måndag 31 december 2012

En lördag kväll

Julledigheten fortsätter. Igår satt vi fyra stycken hemma hos mig och drack vidrigt vin och spelade Pictionary. Vinet hette Lindemans och var kanske det sämsta jag har druckit i mitt liv, jag blev riktigt arg av skiten. Pictionary är för övrigt ett knivigt spel. Vi gjorde ändå vårt bästa och ritade Knatte, Fnatte, Tjatte, sejdlar, husdjur, avundsjuka och Fred Flintor.

Sedan ut en sväng på Huissi. Var tvungna att typ gå dubbelvikta i den förfärliga snöyran, men det var det värt. Fick nämligen äntligen lite ordentligt vin att doppa överläppen i.

Idag har jag som vanligt tagit sovmorgon (hur KAN det vara så roligt att sova???), haft spontanbesök av N med lite analyserande av viktiga saker kring köksbordet. Ätit fisksoppa. Tittat på en Beck och tvättat lite kläder. Lyssnat på ännu en Alex och Sigge-podcast, och blivit ännu mera begeistrad. Jag undrar fan om inte Alex och Sigge håller på att gå om Filip och Fredrik gällande podcasternas briljans. Speciellt Sigge kunde jag lyssna på hela dagarna. Knivskarp typ!


lördag 29 december 2012

fNiS

Fick den här boken av Svägerskan i julklapp. En story om den långdistansfanatiske pappan som tränar sin tonårsdotter (undrar vad som inspirerade henne till att ge mig just en sådan bok, ähum). Har bara hunnit läsa några sidor ännu, men den känns mycket lovande, jag har fnittrat till flera gånger redan. Detta torde dessutom vara den första skönlitterära boken jag läser på finska, när jag tänker efter. Vet inte varför jag inte har gjort det tidigare. Hittills märker jag ingen större skillnad på att läsa på finska och att göra det på svenska. Hm.

Sitter och väntar på sällskap som borde dyka upp här småningom. Trevlig lördagskväll, peeps!

torsdag 27 december 2012

Glimtar från en julhelg


Som texten på pepparkakan berättar så var det här jag firade jul i år. Liksom andra år. Vi åt gott, tittade på Kalle Anka, drack lagom med rödvin, gräddade jultårtor, sjöng snapsvisor och tog det allmänt piano.

 Öppnade paket. Jag fick bra och nödvändiga saker. En ordentlig kökskniv, precis som jag önskat. Kaffemuggar ur min Ikeaserie, precis som jag önskat. Bra böcker som jag har legat i soffan och läst i julhelgen. Och av pappa en navigator till bilen! Det hade jag ju absolut önskat mig, jag bara visste inte om det. Skitbra, ju.

Resten av familjen var också nöjda med sina prasslande paket. Jag tror mamma var mest nöjd med sin röda sparkstötting. Den var onekligen fin.

På småtimmarna satt sedan jag, svägerskan, lillebror och pappa uppe och spelade ett skitroligt spel som svägerskan fått i julklapp. Detta skulle jag också vilja ha! Inget fipplande och tärningskastande, inte ens någon spelplan. Man bara frågar en massa allmänbildande frågor och räknar ihop poäng. Min pappa är förresten världens roligaste att spela spel med, för han är en sådan oerhörd tävlingsmänniska. Tur att det inte alls verkar gå i arv. Från till exempel far till dotter eller så, HÖHÖ. 
 På juldagen var en del av oss sjuka och en del borta hos svärföräldrar och en del hemma hos sig, så pappa och jag dukade upp till juldagslunch på tumanhand. Gott att knapra på lite julmatsrester i lugn och ro.

Juldagskvällen blev även den en rolig historia. Vi inledde med vin och snack tillsammans med flickorna, och sedan fick vi så vänligt skjuts till - wait for it -  Jakobstad. Frågan lyder därmed: HUR får man för sig att åka DITÅT på JULDAGEN? Fråga inte mig, för det var inte min idé. Men sak samma, jag hade i alla fall skitroligt. Kommer inte ihåg när jag skulle ha skrattat så mycket på en och samma kväll. Helt trött i kinderna av allt skrattande när jag kom hem.

På julannandagen sov jag läääänge. Detta uteliv tar tydligen på krafterna. Jag var sömnig precis hela dagen. Men bjöd ändå in föräldrar och en bror på risgrynsgröt framåt kvällen. Själva gröten bjöd jag inte på, för den hade de med sig.

Jag bjöd däremot på detta. Ni ser, helt vanliga jultårtor. Eller?

Haha! Tricked ya!

Jag delade degplattorna i småsmå rutor och gjorde miniatyrtårtor. Fick idén av en kollega som hade sett sådana på en inflyttningsfest strax innan jul. Jättepraktiskt, de vanliga jultårtorna är ju så mastiga på något vis. Och så är ju de här mycket näpnare.

När föräldrar och bror hade åkte hem orkade jag inget annat än dega ner mig i soffan och andas tungt med öppen mun. Det tar på, detta firande. Både jul- och juldagssådant. Låg och petade på datorn i halvliggande ställning ända tills jag lomade i säng. Orkade inte ens blogga.

Och nu är vi i realtid. Jag sitter med fötterna på soffbordet, vickar på tårna och drar in doften av julgran och stearinljus och relaxar. Så nu vet ni var ni har mig.

måndag 24 december 2012

God Jul!

Igår var det -23 när jag byltade på mig kläderna, stoppade in Alex & Sigges podcast i öronen, drog upp huvan och gick ut en sväng. Det var så fint! Riktia julkortsvyer. Men förbenat kallt. Tårna fick småningom upp värmen, fast jag bara hade vanliga löpardojor på dem. Fingrarna klarade sig ganska bra, bara man drog in tummen tillsammans med resten av handen. Men läpparna domnade sakta med säkert bort. Tur att jag inte mötte någon, för jag hade nog inte kunnat prata vettigt med min stela mun.

Ute vid vattnet var det så vackert. Vindstilla, vitt och alldeles ensligt. Tydligen tyckte ingen annan att en promenad i detta väder lockade. Men det tyckte jag.

Vid båthusen längs sundstranden var det också julfiilis. Jag såg till exempel en julgran med belysning och allt vid ett båthus. Och i ett fönster till ett annat hängde detta. Det måste vara ett fanatiskt folk, dessa båtmänniskor. Kanske jag också skulle ta efter gällande mina intressen? Typ linda glitter kring skivstången i december. Springa iklädd luciakrona. Det där sistnämnda skulle ju faktiskt vara praktiskt när man springer på mörka vägar. Borde i så fall investera också i en vit löparstass och kanske rött vätskebälte.

Och nu! Nu återstår ingenting annat än att önska er fina läsare en riktigt

God Jul!

söndag 23 december 2012

Dan före dan

Ååå, minns de dehär dan-före-dopparedagskvällarna från när man var liten? Det gör jag. När jag låg i min furusäng i flickrummet med vita och rosa tapeter, stirrade upp i det vita snedtaket och hade ett litet pirr i magen. "Kan jag inte få somna nu så att det snart blir morgon och julafton?". Rummet var julstädat, i fönstret hängde julbelysningen. Jag och min storebror hade rummen intill varandra, och vi turades om med julbelysningen, för det fanns två olika. Vartannat år fick man ha en stjärna och vartannat år en sådan där ljusslinga.

Rummet var julstädat, på skrivbordet brukade det stå någon tomte, anslagstavlan var tömd på papperslappar och hade istället en tygbonad med tomtar på. På nattduksbordet en julduk. Det var viktigt med pynt, julgardiner hade jag i fönstren.

Det var en magisk tid. Jag är så tacksam för att vi har haft så bra jular. Har fortfarande, såklart, men nu tänkte jag främst på barndomens jular. Det finns så många hem där julen är förknippad med trasiga familjeförhållanden och våld och ångest och krossade förväntningar, och jag är så glad att jag inte är uppvuxen i ett sådant.

Och vissa småsaker har liksom etsat sig fast. Som det där att vi satte hyacinter tillsammans. Eller fiilisen då man fick bära upp lådorna med julpynt ur matkällaren och klä granen. När man kände igen pyntet från tidigare år. Vi hade till exempel tre änglar som skulle hänga högst upp i granen. Två vita och en blå. Och så tomtar av piprensare och kottar att hänga på de andra grenarna.

Julpynt, förresten. Jag kommer ihåg att skåpluckorna i köket pryddes med tomteglansbilder till jul. En tomte mitt på varje skåpdörr. Såhär idag fattar jag ju att mamma kanske inte gjorde det för att hon själv tyckte att det var så himla snyggt. Men jag minns att jag som typ sexåring tyckte att de var såååå fiiiiina. Och när tomtarna fästes på dörrarna - då var det jul. Så lite det krävs.

Jag tycker nog om julen. Konstigt hur det kan ändras, det där. För ett par år sedan hade jag helst skippat hela dealen. Det jag inte tycker om är hysterin omkring den, och jag känner inget behov av att hypa hela julgrejen så oerhört från och med början av oktober. Jag vill inte ha sjutton tomtar på varje millimeter av mitt hem. Men jag tycker om att fira vuxenjul, som vi numera gör på Nyströmsbackan. Sitta ner med familjen, äta tillsammans, prata och skratta och ha tid att umgås. Duka fint, tända ljus, klä sig lite snyggare och liksom vara lite högtidliga tillsammans. 

Julstök

Julstädning - check! Vad nu sedan julstädning är. I mitt fall är det att slänga ut mattorna, dammsuga, moppa golven och torka damm. Vad mera ska man göra? Torka damm ur diskmaskinen, eller? Wouldn't think so.

Och igår kom pappa med julgranen! Vilken tur att jag har en pappa som kan nästan allt, som är så bra på att hitta julgranar. Igen var det en alldeles perfekt gran, exakt rätt storlek, fin form, lagom tät och på alla sätt utmärkt. Var tvungen att stå och beundra den flera gånger igår, för jag tyckte den var så fin.

Förutom att städa och klä granen igår så bakade jag Lyxbitar, ett traditionellt bakverk som alltid finns på Nyströmsbackan på jul. Fast jag skippade fasen där man slänger kakan på golvet, som vissa brukar sporta med.

fredag 21 december 2012

Köld

Företog mig vinterns hittills kallaste löplänk just. Minus tjugo stod termometern på när jag drog på mig kläderna. Som bestod av två par kallingar, varav ett var av windstoppermaterial under mina löpartights i vintermodell, alltså vindtäta på framsidan. Vidare två par löparstrumpor, dubbla vantar (fingerhandskar inuti tumvantarna), tvådubbla underskjortor, fleecetröja, vindtät jacka och löparväst. På huvudet en Buff uppdragen som en rånarluva och ovanpå den en pipo. Lager på lager på lager.

En halvtimmes länk blev det. Och det gick faktiskt segt. Man har inte riktigt fjutt i steget i sådant här väder. Allt är stelt, det är kallt att andas, ögonen riimar ååter. När jag kom hem blev jag varse om hur mycket hår jag verkar ha i ansiktet, fast jag inte annars tycker att det direkt stör. Jag hade lurviga, vita kinder. Ögonfransarna som vita stickor.

Brr, så kallt det var. Och brr, så klen man har blivit. Jag har ju berättat hundra gånger om de där FM-mästerskapen i skidskytte Lemi, då det var just kring -20. Kanske ännu kallare. Men man valde att köra tävlingarna ändå, utom de yngsta juniorklasserna, som hade -15 som köldgräns. Det var en så sjukt kall tävling! Trög pudersnö som drivade över spåren. Dessutom var det sprint - inte supersprint som i vanlig skidåkning, men sträckan var kanske 6-7 kilometer - och jaktstart, så det var straffrundor istället för straffminuter. Att runda den där straffrundan i trög drivsnö var ingen fröjd. Bara själva temperaturen var straff nog. Och där gav man på i tunna tävlingsdräkter och fingerhandskar. Petade på med patroner och dioptrar. Försök då få någon noggrann fingertoppskänsla mot avtryckaren när man knappt känner av hela handen ens.

Problemet med att tävla i sträng kyla var dessutom att värmen från ens kropp fick geväret på ryggen att isa. Så när jag la mig ner för att skjuta första liggande hade dioptern isat igen. Då ska man snabbt lägga munnen mot den och blåsa, så får man bort isen. Den där gången i Lemi minns jag att läpparna frös fast i dioptern just vid det tillfället. Hu, så kallt det var. Jag kommer aldrig att glömma den där tävlingen. Minns också - och det har jag också berättat förr -  hur en av flickorna i min klass visade stora blå fläckar på låren i bastun sedan. Då är det kallt.

Och här piper man om en halvtimmes löprunda när man får vara ordentligt påklädd. Nåja. Nu måste jag sluta med det här ämnet, jag börjar frysa igen. Ska tänka på varma och gosiga saker en stund istället.

torsdag 20 december 2012

Käppen

Den där Attack:en i tisdags resulterade i att jag går som om jag hade en käpp i röven. Det har jag händelsevis inte, men det ser fortfarande ut så. Det är vaderna som har fått rejält med stryk, och jag är tvungen att linka fram. Inget illa med det, jag älskar träningsvärk. Lustigt detta med att man blir så sinnessjukt öm direkt man prövar något nytt.

Jag gillar fiilisen på gymmet. Alla samlas och kör igenom sin träning, och sedan väller hela gänget ut på gatan igen. I mörkret och kylan sprids människorna åt olika håll och går hem. Det är en slags samhörighet, fast man inte känner varandra och inte pratar, såvida man inte har gått på passet tillsammans med någon kompis och byter några ord efteråt.

Nu är jag t-r-ö-t-t. Ögonen hålls knappt öppna. Jag tror att det blir en tidig kväll för den här kvinnan. Tack och godnatt.

onsdag 19 december 2012

Facial

Fick ett presentkort på en ansiktsbehandling till min födelsedag i januari. Har sedan dess gått och skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp det där besöket. Inte för att jag inte skulle vilja gå, utan för att jag har velat suga på karamellen länge. Typ ha något att se fram emot. Tänkte att den där ansiktsbehandlingen skulle sitta fint som belöning för något. Eller vid något tillfälle då man behöver en extra kick.

Så vad är bättre än precis såhär dagarna före jul, när man håller på med det sista pysslandet inför den här stora helgen, få lägga sig ner och bara njuuu-huuuta? Jag vet då inte. Så idag hoppade jag i bilen efter jobbet och styrde raka spåret till Jakobstad, för det var dit jag hade fått presentkortet.

Det satt liksom så bra. Att köra i risigt, mörkt, snöigt före, från bilen traska i en iskall blåst och elva minusgrader med pälsmössan nerdragen till näsan, och kliva in i ljuset och härligheten. Få klä av sig och lägga sig under ett duntäcke och bara bli omskött en stund. Aaah. Det doftade gott och det var trevligt. Var lite som gelé när jag satte mig i bilen och åkte hem.

Eller inte meddetsamma, förresten. För jag åkte ju förbi Nyströmsbackan på väg hem, så jag svängde in en stund, fick en kaffekopp och satt och flabbade vid köksbordet en stund innan jag igen svepte halsduken omkring mig och åkte hem. Klev in genom dörren typ 14 timmar efter att jag klev ut genom densamma imorse. Nu ska jag gå och hämta posten och småningom lägga huvudet på kudden och avsluta den här dagen.

tisdag 18 december 2012

Attack!

Nåja! Jag har idag testat något nytt! Jag är som bekant oerhört envis när det gäller gympass. Det är endast, ENDAST Bodypump som duger. Idag hann jag inte på pumppin, så jag tänkte - hör och häpna - testa på någonting nytt. Spinning gör jag inte. Konstiga koordinationstimmar på stepbräda gör jag inte. Alla former av dans eller liknande - som Zumba eller något sånt - gör jag alldeles väldigt definitivt INTE. Men Bodyattack kanske man eventuellt kunde pröva. Liksom bara för att se om man kunde stå ut med det.

Drog därmed iväg på mitt livs första Bodyattackpass ikväll. Var lite osäker ännu när jag anlände till gymmet. Hade nästan förberett mig på att jag inte skulle tycka om det. Eftersom jag nu är som jag är.

Men hey - jag blev överbevisad. Det var riktigt, riktigt roligt. Tungt! Intervallträning är verkligen the shit, det kändes alltigenom hurja effektivt. Jag ska nog definitivt testa igen!

Kära dagbok!

Idag ska jag prova på något nytt! Det är CRYSTAL M... nånej. Men nytt hur som helst. Jag tänkte som så, att vad är det värsta som kan hända? Typ att jag hatar det. Och det kan man väl leva med.

Förutom det måste jag tjacka en ny glödlampa, ity min fina julstjärna som pryder sin plats i mitt lilla vinterfönster har slocknat. Och det är nu som julstjärnor ska lysa, snart är det för sent.

Det var mest det.

måndag 17 december 2012

Som Håkan

Konstigt att jag som har ett sådant litet liv har så bråttom hela tiden, i alla fall inne i veckorna. Känns som om det har varit en massa program som har avlöst varandra den senaste tiden. Och veckan kommer att fortsätta så i alla fall till och med torsdag.

En sak slapp jag i alla fall i helgen. Kom nämligen överens med en kollega om att man absolut inte får städa nu. Man ska istället se till att man har någonting att sanera nästa helg, så att det blir riktig skillnad när man kör julstädning. Därför såg jag till att verkligen slänga mjöl omkring mig i lördags och inte ens titta åt någon dammsugare. Det är det som kallas julstök. Man måste ju stöka till det om man ska ha något att städa, menar jag.

När jag stod och trampade in pepparkaksdeg i golvet i lördags kom jag förresten osökt att tänka på Sunes Jul. Ni minns Håkan som gömde pepparkaksdeg i strumporna. Hehehe.


Titta gärna extra noga från 1.18 och framåt. Så sjukt kul.

Idag har jag jobbat, skyndat hem, skyndat på möte, skyndat därifrån på ett ärende på stan som jag lovat kollegorna att sköta, skyndat hem och på stående fot svidat om till träningskläder och dragit ut och sprungit lite. Eftersom jag visste att jag skulle drunkna i soffan om jag tillät mig att för en sekund sitta ner. Sedan hem, fixa mat, vrida i mig densamma och slutligen krascha i soffan med en kaffemugg i min darriga hand.

Mycket ska man vara med om, och det på en vanlig måndag. Har på känn att morgondagen blir likadan, onsdagen är också den bokad. HaR eTt Så HiMla sTrEsSiGt Liv LuLz.

söndag 16 december 2012

Glöggkväll

Igårkväll, efter att jag hade handlat julklappar och kläder, bakat pepparkakor, garnerat pepparkakor, hade jag mjöl i hela hemmet, pepparkakor utradade på alla ytor i köket, mjöl och i håret och i kläderna, och låg på rygg på soffan och pustade ut lite. Telefonkonfererade lite med bästa L, som låg på en soffa i Halkokari. Där låg vi då. Tröga och lite - som pappa skulle uttrycka sig - uutan fjädro. Ingen orkar röra sig någonstans.


Men så är det detta med bloggen som kan ställa till det. För plötsligt fick jag sms från Jakobstad om att man minsann sett att Kronqvist hade bakat pepparkakor idag. Vilket annat val har man då än att borsta mjölet av sig, värma glöggen och säga välkommen till hela gänget? Nå, antagligen att inte göra det. Men det är ju hurja trevligt att äta pepparkakor, dricka kaffe och glögg simultant, och sitta och prata bort en kväll kring tända ljus några dagar före jul. Jag klagar då inte.

Idag har jag sovit länge, tränat, lagat lasagne och packat in julklappar. Däremellan kokat kaffe, vickat på tårna och slösurfat. En ganska splendid söndag om ni frågar mig.

Sluta nu

Jag brukar egentligen inte orka blogga om de där genomtjatade sakerna som alla bloggar ska gå igenom. Ni vet, hen-debatten, avocadopastan, Blondinbellas Size Me. Men detta med det eviga bugandet och bockandet så att man nästan bryter ryggen av sig i sina försök att blidka alla som pågår i vårt västra grannland, det går mig faktiskt på nerverna.

Jag har inte ens orkat läsa artiklarna, men det var visst detta med att man inte får ha pepparkaksgubbar i luciatågen längre, för att de bruna gubbarna uppfattas som rasistiska. Ursäkta nu, men vem fa-en har kommit på något så urbota dumt. Har svårt att tro att det är någon som själv är mörkhyad i alla fall. Som på något vis skulle ta åt sig för att ett kex är brunt. Ni hör ju hur det låter. Snarare skulle det kunna vara någon ljushyad som är så mån om att vara politiskt korrekt så att man nästan bajsar på sig i sin präktighet. DET ÄR VÄL FÖR BÖVELEN INTE FRÅGA OM HUDFÄRG NÄR DET GÄLLER BAKVERK?! Hur är det med guttagubbar - de är ju lite mera bleka i konsistensen - är de okej? Och om de är det - är det inte mera rasistiskt att då förbjuda de bruna gubbarna? VARFÖR HAR VI ENS DEN HÄR DISKUSSIONEN, DET ÄR JU KAKOR!

Sedan var det detta med att man skulle klippa bort den lilla mörka dockan som säger "Mummy" i Kalle Ankas Jul, den där scenen i tomtefabriken. Och en av leksaksgubbarna som ska föreställa en jude tror jag det var. Det är möjligt att jag har fel, jag har som sagt inte ens läst artiklarna, bara skummat genom rubrikerna.

Och i något skede skulle man plocka bort Tintinböckerna på något bibliotek. För att de innehöll rasistiska grejer. Jamen herregud, det är ju 2012. Vi fattar ju att det där är förlegat. Snarare är det väl bra om det finns kvar bevis på hur dumma man var för bara en kort tid sedan. Tänk att man trodde att mörkhyade människor var sådär, tänk att man behandlade dem sådär. Kanske man kan läsa böckerna och få sig en tankeställare. Finns väl ingen som läser böckerna och HÅLLER MED om att det är sådär idag.

Jag tycker att hela den här "inte kränka någon"-hysterin börjar bli just ganska kränkande. Det börjar ju för fanken bli som förr i tiden. Nu får man nästan inte visa mörkhyade människor på tv, för att det inte ska uppfattas fel. Är inte det ganska vridet. Sluta upp nu redan, tycker jag.

lördag 15 december 2012

Check!

Aaaand done! Drog till stan efter morgonkaffet för att försöka hitta Dhe Sista Julklapparne (det var visst int bara en utan två när jag riktigt räknade efter). Jag gillar ju inte alls denna julhysteri, utan vill helst inte rör mig i centrum efter ungefär tionde december. Men jag tänkte ta en sväng i alla fall.

Och på under en timme hade jag köpt båda de sista julklapparna, hämtat ett paket från posten och dessutom köpt en ny pikkumusta som jag så lägligt hittade, provade och tyckte om. En kvinna behöver alltid en pikkumusta som vi vet. Flera, förresten. Den lilla svarta är som svarta pumps - man kan ha den till allt. Borde apropå det skaffa svarta pumps. Har ett par, men de har inte tillräckligt höga klackar. Jag vill helst vara över 1,80 när jag är uppklädd. Nånej. Men pumps behöver jag skaffa i något skede.

När jag kom hem och ställde kassarna på golvet framför mig infann sig Julefriden. Så mycket kan jag säga, att den kommer inte att vara länge. Se nedan:

Det här höll jag på med igår. Roligheterna har vilat i kylskåpet i en bunke över natten, och nu ska jag svära ihop lite pepparkakor. Lycka till, Kronqvist!

fredag 14 december 2012

En PLÄTTKIOSK

Slutade som vanligt lite tidigare som vi alltid gör på fredagarna, och tog en liten runda i stan. Egentligen är de här korta fredagarna inte alls kortare, för jag fastnar alltid i stan och kommer hem senare än jag skulle ha gjort om jag hade haft en normallång dag. Ibland köper jag dessutom grejer, så jag är både tröttare och fattigare än andra kvällar.

Fast nu är det ju juletider, vilket betyder att man SKA, man FÖRVÄNTAS och man MÅSTE köpa så mycket man hinner och riktigt vältra sig i materialism, ni vet. Så nu kan man med gott samvete gå och svinga bankkortet varje dag om man så vill.

Jag bara skojar. Jag är lika snål och håller lika hårt i mina pengar som vanligt. Men man kan väl få snacka lite. Lite som när jag brukar veva med armarna och orera om fester och hippona och partaj. Jag gör ju typ aldrig någonting och är närmast folkskygg. Mycket snack och lite verkstad, kan man säga.

Hur som helst. När jag svängde kring köpcentret Chydenias hörn, höll jag på att trava rakt in i en - hör på detta - PLÄTTKIOSK. Jo, tydligen finns det en sådan i stan nu. Jaja, om man vill vara fin i kanten så kan man säga att det var ett sådant där Crêperie som sålde crêpes. Men ordet PLÄTTKIOSK bara liksom sades högt inuti mitt huvud, och jag fnissade nästan till för mig själv. PLÄTTKIOSK, hur festligt som helst.

Så gott folk, välkommen till Skinnstan. Här finns allt man behöver och tycker om. Mig till exempel. Och nu också en PLÄTTKIOSK. Ha!

torsdag 13 december 2012

Intensiva veckan

Tjaba. Idag känns det som om jag har gjort en ziljard saker samtidigt från det att jag vaknade tills nu. Egentligen har hela veckan funkat så. Vet inte riktigt vad juttun är, men det har varit grejer på gång hela dagarna. Något slags extraprogram hela tiden. Intensivt. Det har varit så kallat måndagstempo hela veckan. Och för min del är måndagar halvhysteri.

Idag började dagen till exempel med att plocka upp kollegorna och orientera sig iväg till Palmapirtti på kehittämispäivä med jobbet. Vilket var lättare sagt än gjort. Jag visste typ ditåt var det låg, men det räckte inte ända fram. Så där körde vi då fram och tillbaka på snöiga, mörka skogsvägar. Krävdes ett snabbt kontrollsamtal för lite navigering av min pappa för att slutligen lite försenade hitta fram.

Ikväll höll jag på med lite Grejer och höll på att försena mig från torsdagspumppin. Trampade iväg på snöiga, spåriga gator med en irriterande motvind som yrde snö i ögonen. Imorgon är det tidigare väckning än vanligt, och sedan vanliga fredagsbestyr.

onsdag 12 december 2012

Lillgammal

Kom plötsligt på en grej. Som jag alldeles hade glömt bort. Nämligen att jag och min bror - när vi var ungefär varsin tvärhand hög - deltog i jultraditionen Sätta Hyacintlökar vid Nyströms då någon gång på 80-talet. Känslan av att kladda och rådda med jord och lökar och krukor, och sedan vill jag minnas att lökstackarna skulle ha en en strut av tidningspapper på sig också, för de tålde inte ljus. Och så skulle lökarna vördnadsfullt bäras ner i matkällaren, och därifrån skulle de sedan högtidligt plockas fram till jul. Då i skydd av dessa strutar. Och så var det ett spännande projekt att vänta och se vilken färg de blev.

Ett rätt avancerat julpyssel om man frågar mig idag. Finns det någon som sysslar med att sätta hyacintlökar i dagens läge? Eller köper man bara färdiga hyacinter från någon skranglig kärra i någon supermarket med Jingle Bells skrålande ur högtalarna?

Ibland när jag tänker på grejer jag gjorde som liten börjar jag fundera på hur gammal jag egentligen är, och om jag liksom är född under krigstiden eller något. Vissa saker känns totalt medeltida. När jag var liten gjorde vi till exempel egen fil. Har ett starkt minne av att man skulle ta en sked fil, lägga den i en skål och fylla på med mjölk. Över natten så hade det sedan magiskt förvandlats till fil. Som man tog en sked av och la i en skål och fyllde på med mjölk. Ni fattar cirkeln. Sedan fick jag också lära mig att ifall det åskar så blir det ingen fil av det hela. Och det lär faktiskt var sant, inget skrock. Men också det känns som något en lättlurad piga skulle ha hittat på i början av förra seklet.

Kanske jag bara helt enkelt får börja kalla mig för Krösa-Maja.


tisdag 11 december 2012

Önskemål?

Mjeeh. Kommer inte på något att skriva idag. Den som har önskemål kan ju slänga ner lite rubrikförslag i en kommentar. Annars är risken stor att jag börjar väderblogga eller skriva om Justin Bieber eller något. Det kan jag förresten göra ändå. Fenomenet Justin Bieber förbryllar mig nämligen, och detta är en sak som jag tenderar att ta upp igen och åter igen, särskilt sena lördagsnätter med ett par glas vin i knoppen.

(Jag har ungefär tre olika samtalsämnen jag alltid återkommer till, alltid samma livsviktiga frågor. Jag tar alltid upp de där samma sakerna, och folk är bara "Men ååååh, det där pratade vi ju redan om förra gången vi var ut", och jag bara "Jamen jag FATTADE inte hur ni menade! Jag måste fråga igen - hur är det nu riktigt..?", och så tar denna diskussion aldrig slut. På det sättet är jag så oerhört förutsägbar).

Men alltså, Justin Bieber. Varför är han typ världens mest hatade person? Jag fattar inte. Han är ju bara ett barn. Och man får inte vara dum mot barn. Fattar verkligen inte dealen. Finns det nu inte viktigare saker att haka upp sig på än en pojke som är duktig på att sjunga.

måndag 10 december 2012

Övervarv

Verkar vara en dag med ett aldrig sinande lager av energi nu igen. Jag har liksom inte alls lust att lugna ner mig och småningom gå och lägga mig. Jag är inte trött, jag vill göra RoLiGa sAkEr LuLz. Kanske börjar med att plocka ur diskmaskinen i alla fall. Sedan ut och göra snöänglar! Eller kanske jag drar och sjunger karaoke? Måste googla och se om Kärrynpyörä levererar ikväll.

They did it again!

Minns ni den här grejen? Nå, ikväll hade jag igen bråttom hem från jobbet, hann byta om och bylsa på mig ordentligt med kläder inför cykelturen till gymmet. Idag skulle nämligen den nya Bodypumpreleasen släppas, och jag måste såklart vara med. Det är alltid lite extra party när det är premiärpass med den nya koreografin. Det brukar vara två instruktörer på podiet som drar passet tillsammans, lite extra skrikande och pushande, bra fiilis.

Och igen lägger jag mig ner och håller stången redo för bänkpress-serien. Instruktören peppar oss med orden "Tervetuloa VIIDAKKOON!", vilket jag såklart reagerar direkt på. Kan det vara sant? Har Les Mills gjort det igen? Svar ja. Visst är det Guns 'N' Roses' Welcome to the jungle som dånar ur högtalarna. Alltså, det måste finnas någon på Les Mills som vet att jag brukar träna Bodypump och ser till att anpassa musiken enligt mig. Man blir ju så lycklig! I flera månader framöver kommer jag att få träna till Slashs maffiga riff. Bara en sådan sak.

I övrigt också ett bra program. Annorlunda. Hela bicepsserien görs utan skivstång, bara med hantlar. Noggranna curls, raka och vridna. Mycket mera isolerat än att jobba med stång, kändes det som. Man kan inte fuska, det är full fokus på de små knackkorvarna till biceps hela tiden. Någonstans på mitten känns det som om de nedre bicepsfästena skulle lossna, så bra sved det. Skitbra, ju.

Devadenmåndagen. Har efter cykelturen hem från gymmet, dusch och matlagning landat vid köksbordet, dragit in mina sedvanliga två muggar kaffe och sitter och stirrar på elljusstaken i fönstret. Tänker inte åstadkomma någonting mera idag. Trevlig början på veckan, hör ni!

söndag 9 december 2012

Party, party

Det blev lite vin igår. Med start i Halkokari, där vi satt kring köksbordet och pratade vidrigheter. Nå inte bara vidrigheter såklart. Men delvis. Traskade sedan ut till bilen - jag i strumpbyxor och ballerinor i snön, bra skoval där - och drog in till stan och ut på krog. Riktigt gemytligt, jag fick varken någon värre angst eller hamnade i slagsmål. Sittdansade bara lite till Gangnam Style vid ett tillfälle. Ni vet hur det blir när man råkar få ett riktigt bra bord i en fullsatt nattklubb. Man vill inte stiga upp och förlora platsen, och blir därför kvar på samma punkt hela kvällen. Går till bardisken och på muggen turvis och sådär.

Strax före 04 såg det ut såhär hemma hos mig. Jag tror att det är någon slags tjebabrulle på bilden. Jag vet inte, den var bästa L som satt och snaskade på den. Nästan hela gänget hade nämligen... eh, avslutande sammanträde hos Kronqvist innan vi gav upp för kvällen. Hoppas att vi inte störde grannarna med vårt fnittrande, jag har ju som bekant svårt att hålla käften också när det skulle vara bra att göra just det.

Idag har jag därmed varit lite trött i ögat, men fick se till att ta en dusch, hälla i mig lite kaffe, slå mig själv lite uppfordrande på kinderna och dra iväg på ettårskalas. Ingen tid att ligga hemma och oja sig.

Och det var ett hurja trevligt kalas. Jag har pajat på beibifötter, haft småttingar i famnen, byggt lego, läst bok, och däremellan fyllt på med kaffe och pratat med också folk över 70 centimeter.


På väg hem från kalaset körde jag förbi Nyströmsbackan, och passade samtidigt på att svänga in ett varv. Fick plöja igenom några dagars ÖT och sådär. Åkte hem i ett mörkt decemberlandskap. Och nu ligger jag här i soffan och undrar vart den här helgen riktigt tog vägen. Det har varit mest party, känns det som. I olika formationer. 

fredag 7 december 2012

Två och två

Mötte upp bästa L på stan idag för en fredagskaffe mitt i julshoppingen. Det blev varsin kopp på Mediacafé, och det var hur gemytligt som helst att sitta där och snurra i varsin bekväm snurrfåtölj, läppja gott kaffe och spana ut i en snöigt och juligt Kokkola. Folk som traskade förbi med fulla kassar, någon kom kånkande med en plastjulgran, och sådär.

Sedan gick vi en sväng i butiker också, och jag köpte två julklappar. Tydligen gör jag så att jag köper dem två och två. Så har i alla fall mönstret varit i år. Hade tomteverkstad här hemma sedan och packade in klapparna. Har köpt mitt favoritjulpapper - brunt omslagspapper. Det är enligt mig det som är finast. Och - nu är det bara en person kvar att köpa julklapp till! Lätt!

Nu väntar jag på kompiskaffe, få se när det bultar på dörren.

Independence Day

Eftersom varken jag, bästa L eller J hade fått någon inbjudan av Sauli i år (lite snålt av honom), fick vi se till att hitta på annat självständighetsprogram. Själv inledde jag kvällen med att sätta mig i bilen och åka en sväng till gravgården med ett ljus i ena fickan och en tändare i den andra. Funderade lite på detta med krig och självständighet och fronten och livet för kvinnfolket hemma på gårdarna under kriget medan jag traskade fram i nästan femton graders kyla över den mörka och alldeles ensliga gravgården. Inte ett endaste knyst hördes, det var så fridfullt att det knappt var sant. Tände ljuset, funderade en stund till och gick sedan tillbaka till bilen.

Kvällen fortsatte med en sväng till Jakobstad, dit jag hade den goda smaken att bjuda in oss. Vi tittade lite på när presidentparet skakade hand och fick kaffe. Kaffe med morot för vissa. Själv stod jag över moroten, men lät mig väl smaka av kaffet.

Vi diskuterade detta med att ge komplimanger och sådär annars snacka schänslor, förresten. Eftersom jag kommenterade att "Det var ju ganska gott kaffe". Varför säger jag att kaffet är ganska gott? Smakade det liksom delvis lite illa? Hur dumt som helst. Det var riktigt gott kaffe, det var det jag menade. Hm. Sist jag hälsade på min bror tyckte vi båda att kaffet luktade lite konstigt, det hade liksom en söt doft, kanske kannan var slarvigt sköljd efter diskningen eller något. Och så kommenterar jag: "Fast det smakar inte lika äckligt som det luktar". Hm. Smidigt.

Som ni kanske märker är klockan strax efter tolv på en fredag och jag sitter här och bloggar. Nej, jag har inte börjat med liveblogg från kliniken, jag är ledig idag. Pidennetty viikonloppu. Få se vad man ska hitta på. Jag tänkte mig lite julklappsshopping och så borde jag ha en kompis på väg hit ikväll. Annars tänkte jag mest ta det piano. Fadamus, ni vet.

torsdag 6 december 2012

Juldoften

 Har köpt JuLpYnT LuLz! Inga röda tomtar och inga glittriga änglar, ni känner väl mig. Men två grå juldukar - eller ja, tabletter eller vad man nu ska kalla dem - med utstansade stjärnor och en liten, knubbig, vit hyacint. Vita hyacinter är mina favoriter i julblommeväg. Så gulliga.

onsdag 5 december 2012

Detta kan bli intressant

Jaha. Så ska vi se vart det här blogginlägget bär iväg. Det kan bli exakt vart som helst, ity jag har ingen aning om vad jag ska behandla för ämne. Som rafflande meganyhet kan jag meddela att det har varit kallt idag också. Som tur är har jag mina sjukt varma vinterskor, i vilka man kan korsa vilken nordpol som helst. De är på riktigt varma. Man är alldeles mjuk och varm och gosig om lilla foten fast kölden knäpper i knutarna.

Kölden knäpper förresten ganska bra i högra handens pek- och långfinger också. De blir likstela och kritvita om det är kallt ute. Upphör helt att funka. Och det är bara just de två fingrarna. De har tydligen någon defekt. Har försökt dra några paralleller till att det alltså är fråga om min avtryckarhand från skidskyttetiden, men jag undrar om det kan finnas något samband. Visserligen har just den handen och just de fingrarna frusit sig fördärvade tusen gånger när man har petat med magasin och patroner och avtryckare och dioptrar, men jag undrar om det är det som är orsaken. Kanske jag bara försöker få det att låta ascoolt med att ha två helt uppfuckade fingrar på ena handen. Lite som en gammal krigsskada.

När jag kom hem från jobbet - jag tog först en sväng via Kodin Terror och köpte en vit hyacint som jag sedan nynnande på White Christmas ställde i mitt fönster - tog jag dubbla filtar, packade ner mig och sov lite päikkärit på soffan. Frusen som jag var. Det var lite kylslaget här hemma också, 18 grader när jag tittade efter. Nå, det är inte så farligt. Min bror hade haft 14 i sitt lilla hus när han kom hem. Och som alla vet är det ju en tävling.

Imorgon är det sovmorgon, för det är självständighetsdag och ledigt från jobbet. Jag är dessutom ledig på fredag också, så detta blir ett långt veckoslut. Har naturligtvis planerat in mäktiga fester och partyn varje dag, eftersom jag är så cool. Eller så ska jag göra något helt annat. Får se lite.

tisdag 4 december 2012

Energi!

Jag vaknade klockan fem imorse och var bara: O_O

Som en lemur. Se nedan.

 Och idag har jag igen varit som en duracellkanin på speed. Hur länge ska detta sitta i? Man undrar.

Bild: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhFdLOHQ44Hqz2A0NPmH0L0mNNMG6kq7uQsm5Kt2IL5qV00IGRyJnc7G0CcG2HDZrmndCK_RQr7i_2TNgZlXQ5Al97upo_w1Lv5rfRrSYzt0IFHV8bIckkHhA-qcfV2BHs0U3LTwCOHf_OS/s1600/367542727_71dcae69ce_o.jpeg

måndag 3 december 2012

Dagen Då Energin Aldrig Tog Slut

Jag har varit så väldigt energisk idag så att det nästan har slagit gnistor kring sporrarna där jag har marscherat fram. Efter jobbet hann jag precis hem och byta om innan det var dags att sticka iväg på måndagspumpen på gymmet. Det var en tung träning, jag gav mitt absolut yttersta och låg och kved på golvet när den sista axelpressen var klar och skivstången dunsade i marken.

Senast i det skedet brukar energinivån vara på minus, och det är med simmig blick man börjar söka sig hemåt för att försöka laga mat innan man dör ihjäl och avlider tills man stupar. Typ. Icke idag. Jag hade ett livsviktigt ärende till Clas Ohlson, och dit styrde jag nu mina darriga men annars pigga ben. Snöflingorna singlade ner och julbelysningen glittrade så vackert, där jag traskade fram på kokkolagatorna.

"Okej, snabbt via Classe nu, och så får jag ta en snabbhandling på närmaste närbutik i något hörn, för jag kommer inte att orka åka till någon market och storhandla" tänkte jag änsligt, beredd på att mattheten skulle slå mig i huvudet när som helst. Icke. Jag traskade runt på Clas Ohlson och tittade på det ena med det andra, hittade det jag skulle ha och handlade grejerna.

Sedan kunde jag ju ha hoppat via Siwa, köpt typ en tonfiskburk och hastigt rusat hem för att fixa mat i detta kritiska skede. Men näääää, tänkte jag sävligt. Varför inte ta bilen och åka till Minimani och handla ordentligt nu. Gjorde upp en mental inköpslista, det var många saker som fattades. Så åkte jag alltså till Minimani. Tog god tid på mig, handlade allt jag skulle och traskade ut till bilen med en tung kasse.

Hemma sedan. Petade jag på med allt möjligt, duschade, plockade i skåpen, kopplade i grejerna jag köpt på Clas Ohlson och pynjade på. Började småningom koka mat och sådär. Nu har jag precis dinerat klart och sitter och sippar på kvällskaffe. Utan att vara det minsta trött eller någonting. Kunde i princip dra iväg på rave ännu ikväll. Energin minskade aldrig idag, vilket är ett stort mysterium. Jag menar, efter jobb och träning och traskande i stan och storhandel och allt möjligt, dessutom i sisådär femton graders köld. Fattar inte. Ja vaalt int eins knaro.

söndag 2 december 2012

Feelgood

Sådär för att höja fiilisen här på söndag kväll har jag roat mig med att titta på en dokumentärfilm om ett barnhem för handikappade barn i Bulgarien. Behöver jag särskilt nämna att det inte är det bästa för en känslig och grubblande själ att se på? Förmodligen inte, nej.

Sådär för en talterapeut skulle det ju vara ett rent - ursäkta det vidrigt morbida uttrycket - smörgåsbord att på kliva in på en sådan avdelning. Det skulle finnas hur mycket som helst att göra, jag hittade på miljarder saker medan jag tittade på filmen. Det skulle bara vara att kliva in i rummet och börja på med vad som helst, börja nysta i vilken ände som helst.

Många av barnen var egentligen "bara" blinda, men hade på grund av miljön blivit så understimulerade att de blivit riktigt svårt handikappade på nästan alla områden. Undernärda och därigenom oförmögna att göra annat än ligga, utan språk eftersom ingen hade talat med dem, socialt och känslomässigt svårt handikappade. Ni vet hur understimulerade barn ser ut, de sitter och gungar och kanske dunkar huvudet i någonting. Hemskt att se.


Kylslaget

-18,8 grader var det enligt väderstationen vid yrkeshögskolan här i Kokkola. Jag var på gränsen att fega ur, men jag tänkte ändå ta en liten länk i alla fall. Gymmet är stängt idag, alla instruktörer är på kvartalsutbildning. Bara att klä sig i många lager och dra iväg.

Det var riktigt vackert. Mörkt och snötäckt och en stor, gul måne som tittade ner på mig. Knirrande ljud under skorna. Och till all lycka helt vindstilla. En halv timmes lugn jogg var vad jag mäktade med i det här föret. Ingen vits att överdriva och dra till med någon långlänk, för det var verkligen kallt. Värst om framlåren och tårna. Brr!

Glögg


Drog till Öjan igårkväll för att dricka lite glögg och fira in lillajulen. Årets premiärglögg var det. Den var så söt och stark att tungan krullade ihop sig och ögonen tårades. Pappa, glöggkokaren, hade nämligen inte uppfattat att det alltså var glöggkoncentrat han handskades med. "Va? Nog hällde jag i hela flaskan..." var hans tankspridda kommentar. I kastrullen fanns alltså glögg som korrekt utspädd hade räckt till sådär tio liter dryck. När detta var utrett kokade vi alltså en panna vatten att späda ut en liiiten glöggslick på botten av våra glas med. På något sätt så oerhört typiskt för min far. Men också detta är en av orsakerna till att jag tycker så mycket om honom.

"Men Maja!" sa mamma. "Vadå, det är ju en ELEFANT" sa jag. Det här har jag lärt mig på något träningsläger med pojkarna. I stugorna och rummen åts det nämligen mandariner ibland. Om man hänger ett sådant här konstverk på ett varmt element böjer sig, eh, "snabeln" uppåt och torkar i en rätt kul vinkel.

Framåt kvällen blev jag så sömnig att jag höll på att somna i soffan. Körde hem i ett landskap som nu hade ett tunt, pudrigt snötäcke över sig. Parkerade mig själv i soffan och tittade på en Beck jag inte sett förut, "Levande begravd". Den var så läskig att jag satt och ryckte till av varje knarr och knäppning här i huset också efter att filmen tagit slut. Hu. Men den var bra.

Idag har jag sovit till - TADAA - halv ett! Just druckit morgonkaffe, med andra ord. Gotta love sovmorgon.

lördag 1 december 2012

Trevlig lillajul!

Jepp, lillajul idag då. Jag har tillbringat några timmar på stan och köpt två julklappar till. Två och en halv, faktiskt. Träffade på en gammal bekant i en butiksdörr, och hon kommenterade att jag är "tidigt ute". Det är jag också, när jag tänker efter. Har bara ett par kvar nu, och det är bara den första december. Men jag hatar ju att trängas med folk i butiker, så jag försöker se till att få undan det där handlandet medan det ännu är trevligt att gå omkring och shoppa. Det kommer möjligtvis att gå någotsånär nästa helg, men sedan är det kört. Då ska Kronqvist se till att hålla sig borta från butiksvärlden. För hon blir så frustrerad annars. Rentav ARJ.

På tal om ARJ förresten. Hittade en gång ett kort som jag hade ritat till min mor som någon slags ursäkt för en liten sammandrabbning vi hade haft. Kommer ännu ihåg vad det var, det var för att jag inte plockade undan ritpappren efter mig när jag hade ritat klart. Nå, hursomhelst så blev det ett litet gräl, och som försoning så ritade jag med röd tusch en teckning av en mamma som såg arg ut och plockade ihop papper, och så var det lite blommor och ett hjärta. Och texten TILL TETA VAR INTE ARJ. Till Teta, inte till mamma.

Min mamma heter alltså Teta. Och jag har ett minne av att jag och min bror också kallade henne för Teta som små. Båda föräldrarna, Teta och Anders. Inte mamma och pappa.  Undrar varför? Mina föräldrar har dock aldrig vad jag kommer ihåg kallat sig själv för mamma och pappa, vilket eventuellt kan förklara saken. Alltså sådär: "Kom så ska mamma hjälpa", som jag har hört andra föräldrar säga. Eller "Det vet jag inte, det får du fråga pappa". Det hette i så fall "Det får du fråga Anders" . En tid lär jag ha kallat dem för mamma och Anders. Lite taskigt, kan man tycka. Nuförtiden kallar jag dem nog bara för mamma och pappa.

Parentes slut.

Sedan har jag packat in presangerna också. Det är ganska terapeutiskt. Förutsatt att det är fyrkantiga lådor man får paketera, annars blir det snett och vint och fult. Och nu, hörni barn små, nu har tant Maja en hylla i garderoben som är alldeles fullpackad med paket. Så spännande så att jag knappt kan bärga mig! Och då vet jag ändå precis vad som finns i varje paket, och att inget av dem är till mig. Pienet on huvit mullakin.

fredag 30 november 2012

Och nu ba: "BRRR!"

Tog en fredagslänk i ett rysligt kallt Kokkola ikväll. Ingen snö ännu, men en råkall, isande vind som pinade en hela vägen. Elva minusgrader är det, men den där vinden gjorde att det kändes som om man var ute och sprang i Sibirien någonstans.

Hemvägen var dessutom kryddad med en ettrig motvind precis ända tills jag slog igen dörren bakom mig. Sakta gick det, benen domnade bort i kölden, tårarna rann i motvinden och frös till is på kinderna. Trodde ansiktet skulle frysa sönder innan jag var hemma. Fy, så kallt det var! Som tur var fick jag tina upp mig i bastun en lång stund när jag var klar.

Sådär annars idag har jag jobbat, städat och plockat fram julbelysningen. Ljusstake samt stjärna på fot. Det är ju faktiskt lillajul imorgon om jag inte riktigt är ute och cyklar. Börjar bli okej med belysning vid det laget. Lillajul, förresten - borde börja fila på önskelistan om man ska ha något att lägga under kvasten imorgon. Får alltså börja bläddra i leksakskatalogerna och se vad jag ska önska mig. 




torsdag 29 november 2012

Brr!

Uj, så kallt det är! Enligt Foreca är det "-11, tuntuu kuin -19". Undrar just hur de mäter det där. Hur det känns, alltså. Är inte sådant en mera subjektiv upplevelse? Själv tycker jag att det har känts som absoluta nollpunkten idag.

Ingen snö ännu, så det var på bara gator jag trampade iväg till gymmet ikväll. Isande vind som tog andan ur halsen på en. Ilade i tänderna. Bet i kinderna. Kallt, kallt, kallt. Det gäller bara att bli van nu. Första köldknäppen är alltid värst. Första minusgraden överhuvudtaget, förresten. Man undrar hur i helskotta det kan vara såhär svinjävla kallt. Och så visar termometern minus två grader. När man har acklimatiserat sig så brukar man klara kölden bättre.

Jag har varit så hiskligt morgontrött den här veckan att jag nästan har varit tvungen att peta mig själv ur sängen med ett glödande järnspett. Ibland skulle man verkligen behöva en rejäl käftsmäll där i gryningen och någon som skriker åt en att sluta ligga där och snooza. Men det är ju alltid som roligast att sova när man skulle ha som minst tid.

En rolig egenskap skulle annars vara att vara morgonpigg. Allt skulle vara så mycket lättare då. Om man inte var tvungen att övervinna den där uppstigningstortyren innan man får börja på med alla roligheter som dagen innebär. För det är ju bara det där med att konkret resa sig upp ur sängen som är jobbigt. Tänk om man bara skulle vakna, knäppa i fingrarna och sprätta upp som en fjäder. Boiiing!


onsdag 28 november 2012

"Sidooo!"

Som ni kanske kan lista ut när ni läser rubriken har jag gjort statsbesök i Jakobstad idag. Jobbgrej, för den som undrar. Har fått lära mig nya grejer om tänder och läppar och gommar och olika sätt att fixa till för korta tungband (KNIPS!) och annat intressant. Samt fått besöka Malmska för första gången i mitt liv, det var ju på tiden.

Min vackra bil, som alltså borde se ut såhär :) har redan en tid sett ut såhär .) Som en enögd smiley, alltså. Eftersom jag är en uppskjutare av guds nåde så kom jag mig aldrig för att byta den där himla brännaren, och rätt vad det var såg bilen ut såhär )

Alltså inga framljus alls. En aning dunkelt att köra, kom jag på. Först då masade jag mig iväg till Minimani och ställde mig för att fingra på brännare på bildelsavdelningen. H7 skulle de vara, det hade jag på klart. Eller var det månne 7H. Who gives a shit. Hur som helst så var detta ju ungefär som att köpa mascara. Ni vet, man ska ha en vanlig jävla svart mascara, och så står man och bläddrar bland Dazzling Black, Velvet Black, 100  % Black, Super Black och hundra till.

Där står man då och stirrar uttråkat. En lång rad med 7H eller H7 eller 4H eller vad de nu hette. Alla med fantasifulla namn, det var Night Breaker och det var Super Longlife och det var Blue Whatever. En gammal bekant råkade traska förbi och jag hängde honom genast i ärmen och bad om hjälp. Med lite förenade krafter och ännu hjälp av en försäljare som slöt sig till truppen (jag blev kallad "tyttö", vilket i sammanhanget kändes lite lustigt) hittades rätt förpackning och jag kunde traska till kassan och tjacka mina nya brännare. Inte är det lätt att vara Strong Black Independent Woman, alltid. Gällande vissa saker måste man visst be om lite hjälp.

Och nej, för er som undrar så bytte jag inte brännarna själv. Skulle såklart ha varit siisti att göra det (Strong Black Independent...), men jag har på känn att min bror inte skulle ha haft nerver att stå och titta på ett sådant projekt i snålblåst, beckmörker och minusgrader i Mjosund. Därför fick han göra det själv istället, samtidigt som jag stod bredvid och pep att det var kallt. Sen fick jag kaffe också.


tisdag 27 november 2012

Det trodde ni inte!

Idag har jag och en kollega hållit en föreläsning om sväljningsproblematik för en publik på ungefär tjugo åhörare. Visserligen hade vi delat upp det så att kollegan till största delen pratade och höll i trådarna, men några slides var i alla fall mina. Det gick riktigt bra, jag var inte ens nervös, utan det kändes främst trevligt att berätta om ämnet och ge lite praktiska exempel.

Jepp, den här helsvenska öjbon har föreläst på finska, dessutom om ett ganska invecklat ämne. Det hade ni inte trott va? Inte jag heller.

måndag 26 november 2012

The paper

Måste bara delge er detta klipp. Det utgör nämligen en grund för ett stående skämt inom familjen Kronqvist. Det föreställer alltså en stressad nyhetsuppläsare som blir hysteriarg på sin sminkör bara sekunderna innan sändning. Så sjukt roligt!

Detta har alltså blivit någon slags återkommande replik på Nyströmsbackan. Alltid då tillfälle bjuds ska man se till att baka in den här repliken. Typ om man sitter och fyller i en blankett ska man vråla "I must do something on THÖ PEJPÖR!". Eller om man ska tända i spisen och kommer traskande med gårdagens ÖT och möter någon av familjemedlemmarna: "I must do something on THÖ PEJPÖR!". Eller om man ska gå på muggen: "I must do something on THÖ PEJPÖR!". 

Viktigt är att man höjer rösten mot slutet av satsen och just THÖ PEJPÖR ska vrålas i falsett. Så oerhört barnsliga är vi vid Nyströms.

OJOJ

HEJ PÅ ER, GUBBAR OCH KÄRRINGAR! NEJ, JAG HAR INTE GLÖMT PÅ CAPS LOCK, JAG FÖRSÖKER BARA KONKRETISERA ATT DET JU ÄR MÅNDAG IDAG. OCH SOM VI VET INNEBÄR MÅNDAGAR EN SÅ ATT SÄGA LITE UPPTRISSAD TILLVARO.

Nä. Egentligen inte så fasligt. Har haft en ganska sedvanlig dag på jobbet när jag tänker efter. Men den där vanliga hem-packa-väskan-byta-om-cykla-till-gymmet-träna-cykla-till-butiken-cykla-hem-duscha-laga-mat-slänga-i-tvättmaskinen-och-allt-det-där-ni-vet-rumban, den har jag genomfört.

Och nu, nu häller jag upp kaffe i min gröna favoritmugg, lyssnar på tvättmaskinen som centrifugerar, på klockan som tickar, på kaffekokaren som knäpper sådär med jämna mellanrum. Utanför fönstret är det Martin Beckmörkt, och här inne sitter man och myser. Yes, måndagen. Jag gillar dig.

söndag 25 november 2012

Så gick det då

Uuh. Drog på mig träningskläderna och trampade till gymmet. Duktigt seg i både kropp och knopp. Knappt någon sömn och gårdagens vinsmuttande i bagaget. Var lite knäsvag och svettig redan när jag hämtade en skivstång och ställde mig för att vänta. Uuh, som sagt. Och ett sådant bra beslut det var! Fantastiske Timo drog söndagspumpen, och han hade mixat ihop ett dödspass med BARA bra musik. Det var Guns 'N' Roses, det var Bon Jovi, det var AC/DC, det var Eye of the Tiger och allt möjligt. Jag går igång något så inåthelvete av sådant. Ni kan tro att jag var nöjd med ett sådant upplägg.

Var så nöjd och glad och tillfredsställd (och darrig särskilt i bröstet och axlarna) när jag cyklade hem i beckmörkret. Ställde cykeln mot husväggen och tog i samma fart en rask powerwalk till Halkokari för att hämta bilen jag lämnade där igårkväll.

Det var mörkt där längs sundstranden.

 Alldeles ensam traskade jag längs cykelvägen med en bra podcast i öronen och funderade.

Nu är vi i realtid. Jag har tagit en ångande het dusch - så kallad bastudusch som vi kallade det för i åbokollektivet. Då bodde vi tre brudar tillsammans och hade en dusch, vilket betydde att man måste meddela om man tänkte duscha länge. "Jag tänkte ta en bastudusch, passar det?", och om man fick jakande svar var det bara att ställa sig och vrida varmvattenkranen i botten och stå där i timtal. Nånej, inte timtal. Men rätt länge. Så har jag fixat lite mat och stjälpt i mig kvällskaffet. Sitter nu i soffan och vickar på stortårna och känner mig rätt nöjd.

Sådär om vi ska summera helgen så har den varit rätt okej. Jag har städat, handlat två julklappar, fixat två nya handdukskrokar på toaletten, slappat i soffan och tittat på senaste Erik och Mackan-avsnittet, druckit vin på krog (trots denna min krogskräck och allmänna angst, men jag jobbar ju på den) och tränat. Så mycket mera kan man väl knappast kräva av ett helt vanligt veckoslut i november. Ja, och så såg jag julgubben i stan också.

Ljusterapi

Ojoj. Slog på min ljusterapilampa mitt framför fejset, och sitter nu och stirrar rakt in i det kritvita och låtsas att jag sitter på Sundmunplayan och lapar sol. Man får ta till dessa knep i november. Sedan tänkte jag hoppa på cykeln och dra till gymmet en sväng. För att få någon slags struktur i tillvaron. För idag är det nämligen ingen stadga överhuvudtaget i den här kvinnan. Tror jag behöver a) ljus b) få svettas och c) endorfiner för att bli till människa idag.

Seg 2.0

Ööäääh. Blev lite vin igår i Halkokari, sedan en vända på Huissi med lite mera vin, sedan avslutades kvällen i rimlig tid eftersom vissa av oss skulle jobba idag också. Kulkul. Själv skulle jag ju inte det. Jobba alltså. Men jag kunde inte somna sedan. Låg och vred mig till ungefär halv åtta i morse, sedan fick jag leidon. Har slumrat någon timme här på förmiddagen, men kan i princip klassas som död baserat på min hjärnverksamhet och övrig vakenhetsgrad.

Så mycket för den veckovilan. Sova ut under helgen? Pscht! Sedan har jag en bil i Halkokari också som borde hämtas vid tillfälle. En liten höstpromenad är nog just vad jag behöver. Gäsp.


fredag 23 november 2012

Simma

Lite annorlunda fredagsprogram den här veckan. Efter avslutad arbetsdag drog jag nämligen och simmade. Det var en intressant upplevelse. Bland annat låg en tant på mage och guppade i bassängen hur länge som helst, rörde sig bara framåt någon decimeter då och då. Hon var nämligen ute och - snorklade.

Sedan kan man ju tycka att det finns mera fascinerande miljöer att snorkla i än just en simhall. Typ något korallrev eller så. Kanske hon övade eller något, vad vet jag. Eller så var hon ytterst intresserad av just kakelfogar.

En tanke slog mig där i bassängen. Jag måste lyfta en smula på hatten åt dem som håller på med tävlingssim. Eller nä förresten, det måste jag inte alls. Ni är ju tammefan helt dumma i huvudet. Kan det RIMLIGTVIS finnas någonting tråkigare än att träna simning? Stirra i samma kakelbotten timme ut och timme in, dag ut och dag in. Man åker på ett världsmästerskap. Och stirrar in i ett annat kakelgolv. Man deltar i OS. Ett annat kakelgolv.

För några veckor sedan la jag rätt mycket tid på att stirra i ett kakelgolv. Då var jag magsjuk och tillbringade en hel helg på knä framför toalettstolen. Det var bara en helg, och jag fick redan så oerhörd leidon av att se de där samma stenplattorna. Hur orkar man göra sådant om man inte måste?

Alltså som omväxling var det helt okej att simma. Idag var det till exempel frivilligt. Men jag menar sådär som heltidssysselsättning, nej fy. Simning kan faktiskt vara den gren som är mera långtråkig än skidåkning, eventuellt. Låt mig aldrig bli motionssimmare!

Och herregud så slut man blir av en vända i simhallen. Jag dog nästan när jag kom hem. Måste ligga i soffan och dregla en lång stund innan jag hade hämtat mig. Vet inte om jag har gjort det ännu heller. Men nu ska jag i alla fall dammsuga, hej!


Tillägg:
Jo, ps förresten! Nu pratar jag alltså om simning som i en träningsform. Simning sommartid är en helt annan sak. Där är det inga långtråkiga längder och bassängbotten och klor. Simma som i strand och bad och saltvatten och rekreation - det eelskar jag.

torsdag 22 november 2012

Idag däremot: JA!

Kvällens pass på gymmet var bara så bra. Så roligt! Det var ett mixat program, och ett bra sådant. Ikväll var det verkligen bara roligt och trevligt - och samtidigt läskigt tungt att träna. Och tungt är alltså en bra sak. Mot slutet av passet, när den darrade duktigt i knäna - då dånade plötsligt AC/DC ur högtalarna. Man får ju onekligen en extra kick av inledningsriffet till Thunderstruck. Yes!

Jag frågar mig ännu en gång: Hur klarar man sig utan detta? Att köra ur kroppen, att känna hur det bränner och svider, att pina sig själv så man mår illa, och sedan jogga ner, ha världens endorfinrus i kroppen. Känna hur det stramar och packar i musklerna här och var när man slänger sig på soffan efter avklarad dusch. Jag fattar inte.

Imorgon är det faktiskt fredag igen. Det är ju lite otroligt på något vis. När hände det, liksom?

onsdag 21 november 2012

Nej

Var ute och sprang en riktigt dålig länk ikväll. Det gick mest tungt och var usligt, inte alls roligt. Ingen fjutt alls under dojorna. Men de här dåliga rundorna behövs ju också. Så att de som är bra verkligen känns bra, menar jag.

Lyssnade på en briljant podcast av Alex och Sigge samtidigt som jag sprang. Idag handlade det bland annat om röster och röstanvändning. Alltså ganska exakt mitt område. Kul att det finns andra som också lägger märke till hur folk pratar.

Äh, jag vet inte. Lite trött i ögat också. Tror det blir en tidig kväll och nya tag imorgon. 

tisdag 20 november 2012

Om att kanalisera energi

Det slår till när man minst anar det. Stod i allsköns ro och kockade och fixade i köket. Blev klar, packade ner alltihopa i lådor (vet inte hur det blev, men det svider fortfarande i näsan och ögonen av vitpeppar, det är ett bra tecken), plockade undan, fyllde diskmaskinen, torkade bort.

Och. Blicken föll på kylskåpsdörren. Som hade Arga Lappen fäst med en magnet på sig. Arga Lappen som jag själv hade lagt upp. Som ett sista desperat försök att tvinga mig själv att få röven ur vagnen någon himla gång. Jag är som bekant sääää-hääämst på att få vissa saker gjorda. Allra mest speciellt räkningar och sådant. Jag är så perkeles värdelös på att ta mig i kragen så jag skäms inför mig själv, och då är det bedrövligt. Noo er he uuslit memme. 

Jag har fått räkningar och påminnelser och nu-MÅSTE-du-betala-påminnelser så att man får vara rädd att hamna i finkan på vatten och bröd. Det räcker inte med att jag öppnar kuvertet och lägger det i betala-facket jag har på arbetsbänken. Till sist måste jag ta själva fakturan och lägga den på kylskåpsdörren, så att själva summan står i ögonhöjd, så att jag inte kan missa den.

Och så gör jag det ändå inte. Hur. Svårt. Kan. Det. Rimligen. VARA?!

Nu fick jag - som det så vackert heter på öjadialekt - totalt i nerven memme sjölv att jag rev ner räkningarna (jo, plural), med våld tvingade ner mig framför datorn och betalade dem. Sedan tömde jag hela räkningsfacket och betalade allt som fanns. Och stod till sist helt hysteriskt och rensade plånboken på gamla kvitton, bara för att bli av med detta plotter som regerar i mitt liv.

Varför hade jag till exempel inte ett utan två nyckelkort från sverigeresan i somras kvar i plånboken? Tur och retur. Tänkte jag att jag ännu skulle behöva gå ner i hytten och hämta något viktigt? 

Hela detta projekt tog exakt lika länge som snabbprogrammet på min diskmaskin, 33 minuter. Var det värt all denna vånda och allt detta uppskjutande? Signatur undrande_84.

Happy Tuesday till alla och envar

Fick feeling, kutade till närmsta butik och bunkrade upp med lite varor och ska nu koka ihop matlådor för en hel armé. Armén består förvisso bara av överbefälhavare Kronqvist, men hon ska ha någon mat på dagarna hon också. En liten med synnerligen ettrig trupp är det, för er som inte visste. "Anfall är bästa försvar" är överbefälhavare Kronqvists valspråk.

Herregud så mycket skit jag pratar. Hur orkar ni med mig?

Jag handlar ju snabbt och på fiilis, och när fiilisen säger att jag vill hacka lök och stå och fräsa den en tisdagskväll - då gör jag det. Dessutom är jag på något vis rastlös ikväll. Det ska vi kanalisera så att det resulterar i något man har nytta av.

Om någon brandvarnare tjuter i Kokkola ikväll, då vet ni vad det beror på. Klart slut.

måndag 19 november 2012

Nnnnnnnn... NU!

Sedvanlig måndag här. Har haft så fullt upp att jag under arbetsdagen bara snabbt hann dra i mig en (1) kopp kaffe, och då var det redan eftermiddag. På tok för sent för dagens första kopp. Det var det ena med det andra, dagen susade förbi. Skynda hem, som alltid på måndagar snabbt svida om till träningskläder, cykla till gymmet. Träna klart, cykla hem, pit-stop vid närmaste butik, in och handla det nödvändigaste. Hemåt med matkassen i cykelkorgen. Kall näsa. Musik i öronen.

In genom dörren, slänga mat i ugnen. Lax idag. Springa ut med soporna, emedan de hotade att spränga sophinken under diskbänken. In tillbaka, duscha, fixa med maten vid sidan om. Äggklockan ringer. Maten är klar. Äta, plocka undan, brygga kaffe, slå på diskmaskinen.

Och exakt nu. Häller jag upp en kopp av den varma, svarta drycken. Sätter mig ner, viker upp laptopen. Lyssnar på det terapeutiska, lugna bruset från diskmaskinen och smuttar på kaffet som smakar extra bra efter dagens strapatser.

Aaaaaah. Resten av veckan är smooth sailing efter att man klarat måndagen.

söndag 18 november 2012

Anyone? No?

Det var egentligen det jag skulle skriva, när jag råkade sväva iväg i föregående inlägg. På tal om söndagar och sådär, så hade jag gärna tillbringat den här på Ikea. Om vi nu ska hitta någonting som är dåligt med Kokkola - HÖHÖ - så är det väl att det är så hiskligt ovigt att ta sig till Det Blågula Varuhuset. Ikea är ser ni perfekt helgsysselsättning, det upptäckte jag i Åbo. Nu skulle jag dessutom ha ärende dit, jag har flera grejer jag skulle behöva baxa hem därifrån, möbler och sånt.

Surfade runt lite och hittade förutom det jag ursprungligen skulle ha flera smågrejer som såg intressanta ut.
 De här gröna muggarna har jag sex stycken av. Nu har en av dem spruckit, så jag skulle behöva utöka mitt lager. Helst skulle jag ha typ tio av dem, det betyder att jag behöver fem gröna till. Eller kanske fem vita? Då skulle jag ha ett kul, tvåfärgat set som skulle passa med mina grön-vita assietter.

Julduk! Eftersom jag inte gillar "julpynt", ni vet rött och tomtar och glitter, så skulle den där gråa löparen med snöflingor passa fint på mitt vita köksbord.


Jag funderar på glöggmuggar - behöver man sådana? Jag hittade egentligen perfekta glöggmuggar för halvassit här i stan, men jag kunde inte bestämma mig för hurpass nödvändiga sådana är. Jag har som bekant svårt med överlopps prylar, och vill helst bara äga nödvändiga saker. Hur ofta behöver man glöggmuggar? Typ två kvällar i året. Lite därför äger jag knappt några julsaker (en julstjärna på fot har jag, för man kan byta stjärnan till en vanligt lampskärm efter julen), just för att de känns så onödiga. Man använder ju dem bara en liten stund strax kring jul.


Möbler sedan. Jag skulle vilja ha den här hyllan.

Kan någon ta mig till Ikea, tack?

Höhö

Idag har jag inte gjort många knop. Och jag försöker alltid att inte ha dåligt samvete eller liksom, jag vet inte... skämmas över en sådan sak. Man behöver inte vara så duktig alltid. Man får ligga på soffan och vicka på tårna med laptopen i famnen en hel söndag ifall det skulle locka. Om man nu har möjligheten.

Ibland blir man bara så irriterad på folk som prompt ska stoltsera med att "Ja, hos oss var det väckning halv sex imorse, HÖHÖ!" när man nämner att man har haft just en sådan här slödag. "Det är tidig väckning hos oss vardag som helg, HÖHÖ!". Underförstått "Vi har gjort något vettigt av den här dagen". Nå höhö på er själva. Det fattar jag väl. Hade jag småbarn och hund och - I don't know - badrumsrenovering eller skogsröjning på gång så hade jag också lagt min helgtid på det.


Nu har jag inte det. Och om jag får välja hur jag tillbringar en ledig novembersöndagsförmiddag så är det gärna i sängen. Gillar sovmorgon. Även om jag inte är en bakfull tonåring. Måste jag ha dåligt samvete för det?

Sedan kan vi ju fundera på och jämföra vad vi håller på med inne i veckorna och vad som är "vettigt" eller "viktigt". Jag jobbar på dagarna, någon annan byter blöjor, bygger sandkakor eller värmer tuttflaskor. Om alla av oss gjorde det ena eller det andra så skulle inte riktigt det här samhället gå runt. Det behövs av båda.

Nu var det inte alls det här jag skulle skriva om. Det bara liksom slant. Något slags präktighetsinlägg, jag ber om ursäkt.


lördag 17 november 2012

Drömmen

"Något av det absolut tråkigaste som finns är att höra på när folk berättar vad de har drömt om". Ett känt faktum och en sliten kommentar. Men jag vet inte, stämmer det? Ibland kanske, men jag tycker att det kan vara rätt kul att lyssna ibland.

Häromnatten drömde jag en märklig grej. Det var liksom en lång kö av hästar som sprang efter varandra. Alla hästarna var väldigt tjocka och klumpiga, med bulliga kinder (hästar har väl inga kinder egentligen?), så det såg ganska lustigt ut. Förutom hästen som sprang först. Den var smal.

Vad betyder den här drömmen? Jag försökte fråga av psykologen* på jobbet, men hon kunde inte svara.

En smal häst och sedan många tjocka. Vad kan det betyda?

*Obs, detta var ett skämt, ifall det inte framgick. Inte att jag frågade psykologen, för det gjorde jag när vi satt och drack kaffe. Utan att jag på något sätt skulle anta att en psykolog är en drömtydare eller allmän personkännare eller något. Måste ju vara den mest irriterande kommentar man får som psykolog, att "Oj, höhö, är du psykolog? Då håller du alltså på analyserar mig nu då? HÖHÖ!".

torsdag 15 november 2012

Myötähäpeä

Så pinsam grej på gymmet ikväll. Till pumppipasset hade nämligen en helt ny brud sökt sig. Och om vi säger som så så var det inte för att träna. Hon var nämligen uppstylad till tänderna. Jag menar, seriöst iklädd minimala träningskläder. Det finns väl ingen som går och tränar i bara sport-bh? Det gjorde den här. Och var hela passet ytterst noga med att spegla sig från alla vinklar.

Detta var uppvisningsträning 2.0. Har faktiskt inte sett något liknande på det här gymmet förr. Vad jag vet brukar folk komma för att träna. Jag har i alla fall inte sett att någon har utslaget, nogsamt plattat hår, full makeup och bar mage där förut. Det var mest den där toppen jag hakade upp mig på. Det känns lite Cindy Crawford-aerobic över sådant. Lite som den där grejen med cykelbyxor med stringtrosa ovanpå i början av 90-talet.

Dessutom var hon så hurja obekväm där hon stod och stirrade och stirrade från alla håll och kanter och hela tiden drog i byxlinningen och försökte träna så att det såg snyggt ut. Eller mera "träna", kanske. Såg inte så mycket av den varan, mest var det speglande och lite tafatt petande med lite vikter.

onsdag 14 november 2012

Men AJ!

Alltså ni tror säkert att jag hittar på bara för att ha någonting att blogga om, men jag lyckades idag med ännu en ny bedrift. Jag körde över min högra stortå med skrivbordsstolen. Medan jag satt på den. Stolen alltså, inte tån. Eller ja, jag satt ju i princip på tån också. Med stolen.

Hur är det ens möjligt? Jag satt i allsköns ro på kontoret, och så med en hiskligt knastrande rullade jag stolen framåt, och krånglade in högertån under ett av hjulen. Och den knycklade in sig i strumpan och fastnade. Medan jag själv satt på stolen. När jag försökte dra undan foten gick inte det heller, utan den klämdes bara fast hårdare. Herregud så ont det gjorde med den vassa hjulkanten som skar in i nagelbandet.

Instinktivt försökte jag hastigt som fan resa mig upp för att lätta på tyngden  mot tån, men eftersom jag satt fast ledde det bara till att jag upprepade gånger studsade upp och ner på stolssitsen. Med tån i kläm under mig. Ögonen tårades och jag visste inte hur jag skulle vara.

Det är verkligen ingen dans på rosor detta med att Jobba På Kontor. I mitt fall är det mera en dans på stortån. Med en stol som redskap. Aj.

tisdag 13 november 2012

Veckans händelse

Följande är såklart en mycket viktig sak i mitt liv, ni förstår säkert varför. Vi har nämligen fått en ny kaffekokare på jobbet. Den förra var minst sagt opålitlig. Elgrejer som funkar enligt principen "nåja, ditåt" känns inte så roliga att ta i, särskilt inte när sagda tingest är vattenfylld och man står och lutar mot en diskbänk i rostfritt stål. Alltså klev min handlingskraftiga kollega iväg och bad om en ny kokare till talterapeuternas kafferum.

Gissa hurvidpass stolt sagda kollega var när hon återvände med en skinande vit, sprillans ny MOCCAMASTER? Nå, rätt så!

Nu mår vi, kan man lugnt säga. Det är numera mycket viktigt att man poängterar att vi har en MOCCAMASTER. Gärna ska man också nämna vem som har fixat fram den. Och specifikt understryka att det är en MOCCAMASTER. Typ "Jaha, då var det MOCCAMASTERkaffedags då". Eller "Någon som vill ha en kopp MOCCAMASTERkaffe till?". Eller "Jaha, jag tror jag tar och slår av MOCCAMASTERN då, om alla har fått sitt MOCCAMASTERkaffe".

Så oerhört barnsligt. Men ändå. MOCCAMASTER. Ni vet.

måndag 12 november 2012

Måndagsgalenskap

Jag börjar småningom ha rott den här måndagen iland. Och det med väldigt sparsamt med sömn i ryggen, för jag somnade typ never ever igårkväll. Och som vi alla vet vid det här laget så främjas ju kreativiteten av lite lagom sömnbrist. Det tycker både jag och Edith Södergran.

Och sedvanligt avslutades måndagens arbetsdag med att jag skyndade mig hem, bytte om och packade väskan för att hoppa på cykeln och snabba mig iväg till gymmet för lite måndagspump. Synd att måndagspumpen är lagd så tidigt i schemat, jag hinner nätt och jämnt dit om inget oförutsett sker på jobbet.

Samtidigt är det ju lite så jag vill ha det. Avsluta dagen med flaggan i topp, liksom. Triumferande sådär i tanken klappa mig själv på axeln när jag cyklar hem i mörkret. Bra jobbat, bruden. Det var mycket att stå i, men du klarade det.

Förresten vaknade jag till en synnerligen trevlig överraskning redan igår. Vek upp sovrumspersiennerna och möttes av ett totalt snöfritt landskap. Det hade tydligen regnat ihärdigt hela natten, för det fanns verkligen inte en flinga kvar. Kastade vinterkappan och stövlarna åt fanders och kunde nöjt traska ut iklädd höstkappa och sneakers i den fuktiga, ljumma luften. Hösten - avsevärt mycket trevligare än vintern, det står jag fast vid.

Nu är planen som följer: koka kaffe, tända ljus, hämta filt och ta plats i soffan. Måndagskväll när den är som finast.

söndag 11 november 2012

I Öja igen

Det var då ett himla spring till Öjan i helgen. Ikväll fann jag mig där igen. Anledningen denna gång var att fira min pappa på farsdagen.

Det blev kaffe och tårta. Som ni ser så syns knappt skeden på den här bilden, för han har en sådan hisklig fart på sitt tårtätande. I can haz tårta, säger han. Sedan satt vi och garvade kring bordet och diskuterade alternativa framtidsyrken kring frågan "Om du inte jobbade med du jobbar med nu - vad skulle du jobba med då?" och garvade lite igen. Ibland spårar det ur så oerhört. Det var någonting om att leverera pepparkakor med specialeskort och så var det något annat också som totalt bar iväg. Sällan flabbar jag så hjärtligt som vid kaffebordet vid Nyströms.

På tal om pepparkakor annars, här är det jag åstadkom igår. Tjugofem stycken vackert bruna kakor klara att garneras och hängas upp. Hoppas hålen håller, det vore ju synd om de där pepparkakorna började åka i backen en efter en annan under december månad.

lördag 10 november 2012

Nyströms

Hej från Varikko. Alltså Nyströmsbackan, om jag var lite otydlig. Hade lovat min mor att komma och baka pepparkakor åt henne, och det man lovar bör man också hålla. Har nu framställt 25 pepparkakor, samtliga med utstansade hål att fästa upphängningsband i. Kakorna ska nämligen fraktas till Öja daghem, där de ska fungera som julkalender åt barnen.

Till exempel sådant idag.

Tandläkaren

Nåja, nu har jag varit hos tandläkaren. Kuriosa: när jag gick i lågstadiet här i Kokkola kommer jag ihåg att stadsborna alltid ursäktade sig för läraren att de varit borta för att de hade varit "i tandläkaren". Varje gång. "Ursäkta att jag är sen, jag har varit i tandläkaren". Ni vet, på finska heter det ju att man har varit "hammaslääkärissä". Och varje gång svarade vår lärare "Du menar väl ändå HOS tandläkaren?". 

Överlag så pratade kokkolabarnen en ganska vidrig svenska, just för att den hade så starka influenser av finskan. Man pratade liksom finska på svenska. Till exempel pratade de ofta om "vår mamma", eftersom man på finska använder uttrycket "meidän äiti". "Vår mamma kommer och hämtar mig idag". På ordentlig svenska behöver man inte specifikt berätta att man pratar om VÅR mamma, det heter bara mamma. Min mamma eventuellt.

Annars också så blandade man ganska friskt mellan språken. Jag berättade en gång att vi hade en hund som hette Findus, varpå en klasskompis tyckte det var ett kul namn och frågade "Vem ha keksi det?". Jag, mitt stackars okunniga barn såg antagligen ut som ett frågetecken, för jag visste nog inte vad "keksiä" betydde, annat än sådana man kan äta. Sedan kallade alla sina väskor för "reppu", och samme lärare frågade varje gång tålmodigt "Menar du din ryggsäck?". Sinsemellan pratade de flesta finska, särskilt pojkarna. Och lärarna fick oavbrutet uppmana oss att prata svenska på rasten. Eller inte OSS, herregud. Vi hade inte kunnat prata finska ens om våra liv hade hängt på det. Men de tvåspråkiga som helst slog om till finska när det gick.

Exakt hur långt från ämnet har jag kommit nu då? En bra bit skulle jag tro. Det var ju egentligen tandläkaren jag skulle prata om. Nå, vi försöker styra in på det spåret igen nu då.

Vet ni, jag älskar fortfarande att gå till tandläkaren. Det är så gemytligt att ligga där i stolen, höra det rispande ljudet när tandläkaren går igenom tand för tand, pickar lite med instrumenten, killar med gummihandskarna, pysslar på lugnt och metodiskt. Mumlar till tandsköterskan som sitter och knackar på datorn.

Och så blir jag så barnsligt glad när tandläkaren berömmer mina tänder. Som en unge som är hos rådgivningstanten och får höra att man är så duktig och har vuxit så fint, och kan hoppa så fint på ett ben. Allt var bra med tänderna, trots att jag har gått till tandläkaren exakt två gånger de senaste tio åren. Jag är så oerhört lat med att komma ihåg sådant. Men tydligen oerhört noga med att sköta mina tänder. Och det är jag också, det kan jag intyga.

Det var ett trevligt besök. Jag fick en tandborste och allt. Och är välkommen på nästa kontroll om tre till fyra år, sa tandläkaren. Bara att fortsätta som förr då.

tisdag 6 november 2012

Spåren

I iz back on track. Som kanske Ali G skulle ha uttryckt saken. Ordningen är därmed återställd, och vi kan ånyo börja lunka på i de invanda spåren. Vilket i mitt fall ju är en bra grej. Invanda spår är bra spår om ni frågar mig.

I helgen hade jag Lillebror och Svägerskan på besök. Besöket inleddes med blomsteruppvaktning, har ni hört på maken så näpet? Orsaken var "ingen särskild". Hur gulligt på en skala är det med en långhårig drasut med ringar i båda öronen som kommer med en blombukett åt sin syster? Typ tusen.

Sedan strax efter besöket gick det ju som det gick, hmpf. Håller mina hårdaste tummar för att jag inte lyckades överföra några bakterier på mina gäster, det vore ju oerhört pinsamt i så fall. Lägligt nog lyssnade jag precis häromveckan på en podcast av Alex Schulman och Sigge vad-han-nu-heter, och där diskuterades bland annat det intensiva hat man känner för den som just smittar en med magsjuka. Det är en brinnande avsky, man verkligen svär eder över den som TÄCKS komma och orsaka detta helvete åt mig.  Fast man på något intellektuellt plan fattar att det ju inte är så att någon smittar en med flit. Men ändå måste man svära över den där jävla Alina som kom hit med sin jävla magsjuka, varför fattade hon inte att hålla sig borta om hon en gång gick omkring med sina äckliga bakterier. Plus en lång radda svordomar.

Det om det. Nästa helg ska jag i alla fall ha roligare. Det lär inte bli så svårt. 

På tal om spåren förresten, så drömde jag inatt att jag var på skidtävling. Och det var inte alls roligt, jag var riktigt arg när jag vaknade.

 

måndag 5 november 2012

Krisen

Ser ut som om jag precis som den lunginflammationssjuke Abbe i Du är inte klok Madicken börjar ha överlevt krisen. Det var visst den kloka gamla gumman Linus-Ida som sa att krisen är den som avgör om man dör eller blir frisk. Och nu har jag ju inte dött.

Fick så lov att sjukskriva mig från jobbet idag ännu, för frisk är jag inte. Jag som aldrig brukar behöva sjukskriva mig. What do you do. Men det verkar i alla fall som om livet segrar.