I lördags var jag en sväng till Öja för att bland annat äta risgrynsgröt, paja på Sven och hänga upp gardiner. Mor strök och jag klättrade. Och som tur är har vi nu kommit över perioden då det måste vara hysteriska tomtar och glittriga stjärnor och fan och hans moster överallt. Julpynt är nämligen enligt mig så überfult så att jag får ont i ögonen. Om inte julpyntet består av stillsamma grankvistar, kanske några röda äpplen och lite tända ljus. Sådant är rätt trevligt. Prassliga glittergirlanger och sjutusen skrikiga porslinstomtar går bort. De gardiner som mor och jag hängde upp var vita, enkla, raka gardiner. Less is more.
Jag tiggde till mig lite rödvin att smutta på i soffan medan vi tittade på Bert. Rödvin, Bert och kölden som knäpper i knutarna. Kan man ha en bättre lillajulafton?
Efter en kväll i Öja börjar jag alltid småningom längta hem till mig. Det är trevligt på alla sätt och vis i stugan, men efter en stund börjar jag trampa och vill hem tillbaka. Det är väl ett gott tecken, att man får hemlängtan? Det måste ju betyda att man gillar sitt eget lilla hem väldigt mycket? Det gör i alla fall jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar