Varför blogg?

Det här är en fråga jag har funderat på under en längre tid, och någonting jag har fått försvara mer än en och två gånger. Det där med (uttalat med avsmak och rynkad näsa) varför någon egentligen vill blogga. Och nu när vi har en lugn och stillsam söndag, när jag sitter och smuttar på en kaffekopp i allsköns ro, och har all tid i världen - nu mina damer och herrar ska jag berätta för er varför någon egentligen vill blogga.

Jag började blogga för flera år sedan, då på Radio Extrems webbplats, men då hette fenomenet inte ännu blogg, utan det hette "dagbok". Egentligen var det inte en regelrätt blogg heller, för det var bara registrerade medlemmar som kunde läsa, inte vem som helst som råkade surfa in. Men grejen var densamma - att man skrev korta snuttar om vad som helst, vad man hade gjort, någonting man hade kommit att tänka på eller vardagen i största allmänhet.

När jag hade flyttat till Åbo startade jag så småningom en riktig blogg, en som var öppen för alla. Av flera orsaker, en av dem var att dem som befann sig i Österbotten skulle kunna läsa om vad jag hade för mig i södra Finland. Jag är nämligen inte den som ringer hem eller till vänner stup i kvarten för att berätta en massa saker. Men genom bloggen kunde man följa med till exempel ett jobbigt projekt jag höll på med, eller hur jag med mycket besvär och efter många försök tragglade mig igenom svåra kurser. När jag till sist publicerade ett inlägg där jag berättade att jag äntligen hade klarat dittan eller dattan - då kunde det hända att telefonen pep till och någon ur familjen eller bekantskapskretsen meddelade att de hade följt mig, och grattade till framgången. Sådant är ju trevligt.

I Svenskfinland, och kanske alldeles speciellt i Österbotten är jantelagen väldigt påtaglig. Man ska inte tro att man är någonting, man ska inte framhålla sig själv, inte visa det man är bra på, och sådär allmänt vara tillbakadragen och diskret. Att blogga petar därmed mången i ögat. Att blogga är att berätta om sig själv, liksom att publicera artiklar om sig själv utan att någon har bett om det. Det är en sak att bli intrevjuad i en tidning eller i tv, då är det på någon annans begäran. Om man bloggar antar man plötsligt själv att någon är intresserad av ens liv. Därför tror jag att många rynkar på näsan åt bloggar - vem tror att man är så viktig att man måste berätta för allmänheten vad man gör?

Personligen bloggar jag av flera orsaker. Den allra, allra största orsaken är att jag bloggar för mig själv. Jo, det gör jag faktiskt, även om jag publicerar det för allmänheten. Jag har skrivit dagbok som liten, men det blir inte bra när jag bara skriver för mig själv. Det blir tråkigt, enformigt och väldigt intetsägande. Detta är kanske en bisarr parallell, men tänk på folk som skriver sina memoarer - varför publicerar man dem om de är tänkta som minnesanteckningar för en själv? Det man skriver får en annan dimension när man tänker sig en potentiell publik.

Dessutom innebär blogginlägg att folk kan kommentera och ge sina synpunkter på det man skriver. Jag skulle gärna ta emot flera kommentarer, även om de bara är i stil med: "Verkligen!" eller "Intressant, det där har jag också tänkt på" eller "Haha!". Eller såklart "Här håller jag inte alls med!" eller "Så har jag inte alls upplevt det".

Mina blogginlägg fungerar som minneslappar för mig själv. Jag går ofta tillbaka i bloggen, slår upp till exempel juni 2008 och kollar vad jag gjorde då, hur jag tänkte då. Det är intressant att man kan läsa det man själv har skrivit och bli förvånad. Jag skulle ha glömt bort en massa saker om jag inte hade satt ord och bilder på dem. Och nu får den österbottniska inställningen och jantelaget dra efter andan, för här kommer det: jag tycker att min blogg är riktigt bra. Vissa inlägg kan jag läsa flera gånger, för att jag upplever att jag har fått dem mitt i prick, jag har fångat den känsla jag hade när jag skrev.

När jag inte skriver för mig själv skriver jag för läsarna. De flesta är väl folk jag känner, familj, släkt, vänner, men en del är ytliga bekanta eller folk jag inte har någon direkt kontakt med längre. Vissa vet nog inte ens vem jag är. Men bloggen är liksom en liten inblick i vad en helt vanlig Maja gör om dagarna.

"Nej fy... att avslöja allt om sig själv på det där viset!" brukar vara en annan åsikt om bloggande. Fel igen. Jag skriver exakt det jag själv vill i bloggen. Det jag inte vill skriva om låter jag vara oskrivet. Då är Facebook mycket värre, där folk kan publicera bilder på en i situationer då man inte alls vill vara med. Eller folk från way back then tar kontakt och man känner sig tvingad att vara med på noterna. På bloggen har jag full koll.

Min blogg kan tyckas vara ganska meningslös. Jag har inte satsat på att - som det så fint heter - nischa min blogg. Det är ingen träningsblogg, ingen modeblogg, ingen mammablogg. Jag har överhuvudtaget väldigt lite bilder av mig själv här. Jag tycker inte att det är intressant, min nuna är nu ganska alldaglig och sådana foton hänger sällan ihop med innehållet. Min blogg handlar inte om någonting speciellt, annat än det som råkar vara på gång för tillfället. I Åbo handlade den kanske mest om studierna och skolan, för att det var det jag sysslade med där. Så kunde till exempel familj och vänner läsa att "Aha, hon har börjat med kandidatavhandlingen nu" eller "Jaså, nu samlar hon gradumaterial".

Jag satte också lite press på mig själv genom att skriva att jag skulle åstadkomma så och så mycket under dagen, och sedan fick jag se till att också få det gjort. Vissa veckor när jag tyckte att allt stod stilla kunde jag gå tillbaka i bloggen och konstatera att jag visst hade suttit en massa timmar och fått rätt mycket gjort. Ni ser - bloggen fyller en funktion för både mig och för andra.

Av naturliga skäl bloggar jag inte särskilt mycket om min praktikplats. Jag har tystnadsplikt och varken får eller vill berätta vad jag gör. Och hellre är jag på den säkra sidan och berättar för lite än för mycket. Jag vill till exempel inte skriva att "Idag hade jag en ung kvinna på röstterapi. Hon har skadat halsen i en trafikolycka, och behöver därför den här och den här typen av terapi". Rätt vad det är läser hon själv eller någon hon känner bloggen, och vet vilken dag hon har varit på sjukhuset, och vet att det handlar om henne. Även om jag inte skulle kommentera fallet desto vidare, ska sådant inte finnas i en blogg överhuvudtaget.

Därför är bloggen kanske utifrån sett rätt meningslös just nu. Jag gör ju inga revolutionerande saker sådär utanför arbetstid. Jag fotar inte måltiderna på sjukhuset (dagens lunch: strömmingsfiléer! Till det ett glas vatten och riven morot!) eller dagens outfit (klänning och kofta, på fötterna innesandaler! Jee!).

Men jag gillar att blogga, det ger mig något. Mina tankar är så virriga och jag är så yr-i-huvet för det mesta, att det ger mig en viss ro i själen att konkret sätta till pappers - eller till datorskärms - vad jag har gjort. Okej, jobba åtta till fyra, se en lustig tant på väg hem, handla skithuspapper, dricka kaffe, springa en kvällslänk, tvätta en maskin kläder - det har jag gjort idag. Om det är av intresse för någon att läsa så är det ju bara hemåt.

Så, gott folk - därför vill någon blogga!