tisdag 30 november 2010

Så var det dags igen

GLÄÄGHHHLÖÖHMJÄÄ... Detta är inte ett träskmonster som långsamt och smärtsamt håller på att kvävas, även om det kanske låter så. Det är bara jag som försöker tala. Jag har nämligen ett smärre talhandikapp för tillfället. Praktiskt förvisso, med tanke på min utbildning. Man kunde ju utföra talterapi på sig själv. Fast nu är det inte riktigt ett sådant handikapp vi snackar. Detta har jag anskaffat helt själv.

Igårkväll bet jag mig nämligen i tungan. Å det kraftigaste. Det knastrade till och blodet strittade. Varför måste jag alltid överdriva när jag gör någonting? Kunde jag inte bara nagga lite gulligt i tungkanten och fortsätta som förr. Som när vanligt folk biter sig i tungan. Istället för att med makt försöka bita av min egen tunga. Typiskt Kronqvistsk överdrift. Jag har fått den egenskapen från pappa.

Så här går man omkring då. Med en svullen, lite sårig tungspets som känns som om den håller på att gå av. Och det kan jag säga er - att det inte är särskilt bekvämt att utföra RRRRiktigt pRRRRäktig och gRRRundlig RRRRR-terapi en halv eftermiddag med en ömmande tungspets. Ouch!

Den här höstens skador har alltså varit bland annat att skära upp handflatan med en saltströare (ärret syns ännu) och att bita sönder tungan. Vad ska vi ta näst? Slå ut en tand med en träspatel på jobbet? Eller kanske klämma fingrarna mellan några pussel? Råka sikta en stråle handsprit i ögat? Möjligheterna är o-ä-n-d-l-i-g-a, säger jag bara.

måndag 29 november 2010

Rödvin och Bert i Öja

I lördags var jag en sväng till Öja för att bland annat äta risgrynsgröt, paja på Sven och hänga upp gardiner. Mor strök och jag klättrade. Och som tur är har vi nu kommit över perioden då det måste vara hysteriska tomtar och glittriga stjärnor och fan och hans moster överallt. Julpynt är nämligen enligt mig så überfult så att jag får ont i ögonen. Om inte julpyntet består av stillsamma grankvistar, kanske några röda äpplen och lite tända ljus. Sådant är rätt trevligt. Prassliga glittergirlanger och sjutusen skrikiga porslinstomtar går bort. De gardiner som mor och jag hängde upp var vita, enkla, raka gardiner. Less is more.

Jag tiggde till mig lite rödvin att smutta på i soffan medan vi tittade på Bert. Rödvin, Bert och kölden som knäpper i knutarna. Kan man ha en bättre lillajulafton?

Efter en kväll i Öja börjar jag alltid småningom längta hem till mig. Det är trevligt på alla sätt och vis i stugan, men efter en stund börjar jag trampa och vill hem tillbaka. Det är väl ett gott tecken, att man får hemlängtan? Det måste ju betyda att man gillar sitt eget lilla hem väldigt mycket? Det gör i alla fall jag.

söndag 28 november 2010

Reindeer Spotting

Detta veckoslut har jag tittat på filmen Reindeer Spotting. Två gånger. Fy, vad den var obehaglig. Ledsam.

Reindeer Spotting är en dokumentärfilm som handlar om knarkare i Rovaniemi. En av personerna i ett knarkargäng har med sig en kamera och filmar en tid i deras liv. Egentligen är filmen väldigt enformig, för det enda de gör är att injicera knark, dricka öl och försöka få tag på pengar för att köpa mera knark. Och så sitter de hemma hos varandra i olika lägenheter och knarkar.

Huvudpersonen Jani verkar inte vara någon dum kille. Han är visserligen hög som ett hus i hela filmen, men det han sluddrar fram med halvslutna ögon är ingen bullshit (förutom att vart annat ord är vittu). Han är faktiskt en jävligt mogen 19-åring. Skulle säkert vara framgångsrik och företagsam om han sysslade med något annat än droger. För så hårt som han satsar på att skaffa pengar till droger jobbar nog inte många tonåringar. Hans "jobb" är visserligen att stjäla bilar och elektronik och sådant, men ändå. Om han skulle rikta den energin på någonting annat skulle han anses vara en dedikerad och duktig kille.

Jag tycker bara så otroligt synd om sådana där människor. Som på riktigt skulle ha ett sådant jävla potential, och på alla sätt verkar vara sympatiska och bra typer. Som den här Jani, han var ju hur gullig som helst, vilket särskilt märktes de stunder då han var lite mindre påtänd. Rolig, smart, munvig. Och så blir det bara till skit med honom. Kommer med största sannolikhet att åka in och ut på kåken hela sitt liv. Man blir ju ledsen.

fredag 26 november 2010

Kortkort. Eller snarare kortkortKORT!

Ikväll när jag cyklade hem från stan blåste det en inihelvete kall vind som förde med sig små ettriga snöflingor. Temperaturen hålls där kring tolv-tretton minusgrader och har så gjort de senaste dagarna. Det är rent ut sagt dyngkallt. Freezing.

Och vad möter jag på min väg? Jo, en brud i någonting som nog är den överlägset kortaste kjol jag någonsin sett. Eller kjol och kjol - det var mera ett bälte. Verkligen så kort att den nätt och jämt täckte trosorna, om hon nu hade några. Just exakt där... tja, ni vet... benen förenas, där började kjolen.

Och till det tunna, hudfärgade strumpbyxor och svarta pumps. Alltså hon såg ut att vara barbent i småsmå nätta skor. Promenerande någonstans. I minus tretton och iskall blåst. Kändes inte riktigt skönt.

torsdag 25 november 2010

Sena vanor

Hade grejer att göra igår, och när jag äntligen hade tid att börja på var klockan halv tio. Bara att hugga i då. Fast det blev sent. Och länge tog det. Fast jag fick hjälp så tog det tid. Klockan tickade på så att den till sist gick från att vara jättemycket till att vara väldigt, väldigt lite. Det är lite deppigt att ställa alarmet när "tid till väckning" börjar på fyra timmar.

Och jag har nog varit trött idag. Drack hiskeliga mängder kaffe, inledde med tre muggar direkt när jag kom till jobbet, och sedan matade jag på med jämna mellanrum. På eftermiddagen var jag rent ut sagt illamående när jag cyklade iväg på ett möte några kvarter bort.

En kall dag har det varit idag. Vacker på alla sätt och vis, med gnistrande frost och mycket snö, och en klar och vacker sol. Kändes mera som mars än november. Men kallt som attan, isande vindar som tränger genom märg och ben. För er som inte har märkt det så är det inte riktigt leggingsväder för tillfället. Låren bokstavligen domnar i kölden.

När jag kom hem drabbades jag av akut koma och slocknade på soffan under filten. Frusen och seg. Sov en lång stund innan jag slängde i en maskin kläder och drog ut på en kvällpromenix i ett vackert och mörkt Kokkola. Trots långkallingar och vindtäta kläder borrade sig den isande vinden genom tyget. En kylig runda blev det.


Efter en varm dusch och lite kvällsmat slängde jag mig ännu en sväng på soffan och sysslade med avkoppling mommo-style. Nämligen genom att sticka lite. Men till skillnad från mommo låg jag och kollade på Kumman kaa sådär parallellt med stickandet.

Nu ska jag bädda ner mig i mina lakan med komotiv och anse den här dagen avslutad. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Har för mig att det är Gunnar.

tisdag 23 november 2010

Finbesök

Ikväll har jag haft efterlängtat besök i Neristan. Vännen S och den här lilla skrotten kom och hälsade på. Skrotten var på mestadels bra humör och fyrade av världens gapflabb i köket. Mycket smittsamt skratt! Och jag har fortfarande lite dregelspår på armen efter att hon huserade i min famn.

Tack för besöket och välkommen igen. Och psst - om mamman och pappan är och julklappsshoppar här i stan vet ni vart ni får lämna in en Skrott för barnvaktning. Om ifall att man skulle vilja ha en stund på stan för sig själv. Bara som info:)

måndag 22 november 2010

Bla, bla, bla

Idag är en sådan där dag då jag inte har någonting att skriva. Det var måndagsmorgon och lite trögt att stiga upp. Det var lite snö som virvlade i luften när jag cyklade till sjukhuset. Det var full rulle med klienter hela dagen. Det var kutande på snabblunch eftersom alla kollegorna var på skolning och jag hade lovat att vakta telefonerna, eftersom talterapin har telefontid på måndagar.

Undrar förresten när man blir en van terapeut? Så där så att man kan hålla en terapi på rutin, utan att sitta med papper och penna och förbereda, planera, leta fram material eller tillverka övningar och ha minutschema. Det är inte ännu, i alla fall. Jag planerar varje terapi exakt, och blir lite besviken om någonting avviker från schemat. Det är både bra och dåligt, antar jag. Bra för att allt är planerat och effektivt, dåligt för att det blir mindre rum för att låta terapin leva och formas naturligt. Och så tar det mycket tid, dessutom.

Annat då. Jag har inte gjort särdeles mycket idag. Jobbat lite övertid för att jag hade lite att påta med på eftermiddagen. Sedan hem, tupplura på soffan och sedan trampa iväg till gymmet en sväng. Sedan hem, fixa kvällsmat... bla, bla, bla. Äh, ni vet. Det gamla vanliga.

söndag 21 november 2010

Punktknullaren

Finns det någonting jag stör mig på så är det särskrivning. Hur jävla svårt kan det vara att skriva ihop ord?! Det heter inte "idag har jag haft städ dag" eller "usch, jag fick en riktig host attack", det heter städdag och hostattack!

Eftersom jag tidigare har studerat på PF i Vasa (pscht!) händer det fortfarande då och då att jag får mail som är riktade till lärarstuderande. Ibland läser jag dem, bara för att jag skadeglatt ska få hånskratta åt sådant som "Alla ni som går Bildkonst 1 måste genast hämta era gipsfigurer ur förrådet, eftersom det börjar bli trångt om utrymme" eller "Gymnastikgrupp 3: vi skrinnar imorgon, köldgräns -15 grader" och liknande. Jag ser för min inre syn hur dessa stackare genast skyndar iväg för att hämta sina klumpiga gipsgubbar eller prickar in "skrinning kl. 16-18, Sandviksplanen" i sina kalendrar. Muahahaha!


Häromdagen fick jag detta mail från en lärarstuderande. Bara ämnesraden innehöll två språkfel i form av särskrivningar. Och detta är en person som antagligen kommer att undervisa folk i rättstavning framöver. Ser inte lovande ut.

Det är dags

Jaha, så det är dags igen. Ohjälpligen. De röda dagarna. Och nu syftar jag icke på de där av det hormonella slaget utan de där som innefattar tomtar, julgranspynt, glögg och annat rött. Och som får en och annan - icke jag - att gå upp i limningen av stress. Stress över stök, städning och bakande. Matlagning, handlande. Planerande, rusande fram och tillbaka.

Helt onödig stress, enligt mig. För säg mig: vore det nu så att en skrubb förblev ostädad eller ett visst småbröd obakat eller att man glömde att skicka en visst julkort - blir det inte lika mycket jul för det? Vad har egentligen minutiöst bonade golv med jesusbarnet att göra? Man kan ju undra.

Men för all del. Det som får det att rycka lite nervöst i ögonvrån den här tiden på året på även en sådan cool figur som mig är följande: julklapparna. För det är nu man ska komma på jättefyndiga saker att ge sina närmaste. Och missförstå mig inte nu - jag gillar att ge presenter. Jag tycker att det är ganska trevligt att packa in dem, klistra på etiketter och krulla presentband. Det är bara det att man ska komma på någonting att ge också. Man kan inte packa in luft och ge bort, hur fint paketet än är.

Egentligen borde man ju köpa samtliga julklappar redan under julrean, så att man inte behöver fundera på det mera sedan. Men så gör man ju inte. Istället trängs man med alla andra under november och december. Och kommer inte riktigt på någonting.

Personligen har jag bland annat följande personer i min målgrupp för mina gåvor: man 29 år, man 22 år och man 57 år. Värsta tänkbara, alltså. Karlar kan man ju inte köpa presenter åt. Det enda de behöver och vill ha är tekniska prylar på över 100€, och sådant har jag varken kunskap eller ekonomi för.


Men nu har jag i alla fall fått en början. Ett par klappar är inhandlade. Och inpackande. Processen fortsätter...

Äh...

Sökes: inspis att börja laga någon slags mat. Jag har ingen lust, ingen ork, och dessutom är jag inte ens hungrig. Inga idéer har jag heller. Vad vill jag ha? Vad ids jag laga? Det lider mot afton, och något slags krubb borde man väl få i sig. Om man bara skulle orka engagera sig.

Var är den där hushållerskan när man skulle behöva henne?!

lördag 20 november 2010

Fortare än kvickt

Idag använde jag cirka tre minuter till att:

a) bestämma mig för att jag nog skulle kunna hänga med på en öl ändå
b) springa ner till tvättstugan och hämta galgarna med rena kläder
c) dra den närmsta klänningen över huvudet
d) peta i håret och konstatera att det duger, samt borsta tänderna
e) hoppa i skorna, ta jackan i en hand och väskan i den andra och halsduken under armen
f) springa ut till den väntande bilen och hoppa in


Öl blev det förresten inte. Bättre upp. Efter en hård vecka på kontoret passade det alldeles ypperligt med lite vin. Ah. Rött vin och gott sällskap. Ah!

fredag 19 november 2010

torsdag 18 november 2010

Bä!

Det var lite kyligt imorse när jag trampade mot hospitalet. I skrivande stund är det nio minusgrader. Annars inga problem, det är perfekt cykelföre på fina, sandade trottoarer, men något kallt om häcken. Cykelsadlar är inte kända för att vara direkt värmealstrande sådär vintertid. Särskilt inte när man börjar morgonen med att skrapa bort rimfrost från sadeln och sedan applicerar sin lilla näpna rumpa på den. Då kan man utan att behöva tveka konstatera att cykelsadeln är i kyligare laget.


Jag tänker å det snaraste införskaffa en sådan här. Finns att köpas på Internet, men den måste ju finnas någonstans IRL också. Kanske Classe O kunde tänka sig att ha ett i sortimentet?

Drömmen vore ju ett sadelöverdrag med fårull som ytmaterial, och som fyllning vetekorn som man kan värma i mikron. Som en sådan där vetepåse man använder som smärtlindring. Tänk den feelingen - varm och ullig cykelsadel! Skulle kännas som att rida på sitt eget lilla får till jobbet!

God natt, måne


När jag var liten hade vi en sagobok som hette "Godnatt Måne". En riktig klassiker, en världsberömd sagobok som finns på en massa språk. Jag eelskade den boken. En väldigt simpel men fin bok. Med fridfulla, harmoniska bilder på ett rum där man önskar god natt åt olika saker; "God natt, vantarna på sin stång". Och så var det någonting med någon kattunge som lekte med ett nystan också. Jag undrar om den boken finns kvar i Öjan någonstans?

Här i Neristan funkar det lite enligt samma princip. Jag släcker ner i lägenheten och bara: "God natt, Neristan. God natt, lägenheten. God natt, mina gröna gardiner. God natt, soffan och filten. God natt, Internet".

Sedan är det: "God natt kvarteret, och grannen mittemot", och så kryper jag i säng och avslutar kvällen med att titta på lite MacGyver på laptopen.


Till sist är det: "God natt. MacGyver". Sedan sover jag gott.

onsdag 17 november 2010

Ny dag

Ny dag, nya lärdomar. Eller som grannen sa en morgon strax före halv åtta ute på gården (tänk den bredaste Kokkoladialekten som finns): "En ny dag med nya möjligheter. Elder va?!". Sedan skrockade han för sig själv och satte sig i bilen. Idag fick jag alltså igen göra nya grejer på jobbet, vilket samtidigt betyder att jag fick lära mig nya saker. Ah, en produktiv dag på praktiken!

Nu har den här kvinnan precis kommit hem och är rätt frusen trots att jag i vanlig ordning cyklade hem i rekordhastighet. Näst på agendan står följande: filt + soffa + efter-jobbet-vila. Sen ska det lyftas skrot. Jag längtar.

tisdag 16 november 2010

Gröitn


Finmiddag här i Neristan ikväll. Inte mindre än risgrynsgröt med äppelmos och kanel. Kittlar dödsskönt i kistan.

måndag 15 november 2010

Jag cyklar vidare...

Tänkte lite högt en gång att man eventuellt i något skede skulle kunna skaffa en bil. Egentligen vill jag inte ha någon bil. Jag gillar att cykla, och min fina gröna cykel funkar utmärkt som fordon i stadstrafik. Tror inte att jag skulle vinna en endaste minut på att åka bil till jobbet jämfört med att cykla.

Fördelar med att inte ha en bil är till exempel:
-inga bensinkostnader
-inget besiktigande
-ingen bilförsäkring
-ingenting som går sönder och blir jättedyrt att bygga
-inga rutor att skrapa
-ingen bilplats eller motorvärmare behövs
-inget parkeringspåtande i stan
-ingen repar lacken/slår sönder rutan/bryter sig in i bilen
-man behöver inte leta bilar, prova bilar, jämföra bilar och värst av allt: bestämma sig för en bil man ska köpa. Hu, beslut är det värsta som finns, ju. Dessutom kunde jag inte bry mig mindre om frågor som framhjulsdrift, bränsleåtgång, hur mycket medkörda bilar är. Vilket är sådant man måste grubbla över om man skulle gå i bilköpartankar.

Dessutom är jag ju cyklingen personifierad. Jag cyklar året runt i både snödrivor, storm och blixthalka. Inget stoppar mig. Och jag har en sjujävla fart under däcken.

Det som en bil kunde vara bra till, skulle i så fall vara att man å jobbets vägnar ibland bör ta sig några kilometer hit eller dit, och att det ibland störtregnar eller är -20 grader. Och att man ska ha material i form av lådor, boxar, kort och testväskor med sig. Ibland skulle det också vara trevligt att åka till Larsmo eller Jakobstad eller Kronoby och hälsa på folk man känner. Utan att behöva låna en bil av mamma eller pappa.

Som sagt så knystade jag någonting om dessa eventuella fördelar en gång, vilket har fått min far att noggrannt sitta och surfa runt på bilförsäljningssajter. Och som av en händelse kliva in på en och annan bilfirma när han "ändå körde förbi". Jag försökte fråga om det var han som hade bilfeber, men det förnekade han bestämt. Enbart av omtanke är han plötsligt jätteintresserad av allt som har med fordon att göra. "Vem har slängt Ykköset?! Det finns ju bilar i den!".

Imorse ringde min far klockan 07.20, och som av en händelse delgav att han hade sett en intressant bil som "man skulle kunna vara intresserad av... om man söker en bil, alltså".

söndag 14 november 2010

Lika som bär

På farsdagsvisit i Öjan för tillfället. Här, där Internet är snabbt som blixten, måste man såklart passa på att titta på lite Lyxfällan på tv3 Play. Eh, ja... förutom att dricka kaffe med far, såklart.



Till exempel kan man fascineras det här avsnittet med Vanita som bränner 35 papp i månaden på handväskor, skor och lyxiga klubbar. Och är arbetslös. En ganska intressant ekvation, kan man säga.


Det som slog mig direkt var att hon påminner alldeles väldigt mycket om en viss annan person.


Skrikkärringar

Förutom att det förekom skrikande ungar igår så förekom det också skrikande kärringar. De bästa skrikkärringarna man kan tänka sig, för vi hade en liten logopediträff i Vasa igår. De österbottniska logo06:orna samlades hemma hos Närpes för att laga mat och framförallt prata. Eller skrika och skratta, som det oftast blir. Den som skriker högst får ett fint pris! Eller det skulle man i alla fall tro, så som alla anstänger sig.

Jag körde via Världens Lyckligaste Stad (eller Nykarleby som det också kallas) påväg mot Vasa och plockade upp en av klassflickorna, och sedan åkte vi vidare söderut. I ett ruskigt väder. Snöslask, yrande flingor, mörker och älgjaktstider. Ungefär halvvägs var vägen avstängd och med en liten klump i magen blev vi dirigerade av brandmän som stod och viftade mellan de blinkande blåljusen. Tror vi räknade till fyra eller fem ambulanser, en polisbil och en brandbil. Och i diket en minibuss på tak. Hu. Som tur hade alla klarat sig levande ur olyckan.


Nåja, färden till Vasa gick bra, det dåliga föret till trots. Roligt att träffa flickorna igen, och lasagnen som vi svängde ihop blev jättegod. Så god att jag knappt hann få den på bild.

Närpes' bror tittade in en sväng, och gjorde det som bröder gör bäst. Alltså låg på soffan och kläckte ur sig oväsentligeheter en stund innan han drog vidare. Som sig bör, alltså:)


Kaffe på maten som det ska vara. Värdinnan skötte sig utmärkt!

Det blev så trevliga diskussioner att det blev ganska sent innan vi drog iväg hemåt. Eller inte sent i sig själv, men med tanke på sträckan och föret så är allt efter mörkrets inbrott ganska sent. Också på väg hem låg en bil i diket, men jag hölls på vägen ända till Kokkola.


Stannade till Nykaabi igen och släppte av klasskompis E (oartigt hade det ju varit annars, det är långt att gå ända från Kokkola...). Såhär fint var det nere vid ån vid kyrkan. Eftersom det alltså är Nykarleby så var det knäpptyst, inte en själ i rörelse.

Så att en sådan dag. Tack, fina logoflickorna för kvällen. Ni är välkomna till Kokkola någon dag också!

Trångt och upptrissat

Piiuh! Intensiv dag igår, trots att det var lördag, och alltså ledigt för oss som jobbar på kontor (gör v-tecknet och diverse segergester för mig själv). Inledde dagen med ärenden på stan, och nu nalkas den här förbannade jävla tiden på året då det är så satans mycket folk överallt. Det är ett helvete. Jag hatar folk som trängs, och folk som står ivägen. Och överlag om det är för många människor på för få kvadratmeter.

Igår var till exempel helvetet löst i Clas Ohlsson. Människor överallt, och värst av allt - skrikiga ungar. Speciellt två irriterande saker som sprang omkring planlöst och lekte tafatt mellan hyllorna och tjöt av skratt.Under hela tiden jag var inne i butiken rusade de runt, skrek åt varandra, skrattade och knuffade till folk under sin lek.

Vafaan?! Jag förstår att fyra-femåringar gärna springer runt och leker, men då ska mamma eller pappa sätta stopp, och säga att såhär gör man inte. Man har inte rätt att tyrannisera sin omgivning, omgivningen har inte skyldighet att bli tyranniserad. Men mamma och pappa går stillsamt runt och plockar i julpynt och elektronik, medan ungarna röjer runt. Ungarna var så upptrissade att de talade i skrikande ton åt varandra "JEREEEE! TUU KATTOMAAN! JEREEE, JEREEE, JEREEE!!!".

Gaaaah!

fredag 12 november 2010

Sovmorgon!

Den här veckan har jag haft alldeles extremt svårt att stiga upp på morgnarna. Jag gillar ju mitt jobb (jajaja, praktik då, men när man donar på kontor åtta till fyra tycker jag att det är förvillande likt ett jobb). Veckan i övrigt har gått i raketfart, men just de där morgnarna... just där lite före klockan sju - de har varit nästan fysiskt smärtsamt sega. Därför kan jag nu meddela att jag imorgon kommer att avnjuta en alldeles väldigt skön sovmorgon. Ah!

På tal om sova: om någon känner för att köpa mig en julklapp så behöver jag lakan. Snygga lakan gillar jag. Gärna randiga eller annars snyggt mönstrade. Kanske retromotiv? Gröna, bruna, beige, röda... Mmm, lakan...

Bild: http://gladjeamnen.blogg.se/images/2010/pslakan-av-orla-kiely-via-frank-form_69490887.jpg

torsdag 11 november 2010

Tammefan...

Det är torsdag kväll. Det vet man ju vad det betyder. Att det är fredag imorgon. Fredag igen! Undrar vad som riktigt har hänt med tideräkningen i modern tid, när det enda som finns är fredagar.

Man borde ju vidta några slags åtgärder för att stoppa det här. Det kan ju inte vara fredag jämt. Väl? Blir ju himla orättvist för dem som vill ha någonting gjort på säg - en onsdag. Och så blixtrar den dagen förbi på en nanosekund.

tisdag 9 november 2010

Andra inhemska

Jag får tala så mycket finska jag vill på dagarna. Det ser jag som en fördel. Antagligen ser jag ganska fånig ut när jag sitter med på möten och spänner ögonen i folk och aktivt anstränger mig för att uppfatta varje ord. Jag menar, jag förstår ju finska. Men till exempel ett vårdteam diskuterar ganska ytligt sådant som jag inte är insatt i, så jag måste parallellt med lyssnandet försöka knyta ihop trådar till en bakgrundshelhet. Därför sitter jag och tittar stint på den som talar och processerar vad som sägs. Med full koncentration.

Därför blir jag så glad över småsaker. Som att jag häromdagen skrev mitt första konsultaatiopyyntö och visade det åt handledaren innan jag sände iväg det. Hon ögnade igenom och bara: "Jo, det är okej".

Eller att en talterapeut igår frågade vilken av mina föräldrar som var svensk och vilken som var finsk, och jag fick svara att båda är svenska.

Men idag satt jag på kafferasten tillsammans med kollegorna, och av någon outgrundlig anledning tog jag upp ämnet "okvalificerade tandskötare inom privata sektorn". Kände i det läget att jag eventuellt tagit en större tugga än jag kunde svälja. Imorgon ska jag nog välja ett annat ämne att briljera inom. Typ "minun lempiruokani". Borde skriva upp lite stödord redan ikväll.

Tänt var det här! Inte.

Jaha. Jag köpte en ytterst enkel basic-lampa för att ha i mitt lilla kontor. Jag saknar nämligen fortfarande ett par taklampor, och såhär års är det lite mörkt att leva i skenet av mobiltelefondisplayen.


Så cyklar man hem i beckmörkret med sin lilla lampa, öppnar lådan och halar ut en bruksanvisning som borde delas in i Gamla och Nya Testamentet baserat på dess omfattning. Menåååååh..! Jag vill bara ha en vanlig jävla lampa som har följande bruksanvisning: a) häng upp b) tänd. Så fungerade inte den här lampan. Tydligen.

måndag 8 november 2010

Hej, logo-medstuderanden

Alla ni som studerar/har studerat logopedi håller säkert med om följande. Att det skär litegrann i ens hjärta under de där terapisituationerna då man önskar att man kunde vifta med sitt trollspö och ta bort det som är skadat och lägga till det som fattas. När man får upprepa många gånger det som vi har fått lära oss i skolan; "Jag vet att du vet". Ändå kan man inte det. Sådant är ganska ledsamt.

söndag 7 november 2010

:(

Har gått runt och varit småförbannad hela helgen. Över småsaker. Irritationen kulminerade här ikväll, och jag fräste ganska elakt i telefon. Fast egentligen är jag inte så arg. Jag är mest leid. På mig själv och på allt som rör mig. Existensen som sådan, för att precisera.
http://images.halloweencostumes.org/hippie-afro-wig.jpg

Nu har jag hur som helst tvinnat upp mitt fuktiga hår på sådana där skumgummikorvar. Med förhoppningen att bli lockig och ljuv tills imorgon. Lockar ger nämligen en blid och vänlig framtoning (eller hysterisk krullfreak, endera) och man sprider positivitet omkring mig. Alltid lurar jag väl någon.

Det som är trevligt är att jag imorgon klockan åtta kliver in på Världens Bästa Arbetsplats och inleder en ny vecka. Ska fokusera på det istället.

Gevalia

Igår, just exakt när jag tänkte bädda ner mig med täcke och allt i soffan framför tv:n (jag hade redan råkat somna lite, fast klockan bara var lite över tio...), och somna till något jättedåligt program och tycka lite synd om mig själv - då ringde telefonen och jag fick oväntat besök. Det var bara att dra på sig strumporna tillbaka, för jag hade precis hunnit ta av mig dem, och gå ner och öppna.

Det resulterade i ett par koppar kaffe, diskussioner om bland annat hamstrar, invatoaletter, kommunpolitiker, det där materialet som man gjuter av tänder med och Wikipedia. Och 4chan. Och gräsrökeri. Och rooiboste. Och annat livsviktigt.

Idag har jag sovit nästan hela dagen, med paus för MacGyver och kaffe. Söndag 2.0, kallas det. Och nu ska jag ut i friska luften en sväng. Hej!

lördag 6 november 2010

Krokar


Jag skulle skruva upp några krokar idag. Det var jättejobbigt. Det är så himla jobbigt det här med att bygga på egen hand, pust! Ständigt riskerar man att få partiklar i ögonen så sminket rinner, eller så bryter man en nagel, yäk. Jag ba: "Men ååååh! Varför passar inte den här skruvmejseln?!".

Harri Kirvesniemi


Svängde som sagt via Öjan igår när jag hade lånat bilen klart. Där hittade jag en mycket ynklig Sven som såg ledsen ut. Stackarn hade varit ute och blivit rejält biten eller skadad av någonting. Ena örat var upprivet och katten var allmänt skranglig. Gick och hängde med huvudet åt ena sidan. Tänk Harri Kirvesniemi i något segt motlut. Han låg som en liten trasa i famnen när jag drack kaffe i soffan. Stackars fjutt.

Trött som en hackad lök

Sovit för få timmar inatt. Vaknat lite för sent, brådis till jobbet (i regn), trixat med en massa saker samtidigt på jobbet, cyklat hem (i raketfart). Byta om, cykla till gymmet, träna, springa via butiken och cykla hem tillbaka. Hämta bilen jag skulle låna.

Duscha, kränga på mig kläderna, laga mat och äta. Ta ut soporna på väg ut till bilen. Köra till Kronoby på ett ärende i beckmörkret på helt okända vägar. Köra bilen till Öja. Där blev det pit-stop och en kaffepaus. Sedan få skjuts av bror tillbaka hem till Neristan. Klockan är då 00.23. Ramlar in genom dörren.

Är det okej att känna sig lite trött och sliten? Ska nog börja lägga huvudet på kudden småningom. Om jag bara orkade med hela den där ta-bort-sängtäcket-borsta-tänderna-klä-av-mig-grejen.

fredag 5 november 2010

Fredag. IGEN!

Men herregud, det är fredag. Igen! Jag måste nog börja ställa mig i kö till något ålderdomshem snart, med den här takten på livet. Det går på riktigt så snabbt att jag knappt hinner blinka. Måndag-tisdag är oftast så fullbokade dagar att det går som på räls. Hem och sova emellan bara. Onsdag och torsdag är lugnare, men redan på torsdag är det ju närapå-fredag.

Fredagarna går i ett huj. Jag ordnade med en massa grejer idag mellan klienterna, och plötsligt insåg jag att jag måste skynda mig iväg till matsalen innan man slutar servera lunch. Knappt hade jag svalt den sista tuggan rödbetstärningar innan jag fick slänga väskan i cykelkorgen och trampa hem.

Jag har märkt att jag rekordcyklar hem dessutom. Full fart på pedalerna nedför sjukhusbacken och sedan raketfart hem. Varför har jag ingen aning om. Det är ju inte precis så att det skulle vara bråttom någonstans. Jag är bara uppe i varv.

onsdag 3 november 2010

Det kan ju bara vara bra!


Stort paket. Eller kanske brev då, men ändå. Ett STORT! Det har hittills i mitt liv betytt t.ex. ett dockhus. För ganska många år sedan. Spenniz, som Smulan skulle ha sagt:)

tisdag 2 november 2010

Mitt nya, organiserade liv - del 89

Håhå. Har suttit och krigat med en massa papper ikväll. Okej, så jag har väl aldrig varit sådär minutiöst noggrann med pappersvändande någonsin. Har nog skubbat iväg till skattebyrån för att hämta ut ett skattekort sådär... varje år, för att jag alltid slarvar bort det som kommer på posten. Händer att jag får någon betalningspåminnelse någon gång, och när man verkligen behöver ett arbetsintyg så hittar jag det aldrig. Det finns nog någonstans, men jag vet aldrig var. De dyker upp då och då. Dålig ordning, jag vet.

Men. I och med flytten från Åbo, sommaren som av olika orsaker innebar att jag bodde i Öja och ytterligare en flytt till Kokkola har jag helt tappat greppet om allt som har med Viktiga Papper att göra. Räkningar kommer då och då på posten, stämpeln visar att de har varit i Öja eller i Åbo och vänt, och ofta är de försenade. Nej, skärpning! Jag som är en Vuxen Kvinna och Jobbar På Kontor kan ju inte härja hur som helst.


Alltså har jag ikväll letat fram alla papper som klassas som viktiga: räkningar, intyg och specifikationer, skattekort och kontoutdrag. Sorterat och lagt i ordning.


Systematik. Sys-te-ma-tik! Ah!


Och de papper som är färdigbehandlade och ska sparas sorteras i den här mappen, märkt med lämplig text. Med mellanblad. Hörde ni?

Tröstlöst


När det enda man har i matväg är en förpackning alldeles väldigt djupfryst maletkött.


Ska bara ha en liten bit, och har ingen lust att steka hela paketet. Detta är ett resultat av de få gångerna jag inte orkar dela upp färsen innan jag fryser ner den. Om jag tinar allt måste jag steka allt. Så nu väntar jag att det ska gå från att bli okrossbart till så pass genomträngligt att jag kan karva loss en bit.

Tråkigt. Och hungrigt.