Helgen gick i lugnets tecken. Gjorde tappra försök att bli filosofie magister (alltså få klar gradun), men det är si som så med motivationen. Eller ja, motivationen att bli klar är väl ungefär åttahundra på en skala mellan ett och tio. Motivationen att skriva är mera... två och ett halvt. Men jag knegar väl på. Försöker intala mig själv att en rad skriven är en rad mindre kvar att skriva.
På lördag eftermiddag ringde telefonen och jag blev bjuden på promenad tillsammans med P och lille J som drog stockar i vagnen hela rundan. Var tvungen att öppna den-där-grejen-man-täcker-vagnen-med för att kolla om P faktiskt hade kommit ihåg att plocka ner lille J eller om vi gick runt och drog en tom barnvagn. Det hade hon, minimänskans nästipp stack upp mellan filtarna.
På sundkanten var det pintjockt med sovande änder. Det myllrade av dem, och de låg blickstilla. När man stannade och tittade på dem kunde någon av dem sömnigt öppna ett öga och lojt glutta tillbaka.
Lördagskvällen blev en såpass rafflande historia att jag somnade på soffan sisådär en tiotiden, för att vakna klockan två. "Det var den lördagskvällen det" som pigan Lina i Lönneberga skulle ha sagt. Så att på det viset.
Nu är det kvällskaffe i Neristan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar