktig på att imitera djur och djurläten, och även olika människor i byn.


Då och då känner Huttunen att han måste gå till skogs och yla för att få utlopp för allt som samlas i honom, all ångest och all frustration. Han ylar och vrålar och skrämmer upp både människor och djur i byn. Detta leder till att man beslutar att man måste fånga den galne gubben i kvarnen och skicka honom till dårhuset i Uleåborg.


Det är en rolig bok. Handlar om vad som anses normalt och vad som inte gör det. Och om det nu är så stor skillnad egentligen.

tisdag 24 november 2009

Neeeeej!

Vad händer med min dator??? Vågar man uttala ordet VIRUS?

Nu stänger jag av. Vet inte om den går att starta igen. Fan, fan, fan.

Tåg

Jag undrar rent generellt om det inte vore ungefär lika dyrt att flyga mellan Åbo och Österbotten som det är att åka tåg. Hutlöst dyrt är det hur som helst. Dessutom sliter det mindre på ens psykiska hälsa att flyga. Allt jävla pack verkar nämligen samlas på tåg.

Tisdag förmiddag

Igårkväll (=natt) när jag lorvade i säng fick jag sällskap av Sven i fotändan. Jag är egentligen emot detta med djur i soffor och sängar, men för tillfället är det lite synd om Sven. Han har nämligen varit lite sjuk (uttalas "suuuuk" med läspande och trutande mun) och behöver extra omvårdnad. Nu börjar han dock må bättre.



Jag har sovit som en klubbad stock och ätit morgonmål framför en rykande färsk ÖT. Ingen vägbelysning i Öja, läste jag medan jag gnagde på en brödkant. Det blir en mörk vinter.


Morgonkaffet smakar extra gott när det intas i en elefantmugg. Samtidigt tittade jag på ett avsnitt av Lyxfällan - mitt nya beroende.

måndag 23 november 2009

Bakfasen fortsätter

Idag har jag också bakat. Kanske jag skulle bli bagare istället för talterapeut? Det är ganska trevligt att röra ihop smet och med spänning vänta på vad resultatet blir. Dessutom är bakning en så skön och systematisk process. Det är plocka fram, baka, sätta i ugnen och grädda. Under tiden får man diska och städa undan. Sedan beskådar man verket. Har man tur är det någon som mmm-ar och tycker att man är duktig och bakar så gott. På så vis kan man säkerställa att man får fina julklappar och kommer till himlen och allt det där.

Men speciellt gillar jag systematiken. Ah, systematik! Följa recept. Ordning och reda. Börja och avsluta. Arbete och resultat. Kan ni tänka er hur terapeutiskt jag tyckte att det var att städa ur en av vindskamrarna som jag skrev om här tidigare? Plocka upp, sortera, slänga bråte. Torka damm, ordna med militärisk precision. Lägga i skilda fack och korgar.

När jag är här i föräldrahemmet kan jag ibland få ett ryck och surfa runt på lite receptsidor på Internet. När jag hittar någonting som låter bra kan jag pröva att baka det. Fördelen med att göra det här jämfört med om jag skulle göra det hemma hos mig är att a) det uppskattas b) det äts c) ingredienserna finns.


Idag blev det Äppelrutor med smuldegstäcke. Med äppelbitar, kanel, farinsocker, kardemumma och annat smått och gott. Står som bäst på arbetsbänken och svalnar. Vad hon kan, den där Maja.

Simskola

Under lördagsnatten var det inte många timmars sömn som gällde. Efter att ha krälat ur taxin, kräkts fyra gånger på uppfarten - nej vänta nu, så gick det ju inte alls till. Men klockan var nog närmare halv fyra när sa hejdå åt flickorna som fortsatte taxiresan hem, och gick in och la mig.

Några timmar senare, på söndag morgon, fick jag packa simdräkt och handduk och hoppa i följande bil som stod på gårdsplanen. Inte en taxi denna gång, utan Emmas Ford. Det var simskoleavslutning i simhallen i Kokkola, och jag hade lovat att komma med som hjälpreda. Simlärarassistent. Ett par extra ögon, med andra ord.

Det var första gången jag satte min fot i byggnaden efter att den renoverats och byggts om. Den heter numera inte Uimahalli - Simhall, utan VesiVeijari. Jo, så heter den. Nya system med kort som ska dras och desinficeringsapparater för fötterna och det ena med det andra. Dessutom infoskyltar på den där värdelösa svenskan som är typisk för min hemkommun. Man tycker ju att det borde finnas någon som kan korrekturläsa en simpel skylt innan man skruvar upp den - men icke.

På hälsovårdcentralen i Björkhagen, dit vi Öjabor ska gå när vi ska till doktorn, finns en låda med texten "Nyandet av receptena". Jag tror att man ska sätta ett recept i lådan för att få det förnyat, men jag är inte säker..? På skjutvallen på vår skidskyttestadion stod på den tiden jag var aktiv en skylt med texten "Avsyrning aveldvapen förbjudet". Hade det stått "Avfyrning av eldvapen förbjuden", vilket antagligen tanken var, hade folk i alla fall fattat innebörden. Också i simhallen fanns dessa språkgrodor och förvridna texter överallt. Bland annat uppmanades man att "dråppa kortet" i någon uppsamlingsbox. Förstår en gammal svenskspråkig gumma vad man ska gör när man ska "dråppa kortet"?

Nå, simskoleavslutningen gick bra. De små knattarna simmade mullvadssim, ryggsim, gled på ytan, dök och gjorde till sist Honkey-Tonkey-dansen innan det var dags för märkerutdelning i simhallens café. Det var riktigt roligt att vara med, eftersom jag har haft en paus med simskolerumban nu en tid. Visserligen blir man lite huttrig av att stå i vattnet, men det är ingenting jämfört med utomhussimskola kring midsommar.

Jag tar mig friheten att presentera delar ur simskolan på Öjastranden sommaren 2008.


Det är alltså den översta raden som visar utetemperaturen. Det är 10 plusgrader, och vi ska om exakt två timmar befinna oss i vattnet med dagens första grupp. Brr, någon..?


Mmm... bada!


Passar mellan varven på och söker skydd för regnet en stund i den sotiga lilla grillkåtan som står på standen. Strax är det hejdå regnkläder, ullsockor och gummistövlar och välkommen simdräkt.



Hejdå stranden, vi ses imorgon!

söndag 22 november 2009

Katten också!

Jag vet inte vad det är, men mina skor får inte vara ifred! För några veckor sedan käkade Sven upp halva lädersnöret på mina stövlar. De får numera vistas på hatthyllan när jag inte har dem på fötterna.


Igår hann jag ha mina andra skor på golvet en liten stund - och se vad kattskrället har gjort! Läderöglorna baktill är söndergnagda. Hur hinner han? Och varför är det bara mina skor som smakar gott?

Ett litet kaos

Igår fick jag ett flertal (två är ett flertal) förfrågningar om att hänga med ut som sällskap på ööli med damerna L och B. Chaufför var ordnad och skulle till och med hämta upp mig från farstubron. I sådana situationer måste man i princip tacka ja. Trots att jag likt kvinnor överlag inte hade nåååågonting att ta pååååå miiiiig. Nå, lite kläder letades fram, jag hoppade i duschen och korkade en lonkero innan bilen var på gårdsplanen. Mot Kokkola.

Det blev ett kort besök på Amarillo innan vi fortsatte tvärs över torget och till Onnela några kvarter bort. En relativt lugn kväll med ett par kalja och lite dansande med flickorna. Träffade dessutom på två av favoritarbetskompisarna från i somras, vilket ledde till spontant kramkalas på dansgolvet. Dock är det ganska svårt att försöka a) höra b) förstå c) tala med folk i sjuhundra decibel och med folk som dansar på alla sidor om en. Dessutom på finska. Nå, jag gjorde mitt bästa. Hoppas jag inte gjorde bort mig, typ visade tummen upp och nickade om någon sa att hennes farmor dött eller något i den stilen...

Måste bara berätta om en rolig incident. Vi satt i den lite lugnare avdelningen kring ett bord och smuttade ööli och talade sinsemellan. Som det ibland sker kommer då någon och ska avbryta en. Okej, inget illa i det - det är klart man får komma och prata med folk på krogen, det är ju det som grejen. Men när det absolut måste ske just när man håller på berätta någonting viktigt, och dessutom är personen en Mycket Berusad Typ som står och svajar och klipper med ögonen på halv stång.

Jag har dessutom inte riktigt pokka att be folk fara åt helvete ur min åsyn. Tänk om det är en jättesnäll människa som aldrig har vågat tala med någon, och när han försöker så får han en verbal käftsmäll. Men jag gillar inte att folk ska komma och tränga sig på. Inte när man är ute med sina kompisar man inte träffar så ofta och vill umgås ute på krogen.

Ibland brukar vi ta till "jag kan inte finska-tricket". I Kokkola blir folk nämligen väldigt handlingsförlamade när man inte "kan" finska. Jag och B skakade alltså ivrigt på huvudena och låtsades inte förstå någonting när en svajig typ kom och frågade om han fick slå sig ner.

Den här var dock envisare än så. Han bytte sludderspråk. Till engelska "DUU JUU *hick* MAJND IF AIJ *hick* JÅIN JUU?!". Jag vände mig mot B och skulle diskret muttra lite, då den höga musiken plötsligt tystnade. Vilket resulterade att jag i den tysta baren formligen skrek: "EI SAATANA!". Typen såg lite chockad ut, och i samma sekund drog musiken igång igen, varpå L mittemot viftade med armarna och skrålade "Y.M.C.A!!!". B blev så road av situationen att hon vek sig av ett gapflabb.

Tvärtemot vad detta låter som, krälade vi alltså inte omkring dyngfulla. Det råkade bara bli ett litet kaos där inom loppet av tre sekunder. Stackars typ. Han lomade iväg.

fredag 20 november 2009

Kryss i rutor

Ei saakeli... Har suttit och påtat vidare med mitt frågeformulär under förmiddagen. Frågeformuläret som ska bearbetas och ställas iordning så att jag snart kan göra en pilottestning med det. Funkar pilottestningen som den ska är formuläret redo att användas för att samla in material till the big G, alltså gradun. Det går väl sådär. Sämst är jag på att trixa ihop alla dessa rutor och tabeller. Och detta är alltså ännu bara vanliga rutfält.

Med en av mina bröders hjälp lärde jag mig igår att klicka fram små fyrkanter för deltagarna att kryssa i. Detta är på sjuåringsnivå... Jag känner att jag antagligen skulle ha en själsfrände i Närpes i detta sammanhang. Hon spottar och svär nästan lika högt som jag när det ska ordnas med tekniska saker. Tänk att få göra ett formulär på konceptpapper med linjal - ah!

Då och då har jag haft sällskap av Sven. Han får egentligen inte vara i datorrummet på grund av alla sladdar och fanskap, men under mitt vakande öga är det okej. Han satt stillsamt på golvet och tuggade hål på en plastpåse...

Igårkväll styrde jag, L och B iväg på kvällskaffe. Vi kom osökt in på ämnet tv-serier, och märkte med nästan skräckblandad förtjusning att vi kunde räkna upp majoriteten av karaktärerna i Sunset Beach och Tre Kronor. Samt deras strulande hit och dit, vem som hade ihop det med vem, vem som blev psykiskt sjuk, vem som dog och återuppstod, dem som hade en ond tvilling. Var tvungen att knacka fram Tre Kronor på Youtube imorse innan jag började skriva och titta på några klipp. Morgonkaffe i sällskap av Klimax, Bimbo, Salongo, Kenta, Reine, Verner och Gunvor. Inte illa:)