Det är dags

Jaha, så det är dags igen. Ohjälpligen. De röda dagarna. Och nu syftar jag icke på de där av det hormonella slaget utan de där som innefattar tomtar, julgranspynt, glögg och annat rött. Och som får en och annan - icke jag - att gå upp i limningen av stress. Stress över stök, städning och bakande. Matlagning, handlande. Planerande, rusande fram och tillbaka.

Helt onödig stress, enligt mig. För säg mig: vore det nu så att en skrubb förblev ostädad eller ett visst småbröd obakat eller att man glömde att skicka en visst julkort - blir det inte lika mycket jul för det? Vad har egentligen minutiöst bonade golv med jesusbarnet att göra? Man kan ju undra.

Men för all del. Det som får det att rycka lite nervöst i ögonvrån den här tiden på året på även en sådan cool figur som mig är följande: julklapparna. För det är nu man ska komma på jättefyndiga saker att ge sina närmaste. Och missförstå mig inte nu - jag gillar att ge presenter. Jag tycker att det är ganska trevligt att packa in dem, klistra på etiketter och krulla presentband. Det är bara det att man ska komma på någonting att ge också. Man kan inte packa in luft och ge bort, hur fint paketet än är.

Egentligen borde man ju köpa samtliga julklappar redan under julrean, så att man inte behöver fundera på det mera sedan. Men så gör man ju inte. Istället trängs man med alla andra under november och december. Och kommer inte riktigt på någonting.

Personligen har jag bland annat följande personer i min målgrupp för mina gåvor: man 29 år, man 22 år och man 57 år. Värsta tänkbara, alltså. Karlar kan man ju inte köpa presenter åt. Det enda de behöver och vill ha är tekniska prylar på över 100€, och sådant har jag varken kunskap eller ekonomi för.


Men nu har jag i alla fall fått en början. Ett par klappar är inhandlade. Och inpackande. Processen fortsätter...