På tur i byn

Fick lite rastlöshetssyndrom igår kväll och kände för att sträcka på benen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar att vara ute i mörkret i hembyn. I Åbo vågar jag inte gå vart som helst ensam hur sent som helst, och man måste alltid åtminstone välja upplysta vägar, eller platser där det finns folk. I Öja kan man trava iväg med mörker som omsluter en på alla sidor om man så vill.



Det var en fin och stjärnklar kväll i byn. Knappa sexton minusgrader och snö som knarrade under skorna. På en del ställen var det så tyst att man hörde sitt eget hjärta slå och blodomloppet susa i öronen. I många fönster lyste ljusstakar och stjärnor, och på många gårdar ringlade sig utebelysningen kring buskar och träd.


Kallt var det så klart, andedräkten stod som ett vitt moln ur munnen, samtidigt som kragen och huvan täcktes av rimfrost. Men det blåste inte, och luften var torr och behaglig, trots kölden. Gissa om det satt bra med en varm dusch, torra kläder och en tallrik fisksoppa efter det?