söndag 31 oktober 2010

Åhå!

Vilket deltagande i min lilla gissningslek! Kanske jag får storhetsvansinne nu och känner mig som värsta storbloggar'n. Ordnar bloppis och allt möjligt. Vem vill köpa en H&M-tunika som jag har tröttnat på? Använd av självaste Majas Hus-Maja!;)

Det rätta svaret är följande: timern stod på exakt 20 minuter när jag var klar. På sekunden. Det var därmed en anonym kommentator som kammade hem priset, den som gissade på 21 minuter. Priset har du redan fått, sådär mentalt. Nästa gång du går på Neristans gator känner du bara folks respekt.

Är lite imponerad över att folk faktiskt gissade på tider under 20 minuter, jag tyckte nämligen att jag var ganska snabb. Det som tar tid är nämligen att föna håret. Det tar nog åtta-tio minuter att få det att gå från genomblött till färdigfönat. Mycket nervpåfrestande när man har bråttom. Med kort hår skulle jag nog klara mig på sådär tio minuter tror jag.

När jag inte ska tvätta håret kan jag faktiskt vara jetesnabb om jag måste. Minns t.ex. de gånger när jag kom direkt från jobbet och skulle ut på krogen med flickorna. Man hade sett till att tvätta håret innan jobbet och när man var på väg hem så kunde man mentalt prova kläder och bestämma vilka man skulle ta. Sedan gick det att ställa sig i fullständig partyordning - inklusive att dricka någon öl under processen - på någon enstaka minut. Expressdusch, sminkning och allmänt fix, ta väskan och en öl i handen, hoppa i skorna och så var bilen på gården.

lördag 30 oktober 2010

Gissningstävling!

Skulle ner på stan en sväng, och satt lite trög och slösurfade oklädd och ofixad. Tänkte som så - eftersom jag är tävlingsmänniska och måste se ett litet spänningsmoment i allt jag gör - att jag testar att tajma hur länge det tar att göra sig i ordning. Från scratch. Nu är frågan: hur länge tog det för Maja att ordna sig i representabelt skick?

Alltså: Byta om från mjukiskläder, duscha, tvätta håret, sminka mig (hela rutinen, ingen speedad version), klä på mig, föna och stajla håret, borsta tänderna och slänga plånbok, telefon och nycklar i väskan samt klä på mig ytterkläder och hoppa i skorna. Hur länge?

Den som gissar närmast vinner grym street cred i Neristan!

Gubben i butiken

Besökte just närbutiken nere på hörnet. Traskade i godan ro och plockade åt mig saker. Ganska stillsamt såhär på en lördagsförmiddag. En liten, gammal och skruttig gubbe gick omkring i butiken och frågade sedan en kassaflicka om hjälp, han skulle ha kaffe. Flickan visade honom kaffehyllan, men en helt utomstående kvinna bakom hojtade till "Han har redan köpt kaffe idag! Det ligger i kassan! Väskan där...".

Så gubben fick komma till kassan istället. Tydligen hade han varit inne en kort stund tidigare och handlat, men glömt att ta med sig kassen ut. Och kassaflickan hittade påsen med kaffe och alla andra varor i under disken. Stackars gubben hade glömt att han redan hade handlat idag. Och att han hade glömt att ta med sig varorna.

"Nejmen..." sa gubben lite besvärat för sig själv på finska. Åt oss som stod i kön utropade han "Nu får nog någon av er ringa och be något ålderdomshem ta in mig!". Blinkade lite pillemariskt, och vi log tillbaka. "Vart vill du då?" frågade en ung kille. "Går det med Pettersborg?". "Jo, Pettersborg blir bra. Det här blir ju inte till någonting...". Det var en gullig gubbe.

Flickan i kassan bara gav honom den kvarglömda väskan, sa att hon så gärna hjälper honom om han behöver det, och att det inte gör någonting att han glömmer ibland. "Vi känner ju dig!". Gubben tackade så väldigt mycket för hjälpen och sa "Nå, nu kommer jag inte flera gånger idag...". "Kom du bara" sa flickan "Det är alltid roligt att du kommer och hälsar på!".

Det tyckte jag var trevligt. Gamla virriga gubbar ska också få gå och köpa sitt kaffe på lördag förmiddag. Även om de måste gå två gånger och det inte riktigt löper friktionsfritt. Huvudsaken är ju att det lyckas till sist.

MIN morgon

Det som är lite tråkigt med att det är helg är faktumet att jag inte får börja min dag som jag brukar. Nämligen med att dricka en kopp morgonte och titta på Oggy och kackerlackorna. Det hör till mina normala morgonrutiner. Först försökte jag titta på vuxenprogram som Yle Aamu eller FST:s Min Morgon, men jag fick leidon.




Oggy och kackerlackorna är mycket trevligare. Vad kan vara trevligare än att starta sin dag med lite tecknat våld? Katter och kackerlackor som försöker klubba varandra med diverse redskap. Däremot skulle jag aldrig låta någon som är under 18 titta på programmet. Barnvänligt är det nämligen inte.

Komik-katten

Var till Öjan en sväng igårkväll. Höll på att skratta ihjäl mig åt katten Sven. Han är bara komiken personifierad. Han ser rolig ut. Jag kan titta på honom och bara flabba åt hans uppenbarelse.

Han kan ligga i soffan och grina åt en. Liksom han gjorde grimaser på flit. Kisa med ögonen, rynka på nosen, glömma att hala in tungan när han har slicka sig runt munnen och ha den att hänga ut som en slips. Det ser ut som om han tänker en massa saker hela tiden, man har liksom lust att skriva subtitles under honom.

Han kan mycket väl sitta och stirra på en hur länge som helst, men när man vill att han ska titta mot en, så gör han det INTE. Han sätter sig demonstrativt med röven mot en och klipper lite nonchalant med öronen. "Sven?". Ingen reaktion. "Svee-en!". Nada. Man ser hur han krampaktigt fortsätter att stirra rakt in i väggen och tänker "Inte titta, inte titta, inte titta...". "Kss-kss, Sven! Titta hit!". .När man ger upp och slutar kalla, då vänder han sig om och bara "Ha-HA! Tittar väl på dig när jag VILL! Som nu! Nu tittar jag! Stirr, stirr!".

När han går ut går han i sick-sack. Ser extremt fjantigt ut. Han går och guppar med huvudet som om han hörde på någon väldigt catchy låt. Väldigt lustigt. Och när han kommer in ska han ha mat. Tvärt meddetsamma. Han är en liten småätare den där Sven. Kommer säkert att få gubbmage eller ryggfläsk vad det lider.

En gång i somras vaknade jag av att Sven satt nedanför vindstrappan och skrek. Jo, han skrek. "Äääääh! Ääääääh!", typ. Trodde att han hade skadat sig eller någonting, men när jag kom ner satte han sig vid matskålen och stirrade ner i den. Och upp på mig. Och ner i skålen. Den var tom. Och att komma in till tom matskål innebär panik. Då måste man vråla som en maniac.

Han är kul, den där Sven.

fredag 29 oktober 2010

Dubbelgångare

Satt i matsalen på jobbet en dag, och plötsligt tar en av typerna i smyg fram sin plånbok och öppnar den, visar innehållet åt en bordsgrannen. Båda två flinar lite och tittar på mig. Tittar på varandra och tittar ner i plånboken igen. "Vad var det jag sa! Eller..?". Bordsgrannen nickar. "Jo, jag ser!". Jag känner mig nästan lite besvärad.

Så frågar typen om han får visa mig en sak, och så håller han upp plånboken åt mig också. Där finns fyra fotografier på flickor, hans döttrar, och han pekar på den äldsta. Och tammefan. Hon är alldeles väldigt lik mig.

Faktiskt ser jag det själv, utan att han behöver säga någonting. Man brukar ju sällan lägga märke till sådant själv, men nu var likheten faktiskt slående. Hon är några år yngre, men har samma bruna ögon, samma hårfärg i liknande frisyr, samma ansiktsform med hög panna och hennes mun har samma form som min. Kunde ha varit min syster. Lustigt!

torsdag 28 oktober 2010

Stämband & sånt

Idag på eftermiddagen sa foniatern att jag är välkommen in till henne någon gång om jag vill komma och titta på en undersökning. Det är fördelen med att vara praktikant. Folk erbjuder sig att visa olika saker, och tänker att "det här vill du säkert komma och titta på". Möten som man kanske inte direkt är involverad i, fall som man kan tänkas tycka är spännande - man får komma och titta. Lite som när man var på besök på brandstationen från dagis.

Jag tackade genast ja. "Förresten. Har du tid så får du komma direkt om du vill" sa foniatern. "Jag har en intressant patient nu!". Nog för att jag har sett foniaterundersökningar förr, men jag som älskar inälvor och slem och blod och tycker att sådant är hur intressant som helst kan titta på sådant igen och igen.

Så eftermiddagen tillbringades på foniaterns mottagningsrum. Jag har fått se i halsar och varit med och checkat stämband både genom näsa och mun med hjälp av olika instrument med kameror på, och spetsat öronen så mycket jag bara kan. Man lär sig mångfalt mer under ett foniaterbesök på sisådär ett par timmar än om man plöjer igenom en tusen sidors anatomibok. Det är som att titta på i en dokumentärfilm, och när som helst få stoppa bandet, kliva in i rutan och fråga: "Varför är det så där? Kan du peka igen? Vad är det för skillnad på det där och den här?". Detta är så häftigt!

En egen liten värld. Inte så liten heller.

På jobbet idag då. Satt och lunchade tillsammans med en massa olika människor som kom och gick, fick som vanligt släppa gaffel och kniv och skaka hand en massa gånger. "Hej, Maja", "Maja, hej", "Maja".

Hur folk kan känna igen varandra på ett sådant här ställe övergår mitt förstånd. Det finns så otroligt mycket folk på ett sjukhus! Läkare, sjukvårdare, närvårdare, akutvårdare, ambulanskillar, fysioterapeuter, matpersonal, städpersonal, cafépersonal, datapersonal, vakter, elgubbar, reparatörer, kanslister. Dessutom ohyggliga mängder praktikanter och studerande. Som dessutom byts ut hela tiden. Och folk verkar verkligen veta vem som är vem. Damen i kassan på lunchrestaurangen kan skoja om någonting vi bytte några ord igår, jag behöver inte visa studiekort, för hon minns vem jag är. Helt otroligt.

Idag satt jag och åt bredvid en barnpsykiater, mittemot en allmänläkare, snett mittemot satt en handkirurg och snett mittemot på andra sidan en foniater. Alla presenterar sig med namn och vad man jobbar med, det är kul tycker jag. Det är en intressant värld, detta. För det är verkligen en egen värld, sjukhuset.

Dessutom slås man av hur många människor som går genom sjukhuset varje dag. Jag går genom huvudingången och huvudkorridoren varje dag vid lunch, och de flesta dagar ser jag någon bekant. Kanske någon som ska på provtagning eller undersökning, eller som ska hälsa på någon som är intagen.

Och där surrar jag på. Som en liten geting i ett jättestort, vibrerande getingbo.

Slirar

Imorse nynnade jag lite smått när jag cyklade iväg genom ett mörkt, regnigt Kokkola strax efter halv åtta på morgonen. Sällan har man varit så glad över regn! Regnet gjorde den redan tidigare blixthala marken om möjligt ännu mera livsfarlig. Hela stan täckt av ett buckligt islager som det nu strömmade regnvatten över. Och beckmörkt var det. Och morgontrafik.

Men regnet betyder att det var plusgrader och att det betyder att den här förbannade, alltför tidiga äckelsnön och prematura vintern snart kan vara ett minne blott. Ingen snö förrän i december, har jag sagt. Inte minsta isfläck, inte minsta fjuttflinga. Därav mitt fåniga flin när jag slirade fram sidledes längs Kokkolas gator.

Ruggigt halt var det i alla fall. Absolut värsta cykelföret som finns. Egentligen fullständigt våghalsigt att cykla, men jag vägrar att låta vädrets makter bestämma över mitt sätt att förflytta mig. Dessutom skulle jag långt-bort-i-stan för att delta i ett möte klockan åtta. Skulle jag "slunkk å gaa" i en evighet? I regnet? Nehe.

Skulle dessutom via sjukhuset för att hämta lite grejer på väg till mötet, så jag konstaterade att gipset finns nära till hands ifall jag skulle volta med cykeln. Nästan så jag kunde krypa in till akuten med flera brutna ben i kroppen.

onsdag 27 oktober 2010

Kritiskt

Det är just nu den där kritiska gränsen närmar sig. När det är kväll, man har varit ute och sprungit eller lyft skrot, kommit hem, dråsat in genom dörren, duschat och hoppat i kläderna. Exakt då blir jag så hungrig och slut att jag varje gång undrar hur detta ska gå. Ska hon svälta ihjäl? Ska hon klara sig?

På något vänster lyckas jag ändå alltid mobilisera kraft som nätt och jämnt räcker till att framställa någon form av mat, sleva upp den ur kastrullen på fatet, blixtfixa sallad och snabbt som ögat veva in några tuggor med gaffeln. Puh! Klarade det den här gången också.

Nu kokar pastan på spisen. Den kommer att koka typ fyra minuter till. Idag sitter jag som vanligt här och tänker lite sorgset att den där maten kommer aldrig någon att äta. För jag hinner i alla fall svälta ihjäl på fyra minuter. Så känns det nu. Jag är så hungrig och slut att jag skulle kunna kräkas, dö, svimma, spy och gråta. Enda anledningen till att jag inte har gjort något av dem ännu är att jag inte vet i vilken ordning jag ska ta det. Få se hur detta ska gå.

Nu. Nu tar krafterna slut!
Orkar...
inte...
skr...

tisdag 26 oktober 2010

Lausunto. Och snö...

Idag har jag fått skrida till verket också på riktigt. Skriva utlåtande på finska. Inte bara fiktiva utlåtanden som man lämnar in till sin lärare, och som hon högst antagligen med ett gapflabb sitter och rättar med rödpenna. Det är svårare än man skulle kunna tro. Och då tror jag från första början att det är jävligt svårt. Svårare än så, alltså.

Men så fruktansvärt hälsosamt. Som alla vet gillar jag ju sådant som är hälsosamt, typ hurtiga löprundor, solrosfrön och mineralvatten. Så varför skulle jag inte gilla detta? Dessutom gillar jag ju aktiviteter då man svettas, och svettas gör man sannerligen när man skriver finska terapiutlåtanden. Nästan så man får stretcha efter att man är klar.

Sicken tur att vi från talterapin går yttre vägen, över parkeringsplatsen, när vi går till matsalen. Jag behövde verkligen den där friska luften när jag tog paus från det energikrävande tankearbetet och gick och lunchade.

För övrigt är det ett spel på liv och död att ta sig till och från jobbet. Det är inte barmark och det är inte snö - det är just det där mellantinget som är värst av allt. Slipprigt, halt, klottigt, isigt - blandning av is och vatten och pudersnö, allt i en enda bucklig röra. Cykeln slinter exakt som den vill, och jag hänger bara i styret och följer efter.

Det här jävla vädret är ju bara - för att lämpligt använda ett kokkolauttryck - från röve! Det är ju oktober, om någon nu har missat det. Det ska inte vara snö i oktober. Det ska vara fina, klara höstdagar med gula löv och doft av jord och mark. Cykelföre. Röda kinder. Dimma på morgnarna. November ska vara lite fuktigare, lite kyligare, lite mörkare. Sedan framåt december - så sent som möjligt - kan vi snacka lite snö. Och då riktigt snöfall som snöröjarna plogar bort från gator och trottoarer och sandar efter sig.

Lite lättad såg jag att det småduggade och var riktigt varmt ikväll när jag trampade mot gymmet. Det betyder med lite god tur att den här äckliga, alltför tidiga snön snart är borta. Eller så blir det svinkallt inatt och hela världen blir glashal. Men jag hoppas på det tidigare.

måndag 25 oktober 2010

Nu har jag inrett mitt kontor!

Alltså lyft in ett skrivbord och smällt ner laptopen på det. Klart!

lördag 23 oktober 2010

Newbie


Ny dag, nya erfarenheter. Idag har den här kvinnan för första gången varit på synundersökning. Sedan en tid tillbaka har jag nämligen kommit på mig själv med att kisa när jag tittar på tv, när jag läser text som är en bit bort, och ibland när jag läser på datorskärmen. Jag vet inte om jag direkt ser dåligt, men jag inbillar mig att jag måste anstränga mig mer än tidigare för att se ordentligt.

Har försökt bortförklara det med att jag har en ganska liten tv, och att "jamen texten på digiboxens programsida är ju pytteliten", men jag kisar visst när jag sitter framför större tv-apparater ibland också.

Så jag stegade iväg till optikern och bad dem kolla upp ögonen en gång för alla - och det var ju riktigt intressant det där. Testa trycket i ögat, fokusera blicken på det ena och det andra, säga om krysset var inuti eller utanför cirkeln, avgöra om texten syntes bäst på röd eller grön bakgrund.

Och jag fick resultaten svart på vitt. Synen är fortfarande riktigt bra. Litelite nedsatt främst på ena ögat, och jag får hämta ut ett par glasögon att ha om jag skulle vilja det. Typ att se på tv med eller sådär annars i olika situationer som kräver det. Men det går lika bra utan. Jag har inga besvär av att jag fokuserar blicken så hårt som jag gör. Man kan antingen korrigera synen genom att använda ett par svaga glasögon eller genom att spänna ögonen lite, just som jag gör. Jag får ingen huvudvärk och jag blir inte trött i ögonen.

Sedan kanske jag har en extremt känslig syn på så sätt att jag vill att det jag ser ska vara absolut knivskarpt, eftersom jag alltid har haft bra syn. Riktiga hökögon är jag född med, någonting jag är väldigt glad och tacksam över. Minsta oskärpa, och jag reagerar med att tvinga fram en klarare bild.

Så njä, det blir nog inga glasögon, åtminstone inte just nu. Skaffa brills bara för att jag eventuellt inte kan bonga en flugskit på en mils avstånd känns inte nödvändigt. Glasögon ska man ha för att man behöver dem. Jag känner inte att jag gör det. Och om jag nu tvunget måste se den där fluskiten kan jag väl kisa lite då.

Snö i Neristan

Snön började virvla ner igårkväll och verkar ha fortsatt hela natten. Vaknade upp till en riktigt snölandskap imorse. Det är snudd på jul här i Neristan. Idylliskt som fanken. Om det inte bara vore för att snö är äckligt, kallt, blött och allmänt deprimerande.


Hela Neristan är förresten en enda idyll. Små hukande trähus som står tätt, tätt, och massor med snickarglädje kring fönstren. Gulliga trägrindar som är ihopsnickrade i tidernas begynnelse. Ute mot gatan hänger lyktor med brinnande ljus, och fram tills igår hängde det blomkrukor också.

Vi har inte ens vanliga gatulampor, utan sådana här museiföremål. Jag tycker att det här är en jättemysig del av Kokkola. Den som inte håller med har... tja, fel i huvudet:)

Här finns också en och annan katt. Små trinda katter som traskar fram på gatan med halsband med en liten bjällra i. En morgon när jag kokade kaffe och blickade ner mot gatan kom en rödkindad tant cyklade förbi på en riktig gammaldags cykel. I korgen på styret hade hon en massa färska grönsaker, men en salladsbukett sådär konstnärligt uppstickande. Det blev nästan lite för mycket. "Är detta fortfarande min hemgata? Eller är det plötsligt en hurtig reklamfilm för vegetabiliskt fett?" tänkte jag för mig själv.

fredag 22 oktober 2010

Fredag och spinning

Herregud, det är fredag. Igen. Dagarna går verkligen i raketfart nuförtiden, jag tycker att jag knappt hinner låsa upp cykeln på måndag morgon innan jag hoppar av den på fredag eftermiddag och tar helg. Hur kan det gå såhär fort? Är det såhär att ha ett roligt jobb? Hoppas det.

Förresten. Någonting den här kvinnan icke förstår sig på är fenomenet spinning. Jag fattar verkligen inte hur det kan vara så populärt. Jag hade ingenting för mig ikväll, så jag stack iväg på ett spinningpass, för att se om min inställning till hela grejen skulle ha förändrats.

Men nä. Redan efter en kvart i sadeln kan jag konstatera att det är som förr. Maken till tråkig, intetsägande och meningslös träning får man leta efter. Alla sitter på varsin cykel i en sal, trampar intervaller till dunkande musik, vissa intervaller stående, andra sittande. Ibland spurter med lätt motstånd, ibland simulerade, långsamma backar med högsta motstånd. Ibland så kallad "hölkkä", då man står och springer på pedalerna, ibland andra slags varianter på cyklingen.

Jag vet inte. Jag får inte ut någonting av spinning. Inte är det särskilt tungt heller. Jag får inte upp så hög fart på pedalerna att jag skulle få mjölksyra, och jag kan inte cykla med så tungt motstånd att jag skulle få till någon utmattning, för då börjar rörelserna bli så överlångsamma så att det blir ineffektivt.

Dessutom - man kan liksom inte utmana sig själv och pressa fram nya personbästa i spinning. Motståndet är steglöst, så man vet inte riktigt på vilken nivå man ligger, bara att det är "lättare" eller "tyngre". Hur det är i jämförelse med föregående pass vet man inte. Framförallt kan man inte tävla mot de andra, vilket enligt mig är halva nöjet, höhhö;)

I vanligt skrotlyft och också i Bodypump har man exakta vikter man använder. Man kan tvinga sig själv att lassa på flera vikter, och om det är fråga om Bodypump kan man nästan lyfta livet ur sig om man ser att personen bredvid har lagt på mera vikter än en själv. Det betyder nämligen att man själv måste öka så att man har åtminstone lika mycket på sin egen stång. Jo - så är det, det står i lagen.

onsdag 20 oktober 2010

Osastolla

Onsdagar är ganska lugna på jobbet sådär överlag. Jag hade nästan lite onödigt lugnt där en stund på förmiddagen, men det ger å andra sidan en chansen att läsa in sig, tillverka nytt material, förbereda kommande terapier och sköta praktiska grejer som man inte hinner de dagar när det är mera späckat.

På eftermiddagen fick jag följa med en av kollegorna "osastolle". För det mesta jobbar talterapeuterna i sin egen lilla värld, man har inbokade klienter och det funkar lite som en tandläkarmottagning. Om man nu kan använda en sådan liknelse. När det kommer in ett akutfall till sjukhuset, något som rör tal, röst eller sväljning, går en talterapeut upp på avdelningen och gör en bedömning. Nu hade jag chansen att inte ha någon klient hos mig när det hände, och blev erbjuden att komma med.

Det var jätteintressant. Återigen en riktig aha-upplevelse. Det där som man har läst om i böckerna och skrivit tenter om, det fick man nu vara med och göra på riktigt. Egentligen känns det på någon nivå fel att kalla det "intressant" eller "spännande", för det är ju i många fall riktigt tragiskt. Det handlar ofta om olyckor eller andra ledsamma händelser. Man vill ju inte att någon i ens egen ålder ska köra i fyllan till skogs med motorcykel och bli svårt hjärnskadad för livet. Ändå sker det. Men att få använda sina kunskaper i verkligheten och kolla hur det går till på riktigt, det är det som är fascinerande.

Besöket på avdelningen drog ut på tiden, och till sist var klockan ganska mycket innan vi kunde gå tillbaka till talterapin. Då hade jag ännu lite skrivande att pyssla med. Det blev en stund på övertid innan jag kunde cykla hem. I ett jämnt strilande regn.

Var tvungen att ta igen mig på soffan en stund under filten innan jag packade väskan, trotsade regnet en gång till och drog iväg och lyfte lite skrot. Imorgonbitti ska det bli spännande att se om jag orkar lyfta armarna såpass att jag kan sminka mig. Om inte så vet jag i alla fall att jag har lyft tillräckligt tungt. Så att sådant här i stan idag!

tisdag 19 oktober 2010

Dagens klåp, varsågoda!

Men nog är det nu tur att jag ställer till fanstyg så ofta! För er, alltså. Inte för mig. Men ni som tittar in här på bloggen får ju i alla fall underhållande läsning. Allt för konsten! Här kommer gårdagens strapatser, varsågoda!

Här i huset finns som i så många andra hyreshus gemensamma utrymmen, som till exempel bastu, förråd, tvättstuga och torkrum. Alla hyresgäster har sitt eget lilla bås med uttag för tvättmaskin i tvättstugan, så att man får sköta tvättandet bäst man vill. Är det någonting som är Satans påfund är det nämligen det där med att samsas om gemensamma tvättmaskiner. Sådant för bara olycka med sig. Boka tid, passa tvättmaskinen, irritera sig över folk som inte tar bort sina kläder i tid och så vidare.

Bara den där idén med att vara tvungen att planera in en särskild tvättdag är ju helt befängd. Vem vill planera sådant? När man vill tvätta ska det bara vara att slänga i en maskin på direkten, allt annat är ju ett ruskigt slöseri med tid och tålamod. Här hos mig får man tvätta i sin egen maskin närhelst det behagar, men man slipper att klämma in tvättmaskinen i sitt eget badrum. En win-win-situation, så att säga.

Hursomhelst. Igår hade jag tvättat kläder, och tassade på kvällskvisten ner för att hänga upp dem. Dörren till tvättstugan var av någon anledning stängd, vilket den aldrig brukar vara. Det är en sådan där tung metalldörr, och jag slet ganska hårt i den för att få den att öppnas. Fick ta sats flera gånger och tänkte för mig själv att nog är det nu förbannat vad den dörren sitter hårt!

Med ett SPROOOING brakade dörren plötsligt upp, och det visade sig att den var haspad inifrån - och att jag alltså nu hade slitit loss haspen ur öglan med våld. Samtidigt hördes en manröst inifrån rummet: "Mä oon saunassa!". Just det ja. Det hade jag glömt. I anslutning till tvättstugan finns husets bastu, och när man badar kan man alltså haspa dörren för att få vara ifred. Om nu inte någon kommer och river loss haspen, alltså.

Den naturliga reaktionen till ett sådant tilltag hade antagligen varit att helt enkelt snabbt be om ursäkt, stänga dörren och gå därifrån. Nu blev jag emellertid så chockad och förvånad att jag reagerade genom att panikflabba, slå igen dörren och springa uppför trappan tillbaka, skrattande hela vägen åt mitt eget klåp. Hela situationen var bara för komisk!

Nåja. Så kan man ju också göra. Med lite god tur kan jag träffa på den där grannen i något normalare sammanhang (typ när han inte är naken), så att jag kan presentera mig och förklara att jag inte är dum i huvudet. Egentligen.

måndag 18 oktober 2010

Om damm

En sak funderade jag på idag. Varför måste man egentligen dammsuga? Måste man det? Fyller det någon funktion? Eller är det en sådan grej som man bara gör för att det är så man har städat sedan dammsugaren uppfanns. Först dammsuga allt - sedan ta fram moppen och köra över exakt samma ytor. Vad gör dammsugaren som moppen inte gör?

Jag har ingen dammsugare här hos mig. Min uttjänta dammsugare som knappt orkar suga någonting alls, och som dessutom drar in sladden hela tiden - är kvar i förrådet i Öjan. Ingen vits att ta hit den ens en gång - man blir bara arg av att tampas med den. Och herregud så smidigt och trevligt det är att städa nu! Man fuktar lilla mikrofiberduken till moppen, torkar golven med den, och allt bara skiner.

Det går snabbt, det går lätt, det doftar fräscht, och det blir rent direkt. Och framförallt - det är knäpptyst! Ni vet min ljudöverkänslighet... rimmar illa med en skränande dammsugare. Tacka vet jag en snitsig mikrofiberduk som glider fram och gör jobbet på en gång. Eller har jag missat något?

Salt i såren

Igår när jag skulle hälla över lite salt från paketet till saltströaren blev jag plötsligt varse om att det lilla glasfanskapet (arvegods från mommo, riktig retroströare!) har en bit bortslagen där vid gängorna. Hur jag märkte det? Nå, ska vi säga genom metoden "försök och misstag". Försöket var att ovarsamt gnida handflatan mot gängorna. Misstaget var detsamma. Det sved till och så hade jag skurit upp lilla handen. Blodet droppar, blodet droppar.

Dagens lärdom: det blöder riktigt duktigt ur ett snyggt snittat sår! Fast såret var inte så djupt som jag först trodde. Det var riktigt fjuttigt, faktiskt. Men blodet strilade, och jag utövade första hjälpen på mig själv med en halv hushållspappersrulle. Okej, kanske två ark. Men ändå.

Stackars mej!

Det som är lite obekvämt med att använda just en saltströare som operationsverktyg är att det eventuellt svider lite. Eller egentligen ganska mycket. Jag strödde bokstavligen salt i såren på mig själv.

Idag har jag testat på flera saker som svider i sår. Till exempel handsprit. Gnides omsorgsfullt in i såret. Sedan får man hoppa och skrika lite. Tänk Kevin i "Ensam hemma" när han använder rakvatten så vet ni. Undrar vad jag ska prova ikväll. Grus? Tandkräm? Hårspray?

söndag 17 oktober 2010

Varför blogg?

Det här är en fråga jag har funderat på under en längre tid, och någonting jag har fått försvara mer än en och två gånger. Det där med (uttalat med avsmak och rynkad näsa) varför någon egentligen vill blogga. Och nu när vi har en lugn och stillsam söndag, när jag sitter och smuttar på en kaffekopp i allsköns ro, och har all tid i världen - nu mina damer och herrar ska jag berätta för er varför någon egentligen vill blogga.

Jag började blogga för flera år sedan, då på Radio Extrems webbplats, men då hette fenomenet inte ännu blogg, utan det hette "dagbok". Egentligen var det inte en regelrätt blogg heller, för det var bara registrerade medlemmar som kunde läsa, inte vem som helst som råkade surfa in. Men grejen var densamma - att man skrev korta snuttar om vad som helst, vad man hade gjort, någonting man hade kommit att tänka på eller vardagen i största allmänhet.

När jag hade flyttat till Åbo startade jag så småningom en riktig blogg, en som var öppen för alla. Av flera orsaker, en av dem var att dem som befann sig i Österbotten skulle kunna läsa om vad jag hade för mig i södra Finland. Jag är nämligen inte den som ringer hem eller till vänner stup i kvarten för att berätta en massa saker. Men genom bloggen kunde man följa med till exempel ett jobbigt projekt jag höll på med, eller hur jag med mycket besvär och efter många försök tragglade mig igenom svåra kurser. När jag till sist publicerade ett inlägg där jag berättade att jag äntligen hade klarat dittan eller dattan - då kunde det hända att telefonen pep till och någon ur familjen eller bekantskapskretsen meddelade att de hade följt mig, och grattade till framgången. Sådant är ju trevligt.

I Svenskfinland, och kanske alldeles speciellt i Österbotten är jantelagen väldigt påtaglig. Man ska inte tro att man är någonting, man ska inte framhålla sig själv, inte visa det man är bra på, och sådär allmänt vara tillbakadragen och diskret. Att blogga petar därmed mången i ögat. Att blogga är att berätta om sig själv, liksom att publicera artiklar om sig själv utan att någon har bett om det. Det är en sak att bli intrevjuad i en tidning eller i tv, då är det på någon annans begäran. Om man bloggar antar man plötsligt själv att någon är intresserad av ens liv. Därför tror jag att många rynkar på näsan åt bloggar - vem tror att man är så viktig att man måste berätta för allmänheten vad man gör?

Personligen bloggar jag av flera orsaker. Den allra, allra största orsaken är att jag bloggar för mig själv. Jo, det gör jag faktiskt, även om jag publicerar det för allmänheten. Jag har skrivit dagbok som liten, men det blir inte bra när jag bara skriver för mig själv. Det blir tråkigt, enformigt och väldigt intetsägande. Detta är kanske en bisarr parallell, men tänk på folk som skriver sina memoarer - varför publicerar man dem om de är tänkta som minnesanteckningar för en själv? Det man skriver får en annan dimension när man tänker sig en potentiell publik.

Dessutom innebär blogginlägg att folk kan kommentera och ge sina synpunkter på det man skriver. Jag skulle gärna ta emot flera kommentarer, även om de bara är i stil med: "Verkligen!" eller "Intressant, det där har jag också tänkt på" eller "Haha!". Eller såklart "Här håller jag inte alls med!" eller "Så har jag inte alls upplevt det".

Mina blogginlägg fungerar som minneslappar för mig själv. Jag går ofta tillbaka i bloggen, slår upp till exempel juni 2008 och kollar vad jag gjorde då, hur jag tänkte då. Det är intressant att man kan läsa det man själv har skrivit och bli förvånad. Jag skulle ha glömt bort en massa saker om jag inte hade satt ord och bilder på dem. Och nu får den österbottniska inställningen och jantelaget dra efter andan, för här kommer det: jag tycker att min blogg är riktigt bra. Vissa inlägg kan jag läsa flera gånger, för att jag upplever att jag har fått dem mitt i prick, jag har fångat den känsla jag hade när jag skrev.

När jag inte skriver för mig själv skriver jag för läsarna. De flesta är väl folk jag känner, familj, släkt, vänner, men en del är ytliga bekanta eller folk jag inte har någon direkt kontakt med längre. Vissa vet nog inte ens vem jag är. Men bloggen är liksom en liten inblick i vad en helt vanlig Maja gör om dagarna.

"Nej fy... att avslöja allt om sig själv på det där viset!" brukar vara en annan åsikt om bloggande. Fel igen. Jag skriver exakt det jag själv vill i bloggen. Det jag inte vill skriva om låter jag vara oskrivet. Då är Facebook mycket värre, där folk kan publicera bilder på en i situationer då man inte alls vill vara med. Eller folk från way back then tar kontakt och man känner sig tvingad att vara med på noterna. På bloggen har jag full koll.

Min blogg kan tyckas vara ganska meningslös. Jag har inte satsat på att - som det så fint heter - nischa min blogg. Det är ingen träningsblogg, ingen modeblogg, ingen mammablogg. Jag har överhuvudtaget väldigt lite bilder av mig själv här. Jag tycker inte att det är intressant, min nuna är nu ganska alldaglig och sådana foton hänger sällan ihop med innehållet. Min blogg handlar inte om någonting speciellt, annat än det som råkar vara på gång för tillfället. I Åbo handlade den kanske mest om studierna och skolan, för att det var det jag sysslade med där. Så kunde till exempel familj och vänner läsa att "Aha, hon har börjat med kandidatavhandlingen nu" eller "Jaså, nu samlar hon gradumaterial".

Jag satte också lite press på mig själv genom att skriva att jag skulle åstadkomma så och så mycket under dagen, och sedan fick jag se till att också få det gjort. Vissa veckor när jag tyckte att allt stod stilla kunde jag gå tillbaka i bloggen och konstatera att jag visst hade suttit en massa timmar och fått rätt mycket gjort. Ni ser - bloggen fyller en funktion för både mig och för andra.

Av naturliga skäl bloggar jag inte särskilt mycket om min praktikplats. Jag har tystnadsplikt och varken får eller vill berätta vad jag gör. Och hellre är jag på den säkra sidan och berättar för lite än för mycket. Jag vill till exempel inte skriva att "Idag hade jag en ung kvinna på röstterapi. Hon har skadat halsen i en trafikolycka, och behöver därför den här och den här typen av terapi". Rätt vad det är läser hon själv eller någon hon känner bloggen, och vet vilken dag hon har varit på sjukhuset, och vet att det handlar om henne. Även om jag inte skulle kommentera fallet desto vidare, ska sådant inte finnas i en blogg överhuvudtaget.

Därför är bloggen kanske utifrån sett rätt meningslös just nu. Jag gör ju inga revolutionerande saker sådär utanför arbetstid. Jag fotar inte måltiderna på sjukhuset (dagens lunch: strömmingsfiléer! Till det ett glas vatten och riven morot!) eller dagens outfit (klänning och kofta, på fötterna innesandaler! Jee!).

Men jag gillar att blogga, det ger mig något. Mina tankar är så virriga och jag är så yr-i-huvet för det mesta, att det ger mig en viss ro i själen att konkret sätta till pappers - eller till datorskärms - vad jag har gjort. Okej, jobba åtta till fyra, se en lustig tant på väg hem, handla skithuspapper, dricka kaffe, springa en kvällslänk, tvätta en maskin kläder - det har jag gjort idag. Om det är av intresse för någon att läsa så är det ju bara hemåt.

Så, gott folk - därför vill någon blogga!

Slow motion-surfing

Men-ååååååh... Den här datorn är bara så fruktansvärt långsam idag. Eller uppkopplingen, eller whatever. Hur hade man på riktigt nerver att surfa i Internets begynnelse, då när allt var så fruktansvärt långsamt. När sidor laddade och laddade, när bilder tickade fram i maklig takt.

Och vad gjorde man innan Google? Var det förresten Altavista den hette, den där gamla sökmotorn, då i forntiden? Känns som en ziljon år sedan. Nu ska det går blixtsnabbt att googla fram allt man behöver veta. Det ska ta en sekund att få fram 20 000 träffar, och så ska man hitta den som ger rätt info inom ytterligare fyra sekunder. Det är ju liksom pointen med Teh Internetz.

Idag är Internet sömnigt här hos mig. Det är söndagsslött. Kan masa fram en sida då och då, men kräver lugn och ro, och en stunds betänketid. Mycket enerverande. Sådär så att jag drar mig för att ens gå in på vissa sidor, för att jag vet att de innehåller mycket bilder och grafik som kommer att ta en evighet att ladda klart. Ni ser - riktig stenålderssurfing!

Mina nerver!

lördag 16 oktober 2010

Bastukatten

Jag badade bastu i Öjan igår också. Med i bastun var naturligtvis katten Sven. Han satt ibland i bastufönstret och ibland kom han upp på laven, trots att det östes på riktigt ordentligt på bastu-ugnen. Han nöjde sig dock med näst högsta laven. Trots allt är han ju klädd i päls.

När Sven har bastat klart lägger han sig på kakelgolvet utanför duschkabinen och pustar lite. Sedan är han klar för helgens strapatser.

Möbler

Drog till Öjan en sväng igår för att städa ur ett skrivbord som jag ska ta hit. Någon gång när jag orkar engagera mig, alltså. Tänkte jag skulle inreda mitt kajaklamineringsrum till ett office. Tänk snoffsigt kontor, vitt och stilrent, några grönväxter och så ett litet porlande vattenfall på bordet. Och en sådan där roterande ställning med glansiga tidsskrifter i. Där ska jag sitta i min byxdress och göra Viktiga Saker. Nånej. Men ett skrivbord skulle vara trevligt att ha, när jag nu äntligen skulle ha plats för ett.

Andra random saker jag behöver - och som folk gärna får skänka är

-två taklampor
-nattduksbord
-tv-hylla
-en lite högre byrå
-skrivbordsstol
-en inredare som kan tala om för mig hur man placerar möbler utan att det ser ut som att oj-jag-tappade-visst-soffan-här-och-en-hylla-här-nåja-låt-vara. Jag har nämligen noll öga för hur man möblerar fint.

Sådär, people! Varsågod och kom hit med grejerna. Har någon överlopps pengar går det också bra.

onsdag 13 oktober 2010

Intressant cykelsällskap

Det är kul detta med morgonrusning. I alla fall i Kokkola, där det inte bildas några jobbiga köer och trafikstockningar, utan då det snarare bara är lite mera liv i gatubilden. Man ser en massa skojiga grejer på morgnarna. Sopgubbar som står och gapskrattar och tömmer tunnor, vägarbetare som kommer ut ur bagerier med stora, rykande bullapåsar, darriga åldringar som är ute med rollatorn för att vara först i kön när K-market öppnar. Jag känner mig lite som en dokumentärfilmkamera som glider fram ljudlöst på min hoj och bara iakttar.

Imorse cyklade jag bakom ett intressant ekipage. En man i yngre medelåldern med ett gigantiskt gitarrfodral på ryggen. Fodralet hade riktiga dubbla bärremmar, och typen liknade faktiskt lite en skidskytt i sin utstyrsel. Minus gevär, plus gitarr.

Det som gjorde honom ännu mera lustig var faktumet att han hade en banan i fickan. Jag började faktiskt nästan nynna på "Vad har du i fickan, Jan? E' de' en jättebanan?". Bananen var dessutom på väg att trilla ur fickan, så för varje tramptag guppade den till och gled ännu en bit ut. Jag njöt lite av skådespelet. Tänk att man kan få sådan underhållning på väg till jobbet! En gubbe med gitarr och banan. Allt detta alldeles gratis! Jag sa ju att Kokkola är bäst!

tisdag 12 oktober 2010

Bara ett konstaterande

En dag när jag rullade nedför sjukhusbacken i eftermiddagssolen, på nästan tomma trottoarer (utan irriterande åbobor som irrar ivägen) med väskan i cykelkorgen och håret fladdrande i vinden, efter en dag på min drömpraktikplats, på väg till min alldeles egna lägenhet i världens bästa stad - då konstaterade jag följande: ganska okej, Maja!

Blåsa bort

Herregud vad det blåste inatt. Jag blev plötsligt väldigt medveten om att taket på mitt lilla hem är gjort av plåt. Plåt som i natt gick i vågor med dunder och brak. Hela huset liksom knakade till då och då, och taket böljade med ett våldsamt bullrande.

Mäktigt, men nästan lite skrämmande. Jag såg liksom för min inre syn hur taket slets bort i ett enda drag, och kvar stod huset som en skolåda, skälvande i blåsten. Där i det taklösa huset ligger Maja i sin säng, krampaktigt hållande det fladdrande täcket som nästan slits iväg i stormen, och illvrålar "Iiiiiiiiiiiiiih!". Hade inte det varit en syn, så säg?

På morgonnatten, halvt sovande hörde jag hur vinden fortfarande ven, att det var alldeles Martin Beckmörkt, och att det dessutom formligen öste ner på detta mycket ljudbärande tak. Jag grinade lite och tänkte med avsmak på den snart annalkande cykelturen till jobbet. Halvorkan och störtregn. Kommer att anlända dyngblöt med sminkrester någonstans på hakan, med istappar till fötter och händer, och jag kommer att vara frusen och luggsliten hela dagen. Fy.

Men när jag ett par timmar senare klev upp och misstänksamt stirrade ut mellan persiennerna var det inte alls något oväder som mötte mig. Det var torrt, klart, rodnande morgonhimmel och på taken rester av ett tunt lager snö och hagel. Visserligen en lite pinande höstvind, men annars på topp.

Jag cyklade ganska nöjd iväg mot sjukhusområdet. Där lite före åtta - eller lite före halv åtta de dagar jag börjar tidigare - är det en fröjd att vara ute. Jag andas djupa andetag och blicken vilar på sprakande höstfärger. Imorse vilade blicken ibland på den förödelse som stormen ställt till med. Det var bortslitna soptunnelock, ivägflugna skyltar och ett träd som hade knäckts rakt över en cykelbana. Men förutom det - en mycket harmonisk miljö att starta sin dag i.

måndag 11 oktober 2010

Pärkkel...

Fan vad jag är arg. Frustrerad och har leidon så satan! Det paradoxala är att jag egentligen har haft en riktigt bra dag hittills, sådär överlag. Trevligt på jobbet, roliga arbetsuppgifter, men bråttom. Tiden bara flög iväg, jag hann knappt blinka så var klockan två. Och sedan blinkade jag ytterligare en halv gång så var dagen slut. När jag cyklade hem hejdade jag mig mitt i ett tramptag och tänkte "Men fan - har jag ens ätit lunch idag?". Efter ett par sekunders eftertanke kom jag på att jag nog hade petat i mig en grönsaksbiff i matsalen där i något skede. Men fort gick det. En aktiv, produktiv dag. Riktigt splendid, om jag får säga det själv.

Ändå har jag en känsla av frustration i kroppen. Svår att sätta fingret på. Cyklade via butiken på väg hem, och blev argare och argare för varje minut. Till sist blev jag ännu mera arg för att jag inte kunde komma på vad jag var arg för. Bara allmänt vresig. På väg hem race:ade jag mot en tant på cykel, och den jäveln åkte ikapp mig vid varje rödljus, trots att jag gjorde mitt bästa för att skaka av mig henne. Jag hängde över styret med fladdrande halsduk, och tantfanskapet kom glidande med ett leende på läpparna. Sviktande på sin tantcykelsadel. Man blir ju irriterad med mindre.

Det kan mycket väl hända att jag hade en orsak att bli sur här tidigare idag, men i så fall kommer jag inte ihåg vad det var. Och det gör mig ännu mera irriterad.

--------------------------
Tillägg tio minuter senare

Förresten. Jag fick ett väldigt bajsnödigt mail under förmiddagen. Vilket fick det att rycka lite aggressivt och nervöst i ögonvrån. Jag menar - är det verkligen förbjudet att vara trevlig när man mailar gällande studierelaterade saker? Och för det andra: jag är ingen bebis! Jo. Det var nog det som startade denna frustration. Prkl.

söndag 10 oktober 2010

Blondie...

Jag köpte en kalender när jag var inne på bokhandeln igår. Har fått en jobbkalender, men den får man inte ta hem, eftersom det inte är meningen att den ska komma i fel händer. Den låses in till natten, och därför behöver jag en som jag kan ha i väskan. Som jag skriver mina egna grejer i. Jag var nöjd över min ordningssamhet och den nyinköpta kalender var till all belåtenhet.


Tills jag kom hem och slog upp den för att skriva in nästa veckas planer. Och insåg att jag har köpt en kalender som börjar från 2011. Inte en som gäller läsåret 2010-2011. Sedan jag var sju år har ju året börjat på hösten och slutat på våren vid skolavslutningen. Skol- och studiekalendrar börjar ju från augusti.

Hur idiot får man vara när man inte ens kan köpa en kalender som gäller för det år man befinner sig i? Min nya fina almanackas första vecka inleds med måndagen den tjugonde december. Fuck. Nå, det finns en översikt över 2010 på de första bladen, så helt obrukbar är den ju inte. Men ändå.

lördag 9 oktober 2010

Sju

Okej, jag ska försöka klämma fram sju intressanta fakta om mig själv. Eftersom jag har bloggat en längre tid nu börjar jag dock ha avslöjat det mesta om mig själv. Därför är det risk för upprepningar, och ni som känner mig bra kan knappast vänta er några nyheter. Efter att på detta sätt ha helgarderat mig kan jag alltså börja.

1. Jag har sinnsykt detaljminne gällande konstiga anekdoter från när jag var liten. Jag minns t.ex. att dagen jag fyllde år i dagis tjatade mig till att få ha en röd klänning med små vita hjärtan på. Någon slags julfestklänning som egentligen var alldeles för liten. Men eftersom det var min födelsedag fick jag bestämma, och mamma lät mig ha den trånga klänningen. Är det fest så är det. Fast det kan inte ha varit särskilt bekvämt att ligga på golvet och lägga pussel i den utstyrseln...

2. Jag är mycket ljudöverkänslig. I egenskap av talterapeutpraktikant skulle jag genast misstänka någon slags autism, om jag skulle stöta på någon som mig. Jag störs otroligt av ljud, tycker inte om att höra på radio i bilen (om det inte är på minimal volym) och tittar allra helst på tv med ljudet avstängt. Avskyr att tala med folk om det är musik i bakgrunden, och allra värst om man åker bil (=bakgrundsljud) med påslagen stereo (=oväsen) och folk samtidigt försöker tala med mig (=ytterligare tjatter).

3. Jag vill aldrig bygga hus. Never ever. Det lockar inte det minsta, och är ingenting jag strävar efter. Om jag någon gång vill bo i hus, vill jag köpa ett. Men aldrig bygga ett från grunden, eller flytta in i ett splitternytt sådant.

4. Jag har många nojor och - inbillar jag mig - orsaker att angsta och vara missnöjd, men det jag tycker allra, allra bäst om med mig själv är mitt namn. Jag har alltid gillat namnet Maja, det känns bekvämt att säga, och låter så "snällt" när någon kallar mig vid namn. Jag tycker själv att jag är en typisk Maja, absolut ingen Therese eller Cecilia eller Annika. Skulle inte för någonting i världen byta ut det namn jag har.

5. Jag hatar, hatar, hatar allt som har med siffror och matematik att göra. Redan att plussa ihop två tal gör att jag blir alldeles uppjagad av ilska, just för att jag avskyr siffror något så förbannat. Kan kopplas ihop med det faktum att jag hatar att göra saker jag inte kan. Undra på att jag ville strypa mig själv när jag var tvungen att gå kurserna Statistik I och II för ett par år sedan.

6. Vissa saker bara vägrar att fastna i mitt minne, trots att jag verkligen aktivt försöker komma ihåg. Det är som om mitt minne inte kan ta emot vissa specifika saker. Till exempel kan jag inte lämna tillbaka låneböcker i tid. Studielitteratur går bra, där lämnar jag duktigt in böckerna innan utsatt datum, men inte skönlitteratur. Jag har ibland åkt in till bibban och glömt böckerna hemma, trots att mitt egentliga ärende var att lämna in dem. Eller så tar jag med mig böckerna med glömmer att gå via biblioteket, och åker hem med dem tillbaka.

Det andra som vägrade fastna i mitt minne var att koka kaffe när jag jobbade på Öja-Market. Världens simplaste sak. Det bara gick inte. Eller så började jag på, men så blev jag avbruten, och så blev det på hälft. Kaffekokande på Öja-Market bara lyckades inte.

En tredje sak som inte går är att lämna tillbaka nycklarna när jag har lånat bilen av min mor. Innanför dörren finns en nyckelhängare, där hänger familjen Kronqvists nycklar. Logiskt sett ska man hänga bilnyckeln där när man kommer in, i all synnerhet om bilen inte är ens egen. Likförbannat åker den alltid ner i väskan eller ficka när jag har haft den. Jag kan säga högt för mig själv "Nu måste jag minnas att lämna tillbaka nyckeln!" när jag parkerar bilen i garaget. På väg in hinner jag automatiskt stoppa undan den. Helt. Jävla. Otroligt!

7. Jag har två olika handstilar. Till vardags skriver jag med min runda handstil, som ser ut som en massa bollar på rad. Vår lärare på logopedin i Åbo sa att det egentligen var onödigt att lämna in tenter anonymt för mig - man ska egentligen underteckna tenter och uppgifter med matrikelnummer för att examinatorn inte ska kunna vara omedvetet partisk - eftersom det på långt håll syntes att det var min text. När jag t.ex. skriver telefonanteckningar eller minneslappar skriver jag med en lutande skrivstil med snäva slängar. Båda handstilarna är mina egna och naturliga.

fredag 8 oktober 2010

Nominerad

Jag blev för en tid sedan utmanad av Hannah att avslöja sju intressanta fakta om mig själv. Det har jag också tänkt göra, men jag har inte haft tid att klura ut sju saker som kunde intressera någon. Jag ska klura lite till, sedan ska jag ta itu med den utmaningen.

Idag såg jag att Annina hade nominerat mig till en annan grej, nämligen att svara på frågorna nedan. Så, här kommer det. Jag kommer att svara det jag kommer att tänka på först sådär spontant. Detta kan bli till vad som helst.

1. What is your favourite word?
När jag såg Anninas svar "aamu" så måste jag bara berätta att just det ordet är mitt favoritord på finska. Det är vackert, klingar bra och är sådär skönt att uttala. Min favoritord på svenska är "dzesbo", vilket är öjadialekt för bröllop. Gästabud = dzesbo.

2. What is your least favourite word?
På finska är mitt största hatord "äiti". Det skriks i butiker och på andra allmänna platser av jobbiga, finska ungar och låter alltid gnälligt. På svenska är det nog "handväska". Får mig att tänka på skvallerkärringar med all världens pastiller, näsdukar, psalmböcker och nitroburkar i sina mobila förvaringsgarderober. Jag vägrar att kalla min egen väska för handväska. Det är en väska, punkt slut.

3. What turns you on creatively, spiritually or emotionally?
Regnfräscha, klara, krispiga dagar. Och meditativa löprundor i mörker under vägbelysningens eller månens sken.

4. What turns you off?
Pissigt väder, snöyra, oplogade vägar och snö innanför kragen när man ska cykla till skola eller jobb. Man trampar och trampar och svär, och drabbas av läskig jälkihiki när man väl är framme dit man ska.

5. What is your favourite curse word?
Satan. Utan tvekan. Det är tillräckligt laddat för att fylla sin funktion, jag menar, ska man svära så ska man SVÄRA, annars kan man låta bli. Förutom att man kan tolka det som att kalla på The Devil Himself, så klingar det bra. Vasst och sådär rytmiskt tvåstavigt. Lämpligt att baka in i meningar och uttryck också.

6. What sound or noise do you love?
Tystnad. Det är det allra, allra bästa.

7. What sound or noise do you hate?
Förutom det där "äiiiiitiiiii" man måste höra på på stan ibland, så är det väl allmänt störande bakgrundsljud. Radio och tv som skrålar när man inte aktivt tittar/lyssnar. Allra värst om flera mediekällor är öppna samtidigt, som radio i ett rum och tv i ett annat, så att ljuden blandas.

8. What profession other than your own would you like to attempt?
Tandläkare skulle vara jätteroligt. Om jag hade varit duktigare på matte, fysik och kemi hade det varit ett av mina karriärsval, utan tvekan.

9. What profession would you not like to do?
Parkarbetare. Jag skulle få fel i huvudet med detta lövkrattande och buskansande.

10. If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?
"Ciao! Får det vara ett glas rött?"

Jag nominerar alegni!

Hjälp en kvinna i nöd!

Eller nöd och nöd. Hjälp mig hur som helst. Jag fick idag en dörrklocka av mr. Hyresvärd. Den där dosan man ska ha på insidan, alltså. Knappen utanför dörren finns redan, och enligt vad jag kan förstå funkar batterierna i den, för den lilla lampan lyser när man trycker på knappen. Problemet är bara att jag inte får något ljud att höras. Då är dörrklockan liksom lite meningslös.


Dosan, eller mottagaren eller den "plingande delen" av dörrklockan har också fungerande batterier, och spelar för fullt när man trycker på den vänstra knappen baktill, den med en liten bild av en not. Den vänstra knappen står det "set" på. Och så finns det en on/off-knapp som jag har ställt på on.

Har någon en sådan här dörrklocka? Kan denna någon säga hur jag får den att låta? När man trycker på knappen utanför dörren, alltså.

Signatur "Mina gäster måste banka på dörren -84"

Postlåådå

Idag träffade jag igen på hyresvärden nere på gården till huset jag bor i. Höjde handen till hälsning åt honom, och han hojtade "Morjens! Sku du vila haa na postlåådå?". Han visade vilken jag får till min, och sa att jag kan sätta en provisorisk lapp med namnet på tills disponenten fixar den permanenta namnskylten. "Haar du na tejp? Elder ska ja skåda om ja sku haa tii heim?".

Som sagt - världens trevligaste hyresvärd. Och med den bredaste Kokkoladialekt det finns. Mina åbokompisar tycker kanske att min dialekt är bred, men jag talar ju en snäll och mjuk öjadialekt - ingenting i jämförelse med kokkoladialekten, eller Grundsprååtsi som det heter.

Kokkoladialekten består av e-ljud som är så breda att mungiporna nästan når till öronen. Smaka till exempel på frasen "här är det", som i Kokkola uttalas "JERERE", och "det är här" som sägs "HE-ER-JER". I Öja är e-ljudet mjukare, som en blandning mellan e och ä. Det här mellanljudet används dessutom istället för både e och ä, vilket resulterar i det komiska uttalet när man talar finska, som "nå, mite eije?".

Nåja. Nu ska jag bara leta fram en tejpbit och plita ner mitt namn, sedan får ni börja skicka post åt mig!

onsdag 6 oktober 2010

Kväll

Fast en helt okej kväll blev det, den knaggliga dagen till trots. Jag svingade mig nämligen upp på min gröna peedi och trampade iväg till bästa L för födelsedagskaffe med damerna. Det var synnerligen trevligt. Vi diskuterade allt mellan himmel och jord - bokstavligen, för både likkistor och flygresor kom på tal.

Förresten så var spannet större än så, för vi diskuterade dessutom gravgrävande (= längre ner är jord) och rymden (= högre upp än himlen). Decibelnivån steg emellanåt ganska högt, eftersom det förekom både skratt och skrik. Jag skrek värst. Och skrattade högst. Och talade mest. Och tyckte värst. Måste jobba på det.

När samtalsämnena hade spårat ur alldeles förfärligt bröt vi upp och konstaterade att vi nog borde avsluta för kvällen. Sedan stod vi i hallen och sänkte nivån ytterligare sju steg. Då var absoluta botten nådd. I ett sådant läge kan kan inte annat än cykla hem och skämmas.

Systematiskt misslyckande

Den här dagen ska skrivas in i historieböckerna som Dagen Då Allt Gick Åt Helvete". Eller i alla fall dagen då det mesta pissade mig i ögat. Till skillnad från huvudrollsinnehavarna i konstiga, japanska porrfilmer så ogillar jag att bli pissad i ögat. Helst blir jag inte pissad på alls. Men den här dagen ville annorlunda.

Det började lite före sju imorse när jag lite vresigt fick söka efter strumpor en stund. Inte särskilt länge, men sådär att jag märkte att det hade gått hål på ett par, och jag var tvungen att hämta ett par andra. Så där så man hann sucka för sig själv och tänka "Äääh".


Sedan skulle jag äta en liten stackars smörgås till morgonmål, och när jag fiskade upp brödbiten ur påsen så var den grön. Möglig. Och eftersom jag inte har något storhushåll med diverse reservlager så var det bara att slänga fanskapet i sophinken och vara utan bröd. Jag konstaterade dessutom lite stillsamt för mig själv att bröd knappast hinner gå från färskt till sådär jättemögligt på en dag. Vilket betyder att jag antagligen åt mögligt bröd igår morse, utan att märka det. Nå, skit samma.

När jag slängde brödpåsen i soporna lyckades jag välta ut ett välfyllt kaffefilter på golvet så att sumpen spreds över typ halva lägenheten. Fick således syssla med lite morgonstädning innan jag gav mig iväg.

På plats på jobbet öppnade jag datorn och började gå igenom lite grejer för att förbereda mig inför kommande terapi. Plötsligt låste sig datorn totalt. Ingenting rördes. Inte muspekaren, inte funkade tangentbordet - ingenting. Klockan stannade på skärmen, och allt gick i dvala. Skulle det ha varit min egen dator hade jag helt kallt hållt in powerknappen tills datorn slocknade och sedan startat om den och hoppats att det mesta var kvar. Eftersom jag nu var inne på sjukhusets område, inne på folks journaler kände jag att det inte var läge att fippla.

Handledaren rådde mig att ringa datakillarna och be dem komma. Jag ringde kanske fyra gånger innan jag fick tag på dem, och en kille lovade komma "så fort han hann". Jag väntade, och passade på att planera sådant som jag kunde göra utan dator, gå igenom lite testmaterial och kopsa blanketter färdigt. När jag inte såg till någon datasnubbe stack jag mig in i personalrummet, grannrummet till "mitt" kontor och tog en morgonkaffe med en av kollegorna.

Ingen datakille syntes till under hela förmiddagen, så jag jobbade vidare med andra grejer. Jag gick iväg och åt. När jag kom tillbaka var datorn svart. Jaha. Ingenting hade hänt ännu. Jag ringde igen till vår data-hotline, och bad om hjälp. De skulle komma snart, sa de. Då upplyste min handledare mig om att en typ hade varit där och fixat datorn redan. På förmiddagen - alltså under de minuter jag drack kaffe. I grannrummet. Och jag hade missat det. Jag och den här dagen, alltså...

Då höll jag in powerknappen och hoppades att det skulle lyckas. Sedan ringde jag dataduudsen igen och sa att de slapp komma; "Jag har byggt den själv!". Tyckte mig höra hur de nervöst drog efter andan därborta på datakliniken. Tror inte datakillar gillar folks egna lösningar på saker och ting. Som att dra ur sladdar, stänga av med våld eller banka hårt med knytnäven.

Hur som haver. Efter arbetsdagens slut cyklade jag via butiken hem. När jag stod där i kassakön och bara längtade efter att få komma hem och avsluta den här jävla pissdagen, hörde jag just det där man inte vill höra i kassan på ett större varuhus: "Oj, den här hade ingen prislapp...". Damen i kassan ringde till avdelningen och dividerade en lång stund om det var 2,50 varan kostade eller 2,95. Till slut fick hon reda på priset och kunde fortsätta läsa streckkoder.

Tills några varor senare, då apparaten inte kunde läsa en kod. Nytt samtal, till en annan avdelning den här gången, för att fråga priset. Hade jag varit cool (och rik, och amerikan) hade jag slängt några sedlar på disken och väst "Keep the change" och stuckit. Eftersom jag är töntig, fattig och finländare så stod jag snällt och väntade. Folk bakom mig i kön suckade, men vafaan - det är ju inte mitt fel att man inte har sina varor inkodade på det här stället!

Med tanke på hur den här dagen har gått hittills hade jag väntat mig att cykla omkull på hemvägen, men där överraskade jag mig själv positivt. Nåja, dagen är ju inte slut än, så få se vad kvällen har att bjuda. Perkeles jävla dag.

tisdag 5 oktober 2010

Ute och springer


Var ute på en superb löplänk ikväll. Bland annat över Pusun Silta, mellan trevliga båthus längs Stadssundet och ut till Mustakari. Bilderna är inte tagna ikväll, för som ni vet springer jag inte med kameran på mig. Än mindre stannar och fotar.


Det var en av de där rundorna då fötterna går som klockan; tick-tack-tick-tack, benen är pigga, andningen funkar per automatik, och man känner sig lätt i kroppen. Sådant gillar vi! Lite kringelikrokar och nya rutter på väg tillbaka. Jag håller liksom på att utforska omgivningarna här till fots...

Allt en flicka behöver

Idag har jag igen haft en rolig dag på jobbet. Efter att ha cyklat till sjukhuset och andats frisk morgonluft, hälsat god morgon åt kollegorna och kollat igenom lite mail och dagens kalender - som var ganska tom - var det dags för foniatermötet som alltid äger rum på tisdagsmorgnarna på öron-näsa-halskliniken.

Jag är ännu så ny att jag inte har några fall att diskutera med foniatern, eftersom alla mina klienter just har börjat sin terapiperiod, men jag får ändå vara med och lyssna. Och jag tycker på riktigt att det är intressant att sitta med. Jo, till och med klockan kvart över åtta på tisdag morgon. Det är trevlig stämning, man sitter och smuttar kaffe ur trevliga, blommiga muggar och det är sådär stillsamt och gemytligt. Och jag tycker att det är intressant att höra vilka de andra håller på jobbar med.


Och ikväll fick jag äntligen ordning på tvättmaskinen. Fick den hitfraktad redan förra veckan, men uttaget passade inte, eller slangen var för grov eller smal eller hur det nu var. Ikväll kom mor, far och bror hit och fixade till problemet. Det tog vi sedan en kaffekopp på. Trevligt värre.

Tvättmaskinen är fit for fight och jag har således allt en flicka behöver här. Strukna gardiner, lampa i halltaket och fungerande tvättmaskin. Mera än så behöver man väl inte kräva.

Stryka, stryka liten gardin

Husmoderssysslor på gång. Jag har alltså kånkat fram strykjärnet ur dess gömmor. Strykjärnet som används vid följande tillfällen:

A) Vid flytt, då gardinerna packas upp och ska hängas i fönstren.
B) ...



Det enda den här kvinnan lägger under strykjärnet är alltså gardiner. Och jag stryker bara gardiner när de ska bytas. Och jag byter bara gardiner när jag flyttar. Vad annat behöver man stryka? Ingenting som jag kan komma på i alla fall. Jag hänger alla kläder snyggt och prydligt på galgar när jag tvättar dem, och de torkar så fint. Stryka kläder - bah, vilket slöseri med tid.

Detta får mig osökt att tänka på en bekant som jobbade som au pair i Frankrike för några år sedan. Till hennes uppgifter hörde naturligtvis att sköta familjens tvätt, och där skulle allting även strykas. Även pappans kalsonger. I stringmodell. Och jag har sett fotobevis på detta strykande av herrstrings, så det är alldeles sant.

Eftersom strykning nu inte hör till mina vardagssysslor så äger jag heller inget strykbräde. Mamma försökte visserligen bjuda ut ett överlopps en gång, men jag ansåg det inte nödvändigt. Onödigt krafs. Därför har jag idag strukit på golvet. Bredde ut ett lakan bara, och så satte jag igång att släta ut gardinsrynkor på alla fyra. Och bra gick det.

söndag 3 oktober 2010

Det var ju inte det jag menade

Det var tal om småbarn på jobbet en dag. Både bebisar och sådär ganska små, typ tvååringar. Min kollega talade om hur mycket hon gillar småbarn, och plockade samtidigt ihop lite material inför sin följande klient. Småbarnsprylar, någon speldosa och en babydocka och klossar och sådant. Det jag skulle fråga var om hon har ett litet barn som kommer på följande terapi. Det som ofrivilligt kom ut ur min mun var:

"-Onko sinulla vauva tulossa?". Men vad fan. Vad är det jag säger?

Här tittade hon lite förvånat på mig, och jag stammade febrilt fram en förklaring: "-Siis tänne... siis pieni lapsi. Eh. Onko sinulla pieni lapsi tulossa tänne...terapiaan". Ah, Gud. Varför kunde jag inte bara hålla tyst. Det vore så mycket enklare, när jag nu bara trampar i klaveret så fort jag öppnar munnen.

Som tur har jag väldigt förstående kollegor. Sådana som är vana vid folk med kommunikationsproblem. Det intalade jag mig själv medan jag bankade pannan i skrivbordet och skämdes.

Lösögonfransar

Tror tammefan att jag såg Finlands längsta lösögonfransar idag. På en ganska nött kvinna i Prisma. Med platinablont, midjelångt hår - varav säkert 70 % var extensions. På en söndag eftermiddag. Fejkfransarna var så långa att hon i profil liknade en gaffeltruck.

Var tvungen att ställa mig i kassakön bakom henne för att få beskåda dem i närbild. Tyckte nästan jag såg hur kassörskan ryggade tillbaka när hon blinkade, för att inte få dem i ansiktet. Eller så inbillade jag mig.

Om sovande

Hur man sover berättar ganska mycket om en människa. I alla fall om mig. Beroende på hur livet ser ut i allmänhet så sover jag lite olika. Ni som har följt min blogg länge vet att jag hade en period då jag knappt sov alls under en lång tid. Det var en vår i Hallis.

Jag låg vaken tills det blev morgon, och cyklade sedan till skolan och studerade en hel dag. Hem, slösurfa lite, prata med samboflickorna, titta på tv, ut på någon löprunda, duscha, äta kvällsmat och när det blev sovdags tillbaka i säng. Och ännu en sömnlös natt. Jag sov någon timme här och någon timme där, men sällan mera än två timmar per natt. Ibland inte alls.

Inte var jag särskilt sömnig heller, det gick bra att sitta på föreläsningar. Det var som om kroppen hade vant sig av med sömn. Mest var det bara så tråkigt att ligga vaken. Jag tittade på tv med låg volym för att inte störa sambona, surfade lite och skrev lite skolarbeten ibland.

På dagarna var jag som sagt inte sömnig, så där att jag skulle ha nickat till, men däremot var hela kroppen och huvudet slut. Kändes som om jag hade krapula, jag blev darrig och svag och törstig och såg stjärnor. Jag var till och med till en läkare efter en tid, och alla blodprov visade att "kroppen gick på sparlåga", som läkaren uttryckte sig. Jag vet inte exakt vad hon menade med det, men utan sömn ett längre tag börjar man väl glida in i ett dvala-aktigt tillstånd antar jag.

Jag erbjöds sömnmedicin, men jag ville inte ha. Och några veckor senare när värsta skolstressen var över, och jag åkte till Österbotten över sommaren började jag sova bättre. Fortfarande sover jag ganska dåligt överlag. Eller nu vet jag ju inte hur andra sover, men det krävs inte mycket för att jag ska ligga sömnlös i alla fall.

Under den här vakuum-perioden i augusti, då jag hade slutat sommarjobba för i år, och bara väntade på besked angående praktiken var jag rastlös och orolig. Det är inte roligt att inte veta! Antingen skulle jag vara utan praktikplats till efter jul, eller så skulle jag kanske få en från augusti, eller så skulle jag inte få den. Eller så skulle jag ringa och kolla med ett annat ställe som kanske skulle ha möjlighet att ta emot en praktikant någon gång under hösten.

Det var i princip bara att vänta på besked. Och jag väntade. Och sov gjorde jag. Alldeles överdrivet. Jag brukar aldrig kunna sova sådär överlänge på morgnarna fast jag har sovmorgon. Inte till långt in på eftermiddagen som vissa gör på helgerna. Nu kunde jag ha sovit en hel dag om jag inte hade haft alarmet på väckning. En dag steg jag upp klockan fyra på eftermiddagen, helt dödsslut. Åt frulle, surfade lite och gick och la mig några timmar senare. Sov gott hela natten. Helt sjukt.

Nu har jag under två veckors tid fått bekanta mig med åtta-till-fyra-livet, och jag börjar komma in i dygnsrutinerna. Uppe med tuppen, i säng i tid. Känner mig nästan äckligt hurtig när jag cyklar till sjukhuset i ett friskt och småkyligt morgonkokkola med fingervantar på händerna och väskan i cykelkorgen.

Men. Både igår och idag, lördag och söndag, har jag vaknat ungefär halv åtta, alldeles självmant. Pigg som en anka på ecstasy. Det är ju kanske lite onödigt. Men i och för sig ganska trevligt. Imorse lyste - och lyser - solen så vacker över Neristan.

lördag 2 oktober 2010

Så har jag också tatuerat mig!

När man har köpt en ny och fin textningstusch med extra fin spets, och man tror att man ska slå ner korken med handflatan så att den säkert sitter fast - och det visar sig att man inte har satt på någon kork. Då gör det ont. Den sylvassa tuschspetsen hackas in någon millimeter i handen, och man gnyr till lite diskret (om man råkar sitta på jobbet) och får lite tårar i ögonen av den ilande svedan.


Kvar i handflatan sitter en liten, svart prick, ditmålad under huden. Jag har gjort en alldeles egen, ofrivillig tatuering. Den föreställer Jorden i svartvitt. Avbildat på väldigt långt håll.

Turistar i egen stad

Trots att jag är född och har tillbringat de 19 första åren i mitt liv i Karleby kommun, är det för första gången jag verkligen bor i Kokkola som sådant. Jag är ju nämligen egentligen från Öja, jag är öjbo i själ och hjärta. Djupsund, för att vara exakt. Nyströms, för att vara ännu mera exakt, omgiven av Heimdjäälon (= Hemgärdet).

Således har jag under min vecka här i nya hemmet upptäckt hur lite jag faktiskt har sett av den här stan förut. Jag har mest tagit bilen längs Fabriksgatan, oftast parkerat i Anttilas parkeringshus och så rört mig i butikerna däromkring. Upp och ner längs Fabriksgatan. Ibland in en snabb sväng på Storgatan. När jag inte har gjort det har jag tagit av till höger i rondellen före man kommer in till stan och åkt raka spåret till Abc på kaffe. Ungefär så.

Nu har jag cyklat på en massa smågator i Neristan, sprungit på cykelvägar i Halkokari, gått på grusvägar ut till Mustakari, sett Stadssundet i aftonskrud. Jag har sett små gulliga butiker jag inte visste fanns, och små bagerier och fontäner och vräkiga, designade lyxhus. Man ser staden på ett annat sätt när man rör sig inne i den, till fots eller på cykel. När man ser den tidigt på morgonen och sent på kvällen. Kommit fram till att av det jag har sett hittills så gillar jag Kokkola. Mycket.

fredag 1 oktober 2010

Hjärnsläpp

Igår hade jag bästa damerna på besök för ett Officiellt Inflyttningskaffe. Jag hade textat damerna min adress, men fick ännu komplettera med lite telefonguidning när de inte riktigt hittade fram. Förklaringen kom när jag mötte dem nere i porten. Bästa L höll upp sin telefon med en något sammanbiten min och bad mig läsa vad jag hade skrivit.

Nog hade jag skrivit ut adressen fullständigt alltid. Problemet var bara att det inte var min adress. Fel gata. Ett gatunamn som visserligen var ganska likt det rätta, men en helt annan gata. Måste ha varit lite okoncentrerad då jag skickade meddelandet, eftersom jag inte ens visste var jag bodde.

Nå. Jag har ju faktiskt inte vistats på den här adressen så länge. På söndag en vecka, för att vara exakt. Jag vet ännu inte vilken som är den närmaste butiken, jag har inte ännu kopplat i tvättmaskinen, och jag har ännu en låda som jag bara inte har orkat packa upp. Men utöver det är jag ganska installerad nu. Typ.

Kanske säkrast att skriva adressen på en tejplapp och klistra fast den i pannan ändå. Man vet ju aldrig om jag hittar hem när jag går ut.