Komik-katten

Var till Öjan en sväng igårkväll. Höll på att skratta ihjäl mig åt katten Sven. Han är bara komiken personifierad. Han ser rolig ut. Jag kan titta på honom och bara flabba åt hans uppenbarelse.

Han kan ligga i soffan och grina åt en. Liksom han gjorde grimaser på flit. Kisa med ögonen, rynka på nosen, glömma att hala in tungan när han har slicka sig runt munnen och ha den att hänga ut som en slips. Det ser ut som om han tänker en massa saker hela tiden, man har liksom lust att skriva subtitles under honom.

Han kan mycket väl sitta och stirra på en hur länge som helst, men när man vill att han ska titta mot en, så gör han det INTE. Han sätter sig demonstrativt med röven mot en och klipper lite nonchalant med öronen. "Sven?". Ingen reaktion. "Svee-en!". Nada. Man ser hur han krampaktigt fortsätter att stirra rakt in i väggen och tänker "Inte titta, inte titta, inte titta...". "Kss-kss, Sven! Titta hit!". .När man ger upp och slutar kalla, då vänder han sig om och bara "Ha-HA! Tittar väl på dig när jag VILL! Som nu! Nu tittar jag! Stirr, stirr!".

När han går ut går han i sick-sack. Ser extremt fjantigt ut. Han går och guppar med huvudet som om han hörde på någon väldigt catchy låt. Väldigt lustigt. Och när han kommer in ska han ha mat. Tvärt meddetsamma. Han är en liten småätare den där Sven. Kommer säkert att få gubbmage eller ryggfläsk vad det lider.

En gång i somras vaknade jag av att Sven satt nedanför vindstrappan och skrek. Jo, han skrek. "Äääääh! Ääääääh!", typ. Trodde att han hade skadat sig eller någonting, men när jag kom ner satte han sig vid matskålen och stirrade ner i den. Och upp på mig. Och ner i skålen. Den var tom. Och att komma in till tom matskål innebär panik. Då måste man vråla som en maniac.

Han är kul, den där Sven.