Det är naturligtvis inte sant. Jag testade er bara. Jag har som vanligt varit i skolan hela långa dagen och kommit hem lagom till Salkkarit och en kaffekopp innan jag har dragit ut och sprungit. Mötte upp med klasskompis J imorse och plitade vidare på forskningsprojektet, och en stund senare dök även de övriga två gruppmedlemmarna upp och hjälpte till. Jag gick ett par våningar ner och hade terapi i 45 minuter, och sedan återvände jag till gruppen och skrivandet.
Efter lunch hann vi sitta och fila på uppgiften en liten stund till innan det var maratonföreläsning mellan två och sex. Dock en superintressant sådan. Alla hade fått ett exempelcase som professor S hade delat ut förra veckan, som vi skulle läsa och sätta oss in i. Alltså en riktig före detta klients papper, där det stod hela sjudomshistorien, alla undersökningar, resultat, terapier, diagnoser, utlåtanden och grejer. Egentligen skulle vi byta sinsemellan enligt den väletablerade metoden alla-läser-allt, men på grund av tidsbrist hade inte alla hunnit läsa allt.
Men ändå. Vi presenterade "vårt"case, och professorn berättade hela historien bakom texten. Superintressant! Där fanns bilolyckor, misshandlar, arbetsolyckor, folk som fått träd över sig, hjärnblödningar, plötsliga neurologiska sjukdomar - och alla hade fått olika skador på hjärnan som lett till talsvårigheter. Professor S har ett imponerande minne, och kunde räkna upp precis hur det hade gått för de olika klienterna, hur hon hade jobbat med dem och hur det hade fungerat. Dessutom var hon superengagerad och eldade upp sig riktigt ordentligt emellanåt. Intressant att höra på, och intressant att det var fråga om riktiga människor som professorn konkret hade arbetat med. Så jo, en fyratimmars föreläsning kan vara intressant.
Efter maratonföreläsningen satte vi oss och fortsatte med forskningsövningen. Som omväxling. Det kommer nog att vara forskningsövning 24-7 fram till posterpresentationen. Allt annat vore en överraskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar