En egen liten värld. Inte så liten heller.

På jobbet idag då. Satt och lunchade tillsammans med en massa olika människor som kom och gick, fick som vanligt släppa gaffel och kniv och skaka hand en massa gånger. "Hej, Maja", "Maja, hej", "Maja".

Hur folk kan känna igen varandra på ett sådant här ställe övergår mitt förstånd. Det finns så otroligt mycket folk på ett sjukhus! Läkare, sjukvårdare, närvårdare, akutvårdare, ambulanskillar, fysioterapeuter, matpersonal, städpersonal, cafépersonal, datapersonal, vakter, elgubbar, reparatörer, kanslister. Dessutom ohyggliga mängder praktikanter och studerande. Som dessutom byts ut hela tiden. Och folk verkar verkligen veta vem som är vem. Damen i kassan på lunchrestaurangen kan skoja om någonting vi bytte några ord igår, jag behöver inte visa studiekort, för hon minns vem jag är. Helt otroligt.

Idag satt jag och åt bredvid en barnpsykiater, mittemot en allmänläkare, snett mittemot satt en handkirurg och snett mittemot på andra sidan en foniater. Alla presenterar sig med namn och vad man jobbar med, det är kul tycker jag. Det är en intressant värld, detta. För det är verkligen en egen värld, sjukhuset.

Dessutom slås man av hur många människor som går genom sjukhuset varje dag. Jag går genom huvudingången och huvudkorridoren varje dag vid lunch, och de flesta dagar ser jag någon bekant. Kanske någon som ska på provtagning eller undersökning, eller som ska hälsa på någon som är intagen.

Och där surrar jag på. Som en liten geting i ett jättestort, vibrerande getingbo.