Bleka stackare

Det här årets treor ser precis likadana ut som vi gjorde för ett år sedan. Närhelst man dyker upp uppe i logopedin sitter de där. Lite bleka om nosen, med statistiska analyser på hälft på den öppna datorskärmen. Ihopsjunkna och klädda i mjukiskläder. Då och då kvider någon eller svär högljutt, och en del har nästan panik i blicken. Framförallt ser de absolut slutkörda ut. De sitter där när man går hem för dagen, och de sitter där när man kommer dit på förmiddagen. Försöker man säga någonting käckt i stil med: "Ojdå, har ni varit här hela natten, höhö?" får man bara ett tomt ögonkast tillbaka.

Det är forskningsövning på gång. Kursen heter Övning i psykologisk forskning och innebär en massa, massa svårt och tidskrävande arbete som ska presenteras både muntligen och skriftligen och visuellt på en poster. Vi höll på hela hösten och samlade in material, gjorde inlämningsuppgifter och jobbade på vårt projekt. Det tar på krafterna att göra sådant som är både jättesvårt, petnoga, tidskrävande och dessutom hålla på med allting flera månader i sträck.

Hu, jag minns forskningsövningen med en rysning. Vi var alldeles utmattade när vi till sist fick presentera våra resultat på den officiella posterpresentationen. Då är alla lite finklädda och smuttar bål, och så kommer det publik och tittar på och ställer frågor. Själva slutklämmen är ganska pampig på så sätt, men herregud så mycket jobb det ligger bakom.

Och så är tredje året överlag en jävla jobbig historia. Förutom det där forskningshelvetet och kandidatavhandlingen hade jag en afasiklient två gånger i veckan, och så läste jag 10 poäng statistik också, för det klarade jag inte året innan. Det kändes som semester att lyfta åldringar på heltid efter det...