Varje dag får man som åskådare beskåda andra människor i arbete, det kan vara butikspersonal, servitörer, kockar, chaufförer, poliser och allt möjligt. Man kan i princip arbeta med vad som helst, för det behövs folk som ser till att alla delar av samhället funkar. Sådär, ville bara få det sagt så att jag inte skulle missförstås. Alla arbeten är viktiga, fast vi envisas med att klassa yrken som mer eller mindre fina. Inredningsarkitekt = fint. Sopbilsförare = skitjobb. Sedan kan var och en fundera över hur världen skulle funka utan det ena eller det andra...
Jag har bara i mitt stilla sinne ibland konstaterat att det finns vissa arbeten jag helt enkelt inte skulle vilja ha. Så klart - hellre tar jag vad som helst än är utan jobb, och en tid kan man arbeta var som helst men sådär teoretiskt. Ställen där jag inte känner att jag skulle vilja tillbringa vardagarna tills jag är 65.
De där som krattar i parker med reflexvästar på sig - dem skulle jag inte vilja byta med. Inte heller byggnadsarbetare som står i strålkastarens sken på någon jättebygge klockan sju på morgonen med iskalla snöflingor yrande i ansiktet.
Städerskor utför ett ack så viktigt jobb, och jag beundrar dem som orkar med det. Men jag tycker att det skulle kännas så tröstlöst att börja dagen med att städa ett jättehögstadium, och veta att du i princip aldrig kommer att bli färdig. Hela dagen dräller det in leriga elever och du hinner bara hålla undan det värsta. Och dessutom visar de ingen respekt med sitt snusspottande och klottrande.
Asfaltläggare skulle jag inte heller vilja bli. Farligt, bullrigt och hett så förbannat. Jag har förstått att man kan få rätt bra lön med tanke på de obekväma förhållandena - men jag tror inte att det skulle vara värt det. Att andas in alla de där giftiga ångorna dagarna i ända kan inte heller vara så hälsosamt.
Busschaufförer i stadstrafik skulle inte heller vara så lockande. Jag tänker till exempel på den busschaffis vi hade sålänge jag bodde i Öja. Han som körde Kokkolan Liikennes Öjarunda, runt byn och via skolorna i stan. Dag ut och dag in. Gasa, bromsa, öppna dörrarna. Han körde mig till dagis när jag var sex år, och körde mig hem från gymnasiets sista termin när jag var nitton, samma runda från första morgonbussen till sista eftermiddagsbussen. Och hade gjort så många år innan jag var med.
Bärplockare, herregud! Jag skulle nog hellre äta bajs än plocka bär. Det är nog någonting av det mest nervpåfrestande jag vet - så otroligt tråkigt och långsamt. Hur man än plockan får man ju aldrig ett fullt ämbar! Eller bunke... eller kopp för den delen. Det minsta jag plockar är meloner, för dem kan man ganska snabbt fylla en hink med.
Jag tror att jag helt enkelt skulle ha svårt med ändlösa arbeten som man inte ser vare sig början eller slut på. Kratta löv, plocka bär, tvätta fönster - det syns ju ingenstans! Diska är mycket roligare, för där går man från full diskho till tom och så är man klar. Eller tvätta kläder. Hänga upp, plocka ner, vika ihop, lägga i skåpet.
Det skulle vara roligt att någon gång, till exempel en sommar, göra någonting som inte alls liknar någonting man tidigare har gjort. Jag har en liten fantasi om att någon gång få arbeta i en ladugård. Som avbytare eller någonting. Men jag tror att jag är för svag. Dessutom är det ju den lilla detaljen att jag aldrig har skött ett kreatur och inte har en aning om hur man gör. Avbytarlärling?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar