fredag 31 december 2010

Årskrönix 2010

Håll i hatten, nu ska vi gå igenom vad en Maja har pysslat med året 2010. Det började med ett synnerligen stillsamt inskålande av det nya året i Mjosund. För min del alldeles alkoholfritt eftersom morgonskift klockan 07 väntade morgonen därpå.

I januari flyttade min storebror till Åbo för att studera på sjömannaskolan. Nu var vi alltså i Åbo alla tre; jag, storebror och lillebror. Storebror bodde dessutom bara några kvarter bort, vilket var trevligt.


Jag jobbade på med gradun flitigt hela vintern och våren. Printade och stansade tusentals blanketter, skickade ut, ringde runt och samlade in. Och tillbringade sedan dagarna på lilla kontoret uppe på logopedivinden. Skrivande. Med trevliga studiekompisen och amanuensen J vid bordet intill. Jag tänker tillbaka på den som en synnerligen trevlig tid, vilket inte är illa när man betänker att den innefattade ohyggliga mängder teoretiskt arbete och att lära sig olika statistiska metoder. Men det var ändå roligt. Och gick åt mycket kaffe.


Spurtade på med gradun på heltid hela våren, med vissa avbrott för trevliga kvällssittningar med studekompisarna.


Våren i Åbo var varm, tidvis riktigt het, och jag började mera och mera gilla stället. Efter nästan fyra år i stan gick jag från att hata fanskapet till att tycka att det var riktigt trevligt. Så lagom då.

I månadsskiftet april-maj tog jag en välförtjänt semestervecka till mina släktingar i Sverige. Hoppade på båten en kväll och möttes av lillebror som var på praktik i Stockholm. En avslappnande, skön och mycket lyckad vecka senare återvände jag hem till Finland. Och blev dyngfebrig och mådde apa flera dagar. Stressade upp mitt lilla febriga arsle till Österbotten, gick på bröllop och åkte ner tillbaka. Sedan fortsatte gradujobbet ytterligare. Med ökad intensitet.


Den sista veckan i Åbo skrev jag ännu mera intensivt på gradun. Det var riktigt långa dagar, och som pricken över i:et packade jag ihop exakt allt jag ägde - förutom en stol och en madrass som inte fick plats - och sa hejdå till Åbo, med mamma och pappa som flyttgubbar. Min studietid i Åbo var över. Med en gradu som var såhääär nära att vara färdig. Det var fråga om en och annan punkt och några kommatecken, typ. Men jag hade utnyttjat tiden så långt det gick, och nu hade jag ingenstans att bo. Hejdå Åbo!

Det var lite strul med min slutpraktik. Det ställe som i princip var redo att ta emot mig genomgick plötsligt stora förändringar, och kunde inte längre ta någon praktikant. Jag panikringde runt till varje liten hälsocentral i trakten - för nu hade jag ju redan hunnit flytta hit till Österbotten - och försökte sälja mig själv.

Under tiden bodde jag hos föräldrarna i Öja och jobbade det som med stor sannolikhet kom att bli min sista sommar på åldringshemmet i Kokkola. Jag har trivts väldigt bra med det jobbet, jag tyckte mycket om vårdtagarn
a, och hade många trevliga arbetskamrater. Men långa och tunga dagar var det, för som alla säkert minns så var det en mycket het sommar, och jag hade många bastuskift i den kvalmiga värmen.


Förutom att jobba så gjorde jag inte så mycket i somras. Var faktiskt ute i skären mera än jag varit på många år, paddlade kajak och drack kaffe på terrassen. Och så var jag ute och sprang och åkte rullskridsko i värmen också.

Mot hösten fick jag ännu en nästan-praktikplats som även den slutade i ett "nej tack". Men som av en händelse så ordnade det sig till slut, och jag fick besked om att jag var välkommen att börja praktisera som talterapeut på Mellersta Österbottens Centralsjukhus om bara några veckor. Detta visade sig vara en mycket bra sak.

De första veckorna och månaderna på sjukhuset var jag verkligen alldeles väldigt bortkommen och förstod absolut ingenting alls. Men pikkuhiljaa började det lätta det också. Det som värmde alldeles väldigt mycket var kollegan L:s ord: "Anna itsellesi armoa!". Hon hade också varit ny för inte så länge sedan, och hade i färskt minne hur det är den första tiden. Och nog börjar det löpa så småningom. Sakta men säkert.

Förutom att jag försökte komma in i rutinerna på nya jobbet sökte jag lägenhet. Någonting som visade sig vara mycket svårt i Kokkola. Här hyr folk inte lägenheter, här köper man eller bygger hus. Jag var beredd att lägga mig ner och gråta som ett litet barn när jag inte fick den enda lägenheten jag hittade som passade.

Istället ledde det nederlaget till att jag istället fick en annan lägenhet, som visade sig vara alldeles perfekt. Jag har trivts som en liten prinsessa i min fina trea i Neristan. Har inte bott här mera än ett par månader, men detta är verkligen mitt hem. Jag har aldrig trivts så bra i någon lägenhet som jag gör här, och längtar hit när jag är borta. Och jag tycker att Kokkola är en mycket, mycket bra stad att bo i.

I november kom kylan, och har i princip hållit i sig sedan dess. Temperaturer på kring -20 är vardagsmat, och ibland kryper kvicksilvret ännu lägre. Jag färdas med cykel mellan hem, jobb, gym, butik och på alla andra ärenden jag har. Det har utlovats fortsatt kallt den här vintern, så flera kalla cykelturer är att vänta.

Jag jobbade under november vidare på sjukhuset, insåg att jag nog hade ett mycket starkare finskt språk än jag visste om, jag har bara inte tvingats använda det. Mycket, mycket utmanande och ibland ärligt sagt för svårt för mig, men jag klarar det faktiskt rätt okej.


I december har jag hunnit med mitt allra första julstök. Jag har handlat och paketerat julklappar, bakat pepparkakor och till och med fått en livs levande gran av min pappa.


För en vecka sedan upplevde jag mitt livs första nyår på Kokkola torg, och beskådade det mäktiga fyrverkeriet som sköts upp från stadshusets tak. Och kände mig riktigt som en Kokkolabo när jag till fots kunde traska hem i den stjärnklara natten.

År 2010 var på många vis ett förändringens år. Det innefattade hårt gradujobb, och jag insåg - trots att den inte riktigt, riktigt är klar ännu - att också en Maja kan skriva en avhandling. Det innefattade en flytt från Åbo till mitt nya hem i Kokkola. Och det innefattade att jag började arbeta som en riktig talterapeut. Visserligen som praktikant ännu i detta skede, men likväl utför jag en talterapeuts arbetsuppgifter. Ny stad, nytt jobb och nytt hem.

Och så till slutklämmen. Jag tycker ofta att jag aldrig lär mig någonting, och fortsätter att göra samma tabbar gång på gång. Att jag inte blir ett dugg smartare med åren, utan snarast mera förvirrad. Men det jag har lärt mig under 2010 är följande: att det löser sig! Jag fick inte praktikplatsen jag så innerligt önskade - men jag fick en mycket bättre. Jag fick inte tvåan jag hade kunnat ge min högra arm för - men jag fick en drömlägenhet. Kanske har jag bara haft tur, men det är också möjligt att ett nederlag öppnar möjligheterna för någonting annat att lyckas. Det tror i alla fall jag.

Gott Nytt År 2011!

tisdag 28 december 2010

Julen 2010


Julen i år firades traditionsenligt i Öjan med familjen Kronqvist. Hämtades framåt eftermiddagen från ett vackert Neristan och åkte ut till ett lika fint men smällkallt Öja.


Som vanligt var det avslappnad stämning på Nyströmsbackan. Alla är nöjda med lite tända ljus, mat av finporslinet och lillebror är nöjd i vilket fall som helst, sålänge han får vitsås. Vitsås är lillebrors kryptonit. Han blir alldeles knäsvag av lycka varje julafton, emedan det vid detta tillfälle vankas denna delikatess.


I år liksom alla år hade pappa en smärre julgranskris. I egenskap av yrkesutövare inom skogsbranschen har han enorma komplex gällande julgranen. I år utbrast han sorgset "Ja-a. Det här är nog den fulaste gran vi har haft hittills..." när han släpade in trädet. Det brukar han tycka i snitt varje år. Själv anser jag att granen ser rätt normal ut. Lite mindre och glesare än vi brukar ha, men en helt klart en fullvärdig julgran.

Julmat, julkaffe, och så är det bara att luta sig tillbaka med en konjak. Så ser familjen Kronqvists jul ut. Bröderna återvänder från sina julgubbeuppdrag, och så delar vi ut julklapparna. Jag fick liksom tidigare år enastående presanger. Precis det jag hade önskat mig.

Eller vad tycker ni?

måndag 27 december 2010

Julhelgen

Joråsåatt... Julhelgen kom och gick, och pågår i mitt fall faktiskt fortfarande, eftersom jag är ledig ännu idag. Ylityövapaata som det heter. Och varen icke förskräckta, jag kommer nog att blogga lite om familjen Kronqvists jul i år också, och dessutom funderar jag så smått på att knåpa ihop en krönika över år 2010 med bilder och allt.

Även om jag har haft ett rejält mindre dramatiskt år än till exempel Linn, så har det varit ett år med förändringar och nya utmaningar. Sådant är viktigt att man inte minst för sin egen skull sammanfattar i skrift.

Det kommer, det kommer!

torsdag 23 december 2010

Samtidigt i Kokkola

RegiOnline Kokkolan Sää
Lämpötila: -24.7°C

Viimeisen vuorokauden aikana mitattu alin lämpötila: -27.8°C ja ylin lämpötila: -22.5°C

onsdag 22 december 2010

Min första egna

Från och med i förrgår står det alltså här. Granen.

måndag 20 december 2010

Modebloggnar'n

Jag skulle verkligen behöva ett par vinterstövlar. De jag har nu går under namnet Santa's Little Helper-skorna, och är världens skönaste. Halvhöga, svarta skinnstövlar med lagom sladdriga skaft och lädersnören (som Sven har smakat lite på). Så sköna! Men helt utan något som helst foder. Därmed är det minusgrader i dem även inomhus. De är väl tänkta för typ augusti.

Jag ska inom en snar framtid anskaffa ett par vinterstövlar. Med foder, tjockare sula och högre skaft. I ett skede tänkte jag lårhöga, för de är varma och vindtäta att cykla med, och ser lite speciella ut, men så kom jag på att de eventuellt ser något horaktiga ut. Men vi ska se, jag har sett lårhöga och sofistikerade stövlar också.

Allt detta sitter jag och tänker på och skriver om bara för att jag har iskalla fötter, trots att jag har strumpor och yllesockor. I övrigt är jag ju ingen direkt modebloggare. Mmm... nu ska jag fortsätta att tänka på varma skor!

lördag 18 december 2010

Cellulitröv


Det här skulle kunna vara kön till Calles på juldagskvällen. Det är det dock inte. Däremot är det Majas allra första egentillverkade pepparkakor. Igår vevade jag ihop degen som har vilat i kylskåpet under natten. Idag bakade jag ut dem.

Projektet har inte gått utan lite motgångar. Till exempel glömde jag visst en ingrediens. Men jag menar - hur viktigt kan egentligen bikarbonat vara? (Eh, nå typ det viktigaste, om man inte vill baka betongkakor som man utan problem kan lägga golv med. Men skit i det nu). Sedan kom jag på att jag visst inte hade något kavel. Eller några pepparkaksformar. Vilket ju är en... tja, mindre nackdel när man ska kavla och måtta ut pepparkakorna.

Nå. Jag skulle hur som helst via butiken innan jag satte igång, så jag fick investera i formar och kavel. Sedan var det där med att få en iskall deg att samarbeta visst ingen barnlek heller. Speciellt eftersom det börjar vara några år sedan jag bakade sist.

Efter att ha kavlat och måttat och gräddat efter konstens alla regler blev jag lite förvånad när pepparkakorna inte var sådär gyllenbruna och jämna som köpta dylika är. Mina var ganska bleka och ganska buckliga. Som en cellulitangripen röv. Hm. Nå, men det var ändå helt godkänt för att vara mitt första pepparkaksbak. Tycker jag.

Naturprogram

Från vardagsrummet hörs ett svagt mumlande från tv:n. Det är något naturprogram om hajar, men eftersom jag inte har krapula är jag inte så intresserad av att titta. Annars är naturprogram det bästa att titta på när man har baksmälla. Särskilt sådana som utspelar sig på havets botten. Ah, svalt, fräscht vatten och harmoniska fiskar. Ingen risk för att det plötsligt dyker upp en hurtig tant som ska börja tillreda köttsås i rutan, för det klarar inte jag av med alkohol i blodet.

Men nu undrar jag - vem är den där tanten som är berättarröst i naturprogramen i finsk tv? Det är alltid den där samma. En stillsam tant som vänligt och pedagogiskt med lågmäld röst berättar att "den här hajen är en tvåårig hane". Just nu berättar hon om hur hajen håller balansen i vattnet- det var något med ryggfenan och stjärten. Det finns en manlig berättare också, som också förekommer i naturprogram. Han låter likadan; lågmäld, nästan viskande och mycket stillsam. Båda två berättar en mening, och sedan håller de en paus medan man får se på när fiskarna simmar en stund. Sedan tar de nästa mening. Det är mycket rogivande.

Tänk att ha de där två som föreläsare. De skulle gå igenom allt mycket grundligt. "Nu tar vi fram pennor och papper. Pennorna har att skriva med, och pappren fungerar som underlag (paus). Vi skriver upp det viktigaste för att komma ihåg det bättre (paus). Någon gång under föreläsningen kan det hända att vi inte riktigt förstår en sak (paus). Då räcker vi upp handen och ber att få fråga. ".

Idioter

Häromdagen när jag traskade genom Anttilahuset hade någon stuckit sig in till Siwa för att handla. Och bundit fast sin hund. I brödhyllan. Vad fan tänker folk med? När det fanns andra saker att fästa den vid, som till exempel stolpar och ledstänger bara ett par steg bort. "Jamen här ska jag binda fast lille Putte. Just här vid jultårtorna och semlorna i lösvikt!". Djur och mat ska inte vara i närheten av varandra. Och absolut inte i situationer när folk ska köpa maten sedan. Fy fan.

fredag 17 december 2010

En vanlig arbetsdag

-Maja...
-Mm-m..?
-Du har svarta ögon! Som en... som en... som en spindel!
-Jaså.

torsdag 16 december 2010

Helt befängt egentligen

Jag har faktiskt haft för avsikt att blogga tusen gånger, men jag har inte haft tid. Eller tid och tid. Tid har man ju alltid, men jag har inte orkat, för jag har ränt fram och tillbaka hela tiden. Bland annat till Öja inte en utan två gånger de senaste dagarna, för att jag har behövt låna en bil. Så när jag har ränt klart - igårkväll till exempel kvart över elva, då jag varit on the move sedan jag klev upp kvart före sju - har jag inte orkat blogga.

(Hör hur fan det låter. Inte orkat blogga. Pscht!)

Jag ber om ursäkt och lovar omedelbar förbättring. Inte för att jag tror att någon precis har gråtit av saknad, och känt att de inte kan leva om de inte får veta ifall jag har druckit kaffe ur vita eller gröna muggar idag, utan mest av principskäl. En blogg ska nämligen uppdateras varje dag - helst flera gånger - för att vara en riktig blogg, annars blir jag irriterad. Det är liksom det som är bloggens mening. Och här sitter jag själv, helt förstoppad på inlägg sedan i söndags. Det är ju pinsamt.

För att ni ska känna igen er och veta att ni återigen läser Majas Hus ska jag dra till med en standardfras: fan vad det är kallt. Okejokej, det är jävligt enformigt och onödigt att snacka väder och att gnälla över kyla eller värme. Men det kom på tal på jobbet senast idag. Det är tammefan inte meningen att människor ska leva i den här delen av världen. Det är ju helt sjukt när man tänker efter.

Det är så dyngkallt att vi måste värma upp våra bostäder med ohyggliga mängder energi, bilarna måste värmas för att starta, och vi måste utrusta oss i tjocka, astronautliknande kläder för att ens kunna gå ut. Det är beckmörkt på morgnarna när man vaknar, och man är dödsslut. Tacka fan för det, det är inte meningen att människan ska vakna när det är mörkt - vi ska sova på natten och vara vakna på dagen. Och dagen styrs av dagsljuset. Det skymmer igen strax efter lunch, och sedan är det natt igen.

Att bo i den här delen av världen är som att starta en husvagnscamping på havets botten. Jo, det går säkert att ordna, men det kräver en massa extra arrangemang, specialutrustning och huvudlösa resurser, och är knappast särskilt trevligt som omgivning. Men det går.

Tänk nu. Bilar kör i diket för att landet är täckt av inlandsis (typ), folk har som jobb att skotta undan snö för att man ska komma fram. Egentligen arbetar vi ju emot naturen. Här ska inga människor bo - här ska det finnas träd och vatten. Några tusen kilometer söderut är det klimat som är gjort för en människa. Bah!

söndag 12 december 2010

Död linje på söndag kväll

Sen kan man ju undra varför jag alltid sparar allt till sista minuten. Deadline på en uppgift ikväll, och det har jag vetat om hur länge som helst. Är den inlämnad? Nej. Är det söndag, och man hellre skulle vilja göra annat än skriva maratonuppgifter idag? Ja.

Nå, jag har i alla fall börjat. Alltså legat i soffan och läst ett kompendie. Kommer att bli en sen kväll, detta.

Det jag inte har sparat till sista minuten i år är - hören und häpfnen - julklapparna. Igår traskade jag stillsamt på stan i ett stämningsfullt, julbelysningsupplyst vinterkokkola och handlade ett par klappar. Och insåg när jag kom hem att jag nog är klar nu. Den elfte december. Utan att ens ha panikköpt någonting för att jag inte hinner leta mera nu. Jag har helt smärtsamt och med tindrande ögon råkat handla alltihopa, utspritt på några dagar i stan. Så här borde man ju alltid göra.

lördag 11 december 2010

Såhär ser det ut när jag diskar:

Jodå. Såhär smidigt diskar vi i Kokkola. Och till min hjälp har jag min mycket gode vän Helkama APK 450. Man gillar, det gör man.

Åkte på en propp

Igår hade jag som vanligt småbrådis iväg till jobbet, och skulle bara snabbt tända lampan i hallen så att jag skulle se någonting när jag hoppade i skorna. PANG! Hallampan exploderade med en ordentlig smäll. Förutom att studsa till lite så gjorde jag inte särskilt mycket mera åt saken. Vadå, ska jag börja byta brännare nu när jag precis ska gå?

Istället kom jag hem åtta timmar senare, slog per automatik på lampan som naturligtvis inte reagerade det minsta. Just det ja, byta brännare var det ju. Snabbt blev jag dock varse om att det inte var brännaren det var fel på. Inga taklampor i hela lägenheten funkade nämligen. Icke heller lysröret på toaletten. Inte heller - upptäckte jag nu - kylskåpet. Det hade alltså varit avstängt sedan halv åtta imorse. Hmpf.

Det som är lite knivigt med att klättra upp och kolla i proppskåpet när en propp har gått är... att en propp har gått. Det betyder att det är mörkt. Det betyder att man ser lite begränsat. Nå, jag stod där på min lilla stol och konstaterade att - jepp. Det verkar vara en propp som har gått.

Nåja. Nu har jag skruvat i en ny propp, och har till och med ett nästan fullt paket med reserver. Redo för nästa gång det smäller.

Det som är lustigt med att vara utan el är att man glömmer bort det hela tiden. Jag hann nog försöka tända lampan minst tio gånger innan jag hann byta proppfanskapet. Trots att jag visst att det inte gick så slog jag automatiskt på lampan hela tiden.

Lite som när vattnet är avstängt och man bara: "Jaha, nå jag tar en dusch sålänge. Nej, just det. Nå, du tvättar jag bara ansiktet i handfatet. Nej... just det. Jag får väl bara borsta tänderna då. Nej, just det. Nå. Jag kokar mig en kaffekopp. Nej, just det. Nå. Får väl ta ett vattenglas då. Nej, men det var ju just vatten som inte finns". Så tar man disktrasan och håller den under kranen, innan man igen konstaterar: "NEJ, JUST DET!".

torsdag 9 december 2010

Is

Har man ingen bil att färdas med på dagarna, behöver man inte skrapa några rutor. Färdas man med cykel kan det hända att det finns annat som måste skrapas och befrias från rimfrost och is. Som pedalerna, till exempel.

Ikväll satt jag på huk bredvid cykeln, med en mössa som envisades med att glida ner över ögonen och snörvlade och snorade (man bli ganska snorig av att cykla i kölden) medan jag hackade loss isblock från pedalerna. Med cykelnyckeln som redskap. Hade tröttnat på att ha blixthala pedaler som fötterna slinter av ungefär var tionde meter. Både irriterande och lite livsfarligt.

Har haft en lång men trevlig dag idag. Kehittämispäivä på jobbet, och i den ingick både föreläsningar och diskussioner och gruppvis arbete. Och god lunch samt kaffe med jämna (och täta) mellanrum. Fast visst blir man lite förtvivlad vid dessa tillfällen, för det är just då som man märker hur lite man kan. Alltså man får någon slags vetskap om hur mycket andra kan och behärskar, och så blir man en liten, liten skrynklig sak som Inte Kan Någonting.

Sedan tar man ännu en kaffekopp och ganskar upp sig. Och påminner sig själv om att man är en praktikant, och att ens främsta uppgift är att vara bortkommen. Lite svårt det där, för en som vill vara expert inom alla områden från födseln.

onsdag 8 december 2010

Bara hur som helst

Muahaha. Jamen jag gjorde ju det igår. På riktigt. Somnade lutad mot värmeelementet. Jag var så himla frusen och ynkepynk igår så jag steg upp från datorn och satte mig på huk på golvet och försökte samla värme från mitt varmaste värmeelement. Det var varmt och gosigt, så jag kurade ihop mig och kröp ihop nära värmekällan - och somnade. Vaknade en knapp timme senare, liggande på golvet tryckt mot elementet. Som en kattunge som söker närhet hos sin mamma.

Eventuellt är synen "ullig kattunge som kryper intill sin mamma" lite gulligare än "stelfrusen brud trycker sig desperat mot ett dammigt element". Men hur som helst. Tänk er synen. Och detta är inte första gången jag somnar i konstiga situationer. Jag har somnat på lektioner, på möten och en gång ifjol när jag satte mig på bastugolvet en stund. Den gången sov jag länge, ett par timmar har jag för mig. Lite narkolepsivarning.

Har drömt dessa mina ändlösa drömmar de senaste nätterna igen. En natt körde jag någon slags gammal, fin bil som jag bara inte kunde vända om. Hur jag än försökte sakta in och hitta lämpliga ställen att svänga på så fick jag inte stopp på kärran. Den bara ökade i fart och gled förbi varje hållplats och vägskäl... antagligen för evigt.

Nästa natt drömde jag att jag var på ett gym och skulle lyfta skrot, men inte hittade ett enda jävla handtag som funkade! Alltså på gymmet fanns bara olika typer av kabelmaskiner, men inga hela handtag. Jag sökte och sökte, hittade ibland något handtag, men det var alltid trasigt eller odugligt. Där gick jag omkring och blev mer och mer frustrerad.

Inatt var det någonting med en helikopter som surrade och cirklade omkring. Högst antagligen utan att hitta fram till det den skulle. Det är så mina drömmar funkar.

tisdag 7 december 2010

Hutter

Dagens önskan: en heltäckande kroppsstrumpa fodrad med vetekorn. Värmes två minuter i mikron och påklädes sedan. Fy, vad jag fryser! Har varit småfusen hela dagen, och cykelturen hem gjorde inte saken bättre.
Jag har som ni märker lite pippi på detta med vetedynor, och tycker att principen kunde användas till en massa nyttigt. Jag nämnde ju redan ett uppvärmbart sadelöverdrag till cykeln, och nu skulle alltså en helkroppsvariant vara efterfrågad. I verkligheten äger jag inte ens den vanliga varianten, alltså uppvärmbar vetepåse. Inte ens minsta gryn. Skulle vilja ha, dock. Tror jag kryper ihop bredvid mitt varmaste värmeelement här. Skulle inte förvåna mig ifall jag somnade.

söndag 5 december 2010

Om bloggande igen

http://data2.peppar.fi/file.php/imagethumb/5869/

För tillfället stormar det i bloggvärlden. Folk ifrågasätter meningen med bloggar och är rent ut sagt förbannade över att folk skriver om "vad de äter till middag" och sådant. Bloggar är så löjligt, så löjligt, så löjligt, och helst skulle man förbjuda hela skiten. Orsaken? Jo, att den första finlandssvenska bloggalan gick av stapeln häromdagen. Och att detta var ganska hypat, diskussioner i radio/tv, folk intervjuades i tidningar och det var allmänt på tapeten några veckor. Och sedan fick vinnarna pris och så vidare.

Det stör tydligen folk jättemycket - att man kan få publicitet och - värst av allt - pris för sådant som är så löjligt och onödigt. Genast ska man gapa till och förfära sig och rasa över hur dåliga bloggar är, hur onödig bloggalan är och samtidigt påpeka att man själv absolut inte läser bloggar.

Då tycker jag att saken är ganska klar. Om man a) ogillar någonting och därmed b) inte alls befattar sig med detta borde man ju rimligtvis inte störa sig så hemskt mycket på det. Eller jo, störa sig kan man ju, det hör ju till varje människas rätt, men man behöver inte tvångsmässigt gå in på alla dessa bloggar och skriva i kommentatorsfältet om hur man ogillar bloggar överlag. Vem skulle vara intresserad av det?

Låt mig belysa detta med ett exempel:

Det finns en massa saker jag tycker är skitlöjliga. Till exempel fotboll. Intresserar mig inte det minsta, än mindre kan jag förstå att folk faktiskt tar detta på allvar. Och allra minst i det här landet. Att vuxna män som närmar sig medelåldern på allvar "tränar" och "satsar" och får betalt för sin egen lilla motion, att ha träningar några gånger i veckan.

Träning och motion är skoj. Om någon skulle säga åt mig att "Med lite träning skulle du kunna bli bäst i division tre i Bodypump" och erbjuda mig en lön för det. Då skulle jag svara "Eh, jo... det är ju skoj. Men något jobb är det ju inte. Det tillför ju inte direkt samhället någonting. Så nu gör vi så att jag jobbar åtta timmar om dagen, på fritiden gör jag vad jag vill. Lyfter skrot till exempel. Gratis".

Allt detta och mycket mera tycker jag om fotboll. Men inte fan skriver jag ihop en massa mail och skickar ut det till bollklubbar och fotbollslag här i landet och berättar hur töntigt fotboll är. Eller skriver insändare i tidningar om just detta. Eller går på fotbollsmatcher bara för att berätta hur töntigt det är. Varför skulle jag det?!

Det som verkar störa folk mest är just detta med att bloggarna är så vardagliga, att man skriver om småsaker istället för att dryfta politiska åsikter och dra igång samhälleliga debatter om Viktiga Saker. Men bloggar funkar i allmänhet inte så. Bloggar är ett sätt att småprata, att tänka högt, ett sätt att umgås på nätet. Jag känner inget behov av att författa djupa debattinlägg i min blogg, jag vill bara slappa och skriva ner vad som råkar vara aktuellt i mitt liv just nu. Det är ju ändå min blogg. Och jag är glad att många vänner bloggar, på så sätt kan jag följa med vad de gör.

Får man bara skriva välavvägda och så kallade Viktiga Ståndpunkter på Internet? Det verkar så, om man lyssnar på kritikerna. Typ: "Skriv någonting viktigt eller ingenting alls". Skulle vara intressant att kolla in någon av kritikernas Facebookkonto. Har de någon gång uppdaterat sin status med "Det snöar!" eller "Är trött". Är det jätteviktigt för samhället att veta? Är det då min plikt att gå in och kommentera att "Hördu, det här var en synnerligen onödig statusuppdatering. Du borde inte ha skrivit den, för det stör folk att du är så vardaglig och enkel i det du skriver, det är bara onödigt".

Personligen håller jag inte med om att alla bloggprisets vinnare var de bästa, men det spelar ju ingen roll, eftersom det inte är jag personligen som ska avgöra saken. Folk har röstat och detta blev resultatet. Gott så. Och att galan kanske var lite stappligt genomförd enligt vad folk har tyckt är väl också ganska förståeligt. Det var ju den allra första!

Så ja. Bloggar är enkla, ytliga, oviktiga. Det är liksom det som är pointen.

lördag 4 december 2010

Lördag med stadsrunda och kaffebesök

Inatt har jag sovit! Lade mig vid halv ett och sov till klockan elva. Som en ny människa klev jag upp imorse, utvilad och nöjd.

Har traskat på stan idag, och kom hem med två julklappar. Nu börjar jag ha mitt på det torra, ett par återstår ännu, men det är inga svåra grejer. Och det är bara fjärde december! Hur gott om tid som helst.


Hade dessutom besök idag. Ett sådant besök som innebär att man får trä på sådana här pyttiga saker när besöket ska gå hem. Minivantar!


Och så fick jag en blomma. I min absoluta favoritfärg - vit! Den passar perfekt! Tack snälla, och tack för att ni kom:)

fredag 3 december 2010

Hooked

Presterade igen en dyngdålig natt vad sömn beträffar, både kvalitet och kvantitet. Jag har sovit liiti men rokot. Började med att ligga och vrida mig i timtal, klockan blev både två och tre innan jag slumrade till i någon slags orolig halvsömn där jag drömde mardrömmar. Klockan fyra var jag vaken igen och fick börja om hela processen. Till sist hann jag somna, men då var det i princip dags att stiga upp. Trött som ett... som ett... (känner att jag börjar ha använt alla liknelser vid dethär laget) skrumpet fikon var det bara att kicka igång fredagen.

Men när jag väl hade trampat iväg till hospitalet - idag i bara några behagliga minusgrader - kom jag igång ordentligt. Har haft en varierande och händelserik dag, arbetsuppgifter ungefär från den ena ytterligheten till den andra, riktigt intressant. Efter att ha jobbat hela dagen, cyklat hem, mellanlandat en sväng, bytt om och dragit till gymmet en sväng för att sedan återvända hem började dock energin vara på minus. Var tvungen att ta igen mig på sofflocket en stund efter att ha petat i mig kvällsmaten.

Där efter tio började orken återvända, vilket kanske kan tyckas vara lite onödigt sent. Men jag fick energi till att packa in en julklapp, betala ett par räkningar, torka golven i hela lägenheten och pyssla omkring lite.


Och sorry, men jag kan inte hjälpa det. Jag har bara a thing for krokar. Det är systematikern, praktikern i mig som talar. Rejäla krokar på ställen där de behövs är bara toppen. Ett så otroligt enkelt sätt att göra en enorm skillnad mellan plotter och ordning. Dessutom är det snyggt. Nu har jag köpt dessa stora, stiliga saker som jag skruvade upp där jag har mina träningsgrejer, medan jag höll på och pysslade. Perfekta att hänga upp till exempel löparkläderna på.

torsdag 2 december 2010

Soffsurfing

Dygnet har för få timmar, som sagt. Inatt hann jag inte ens i säng innan det var dags att gå till jobbet. Innan min bloggläsande mor lägger kaffet i halsen över att jag inte sover tillräckligt, ska jag tillägga att även om jag aldrig gick till sängs igårkväll så sov jag ändå. På soffan. Som en liten bebis. Nedbäddad under täcket. Världens skönaste soffa!

Min första reaktion när jag vaknade på soffan klockan sex imorse var "Neeej! Jag missade en natt". Men när jag klev upp och gjorde mig iordning för arbetsdagen lättade besvikelsen. Det gick ju riktigt bra att slagga på couchen. Även om man eventuellt känner sig lite patetisk. Det är ju som att bli sur på sig själv och skicka sig själv för att sova på soffan. Det är ju sådant man ska göra med odrägliga karlar. Som till exempel har mage att tycka fel, eller att inte hålla med om exakt allt man säger. Då blir man soffskickad. På det sättet är det hemskt praktiskt att vara kvinna. Man har liksom den makten i sina händer.

Synd bara att jag hade bäddat ner mig med kudde och täcke igårkväll, annars hade jag haft en färdigbäddad säng på morgonen och därmed sparat någon minut. Tidseffektivitet, ni vet.

onsdag 1 december 2010

I-landsproblem

Känns som om dagen har för få timmar, låter det bekant? Jag sover för få timmar, jobbar hela dagen, pysslar med pappersarbete och praktiska grejer på kvällarna, somnar i soffan mitt i fixandet, vaknar, byter om, drar till gymmet. Hem, duscha, tvätta kläder... Till sist är klockan tusenfemhundraåttio och jag yrar i säng. Grinar illa när jag ser "tid till väckning"-informationen på telefonen, och inser att det för fan är alldeles för snart.

Som tur är trivs jag fortfarande toppen på praktiken. Senast idag blev jag alldeles salig när en terapi gick så vansinnigt bra. Vid dessa tillfällen tänker man att man hade kunnat rigga upp en kamera och spela in hela sessionen och sedan visa som en instruktionsfilm. Kunde kalla den "Den perfekta talterapeuten och den fantastiska klienten i det fulländade terapitillfället". Yes!

Men det är ändå en fullbokad tillvaro. Saker som att skriva ett enkelt mail måste skjutas upp med flera dagar för att jag inte har tid. När man måste lägga påminnelse på telefonen att man måste svara på en kompis' mail, då är det lite onödigt många saker på G samtidigt.

Ont i nacken har jag. Sitter och drar upp axlarna till öronen och biter ihop tänderna så käkarna blir alldeles ömma. Skulle behöva ett riktigt brak i ryggraden, där mitt emellan skulderbladen. Och några knäckningar i nacken. Och en rejäl fylla.

tisdag 30 november 2010

Så var det dags igen

GLÄÄGHHHLÖÖHMJÄÄ... Detta är inte ett träskmonster som långsamt och smärtsamt håller på att kvävas, även om det kanske låter så. Det är bara jag som försöker tala. Jag har nämligen ett smärre talhandikapp för tillfället. Praktiskt förvisso, med tanke på min utbildning. Man kunde ju utföra talterapi på sig själv. Fast nu är det inte riktigt ett sådant handikapp vi snackar. Detta har jag anskaffat helt själv.

Igårkväll bet jag mig nämligen i tungan. Å det kraftigaste. Det knastrade till och blodet strittade. Varför måste jag alltid överdriva när jag gör någonting? Kunde jag inte bara nagga lite gulligt i tungkanten och fortsätta som förr. Som när vanligt folk biter sig i tungan. Istället för att med makt försöka bita av min egen tunga. Typiskt Kronqvistsk överdrift. Jag har fått den egenskapen från pappa.

Så här går man omkring då. Med en svullen, lite sårig tungspets som känns som om den håller på att gå av. Och det kan jag säga er - att det inte är särskilt bekvämt att utföra RRRRiktigt pRRRRäktig och gRRRundlig RRRRR-terapi en halv eftermiddag med en ömmande tungspets. Ouch!

Den här höstens skador har alltså varit bland annat att skära upp handflatan med en saltströare (ärret syns ännu) och att bita sönder tungan. Vad ska vi ta näst? Slå ut en tand med en träspatel på jobbet? Eller kanske klämma fingrarna mellan några pussel? Råka sikta en stråle handsprit i ögat? Möjligheterna är o-ä-n-d-l-i-g-a, säger jag bara.

måndag 29 november 2010

Rödvin och Bert i Öja

I lördags var jag en sväng till Öja för att bland annat äta risgrynsgröt, paja på Sven och hänga upp gardiner. Mor strök och jag klättrade. Och som tur är har vi nu kommit över perioden då det måste vara hysteriska tomtar och glittriga stjärnor och fan och hans moster överallt. Julpynt är nämligen enligt mig så überfult så att jag får ont i ögonen. Om inte julpyntet består av stillsamma grankvistar, kanske några röda äpplen och lite tända ljus. Sådant är rätt trevligt. Prassliga glittergirlanger och sjutusen skrikiga porslinstomtar går bort. De gardiner som mor och jag hängde upp var vita, enkla, raka gardiner. Less is more.

Jag tiggde till mig lite rödvin att smutta på i soffan medan vi tittade på Bert. Rödvin, Bert och kölden som knäpper i knutarna. Kan man ha en bättre lillajulafton?

Efter en kväll i Öja börjar jag alltid småningom längta hem till mig. Det är trevligt på alla sätt och vis i stugan, men efter en stund börjar jag trampa och vill hem tillbaka. Det är väl ett gott tecken, att man får hemlängtan? Det måste ju betyda att man gillar sitt eget lilla hem väldigt mycket? Det gör i alla fall jag.

söndag 28 november 2010

Reindeer Spotting

Detta veckoslut har jag tittat på filmen Reindeer Spotting. Två gånger. Fy, vad den var obehaglig. Ledsam.

Reindeer Spotting är en dokumentärfilm som handlar om knarkare i Rovaniemi. En av personerna i ett knarkargäng har med sig en kamera och filmar en tid i deras liv. Egentligen är filmen väldigt enformig, för det enda de gör är att injicera knark, dricka öl och försöka få tag på pengar för att köpa mera knark. Och så sitter de hemma hos varandra i olika lägenheter och knarkar.

Huvudpersonen Jani verkar inte vara någon dum kille. Han är visserligen hög som ett hus i hela filmen, men det han sluddrar fram med halvslutna ögon är ingen bullshit (förutom att vart annat ord är vittu). Han är faktiskt en jävligt mogen 19-åring. Skulle säkert vara framgångsrik och företagsam om han sysslade med något annat än droger. För så hårt som han satsar på att skaffa pengar till droger jobbar nog inte många tonåringar. Hans "jobb" är visserligen att stjäla bilar och elektronik och sådant, men ändå. Om han skulle rikta den energin på någonting annat skulle han anses vara en dedikerad och duktig kille.

Jag tycker bara så otroligt synd om sådana där människor. Som på riktigt skulle ha ett sådant jävla potential, och på alla sätt verkar vara sympatiska och bra typer. Som den här Jani, han var ju hur gullig som helst, vilket särskilt märktes de stunder då han var lite mindre påtänd. Rolig, smart, munvig. Och så blir det bara till skit med honom. Kommer med största sannolikhet att åka in och ut på kåken hela sitt liv. Man blir ju ledsen.

fredag 26 november 2010

Kortkort. Eller snarare kortkortKORT!

Ikväll när jag cyklade hem från stan blåste det en inihelvete kall vind som förde med sig små ettriga snöflingor. Temperaturen hålls där kring tolv-tretton minusgrader och har så gjort de senaste dagarna. Det är rent ut sagt dyngkallt. Freezing.

Och vad möter jag på min väg? Jo, en brud i någonting som nog är den överlägset kortaste kjol jag någonsin sett. Eller kjol och kjol - det var mera ett bälte. Verkligen så kort att den nätt och jämt täckte trosorna, om hon nu hade några. Just exakt där... tja, ni vet... benen förenas, där började kjolen.

Och till det tunna, hudfärgade strumpbyxor och svarta pumps. Alltså hon såg ut att vara barbent i småsmå nätta skor. Promenerande någonstans. I minus tretton och iskall blåst. Kändes inte riktigt skönt.

torsdag 25 november 2010

Sena vanor

Hade grejer att göra igår, och när jag äntligen hade tid att börja på var klockan halv tio. Bara att hugga i då. Fast det blev sent. Och länge tog det. Fast jag fick hjälp så tog det tid. Klockan tickade på så att den till sist gick från att vara jättemycket till att vara väldigt, väldigt lite. Det är lite deppigt att ställa alarmet när "tid till väckning" börjar på fyra timmar.

Och jag har nog varit trött idag. Drack hiskeliga mängder kaffe, inledde med tre muggar direkt när jag kom till jobbet, och sedan matade jag på med jämna mellanrum. På eftermiddagen var jag rent ut sagt illamående när jag cyklade iväg på ett möte några kvarter bort.

En kall dag har det varit idag. Vacker på alla sätt och vis, med gnistrande frost och mycket snö, och en klar och vacker sol. Kändes mera som mars än november. Men kallt som attan, isande vindar som tränger genom märg och ben. För er som inte har märkt det så är det inte riktigt leggingsväder för tillfället. Låren bokstavligen domnar i kölden.

När jag kom hem drabbades jag av akut koma och slocknade på soffan under filten. Frusen och seg. Sov en lång stund innan jag slängde i en maskin kläder och drog ut på en kvällpromenix i ett vackert och mörkt Kokkola. Trots långkallingar och vindtäta kläder borrade sig den isande vinden genom tyget. En kylig runda blev det.


Efter en varm dusch och lite kvällsmat slängde jag mig ännu en sväng på soffan och sysslade med avkoppling mommo-style. Nämligen genom att sticka lite. Men till skillnad från mommo låg jag och kollade på Kumman kaa sådär parallellt med stickandet.

Nu ska jag bädda ner mig i mina lakan med komotiv och anse den här dagen avslutad. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Har för mig att det är Gunnar.

tisdag 23 november 2010

Finbesök

Ikväll har jag haft efterlängtat besök i Neristan. Vännen S och den här lilla skrotten kom och hälsade på. Skrotten var på mestadels bra humör och fyrade av världens gapflabb i köket. Mycket smittsamt skratt! Och jag har fortfarande lite dregelspår på armen efter att hon huserade i min famn.

Tack för besöket och välkommen igen. Och psst - om mamman och pappan är och julklappsshoppar här i stan vet ni vart ni får lämna in en Skrott för barnvaktning. Om ifall att man skulle vilja ha en stund på stan för sig själv. Bara som info:)

måndag 22 november 2010

Bla, bla, bla

Idag är en sådan där dag då jag inte har någonting att skriva. Det var måndagsmorgon och lite trögt att stiga upp. Det var lite snö som virvlade i luften när jag cyklade till sjukhuset. Det var full rulle med klienter hela dagen. Det var kutande på snabblunch eftersom alla kollegorna var på skolning och jag hade lovat att vakta telefonerna, eftersom talterapin har telefontid på måndagar.

Undrar förresten när man blir en van terapeut? Så där så att man kan hålla en terapi på rutin, utan att sitta med papper och penna och förbereda, planera, leta fram material eller tillverka övningar och ha minutschema. Det är inte ännu, i alla fall. Jag planerar varje terapi exakt, och blir lite besviken om någonting avviker från schemat. Det är både bra och dåligt, antar jag. Bra för att allt är planerat och effektivt, dåligt för att det blir mindre rum för att låta terapin leva och formas naturligt. Och så tar det mycket tid, dessutom.

Annat då. Jag har inte gjort särdeles mycket idag. Jobbat lite övertid för att jag hade lite att påta med på eftermiddagen. Sedan hem, tupplura på soffan och sedan trampa iväg till gymmet en sväng. Sedan hem, fixa kvällsmat... bla, bla, bla. Äh, ni vet. Det gamla vanliga.

söndag 21 november 2010

Punktknullaren

Finns det någonting jag stör mig på så är det särskrivning. Hur jävla svårt kan det vara att skriva ihop ord?! Det heter inte "idag har jag haft städ dag" eller "usch, jag fick en riktig host attack", det heter städdag och hostattack!

Eftersom jag tidigare har studerat på PF i Vasa (pscht!) händer det fortfarande då och då att jag får mail som är riktade till lärarstuderande. Ibland läser jag dem, bara för att jag skadeglatt ska få hånskratta åt sådant som "Alla ni som går Bildkonst 1 måste genast hämta era gipsfigurer ur förrådet, eftersom det börjar bli trångt om utrymme" eller "Gymnastikgrupp 3: vi skrinnar imorgon, köldgräns -15 grader" och liknande. Jag ser för min inre syn hur dessa stackare genast skyndar iväg för att hämta sina klumpiga gipsgubbar eller prickar in "skrinning kl. 16-18, Sandviksplanen" i sina kalendrar. Muahahaha!


Häromdagen fick jag detta mail från en lärarstuderande. Bara ämnesraden innehöll två språkfel i form av särskrivningar. Och detta är en person som antagligen kommer att undervisa folk i rättstavning framöver. Ser inte lovande ut.

Det är dags

Jaha, så det är dags igen. Ohjälpligen. De röda dagarna. Och nu syftar jag icke på de där av det hormonella slaget utan de där som innefattar tomtar, julgranspynt, glögg och annat rött. Och som får en och annan - icke jag - att gå upp i limningen av stress. Stress över stök, städning och bakande. Matlagning, handlande. Planerande, rusande fram och tillbaka.

Helt onödig stress, enligt mig. För säg mig: vore det nu så att en skrubb förblev ostädad eller ett visst småbröd obakat eller att man glömde att skicka en visst julkort - blir det inte lika mycket jul för det? Vad har egentligen minutiöst bonade golv med jesusbarnet att göra? Man kan ju undra.

Men för all del. Det som får det att rycka lite nervöst i ögonvrån den här tiden på året på även en sådan cool figur som mig är följande: julklapparna. För det är nu man ska komma på jättefyndiga saker att ge sina närmaste. Och missförstå mig inte nu - jag gillar att ge presenter. Jag tycker att det är ganska trevligt att packa in dem, klistra på etiketter och krulla presentband. Det är bara det att man ska komma på någonting att ge också. Man kan inte packa in luft och ge bort, hur fint paketet än är.

Egentligen borde man ju köpa samtliga julklappar redan under julrean, så att man inte behöver fundera på det mera sedan. Men så gör man ju inte. Istället trängs man med alla andra under november och december. Och kommer inte riktigt på någonting.

Personligen har jag bland annat följande personer i min målgrupp för mina gåvor: man 29 år, man 22 år och man 57 år. Värsta tänkbara, alltså. Karlar kan man ju inte köpa presenter åt. Det enda de behöver och vill ha är tekniska prylar på över 100€, och sådant har jag varken kunskap eller ekonomi för.


Men nu har jag i alla fall fått en början. Ett par klappar är inhandlade. Och inpackande. Processen fortsätter...

Äh...

Sökes: inspis att börja laga någon slags mat. Jag har ingen lust, ingen ork, och dessutom är jag inte ens hungrig. Inga idéer har jag heller. Vad vill jag ha? Vad ids jag laga? Det lider mot afton, och något slags krubb borde man väl få i sig. Om man bara skulle orka engagera sig.

Var är den där hushållerskan när man skulle behöva henne?!

lördag 20 november 2010

Fortare än kvickt

Idag använde jag cirka tre minuter till att:

a) bestämma mig för att jag nog skulle kunna hänga med på en öl ändå
b) springa ner till tvättstugan och hämta galgarna med rena kläder
c) dra den närmsta klänningen över huvudet
d) peta i håret och konstatera att det duger, samt borsta tänderna
e) hoppa i skorna, ta jackan i en hand och väskan i den andra och halsduken under armen
f) springa ut till den väntande bilen och hoppa in


Öl blev det förresten inte. Bättre upp. Efter en hård vecka på kontoret passade det alldeles ypperligt med lite vin. Ah. Rött vin och gott sällskap. Ah!

fredag 19 november 2010

torsdag 18 november 2010

Bä!

Det var lite kyligt imorse när jag trampade mot hospitalet. I skrivande stund är det nio minusgrader. Annars inga problem, det är perfekt cykelföre på fina, sandade trottoarer, men något kallt om häcken. Cykelsadlar är inte kända för att vara direkt värmealstrande sådär vintertid. Särskilt inte när man börjar morgonen med att skrapa bort rimfrost från sadeln och sedan applicerar sin lilla näpna rumpa på den. Då kan man utan att behöva tveka konstatera att cykelsadeln är i kyligare laget.


Jag tänker å det snaraste införskaffa en sådan här. Finns att köpas på Internet, men den måste ju finnas någonstans IRL också. Kanske Classe O kunde tänka sig att ha ett i sortimentet?

Drömmen vore ju ett sadelöverdrag med fårull som ytmaterial, och som fyllning vetekorn som man kan värma i mikron. Som en sådan där vetepåse man använder som smärtlindring. Tänk den feelingen - varm och ullig cykelsadel! Skulle kännas som att rida på sitt eget lilla får till jobbet!

God natt, måne


När jag var liten hade vi en sagobok som hette "Godnatt Måne". En riktig klassiker, en världsberömd sagobok som finns på en massa språk. Jag eelskade den boken. En väldigt simpel men fin bok. Med fridfulla, harmoniska bilder på ett rum där man önskar god natt åt olika saker; "God natt, vantarna på sin stång". Och så var det någonting med någon kattunge som lekte med ett nystan också. Jag undrar om den boken finns kvar i Öjan någonstans?

Här i Neristan funkar det lite enligt samma princip. Jag släcker ner i lägenheten och bara: "God natt, Neristan. God natt, lägenheten. God natt, mina gröna gardiner. God natt, soffan och filten. God natt, Internet".

Sedan är det: "God natt kvarteret, och grannen mittemot", och så kryper jag i säng och avslutar kvällen med att titta på lite MacGyver på laptopen.


Till sist är det: "God natt. MacGyver". Sedan sover jag gott.

onsdag 17 november 2010

Ny dag

Ny dag, nya lärdomar. Eller som grannen sa en morgon strax före halv åtta ute på gården (tänk den bredaste Kokkoladialekten som finns): "En ny dag med nya möjligheter. Elder va?!". Sedan skrockade han för sig själv och satte sig i bilen. Idag fick jag alltså igen göra nya grejer på jobbet, vilket samtidigt betyder att jag fick lära mig nya saker. Ah, en produktiv dag på praktiken!

Nu har den här kvinnan precis kommit hem och är rätt frusen trots att jag i vanlig ordning cyklade hem i rekordhastighet. Näst på agendan står följande: filt + soffa + efter-jobbet-vila. Sen ska det lyftas skrot. Jag längtar.

tisdag 16 november 2010

Gröitn


Finmiddag här i Neristan ikväll. Inte mindre än risgrynsgröt med äppelmos och kanel. Kittlar dödsskönt i kistan.

måndag 15 november 2010

Jag cyklar vidare...

Tänkte lite högt en gång att man eventuellt i något skede skulle kunna skaffa en bil. Egentligen vill jag inte ha någon bil. Jag gillar att cykla, och min fina gröna cykel funkar utmärkt som fordon i stadstrafik. Tror inte att jag skulle vinna en endaste minut på att åka bil till jobbet jämfört med att cykla.

Fördelar med att inte ha en bil är till exempel:
-inga bensinkostnader
-inget besiktigande
-ingen bilförsäkring
-ingenting som går sönder och blir jättedyrt att bygga
-inga rutor att skrapa
-ingen bilplats eller motorvärmare behövs
-inget parkeringspåtande i stan
-ingen repar lacken/slår sönder rutan/bryter sig in i bilen
-man behöver inte leta bilar, prova bilar, jämföra bilar och värst av allt: bestämma sig för en bil man ska köpa. Hu, beslut är det värsta som finns, ju. Dessutom kunde jag inte bry mig mindre om frågor som framhjulsdrift, bränsleåtgång, hur mycket medkörda bilar är. Vilket är sådant man måste grubbla över om man skulle gå i bilköpartankar.

Dessutom är jag ju cyklingen personifierad. Jag cyklar året runt i både snödrivor, storm och blixthalka. Inget stoppar mig. Och jag har en sjujävla fart under däcken.

Det som en bil kunde vara bra till, skulle i så fall vara att man å jobbets vägnar ibland bör ta sig några kilometer hit eller dit, och att det ibland störtregnar eller är -20 grader. Och att man ska ha material i form av lådor, boxar, kort och testväskor med sig. Ibland skulle det också vara trevligt att åka till Larsmo eller Jakobstad eller Kronoby och hälsa på folk man känner. Utan att behöva låna en bil av mamma eller pappa.

Som sagt så knystade jag någonting om dessa eventuella fördelar en gång, vilket har fått min far att noggrannt sitta och surfa runt på bilförsäljningssajter. Och som av en händelse kliva in på en och annan bilfirma när han "ändå körde förbi". Jag försökte fråga om det var han som hade bilfeber, men det förnekade han bestämt. Enbart av omtanke är han plötsligt jätteintresserad av allt som har med fordon att göra. "Vem har slängt Ykköset?! Det finns ju bilar i den!".

Imorse ringde min far klockan 07.20, och som av en händelse delgav att han hade sett en intressant bil som "man skulle kunna vara intresserad av... om man söker en bil, alltså".

söndag 14 november 2010

Lika som bär

På farsdagsvisit i Öjan för tillfället. Här, där Internet är snabbt som blixten, måste man såklart passa på att titta på lite Lyxfällan på tv3 Play. Eh, ja... förutom att dricka kaffe med far, såklart.



Till exempel kan man fascineras det här avsnittet med Vanita som bränner 35 papp i månaden på handväskor, skor och lyxiga klubbar. Och är arbetslös. En ganska intressant ekvation, kan man säga.


Det som slog mig direkt var att hon påminner alldeles väldigt mycket om en viss annan person.


Skrikkärringar

Förutom att det förekom skrikande ungar igår så förekom det också skrikande kärringar. De bästa skrikkärringarna man kan tänka sig, för vi hade en liten logopediträff i Vasa igår. De österbottniska logo06:orna samlades hemma hos Närpes för att laga mat och framförallt prata. Eller skrika och skratta, som det oftast blir. Den som skriker högst får ett fint pris! Eller det skulle man i alla fall tro, så som alla anstänger sig.

Jag körde via Världens Lyckligaste Stad (eller Nykarleby som det också kallas) påväg mot Vasa och plockade upp en av klassflickorna, och sedan åkte vi vidare söderut. I ett ruskigt väder. Snöslask, yrande flingor, mörker och älgjaktstider. Ungefär halvvägs var vägen avstängd och med en liten klump i magen blev vi dirigerade av brandmän som stod och viftade mellan de blinkande blåljusen. Tror vi räknade till fyra eller fem ambulanser, en polisbil och en brandbil. Och i diket en minibuss på tak. Hu. Som tur hade alla klarat sig levande ur olyckan.


Nåja, färden till Vasa gick bra, det dåliga föret till trots. Roligt att träffa flickorna igen, och lasagnen som vi svängde ihop blev jättegod. Så god att jag knappt hann få den på bild.

Närpes' bror tittade in en sväng, och gjorde det som bröder gör bäst. Alltså låg på soffan och kläckte ur sig oväsentligeheter en stund innan han drog vidare. Som sig bör, alltså:)


Kaffe på maten som det ska vara. Värdinnan skötte sig utmärkt!

Det blev så trevliga diskussioner att det blev ganska sent innan vi drog iväg hemåt. Eller inte sent i sig själv, men med tanke på sträckan och föret så är allt efter mörkrets inbrott ganska sent. Också på väg hem låg en bil i diket, men jag hölls på vägen ända till Kokkola.


Stannade till Nykaabi igen och släppte av klasskompis E (oartigt hade det ju varit annars, det är långt att gå ända från Kokkola...). Såhär fint var det nere vid ån vid kyrkan. Eftersom det alltså är Nykarleby så var det knäpptyst, inte en själ i rörelse.

Så att en sådan dag. Tack, fina logoflickorna för kvällen. Ni är välkomna till Kokkola någon dag också!

Trångt och upptrissat

Piiuh! Intensiv dag igår, trots att det var lördag, och alltså ledigt för oss som jobbar på kontor (gör v-tecknet och diverse segergester för mig själv). Inledde dagen med ärenden på stan, och nu nalkas den här förbannade jävla tiden på året då det är så satans mycket folk överallt. Det är ett helvete. Jag hatar folk som trängs, och folk som står ivägen. Och överlag om det är för många människor på för få kvadratmeter.

Igår var till exempel helvetet löst i Clas Ohlsson. Människor överallt, och värst av allt - skrikiga ungar. Speciellt två irriterande saker som sprang omkring planlöst och lekte tafatt mellan hyllorna och tjöt av skratt.Under hela tiden jag var inne i butiken rusade de runt, skrek åt varandra, skrattade och knuffade till folk under sin lek.

Vafaan?! Jag förstår att fyra-femåringar gärna springer runt och leker, men då ska mamma eller pappa sätta stopp, och säga att såhär gör man inte. Man har inte rätt att tyrannisera sin omgivning, omgivningen har inte skyldighet att bli tyranniserad. Men mamma och pappa går stillsamt runt och plockar i julpynt och elektronik, medan ungarna röjer runt. Ungarna var så upptrissade att de talade i skrikande ton åt varandra "JEREEEE! TUU KATTOMAAN! JEREEE, JEREEE, JEREEE!!!".

Gaaaah!

fredag 12 november 2010

Sovmorgon!

Den här veckan har jag haft alldeles extremt svårt att stiga upp på morgnarna. Jag gillar ju mitt jobb (jajaja, praktik då, men när man donar på kontor åtta till fyra tycker jag att det är förvillande likt ett jobb). Veckan i övrigt har gått i raketfart, men just de där morgnarna... just där lite före klockan sju - de har varit nästan fysiskt smärtsamt sega. Därför kan jag nu meddela att jag imorgon kommer att avnjuta en alldeles väldigt skön sovmorgon. Ah!

På tal om sova: om någon känner för att köpa mig en julklapp så behöver jag lakan. Snygga lakan gillar jag. Gärna randiga eller annars snyggt mönstrade. Kanske retromotiv? Gröna, bruna, beige, röda... Mmm, lakan...

Bild: http://gladjeamnen.blogg.se/images/2010/pslakan-av-orla-kiely-via-frank-form_69490887.jpg

torsdag 11 november 2010

Tammefan...

Det är torsdag kväll. Det vet man ju vad det betyder. Att det är fredag imorgon. Fredag igen! Undrar vad som riktigt har hänt med tideräkningen i modern tid, när det enda som finns är fredagar.

Man borde ju vidta några slags åtgärder för att stoppa det här. Det kan ju inte vara fredag jämt. Väl? Blir ju himla orättvist för dem som vill ha någonting gjort på säg - en onsdag. Och så blixtrar den dagen förbi på en nanosekund.

tisdag 9 november 2010

Andra inhemska

Jag får tala så mycket finska jag vill på dagarna. Det ser jag som en fördel. Antagligen ser jag ganska fånig ut när jag sitter med på möten och spänner ögonen i folk och aktivt anstränger mig för att uppfatta varje ord. Jag menar, jag förstår ju finska. Men till exempel ett vårdteam diskuterar ganska ytligt sådant som jag inte är insatt i, så jag måste parallellt med lyssnandet försöka knyta ihop trådar till en bakgrundshelhet. Därför sitter jag och tittar stint på den som talar och processerar vad som sägs. Med full koncentration.

Därför blir jag så glad över småsaker. Som att jag häromdagen skrev mitt första konsultaatiopyyntö och visade det åt handledaren innan jag sände iväg det. Hon ögnade igenom och bara: "Jo, det är okej".

Eller att en talterapeut igår frågade vilken av mina föräldrar som var svensk och vilken som var finsk, och jag fick svara att båda är svenska.

Men idag satt jag på kafferasten tillsammans med kollegorna, och av någon outgrundlig anledning tog jag upp ämnet "okvalificerade tandskötare inom privata sektorn". Kände i det läget att jag eventuellt tagit en större tugga än jag kunde svälja. Imorgon ska jag nog välja ett annat ämne att briljera inom. Typ "minun lempiruokani". Borde skriva upp lite stödord redan ikväll.

Tänt var det här! Inte.

Jaha. Jag köpte en ytterst enkel basic-lampa för att ha i mitt lilla kontor. Jag saknar nämligen fortfarande ett par taklampor, och såhär års är det lite mörkt att leva i skenet av mobiltelefondisplayen.


Så cyklar man hem i beckmörkret med sin lilla lampa, öppnar lådan och halar ut en bruksanvisning som borde delas in i Gamla och Nya Testamentet baserat på dess omfattning. Menåååååh..! Jag vill bara ha en vanlig jävla lampa som har följande bruksanvisning: a) häng upp b) tänd. Så fungerade inte den här lampan. Tydligen.

måndag 8 november 2010

Hej, logo-medstuderanden

Alla ni som studerar/har studerat logopedi håller säkert med om följande. Att det skär litegrann i ens hjärta under de där terapisituationerna då man önskar att man kunde vifta med sitt trollspö och ta bort det som är skadat och lägga till det som fattas. När man får upprepa många gånger det som vi har fått lära oss i skolan; "Jag vet att du vet". Ändå kan man inte det. Sådant är ganska ledsamt.

söndag 7 november 2010

:(

Har gått runt och varit småförbannad hela helgen. Över småsaker. Irritationen kulminerade här ikväll, och jag fräste ganska elakt i telefon. Fast egentligen är jag inte så arg. Jag är mest leid. På mig själv och på allt som rör mig. Existensen som sådan, för att precisera.
http://images.halloweencostumes.org/hippie-afro-wig.jpg

Nu har jag hur som helst tvinnat upp mitt fuktiga hår på sådana där skumgummikorvar. Med förhoppningen att bli lockig och ljuv tills imorgon. Lockar ger nämligen en blid och vänlig framtoning (eller hysterisk krullfreak, endera) och man sprider positivitet omkring mig. Alltid lurar jag väl någon.

Det som är trevligt är att jag imorgon klockan åtta kliver in på Världens Bästa Arbetsplats och inleder en ny vecka. Ska fokusera på det istället.

Gevalia

Igår, just exakt när jag tänkte bädda ner mig med täcke och allt i soffan framför tv:n (jag hade redan råkat somna lite, fast klockan bara var lite över tio...), och somna till något jättedåligt program och tycka lite synd om mig själv - då ringde telefonen och jag fick oväntat besök. Det var bara att dra på sig strumporna tillbaka, för jag hade precis hunnit ta av mig dem, och gå ner och öppna.

Det resulterade i ett par koppar kaffe, diskussioner om bland annat hamstrar, invatoaletter, kommunpolitiker, det där materialet som man gjuter av tänder med och Wikipedia. Och 4chan. Och gräsrökeri. Och rooiboste. Och annat livsviktigt.

Idag har jag sovit nästan hela dagen, med paus för MacGyver och kaffe. Söndag 2.0, kallas det. Och nu ska jag ut i friska luften en sväng. Hej!

lördag 6 november 2010

Krokar


Jag skulle skruva upp några krokar idag. Det var jättejobbigt. Det är så himla jobbigt det här med att bygga på egen hand, pust! Ständigt riskerar man att få partiklar i ögonen så sminket rinner, eller så bryter man en nagel, yäk. Jag ba: "Men ååååh! Varför passar inte den här skruvmejseln?!".

Harri Kirvesniemi


Svängde som sagt via Öjan igår när jag hade lånat bilen klart. Där hittade jag en mycket ynklig Sven som såg ledsen ut. Stackarn hade varit ute och blivit rejält biten eller skadad av någonting. Ena örat var upprivet och katten var allmänt skranglig. Gick och hängde med huvudet åt ena sidan. Tänk Harri Kirvesniemi i något segt motlut. Han låg som en liten trasa i famnen när jag drack kaffe i soffan. Stackars fjutt.

Trött som en hackad lök

Sovit för få timmar inatt. Vaknat lite för sent, brådis till jobbet (i regn), trixat med en massa saker samtidigt på jobbet, cyklat hem (i raketfart). Byta om, cykla till gymmet, träna, springa via butiken och cykla hem tillbaka. Hämta bilen jag skulle låna.

Duscha, kränga på mig kläderna, laga mat och äta. Ta ut soporna på väg ut till bilen. Köra till Kronoby på ett ärende i beckmörkret på helt okända vägar. Köra bilen till Öja. Där blev det pit-stop och en kaffepaus. Sedan få skjuts av bror tillbaka hem till Neristan. Klockan är då 00.23. Ramlar in genom dörren.

Är det okej att känna sig lite trött och sliten? Ska nog börja lägga huvudet på kudden småningom. Om jag bara orkade med hela den där ta-bort-sängtäcket-borsta-tänderna-klä-av-mig-grejen.

fredag 5 november 2010

Fredag. IGEN!

Men herregud, det är fredag. Igen! Jag måste nog börja ställa mig i kö till något ålderdomshem snart, med den här takten på livet. Det går på riktigt så snabbt att jag knappt hinner blinka. Måndag-tisdag är oftast så fullbokade dagar att det går som på räls. Hem och sova emellan bara. Onsdag och torsdag är lugnare, men redan på torsdag är det ju närapå-fredag.

Fredagarna går i ett huj. Jag ordnade med en massa grejer idag mellan klienterna, och plötsligt insåg jag att jag måste skynda mig iväg till matsalen innan man slutar servera lunch. Knappt hade jag svalt den sista tuggan rödbetstärningar innan jag fick slänga väskan i cykelkorgen och trampa hem.

Jag har märkt att jag rekordcyklar hem dessutom. Full fart på pedalerna nedför sjukhusbacken och sedan raketfart hem. Varför har jag ingen aning om. Det är ju inte precis så att det skulle vara bråttom någonstans. Jag är bara uppe i varv.

onsdag 3 november 2010

Det kan ju bara vara bra!


Stort paket. Eller kanske brev då, men ändå. Ett STORT! Det har hittills i mitt liv betytt t.ex. ett dockhus. För ganska många år sedan. Spenniz, som Smulan skulle ha sagt:)

tisdag 2 november 2010

Mitt nya, organiserade liv - del 89

Håhå. Har suttit och krigat med en massa papper ikväll. Okej, så jag har väl aldrig varit sådär minutiöst noggrann med pappersvändande någonsin. Har nog skubbat iväg till skattebyrån för att hämta ut ett skattekort sådär... varje år, för att jag alltid slarvar bort det som kommer på posten. Händer att jag får någon betalningspåminnelse någon gång, och när man verkligen behöver ett arbetsintyg så hittar jag det aldrig. Det finns nog någonstans, men jag vet aldrig var. De dyker upp då och då. Dålig ordning, jag vet.

Men. I och med flytten från Åbo, sommaren som av olika orsaker innebar att jag bodde i Öja och ytterligare en flytt till Kokkola har jag helt tappat greppet om allt som har med Viktiga Papper att göra. Räkningar kommer då och då på posten, stämpeln visar att de har varit i Öja eller i Åbo och vänt, och ofta är de försenade. Nej, skärpning! Jag som är en Vuxen Kvinna och Jobbar På Kontor kan ju inte härja hur som helst.


Alltså har jag ikväll letat fram alla papper som klassas som viktiga: räkningar, intyg och specifikationer, skattekort och kontoutdrag. Sorterat och lagt i ordning.


Systematik. Sys-te-ma-tik! Ah!


Och de papper som är färdigbehandlade och ska sparas sorteras i den här mappen, märkt med lämplig text. Med mellanblad. Hörde ni?

Tröstlöst


När det enda man har i matväg är en förpackning alldeles väldigt djupfryst maletkött.


Ska bara ha en liten bit, och har ingen lust att steka hela paketet. Detta är ett resultat av de få gångerna jag inte orkar dela upp färsen innan jag fryser ner den. Om jag tinar allt måste jag steka allt. Så nu väntar jag att det ska gå från att bli okrossbart till så pass genomträngligt att jag kan karva loss en bit.

Tråkigt. Och hungrigt.