Spåren

I iz back on track. Som kanske Ali G skulle ha uttryckt saken. Ordningen är därmed återställd, och vi kan ånyo börja lunka på i de invanda spåren. Vilket i mitt fall ju är en bra grej. Invanda spår är bra spår om ni frågar mig.

I helgen hade jag Lillebror och Svägerskan på besök. Besöket inleddes med blomsteruppvaktning, har ni hört på maken så näpet? Orsaken var "ingen särskild". Hur gulligt på en skala är det med en långhårig drasut med ringar i båda öronen som kommer med en blombukett åt sin syster? Typ tusen.

Sedan strax efter besöket gick det ju som det gick, hmpf. Håller mina hårdaste tummar för att jag inte lyckades överföra några bakterier på mina gäster, det vore ju oerhört pinsamt i så fall. Lägligt nog lyssnade jag precis häromveckan på en podcast av Alex Schulman och Sigge vad-han-nu-heter, och där diskuterades bland annat det intensiva hat man känner för den som just smittar en med magsjuka. Det är en brinnande avsky, man verkligen svär eder över den som TÄCKS komma och orsaka detta helvete åt mig.  Fast man på något intellektuellt plan fattar att det ju inte är så att någon smittar en med flit. Men ändå måste man svära över den där jävla Alina som kom hit med sin jävla magsjuka, varför fattade hon inte att hålla sig borta om hon en gång gick omkring med sina äckliga bakterier. Plus en lång radda svordomar.

Det om det. Nästa helg ska jag i alla fall ha roligare. Det lär inte bli så svårt. 

På tal om spåren förresten, så drömde jag inatt att jag var på skidtävling. Och det var inte alls roligt, jag var riktigt arg när jag vaknade.