Idag har jag fått skrida till verket också på riktigt. Skriva utlåtande på finska. Inte bara fiktiva utlåtanden som man lämnar in till sin lärare, och som hon högst antagligen med ett gapflabb sitter och rättar med rödpenna. Det är svårare än man skulle kunna tro. Och då tror jag från första början att det är jävligt svårt. Svårare än så, alltså.
Men så fruktansvärt hälsosamt. Som alla vet gillar jag ju sådant som är hälsosamt, typ hurtiga löprundor, solrosfrön och mineralvatten. Så varför skulle jag inte gilla detta? Dessutom gillar jag ju aktiviteter då man svettas, och svettas gör man sannerligen när man skriver finska terapiutlåtanden. Nästan så man får stretcha efter att man är klar.
Sicken tur att vi från talterapin går yttre vägen, över parkeringsplatsen, när vi går till matsalen. Jag behövde verkligen den där friska luften när jag tog paus från det energikrävande tankearbetet och gick och lunchade.
För övrigt är det ett spel på liv och död att ta sig till och från jobbet. Det är inte barmark och det är inte snö - det är just det där mellantinget som är värst av allt. Slipprigt, halt, klottigt, isigt - blandning av is och vatten och pudersnö, allt i en enda bucklig röra. Cykeln slinter exakt som den vill, och jag hänger bara i styret och följer efter.
Det här jävla vädret är ju bara - för att lämpligt använda ett kokkolauttryck - från röve! Det är ju oktober, om någon nu har missat det. Det ska inte vara snö i oktober. Det ska vara fina, klara höstdagar med gula löv och doft av jord och mark. Cykelföre. Röda kinder. Dimma på morgnarna. November ska vara lite fuktigare, lite kyligare, lite mörkare. Sedan framåt december - så sent som möjligt - kan vi snacka lite snö. Och då riktigt snöfall som snöröjarna plogar bort från gator och trottoarer och sandar efter sig.
Lite lättad såg jag att det småduggade och var riktigt varmt ikväll när jag trampade mot gymmet. Det betyder med lite god tur att den här äckliga, alltför tidiga snön snart är borta. Eller så blir det svinkallt inatt och hela världen blir glashal. Men jag hoppas på det tidigare.
Ja usch vad det är svårt att skriva utlåtanden på finska. Ännu värre blir det då jobbet är stressigt och man vet att de andra patienternas terapi blir lidande om jag inte lyckas skriva snabbt, men ändå bra. Hälsosamt, ja, men ack så energikrävande och ibland så jobbigt att jag vill söndra någonting. Men övning torde ju ge färdighet...
SvaraRaderajag håller med dig om det här skitvädret och skitföret. morr.
SvaraRaderava sku int tiin lausuntona vaal braa!
Linn >> Verkligen. Speciellt nu i början när det rätta terminologin saknas, och jag måste klura ut formuleringar. Kommer med all säkerhet att bli lättare redan när jag skriver nästa utlåtande, det är världens bästa övning i att använda skriftlig finska. Jag försöker verkligen skriva så bra jag kan, och anstränger mig för att få det så exakt som möjligt. Det som stör lite är att jag VET att det skulle bli bättre om jag skrev på svenska. Jag skulle få fram mera exakt det jag vill ha sagt. Informationen är nog densamma, men jag gillar ju (som bekant) att FORMULERA mig. Det skulle dessutom gå snabbare. Och när det dessutom gäller svenskspråkiga klienter, och sjukvården sådär annars ska vara tvåspråkig skulle man ju gärna skriva på sitt modersmål. Men jag försöker verkligen att se det från den positiva sidan - att detta är en ypperlig chans att öva "svår finska".
SvaraRaderaalegni >> Det har nästan regnat bort helt nu!:D Tack, ja fösöökar...:)