måndag 28 februari 2011

Piggelin

Imorse hände det igen, det där som inte sker särskilt ofta, men som då och då bara - sker. Jag vaknade pigg och utvilad, och det kändes inte som ett dödsstaff att tvingas kravla sig upp ur den varma sängen och påbörja dagen. Tvärtom. Måndag morgon, pigg som en saltgurka! Pigg!

Sådana dagar är det extra inspirerande att börja på med dagen. Man har energi att lägga på saker, och det känns bra. Om dessa dagar bara ville komma oftare! Svårt att säga vad det beror på, för i mitt fall verkar inte antal timmar sömn ha någonting alls att göra med saken. Tvärtom har jag vakat sent i helgen, festat och legat halvdöd på soffan hela halva söndagen. Ätit dåligt (morgonkaffe klockan sex på kvällen, till exempel) och levt ytterst ostrukturerat. Dessutom var natten till måndagen kort, sov flera kortare knyckar och vaknade däremellan. Resultatet blev en pigg och produktiv måndag. Ingen ordning alls. Men skit samma, så länge man är pigg och glad. Pigg i alla fall.

Nu ska jag betala lite räkningar och sedan ta natten i god tid. Både präktigt och vuxet, som ni hör. Kommer antagligen att resultera att jag vaknar dödsslut och vresig och snoozar i 45 minuter imorgon bitti.

Plockepinn, fioler och arior

I lördags drog vi ut och - som det hette förr i tiden - dansade. Med inledning här i Neristan. Inget dansande, men väl några öl och lite vin, och sådant. Och Towerspelande. Det som var svårast i spelet var att följa reglerna, för det var så många saker att tänka på samtidigt. Bara röra med en hand, inte putta undan de andra klossarna, inte ta av översta lagret, påbörja ett nytt lager först när det översta hade minst tre klossar. Och se skillnad på grön och blå, som var intill förbannelse lika i stearinljusens sken. Och så att inte riva hela skiten, dessutom.

På Calles var det ganska okej med folk, och ovanligt mycket svenskspråkiga. Det som var lite irriterande var att det i början av kvällen var något värdelöst band som uppträdde. Eller ja, värdelöst var det inte, de var i själva verket riktigt duktiga. Någon typ av rock/folkmusikblandning, killar som spelade fiol på lite alternativa sätt. Kunde säkert ha varit riktigt häftigt - men inte på en nattklubb på en lördagskväll. Då vill man höra Lady Gaga (om man heter B) och Guns'n'Roses (om man heter Maja).

Men vi satt där och dividerade lite, och kom fram till att eftersom man tog normalt inträde till Calles ikväll så borde detta inte vara något hela-kvällen-uppträdande. I så fall borde man ha haft högre inträde och typ affischer med bandets namn vid entrén. Och tur hade vi, för efter ett tag tog de sina jävla fioler och gick. Och vi fick skaka rumpa till Lady Gaga och annan intetsägande dansmusik. Precis som sig bör på ett dylikt ställe. Ah!

Morgonen efter (eh, morgon och morgon... det är väl relativt det där) vaknade jag med mörbultade tår och blodsmak i halsen. Det tyder på en lyckad kväll, för då har man både dansat och sjungit tillräckligt. Sjungit tillräckligt högt i alla fall. Medan jag låg och vaknade till liv och vickade på mina ömma tår tänkte jag på det som inträffade på damernas toalett där någon gång efter klockan tre. Jag satt i allsköns ro i mitt lilla bås och kände trumhinnorna vibrera i skallen, sådär som det ofta blir när man kommer från dunkande musik till tyst toalett och känner skillnaden.

Plötsligt var det inte bara sorlandet från kvinnhjonen utanför båset som hördes, utan alldeles tydligt en sopranstämma som sjöng värsta ariorna någonstans. När jag klev ut för att tvätta händerna stod hon där vid ett av handfaten. En kvinna som bättrade på sminket lite, samtidigt som hon sjöng långa operastycken. Med synnerligen imponerande vibrato. Allihopa som steg ut ur toalettbåsen tittade lika förbryllat på henne. Värsta operaframförandet där bland glasskärvor och klibbiga drinkpölar på golvet.

Men ja, varför inte. Kanske hon, liksom alla vi som drabbades av akut kissnödighet och gick in på toaletten, istället drabbades av ett akut behov av att sjunga opera. Klockan tre på natten på Calles toalett.

lördag 26 februari 2011

Den farliga granntanten

Grannen under var inne här en sväng i förmiddags. Det är tydligen någon fnurra på tråden någonstans, så att man har problem att se tv-kanalerna. Och eftersom kabeln nu råkar gå igenom min lägenhet så ville han komma in och kolla lite.

Med sig hade han en yttepytteliten pojke. Som blygt stod i trapphuset och såg lite ynklig ut. "Kom med bara!" sa grannen åt den lille typen. "Vaarille kaveriks!". Grannen hade med sig mejslar och ficklampa som han balanserade i famnen, och väntade på att barnbarnet skulle komma med in. Men han var så förskräckligt blyg och stod bara och trampade.

På finska fortsatte grannen "Kom in bara. Här är bara tanten. Ingen annan är här. Det är inte farligt". (Hur kunde han vara så säker på det, förresten? En helgförmiddag och allt, här skulle ju kunna finnas vad fan som helst, höhö). Men minimänskan bara viskade "Emmä halua..." och stod kvar och trampade utanför dörren.

Inte visste jag att det var så farligt att hälsa på hos mig:)

fredag 25 februari 2011

Väskkatten

Efter bastande och mat och en mugg kaffe var det dags att ställa sig hemåt. Knölade ner kläderna i bastuväskan och hoppade i skorna. Då kom väskfantasten. Petade nyfiket på väskan. Snusade eftertänksamt i alla dess hörn. Gnuggade kinderna mot den. Och satte sig förväntansfullt bredvid.

Får man följa med?

Sträv

Efter jobbet idag packade jag min lilla väska och åkte till gymmet och drog ett pumppipass som avslutning på arbetsveckan. Sedan direkt till Öjan och slänga sig på bastulaven. Skulle träffa bror som var på visit från Åbo. Finfrämmat, med andra ord. Sådant bör man löga sig nogsamt inför.

Av någon anledning kom mor in på ämnet torra händer i något skede. Tror att det var när jag skulle i bastun och hon delgav exakt de olika krämer, scrubtuber, hårprodukter och burkar som fanns att nyttja. Hon kom osökt att tänka på sin egen mor som hade så trevligt torra och varma händer. Tänk stora arbetarnävar som ömt kunde paja ens små barnakinder. Stora, fnasiga, trygga händer att hålla i när man var rädd. Inga insmorda, kalla små frökenfingrar.

"Det var nog därför jag började tycka om din pappa" sa hon "För att han var sådär sträv och trevlig!". Min pappa är alltså väldigt skäggig.

"Och vad är han nu då?" frågade jag "Bara sträv, menar du?"
"Hmm" sa mor tankspritt "...om ens det".
Sedan tillade hon: "Det är inte samma skägg mera".





Och allra sist, med riktigt tyst röst: "Inte samma gubbe heller..."

onsdag 23 februari 2011

Frustrationen

Fan vad jag hatar att göra sådant som jag inte kan. Hatar, hatar, hatar. Under diverse möten och planeringsträffar blir det så äckligt tydligt. Hur dåligt insatt jag är jämfört med alla andra.

Med enkel matematik kan man räkna ut att jag med mina dryga fem månader i huset har något sämre koll än de som har bläddrat i remisser och skött vårdköer i tjugo år. Med min självkritik å andra sidan, kan jag bli nästan tårögt frustrerad när jag inte hänger med.

Och varför är jag inte född i ett tvåspråkigt hem?! Varför kan jag inte få ha majoritetsspråket som modersmål, som de flesta andra i det här landet? Det är så tungt att tänka på svenska och arbeta på finska. Jag gör hellre båda sakerna på samma språk. Tyvärr kan jag inte tänka på finska, såvida det inte gäller svordomar.

Perkele.

tisdag 22 februari 2011

Ytligheter

Igår hade jag The Hairday from Hell. På talterapeutiskt vis jobbar jag vid en stor spegel, tänkt att ha som stöd vid terapin, och det var inte särskilt upplyftande. Håret var platt och konstigt, liksom klistrat och svängde sig sådär stelt åt ett håll. Skatbo skulle jag inte kalla det, ty en sådan volym besitter jag icke. Det var mera en... samling strån som bara vek sig fel.

Idag! Idag återgäldade universum mig för den dåliga hårgårdagen. Jag fönade som brukligt håret efter morgonens dusch, och voila - det perfekta håret. Eller perfekt och perfekt, beror på vad man strävar efter. Men idag låg håret bara som det skulle. Volym, rätt fall, rätt form.

Och så - som ett straff - uppenbarar sig den största finnen norr om Seinäjoki på min haka. Strax nedanför mungipan. En svullen jävel, som gör att jag ser ut som om jag har fått stroke och blivit helt sned i nunan. Är det inte typiskt?

söndag 20 februari 2011

Uppdatering - denna vecka

Om någon förresten är intresserad av vad en Maja har pysslat med den senaste tiden (förutom att banka huvudet mot datortangenter), så kan jag ge er ett par snabba exempel.


I måndags drog jag pälsmössan tätt kring huvudet, paketerade in den här lilla outfiten och stack och hälsade på en god vän med två barn, varav det ena var alldeles färskt och doftade ny bebis. Bebisen var ytterst söt och somnade som en liten räka i min famn.


Resten av veckans timmar utöver arbetstid gick i stort sett åt till att påta på med rapporten, och i fredags när jag var klar med pärsen hämtades jag upp av päronen och brodern för att gå ut och äta. Det var alldeles väldigt gott, och bäst av allt var det stoooora glaset vin som jag avnjöt. Om jag inte hade haft mamma och pappa med mig och det var en så kallad Civiliserad Afton så skulle jag gärna ha dragit i mig åtta glas till och sedan dragit till Kärrynpyörä och sjungit karaoke som avslutning på veckan... Nå, vi tar det nästa gång

lördag 19 februari 2011

Skrivaskrivaskriva

En synnerligen intensiv arbetsvecka är till ända. Jag har jobbat som vanligt och utöver det alltså suttit och skrivit sent på kvällarna. I torsdags var det deadline för praktikredogörelsen, och jag hann banka huvudet i tangenbordet rätt många gånger under processens lopp. Det börjar liksom smaka trä efter en stund, och så måste man ändå fortsätta klyva hårstrån och analysera sönder saker. Intressant sådär helhetsmässigt sett, men gudars så man blir knäpp på det till sist.

På onsdag kväll konstaterade jag att det bara var att skriva klart nu då. Satt sent och plitade och skrev och drack kaffe. Ganska mysigt egentligen, liksom en liten uppesittarkväll för mig själv. Ingen direkt stress heller, men jag var beredd på att sitta sent vid datorn. Där kring klockan 04 stängde jag ögonen för natten och hann sova gott och väl tre timmar innan jag klev upp igen. Så var det jobb som vanligt.

Klockan fyra stämplade jag ut och fortsatte skriva på kontoret. Egentligen var ju rapporten klar, jag skulle bara skriva ihop referenslistan och plocka ut bilagorna. Men se där, jag hittade på "en grej till" som jag ville ha med hela tiden, och satt i själva verket kvar till strax före klockan tio. Efter fjorton timmar på sjukhuset. Men nu var rapporten klar och inlämnad. Före deadline.

Sedan hem. Skulle vilja skriva att jag kände mig tio kilo lättare med en inlämnad rapport, men egentligen var jag rätt yr och trött. Kändes mera som en tjock farbror satt på mitt huvud och liksom tryckte ihop det.

Fredagen var lite av en rapportkrapuladag. Dessutom hade jag ett möte på jobbet som drog ut på tiden, så det blev lite senare än vanligt. När jag kom hem gjorde jag en Maja 2.0, alltså en fullständig kroppsuttömning genom att toppa dagen med en löplänk. Bytte om och byltade på mig mycket kläder, för kölden knäppte i knutarna, och sedan tog jag en lugn runda längs stadssundet. Riktigt terapeutiskt var det, grymt avslappnande. Jag har alltså - och den här gången riktigt på riktigt - inte haft tid att blogga de senaste dagarna. Jag har haft ett milt sagt späckat schema.

Som ni kanske märker.
Så är mitt språk ganska korthugget.
För efter att ha skrivit intensivt.
Den senaste tiden.
Så orkar jag liksom inte.
Riktigt formulera mig i text.
Jag orkar inte ens.
Försöka vara rolig.
Punkt.

tisdag 15 februari 2011

Varning, varning

Jag är egentligen lite allergisk mot gnällbloggar i stil med "uhuu, stackars mej... uhuu, synd om mej... uhuu... så jobbigt för mej", men sorry, nu har jag faktiskt lite leidon. Ganska mycket. För positiv energi - var god surfa vidare. Inte? Skyll er själva då.

Jag har inte alls haft en bra dag. En riktigt pissig sådan. Jag har klåpat och ballat och blundrat, allt har skitit sig, jag har sagt fel och ringt åt fel och gjort fel. Jag har frusit som en liten skunk hela dagen, händer och fötter som isklumpar. Cykeln gick trögt som i sirap, och jag orkade inte kolla vad problemet var. Om det var dåligt med luft i ringarna, is någonstans, eller om det bara är så där trögt att cykla när det är 26 minusgrader. Dessutom kniper och värker det, men krämp- och sjukdomsbloggar är jag riktigt dödligt allergisk mot, så jag tänker inte ens gå in på det. Och jag sitter och skriver på den här jobbiga praktikredogörelsen. Som bara blir längre och längre, för att jag hela tiden inser vilka delar jag bör ha med.

y7uy7uuyygfvfgjhmnhg

Vet ni vad det där är? Det är det som bildas när man har leidon och bankar pannan i tangentbordet så där smått.

Nähäpp. Nu ska jag ta mig i kragen, banka ner lite text till, och så anser jag att den här dagens arbete är klart. Man får skriva uppmuntrande pussar och kramar och allmänna hejarop i kommentatorsfältet. Man får också skriva en praktikrapport i sin helhet och maila mig den, men det betvivlar jag att någon vill.

söndag 13 februari 2011

När man VERKLIGEN har annat att göra

Då, DÅ sysslar man med sådant här. Hittade denna lite lustiga utmaning på någon blogg häromsistens.
Laita Googlen hakusanaksi nimesi ja sana "osaa" esim. "Kalle osaa". Muista lainausmerkit! Listaa 5 asiaa jota "osaat".
Sagt och gjort, men jag gjorde utmaningen på svenska (annars hade det mest dykt upp alla möjliga stugor och kojor...) skrev "Maja kan". Enligt Google är det alltså bland annat följande saker jag kan:

-Maja kan cykla (Att hon kan ja! Storcyklarn!)
-Maja kan själv! (En liten svaghet jag har. Att jag ska låtsas vara så himla självständig och jag-behöver-ingen. En stor lögn)
-Maja kan tricks (Jorå, ett partytrick är att jag kan köra ner grejer jättelångt i halsen utan att få kräkreflexer. Tänker mig en framtid som svärdslukare. Eeeller porrstjärna)
-Maja kan åka skidor (Det kan hon. Hon vill bara inte)
-Maja kan tänka sig livet som storbloggare (Njä. Jag gillar småbloggare mera)

Nämen hörni det här var ju skoj. Om jag skulle fortsätta med det jag egentligen skulle göra nu då? Alltså färdigställa den där himla rapporten någon gång. Aaah!

Söta gamlingar

Var en sväng via laboratoriet häromveckan, och där satt de på rad. Dessa små söta tanter. Med vitt hår, tantglasögon, handväska och såg sådär hjärteknipande söta ut. De finns förresten lite överallt på sjukhuset. Sitter i morgonrock och dricker kaffe, är ute på en liten promenad med droppställningen. Och överlag tycker jag att de ser så tuffa ut, trots att de uppenbarligen har krämpor och jobbigheter.

Och så de här söta gubbarna, som är lite sådär lagom uppstädade när de ska till sjukhuset. I gubbyxor, skjorta och någon varm stickad tröja. När de kommer in tar de vant av sig gubbkepsen eller pälsmössan, och halar i samma rörelse fram en kam ur fickan. Drar några tag över skulten och så är de fit for fight.

När jag ser de där mysiga mummuna och gubbarna är det inte utan att man saknar åldringshemsjobbet litegrann. Jag gillade det verkligen.

fredag 11 februari 2011

Snigg!


Kokkolas absolut sniggaste taxi stod igår på sjukhusets parkering. Gäller att komma ihåg det där nästa gång man beställer taxi nu bara. Att sluddra "NEEJ! Jag schka ha den som har MARILYN MONROE på schej!", alltså. För taxi åker man bara när man är full som en anka, nämligen.

onsdag 9 februari 2011

Knastertorrt

Om vi nu ska vara helt ärliga - som omväxling, i allmänhet gillar jag ju att småljuga lite - så är det där med talterapi inte så särskilt roligt just nu. Med "just nu" menar jag ganska exakt i denna stund när jag sitter och läser en ziljon artiklar och skriver teoridelen till praktikrapporten. Jag menar, teraputta är ju en sak. Att sitta och källhänvisa och vända sig med komplicerade uttryck i en snustorr text är en annan. Jag gillar det där med att teraputta ungefär åttahunda gånger mera.

Kommer att drömma i APA-stil inatt. Med årtal, volym och sidnummer och allt.

Signatur
Rädda mig -84

måndag 7 februari 2011

Pigg måndag

Det var med förvånansvärd pigghet jag klev upp imorse och gick till jobbet. Inte för att jag inte skulle gilla att jobba - tvärtemot - men för att det alltid är extra tungt att stiga upp på måndagarna. Innan man liksom har kommit igång. Men imorse var jag pigg som en liten trast. Kvidevitt bara.

Annars - om vi nu ska skriva det här inlägget i dagboksform - så har dagen varit väldigt perus. Börjar få jobbet att flyta på lite-lite-lite i det här skedet. Fast allt tar ungefär åtta gånger så länge som man beräknar. Övning ger färdighet, jag vet. Men måste det krävas så satans mycket övning innan det där jävla färdigheten kommer. Tålamod är inte direkt metervara hos en Maja.

Förresten, nattduksbordnytt: det sket sig. Jag har inte alls någonting på gång som jag påstod lite tidigare. Fortsätter att balansera sänglampan och telefonen på en skranglig stol bredvid sängen. Och har följaktligen en köksstol för lite vid bordet. Stackars mig.

söndag 6 februari 2011

Borde...

...skriva praktikrapport. Följaktligen har jag tvättat kläder, diskat (okej, plockat i och ur maskinen), hängt lite kläder och tänker just nu: "Men hörni, om man skulle dammsuga?".

Men till mitt försvar vill jag säga att jag faktiskt har skrivit lite. Ska fortsätta nu.

Koftor

Travade in via centrum igår och köpte lite dagligvaror. Ni vet kaffefilter, skithuspapper och koftor. Ja, koftor är en dagligvara. Ett så kallat livsmedel. I alla fall för mig. Jag använder nämligen kofta sådär... elva dagar av tio.

Om någon skulle få för sig att förbjuda användningen av koftor skulle jag förmodligen - och jag citerar bloggaren Anne Hietanen - "lägga mig under en fallande istapp". Jag kan nämligen inte existera utan koftor.

De koftor jag använder är i huvudsak basicsådana. De allra flesta är från H&M faktiskt, eftersom de är någonting av specialister på baskoftor. Och de håller förvånansvärt god kvalitet. Inte som deras toppar och t-skjortor, som kan liknas vid ett lotteri. Efter första tvätten kan de vara a) två storlekar större b) två storlekar mindre c) ha korta ärmar d) ha långa ärmar e) ha en lång och en kort ärm f) vara betydligt längre i ena sidan g) vara vridna som en spiral h) ha en helt ny färgnyans i) en komination av de tidigare nämnda. Eller - och detta är huvudvinsten - se likadana ut som innan tvätten. Då får man skrika BINGO!

Koftorna jag sportar är alltså långa sådana, typ över-rumpan-längd. De har knappar och fickor och går att använda till typ allt. Jag har åtminstone två svarta, en grå, en rosa och en brun. Just nu är jag iklädd en grå, och över stolsryggen bakom mig hänger en rosa.

Igår knatade jag genom H&M och såg att det hade kommit nya. Tunnare och lite annorlunda i modellen, utan knappar och med bred krage. Jag provade en svart och en ljusbeige. Och köpte båda. Mmm... koftor.

lördag 5 februari 2011

Dragkedjan

Grannens hund rastar sig själv idag igen. Alltså springer fram och tillbaka på gatan och skäller förvirrat. Eftersom det är en liten hund är det alltså fråga om ett ganska fånigt bjäbbande. Vilket får mig osökt att tänka på en liten ettrig hund som fanns längs Öjavägen för kanske tio år sedan. På just ett sådant ställe jag brukade springa på. Hunden - i någon bur på någons gård - lät nämligen precis som en dragkedja när han skällde. Det där ljudet som bildas när man snabbt drar upp en dragkedja, ni vet. Typ viuh, viuh, viuh. Den där liknelsen snurrade i mitt huvud varje gång jag sprang förbi. Dragkedjehunden. Ett passande namn på den skulle ha varit *trumvirvel* Zipper.

Nu var det något jätteviktigt som jag egentligen skriva, men så kom jag in på det där om hunden bara för att den där skällande saken distraherade mig. Och nu glömde jag totalt bort vad det var. Får återkomma till det vid tillfälle.

torsdag 3 februari 2011

Ett brev

Hej snön!

Hur mår du? Inte så bra, hoppas jag. Jag hoppas att du känner dig riktigt risig, och är på väg att utplånas så snart som möjligt. Jag har nämligen idag igen insett hur mycket jag hatar dig. Sådär annars i vinter har du varit ganska okej. Jag gillar ju till exempel att springa vintertid, i några minusgrader på hårt packad snö med stjärnhimlen ovanför huvudet. Det vet du ju. Så varför kan du inte bara uppföra dig på ett trevligt sätt och ligga där. På marken. Hårt packad. Och lite sådär fint i trädkronorna.

Idag, till exempel. Var det verkligen nödvändigt att yra omkring som om du hade betalt för det? Tro mig, du var inte populär. Ingen gillar snö som virvlar, det är bara lögn och förtal det där som finns på julkort och i överoptimistiska sagor. För snö virvlar inte lätt och fint. Snö yr i ansiktet, fastnar i hårtestar, lägger sig som ett fuktigt lager på kappan och letar sig in under kragen. Jag ska vara helt ärlig - jag var jävligt sur på dig när jag cyklade iväg till gymmet ikväll. Du yrde rakt in i mina pupiller, jag såg inte ett skit. Och jag svor ganska många ramsor innan jag var framme vid mitt mål. Har för mig att jag kallade dig - och jag citerar - "pittsnö". Så pass.

Dessutom ogillade jag starkt ditt sätt att breda ut dig i lösa drivor i hela Neristan. Cykeln grävde ner sig och slirade hur som helst. Och som du redan vet - en Maja går inte. Hon cyklar eller springer när hon tar sig fram. Därför var det ytterst frusterande att trampa fram i någonting som påminde om risgrynsgröt till konsistensen. Just att slira omkring med cykeln och streta fram i lössnö tillhör de saker som får mig att bli alldeles väldigt rosenrasande. Jag vill omedelbart se till att all snö förintas för all framtid i dessa stunder. För att hitta något positivt hittade jag under cykelturen på ett tiotal nya svordomar, och alla berörde snö i olika former.

Det var väl ungefär det jag hade att säga. Att jag är synnerligen trött på dig och besviken på ditt beteende. Jag väntar ivrigt på den dag då du är borta. När det är +28 och blåser en ljummen bris genom stan, och jag cyklar fram på varma gator. Utan att slira. Tills dess kan vi väl kompromissa sålunda att du håller dig kvar på marken (hårt packad, sa jag) och inte rör dig ur fläcken annat än för att smälta. Deal?

Maja

onsdag 2 februari 2011

Wow

Jag har idag fått beröm för min bil! Visserligen av en femåring pojke, men det värmde ändå mitt stolta bilägarhjärta när den lille parveln som stod med sin mamma och tankade hennes bil gick över till min sida där jag stod och gjorde samma sak. "Har du en sån bil? Wow!". Han sa WOW! Den där lilla typen gjorde min dag.


Idag efter jobbet drog jag via biblioteket på väg hem. Lånade lite viktiga böcker som jag ska läsa. Den ena om talstörningar hos MS-sjuka, och den andra om Afasi. Det gäller att fördjupa sig lite. Och inga problem med tillbakalämnandet denna gång, för nu är det ju facklitteratur. Det är skönlitterära böcker som jag omöjligt kan komma ihåg att returnera.

Dessutom beställde jag en bok på nätet också. "De e bare köp å köp" som Emils pappa skulle ha sagt. Men jag anser själv att det är väl investerade pengar. Kunskap kan man satsa lite extra på.

tisdag 1 februari 2011

Inte ens det

Har nu stirrat på datorskärmen i åtskilliga minuter och försökt komma på någonting Mycket Underhållande att skriva. Sedan sänkte jag nivån och försökte klämma fram någonting småfyndigt. Men det gick inte heller. Jag kommer inte på någonting. Jag har inte ens sett några dumma människor idag, vilket brukar vara en säker källa för bloggmaterial. Men nej. Alla har skött sig. Ingen har ens varit konstig eller stått ivägen.

Imorgon ska jag hålla ögonen öppna hela dagen. Så ska vi hoppas att det vimlar av irriterande eller annars avvikande människor i min omgivning. I så fall har ni en rapport att vänta.