lördag 31 oktober 2009

Städning och folk på gatan

Den här inihelviti sköna soffan börjar ställa till med problem. Jag vaknade nämligen igen inatt och upptäckte att jag visst hade somnat på soffan. Klockan var halv fyra när jag lorvade i säng.

Idag har jag städat. Dammsugit och kastat ut mattorna på piskbalkongen. Moppat golven och stått i. Det är skönt att bo allena och i en etta, för det betyder att man avklarar den grundligaste städning på ett kick. Å andra sidan innebär en framlämnad tidning att det ser ut som ett enda kaos i hela lägenheten. Man får ta det onda med det goda.

I övrigt har det blivit en cykeltur ut till Studentbyn i ett lite halvkyligt väder idag. På vägen stötte jag på a) gubbe som plockade småstenar från trottoaren och lade i en plastpåse och b) en indier som cyklade vingligt iklädd turban med mössa utanpå. Helt vanligt när man befinner sig i den här stan.

fredag 30 oktober 2009

Butikshysteri på fredag eftermiddag

Sitter med en stor slurk kaffe i min gröna favoritmugg och spenderar fredagskvällen här i Åbo. Efter att ha avklarat dagens studier och skickat iväg texten till handledaren och dessutom ätit en (inte särskilt god) fisk- och skaldjursgryta i skolan tog jag en sväng via Kuppis Cittari.

Eftersom det är Allhelgona i helgen betyder det att butikerna efter idag kommer att ha stängt för evigt. I alla fall kunde man tro det när man går in i ett varuhus en dag som denna. Överfullt med folk som överhandlar och - faktiskt - står och sliter hysteriskt i varorna. Det är massor med personal på plats, och alla häver fram varor i rasande takt som om världens undergång är på väg. Jag handlade några småsaker (jag verkar inte behöva någonting mera!), främst tvätt- och diskmedel och sådant och trampade sedan hem.

Var ute och sprang i ett ganska mysigt höstrusk ikväll. Det duggregnade och var kolmörkt, men relativt varmt i luften. Utanför ett egnahemshus hade någon otålig jäkel försett en liten gran med en ljusslinga. Det såg nästan skrattretande ut med den lilla stackars granen som stod och hukade sig i regnrusket med ljusslingan som ett hån omkring sig.

Igår var jag och lillebror till Ekotori för att hämta en tv-bänk jag hade tittat ut en gång tidigare. Den pjäs jag har haft under min tv i sex års tid är nämligen en del av en urgammal bokhylla som fanns i föräldrahemmet någon gång på 80-talet. Syns bland annat på mina dopfoton. Hyllan är en sådan man kan montera ihop och isär lite som man vill. Den har existerat i olika former på olika ställen. Delar av den har jag haft i någon tidigare lägenhet, och en snutt av den står på vinden i mitt gamla flickrum i Öja. En liten "kloss" har alltså funkat som tv-pall, men har inte gått att flytta eftersom det leder till att den ramlar i bitar. Nu har jag för några få eurosar köpt ett nytt tv-underlag. På hjul. Samma serie som mitt soffbord. Bah!


Tillägg:

Varje gång jag handlar någonting känner jag mig nödgad att rättfärdiga mitt köp. Antingen genom att understryka att det var billigt, eller att jag inte har köpt någonting på länge, eller att varan var nedsatt med 80%, eller att detta är någonting jag har behövt i många år.

Notera till exempel i detta inlägg att jag påpekar att jag handlar obetydligt med mat för tillfället (andra stycket, sista meningen), att jag velat ha en riktig tv-bänk i sex år (fjärde stycket), samt att möbeln inhandlades på Ekotoris loppmarknad (också fjärde stycket). Slutligen (i fjärde stycket) tillägger jag dessutom att tv-bänken var billig.

Detta beteende beror delvis på att min mamma läser detta. Och även om jag inte själv tycker att jag lever över mina tillgångar känner att jag måste värja mig för att slippa kommentarer som "Fem euro? He e tretti mark!".

Klickar på "skicka"

Klockan är 12.17, och det har alltså med nöd och näppe ens hunnit bli fredag eftermiddag. Jag har suttit i biblioteket och filat vidare på mitt frågeformulär - och nu skickat det till min handledare. Visserligen en ytterst preliminär prototyp - men ändå. Lite riktig text skriven med riktiga bokstäver är mailad till min graduhandledare.

Innovativt

Jag hittade just någonting skojsigt på nätet. En svensk typ som skriver blogg - på finska. Det är fråga om en rikssvensk kille som flyttat från Sverige till Finland och jobbar på den svenskspråkiga radiokanalen Radio Extrem. Magnus i A-laget, för er som är insiders.

Grejen är att han alltså egentligen inte kan finska, men ändå bloggar på språket. Och det konstigaste av allt - det funkar! Under sin tid i Finland har han ändå snappat upp finska ord, och bloggar på så sätt att han radar dessa ord i ordningsföljd och oftast grundform i meningar. Vissa ord råkar bli fel, men de påminner ändå om det rätta ordet. Alltså ungefär som då jag talar finska och säger "ääliö" när jag menar "älykäs". Det är väl ingen större skillnad... Man förstår utan problem vad killen menar, och just det att han skriver på finska utan att kunna blir så roligt!

Nu undrar jag: borde jag blogga på tyska? Jag kan ju ändå ganska många ord sedan högstadiet.

torsdag 29 oktober 2009

Vackra ord. Och lite mindre vackra toner...

Började dagen med att sitta i biblioteket och knåpa med lite frågeformulär. Jag är tydligen fortfarande lite ringrostig den här terminen, för jag verkar ha svårt att formulera mig. Heter det "något", och kan man bedöma någonting som "måttligt". Kanske sådana ord avskaffades samtidigt som häxbränneri, förresten?

Jag råkar nämligen gilla gamla, fina ord och uttryck. En kärlek jag delar tillsammans med ex-sambo C. Vi roade oss till exempel med att formulera textmeddelanden till varandra på antikaste möjliga sätt. Ord som ehuru och emellertid var frekventa.

Jamen smaka på lite ovanligare, föråldrade ord - de är ju hur fina som helst! Följaktligen. Dryfta. Sålunda. Skrupelfri. Oåterkalleligt. Tydligen får man inte använda hurudan i sina akademiska texter längre - någonting jag sörjer. Det är ju ett så fint ord.

Nå. Efter skrivandet gick jag ner till Kliniken (vår egen talterapiklinik) för att titta på en studiekamrats röstterapi. När man inte själv har haft någon klient på en tid gäller det att inte tappa kollen, så jag försöker att gå och titta på någon terapi i alla fall då och då. Även om det kunde ske oftare.

Lite senare cyklade jag iväg till Studentbyn och drack kaffe hos lillebror. Han skulle först på någon keikka, men sedan visade det sig att han hade tagit fel på dag och att den hade varit redan igår.

"Jaha... då måste jag väl baka då"
"Hur så?"
"Jamen, när jag inte fick gå på rockkonsäärt. Då får jag väl... baka eller något"

På tal om musik eller vad man ska kalla det har jag ikväll nöjet att ha tillgång till sådant. Grannen skrålar nämligen Roxette av hjärtans lust. I kör med vad som låter som ett större sällskap. Inget fel på det, men jag skulle uppskatta om de kunde någon annan textrad än just "listen to your heaaaaaaaart, when he's calling for youuuuu". Blir lite tjatigt.

onsdag 28 oktober 2009

En onsdag i punkter

- Fantastiskt höstväder
- Ont i axeln:(
- Bokhandelsbesök för att köpa pärmar och mellanblad
- Suttit i biblioteket och skrivit
- Veganlunch, bön- och linsgryta
- Kaffe uppe i logopedin
- Föreläsning
- Tupplur på soffan
- Löprunda i mörkret
- Tvätta kläder och diska
- Kvällskaffe

tisdag 27 oktober 2009

O, jag glömde!


Jag har gjort en viktig investering idag under mitt butiksbesök. Till det ringa priset av 2,90€ blev jag ägare av en förpackning sytillbehör. Tänk! Sy-till-be-hör. Sedan 2003 då jag flyttade hemifrån har det då och då - ganska sällan, men ändock - uppstått situationer då jag hade behövt nål och tråd, en knapp eller en säkerhetsnål. Sex år senare tänker hon: Jamen detta ska vi åtgärda på momangen!

Nu har jag i ett litet etui ett par synålar, några snuttar tråd i olika färger, en minisax, några knappnålar, ett par knappar och spännen samt ett par säkerhetsnålar. Samt en rulle svart sytråd. Det ni. Nu är jag beredd på vad som helst!

Gissa vad!

Jodå, hon är tillbaka. Med lite mera skogsluft i näsborrarna och lite intorkad lera under löparskorna. Varmare jacka att cykla i, randiga vantar och en ny kaffeburk inköpt i Österbotten. Förutom det är allt precis som förr.

Det strilade ner regn utanför tågfönstret hela vägen mellan Kokkola och Åbo. Jag somnade någonstans i Seinäjokitrakten och blev försiktigt väckt av konduktören för att få min biljett stämplad:) Det trasade fortfarande ner vatten när jag med kappsäck i handen och ryggsäck på ryggen travade genom centrum och hem till mitt bo ett par timmar senare.

Hann upp till lägenheten en liten sväng innan det var dags att trampa mot skolan för att sitta på seminarium under eftermiddagen. Sedan en kort handledning och så fick jag hoppa på cykeln och trampa ut ur akademikvarteren för den här dagen. Mörkt var det redan.

Tog samtidigt en runda via butiken för att handla någonting att stoppa i den tomma kylskåpet. Men det har hänt någonting konstigt - jag handlar ju knappt någonting längre. Trots att allt var slut hittade jag inte på nästan någonting att köpa. Det blev ett par varor i botten på väskan, och så återvände jag hem. Hade lite smått och gott i frys och torrskafferi, och det verkar som om jag skulle klara mig en tid på det nu. Kanske måste shoppa lite skor och blusar för att nu göra av med studiestödet åtminstone;)

Det är lugnt och fridfullt här. Mörkt och regningt ute, och i höghuset mittemot lyser det i nästan alla fönster. Tyst i trapphuset. Jag ska hälla upp en kaffekopp till och fortsätta att njuta av stillheten. Ikväll är nog Åbo bra.

Jaaa!

Efter en tids kämpande lyckades jag äntligen! Nytt rekord i bänkpress!

Jobb jag inte vill ha

Varje dag får man som åskådare beskåda andra människor i arbete, det kan vara butikspersonal, servitörer, kockar, chaufförer, poliser och allt möjligt. Man kan i princip arbeta med vad som helst, för det behövs folk som ser till att alla delar av samhället funkar. Sådär, ville bara få det sagt så att jag inte skulle missförstås. Alla arbeten är viktiga, fast vi envisas med att klassa yrken som mer eller mindre fina. Inredningsarkitekt = fint. Sopbilsförare = skitjobb. Sedan kan var och en fundera över hur världen skulle funka utan det ena eller det andra...

Jag har bara i mitt stilla sinne ibland konstaterat att det finns vissa arbeten jag helt enkelt inte skulle vilja ha. Så klart - hellre tar jag vad som helst än är utan jobb, och en tid kan man arbeta var som helst men sådär teoretiskt. Ställen där jag inte känner att jag skulle vilja tillbringa vardagarna tills jag är 65.

De där som krattar i parker med reflexvästar på sig - dem skulle jag inte vilja byta med. Inte heller byggnadsarbetare som står i strålkastarens sken på någon jättebygge klockan sju på morgonen med iskalla snöflingor yrande i ansiktet.

Städerskor utför ett ack så viktigt jobb, och jag beundrar dem som orkar med det. Men jag tycker att det skulle kännas så tröstlöst att börja dagen med att städa ett jättehögstadium, och veta att du i princip aldrig kommer att bli färdig. Hela dagen dräller det in leriga elever och du hinner bara hålla undan det värsta. Och dessutom visar de ingen respekt med sitt snusspottande och klottrande.

Asfaltläggare skulle jag inte heller vilja bli. Farligt, bullrigt och hett så förbannat. Jag har förstått att man kan få rätt bra lön med tanke på de obekväma förhållandena - men jag tror inte att det skulle vara värt det. Att andas in alla de där giftiga ångorna dagarna i ända kan inte heller vara så hälsosamt.

Busschaufförer i stadstrafik skulle inte heller vara så lockande. Jag tänker till exempel på den busschaffis vi hade sålänge jag bodde i Öja. Han som körde Kokkolan Liikennes Öjarunda, runt byn och via skolorna i stan. Dag ut och dag in. Gasa, bromsa, öppna dörrarna. Han körde mig till dagis när jag var sex år, och körde mig hem från gymnasiets sista termin när jag var nitton, samma runda från första morgonbussen till sista eftermiddagsbussen. Och hade gjort så många år innan jag var med.

Bärplockare, herregud! Jag skulle nog hellre äta bajs än plocka bär. Det är nog någonting av det mest nervpåfrestande jag vet - så otroligt tråkigt och långsamt. Hur man än plockan får man ju aldrig ett fullt ämbar! Eller bunke... eller kopp för den delen. Det minsta jag plockar är meloner, för dem kan man ganska snabbt fylla en hink med.

Jag tror att jag helt enkelt skulle ha svårt med ändlösa arbeten som man inte ser vare sig början eller slut på. Kratta löv, plocka bär, tvätta fönster - det syns ju ingenstans! Diska är mycket roligare, för där går man från full diskho till tom och så är man klar. Eller tvätta kläder. Hänga upp, plocka ner, vika ihop, lägga i skåpet.

Det skulle vara roligt att någon gång, till exempel en sommar, göra någonting som inte alls liknar någonting man tidigare har gjort. Jag har en liten fantasi om att någon gång få arbeta i en ladugård. Som avbytare eller någonting. Men jag tror att jag är för svag. Dessutom är det ju den lilla detaljen att jag aldrig har skött ett kreatur och inte har en aning om hur man gör. Avbytarlärling?

måndag 26 oktober 2009

På pass

Lördagen tillbringades i Terjärvskogarna från morgonmörker till skymning. Älgjakt. Startade med kaffe kring brasan i stugan på Kovastunturi och fortsatte sedan till dagens första pass så fort mörkret lättade.

Efter att ha varit med några gånger under flera års tid har jag lärt mig att man bör förbereda sig på att det kommer att vara kallt. Spelar liksom ingen roll hur mycket kläder man packar på sig och hur smart man försöker klä sig, lager på lager med rätt material på rätt plats. Funktionsunderkläder, fleece, ylle och vindtätt. Det är likförbannat kallt.

För er som inte vet innebär inte älgjakt särskilt mycket vandrande i skog och mark. Det skulle i så fall underlätta, eftersom man skulle hålla cirkulationen igång. Tvärtom ska man stå tyst och stilla på samma fläck i många, många, många timmar. Lyssna, vänta och spana. Ibland kan man så tyst man kan peta fram en termos i slow motion och hälla upp en kaffekopp. Förutsatt att man inte klirrar, prasslar eller för oväsen med dragkedjor eller spännen.

Hundarna sköter jobbet. Själv står man blick stilla och följer med vad som händer. I en tyst skog hörs hundskall långa vägar, och man kan bedöma vartåt det rör sig baserat på hur långa tystnaderna är och var skallet dyker upp nästa gång. Efter några timmar eller när man fällt älgen ifråga bryter man upp och byter pass. Så börjar alltihopa på nytt. Vänta, lyssna, titta.

Det säger sig själv att det blir ganska kallt. I lördags hade jag dock inga egna skor tillhanda. Alltså fick jag låna ett par så kallade Power Boots, stora värmestövlar i gummi med tjock, gungande botten, helt och hållet fodrade med päls. I storlek 44. Jag frös inte på hela dagen:)

Det var en lång dag, men så länge man har det varmt om fötterna går det ingen nöd på en. Det var klart och fint, men blåste en ruggigt råkall vind. Det hälldes upp hett kaffe och grillades korv. Diskuterades gamla jaktminnen och berättades vitsar. Jag fick hålla fast ivriga jakthundar när en älg hade fällts och de helst ville bita och slita i pälsen.

Vi sökte länge efter en av de andra fällda kalvarna i skogen innan vi till slut hittade djuret i en backe och kunde dra ut det. Vi körde till slaktstugan med två kalvar på flaket för att dra skinnet av dem. Återigen fick jag vara sidekick och hålla i ett och annat bakben medan de mera kunniga sprättade loss ytterkläderna av älgarna. Sedan - varm dusch, lite mat i magen och så var den dagen slut.

söndag 25 oktober 2009

Dagens insikter

Som 25-åring har jag faktiskt insett att en del saker som Allsmäktiga Mamma och Heliga Pappa sa när man var liten faktiskt stämmer.

1) Jag irriterar mig på att man inte släcker lampan när man lämnar ett rum. Inte i alla situationer, men till exempel släcker jag ner lamporna i omkringliggande rum mig innan jag sätter mig ner och tittar på tv på kvällen.

2) Saker och ting finns oftast "där du lämnade dem sist". Faktiskt.

3) Tomma förpackningar är det faktiskt ingen nytta med att ställa tillbaka i kylen. Det leder bara till att du måste flytta dem en gång till.

4) Man kan använda ett glas två gånger! Förutsatt att man sköljer ur och ställer det använda glaset på ett snyggt ställe, och inte exempelvis låter det stå halvfullt med mjölk på en uppslagen tidning på bordet. Har man diskmaskin är det dock ingen poäng i att spara på disken eftersom man ändå ska försöka fylla den så fort som möjligt för att kunna starta den.

5) Det är gott med kokta morötter, blomkål och broccoli. Och svart kaffe.

6) Man kan baka saker och frysa ner varje smula direkt för att ta fram vid senare tillfälle.

7) Två centimeter bar hud mellan byxlinning och blus kring hela midjan är inte särskilt praktiskt när det är minusgrader. Det är mest kallt.







Däremot använder jag aldrig långkallingar eller strumpbyxor vintertid, för jag gillar inte det. Och så skär jag bort översta ostskivan och slänger den. Ha!

fredag 23 oktober 2009

I midvinterskrud

Igår ansåg jag mig nödgad att införskaffa en ny vinterjacka. Eller kappa. Eller rock som det heter i södra Finland. Efter att Herrn hade lagt arbetshandskarna på hyllan för dagen styrdes det iväg mot Kokkola för att kolla in utbudet.

Jag är dålig på att handla kläder. Har dock blivit lite bättre sedan jag insåg tjusningen i klänningar och tunikor med leggings. Ah, dessa sköna plagg! Nu skulle jag alltså inte ha någonting sådant, utan som sagt ett varmt vinterytterplagg för övre delen av kroppen.

Jag provade svarta kappor, grå kappor och gröna. Puffiga, vadderade kuddliknande saker. Tunna, slimmade kappor. Sportiga jackmodeller. Långa varianter. Lite kortare. Alla dock rumptäckande, ett måste när man är cykelburen även vintertid. Med huvor och utan. Med höga megakragar och utan sådana. Enkelknäppta, dubbelknäppta och med dragkedja.

När jag köper ett nytt plagg vill jag helst att det ska vara annorlunda än föregående, och mina tidigare vinterjackor har varit svarta, grå och bruna. Strax före stängningsdags - man jobbar effektivt under press - hittade jag min kappa. En helt vanlig, halvlång sådan med lurvigt inandöme. Mjuk och bekväm, med dragkedja och stor huva. Ljusgrå och till förmånligt pris. Uppdrag utfört - nöjd!

torsdag 22 oktober 2009

Lustig prick

Idag när jag traskade förbi lågstadieskolan i byn mötte jag en liten, trind pojke med rosiga kinder. Han slog ut med armarna och utropade: "Hördu - stanna!" på bredaste dialekt. Jag tänkte att det kanske hade hänt någonting eller att han missat skolskjutsen eller någonting annat. Sedan följde en egendomlig konversation.

Pojken: "Vöm e ty?"
Jag svarade vad jag hette, varpå följande fråga kom: "Vann boor du?"
Jag förklarade att jag inte bor här, utan bara är och hälsar på.
Pojken: "Vöm tå? Vann boor ha?"
Jag fnissade lite inombords men förklarade vänligt var i byn det låg.
Pojken *skiner upp bakom sina äppelkinder*: "Tsändär dy ****?" (Ett namn på någon jag inte hade hört talas om förr, antagligen en bybo).
Jag: "Nää..."

Pojken småpratade lite och frågade sedan: "Veit dy naa vann ja boor?". Jag svarade nekande, och han sa triumferande: "Hä er niiti kilometer jaanifrån!". Jag svarade väl någonting i stil med: "Jaha, ojdå...". Pojken tillade: "Fast nu ska ja ti mommos...". Jag svarade att det nog var bäst att han gick iväg till mommos i sådana fall, och skyndade vidare. Bakom mig hörde jag hur pojken började göra racerbilsljud medan han traskade iväg. Till mommos, ska vi hoppas.

-------------------------------
Tillägg vid närmare eftertanke

Just det, jag glömde ju det viktigaste. Innan jag hann smyga iväg tog pojken ännu ett steg närmare, fast han stod ganska nära från förut. "Höödö... tu e snäll!". Så pajade han lite snällt på axeln. Sedan började racerbilsimitationen.

onsdag 21 oktober 2009

Vår busschaufför - en man med glatt humör. Eller en folkilsken tant.

Efter att ha läst Bittes blogg (www.bloggen.fi/paradox) och inlägget där hon berättade om sina negativa upplevelser om Åbo lokaltrafik, kunde jag inte låta bli att dra en liten parallell. Bussresorna i Åbo är nämligen ett kapitel för sig. Nu har jag dock inte åkt så där hiskeligt mycket buss här i stan, och inte en enda gång med barnvagn. Men till och från tåget tog jag ibland bussen från Hallis, och någon vinterlördag och sådär. En av de där första bussresorna i Åbo gick i övrigt lite fel, för jag hamnade på en slutstation någonstans långt ute i periferin. Men det hör inte hit.

Det verkar nämligen som om busschaffisar inte alls gillar sitt jobb. Och det är väl förståeligt att det inte är det mest rafflande yrket i världshistorien. Eller vad vet jag, kanske det är kul? Men att snurra på samma rutt i staden dag ut och dag in i skramlande, skakande bussar blir antagligen tråkigt i längden. I vilket fall som helst - det är inte mitt fel att du är bitter! Ibland verkar det nämligen som om chaffusarna verkligen anstränger sig för att vara så otrevliga som möjligt. Genom att starta en argumentation får de i alla fall lite omväxling i sin dag som i övrigt består att i stort sett att gasa, bromsa samt öppna dörrarna.

I mars 2007 skrev jag följande om Åbo lokaltrafik:

(Till bakgrunden hör att jag av misstag upptäckte att jag bara hade en 50-eurossedel i plånboken. Om busschaffören inte hade möjlighet att ta emot den skulle jag ha kunnat promenera ett par hundra meter till Hallis S-market för att växla till mindre pengar och ta nästa buss. Enkelt. Om det inte hade varit för den bleka finskan som satt och jäste på sin chaufförstron i stripigt hår och illasittande skjorta.)


"Tror du på ALLVAR att jag skulle sälja en engångsbiljett mot den där sedeln?!" gurglade hon.

Jag trodde inte speciellt mycket, men jag kan för all del få försöka, resonerade jag.

"Vet du inte att vi har skyldighet att ge tillbaka växel på högst 20€" stånkade hon vidare.

Icke heller detta kunde jag påstå att jag var insatt i. Jag måste erkänna att jag inte är särskilt insatt i någonting som har att göra med busschaufförer och deras förordningar. Jag blev dock mer och mer upplyst för varje minut som gick, eftersom busschauffören såg till att inpränta en del fakta i mig. Intressant på min ära, intressant! Dock kunde hon ha valt en lite mera lämplig tidpunkt, typ när folk INTE sitter i bussen och har bråttom till jobb och liknande. Och när folk INTE står och trampar i en kö bakom mig och vill in från duggregnet i bussen.

Därför bad jag henne vänligt att upplysa mig om vart hon vill komma; ska jag stiga av bussen, eller ska jag gå in och sätta mig, eller tänker hon på något vis lösa problemet. Eller säg, ska vi stå här framme tills de övriga passagerarnas arbetsdag är slut, och de kan stiga av bussen? Hon suckade och himlade med ögonen och sa att jag får gå och sätta mig om jag LOOOVAR att inte stiga av före torget, där hon kan få mera växel.

Det var mig en utmärkt lösning. Särskilt som jag inte hade något som helst ärende i närheten av torget. Jag upplyste busschaufför Tjock & Konstig om att jag inte skulle till något satans torg, utan till skolan ("...för att jag inte ska behöva bli en fet och ful busschaufför som vuxen", hade jag lust att tillägga) varpå hon upprepade ramsan om att man inte kan åka buss och bara ha en 50-eurossedel med sig. Jag hakade på upprepningstrenden genom att ånyo fråga hur hon önskar att vi ska lösa detta. Ska jag alltså INTE KOMMA MED (uttalat med övertydliga läpprörelser, stackarn var tydligen hörselskadad. Också) eller vill hon stå länge ännu och beundra min vackra uppenbarelse i bussdörren?

"Om du kommer med till torget, och kontrollanten kommer, vad gör du då? Vems problem är det då? Är det mitt problem?" dreglade tanten.

Låt mig tänka. JA, det är ditt problem om du A) inte har tillräckligt med växelpengar och B) därmed UPPMANAR mig att åka gratis med till torget. Enligt mig är det ganska logiskt.

En man som stod bakom mig i kön löste problemet (eller nej, inte löste problemet - det hade inneburit att skjuta kärringen. Han lugnade ner situationen) genom att hala fram ett par 20-eurossedlar och på så sätt växla in min 50-lapp. Jag hade antagligen stått där fortfarande annars, och blivit informerad om att man inte bör åka buss med en 50-eurossedel. Det var helt nytt för mig, eftersom jag enkom för den här resan lämnat mina slantar i lägenheten och tagit med mig största möjliga sedel bara för att jävlas.

Det var en lustig tant. Jag ska dock vara ännu lustigare. Inför nästa bussresa ska jag se till att ha 2,50 enbart i 5-centare och hälla upp en fin hög åt henne. Hon gillar ju tydligen småpengar. Därefter ska jag uppmana henne att skaffa sig ett liv. Det ska bli mig ett nöje:)

måndag 19 oktober 2009

Ninna-ninna-ninna-naa - boktipset!

Det nalkas vinter, det nalkas snö,

så kallt att man kunde döden dö.

Om några ynkliga veckor bara,

skulle det åter julafton vara.



Med skinka och nötter av alla de slag,

firar vi denna midvinterdag.

Vi gnabbas i soffa och tjatar i kök,

i mammas köttbullar finns massor av lök.



På dörren min farbror brukar bulta,

som små skyndade vi oss att ditåt tulta.

Trodde ju alltid att tomten var här,

men icke - han befann sig i en annan sfär.



I frysen finns alltid en jättestor ask

med jultårtor ämnade för Kronqvists patrask.

På sylten jag alltid skållar min tunga,

det svider så att jag måste skrika och sjunga.



Min bror brukar julgubbe i byn agera,

under tiden tittar vi andra på Bagheera

och andra typer i Kalle Anka,

pappa surt bort från tv-soffan vanka.



Ty tv på julen hör töntar till,

tycker min pappa - han gör som han vill.

Han har sina egna jultraditioner,

som han påpekar gånger miljoner.



Det jag ville komma till var,

att julen åter nalkas för kvinna och karl.

Ett klapptips jag härmed kan leverera

för er som vill pengar på Maja spendera:

söndag 18 oktober 2009

Impulshelg

Som ett resultat av impulsivt handlande befann jag mig plötsligt på fredag förmiddag i en liten Skoda på väg mot Österbotten. I framsätet Bror och Svägerskan, i baksätet en kappsäck och jag själv. Det var en råkall och lite ruggig höstdag, med regnstänk och isande vindpustar. Norrut!

Helgen inleddes med kaffe tillsammans med bästa L på Abc i Kokkola. Ordningen återställd:) Sedan har jag diskuterat älgjakt med min andra bror och pajat på katten Sven. Den sistnämnde har tappat sitt främsta kännetecken - det vita morrhåret på den annars helsvarta katten!


Jag höjde misstänksamt på ögonbrynen och frågade mor om hon verkligen tror att detta är samma katt. Hon bedyrade att hon var bombsäker, men jag tyckte mig skönja en viss osäkerhet i hennes blick. Vore detta Salkkarit kunde katten som nu huserar på Nyströmsbackan vara Svens onde tvilling Sverker som har kommit för att ställa till med olycka...

Igår tog jag bilen in till stan på dagen. Det är någonting befriande med att köra bil. När man till vardags bor inne i en stad, cyklar dit man ska och inte kan frakta saker som är större än att de ryms i en cykelkorg känns det mäktigt att plötsligt ha möjligheten att - tja - till exempel frakta en säck cement tiotals kilometer utan svårigheter. Nu har jag ju inte tänkt dra runt på cement, men själva grejen - att man kan göra det om det kniper - är läckert.

När jag närmade mig centrum konstaterade jag att det var mycket folk och bilar i stan. Ändå klämde jag mig in i Anttilas parkeringshus för att försöka hitta en bilplats. Fullsmockat. Bilar både framför och bakom och långa köer. Då skulle ni ha sett vilken utmärkt insats jag gjorde. Körde hela vägen upp till parkeringshusets tak på tredje våningen, genom alla snäva kurvor och smala filer mellan betongväggarna. När jag kom uppför den sista rampen fanns en smal ficka strax till höger. En tvär sväng coh bilen gled på plats, som hand i handske. Tammefan om det inte var den stiligaste fickparkeringen jag sett i mitt liv. Jag blev nästan tårögd, så imponerad blev jag av mig själv:)

Jag har också återsett E över en kopp kaffe i Mjosund för att bland annat överlämna en 2-årspresent åt lilla B. Tant Maja har för vana att ge böcker i present (vilket säkert föräldrarna börjar lägga märke till vid det här laget...) så den här gången blev det Madicken. Alla bör ha Madicken i sin bokhylla. Och Alla vi barn i Bullerbyn, såklart. Sedan fick jag leka Hålla Bebis en lång stund med födelsedagsbarnets lillebror. Söt krabat med världens mojsigaste kinder:) Precis som förra gången avslutades besöket med att vi åt en flaska mjölk och sa hej-hej. Storasyster B vinkade lite blygt utanför bilen...

torsdag 15 oktober 2009

Titta på tv


Igår gjorde jag någonting otroligt. Jag tittade på ett helt avsnitt Grey's Anatomy. Från början till slut, sittande i soffan. Jag kan därmed behärska min AD/HD under en hel timmes tid, och koncentrera mig på något så otippat som en amerikansk dramaserie. Utspelat på sjukhus, dessutom.

Är det någonting jag inte förstår mig på är det just detta. Amerikanska serier. Som numera finns i parti och minut. Det är Lost och Prison Break och House och OC och Six Feet Under och fan och hans moster. Jag har faktiskt försökt slänga ett öga på flera av dem, men för mig är de rent ut sagt urtråkiga. Lost är en massa svett och sand och exotiska växter. Prison Break är en tatuerad snubbe som kisar kroniskt med ögonen och pratar med väsande, raspig röst.
Och sedan alla dessa sjukhusserier... Ett gäng läkare - samtliga unga och modellsnygga - som i dämpad, blåaktg belysning räddar livet på modellsnygga patienter som har någon fancy sjukdom. Sällan ett fyllo som har skitit på sig eller en mommo med bröstsmärtor. Därför var jag lite förvånad när jag satte en hel timme på att titta på just en amerikansk dramaserie - i sjukhusmiljö.

Inte ens Desperate Housewifes orkar jag titta på. I Hallis var jag den enda som hade tv, och därför samlades vi i mitt rum för att titta på "Despe" en gång i veckan. Jag orkade titta lite de första gångerna, sedan fick flickorna titta utan mig. Trååååååkiiiiiiiiigt...

Men sedan är jag ingen haj på att titta på filmer heller. Orkar sällan koncentrera mig, och blir därför efter i handlingen från första början. Eller så glömmer jag att höra på. Om jag tittar på en film ska det vara en dyngenkel komedi. Eller kanske ännu hellre tecknad film. Om man måste sitta och lägga ihop två och två eller lösa mysterier måste jag vara väldigt motiverad för att orka hänga med.

Sambo M och jag hyrde en tillsammans en gång, och jag satt som vanligt i egna tankar och löste världsproblem framför bildskärmen. Frågade med jämna mellanum: "Vem är det där?" och "Vart gick han sen?". M svarade tålmodigt, men till sist utbrast hon: "Jumalauta, det har hänt EN sak i den här filmen och du missade det. Du är verkligen sämst i världen (maailman paskin) att titta på film med!".

Förvisso helt rätt:D

onsdag 14 oktober 2009

Klick, klick

Imorse vaknade jag av någon anledning strax efter åtta. Eller jag vaknade ett par gånger ännu svintidigare, men försökte frenetiskt sova vidare. Lite efter åtta kände jag mig redo att ge upp med sovandet, så jag steg upp, hoppade i varma kläder och gick ut på en morgonrunda. Det var ganska fint med en vacker sol som höll på att stiga - men kallt som i Siwas frysdisk. Konstigt att man alltid tycker att den den där första kölden är så kall, medan man senare i vinter tycker att -4 är riktigt ljumt och skönt - perfekt uteväder.


Mötte en och annan jobbfarare, lite skolbarn och någon enstaka morgonjoggare. Tog en runda längs åkanten på tillbakavägen och bongade massor med japaner. Med kameror. Det må vara en stereotyp som tacksam att driva med - men det är ju sant! De stod och klickade och klickade med sina blixtar, tog kort på varandra och åbåtarna och ån och varandra igen. Bytte om och lät dem hade stått bakom kameran stå framför. Stramt uppställda, högtidliga. Det tillhör inte heller ovanligheterna att det står en busslast japaner framför Domkyrkan när man passerar på väg till skolan. Klick, klick bara:)

Efter dagens handledning och en föreläsning trampade jag en snabbis via en kvartersbutik för att köpa kaffe. Glömde det igår när jag handlade på riktigt. Sedan hem, värma tassarna runt en kaffekopp (det är kallt, sa jag ju!) och sedan traskade jag iväg till gymmet en sväng och bände skrot med Stora Pojkarna.

När jag diskade ikväll körde jag med fart och fläkt vänster tumme i min absolut vassaste kniv. Bra prickat, må jag säga. Nu ståtar tummen med ett stort plåster och jag tycker lite synd om mig själv. Vem ska blåsa?:(

Kioskvältare Light

Hon har varit på Den Stora Handledningen idag. Det innebär att man snällt väntar på sin tur och sedan får ta plats på professor S' kontor. Hade förberett mig och läst det material i form av fyra vetenskapliga artiklar jag hade blivit tillskickad, och nu väntade bara domen.

Tja. Så där preliminärt kan jag säga att det ser bra ut. Det trodde professorn också. Sedan frågade hon när jag hade tänkt att "detta skulle vara klart". Jag pep fram när jag måste vara färdig, och hon lovade att det gott och väl skulle hinnas med. Mera material att läsa fick jag, sedan ska jag sova på saken så ses vi på nytt i övermorgon.

Det ser med andra ord ut som om jag har börjat på med arbetet på min gradu:)

tisdag 13 oktober 2009

Sist kvar i matsalen

När jag började på ettan skedde det i en liten, orangebrun byaskola. En riktig skola, just sådana som det är förhärdat sällsynt om idag. Stor skolgård, och fotbollsplan samt hockeyrink i anslutning till denna. Toaletterna fanns på utsidan, alltså vanliga toaletter, men med separat ingång från gården. En flick- och en pojktoalett.

I skolan fanns fyra klasser. Ettan och tvåan - hör här - i samma klassrum. Två klasser på varsin sida om mittlinjen. En lite bredare gång mellan pulpeterna bara, och så satt ettorna till höger och tvåorna till vänster. Läraren satte först igång ena klassen och sedan tog hon eller han hand om den andra. Funkade utmärkt. I byggnaden fanns också femman och sexan, medan trean och fyran fanns i en annan skola i andra delen av Öja. Tänk, två skolor i en liten by!

När det var matrast tog man på sig skorna och tågade ut och iväg till grannstugan, där matsalen fanns. Där satt hela skolan och åt samtidigt, och sedan fick man gå ut på rast. Som av en händelse var Maja nästan alltid sist kvar och åt. Jag satt oftast och knaprade på mitt knäckebröd när alla andra sedan länge hade fört bort sina tallrikar och gått. Köksan Brita brukade därmed ofta småprata med mig medan hon torkade av borden och plockade undan.

Vad gjorde jag då, annat än åt knäckebröd och försökte få tomt på tallriken innan det ringde in? Jo, jag berättade vitsar för Brita! Alldeles särskilt väl minns jag att jag berättade en om Bellman som av misstag råkade skära av sin pippeli när han rakade sig på balkongen. Grannen under stod och åt en smörgås, och mässade ljudligt: "Tack gode Gud för prinskorven!". Den där berättade jag klart och tydligt för köksan. Tror till och med att jag förklarade poängen för henne, utifall att hon inte skulle ha fattat vad prinskorven egentligen var. Åh, herregud vad hon måste ha haft roligt åt den där lilla sölkorven som satt och pratade dumheter i matsalen varje dag.

Det händer att jag stöter på köks-Brita i bybutiken då och då. Nästan tjugo år efter att jag gick på ettan och satt och sölade vid matbordet. Och varje gång hon ser mig inleder hon med ett pillemariskt flin och säger: "Nå, har du na vits åt me ida?". :)

måndag 12 oktober 2009

Note to self

Ibland blir jag lite rastlös. Det finns grejer jag skulle vilja göra, men som aldrig verkar bli av.

1) Alla mina kläder och prylar jag inte använder. Jag skulle vilja samla ihop allt, tvätta och sortera och till exempel sälja på loppis. Gammalt skräp till vrakpriser. Sådant jag inte får sålt - ned i lådor och iväg till Estland eller någon annanstans.

2) Slipa, måla, fixa. Ta gamla möbler, som min skraltiga hittepall och fixa dem enligt egen design. Inte för att det skulle vara dyrt att köpa en ny himla pall - men för att det skulle vara roligt att påta och pyssla och göra själv!

3) Fixa pappersversioner av alla foton som finns samlade i olika datorer och mappar i elektronisk version. Har inte ett enda foto i framkallad och utskriven version sedan 2003.

4) Fred på jorden.


Eventuellt kan jag skippa den där sista.

Dagens siffror

Antal kvadratmeter jag har till mitt förfogande: 30
Antal mottagna textmeddelanden idag: 1
Antal ljus som skulle brinna om jag tände alla som står framme: 22
Antal kaffekoppar hittills idag: 4
Antal mjölkglas druckna idag: 0
Antal skolor besökta idag: 2 (min egen och Brors)
Antal telefonsamtal idag: 2
Antal skräppåsar förda till soprummet: 2
Antal tupplurar på soffan: 0
Antal butiker besökta idag: 3
Varav matbutiker: 0
Antal gånger jag har snubblat på en sladd: 1
Antal cykelfärder idag: 4
Antal klädbyten: Många, inklusive alla provningar av sportkläder i butiken.
Antal lästa bloggar idag: Ännu fler
Antal nyttiga saker utförda idag: Få. En rensning av avloppet och en maskin tvättade kläder.
Antal skor som står i farstun: 4
Antal frukter i skålen: 2
Antal kuddar i soffan: 2
Antal understimulerade bloggskribenter i denna lokal: 1.

Som en neonskylt

Cyklade ner på stan idag för att söka löparkläder. Den dräkt jag brukar ha börjar ohjälpligen vara slut, men så har den också fått vara med på en och annan runda. Ramlade in på Intersport där man reade ut sommarens löparställ till så mycket som -80% i vissa fall. För er som känner till idrottsutrustning så betyder detta inte nödvändigtvis att priset är speciellt billigt. Särskilt inte som man startar från flera hundra.


Jag fyndade dock en Nike-dräkt med både byxor och jacka för 39€, och då var ordinariepris 100€. Orsaken till att man slumpade bort det partiet var antagligen färgen, för dräkten var knallrosa. Snudd på neonfärgad. Rosa är inte riktigt min färg, i alla fall inte på kläder. Men se det så här: i vanliga fall skulle jag aldrig ha valt den färgen. Vilken tur att jag fick möjlighet att pröva på knallrosa en gång. Som en hyllning till Rosa Bandet och bröstcancerforskningen, dessutom. Och så är det ingen risk att jag ska bli påkörd i mörkret i den här klädseln:)

Tänkte investera i ett snyggt pannband också. Ett brett sådant, någonting i stil med Pumas snygga modeller, nästan som en mössa fast med "öppen skult". Hurja bra att ha när det är lite för kallt att springa barhuvad med inte riktigt är mössväder. Jo, tjenare. De går loss på över 30 pix! Sedan när jag blir rik ska jag köpa upp ett helt lager i alla regnbågens färger. Tills dess fryser jag om öronen... Kalla mig inte snål, jag föredrar ekonomisk;)

Superäckligt


Jag visste att det närmade sig igen redan igår när jag tvättade lite kläder i Pärlan i badrummet. Avloppet drog inte riktigt, så det blev en ganska stor pöl såpvatten på golvet innan det hann sjunka undan. Det var dags för det värsta jag vet - näst köttsoppa. Rensning av avloppsbrunnen.


Idag skred jag till verket. Utrustad med mejsel att peta bort golvsilen med för att sedan gäva i det djupa. Med plastpåsar att dumpa äckligheterna i. Detta är verkligen det dyng-äckligaste jag vet. Plicke-plocka bort lååånga hårstrån ur silen. Gräva fram tvålingrodda hårklumpar med lång svans ur avloppet. Allt är grått, brunt, blött och vämjeligt.


Sist och slutligen går det fort. Jag är grymt tidseffektiv i dessa sammanhang. Två minuters äcklighet är dubbelt bättre än fyra, om man säger så. Jag ställer mig på knä, fäller upp wc-locket intill inför eventuella kräkpauser och så går jag lös på slemmet.


Skrapa, skrapa, gräva, dra loss, tömma. Färdigt.

söndag 11 oktober 2009

Flytten till Åbo - del II

Jag berättade för inte så länge sedan om hur det var att bli antagen till logopedi och bryta upp för att börja med någonting helt nytt. Om hur glad jag blev när jag kom in, hur glad jag är att få studera det jag vill. Det jag ska bli. Inom en nästan överskådlig framtid dessutom, såvida saker och ting går som de ska. Det var den snälla versionen. Nu kommer den andra, inte lika hurtiga.

Det säger sig själv att man inte bara strittar iväg från en plats till en annan. Lämnar allt man känner bakom sig, alla vänner, dåvarande pojkvän, allt man tycker om och är bekant med. För att flytta till en stad man aldrig satt sin fot i, förutom då man ett par gånger har kört ombord på någon Sverigefärja. I alla fall gör inte jag det, jag är en rutinmänniska. Ett kontrollfreak.

Har man dessutom bott för sig själv i tre år, är van att ha sin egen lilla lya och har sina egna system och vanor är det inte helt lätt att bestämma att man plötsligt ska bli kämppis med någon annan. Tanken var att jag och C skulle flytta tillsammans i någon lägenhet någonstans i stan, men vi hade inte riktigt vanan inne gällande detta att söka boende i Främmande Stad. Hur det nu blev så blev boendet en boxbostad långt utanför allt välgjort - Hallisbyn.

För er som inte vet ska jag förklara. Först har vi Åbo. I utkanten på stan ligger akademikvarteren. En slingrande cykelväg leder till den så kallade Studentbyn, alltså ghettot. Hus vid hus vid hus av fågelholksliknande krypin där folk tränger in sig. Vidare från Studentbyn slingrar sig vägen vidare över en lång bro med Aura å forsande under. Där på andra sidan har vi Hallisbyn. Betongkomplexet fullproppat med studentlyor. Några hundra meter bort finns S-market. Samt en liten pub vid namn Gregorius. That's about it.

Det var ändå relativt glad i hågen - även om ganska osäker - jag i sällskap av C hoppade på tåget ner. Vi hade varsin rinkka på ryggen och väskor i händerna, och inte ännu när vi passerade Tammerfors någonstans att bo. Ja, ni läste rätt. Det var så fånigt att vi inte skulle få flytta in i vår lägenhet förrän en vecka senare, stod det på vårt kontrakt. Men jag ringde till studentbystiftelsen och tjatade att vi måste få flytta in idag. Att vi inte har någonstans att bo. Att de måste låta oss få bostaden nu och inte om en vecka. Efter en stunds tjat gick man med på att låta oss flytta in om två dagar, men inte en sekund tidigare.

Jag sov på en soffa hos en bekant under två nätter. Det gick sådär, men bökigt var det att inte ha något eget hem. Två nätter fixar man dock, även om det kändes jobbigt. Dessutom hade hon just fått en bebis, så det kändes lite osmidigt att komma och våldsgästa på det viset. Två dagar gick, och sedan fick vi våra nycklar.

Nu ska jag berätta att begreppet "möblerat" kan uppfattas olika. Jag räknade med att det skulle innebära åtminstone en funktionerande säng. Det som fanns var en ynklig träram till en skruttig säng på kanske 75 centimeter. Ingen av oss hade några madrasser, kan jag tillägga. I två nätter sov vi på tre soffkuddar respektive en centimetertjock bäddmadrass som vi lånat ihop, invirade i filtar. På markplan, utan persienner eller rullgardiner. Det var minst sagt primitivt. Sedan fick jag bita i det sura äpplet och se mig besegrad. Ta tåget hem till Österbotten över helgen. Okej, omstart - denna gång med bilskjuts och lite förnödenheter såsom madrass och liknande.

Det blev en väl tuff start i Åbo. Inte undra på att jag hatade stan det värsta jag kunde. Allt syntes mig vara negativt. Allt var fult, jag passade inte in och jag tyckte inte att någonting var roligt. Gulisintagningen - dyngtråkig. Någon sitz då och då - bedrövliga. Den pouläraste myskrogen var Bremer, en deprimerande, dragig källarhåla som jag inte skulle välja som stamkrog precis.

Detta i kombination att man måste lära sig allt från början. Jag hittade av naturliga skäl ingenstans. Visste inte ens åt vilket håll skolan var om jag stod på torget. Hittade inte till tåget, visste inte hur tågtrafiken fungerade. Förstod ingenting på dessa olika byggnader och instanser. Redan att få sitt läsårsklistermärke fäst på studiekortet för att få äta studerandelunch var ett mysterium - var ligger Kårkansliet? Vad fan är Axelia? Vilket jävla hus är Kursboksbibban? Huvudbibban? Humanistiska jävla bibban??? Allt fanns på olika ställen med fåniga namn, och jag kände inte till en enda av dem. Om man frågade någon började de snällt förklara "jo, du går längs Tavastgatan mot Kåren...", och då var jag redan borta. Var är Tavastgatan?

Jag hatade verkligen Åbo med varje millimeter av min kropp den första tiden. De gånger jag var uppe i Österbotten försökte jag förtränga att hela stan ens existerade, och många gånger rann tårarna när jag måste hoppa på den förbannade tåget ner igen.

Trots alla omställningar och allting funkade sambolivet bra. Förutom oss två, C och jag, flyttade nästan direkt en flicka till in. Vilken jackpot, världens sötaste M! Jag visste inte ens att man kunde ha så tur, men tydligen hade vi det. Vi klickade direkt alla tre, och trots att jag vantrivdes i stan och nog inte alltid var den trevligaste att bo med så trivdes vi alla hur bra som helst med varandra. Det som från början var tre separata rum med gemensamt kök och badrum blev till en stor lägenhet där vi bodde tillsammans.

Förutom det fina sambolivet med mina flickor var de första... tja, två åren åtminstone mest jobbiga. Det fick så att säga inte en så värst bra start;) Att dessutom ha alla vänner, de som man spenderat varje dag med de senaste åren kvar i Vasa gjorde inte saken bättre. Jag hade inte minsta intresse av att hitta på saker i Åbo. Jag ville bara så fort som möjligt härifrån.

Det är först nu i höst - på mitt fjärde år i denna stad - jag småningom börjar acceptera fanskapet;) När jag åkte ner efter sommaren i år för att påbörja höstterminen var det den lättaste gången hittills. Det är alltid lite sunkigt att lämna Österbottens vidder, jag är ju ingen stadsflicka. Det känns lite instängt att trava på trottoarer och fightas med trafikljus den första biten när man drar ut och springer. Jag är ganska uttråkad här. Jo, jag gillar att vara ensam, men det är roligare att vara ensam på landet nära folk man kan våldsgästa lite då och då när man har lust.

Men överlag är det ganska okej. Jag gillar min lägenhet, det känns som hemma när jag stänger dörren om mig. Jag har min bror här, som jag kan cykla och hälsa på. Jag har A att gå på spontankaffe med. Jag har klasskompisar att prata skit med när man springer på dem i skolan, trots att vi inte har så mycket gemensamma studier längre.

För att citera en Österbottning som vill säga någonting riktigt positivt: "Noo gaar he..."

Dofter och minnen

Det sägs att människans doftminne är det starkaste. Starkare än både syn- och hörselminnen. Jag är beredd att hålla med, för vissa dofter kommer jag ihåg så väl, så väl.

Så länge jag bloggade på x3m.yle.fi skrev jag en gång ett inlägg om doften av båtlim. Det är någonting speciellt med den doften som triggar något gammalt minne hos mig, hur konstigt det än kan låta. Hör här, för er som inte har läst min tidigare blogg:

Jag tror i alla fall att det är båtlim, eller någon slags glasfibermassa som doftar på ett speciellt sätt. När jag känner doften av båtlim blir jag glad och lite sentimental, och samtidigt associerar jag till en bok jag hade som barn. En gul och brun bok som bland annat innehöll sagan om Prästens Lilla Kråka, som jag kommer ihåg att pappa har läst för mig som liten.

När jag åkte rullskidor som yngre startade jag oftast där cykelvägen började, vilket var på Yxpilarääton. Varje gång jag knäppte på mig skidorna och stakade iväg fick jag den där sällsamma känslan och tänkte på boken om Prästens Lilla Kråka. Numera har jag fattat att det finns en massa bårbyggerier där, och att doften av båttillverkning ligger tät över området. Båtbygge betyder smaskig doft och sagobok för mig. Hur underligt det än kan låta.

En annan doft jag minns är mamma. När hon hade varit ute och sprungit och kom hem störtade lilla Maja emot i tamburen, hoppade upp och kände den riktiga doften av mamma. Vilket alltså i praktiken var svett och friskluft och mammaflås - men jag tyckte att det doftade så gott. Sedan tyckte jag att hon hade så coola skor också, röd-vita Diadora med vita trekanter under sulorna.

Min absoluta favoritdoft av alla är dock källare. Speciellt i potatiskällaren i barndomshemmet doftar det riktigt supergott. Jord, potatis, gamla trälådor och annat gott. En torr, mustig doft. När vi var små hade vi bastun i källaren, och bastade hela familjen samtidigt. När alla var tvättade fick man åka snålskjuts i en famn upp tillbaka. Mammas mjuka, röda badrock, doften av källare, och när man kikade över axeln på skjutsen såg man hur det bildades skojiga fotspår av våta fötter på det kalla stengolvet.

Alla kan kommentera!


Nu har jag pillat en stund och fixat så att alla kan kommentera min blogg, man behöver inte vara inloggad eller registrerad. Jag hade inte ens märkt att detta inte var möjligt förrän en läsare påpekade saken. Så gott folk - fritt fram!

lördag 10 oktober 2009

En kaffe med deathgrowling, tack!

Hade en okej fredag igår. Efter att ha lunchat på skolan trampade jag ut till Studentbyn där det bjöds på kaffe till tonerna av deathgrowling på Youtube. Kolla in, vetja! Den som klarar av ett growl, ett grunt, eller varför inte ett äkta pig squeal lovar jag att bjuda på kaffe!

När mörkret föll drog jag iväg på en löprunda. Det var ganska varmt i luften fortfarande, och relativt vindstilla. En riktigt fin kväll. Men jag har fortfarande ont i höger axel, och den har bråkat en tid nu. Känns som om någonting är i lås någonstans långt inne i axeln, spänt som en fiolsträng. Det känns mest när jag springer, konstigt nog.

Som tidsfördriv hängde jag idag med Bror till en kirppis lite utanför stan. Med i bilen fanns också Svägerskan och så en typ till. Travade runt och klämde på olika saker en stund. Ingenting av värde hittade jag, så det blev bara en titta-och-peka-runda för min del. Men gott så.

Tog en promenadrunda ikväll. Friskt och klart i luften, och precis lagom varmt. Det är ganska fint att promenixa längs Aura å, för er som inte vet. Nästan alltid står det någon med kamera och fotar de blixtrande gula lönnarna som reflekteras i det spegelblanka vattnet. Folk sitter på bänkarna vid åkanten och det är allmänt fridfullt.

Jag har inte haft någonting intressant att komma med på evigheter, märker jag. Eftersom jag inte har någon kamera som samarbetar för tillfället kan jag inte ens publicera rafflande bilder av vad jag har sett under dagen. För att nu berätta någonting kan jag avslöja att det från och med onsdag antagligen kommer att bli andra bullar. Ingenting som välter kiosker för er del, men någonting som har betydelse för mig själv. What a cliffhanger...

fredag 9 oktober 2009

Plötsligt händer det

Plötsligt blev jag småsugen på att sticka. Kan det vara hösten som framkallar en sådan önskan? Synd bara att jag inte kan. Det är ju ungefär som att bli sugen på att spela panflöjt eller sluka svärd. Eller tja, kan och kan. En och annan pannlapp har väl stickats - och till och med ett par skrynkliga sockor för ett par år sedan. Kanske borde investera i grovt garn och tjock-stickor och se vad det blir till.

Observera att detta kan vara mitt viktigaste och mest genomtänkta blogginlägg hittills.

torsdag 8 oktober 2009

You're in the army now

God morgon härifrån Å to the bo. Jag vaknade med ilsket värkande vader, vilket tyder på att de har krampat inatt. De brukar göra det ibland. Jag hatar känslan av att vakna till krampande vader, för det är så obehagligt och dessutom sover man och vet inte riktigt vad som är på gång. Inatt slapp jag dock lätt undan, eftersom jag inte ens har något minne av någon kramp:)

Förra natten drömde jag förresten att jag var i armén. Det var inte alls roligt. Man fick ingen mat, utan förväntades köpa någon Snickers eller någonting på någon bensinstation (???) om man hade möjlighet. Vilken mardröm för mig som blir komplett galen om jag inte får ordentlig mat på rätta tider. Det var en tillräckligt påfrestande dag igår, då jag kom stressande från tåget till skolan och inte hann äta färdigt. Några tuggor fisk och så fick jag skynda iväg på föreläsning.

onsdag 7 oktober 2009

Tillbaka

Skriande tidigt imorse segade undertecknad sig ur sängen på Breidbackssiido. Och då hade det ändå skett en försovning, så klockan var kvart över sex. Det var dags för Åbo igen, och jag måste faktiskt ge alla er som sa att det skulle bli bättre rätt - det är inte längre världens undergång att hoppa på det där tåget. Jag kan till och med känna att det ska bli skönt att komma hem och in i rutinerna. Så mycket rutiner det nu är det här fjärde året, det är mest en massa hoppande hit och dit.

Satt och bökade i alla ställningar i mitt tågsäte. Damen i luckan hade givit mig en stol med ryggen mot väggen, så att jag inte kunde fälla ner ryggstödet minsta millimeter. Det var som att sitta i kyrkbänken - obekvämt. Jag smög istället iväg till en annan plats mitt i vagnen, som råkade stå tom. Kröp ihop, sparkade av mig skorna och somnade. Vaknade av att en Fin Dam stirrade barskt på mig några stationer senare. Hennes plats. Jag samlade ihop mina grejor och klampade strumpfota tillbaka till mitt obekväma säte...

Det är varmt i Åbo! Alldeles ljummet i luften, vilket är en enorm skillnad mot Österbottens minusgrader och rimfrost. Igårkväll när jag hämtade in lite kläder från klädlinan på gården hade de inte torkat - utan frusit. Byxorna stod av sig själva och mörka blusar hade fått glittrig rimfrostbeläggning. Jag kom att tänka på Alfons Åbergs pappa som av misstag la ett par kalsonger i frysen så att de frös, och istället la glassen i garderoben.

Har också börjat en kurs idag tillsammans med mina klassflickor. Den mjukstartade med att alla skulle välja ett par bilder som representerade en själv från ett bord, och sedan berätta varför man hade valt just de bilderna. (Jag ska klargöra att jag är fullt medveten om hur flummigt detta låter. Får mig att tänka på Muntlig Kommunikation-kursen på peffan som gick ut på att blåsa fjädrar och ligga på madrasser på golvet. Den fick jag inte ut mycket av, förutom en skön tupplur då jag råkade somna under en avslappningsövning...)

Vill ni veta vilka bilder jag valde idag? För det första tog jag en bild på en djup skog med en liten, enslig stig som sträcker sig mellan träden och försvinner långt borta. För att jag är envis och egensinnig och vill vara tvärtemot, och prompt ska göra på mitt eget sätt, gå min egen stig. Jag gillar inte ens snälla saker, som att bli bjuden på mat eller ta emot presenter, eftersom jag då inte får bestämma vad jag ska äta eller själv välja mina saker. Dessutom är jag lite av en enstöring som tycker om att vara själv och göra saker på egen hand. Och så är jag ju skogsarbetardotter, dessutom:)

Den andra bilden jag valde var ett risigt fågelbo vadderat med mjuka fjädrar. Det symboliserade att jag på ytan är väldigt "kantto", har svårt att anpassa mig, är negativ och ger sken av att vara avvisande. Men på insidan är jag en riktig mjukis. En verklig tönt, känslig och ynklig som bara den. Motsägelsefullt.

I övrigt har jag cyklat till Cittari och handlat mat för att fylla min tomma kyl. Laddade med en kaffekopp i soffan och traskade därefter till gymmet som kvällssyssla. Har packat upp, tvättat lite kläder och svängt ihop lite kvällsmat. Ordningen återställd, klart slut!

tisdag 6 oktober 2009

Lokalt

En av fördelarna med att befinna sig i Österbotten är att man har möjlighet att läsa lokaltidningen. Det är lite mysigt med lokala nyheter, låt vara att de ibland kan vara ganska patetiska och ointressanta. En sopavhämtningspunkt som inte fungerar. Eleverna i en skola fick fiskpinnar till mat, men en klass lämnade utan och fick uppvärmd makaronilåda istället. Någon har klottrat på väggen till en grillkåta. Någon byamarknad har regnat bort någonstans. Man ska ha riktigt otur om man läser hela tidningen utan att stöta på någon man känner. En gammal lärare, en släkting eller bekant, och ibland sin egen pappa.

Däremot motsätter jag mig å det bestämdaste detta med "superlokalt" som man kommer att införa i lokaltidningen ÖT. Jag trodde först att det var något slags skämt. Vad jag vet är ÖT redan lokalt så det räcker. Att dessutom dra ihop sig till superlokala delar är enligt mig bara fånigt. Vad ska man skriva om som är ännu mera superlokalt? Att Brita Svenssons katt har fått en sticka i tassen? Att någon har lämnat ett karamellpapper på rastplatsen vid Lillsjön? Att familjen Österö har magsjuka - speciellt pappan i familjen är riktigt risig i magen?

Det blir också lite pinsamt när folk glömmer att saker och ting som står i en tidning kommer att läsas av folk i hela regionen, man kan alltså inte formulera sig som i ett privat textmeddelande eller på ett födelsedagskort. Det måste finnas något slags filter på vad man skickar in. Annars blir det en riktig fars. Folk som sänder in bidrag till familjesidan brukar vara värst. Pinsamt polttarifoto taget på 90-talet föreställande någon som fyller år, en riktigt dålig vers med en massa krystade nödrim, och ibland längst ner "Skicka sms och gratulera mig!" och så telefonnummer.

Eller folk som har fått barn och skickar in pinsamma annonser som kan låta någonting i stil med "Vår älskade plutteponke har äntligen tittat ut!" eller "Sagopjinsessan har kommit till jorden - välkommen lilla havrekexet, önskar din stolta mamsi och papsi". Vad hände med det helt vanliga "Vår son" eller "En flicka" och datum? Jag vet, jag är både gammalmodig och tvär:)

måndag 5 oktober 2009

Stugsällskap

Iiih! Sände just iväg ännu ett mail innehållande det magiska ordet GRADU åt en Viktig Person. Inga stora saker ännu i detta skede, men allt är som bekant hemåt. Kanske, kanske någon gång..?

Det kalla vädret på utsidan har konsekvenser, andra än att man bör iklä sig varmare kläder. Det betyder också att små kompisar från utsidan vill komma in och värma sig. Igår sprang ett liten mus längs golvlisten och klämde sig in i en springa mellan spis och vägg. Varje dag får man (inte jag) tömma musfällan som finns gillrad i ett av skåpen. Tror att katten Sven skulle vara till nytta här.

----------------------------
Tillägg några timmar senare

Iiih igen! Fick svar på mailet, och det lät nästan för bra för att vara sant! Bollen är inofficiellt i rullning. Visserligen har den bara rullat en halv millimeter ännu, och rätt vad det är kan det hända att den rullar tillbaka. Eller exploderar. Eller att jag helt enkelt såg fel, och att det inte alls var någon boll utan bara ett skrynkligt blåbär. Men som sagt: allt är hemåt!:)

söndag 4 oktober 2009

Allt möjligt


Igår var jag bland annat ute och gick lite här som där. På måfå in i skogen. Sedan visste jag inte var jag var en stund, och sedan gick jag lite vilse. Sådär vilse att jag inte visste exakt varifrån jag hade kommit och vartåt jag skulle. Det varade i en halv, kanske en minut.


Det är lite mysigt att vara pyttelite vilse i en halv minut, speciellt när det är vackert väder och en vacker skog. Inga björnar idag heller. Sedan gick jag tillbaka.

Sedan tittade vi på mopeder som körde runt i en ring. Ganska länge körde de i samma ring, närmare bestämt fyra timmar. Fast jag tittade på kanske en halv. Drack svagt termoskaffe och tittade på en labrador. Jag gillar förresten inte lukten av utomhus-hund. Särskilt inte inomhus.

För att nu göra någonting tog vi en liten roadtrip och gick in en sväng på Kärkkäinen. Kollade på sportavdelningen och letade löparkläder. Hittade en snygg Adidasjacka till reapris, men olyckligtvis fanns den bara i storlek pytte-pytt. Craft-löpardräkter till vrakpris fanns på ett annat räcke, men bara i storlekarna jätte-jätt. Ingenting mittemellan.

Så har jag byggt pussel med en 1½-åring. Kattpussel. Det gick ut på att hon plockade upp bit efter bit, la dem en och en i handen på mig och utbrast: "Maja!". Så fick jag sätta dem på plats.

Idag vankas rökt fisk och så räknar jag med att bli bjuden på kaffe:)

lördag 3 oktober 2009

Björnlöst och mera tv-talk

Nehepp, ingen björn jag fann. Inte ens minsta ekorre. Men en trevlig runda i skog och mark blev det. Ibland på mjuka stigar, ibland rakt genom lingonris och över stubbar, och ibland längs kanten på kala åkrar. Frisk höstluft i lungorna och mycket våta skor hade jag när jag dråsade in efter väl förrättat värv.

Det blev förresten inget Kopps-tittande igår, eftersom vi var ute på språng den tiden. Men den kritikerrosade filmen Lilja 4-ever sändes lite senare på tv1000. Åt er som inte har sett den filmen vill jag bara säga: gör! Den är lite seg, och kan i början kännas ganska tråkig, men när man vant sig vid ryskan och väl kommer in i handlingen - då är den otroligt gripande. Den satt fast på näthinnan ännu imorse när jag vaknade.

fredag 2 oktober 2009

Filmidéer

På tal om tv såg jag nyss att den skitroliga svenska komedin Kopps sänds ikväll på tv1000. Har sett den tidigare, men jag måste nog slänga ett öga på den ikväll också. Driva med stereotyper är alltid skoj, som ni vet är det ett av mina största intressen. Jag skulle vilja skriva manus till en film jag också. Rävflickorna skulle den heta. Skulle innehålla en massa sojakorv och tuppkammar. Eller varför inte The Rööhååro Finskos - The Return of Välipala. Samt uppföljaren The Rööhååro Finskos II - Fleecetakin Kosto.

Tur att jag i alla fall själv fnissar åt mina egna juttun, vem skulle annars uppskatta dem?

Solen lyser så grannt och har fått rimfrosten i naturen att smälta. Jag ska dra ut på en löprunda och se om det finns spring i bena idag. För övrigt har man observerat björn i trakten, så om jag inte återkommer efter detta inlägg vet ni var ni hittar mig. Mellan käftarna på någonting stort och lurvigt, skulle jag tro.

Misslyckade människor på tv

Eftersom jag igårkväll för ovanlighetens skull hade tillgång till rikssvenska tv3 tog jag chansen att titta på Lyxfällan. Det är som alla vet pop i tv-världen att söka upp folk som har problem, rätta till problemet genom en Extreme Makeover och sedan visa resultatet. Folk som ska banta, städa sina igengrodda hem, hitta en fru, få rehabilitering för sitt drogmissbruk och så vidare, och så vidare... Lyxfällan handlar alltså om folk som inte kan hålla i sina pengar, utan överkonsumerar så till den milda grad att de får skulder upp över öronen. Och fortsätter slösa pengar.

Jag har funderat på detta med konsumtion. Till exempel har jag och en bekant diskuterat detta med folk, pengar och materiella ting. Hon slog huvudet på spiken genom att säga att ungdomar idag räknar med att ha samma levnadsstandard som sina föräldrar - samma dag de flyttar hemifrån. Det vill säga fin lägenhet, all elektronik inklusive dator och snabbt bredband, platt-tv med DVD och hemmabiosystem, fullt möblemang från IKEA, all världens teknik och naturligtvis en bil. Bil ska man i allmänhet få när man får körkort, det hör till. Alltså i princip sådant ett heltidsarbetande par kan ha råd med, inte en ensam 19-åring. Inte konstigt att folk driver sig i skuld.

Tv-bolagen har nog hittat sin guldgruva i det här som kallas "förnedrings-tv". Vi älskar att titta på misslyckade människor. Jag erkänner att jag gör det, men jag vet inte varför. Samtidigt är det så genomskilnligt det kan bli. I gårdagens program visade man en trött, osminkad brud i mjukiskläder som satt med tårar i ögonen och pep att hon hade så mycket skulder. Efter reklamen hade hon fått en riktig proffssminkning, ny frisyr och snygga kläder, och allt hade ordnat sig, hon hade en budget och allt var toppen. Hemmet var nystädat och hon tog raska promenader med klara ögon och röda äppelkinder i sin vackra omgivning. Antagligen hade hon börjat träna på gym också, slutat röka, börjat äta ekologiskt och sopsortera. Håhå.

torsdag 1 oktober 2009

Snö, sot och så vidare

Idag har vi minusgrader. Rimfrost i träden, is på vindrutorna och gudvetvad. Det är alltid lite vemodigt när hösten slår till på allvar, för nu kan man inte längre hoppas att det kanske blir varmare nästa vecka, så där som man hoppas en kall junivecka. Nu är det bara att inse att det kommer att bli kallare och usligare framöver.

För att inte tala om chocken när ensilumi, den första snön kommer. Det kommer jag nog aldrig att bli van vid. Och jag tycker aldrig att det är en positiv upplevelse, för plötsligt blir det så brutalt vinter, helt enkelt. Detta borde vara skamligt för en före detta skidåkare att säga, men jag har alltid fått en smärre minidepression när man vaknar till ett vinterlandskap. Man drar upp rullgardinen och så är allt bara vitt och snöigt. Luften känns plötsligt superkall, och man bara ser månader och åter månader av pulsande med våta byxben framför sig.

Sedan blir man i och för sig van. När snön har packat sig, trottoarerna är skottade och det är vindstilla med några minusgrader - då är det helt okej att vira halsduken kring sig och cykla till skolan. Jag kan till och med tycka att det är mysigt att vara ute och springa med snön knirrande under skorna i gatulyktornas sken. Men det är den där chocken och den lilla övergångsperioden som är värst. Innan man vant sig.

Idag har sotaren varit på besök. En ganska söt sotare var det, med svarta kläder, liten svart keps och sotborsten i bakfickan. Dessutom var han bybo och talade svenska, det lilla han nu talade. Skrattade med vita tänder i det sotiga ansiktet. Jag gillar sådana sotare bättre än de buttra, medelålders, finska sotare som skrämde livet ur en när man var liten i Öja.

Att vara på besök i Öja kan dock vara kul ibland. Speciellt när man får kommentarer som "Jasså, Kronqvistas flickon... ja tyckt ja känd igen dömde mörkbrun öögona. Tu e väl noo i gymnasie rej?" när man befinner sig i bybutiken:)