lördag 30 april 2011

Riktigt säkert?

När jag lägger mig för att sova på fredagskvällarna är jag alltid lite orolig för att på något vis ha räknat fel. Att det inte alls är fredag, utan till exempel torsdag. Hur kan jag vara säker på att jag får slappna av och sova ut? Tänk om jag har blandat ihop dagarna och egentligen borde jobba imorgon!

Så på fredagskvällarna måste jag alltid försäkra mig om att det är fredag och ingenting annat innan jag börjar sova. Till exempel: jamen visst sa vi "hyvää viikonloppua" innan vi gick hem idag? Då måste ju alla andra hålla med om att det helg? Och visst var jag på det sedvanliga fredagspasset på gymmet? Det måste ju vara fredag då. Visst snurrade Hauskat kotivideot på Nelonen här tidigare ikväll? Det kommer ju på fredagar. Visst traskade någon sjungande förbi här på gatan med en öl för en stund sedan? Sådant låter nog mera som fredag än torsdag.

När jag har kommit på tillräckligt många exempel på att det är fredag och jag får sova i lugn och ro - då sluter jag ögonen. Med tanke på att jag inte ännu under mitt liv någonsin har gått till skola/jobb på en ledig dag av misstag, så tycker man ju att man borde lita på sig själv snart. Men nej.

fredag 29 april 2011

Split personality

Arbetsveckan till ända. Arbetsveckan som bestod av tre dagar gradu och Åbo och två dagar sjukhus och jobb. Måndag till onsdag var jag skolflicka som sov nerbäddad på en madrass i Studentbyn och cyklade till och från akademikvarteren. Torsdag och fredag var jag igen talterapeut. Jobbigt detta med att ha många personligheter.

Nu sitter jag som bäst och skriver gradu för öppet fönster. En inte helt oäven tillvaro. Okej, gradu är eventuellt inte världens allra skojsigaste uppfinning just nu, men tvärtemot vad man skulle kunna tro så fick jag ett rejält uppsving i samband med åboresan, handledningen och de nya direktiven. Istället för att bli knäckt över allt ändrande fick jag en puff framåt. Har blivit lite mera kompis med dokumentet igen. Vi höll på att glida ifrån varandra ett tag, men nu börjar jag känna mig insatt igen.

Och att skriva gradu med kvällssolen utanför fönstret till ljudet av en nalkande sommar i form av motorcyklar och måsar är faktiskt inte så pissigt. Bara man skulle få någonting gjort också. Okej, slut på bloggpausen och tillbaka till svarven.

torsdag 28 april 2011

Ps!

Köpt vårskor idag. Röda!

Varje gång jag ser röda skor snurrar följande fras i mitt huvud: "De enda som har röda skor är barn och horor". Kommer inte ihåg var jag har hört det, och jag bryr mig inte heller.

Röda skor!:)

Piuh!

Frånvaron den här gången beror på det som börjar på G och slutar på RADU. Har tillbringat början av veckan i Åbo, där jag har hardcoreskrivit på Tha Big G. Måndag till onsdag har jag suttit på logopedivinden vid min gamla graduplats, där jag satt och skrev så länge jag bodde i Åbo. Från åtta på morgnarna till nio-tio på kvällarna. Det blir sammanlagt rätt intensivt gradujobb. Kan jag meddela om någon undrar. I övrigt har jag inte gjort någonting annat i Åbo, förutom sovit några timmar mellan skrivandet. Och sprungit till K-market på Tavastgatan och hämtat någon slags middag innan butikerna stängde. Och ett par kaffepauser i soffan på logopedin.

Åbo var sig likt. Det var konstigt att trampa genom Studentbyn (på svägerskans lånecykel) och liksom känna att man aldrig varit borta. Precis som vilken skoldag som helst när man cyklade från Hallis in till akademikvarteren. En mycket besynnerlig känsla. Mitt i Studentbyn tronade ett jättestort, runt våningshus upp sig, och jag tänkte instinktivt: "Va? Det där fanns inte här igår!". Men "igår" var visst ett år sedan. Eller egentligen typ tre år sedan, för de sista två åren i Åbo bodde jag ju i stan.

Hur som helst. Det måste vara någonting med den akademiska klimatet, för så intensivt som jag jobbade med gradun nu har jag inte gjort sedan jag flyttade från Åbo, trots att jag naturligtvis har haft dokumentet tillhanda hela tiden. Det är någonting med logopedivinden som får en att samla tankarna på ett helt annat sätt. Plötsligt förstod jag handledarens kommentarer och instruktioner. Jag såg till och med vad de statistiska siffrorna stod för.

Minns ni Jesus? Som såg ut såhär sist jag skrev på gradun i Åbo.

Som såg ut såhär nu. När jag slog mig ner vid skrivbordet kom amanuensen J genast sättande med Jesus och smällde ner honom på mitt bord. Klart man ska ha Jesus med sig om man skriver gradu!

Satt och skrev till kvart över tio första kvällen. Och logopedin låg öde och kuslig när jag tog hissen ner.

Inte en själ syntes till i Arken. Jag fattar inte. Påskannandagen och allt. Ingen annan som känner för att göra lite sent skoljobb? Ingen?

Trampade ut till Studentbyn där jag sånär hann byta ett fåtal ord med lillebror innan jag stupade på soffan och ögonen föll ihop. Samma procedur nästa kväll, men då bytte vi kanske två och ett halvt ord innan jag somnade. Jag var utmattad och darrig och såg nästan dubbelt av att ha suttit så länge vid datorn. Riktigt otäckt trött. Så som man blir av att ha utfört tankearbete men inget fysiskt sådant. Och av ruskigt mycket kaffe och rätt mycket snus.

Igår tog jag sista tåget hem. Också det efter en dags intensivt skrivande in i det sista. Återvände till tågstationen med en blytung väska, fylld med pärmar, papper, artiklar, dator och annat skoj. På tåget mådde jag riktigt illa. Tre dagar med mycket kaffe, stirrande på datorskärmen, lite sömn i förhållande till arbete och att ha levt på Puhakkas näringsfattiga sallader (finns inte så många snabba middagsalternativ sådär lättillgängligt) gjorde att jag hade riktigt magknip och typ såg dubbelt.

Jag är nog klen som människa. Tre dagars lite kompaktare gradujobb gjorde så jag blev helt darrig och slut, och ännu när jag kom hem bet ihop käkarna så att det värkte. Inte van vid den typen av jobb, tydligen.

Men herregud så jag älskar mitt hem! Och Kokkola. Och att sova i min sköna säng, äta min egen mat och ha mina kläder i garderoben. Aldrig har det känts så skönt att hänga av sig jackan och slänga sig på soffan.

söndag 24 april 2011

Dödsslut

Det blev en kvällslänk. Och om löprundan förra fredagen var tung så var det ingenting i jämförelse med idag. Ni vet drömmarna där man springer och springer, men knappt kan röra benen och inte kommer framåt - så kändes det. Det gick segt, tungt, ingenting funkade. Jag kunde inte dra in tillräckligt med luft, jag fick inget syre. Hjärtat bankade i sjutusen men det kändes som om blodet stod stilla.

Tvi vale vilken runda. Och när jag kämpade sista halvkilometern på en vältrafikerad väg så höll jag blicken i marken. Hoppades för mitt liv att ingen jag kände skulle se mig, för då skulle jag ha skämts ihjäl. Så långsamt gick det, och ändå pep luftrören efter syre. Jag mådde så illa på slutrakan att jag nästan kände för att göra en Vallu Kononen, alltså sticka fingrarna i halsen.

Som tur är kommer nästa länk att kännas lättare. För tyngre kan det inte bli. I så fall får någon komma och lägga mig i kistan efteråt. Örk.

Sundi

Längs Sundet finns ett träd vars topp är hjärtformad. Har ni sett så näpet?

Sundet ja. Som jag hela tiden av misstag kallar för "ån". Som en kvarvarande miljöskada sedan åbotiden, då jag tillbringade fyra år kring Aura å. Bland annat min goda vän P brukar fnittra till varje gång jag förslår en promenad längs "ån", eller att vi ska träffas på "åstranden" eller att jag just nu befinner mig vid "ån". "Du menar Sundi?", säger hon, och jag känner mig omedelbart som en snobb.

Påskalamm

Förutom att titta på cyklar och dela ut påskägg åt påknackande småskrottar så åkte jag ut till skären en sväng. Och därmed gick också en hel dags bilputsande upp i rök. Skärivägen är lite lerig såhär års. Hmpf. Det serverades nämligen påskalamm ute på villan.

Nå, jag har nu mina åsikter om rökta köttklöntar. Inte min favorit, om man säger så. Bland annat går jag en lång omväg kring familjen Kronqvists traditionella rökta julälg. Som både stinker och smakar apa. Nu är jag ju miljöskadad för många år framåt på grund av älgöverkonsumtion. Har levt på älgkött i princip dagligen i 19 år, och har därmed utvecklat ett riktigt hatförhållande till det.

Våga bara hosta någonting om porterstek och jag ska personligen visa hur jag kräks av blotta ordet. Porterstek och alla andra former av köttklönt i ugn är i mitt tycke ett smärre straff att tvingas äta. Och rövarstek är också sådant som jag hellre använder som till exempel tyngd för fiskenät än till att äta. Men - till det rökta fårköttets försvar ska jag säga att den var klart bättre än älg.

Till efterrätt vankades det traditionsenligt memma. Som för all del inte heller är direkt gott, men som man måste äta eftersom det är påsk.

Lustigt nog hade påskharen värpt ägg också i skären. Innehållet i påskägg är alltid lite intressanta. Undrar hur det känns att ha som yrke att designa överraskningsprylar som ska placeras inuti ägg.

Titta på den här fina ringen till exempel.

Som gick att öppna, och i sitt inandöme dolde en stämpel. Med texten cześć, vilket betyder hej på polska. Hur användbart som helst.

lördag 23 april 2011

MC

Motorcyklar beskådade. Intressant detta med mc-mässor, för det är sällan man på en och samma plats får beskåda lika många stora magar, illasittande skinnjackor och ytterst tunna hår bakåtdragna i hästsvans. Dessutom finns det en stor marknad för t-skjortor med så kallade lustiga texter, triballogon och flames.

Regeln som aldrig får frångås: T-skjortor får aldrig ha texter i stil med ISÄNTÄ, ÄIJÄ, PAPPA BETALAR, och så vidare. Aldrig någonsin. Det är aldrig snyggt, aldrig roligt, aldrig fyndigt. Aldrig kläder med texter på, minns mina ord! Varje gång jag ser någon iklädd sådant vill jag gå fram och vrida om lillfingret på dem. Triballogon och flames är också alltid förbjudet. Aldrig flames, aldrig tribalkrääsä.

Likadant med sådant som det står Harley Davidson på. Sådant har man bara inte på sig. Inte någonsin. Om man inte har långt svart hår och vistas på Calle, ni kokkolabor vet vad jag talar om.

Morgonstund HADE faktiskt guld i mund

Är det inte typiskt att man på en ledig dag vaknar för klockan sju? Nå, jag hade ändå smått planerat in det som en fitnesstävlande skulle kalla "morgoncardio". I mitt fall var det en mycket fin morgonpromenad jag företog mig längs Stadssundet medan jag gnuggade sömnskorven ur ögonen och vaknade till liv.

Det är så fint i Kokkola! Min absoluta favoritstad, kan jag säga efter att ha varit kokkolabo i ungefär ett halvår. Som jag har väntat på att få uppleva våren här. Morgonsolen värmde i ansiktet, och så skönt det är att kunna gå i bara långärmad tröja. Fåglarna kvittrade och gruset knastrade under skorna.


Någonstans i Halkokari hittade jag en hund. Eller den hittade mig, rättare sagt. En liten klen valpliknande sak som kom springade över vägen från ett bostadsområde och sedan trippade vid min sida en bit och gläfste och småmorrade. Jag tittade mig omkring, men ingen ägare syntes till. Så småningom skakade jag av mig fanskapet, och den yrade i sick-sack mellan bilarna tillbaka över vägen. Åtminstone två bilar bromsade till ganska ordentligt. Vete fan vart den for.

Det är förresten riktig Lotta på Bråkmakargatan-fiilis här i Neristan. Redan före klockan tio imorse vandrade små påskhäxor omkring på de nästan otrafikerade gatorna här. En större grupp knackade på hos grannen mittemot. Hos mig har det knackat på tre stycken, varav två var kända och en okänd. Som tur hade jag köpt två reservägg ifall grannens barnbarn skulle dyka upp.

Så att sånt. Ska gå och titta på lite motorcyklar idag tänkte jag. Sedan blir det påsklunch eller -middag med parenteserna.

fredag 22 april 2011

Wax on, wax off

Idag styrde jag mot Öjan för att tvätta min o så högt älskade bil. För första gången, om man inte räknar med en passage genom en biltvätt när jag precis hade köpt den.


I Öjan fick jag vara helt ifred, emedan föräldraskapet njöt ute i skären. Och jag njöt på farstubron med gummistövlar på fötterna och en kaffekopp i handen medan bilen torkade. Varmt som attan var det. Kan inte fatta, det är ju april och borde således betyda snöstorm i Österbotten. Nå, perfekt biltvättarväder var det.

Efter tvätt och tork i de ljumma vindarna var det dessutom dags för lite överkurs, nämligen vaxning. Klev häromdagen in på en butik och köpte bilvax enbart baserat på etikettens utseende, eftersom jag har noll kunskap om sådant. Men ett bilvax vars flaska har en sköldpadda i cylinderhatt måste ju vara bra.

Jag har aldrig vaxat en bil för (eftersom jag aldrig har ägt en bil förr), och nu kunde jag efter cirka trettio sekunder konstatera att det ju är en alldeles förjävlig syssla. Nog för att jag älskar min bil, men tammefan inte så mycket att jag vill gnugga på den i timtal. Det var så utomordentligt tråkigt så jag höll på att somna stående. Wax on, wax off, wax on, wax off. Gnugga, gnugga, polera, polera. Det tar ju för fan en evighet! När jag hade vaxat en halv dörr ville jag lägga mig ner och fejka en sjukdomsattack för att slippa skiten.

Maken till urtråkigt arbete har jag aldrig beskådat. Okej, det var fortfarande roligare än att plocka bär, men likförbannat ett skitgöra. Men vaxad blev den. Och tvättad och dammsugen. Jobbigt detta med att vara vuxen. Men nu har jag en ännu mera underbar bil!

Sova

Den bästa fiilisen är nog när man vaknar med ett ryck strax efter sex och märker att man har glömt att ställa alarmet. Fumlar fram telefonen och är lite kallsvettig över att man kunde ha försovit sig från jobbet. För att i nästa stund komma ihåg att det ju är ledig dag idag. Känslan när man bökar ner sig under täcket igen är oslagbar. Känns som om man kommer att få sova ostört för evigt.

Lite som när man vaknar dödsslut och inte för sitt liv skulle orka stiga upp. Och märker att klockan är 02.44, och man får sova flera timmar till. Nu var det samma sak, men jag skulle få sova flera dygn om jag vill. Mmm... sova.

onsdag 20 april 2011

Jag säger bara vad jag ser

Jag hade egentligen inte tänkt skriva ett ord om valet och dess resultat, dels för att jag blir så trött i huvudet av att tänka på idioter, men främst för att den här bloggen inte riktigt är rätt forum. Jag bloggar ju mest för att dryfta dittan och dattan och överlag rätt ytliga grejer. Har ingen lust att presentera politiska åsikter här. Och dessutom är jag typ noll intresserad av politik.

Men. Dagen efter att valresultatet stod klart, och jag traskade iväg från talterapin över parkeringen till personalmatsalen i huvudbyggnadens nedre våning, så kunde jag inte undgå att se det jag såg. Eftersom jag nämligen har ögon i skallen.

Strax framför huvudingången - där man inte får parkera - stod en gammal nedkörd bil. I bakrutan stoltserade man med en präktig Perussuomalaiset-dekal. Precis när jag passerade så öppnades framdörren i passagerarsidan, och med ett stånkande klev en kvinna ut. Klädd i sjabbiga mjukisbyxor, med en blek fläskvalk som vällde över byxlinningen. Det flottiga håret färgat absolut eldrött, med en utväxt på cirka en halv decimeter. På överkroppen en svart huppari med texten HAKALAX PUB på ryggen.

Kvinnan, kanske mellan 35 och 40 år, fumlade fram en tobaksask och tände en cigarett. Stod där och rökte precis vid huvudingången, precis vid förbudsskylten, hängande vid den nedgångna bilen. Utan att stirra desto mera ingående kunde jag inte undgå att notera den påbörjade Karhu-ölen på instumentbrädan. Och att baksätet var fyllt med ännu flera typer av samma kaliber.

Då tänkte jag bara: Perussuomalaiset. Ni gör verkligen skäl för ert namn.

tisdag 19 april 2011

I serien "Viktiga Inköp"

Jag råkar nu gilla muggar. Och då är det inte 48 euros Pentikmuggar eller Arabia. Sådant är liksom för tråkigt, intetsägande och förutsägbart. Lite som "Carpe Diem" på sovrumsväggen. Det jag gillar är helt vanliga perusmuggar som finns att köpas för typ 2 euro på varje supermarket i landet. Min favoritavdelning på varuhus är helt klart mugghyllan. Där kan jag stå och väga muggar i handen och insupa deras fiilis.

Muggen är nämligen extremt avgörande när man dricker kaffe. Det osexigaste är de där små vita restaurangkopparna med fat. De får hela kaffetåren att bli förstörd. Likadant skyr jag små snirkliga mormorskoppar i allmänhet. Tumregeln är att hela handen ska rymmas genom örat, eller i alla fall att koppen är stor och har höga kanter så att inte kaffet kallnar.

Jag gillar alltså dessa olika muggar som finns på billighetshyllan. Men så gillar jag ju också hela serier av muggar, sex stycken ska det vara. Men fan - hur många sexkoppars serier kan ett stackars kvinnhjon ha? Det blir ju bara töntigt, man hinner inte ens använda dem. Och inte vill jag köpa en och annan udda kopp heller.

Men så idag kom jag på - jag måste ju ha en jobbkaffekopp! Det är klart! Den perfekta orsaken till att köpa en udda kopp som inte behöver ingå i en serie. En enslig kopp - jag får välja vilken jag vill. Glädjen! I de små tingen!


Jag valde därmed omsorgsfullt ut en mugg som jag har fingrat på typ aderton gånger i olika butiker. Rosa med vita hjärtan på. Min jobbkaffekopp. O, så näpet!

söndag 17 april 2011

Om det är okej för dig, alltså?


Min vackra bil fick känna på lite asfalt igår när jag drog iväg på vägarna en sväng. Den älskar asfalt, spinner som en liten katt när den från sträcka ut på Yxpilarääton. Orsaken till färden var att jag skulle hälsa på min goda vän S med familj.

Fick nämligen lite panik när jag via bilder på Facebook noterade att en viss liten flicka höll på att bli så hiskligt stor och jag inte alls hinner med. Rätt vad det är har hon tagit studenten och jag har missat allt. Alltså bjöd jag helt kallt in mig själv på en kaffekopp och bebisgullande. Är jag inte trevlig så säg?

S är förresten en rolig kvinna. Kom just ihåg när lillflickan var ännu mindre, och de var och hälsade på mig en kväll. Vi satte oss vid bordet och drack lite kaffe, och jag gjorde som jag brukar, nämligen sitter på huk och drar upp ena knät i famnen. Liksom så att knät sticker upp ovanför bordskanten och man kan vila hakan på det. Någonting som min mor stör sig oerhört på.

Men eftersom jag är en Självständig Kvinna med Eget Hushåll så sitter jag hur jag vill vid mitt eget köksbord. Jag fläker upp mitt knä precis var jag vill. Vilket jag också berättade för S. "Jag sitter med knät såhär. Om det är okej?" sa jag. "Självklart" svarade S "Men då tänker jag i alla fall ta fram tissen. Om det är okej?". "Självklart" svarade jag. Och så satt vi där och drack kaffe. Hon med blottat bröst - alltså ammande sitt barn, om det förblev oklart för någon - och jag med knät nästan uppe på bordet. Helt okej.

fredag 15 april 2011

Blev en länk istället

Jag försov mig från ett inplanerat Bodypumppass idag. Man känner sig alltid lika snuvad på konfekten när det händer. Slängde upp fötterna på soffkarmen en sväng för att ta igen mig de tjugo minuterna jag hade på mig - och slumrade till för att vakna exakt när passet började. Hmpf. Det bästa sättet att avsluta en arbetsvecka är att vagga hem från gymmet med mjölksyrestinna armar och skakiga knän och ta helg. Förra fredagen vaggade jag visserligen också kvidande hem, men då med massageolja över hela kroppen och begynnande blåmärken lite varstans.

Drog ut på en liten kvällslänk istället, och fast det bara var en lugn och kort runda så gick det så tungt att jag höll på att avlida någonstans halvvägs. Konstigt hur olika det kan kännas. Idag upplevde jag den där bottenkänslan, när benen är tunga som bly och det känns som om inte hjärtat och lungorna riktigt klarar av sitt jobb. Som att springa i sirap. Nå, det är i alla fall en vacker vår i Kokkola, varmt och skönt och friskt i luften.

Dessutom verkar det vara himla kul att dricka sprit när det är vackert väder. Eller ja, storkonsumenterna dricker väl året runt, men så här års söker de sig ut i friska luften. Stötte bland annat på två gubbar, varav den ene använde sig av nästan hela vägens bredd när han tog sig fram. Han traskade ibland på högerkanten för att med några snitsiga snedsteg söka sig till vänsterkanten och sedan tillbaka till höger. Hans kompis var stadigare på fot och bromsade ibland upp typens sicksackande och styrde honom framåt.

I sådana situationer känner jag mig alltid så äckligt hurtig, som om jag med flit är ute och visar upp Ett Hälsosamt Leverne. Kan tänka mig hur irriterande de måste tycka att jag är. Kommer förbistudsande som en liten hurtbulle med lilla hästsvansen vippande i takt med löpstegen, mp3-spelaren inpluggad i öronen och är klädd i reflexer och neonkläder. Fattas bara att man som pricken över i:et skulle vända sig om och hojta: "Och jag äter mycket fibrer också! Och använder peelingkräm! Tandtråd morgon och kväll! Tar mina vitaminer! Sover åtta timmar per natt! Och sopsorteraaaaaaar!". Liksom bara för att vrida om kniven.

Och ja, man får rätt ofta höra spydiga kommentarer i just sådana fall. När man springer förbi typer som helt tydligt inte själva är sådär... eh, särdeles intresserade av motion. Om det inte gäller att träna rörelsen man gör med armen när man höjer ölflaskan till munnen, vill säga.

torsdag 14 april 2011

Intressant detta med att handla

Idag drog jag via Cittari för att handla. Cittari för att det är det enda stället man säljer min favoritpesto, och då och då måste man gå dit för att bunkra. Hade hunnit plocka ner lite tomater och sallad i korgen när jag gick och funderade på brödavdelningen. Plockade runt bland lite fullkornsgrejer och sådant som jag gillar.

En gubbe på typ 75+ stod och betraktade mitt handlande och viftade sedan åt mig. "Osta tästä! Tällä pysyy kunnossa!" kommenderade han och pekade på hyllan med världens smaklösaste bröd. Gubb-bröd. Alltså de där jävla Reissumies- och Ruispalatpaketen som smakar typ malt och ingenting annat. Som gubbar överlag tror är hälsosamma, eftersom de är svarta. Mörkt = hälsosamt, och svart måste alltså vara = turbohälsosamt. Tror gubbar. Att fullkornsbröd och rågbröd inte behöver vara svart har de ingen kunskap om. Dessutom är de mörkaste rågbröden ofta färgade svarta, så det så.

Hur som helst viftade gubben frenetiskt mot Ruispalorna och nickade ivrigt. Sedan gick han fram, blickade ner i min korg och fnös att jag ju bara hade handlat "Pupujussien ruokaa...". Hade jag varit en teini hade jag visat mitt längsta finger och uppmanat honom att dra åt helvete. Men nu är jag ju inte det. Även om jag kanske kan tycka att det är lite irriterande att sticka ner huvudet i andras korgar och kommentera främmande människors inköp.

Jag undrar varför jag i allmänhet verkar störa folk så mycket med min blotta närvaro? Måste vara för att jag är så snygg. Bah!

Vid kötthyllorna satt ungefär Världens Äldsta Människa. Är lite osäker på om det var en gubbe eller en gumma, men jag gissar på det senare. Varelsen var så skröplig att det mest var fråga om en massa torra hudveck, vilket gjorde det svårt att avgöra saken. Hon satt på den lilla avsatsen på sin rollator och såg ut att vara fem före att kasta veven. Jag yrade på och gick förbi flera gånger, och för varje gång jag passerade såg åldringen ut att vara alltmer livlös. Satt helt orörlig och hängde med en korg med inköp framför fötterna.

En stund senare hade fossilen flyttat sig lite, märkte jag. Hon hasade sittande på rollatorn baklänges en decimeter i taget och släpade korgen efter sig. Det gick milt sagt långsamt. Om hon skyndar sig så borde hon hinna fram till kassorna innan stängningsdags.

Så att sådana upplevelser i butiksvärlden idag.

onsdag 13 april 2011

Projektet

Förresten går Projekt Jeansterapi rätt okej! Förra veckan var torsdagen jeansdag. Igår, tisdag klev jag också i jeansen och gick till jobbet. Denna veckas obligatoriska jeanskvot är därmed fylld. Det är dock helt tillåtet att slänga in en extra jeansdag, en så kallad bonusjeansdag. Borde kanske hitta på något bra belöningssystem nr man uppnått ett visst antal bonusjeansdagar? Ett pris? Typ nya jeans? Höhhö.

Hur som helst. Jeansen som jag köpte i somras och som legat nästan orörda i klädskåpet börjar nu ha ett mera rimligt PPA (pris per användning). Projektet fortsätter.

tisdag 12 april 2011

Vad som bör finnas i varje kvinnas badrumsskåp


Parfym, smycken och öl. Förslagsvis Tuborg Lime Cut. Bilden tagen i lördags när jag höll på att sminka mig och var på väg ut en sväng. Nu finns det bara parfym och smycken kvar.

Sömmerskan

Igår gjorde jag följande: sydde gardiner. Jag ska nu hålla en paus så att ni har tid att begrunda det ni nyss läste. Och kanske skratta en stund, vad vet jag?

Okejokej, sy är väl lite sådär tolkningsbart i det här fallet, för egentligen hade jag köpt två panellängder från Ikea. Okejokej, köpt är väl kanske också lite av en definitionsfråga. Egentligen hade jag bara skickat med en handelslista när mamma och pappa var till Åbo i helgen. Höhö.

Nå, när jag väl vecklade ut inköpen visade det sig bara vara avkapade tygstycken som man sedan ska fålla upp (eller whatever, typ vika in och sy eller något) och dessutom sy någon slags upphängningsmekanism i överkanten. Det är nu det roliga inträffar. För jag kan ju inte ens sy. Jag har aldrig sytt en gardin i mitt liv. Varför syr man gardiner? Det finns ju färdiga. Pscht!

Jag kånkade hem min mors symaskin och igår efter jobbet skred jag till verket. Om man saknar kunskap får man helt enkelt improvisera, så jag började med att sådär med ögonmått sy en kanal för stången. Riktigt snitsigt om jag får säga det själv, med dubbla sömmar och allt. Sedan hängde jag upp längden och måttade ut sisådär ungefär en lämpligt längd att kapa bort. Så vek jag en stilig fåll och sydde upp. Klart! Hur sniggt som helst!


På bilden ser ni en av mina exakt tre knappnålar som jag äger. Klarade mig helt okej, men de skulle ha kunnat vara fler. I alla fall fyra.

Nu var den ena panellängden klar. Då återstod det svåra. Hur sy en likadan till, när man har höftat till hundra procent på den första? Nå man fortsätter höfta exakt lika mycket på den andra. Det blev lite mera huvudbry den här gången. Blev riktigt tvungen att lägga in en snus för att kunna koncentrera mig bättre.

Sedan knåpade jag ihop del 2/2 av gardinsprojektet. Var tvungen att ta en lång skrattpaus efteråt, för jag upptäckte att gardinerna var helt olika. Eller helt och helt, men jag gjorde definitivt inte den andra gardinen på samma sätt som den första. Men hey - jag kallar det improvisationshantverk. Konstnärligt.

Hur som helst. Nu har jag egenhändigt sytt och hängt upp rosa sovrumsgardiner. Rosa! Det är väl vårigt så säg? Och gardinerna må vara hur egendomliga i fasonen som helst - de är i vilket fall som helst bättre än de tidigare, som var blå. Blå, av alla färger. Jag hatar blått i inredningssammanhang. Så ur den aspekten kunde jag ha hängt upp torkat bajs och ändå åstadkommit en förbättring...

Sömmerskan over and out.

lördag 9 april 2011

Mörbultad

Ajaj, det har gjort ont att vända på sig i sängen inatt. Hela jag känns som ett stort blåmärke. Eller det känns som om alla muskler (eller där det borde sitta muskler, höhö) har vridits loss från sina fästen. Och som om huden har slitits loss en decimeter från köttet. Men det är en bra typ av smärta. Mörbultad är verkligen ett mycket målande uttryck i detta fall.

Solen turbolyser idag, och asfalten ligger bar och torr. Sitter som bäst och väntar på efterlängtat lördagsbesök, sedan kanske det blir en tur via stan på cykel. Med solbrillorna på nästippen, of course!

fredag 8 april 2011

Knåda

Idag gick jag till massören efter jobbet. Skrev ju här tidigare att högeraxeln har djävlats, och dessutom har hela övre delen av ryggen och axlarna varit så spända att jag har känt mig som en liten tennsoldat.

Är det inte konstigt så säg. Under somrarna med åldringshemsjobb var det korsryggen som blev uppfuckad. Av allt lyftande och springande på stengolv och vändande i sängar och svåra arbetsställningar. Nu har jag inte lyft några mummun sedan i somras, och korsryggen har varit i topptrim. Att sitta och skriva utlåtanden framför datorn (oftast med krum rygg, och med pannan nästan i skärmen medan man envist bankar på tangentbordet) får däremot området kring skulderbladen att protestera. Alltjämt ere naa! Och nufötiides foltsi e pitå!

Nå, idag har jag då igen tagit plats på massagebänken, och det om någonting är något jag gillar. Den där smärtan är så skön på något vis, även om man största delen av tiden vrider sig som en liten mask och kvider fram svordomar mellan sammanpressade läppar. Massören svor för all del lite han också, eftersom vissa delar av min kropp enligt utsago var "satans spänd". Visserligen kan man tycka att en tight kropp är en bra sak, men kanske inte just i den meningen. När jag reste mig från bänken såg jag stjärnor en stund. Kanske blodet som började nå upp till huvudet för första gången på länge?

Nu sitter jag här, öm och mörbultad. Ryggen ser ganska bra ut, men känns som om någon slags jordbruksmaskin har kört över den. Ett och annat blaffigt blåmärke börjar också framträda, men det ger ju bara street cred. En rätt bra avslutning på en arbetsvecka, eller vad tycker ni?

torsdag 7 april 2011

Jeansterapi


Kolla här. Dagens oufit, precis som utlovat: jeans! Lite ovant och stelt, och man måste sitta som folk för att inte visa halva arslet - men det gick ju bra. Inga panikattacker och inga kräkreflexer. Ska nog fortsätta med mitt en-jeansdag-i-veckan-projekt.

onsdag 6 april 2011

GRADUHESTEN RAPÅRTERAR

HESTEN E TRÖT OCK VIL INTE SKRIVA GRADU. HESTEN VILL JÖRA ANDRA KLADA OCH ROLIGA SAKER. MEN VAD HAR HESTEN FÖR VAL?

måndag 4 april 2011

Löftet

Den uppmärksamme läsaren minns kanske att jag en gång beklagade mig över att jag inte kan bära jeans. Det bara går inte, jag får klaustrofobi av jeans. Jag vill kräkas när de klämmer på min mage, jag får panik när de skaver på höftbenen. Ändå tycker jag att ett par riktigt välsittande jeans är det snyggaste man kan ha på sig.

Jag har inte använt jeans på år och dag. Har gjort något försök då och då, men slitit av mig dem nästan direkt. Det är just det där med att sitta tajt kring mage och rumpa som är så otäckt, känns som ett pansar. Nu håller jag på att bli en grottmänniska. Eller som de där sjukligt feta 450-kilos människorna som ligger övertäcka med ett lakan eller är klädda i tältliknande paltor. Sån blir jag.

Så nu tänkte jag som följer. Härmed inleder jag projekt jeansterapi på allvar. På allvar men försiktigt. Vi börjar med en dag i veckan. En dag i veckan blir det jeans. Ingen pardon. En dag i veckan kommer jag att dra på mig jeans och gå till jobbet. Detta ytterst intressanta och på alla sätt världsförbättrande projekt kommer att följas upp i bloggen.

Kanske jag blir en jeanstjej vad det lider? Jag hoppas!

Ingen riktig blogg

Världens trögaste bloggerska här, hej. Eller blogg och blogg förresten. Som jag tidigare har sagt så bör en blogg uppdateras allra minst varje dag för att få bära det namnet. Helst sådär 3-4 skrifter per dag. Men icke. Snarast kunde man kalla detta "sporadiska anekdoter då och då". Blogg - pscht!

Helgen gick i lugnets tecken. Gjorde tappra försök att bli filosofie magister (alltså få klar gradun), men det är si som så med motivationen. Eller ja, motivationen att bli klar är väl ungefär åttahundra på en skala mellan ett och tio. Motivationen att skriva är mera... två och ett halvt. Men jag knegar väl på. Försöker intala mig själv att en rad skriven är en rad mindre kvar att skriva.

På lördag eftermiddag ringde telefonen och jag blev bjuden på promenad tillsammans med P och lille J som drog stockar i vagnen hela rundan. Var tvungen att öppna den-där-grejen-man-täcker-vagnen-med för att kolla om P faktiskt hade kommit ihåg att plocka ner lille J eller om vi gick runt och drog en tom barnvagn. Det hade hon, minimänskans nästipp stack upp mellan filtarna.


På sundkanten var det pintjockt med sovande änder. Det myllrade av dem, och de låg blickstilla. När man stannade och tittade på dem kunde någon av dem sömnigt öppna ett öga och lojt glutta tillbaka.

Lördagskvällen blev en såpass rafflande historia att jag somnade på soffan sisådär en tiotiden, för att vakna klockan två. "Det var den lördagskvällen det" som pigan Lina i Lönneberga skulle ha sagt. Så att på det viset.

Nu är det kvällskaffe i Neristan.

fredag 1 april 2011

Två saker

1. Kalla det kvinnlig intuition, magkänsla eller vad som helst. Men underskatta det inte. Vissa saker har man bara en mycket stark föraning om. Man får bara den där speciella fiilisen att här är det någonting skumt. Den ska man lita på.

2. Det allra första intrycket är ofta det som senare visar sig vara det rätta. När alla bitar faller på plats och man får bakgrunden förklarad.

Då kan man nicka och för sig själv konstatera att människan är nog mera än bara kött och blod och nervsynapser i hjärnan. Det finns någonting djupare också. En förnimmelse, ett undermedvetande, någon slags själ. Mycket mystiskt och väldigt fascinerande.