fredag 26 december 2008

Bortskämd, del 2

Jag måste bara visa en julklapp till, nämligen den jag fick av min bror. Nu undrar jag hur pass begåvade tonårspojkar brukar vara att köpa presenter så där överlag. Jag har för mig att det brukar röra sig om ganska tafatta, om än rörande klumpiga, misslyckade försök. Inte när det gäller min bror, kan jag konstatera efter att han öppnat julklappen från honom i förrgår.


Titta här, mina kvinnliga läsare. Min 19-åriga bror har till sin storasyster köpt en vrålsnygg marimekkopenal att använda i skolan, och ett fint kaffe med tiramisusmak - jag som älskar kaffe! Precis sådana saker jag blir glad över! Är han inte duktig?:)

torsdag 25 december 2008

Bortskämd


Och hur bortskämd är inte jag, som vid 24 års ålder får en så här fin julklapp av min mamma och min pappa! Jag hade ju önskat mig en halsduk (vilket jag också fick).

De som har följt min blogg vet också vilka problem jag har med min nuvarande cykel, om man nu ens kan kalla den det. Den jag fick när jag var åtta år, och som ger mig mera problem än nytta med sina fel. För en som behöver sin cykel många gånger varje dag innebär detta ett problem. Men ändå...

Bra, bättre... en cykel!:D

Julen i bilder

Som vanligt följde denna års julafton ganska exakt tidigare års mall. Det var jobb på förmiddagen, vilket jag har gjort i flera års tid nu. Det är trevligt att jobba på julafton, alla är så trevliga och det är så mysig stämning. Julbord på eftermiddagen, efter att faster Anita anlänt som brukligt. Bröderna stack iväg på julgubbskeikka som vanligt.


Vi drack kaffe och åt den nya kakan mor hade svängt ihop, efter att ha slängt den första satsen längs golvet.

Vi tog lite konjak framför tv:n.

Julgubben fick sig en välförtjänt öl efter en svettig runda i byn.


Framåt kvällen delade vi ut julklapparna under granen. Vi var alla nöjda över våra stocksaxar (storebror), marimekkopenaler (jag), tröjor (pappa) och badrockar (lillebror). Allra nöjdast tror jag ändå mamma var, som fick...


...två kattungar!

Här tassar de små, svarta killarna omkring och undersöker stället. Imorse satt den ena och pep hjärtskärande utanför min sovrumsdörr, och hoppade upp i sängen med mig när jag släppte in honom. Jag lyfte ner honom två gånger, men han hoppade upp tillbaka. Sedan följde han mig som en skugga, till och med in på muggen. När jag låg på rygg och tittade på tv låg båda två och sov på min mage. Vi har två bebisar här:)

onsdag 24 december 2008

Heimgååln

Jaa-a, friden börjar sänka sig här i heimgååln. Inte för att julstöket hör till de stressigare i detta hushåll. Det brukar gå lugnt till, inga överdrivenheter.

Idag har jag, eftersom jag var ensam hemma och resten av familjen hade arbetsdag, skött om städningen. Det är en stor heimgåål man är född i, och det tar sin lilla tid att dra igenom den. Men hela huset blev dammsuget, dammtorkat och trimmat. Skurade muggen och kastade ut alla mattor. Plockade och ordnade, och framåt eftermiddagen tills de andra kom hem var det klart.


När pappa kom hem tog han in granen som fått stå i källaren för att snön skulle smälta bort. Så här ser årets gran ut! Den är rejält stor, men det krävs i ett stort vardagsrum. Tät, mörkgrön och mäktig är nyckelorden för familjen Kronqvists gran. Observera karahyllon i bakgrunden, ett arv från fammo och faffas. I samma veva tog jag en löprunda i ett snöigt Öja. Det var fint men ganska mörkt, och jag aktade mig noga för att vricka fötterna när jag skubbade hem längs Dorisas veijin som varken är belyst eller plogad.

Tog en liten butiksrunda ännu på kvällen. Det var mycket folk, bra mycket mera är normalt, men inte direkt hysteri. Folk håller sig ganska lugna, men det var lustigt att se en del karar med någonting vilt i blicken stå och plocka i parfymhyllan på Cittari. Sista-minuten-present åt frugan?:)


Ikväll höll det på att bli en smärre kris i fabriken. Jag skulle nämligen dekorera pepparkakshuset jag satte ihop igår. Och så misslyckas glasyren! AARRGGH! Den blev rinnig och bedrövlig, fast den kändes tjock och kompakt. Jag blev arg och slängde den för att göra en ny sats - för att märka att pudersockret var slut! Min mors äventyr med sin kaka förra veckan hade slukat mera pudersocker än beräknat, eftersom hon tvingades göra en ny. Och klockan var tio före nio kvällen före julafton. Som tur är har jag en snäll pappa och en närbutik i Bosund. Pappa ryckte ut, och jag kunde färdigställa mitt lilla hus.


Förresten - vet ni hur lussekatter ser ut? Jag menar riktiga lusseKATTER! Dessa har min mamma bakat. Sorgen efter hennes Hjalmar som blev överkörd i höstas tar sig uttryck på många olika sätt. Vissa gråter, vissa vandrar i skog och mark - mamma bakar katter.

tisdag 23 december 2008

Julen 2006

Eftersom jag under flera år hade en blogg på en annan plats innan jag bloggade här, finns det många skriverier som mina blogger-läsare inte har sett. Jag har därför lovat att klistra in lite gamla texter från den gamla bloggen, när jag tycker att det är lämpligt. Idag, dan före dopparedan tycker jag att den här texten passar. Den är skriven dagen efter julafton 2006, alltså för två år sedan. Varsågoda!

"Som vi alltid har gjort"

Julen i år följde tidigare års traditioner till punkt och pricka. På förmiddagen bultade det kraftigt på ytterdörren, varpå farbror Bengt hoade "Finns det några snälla barn här?" och därefter skrattade högt åt sin egen vitsighet i två minuter och sju sekunder. Jag har upplevt samma fenomen under 22 julförmiddagar, så jag var inte lika sprudlande munter. Så länge jag var mellan 4 och 9 år, var jag alltid fullständigt övertygad om att jultomten kom extra tidigt i år, och rusade därmed överlycklig för att öppna dörren för tomten. Som alltså aldrig var där. Barn är lättlurade.

Klockan tre bänkade sig familjen Kronqvist runt julbordet för att börja häva in skinka, sillsallad, leverpastej, köttbullar och annat smått och gott. Mor påpekade fyra gånger under måltiden att "det finns morots- och kålrotslåda" och upplyste noga alla som inte hade tagit av dem att de... inte hade tagit något av lådorna än. Det hör till. Det hör även till att sucka högt och himla med ögonen, samt att säga "jag är [här sätter man in sin aktuella ålder, för min del var det i år 22] år gammal, jag kan själv bestämma vad jag vill äta".

Halv fyra är första rätten, plockmat och skinka, avklarad, och det blir att fylla på det eventuella tomrummet i magen medelst lutfisk och vitsås. Detta är min lillebror Jollys favoriträtt. Inte lutfisk, men VITSÅS. Han suckar av välbehag, ty det är 364 dagar sedan han sist fått avnjuta denna anrättning. Varje år funderar vi över om vi ska hyra in en cementblandare att fylla med vitsås, som Jolly får ha bredvid sin plats så att det säkert ska räcka till.

Samtidigt berättar far om hur det var när han var liten och följde med faffa och la lutfisken i blöt i en vak för jul. På Anna-dagen skulle lutfisken blötas. Det vet jag nu, efter att ha hört storyn 22 gånger. I år var hans historieberättande en extended version, till bonusmaterialet hörde en story om när fammo hade tillagat julskinkan i en alltför het bakugn efter brödbaket, och möttes av en pöl med smält skinka på julaftons morgon när hon kom för att ta ut köttet. Den julen fälldes några tårar över den förstörda julmaten:(

Klockan fyra sparkar Kalle Anka igång tv-julfirandet på allvar. Just HÄR kommer pappa varje år på att i hans barndom hade man som princip att inte titta på tv på hela julen, och att denna tradition bör följas. Följaktligen sätter sig pappa varje år framför öppna spisen och tittar krampaktigt på de glödande vedträna, medan vi andra frossar i Robin Hood, Tjuren Ferdinand och Piff och Puff. Tilläggas bör att spisen befinner sig ett fåtal meter ifrån tv-soffan, så pappa måste noggrannt titta IN I brasan för att inte i misstag se tv:n i ögonvrån och därmed bryta sina traditioner. Det lustiga är att Karl Bertil Jonssons Jul, som sänds senare på kvällen, alldeles självklart ingår i även pappas jultraditioner, så att titta på tv just då är helt lagligt...

Runt klockan nio delar far i huset ut de prasslande paketen som legat under granen, och den långa öppningsprocessen börjar. Ett paket i taget öppnas, och man går "laget runt". På så vis får vi processen att räcka till sent på kvällen.

Det är julen hos oss det.

Dan före dan före... eller något

Idag började jag dagen med att agera limpvakt vid ugnen. Min mor höll nämligen på med Stora Julbaket, vilket innefattar en alldeles lämplig mängd bröd. Fyra. Vad man ska med adertontusen rågbrödskakor till när man är fem skallar i ett hushåll över jul vet jag inte. Ändock har sådana bak förekommit under detta tak när jag var liten.

Min pappa tyckte nämligen att det var himla pittoreskt att baka våldsamma mängder bröd i Stora Bakugnen i källaren. Istället för plåt som underlag för bröden att jäsa på användes till exempel gamla nedskruvade dörrar, vill jag minnas. En ofantlig massa bröd blev det. Ganska torra och smaklösa, men är det Stora Julbaket så är det, tänkte högst antagligen min far med han gnagde på de sega brödkantarna ända till midsommar.

Numera har far blivit nedröstad vad gäller Stora Julbaket. Mors fyra limpor med russin i passar så mycket bättre. Och är jävligt mycket godare också. Allt detta tänkte jag på när jag plikttroget satt och säkerställde att den bruna ytan på bröden inte blev svart, och kände den underbara doften av mors bak. Underbart doftade det nämligen. På julafton ska det bli gott med mammas limpa!

Jag har även besökt två trevliga damer idag. Den ena satt prydligt i soffan, agerade diskussionspartner och bjöd på kaffe. Den andra klättrade i soffan, tuggade på ljusstakar och kameraladdare, imponerade med att uttala autentiska pruttljud, rev ner böcker ur bokhyllan, lekte akrobat på en roddmaskin och bestämde sig helt plötsligt för att bajsa i allsköns ro. Men jag tycker om dem båda två, trots att de beter sig lite olika.

Det snöar! Hade kommit ganska mycket redan inatt, och det har fortsatt under dagen. Jag var seg och trött när jag kom hem från mitt besök. Slog mig ner i soffan i ett nästan mörkt vardagsrum, åt en banan och drack en mugg glögg och fick lite ny energi. Hann till exempel med att klistra ihop mitt pepparkakshus med smält socker. Det ska stå över natten och bli riktigt stadigt, imorgon ska det få glasyr på sig.

Efter att ha pysslat på här hela kvällen, kändes det plötsligt som om jag hade lite extra spring i benen, så trots att det var sent - "Björnes Magasin ha sluuta fö laang sedan!", som man säger i Närpes - drog jag på mig löparstassen och gjorde en kvällsrunda. Det var bedrövligt väder, snön yrde omkring och vinden pinade ordentligt. När jag sprang över broarna piskade vassa snöflingor i ansiktet, och blåsten ylade och ven utifrån havet. Riktigt overklig, spöklik känsla att springa där ute i mörkret. Jag såg kanske en bil på hela rundan, annars folktomt. Men en helt okej kvällslänk.

söndag 21 december 2008

Så här gör man saker bra och mindre bra


I fredags fick jag en släng av Maja-pysslar-febern, och bestämde mig för att inhandla pysselverk för att kunna sitta och vara kreativ. Följaktligen blev det glaserande av pepparkakor och till det - som sig bör när konstnärer jobbar - en konjak. Oslagbar kombination. Och det är kul att spritsa glasyr! Inte för kul, dock. Jag slutade med konjaken innan dess.


Min mor gjorde mindre bra saker. Som till exempel att tävla i grenen "kast med liten ugnsplåt". Det som var lite tråkigt i sammanhanget var att plåten hade en chokladkaka med smörkräm på sig vid tillfället. Mamma snavade och begravde ansiktet i kakan, och smorde därefter ut den över golvet, vilket resulterade att det som skulle ha blivit Lyxbitar blev - "Olycksbitar". Ett nytt, revolutionerande bakverk. Originellt utseende, onekligen.


Och för er kvinnor som vill skola en karl att plocka undan från köksbordet kan jag visa hur man kan göra för att diskret påvisa de förmål som inte ska stå på bordet. Man kan exempelvis rada dem i en stram linje, skrämmande nära bordskanten. Såhär.

fredag 19 december 2008

Rugg

Fiifaa-an vilket ruggigt väder det är här uppe i vackra Österbotten! Jag har ingen inspiration som helst att dra ut och springa, skida och syssla med allehanda andra aktiviteter. Vilket ju egentligen skulle passa som gjutet, nu när man befinner sig någon annanstan än mitt inne i en svettig stad.

Igår försökte jag skida lite, men urk. Gud vad jag är glad att jag inte tävlar, så att man verkligen måste nöta runt på elljusspår i slasket. Igår var det bara klakan, vilket är dialektalt för blankis. Sådant där riktigt bryta-lårbenshalsen-före. Det blev bara en liten runda innan jag fick leidon och kastade skidorna i bilen igen.

Idag segade jag mig ut på en dålig länk i dåligt väder. Jag hade leidon redan när jag knöt löpskorna, men tvingade mig iväg ändå. Det var halt, vått och grått, och klockan närmade sig två på eftermiddagen, vilket i den här delen av landet innebär att det skymmer igen. Ruggigt.

torsdag 18 december 2008

Degraderad

Bah! Efter att ha varit en synnerligen Mogen, Självständig och Vuxen Dam, som har sitt eget hushålle (citat Lotta på Bråkmakargatan) i Åbo, har jag nu degraderats till att vara Maja, 11 år i Öja.


I natt har jag sovit i den här lilla saken, precis som jag gjorde som liten. Vid ett tillfälle hade den två Tom&Jerry-klistermärken på gavlarna, men de är numera borta. Jag visste knappt var jag var när jag vaknade.


En titt i bokhyllan hos Maja, 11 år avslöjar dessutom litteratur av högsta rang. Tvillingarna-böckerna står kvar. Jag äger inte så där värst många, har visserligen några till någon annastans, men de verkliga mängderna lånade jag på biblioteket. Tvillingarna, tvillingarna, tvillingarna.

Det är ganska cool att vara Maja, 11 år. Dock klarar jag inte längre av svensk tv, det är alldeles gräsligt. Försökte titta lite på tv4 igår, men det gör ju ont i ögonen! Allt är överdrivet, överspelat och så förbannat mysigt och snuttigt och puttenuttigt. Svensk tv suger! I Åbo har vi ingen dylik dynga. Tacka vet jag Nelonen, Subben och så The Hills på MTV, såklart.

Den där presentationen

Just det ja. Det blir så himmelens glest här nu igen.

I torsdags hade vi alltså vår sedan länge omtalade posterpresentation. Äntligen ett slut på detta stressmoment som vi pynjat med hela jävla hösten. Efter de sista effektiva dagarna, då vi kommit hem alltför sent från skolan (missade Salkkarit flera dagar i rad, herregud. Och nu när Iiris har återuppstått från det döda och Noora fick missfall och stack till Afrika, och Jenni och Ossi gifte sig i misstag och allt! Och är det Eero som är pappan, eller har kantänka hans onde tvillingbror Aaro varit framme igen. Han har ju både dött och återuppstått i flera omgångar, så det vore ju inte så förvånande) fick vi till sist sammanställt vår poster. Var tvungen att muta flickorna med glögg den sista, sena kvällen i skolan för att de inte skulle bli alltför gnälliga;)

Hur som haver. På torsdag kväll ställde alla upp sig vid sina posters för att presentera sina projekt. Vanligtvis får man tre minuter tid, men eftersom vi var fyra pers fick vi en extra minut ifall det skulle behövas. Jag måste säga att jag kände mig förvånansvärt lugn att stå där och prata. Jag som annars har Rampfeber 2.0 och hatar att tala inför folk. Nu kändes det tryggt.


Med lov av flickorna visar jag härmed vår fina poster. Lite svårt att se hur stor den är, men kanske dryga metern på bredden i alla fall. Uj, uj, vad det kändes bra att ha det över! När vi var klara fick vi står en stund vid våra posters medan folk traskade runt och frågade frågor, och sippa lite bål, som det alltid bjuds vid posterpresentationstillfällena. Jag nöjde mig dock med ett glas innan själva presentationen. Att uttala The Renfrew Language Scales Word Finding Vocabulary Test kräver en spiknykter tunga!


Som pricken över i:et, slutkläm på forskningsprojektet och avslutning på höstterminen (eller perios 2 som det ju heter eftersom vi inte går i lågstadiet längre) gick hela klassen ner på stan och åt middag på en mycket trevlig restaurang. Klasskompis J hade bokat bord redan tidigare, och alla var med. God mat, gott vin, gott sällskap. Ett bra sätt att sätta punkt för en arbetsdryg höst.

måndag 15 december 2008

Så kan det gå

Det som skulle bli en stillsam kväll med lördagsgodis ("kommer det någon film på tv ikväll?") blev istället till korkad flaska rödtjut, "provsmakning" av konjak, stortaxi via Gränibyiji och grillkåta med kalja och nokipannukahvit till Konsta och mera kalja. Blev dessutom både snapsbjuden och uppbjuden, så man kan väl kalla det en lyckad kväll?

Hemresan kommenterar jag inte desto vidare. Det blev en alternativ historia, men alla kom sist och slutligen hem dit de skulle, med några pauser för reflektioner under resan. Som brud har man dessutom fördelen att kunna avstyra ett slagsmål genom att helt enkelt tränga sig mitt emellan de stridande och hålla sig kvar där. Folk brukar inte vilja slåss när det är en flicka inblandad. Är man av manligt kön brukar det ha motsatt effekt - då är det plötsligt en till inblandad i matchen.

Söndagen blev av naturliga orsaker ganska lam. Strax före tio på kvällen påtades lite mat ihop, och sedan var det väl piss-å-ga-ligg. Tittade lite på ett program om Britney Spears igårkväll också. Hon är nog inte så dum som de flesta tror. Men hon har så ledsna ögon, den flickan:(

onsdag 10 december 2008

Världsrekord i tråkighet

Å herregud, jag höll på att dö minst sjutusen gånger under kursen i avancerad Word. Kan helt ärligt säga att jag hade haft större nytta av att gå ut och äta småsten i fyra timmar istället för att sitta vid en dataskärm.

Det var tråkigt, för att uttrycka saken kort. Übertråkigt. Jag orkade koncentrera mig mina normala 20 minuter, sedan gav jag upp allt och slösurfade samtidigt som jag lyssnade på föreläsaren med ett sextondels öra. Högst.

För det första utspelade sig kursen i nya Word, alltså den som bara finns på datorerna på Akademin. Och inte ens alla, utan bara en del. På min egen dator har jag alltså gamla Word, och jag klarar mig utmärkt med det. Jag kommer därmed att skriva min kand i gamla Word, eftersom jag vill kunna skriva hemma.

För det andra tycker jag inte alls att det är megahäftigt att man med "endast en klickning" kan göra så att varje gång jag skriver AAF, så kommer programmet automatiskt att skriva om det till Altered Auditory Feedback. Jag ska ändå använda förkortningen AAF efter att jag förklarat vad den står för (i enlighet med APA:s instruktioner!), och en gång orkar jag nog skriva ut hela namnet.

För det tredje kan jag säkert skriva en innehållsförteckning riktigt på egen hand, genom att använda tangentbordet. Jag behöver inte skriva in koder och klicka på inställningar och ikoner för att datorn ska skapa en innehållsförteckning automatiskt baserat på mina underrrubriker. Man måste ju ändå kolla igenom allt så att det stämmer sedan, så att datorn har gjort rätt.

För det fjärde så hatar jag datorer och siffror, och hela kurssituationen gav mig grymma flashbacks från statistikkursen i höstas. Den utspelade sig dessutom i samma dataklass, hu! Jag blev bitter och negativ redan när jag klev in och satte mig vid datorn.

För det femte: Vi är såhär nära att ta jullov efter en grymt stressig höst, och speciellt de senaste veckorna har haft magsårsvarning. Jag skulle inte kunna hitta någon mindre tilltalande sysselsättning än att sitta och svärta text och klicka i kolumner i fyra timmar. För faa-an.

Så jo, idag var det fjortis-Maja från högstadiet som satt och såg sur ut och strejkade. Hade till och med den där rätta trumpna uppsynen och i tankebubblan ovanför mitt huvud stod det "Orka bry sig?".

Lägesrapport

Okej, gott folk. Sitter i Gripens dataklass och ska precis påbörja kursen i avancerad Word. Vilket inte bådar gott. Om någon kurs anger "avancerad" i sin beskrivning brukar det vara säkrast att undvika saken. Är man en logopedare i professor S' milda våld är dock detta inget alternativ.

Vill ni veta vad jag upplever just nu?

-Arkens lax i magen
-Lite kalla fingrar från promenaden hit
-GinaTricot-tryck i nacken på blusen som H framför mig har på sig
-P läser högt från sin facebooksida
-Allehanda surrande och knappande från klasskompisarna omkring mig

När jag kommer hem ska jag koka kaffe!

tisdag 9 december 2008

Elsa

Herregud vilket bra program jag tittade på nyss. Det var en svensk dokumentär som sändes på FST5, och jag låg raklång på soffan och skrattade så det gjorde ont i ryggen som är i oskick.

Programmet handlade om en gammal, gammal gumma, som hade blivit anmäld till barnavårdsnämnden av sin mamma när hon var 15 år och kom hem för sent från en midsommardans en gång. Detta resulterade i att stackars Elsa blev inspärrad i 28 år på någon slags anstalt. Tjugoåtta år! Det var så sorgligt tyckte hon, för hon missade så mycket. "Jag fick inte köpa någonting heller - och jag som tycker så mycket om äpplen!".

Nu var hon alltså en urgammal, gråhårig tant, så krokig att ett vinkeljärn framstår som "lite böjt" i jämförelse. Hon gick nästan bokstavligen med näsan mellan knäna, men var så nöjd och glad så det var inte klokt. Där struttade hon omkring på loppmarknader och köpte en massa krafs som hon lagrade i sin redan överfulla lägenhet. "Det är nästan som på julafton när jag öppnar en byrålåda för att titta vad som finns däri. Därför har jag tänkt att jag ska börja titta mera i mina lådor".

Elsa gick på café och beställde på stenåldersvis "Hördu, jag ska be att få en rejäl smörgås, med den godaste osten ni har. Mycket ost, tack!", hon sörplade kaffe med sin fullständigt tandlösa mun och hälsade så artigt på alla som gick förbi. "Jag försöker att alltid säga någon trevlig fras även om jag inte känner personen. De flesta tycker om att jag talar till dem!".

"Karlar har jag också haft, och den bäste - den raggade jag upp själv! Han var trettio år yngre än mig. Eller var det trettiofem? Hur som helst - vi träffades i trettiofem år!". Nu var Elsa dock sinkkutyttö och verkade ha ett så trevligt och mysigt liv. Tänk att få vara en sådan rolig och finurlig tant. Hon brukade till exempel alltid skriva att "ni inte får lov att ta någon skatt på mina skadeståndspengar, för det har (någon random politiker) lovat på tv!". Hur gulligt är inte det?

Hon var en mycket finurlig och lustig gammal gumma. Tandlös och klurig. Verkade ganska enkel, men varför göra saker mer invecklade än de är?

Vilken cool tant.

Borde

Borde verkligen göra något åt mitt hår. Herregud, man kan inte skylla på enbart hoppsan-bad-hair-day hur många dagar i rad som helst. Bad-hair-weeks existerar mig veterligen inte. Jag klippte mig visserligen för inte så hiskeligt länge sedan (ett par månader sedan är inte så länge sedan i mitt fall) men det blev inte särskilt bra, har jag kommit fram till.


Det är kanske ett tecken på att man har blivit gammal. När man konstaterar att håret är för långt. När jag gick i högstadiet hade jag kortklippt, och var då övertygad om att detta hår aldrig mera ska bli långt, för kort var så totally me. Där ser man, inte har jag varit kortklippt på länge nu.


När jag var i Öja sist nickade mor och sa "Jaa-a, tänk att du har blivit så råttfärgad". Tänk he. Nå, värre har man väl fått höra hemifrån. Som att man har blivit fet till exempel.


Men mor har i detta fall rätt. Mitt hår är faktiskt av färgen Råtta 026. Det har blivit mycket mörkare nästan över en natt. Jag borde göra någonting seriöst åt det. Helst blont, för det är tryggt och bekant. Som att alltid bära färgen mörklila till exempel, eftersom man fått höra att man klär i den färgen någon gång på 1972. Finns exempel på sådant. Med detta i åtanke kanske man borde göra tvärtom och inte köra på blont.


Jag funderar till exempel på väldigt mörkbrunt, bara liksom för att testa. Har exempel från min gamla klass på peffan, där två av klassens allra blondaste brudar blev riktigt mörka brunetter - och så förbannat snygga! Efteråt kunde man inte förstå att de faktiskt varit blonda tidigare, för de passade så bra som brunetter. Den ena fick världens slätaste porslinshy och den andra de isblåaste ögon jag någonsin sett. Sådant märktes inte när håret var ljust.


Kanske den nya Maja finns under ett mörkt hår?

Änt-li-gen!

Klockan är tjugo före fem, och här sitter jag i allsköns ro i hemmets trygga vrå. Jag börjar nästan vara van vid att sitta i skolan den här tiden och svettas över forskningsprojektet. Men vet ni vad? Det är slut med det nu!:)

Imorse steg jag upp i god tid och trampade i ett närapå-duggregningt Åbo mot skola och väntande tent. Den där som jag hunnit ögna igenom materialet till sent igårkväll innan jag hoppade till kojs. Skrev och plitade svar på alla sex frågor, och sedan var det gen.rep. av postern till vårt forskningsprojekt. Efter att alla grupper presenterat vad de kommer att säga på den officiella presentationen på torsdag kväll fick vi börja färdigställa det sista.

All text på postern var fortfarande bara fäst med sinitarra, för att vi skulle kunna ändra om någonting ännu inte stämde, men det mesta verkade vara okej. Vilket betydde att vi fick ändra ett par småsaker och sedan fästa allting permanent. Nu är det klistrat, klappat och klart. Postern blev enligt mig själv och resten av vår grupp riktigt bra. Ska fråga lov av resten av gruppen om jag får publicera den på bloggen i något skede.

På torsdag kväll är det alltså den officiella posterpresentationen som är öppen för allmänheten. Då ska alla stå vid sina posters och turvis presentera resultatet på tre minuter (professorn står med tidtagarur, så det gäller att hålla takten), och sedan ska vi vara beredda att svara på frågor. Sedan, gott folk - färdigt!

Imorgon har jag terapi, och så ska vi ha den frivilliga kursen i avancerad Word som kommer att vara till hjälp nu när det ska skrivas kander och andra mera petnoga saker. Kursen som är så frivillig att "den som int går den frivilliga kursen i Word e dom-i-hovo. Den kommer att bli mobbad för resten av studietiden och jag handleder aldrig dens gradu", enligt professor S. Synnerligen frivillig, alltså.

Ryggnyheter: fortfarande helt fucked up. Borde ringa massören.

måndag 8 december 2008

Av

Poikki, som finnarna säger. Av.

Det blev en lång skoldag idag igen. Handledning (som jag missade för att jag var tvungen att cykla iväg och köpa mera material till forskningsprojektet), tent, lunch, och direkt efter det jobba vidare med forskningsgruppen. Hade nu kommit fram till stadiet då vi ska sammanställa allting till en poster som ska vara klar för gen.rep imorgon. Det var ett drygt jobb, kan man lugnt säga. Hörde Domkyrkans klocka slå halv tio när jag cyklade hem i duggregnet. Halv tio. Det var då en tid att komma från skolan, och det kändes.

Det hade hunnit gå en stund sedan lunchen, kan man lätt konstatera. Inte kändes det som läge för köttfärslimpa direkt, så det fick bli en liten skål gröt när jag äntligen kom hem.

Och min rygg bråkar fortfarande. Det är precis samma fel som tidigare, vänster sida fullständigt i lås, så jag knappt kan svänga mig i sängen, och absolut bara åt ett håll. Rena utmaningen att komma upp ur nyss nämnda säng. När jag väl kommer upp kan jag inte stå rak, ryggen bara rätar inte ut sig. Jävligt obehagligt, och jag känner mig som en fiolsträng som strax kommer att brista.

Hann läsa igenom lite handouts till morgondagens tent, men mera än så hinner jag inte förbereda mig. Herregud, när skulle jag göra det? I natt?

Jag är för trött för att skriva. God natt.

Får man säälipisteitä i tenten?

Jag är nog världens i särklass sämsta tentpluggerska. Jag drabbas nämligen av akut AD/HD varje gång det är dags. Plötsligt kan jag inte koncentrera mig ens det minsta. Jag orkar inte läsa många rader innan koncentrationen är all världens väg. Jag försöker på nytt - och tappar tråden igen. Jag skjuter upp, pausar, hittar på annat. Sätter mig med tentmaterialet igen. Tröttnar. Fy.

Den här gången ursäktar jag mig dock med att min hjärna är uttömd på information och har satt stopp för mera sådan. Jag orkar inte lära mig! Det har varit en tung höst, och i all synnerhet den sista tiden. Min hjärna vill bara ha jullov. Den orkar inte tänka mera.

Idag vaknade jag strax före tolv. Redan det skvallrar om någonting. Jag brukar inte kunna sova länge på morgnarna, utan vakna sådär 9-tiden. Ganska gemytlig tid att stiga upp på en ledig dag, för man hinner vakna till sådär långsamt. Nu drällde jag alltså ur sängen mitt på dagen, och var inte särskilt mycket mera utsövd för det. Snarare slö.

Efter att ha vispat runt med understrykningspennan i tentmaterialet tänkte jag avsluta veckan med en skön söndagsrunda. Gående i den friska, kyliga luften som omväxling till alla löplänkar veckan fört med sig, de långa skoldagarna till trots. När jag så stod i tamburen och drog på mig brallorna small det till i ryggen på ett kännspakt sätt, för jag har varit med om det förr. Kändes som att få en elchock i korsryggen, och där stod jag kunde inte annat. Inte räta på mig, och inte sätta mig ner. Det ilade och strålade om jag rörde en endaste fena. Vad fan gör man då? Just den frågan fick jag stå en bra stund och grunna på. Krokig som en gumma med blicken i marken.

Millimeter för millimeter kom jag i alla fall ner på golvet och pustade en stund. Min rygg bestämde sig alltså just denna söndagskväll för att inte vara med längre. Ah. Så onödigt! Nu har den lugnat ner sig lite, kunde till och med gå till butiken rak som en stelbensoperead tennsoldat. Var tvungen att ta en kundvagn för mina tre inköp, eftersom att bära en korg i ena handen inte funkar i detta tillstånd. Min rygg är verkligen ingen kvalitetspryl. Den har bråkat i omgångar och åter omgångar, Nu ska vi se vad en god natts sömn och lite testande och gående har för verkan på den. Om det blir en snabb spontanläkning eller om det blir ett samtal till gode herr Brö-Håkki. Jag ska ge den tre dagar.

lördag 6 december 2008

Höpöti-pöpöti

Lördag, ka-ching! Vi hade räknat med att fila på forskningsprojektet hela helgen, men konstaterade igår att det egentligen inte finns så mycket vi kan göra innan måndagens handledning. Det blev alltså två dagars välbehövlig paus från projektet, guuud så skönt! På måndag-tisdag kan det hända att det blir långa dagar, men det är så det. På tisdag kväll är det gen.rep, så då ska allt vara så nära klart som möjligt.

Den här helgen kan man då använda till annat. För min del vankas det tentläsning bland annat. Har suttit och försökt gå igenom de test jag hittills gjort på afasiterapin. Det första testet är ganska simpelt, så det har redan fått sina poäng. Det andra tar längre att påta med, för det ska bedömas ganska noga. Sitter och hör igenom ljudinspelningarna och försöker få in rätt poäng för rätt svar. Jag börjar bli van att höra mig själv på band nuförtiden. Kanske jag verkligen låter sådär.

Mitt höpöttande låter dock bra fånigt ibland. Problemet med standardsvenska är nämligen just det - man låter så högfärdig! Jag kan inte vara trevlig eller rolig på högsvenska. Jag låter bara pikkutarkka, gnällig och som lite-bettää-folk. Till min stil hör att vara ironisk, negativ på skoj och lite räto i mun. När jag översätter detta till standarssvenska blir det elakt, gnälligt och fult, och definitivt inte roligt. Det förstör min image, herregud!;)

Det börjar vara skåptömmartider igen. Jag ska idag kika in i frysen och tillreda något ätbart av det som finns där. Vad månde bliva? Kanske en fisksnutt?

fredag 5 december 2008

Ogift och med fläskläpp

Aj, som fan förresten. Jag bet mig i läppen med fart och fläkt för några dagar sedan, så att jag åstadkom en "fläskläpp inåt", så att säga. Naturligtvis kände jag mig tvungen att upprepa bravaden idag igen, och klappade under lunchen ihop tänderna kring samma svullna läpp så det bara krasade. Fy fan. Det bokstavligen strittade blod i mitt piimäglas. Varför gör man så?


I övrigt har jag sysslat med manikyr fredagskvällen till ära. Det betyder i mitt fall att trimma naglarna med nagelklippare och lacka dem med baslack. Såhär. Och jo, som ni ser är det fullt möjligt för en så här fantastiskt vacker kvinna att fortfarande vara ogift. Vem skulle ha trott.

Kom och for

Svisch! Igår var det den fjärde, och varje god studerande vet att det innebär studiestödsdag. Denna månad innebar det även skatteåterbäringsdag, och jag var en av de lyckliga som inte tvingades betala tillbaka. Tvärtom fick jag vad man kan kalla en liten present av finska staten. Att få pengar är ju alltid trevligare än att ge, så att säga. Särskilt som jag nu inte direkt har något behov av att gå och strö pengar över folk för tillfället. Hellre skulle jag strö dem över mig själv.

Om min ekonomi vore annorlunda vet jag dock ett och annat som skulle köpas åt andra. Jag vet en som skulle få en Blackbird, till exempel. Hur som helst - idag var det hyresbetalning, så pengarna hann nätt och jämt in på kontot innan de gjorde en u-sväng med ylande däck och for iväg igen. Som vanligt.

Den här dagen började Inte Alls Bra. Jag lyckade nämligen försova mig. Igen! Jag brukar aldrig försova mig, jag brukar verkligen inte det. Ibland händer det att jag ligger och drar mig för länge, att jag sölar med någonting, att jag startar för sent, så jag är någon minut sen till exempelvis skolan. Men jag brukar inte vakna med ett ryck och konstatera att jag sovit för länge. De senaste två veckorna har detta dock hänt tre gånger. Två av dessa gånger har varit när vi skulle träffas med forskningsgruppen. Är det mitt undermedvetna som börjar strejka mot forskningsprojektet, säg? Imorse försov jag mig från en helt vanlig föreläsning, men det kändes ändå shitty. Dagen ska inte börja med ett misslyckande. Hann i alla fall till andra delen av fyratimmarsföreläsningen.

Efter skola, lunch och för min del terapihandledning satte vi oss än en gång med T, J och J och fortsatte med detta eviga forskningsprojekt. Vad det var ljuvligt att höra J konstatera att hon någonstans - inte helt nära, men ändå - börjar ana ljuset i slutet av tunneln. Det är som en liiiiten, liiiiiten lysande prick någonstans långt fram. Fattas bara annat, för på torsdag ska fanskapet vara klappat och klart och presenteras för allmänheten. Undrar om man vid det laget är så jävla fed up och leid och förbannad över allt, så man inte ens orkar säga någonting vettigt.

"Detta är vårt förbannade jävla evighetsprojekt som vi har satt hela vår vakna tid på de senaste månaderna. Vi har rantat runt i hela perkeles Finland för att samla ihop allt detta fucking material. Vi har svettats, svurit, gnällt, brutit ihop, tagit oss i kragen och brutit ihop igen. Vi har kommit fram till följande satans slutsatser, om någon nu överhuvudtaget bryr sig ett piss..."

Jaa-a. För allt detta jobb, vilket innebär

-föreläsningar med tillhörande statistikuppgifter att lämna in varje vecka (som jag inte fattat något av, eftersom det är - just det, statistik)
-skrivande av blanketter och frågeformulär till städerna, föräldrarna, daghemspersonalen
-sökande av tillstånd i alla städer (vilket krävde mångamångamånga telefonsamtal och tjatande)
-en veckas testande i en massa daghem i varsin stad, vilket dessutom för min och J:s del innebar tågresor på 10 timmar var
-sammanställande av materialet
-diskussion av de svar vi fått, vilka som skulle godkännas och vilka som skulle förkastas
-ihopräknande av alla poäng
-inmatande av material
-göra alla analyser på materialet i datorprogrammet SPSS (som tog flera dagar)
-sammanställande av testresultaten, skriva ut dem i löpande text
-äntligen få tillstånd av Åbo stad för att testa, typ en månad efter alla andra städer
-cykla runt och testa åbobarn
-mata in de nya resultaten
-göra om analyserna med de nya resultaten inräknade
-skriva en sammanfattning om projektet och hålla en PowerPoint-presentation för de andra grupperna
-söka källor som stöder det vi kommit fram till, för att kunna ange som referens
-cykla runt och för egna pengar köpa material för att sammanställa en poster att presentera forskningen på
-scanna, skriva, printa, klistra och klippa ihop en poster
-delta i en muntlig posterpresentation som får ta 3 minuter per grupp, och som bedöms av professorn
-skriva en rapport om vårt projekt och resultaten

...får vi 6sp.

Jag upprepar: SEX STUDIEPOÄNG. För någonting som vi har satt hela hösten på, och fortfarande inte har fått klart, trots att det bara är ett par dagar till deadline. Ibland blir man så himmelens förstummad.

torsdag 4 december 2008

Ledig dag idag

Det är naturligtvis inte sant. Jag testade er bara. Jag har som vanligt varit i skolan hela långa dagen och kommit hem lagom till Salkkarit och en kaffekopp innan jag har dragit ut och sprungit. Mötte upp med klasskompis J imorse och plitade vidare på forskningsprojektet, och en stund senare dök även de övriga två gruppmedlemmarna upp och hjälpte till. Jag gick ett par våningar ner och hade terapi i 45 minuter, och sedan återvände jag till gruppen och skrivandet.

Efter lunch hann vi sitta och fila på uppgiften en liten stund till innan det var maratonföreläsning mellan två och sex. Dock en superintressant sådan. Alla hade fått ett exempelcase som professor S hade delat ut förra veckan, som vi skulle läsa och sätta oss in i. Alltså en riktig före detta klients papper, där det stod hela sjudomshistorien, alla undersökningar, resultat, terapier, diagnoser, utlåtanden och grejer. Egentligen skulle vi byta sinsemellan enligt den väletablerade metoden alla-läser-allt, men på grund av tidsbrist hade inte alla hunnit läsa allt.

Men ändå. Vi presenterade "vårt"case, och professorn berättade hela historien bakom texten. Superintressant! Där fanns bilolyckor, misshandlar, arbetsolyckor, folk som fått träd över sig, hjärnblödningar, plötsliga neurologiska sjukdomar - och alla hade fått olika skador på hjärnan som lett till talsvårigheter. Professor S har ett imponerande minne, och kunde räkna upp precis hur det hade gått för de olika klienterna, hur hon hade jobbat med dem och hur det hade fungerat. Dessutom var hon superengagerad och eldade upp sig riktigt ordentligt emellanåt. Intressant att höra på, och intressant att det var fråga om riktiga människor som professorn konkret hade arbetat med. Så jo, en fyratimmars föreläsning kan vara intressant.

Efter maratonföreläsningen satte vi oss och fortsatte med forskningsövningen. Som omväxling. Det kommer nog att vara forskningsövning 24-7 fram till posterpresentationen. Allt annat vore en överraskning.

onsdag 3 december 2008

Nästan klockan runt

God afton bloggvärlden! Jag har haft en intensiv dag. Den startade med regn mot fönstret i den mörka morgonen. Cyklade iväg till Långtbortistan för att testa barn på ett Åbodaghem. Detta testande har känts som ett evighetsprojekt. Det är ju en miljard år sedan jag dånade runt i Kokkola och testade ungar på löpande band i diverse barnträdgårdar, ändå var vi fortfarande inte klara. Men efter dagens strapatser och cyklande i regnet med testmaterialet i väskan är testadekapitlet över. Äntligen.

Resten av före-jullovet-rumban är dock så inte över. Idag har vi till exempel suttit i skolan från gryning till mörker med denna forskningsövning. Först testa på diverse daghem, sedan sammanstråla i skolan för att sitta och föra in dessa poäng i datamaterialet för att komplettera de poäng som fanns där från våra tidigare testningar. Sedan påta vidare på resultatpresentationen som gick av stapeln klockan 16. Ändra, ändra igen. Ta bort, lägga till. Jag gör inte så mycket nytta, men jag sitter i alla fall med och försöker komma med någonting emellanåt åtminstone.

Resultatpresentation mellan fyra och sex, alltså. Nu presenterade vi bara de resultat vi hade hittills, Åboanalyserna saknas fortfarande eftersom vi alltså fick in materialet idag. Tills den riktiga presentationen för allmänheten ska vi alltså ha med en massa som inte ännu är analyserat. Det kommer att bli jobb dag och natt fram tills dess. Måste dessutom försöka hitta någon lucka för att kunna plugga till två (!) tenter däremellan. Vete fan hur det ska gå.

Det är nog helt enkelt så att kanden får läggas på is fram till jullovet. Jag hinner inte ens ägna den en tanke, än mindre läsa eller skriva en enda bokstav. Inte för att jag skulle vilja välja bort det på något vis - men jag har helt konkret inte tid. Det finns inte sådana timmar på dygnet som jag skulle kunna lägga på den. Om nätterna blir riktigt sömnlösa kanske jag hinner med kanden, annars får den vänta lite till.

Var ganska seg när jag kom hem från skolan efter nästan elva timmars skoldag, lagom till Salkkarit. Vände i mig en gu-dom-lig kaffekopp framför tv:n innan jag stack ut och sprang. Har av förståeliga skäl inte hunnit med några megalänkar på sistone, men en lagom kvällsrunda hinner jag alltid med. Det går lätt också, och så tänker jag så bra. Tänker ganska snälla tankar när jag springer, har jag märkt.

Käre Gud. Låt den här förbannade forskningsövningen bli klar någon gång. Amen.

Nya tag imorgon.

tisdag 2 december 2008

Kragtag

Nej. Vilken miss i planeringen. Helmiss. Jag har just nu überangst över studierna. Det som skulle bli en aktiv helg med barabarabara skolarbete blev till ingenting. Det blev slappande lördag. Söndag. Måndag. Tisdagen började i samma anda, och hade säkert fortsatt så om det inte hade varit för yttre omständigheter som fick mig att grabba tag i kragen. Man kan inte drälla på så här i tid och evighet. Nu blir det att jobba hårt för att komma ikapp.

På eftermiddagen trampade jag således iväg till stan tillsammans med flickorna och inhandlade material till presentationen av vårt forskningsprojekt. Det blev papp i stiliga färger. Därefter till skolan på handledning och därefter plitande på presentationen efter bästa förmåga. Men jag blir så sur. När man inte vet vad man ska göra (nå jag vet ju aldrig någonting, men inte ens de andra i gruppen) och inte får någon ordentlig hjälp. Det värsta jag vet är kritik som inte är konstruktiv. Inte elak kritik var det fråga om - men intetsägande. Jaha, men hur ska vi göra istället då?!

Nog är det nu fan att man ska sitta i skolan så att man nätt och jämnt hinner hem till Salkkarit halv åtta! Kamala paikka...

Det blev alltså Salkkarit och lite kaffe för att jag skulle orka iväg på det jag verkligen behövde - en löprunda. Sent, mörkt, duggregn, massor att göra ännu ikväll, men jag konstaterade att en länk helt klart skulle löna sig i denna stund. Jag tänker klarare, mår bättre, känner mig bättre. Det blev en liten kvällsrunda, en sådan som gör att man känner sig mera påfylld än tömd när man kommer tillbaka. Det behövs sådana också. Sedan snabb dusch och lite sen kvällsmat.

Alles in ordnung.

söndag 30 november 2008

Olycka


Vilken olycka. I fredags cyklade jag via butiken på väg från skolan, och innan jag hunnit hem skedde det en liten olycka. En yoghurtburk gick sönder i väskan, och tömdes helt och hållet över mina viktiga papper. Till all lycka hade jag inte terapiklientens privata papper i väskan, vilket jag fortfarande hade ett par timmar tidigare. Men föreläsningshandouts, mina terapianteckningar och andra papper hade jag i väskan, och de blev nedkladdade. En sjal blev alldeles slemmig. Penalen fick jag torka av med disktrasan.






För att inte tala om om min arma kalender, en av de bärande pelarna i mitt liv och min existens. Den såg ut som ett enda slemmigt inferno. Här hjälpte det inte med någon diskret putsning, jag fick helt sonika hålla den under rinnande vatten och hoppas att inte allt bläck skulle lösas upp på kuppen. Min julklappsönskning i år är alltså en ordentlig kalender istället för den buckliga saken jag har nu. Oh well, jag får väl köpa en ny på mellandagsrean. Kårkalendern har ändå för lite utrymme att skriva på.
Hur kan det rymmas så mycket KLADD i en 200 grams fjuttburk?




Tvärtemot vad man skulle kunna tro är det alltså ingen som har runkat i min skolväska. Det är bara yoghurt. Måste slänga den i tvättmaskinen. Imorgon blir det väl ryggsäck. Eller Cittariplastpåse.

torsdag 27 november 2008

En aning bajs

Känns som en lång dag igen. Den började med maratonföreläsning från nio till tolv. Och nej, jag hade inte kunnat sova ordentligt inatt heller. Lite bättre, men inte tillräckligt, så jag var dödsslut redan innan jag krånglat mig till skolan. Lite halt och plusgrader var det, men ändå inte gumpparväder. Mina fina stövlar får vänta en stund ännu. På riktigt slask.

Var och kollade terapi mellan föreläsningarna, och sedan var det neurologiska kommunikationsrubbningar som avslutning på dagen. När man har en sådan dag, veckan börjar vara slut snart och man dessutom inte har sovit tillräckligt är det inte konstigt om man börjar ha underlig humor. Till exempel lägger en halvtimme på att berätta bajshistorier från våra arbetsplatser uppe i logopedin.

Nästan undantagslöst alla på logopedin jobbar extra eller har sommarjobbat på diverse åldrigshem och boenden, och när man hör på de andra verkar det vara ganska likadant på alla ställen. Ni vet, bajslista, Levolac, bajs, löst bajs, housuvaippa, bajs och bajs. Till sist blir man så avtrubbad så man sitter och diskuterar bajs på kaffepauserna. Som kompanjon M i somras som var imponerad över bajskorven "oikein semmonen nyrkin kokoinen!" som hon just varit och beskådat i samband med blöjbyte.

Oh well. Och visst är det väl tur att vi har Närpes på klassen, så man blir lite nedtagen på jorden ibland. Jag funderar starkt på att ge ut en bok med Närpes' samlade uttryck, så att jag kan läsa under regniga dagar. Det händer sig nämligen att jag ganska ofta viker mig dubbel när hon öppnar munnen.

"In aaning? Hödu, vill et veta hu mytchy in aaning je? He je tå et taar in krankfitt, å tvättar'a i schuu oliika vaten. He som je kvar baaket - he je in aaning!"

Det faller sig efter en sådan dag att flera på klassen spontant sitter och nynnar "najs eller bajs, najs eller bajs" under den sista föreläsningen innan man får gå hem för dagen. På en sådan fruktansvärt låg nivå har det varit idag. Så skulle man dessutom vara beredd att kliva upp och presentera varsin neurologisk kommunikationsstörning med tillhörande terapimetoder och hålla någon slags pokka. Undrar vad professorn skulle ha sagt om man hade berättat att "...den här metoden är najs, eftersom den har visat sig ha betydande effekt, medan den här andra är bajs, eftersom...".

Najs eller bajs, vad tycker du?

onsdag 26 november 2008

Onsdag

Ja, och så var det dagen idag som ska in i historieböckerna. Vi skriver onsdag den 26.11.2008. Dagen började med forskningsprojektsfilande med vår grupp. Om jag hade förstått mig på SPSS hade det säkert varit mera givande, men när flickorna skötte körandet av testerna kunde jag i alla fall se och förstå resultaten. Resultaten visade lite som jag misstänkte. Där ser man. Forskning är fantastiskt.

Sedan kolla på terapi bakom spegeln, klasskompis J:s klient den här gången. Det är alltid kul när professor J är med, för han kommenterar terapin ganska mycket. Man får liksom lite live-undervisning där på samma gång.

På eftermiddagen var det jag som skulle teraputta, och jag var nere i kliniken i god tid och ordnade med uppriggande av kamera och andra tekniska grejer, eftersom jag skulle filma terapin för första gången. Dessutom med handledaren bakom spegeln. Den här gången gick det mycket bättre. Jag glömde faktiskt bort hela kameran och att någon satt och tittade.

Det blev en ganska lång dag, och jag var lite trött när jag kom hem. Känns som om jag har sagt det förr, men jag kunde inte alls sova inatt. Klockan visade på lite över två timmar till väckning den sista gången jag kollade. När jag kom till skolan på morgonen var jag mer förvirrad än vanligt, kändes som lite lätt krapula faktiskt. Jag undrar om det verkligen är hälsosamt, detta. Jag märker ju själv att jag har blivit på något vis dumihuvet när jag inte fått sova. Kan inte koncentrera mig och frågar helt dumma frågor, så där så jag märker själv att "Nej, herregud - vad frågar jag nu?".

Drog ut på en löprunda lite senare i alla fall. Tänkte att det får bli som det blir när jag nu är så slö, och skulle bara springa så länge det kändes bra. Det kändes förbannat bra! Gick bara lättare och lättare, och jag fick bromsa mig själv flera gånger för att inte förivra mig. Det blev en riktigt bra, lite längre länk. Jippi.

Näin meillä.

Effektiv tidsanvändning, tack!

Varifrån kom denna mömmömmömm-mode nu helt plötsligt? Jag som har haft en ganska bra dag i övrigt! Det har delvis att göra med min otålighet, det faktum att jag h-a-t-a-r när saker och ting tar för länge. Jag vill se beslut och resultat i en fart, utan onödiga dröjsmål på vägen.

Bland andra mina klasskompisar vet att jag inte kan med sådant där satans påtas. När man sitter och lagar en PowerPoint-presentation om något projekt, till exempel. Jag vill skriva hastigt och ampert - jag skulle inte kalla det slarvigt, utan snarare effektivt och beslutsamt - och sätta punkt när det är slut. En del är igen väldigt noggranna, funderar över formuleringar och ordval fram och tillbaka medan jag sitter och i princip gnager på naglarna för att det går för långsamt.

När man till sist har fått arbetet klart och presentationen är skriven börjar andra ofta bläddra igenom PP:n, läsa igenom den högt, diskutera det som står - och jag håller på att gå upp i limningen. Slutligen börjar de flesta fundera över sidlayouten - ska vi ta röd bakgrund? Vilket teckensnitt? Då brukar jag med bristande falsettröst börja svära över att det tammefan får vara färdigt nu! Detta händer i princip varje gång när jag ska fixa PP-presentationer tillsammans med någon. Jag är nog inte lätt att arbeta ihop med, jag vet det. Flickorna har till och med med ett flin börjat kommentera "Det är sådant här som Maja inte har tålamod med" när vi ska skriva PP:)

Då ska ju absolut inte en som jag umgås med folk som röker! Det ger mig bara högt blodtryck och magsår. Rökare är nämligen så förbannat långsamma. Kanske nikotinet på något vis gör dem tröga i vändningarna, för inte kan det ju ta så länge att suga i sig en giftsticka då och då, rent tidsmässigt sett..? Det ska rökas innan man sätter sig i bilen, direkt när man kommer ut ur bilen, innan man ska gå in någonstans och direkt när man kommer ut. Jag. Blir. Galen! Redan att föra ut en soppåse på trappan som tar fyra sekunder för en normal medborgare tar satan tio minuter för en rökare.

Rökare har dessutom en tendens att klumpa ihop sig när de ska inta sin cigg, så att det blir något slags marthamöte mitt i rökmolnet, utanför någon dörr eller i på någon parkering. Världen helt enkelt stannar i tio minuter, då man själv får stå och räkna småstenar på marken framför sig. Dessutom utvecklar rökare en ovana att stå och jutta om ingenting med alla som råkar stå i närheten. Detta generaliseras även till andra situationer. Råkar man på någon i en butik ska man automatiskt stanna och prata om ingenting i minst tio minuter, även om man alltså inte röker då. Jag räknar ärtburkar på hyllan. Fyrahundratrettio. Och så fortsätter jag med majskolvar på burk. En, två, tre...

Rökare utvecklar tydligen någon slags tala-skit-om-ingenting-förmåga, har jag kommit fram till. Tomgångsprat, helt enkelt. När ingen kommer på något att säga kan alla vara tysta en stund, dra ett riiiiiiktigt djupt halsbloss och mumla "nii-in...". Jag räknar arbetshandskpar i garaget. En, två, tre...

Och jo, jag vet att jag är ett extremfall i den andra riktningen. Jag har särskilda system för i princip allt. Det var dock ganska skönt att höra av klasskompis J idag att hon är likadan vad gäller morgonrutinerna - det ska ske i samma ordning! Min börjar med uppstigning, dusch (även här tvättningsordning som sker enligt samma system varje dag), kliva ur duschen, skrapa golvet och kasta en handduk att stå på. Sedan påklädning av svarta mjukisbyxor och bh och sminkning. Sedan på med tevatten och framtagande av morgonmål, som tillreds i effektivast möjliga ordning. Sedan - ja, ni fattar. Allt är utstuderat så att det är så effektivt som möjligt, och undan ska det gå. Det kan ju vilken jävel som helst fatta att det inte synkar så bra med folk som glider på och är så där otäckt spontana och gör lite som det faller dem in. I för slö takt.

Egentligen skulle jag ju skriva något helt annat. Men titta så det blev.

tisdag 25 november 2008

Tänk om man kunde...

Det finns en (okej, många, men speciellt en) sak som jag skulle vilja vara bra på. Jag skulle vilja vara riktigt jävla jättebra på att sjunga. Lite så där i smyg. Så där halvnonchalant kunna sjunga precis vad som helst superbra i vilket sammanhang som helst.

Jag har kommit i kontakt med sådana människor vid ett par tillfällen, sådana som verkar vara medfött musikaliska, och på någon fest får syn på en gitarr och är så där "Får man pröva den?", och så visar det sig att personen ifråga kan spela vad som helst. Vilken grej att kunna vara den som hakar på då och börjar sjunga så där perkeles bra. "Va? Kan DU sjunga?". Och så kan man det.

Så där så man efter ganska många öl tycker att man lätt kan gå och dra en karaoke i en bar så att det på riktigt låter bra. I och för sig har jag aldrig sjungit karaoke, och lovat att jag aldrig kommer att göra det heller. Har inte riktigt fattat vad som är så häftigt med att på fyllan stå och skråla finska schalgers - men ändå! Om man vore riktigt bra kunde man så där apropå ingenting alls bara gå och dra en låt. Kanske Hiljaisuus med Irina. Den bästa finska låten som har gjorts, i mitt tycke.

Som det är nu låter det mest ett krax, och sedan är det slut.

Ibland inbillar man sig ändå att man kan sjunga. Till exempel när man sjunger med i Radio Nova i bilen. Då kan man få upp en ganska bra volym i alla fall. Samma sak i duschen. Dock inte i hyreshus, för då får hela husbolaget höra ens repertoar. Just badrum är lyhörda. Min granne har till exempel Carolas jul-CD, och har redan plockat fram den. O Helga Natt till exempel. Smärtsamt.

Dock har jag ingen lust att spinna vidare på detta med att det kan låta okej när man sjunger O Helga Natt i duschen, och ekar sådär fördelaktigt samtidigt som strilandet döljer eventuella falska toner, och gå och ställa mig framför Idols-juryn. Det är väl sådana argument folk har när de drar sig dit. Att det lät bra imorse när jag sjöng i duschen.

Jag önskar mig alltså röntgensyn, superkrafter och obegränsad musikalisk genialitet.

Slockna

Jaha. Så kan man också göra. Jag tyckte inte ens att jag var så där hejdlöst supertrött när jag kom hem från skolan, utan kastade mig i soffan främst för att den såg lockande ut. Skulle dessutom strax träffa Emma på msn. Klockan var då fyra. Med ett ryck vaknade jag strax före sju. Woops! Inga skolarbeten hade blivit gjorda, ingenting hade jag läst, jag hade missat min 4-o'clock fruit och nu var det mörkt ute.


Har haft en ganska perusskoldag. Hade föreläsning i någonting som man kan klassa som relativt torrt, och orkade inte riktigt vara på topp. Men jag lyssnade nog, mera än det ser ut!


Det som var lite lustigt var att dörren till salen rycktes upp mitt i, och en föreläsare klampade in. Därefter fick vi en förstklassig uppvisning i giftighet kollegor emellan. Det visade sig att salen tydligen var dubbelbokad, men hon som klampade in räknade helt kallt med att det var hon som var rätt, och att vi skulle gå ut. "Annars har ju vi inget klassrum!" gnällde hon åt vår föreläsare. "Nej, precis. Det har ju i och för sig inte vi heller i så fall. Vi kanske ska gå och sätta oss i korridoren då..?". Det sista var så skickligt ironiskt att det nästan lät som allvar. Ingen större skada skedd, vi klämde ihop oss i psykkans kafferum istället, och det gick lika bra.


Cyklade sedan hem via Puhakka, K-butiken här på Tavastgatan, och handlade. Igen. Den senaste veckan har jag tammefan bara dutthandlat. Ingen struktur på någonting, och alltid fattas det ungefär en livsviktig sak. Imorgon råder strängt förbud på att ens andas åt ett butikshåll. Allra tidigast på fredag kväll är det tillåtet igen. Det är tre dagar dit, det måste gå.


I övrigt har jag suttit och kikat på testet jag ska göra med min talterapiklient. Det är ett grymt invecklat sådant! Dels är frågorna och instruktionerna skitsvåra, och poängsättningssystemet är grymt invecklat. Känns som om jag kommer att sitta och kråta hela testet igenom. Hoppas det går att få ut något vettigt resultat i alla fall.


Har äntligen hittat ett cykelskjul i mitt hus. Ett pyttelitet, smockfullt sådant. Det var igår när jag kom hem från skolan som jag började kolla runt, för att jag ska slippa gräva fram cykeln ur en snödriva varje morgon. Gick och ryckte på måfå i lite källardörrar när en snubbe i arbetskläder kom ut och frågade vad jag sökte. Och vad var det jag sökte? Ett pyörä... ett pyörä... ja, vad fan heter pedliidri på finska? Jamen pyöräsuoja, men det tänkte jag ju inte på då!


Tänk om jag skulle lägga mig i tid ikväll? Det vore ju alltid en idé att försöka. Tänk om man kunde somna sådär en tolvtiden och stiga upp pigg och glad kring åtta? Så behöver man inte slockna som ett ljus direkt man sätter sig ner efter skolan. Det går åt så mycket tid till sådant.

måndag 24 november 2008

Lägger in en beställning

Det är fortfarande vinter i Åbo. Vacker sådan, och faktiskt så där lagom kall. Det går riktigt fint att cykla på den hårdpackade, sandade snön. Med anledning av denna vinter vill jag framföra en stillsam önskan till min mor i Österbotten. Jag skulle nämligen behöva en halsduk. En stor, bred sådan, gärna i trekants/scarfmodell, stickad eller virkad i icke lurvigt eller luddigt material. Slätt och mjukt garn i kanske svart, brunt, beige eller grått. En sådan där halsduk som man kan vira flera varv kring sig och som når upp över näsan ifall det är så kallt så det krävs.

Så utifall att man vill ha någonting att påta på med framför tv:n på kvällarna så kan man till exempel sticka eller virka en sådan. Det skulle värma. I dubbla bemärkelser.

söndag 23 november 2008

Sandblästrad

Lagom efter att ha hört hur man varnade för den kommande snöstormen i tv drog jag på mig kläder och gick ut på söndagswalk. Jag har sprungit hela veckan, och tänkte att det får bli en avslutning som heter gå. Alltså iväg. Det yrde snö omkring mig, men inte så farligt i ansiktet när jag skubbade iväg mot Kuppishållet. Jag har börjat gilla den delen av Åbo, eller ska vi säga att jag inte tycker så fasligt illa om den. Det är ganska mysigt där, och så finns det en del idrottsarenor, fotbollsplaner och sådant. En sportig del av stan, skulle man kunna sammanfatta det som.

Ibland när jag joggade förbi där tidigare i höstas spelade man fotboll med en massa publik, ibland hörde jag arenan stämma upp i Vårt Land och ibland vrålade man in ett mål. För någon dag sedan mötte jag en långtradare med texten "Leijonat liikkeellä" som svängde ut från planen, och så en massa landslagslogon över hela bilen.

När jag hade gått lagom länge skulle jag börja orientera mig tillbaka, och DÅ blev det motvind kan jag berätta. Kisade med ögonen så jag knappt såg ett dyft, och fick hela ansiktet slipat av vassa snöflingor som yrde emot mig. Kändes ungefär som i Alla vi barn i Bullerbyn, när de går hem från skolan i snöstormen och måste ta skydd hos skomakare Snäll. Hur jag nu gick och kisade så tog jag fel avtagsväg och märkte när jag tittade upp att jag nog inte alls var på väg hemåt. Mitt lokalsinne har inte förändrats den här veckan heller. Men jag hade nog på klart vart jag skulle för att komma på rätt spår igen. Ganska okej att komma in i värmen sedan efter ett sådant äventyr.

Ska kolla igenom ett test jag ska använda i veckan ännu ikväll, och så borde jag väl läsa lite mera artiklar till kanden. Idag skulle jag ju dammsuga, och där ser man hur det gick med det. Det gick alltså inte. En maskin tvätt är på gång i alla fall, och så har jag precis diskat. Alltid något.

Yeah, baby!

Snackar vi flyt eller snackar vi flyt? Jag har producerat ännu en text, och det krävde inga lösslitna hårtussar eller nergnagda naglar. Rött streck, thank you very much. Den här helgen har kanske varit ganska produktiv ändå, fast det såg illa ut på fredag kväll då jag knappt kom framåt alls trots enträget försök.



Hur gullig är inte den här tallriken på en skala? Jag har fått den i dop- (eller var det 1-års-) present, och har en mugg i samma serie. Om man av någon anledning skulle känna en längtan tillbaka till barndomen kan man stilla denna genom att exempelvis käka sin lunch ur Maja-tallriken.




Idag vankades det till exempel varm och god spenatsoppa med ägg ur Maja-tallriken.




Jag kommer ihåg otaliga grötar som intagits ur min djuptallrik, och har för mig att ingen annan fick använda den. Min lillebrors tallrik och mugg har elefanter på sig, men vad min storebror hade för tallrik kommer jag inte ihåg. Där sviker minnet. Kanske han var tuff och åt ur tallrikarna med brun rand som mamma och pappa.




På tal om barndomsminnen händer det då och då att jag får en slags flashback tillbaka till svunna tider. Det kan handla om en speciell känsla, en doft (jag har i min tidigare blogg berättat om min emotionella koppling till båtlim) eller ett ljud. Undrar om jag är den enda som känner så? Igår till exempel fick jag en flashback från jultiden när man var liten. Jag var ute och sprang och det var mörkt och kallt, och knirkade lite under skorna. Knirket i den i övrigt tysta och mörka omgivningen knäppte på en knapp. Det kändes som vintrarna när jag var kanske 7-8 år, och var på väg hem från Milis. Knirr, knarr längs Hagaholmsvägen.




Bongar kändisar

Jag har inte som Blondinbella börjat med bloggfria lördagar för att minska bloggstressen. Jag tycker nämligen inte att det finns någonting stressande med att blogga, tvärtom. Det är ett sätt att slappa, tycker jag. Kaffekopp och bloggen är en av mina favoritslappmetoder. Bättre än kaffe och tv, helt klart.



Igår drog jag ner på stan en vända på dagen. Jag vet inte om jag har blivit gammal eller känslig, eller om min vinterjacka har förtunnats sedan förra vintern - men det var svinkallt! Kändes som om jag cyklade runt med en dragig ylletröja, brrr! Jag huttrade iväg trots allt, och när jag trampade förbi Domkyrkan möttes jag av detta:




Kolla, kolla vem som landade i sin helikopter!:D Jag är som mina föräldrar redan vet lite rädd för julgubbin, så jag vågade bara kika på avstånd och fota lite diskret. Det som var lite lustigt var att det inte fanns ett enda barn i närheten, knappt någon levande själ alls. Varför han landade just utanför kyrkan vet jag inte. Men nu har jag i alla fall fått bonga The Man Himself i egen hög person. Fiilis:)




Lördagar brukar annars vara horror om man ska gå i någon butik, folk är kort sagt knäppa. Och framför allt är folk för mycket. Jag vet inte om det var för det lite kyliga vädret, men igår var det lite glesare, även om man fick köa länge om man hade tänkt prova någonting. Jag blev inte frustrerad på någon som var i vägen, och det i sig är väl en seger. Fyndade två billiga plagg som jag behövde, och trampade sedan hem i kylan.




Eftersom det var godisdag fick jag lyxkaffe på eftermiddagen. Hett kaffe att värma händerna på och en Tupla som pricken över i. Kändes bra efter att ha frusit på stan och cyklat i halkan.




Skrev skolarbeten och fick dra ett rött streck på min lista framåt kvällen. Har gått segt med studierna den här helgen, fast jag hade stora planer. En del har jag fått gjort, trots allt, och mera kommer att bli gjort idag. Mest läsande tror jag det blir.




Var ute och sprang i kölden igår, och nog är det fan att det är likadant varje år när vintern kommer. Man är så ovan och tycker att det är så förbannat kallt att man kommer att frysa ihjäl trots att det bara är några minusgrader. Igår var det kanske -5 senare på kvällen, och jag kände mig helt stel. Mot slutet av vintern tycker man att några minusgrader är helt optimalt.

fredag 21 november 2008

Mitt nya, organiserade liv - igen


Har investerat i två viktiga attiraljer idag. Nämligen YOKM och YOTM. Ytterst Organiserad KandidatavhandlingsMapp - den svarta, och Ytterst Organiserad TerapiMapp - den röda. I mapparna sorterar jag med Hitlersk precision allt Ytterst Viktigt Material (YVM) som krävs för utförandet av dessa två saker.


Kom fram till att det dräller av material som jag omöjligt kan hålla reda på om jag inte utvecklar ett hysteriskt prydligt system. Dessutom gillar jag allt som bygger på systematik, scheman och rutiner.


Imorse cyklade jag i ett vackert vinterfrostigt Åbo mot skolan för att träffa klasskompis A och slutföra det pararbete vi håller på med. Det gick ganska smärtfritt, och vi komponerade ihop en helt okej presentation i mycket god tid. Det är nämligen först om typ en vecka vi ska hålla den. Sker inte allt för ofta. Rött streck redan på fredag eftermiddag, inte illa pinkat.


Efter slutfört skrivande gick vi ner till caféet för att luncha, och som vanligt när jag och A gör detta så kan man räkna med ungefär en hel dags projekt. Det drog ut på tiden så man nästan var hungrig igen innan vi bröt upp. Men alltid lika trevligt är det:)




torsdag 20 november 2008

Länk + skolarbete = torsdagskväll

Det var inte alls usligt att springa. Det var inte kallt, det var inte klottigt, och det gick på intet vis tungt. I själva verket var det lagom kyligt och fräscht i luften, det var snöigt och vitt, och gatlyktorna lyste upp snötyngda grenar och vägarna var täckta med litelite snö som bara gjorde underlaget lite mjukare. Jag hade lagom med kläder på mig, det gick lätt och kändes både skönt och roligt. Ett bra beslut att dra en liten kvällslänk.

Kanske var det på grund av den uppfriskande löprundan som min hjärna kände sig spänstig, så jag slutförde båda uppgifterna jag hade på att-göra-listan. Om jag bara hade gjort den ena idag hade jag varit nöjd, så nu får jag väl vara dubbelnöjd..? Rött streck på listan hur som helst. I helgen ska jag satsa på... två streck till, låter det bra? Det blir en terapiplan och en uppsats om en gästföreläsning. Det är nog lagom.

Efter att ha strukit över uppgiften på listan kom jag att tänka på pararbetet jag och klasskompis A håller på med. Borde slutföra det också så fort som möjligt, kanske jag borde skicka meddelande och fråga om vi kunde... hann inte tänka tanken till slut innan telefonen pep till och A frågade om vi borde fixa på uppgiften tillsammans imorgon. Vilken telepati:)

Funderar på om jag borde fördjupa mig lite mera i materialet till kanden som jag hittade idag. Å andra sidan tycker jag att jag nog har gjort dagens dos skolarbete. Men så länge inspirationen sitter i borde man passa på. Det tenderar nämligen att gå i vågor.

Som ett skänk från ovan

Kunde inte sova inatt, så jag låg och vred och vände på mig i fyra evigheter. Försökte titta på Svt Play på datorn, eftersom det är min enda chans att se svensk tv här i Åbo. Men datorn börjar bli så dålig i skick att den knappt håller ihop, och bara slocknar hela tiden. Fläkten går för fullt redan när man startar upp den, och förutom att det är grymt svårt att koncentrera sig med ett WEEEEEEEEEEE-ljud som överröstar ens tankar, så stänger alltså datorn av sig när man minst anar det. Det är någon säkerhetsfunktion har jag fått lära mig nu, den släcker sig för att inte börja brinna. Och den är verkligen kokhet, till och med tangentbordet börjar hetta efter en stund.



Känns sådär lagom otryggt att skriva skolarbeten på en dator som klappar ihop flera gånger om dagen. Har såklart säkerhetskopior på minnepinnen, men inte kommer man ju ihåg att spara på den var tredje minut. Frustrerande. Speciellt nu med kanden och allt.




Kanden, ja. Har hittat mera material idag i form av artiklar, och suttit och läst en bra bok som var relativt nyutgiven och hittade flera avsnitt som jag verkligen har nytta av. Alltså inte bara måste låna två ord ur för att kunna ange den i referenserna. Lånade boken och dessutom en annan bok som jag ska skriva två uppgifter ur. I alla fall den ena ska skrivas ikväll, och båda om jag klarar av det. Basta




För den som är intresserad kan jag nu avslöja vad jag kommer att skriva min avhandling om. Tänkte att det var bäst att ruva lite på det en tid för att se om jag kommer igång överhuvudtaget. Nu har jag pantat färdigt på hemligheten, och kan berätta att jag undersöker stamning och effekten av Altered Auditory Feedback-metoder, (AAF). AAF är en slags metod att förbättra talflytet hos personer som stammar svårt, och fungerar genom att personen hör sitt eget tal lite försenat och på en annan frekvens samtidigt som han eller hon talar. Lite som att höra sitt eget eko, eller som att läsa "Fader Vår" i kyrkan, ni vet. Faktum är att de flesta personer som stammar slutar att stamma när de läser i kör eller sjunger. Har hittat mycket intressanta grejer redan. Detta ska nog gå bra.




Dagen idag började annars på ett inte alltför trevligt sätt. Jag vaknade nämligen ett par minuter före nio. Klockan nio hade vi bokat handledning tillsammans med forskningsgruppen, och då går jag och försover mig. Djävlar! Kastade morgonmålsmacka och yoghurt i väskan och slängde mig ut genom dörren på studs - till ett helt igensnöat Åbo. Igår inte en flinga, idag vinterlandskap.




Vinter i den här delen av landet innebär dock att snön är plaskig och våt, och att man blir dyngsur ända upp till knäna innan man är framme vid skolan. Dessutom kan jag ju inte gå, inte ens när det är slaskväder som idag. Alltså tog jag cykeln. Som var täckt med snö. Och som kedjan hoppade av på, naturligtvis. För så är det när man har bråttom. Försovning - glömma vantar och mössa och måste åka upp tillbaka med hissen för att hämta dem - snökaos - cykelkedjan hoppar av. Allt på samma gång. Skämdes riktigt när jag kom fram till skolan, för när hela gruppen ska samlas för handledning ska inte en vara borta! Nå, det var ju inte med flit. Men ändå.




Sedan satt jag en god stund framför datorn och letade kandmaterial, printade och stansade tills jag var nöjd och belåten. Sedan upp till logopedin och läsa material tills det var dags för lunch. Terapihandledning, via biblioteket och låna ett par böcker. Och hemåt.




Men först via posten och hämta ut ett paket! Som jag av någon anledning har gjort mig förtjänt av. Jag håller inte med om detta, men paket fick jag. Innehållande någonting som inte hade kunnat komma mera lämpligt en dag som denna. Kolla in dessa!




Jojjo, äntligen har jag ett par gumppare! Inte vilka som helst, dessa är från Jakri, där man bland annat kan köpa järnsågar som jag nämnt tidigare. Har man stövlar från Jakri har man också katu-uskottavuutta! Och sådana här har ingen annan i Åbo, I tell you:) Passade perfekt, och den stickade mudden högst upp är varm och skön.






Ikväll blir det läsning, läsning, läsning. Skrivande av en eller i bästa fall två uppgifter. Och mera läsande. Har en tjock bunt material som inte lär ta slut i första taget.


-------------
Tillägg 18.41

Det blir en mycket liten länk ikväll. Jag vill inte. Jag orkar inte. Och framförallt vill jag inte. Det är snöslask, kallt och tja... jag vill inte. Alltså iväg.

onsdag 19 november 2008

Murphys lag och lite utflykt

Ja, det är alltså onsdag idag, och nu ska jag försöka åstadkomma någonslags resumé av dagens händelser. Jag brukar ibland gå tillbaka i bloggen och läsa tidigare inlägg, så jag skriver ganska mycket för min egen skull. Bra att ha saker och ting uppskrivna så minns man dem bättre.

Cyklade till skolan imorse, i ett ganska frostnupet Åbo. Höll som vanligt full världsrekordfart nedför den branta backen, och hade ordentligt med snurr på hjulen ännu när jag svängde in mot akademikvarteren. Då märkte jag att folk promenerade som om de hade skitit på sig, och insåg att det nog var ganska halt. Som tur var var jag nästan framme.

Hade förberett dagens terapi, som jag för första gången skulle hålla helt ensam utan handledare vid min sida, men skulle printa ut lite material och hämta ett par småsaker, som testmaterial, tidtagarur och annat ur kliniken innan det var dags. Och det var ju en herrans tur att jag kom så tidigt, för det verkade som om världen gjorde allt för att motverka min terapi. Först vägrade datorn öppna mina uppgifter, så jag fick springa till psykkans datasal för att försöka där. Då kapade printern, och i vanliga fall skulle jag ha skitit i att printa. Nu var jag däremot tvungen, så lilla Maja fick försöka fixa den på egen hand.

Herregud, jag kan ju ingenting om teknik! Men jag påtade med lite inställningar hit och dit, och startade sedan om hela printerfanskapet - och då redde det plötsligt ut sig. Det som var lite shitty var dock att en massa folk hade försökt printa hela morgonen, och allt låg och väntade på att på proceeda. Vilket i sin tur betydde att det skrevs ut en maaaaaaassa sidor innan den äntligen lugnade ner sig och jag kunde printa mina två små dokumet. Pust.

Sedan upp till logopedin och testskåpet. Först hittade jag inte rätt test, och sedan stämde inte blanketten överens med testet. Sedan fick jag rätsida på det hela, och skulle hämta tidtagaruret till testet - som inte fanns. Aaah. Allting var emot mig.

Traskade ner till kliniken hur som helst, tänkte kika i spionrummet bakom spegeln, utifall någon lagt tidtagaruret där. Det hade någon. Dessutom satt där inte en, inte två utan tre åskådare som skulle titta på terapin. Gulp. Publik gör alltid att man får ännu mera prestationsångest. Dessutom var det tre av de som går i klassen över mig, och alltså har gjort vuxenneuroterapin redan, och vet hur man ska göra. Nå, terapin genomfördes hur som helst, och alla överlevde. Försökte bara glömma att det satt folk bakom spegeln, och låtsades att det bara var jag och klienten på plats. Bäst så.

Efter skolan stack jag och klasskompisarna P och K iväg på IKEA-tur. Hade diskuterat att vi borde fara dit någon gång, och eftersom P hade bil tillhanda blev det en tur dit idag. Det var ganska lite folk så där på en onsdagskväll, och kändes gemytligt att traska runt och titta på alla saker. Om man vore rik skulle det vara ännu roligare med sådana resor, men med tanke på IKEAs priser kan även en fattig studerande roa sig ganska bra där.



Till exempel köpte jag den sedan länge omtalade golvlampan. Den står i hörnet vid soffan och bringar mysbelysning. 6,90€ är ett ganska överkomligt pris för en lampa, tycker jag.








Tomma väggen ovanför soffan fick en enkel tavla, fast det inte var exakt en sådan jag hade tänkt mig. Jag hade snarare fantiserat om två stora tavlor sida vid sida. Men nu blev det en lite bredare istället.








Så investerade jag i två förvaringsboxar, för jag lider brist på sådana. Har suttit och pillat med de små skruvarna som behövs för att bygga ihop lådorna. Tog länge och jag blev alldeles öm i fingertopparna av de vassa pyttemuttrarna, men det blev ganska bra, tycker jag.

Imorgon blir det mera jobb med forskningsgruppen, och så ska jag på praktikhandledning. Var på kandidathandledning idag, och fick massor med värdefull hjälp. Min handledare P kunde inte vara mera nyttig. Hon är precis en sådan som en Maja behöver. Jag vet faktiskt inte hur man skriver en kandidatavhandling, så någon måste verkligen säga och visa och förklara hur man gör. Och det gör P. Vissa tycker att hon hjälper för mycket, och säkert är fallet så för sådana som funkar mera självständigt. Men för mig är hon den bästa.