Flytten till Åbo - del II

Jag berättade för inte så länge sedan om hur det var att bli antagen till logopedi och bryta upp för att börja med någonting helt nytt. Om hur glad jag blev när jag kom in, hur glad jag är att få studera det jag vill. Det jag ska bli. Inom en nästan överskådlig framtid dessutom, såvida saker och ting går som de ska. Det var den snälla versionen. Nu kommer den andra, inte lika hurtiga.

Det säger sig själv att man inte bara strittar iväg från en plats till en annan. Lämnar allt man känner bakom sig, alla vänner, dåvarande pojkvän, allt man tycker om och är bekant med. För att flytta till en stad man aldrig satt sin fot i, förutom då man ett par gånger har kört ombord på någon Sverigefärja. I alla fall gör inte jag det, jag är en rutinmänniska. Ett kontrollfreak.

Har man dessutom bott för sig själv i tre år, är van att ha sin egen lilla lya och har sina egna system och vanor är det inte helt lätt att bestämma att man plötsligt ska bli kämppis med någon annan. Tanken var att jag och C skulle flytta tillsammans i någon lägenhet någonstans i stan, men vi hade inte riktigt vanan inne gällande detta att söka boende i Främmande Stad. Hur det nu blev så blev boendet en boxbostad långt utanför allt välgjort - Hallisbyn.

För er som inte vet ska jag förklara. Först har vi Åbo. I utkanten på stan ligger akademikvarteren. En slingrande cykelväg leder till den så kallade Studentbyn, alltså ghettot. Hus vid hus vid hus av fågelholksliknande krypin där folk tränger in sig. Vidare från Studentbyn slingrar sig vägen vidare över en lång bro med Aura å forsande under. Där på andra sidan har vi Hallisbyn. Betongkomplexet fullproppat med studentlyor. Några hundra meter bort finns S-market. Samt en liten pub vid namn Gregorius. That's about it.

Det var ändå relativt glad i hågen - även om ganska osäker - jag i sällskap av C hoppade på tåget ner. Vi hade varsin rinkka på ryggen och väskor i händerna, och inte ännu när vi passerade Tammerfors någonstans att bo. Ja, ni läste rätt. Det var så fånigt att vi inte skulle få flytta in i vår lägenhet förrän en vecka senare, stod det på vårt kontrakt. Men jag ringde till studentbystiftelsen och tjatade att vi måste få flytta in idag. Att vi inte har någonstans att bo. Att de måste låta oss få bostaden nu och inte om en vecka. Efter en stunds tjat gick man med på att låta oss flytta in om två dagar, men inte en sekund tidigare.

Jag sov på en soffa hos en bekant under två nätter. Det gick sådär, men bökigt var det att inte ha något eget hem. Två nätter fixar man dock, även om det kändes jobbigt. Dessutom hade hon just fått en bebis, så det kändes lite osmidigt att komma och våldsgästa på det viset. Två dagar gick, och sedan fick vi våra nycklar.

Nu ska jag berätta att begreppet "möblerat" kan uppfattas olika. Jag räknade med att det skulle innebära åtminstone en funktionerande säng. Det som fanns var en ynklig träram till en skruttig säng på kanske 75 centimeter. Ingen av oss hade några madrasser, kan jag tillägga. I två nätter sov vi på tre soffkuddar respektive en centimetertjock bäddmadrass som vi lånat ihop, invirade i filtar. På markplan, utan persienner eller rullgardiner. Det var minst sagt primitivt. Sedan fick jag bita i det sura äpplet och se mig besegrad. Ta tåget hem till Österbotten över helgen. Okej, omstart - denna gång med bilskjuts och lite förnödenheter såsom madrass och liknande.

Det blev en väl tuff start i Åbo. Inte undra på att jag hatade stan det värsta jag kunde. Allt syntes mig vara negativt. Allt var fult, jag passade inte in och jag tyckte inte att någonting var roligt. Gulisintagningen - dyngtråkig. Någon sitz då och då - bedrövliga. Den pouläraste myskrogen var Bremer, en deprimerande, dragig källarhåla som jag inte skulle välja som stamkrog precis.

Detta i kombination att man måste lära sig allt från början. Jag hittade av naturliga skäl ingenstans. Visste inte ens åt vilket håll skolan var om jag stod på torget. Hittade inte till tåget, visste inte hur tågtrafiken fungerade. Förstod ingenting på dessa olika byggnader och instanser. Redan att få sitt läsårsklistermärke fäst på studiekortet för att få äta studerandelunch var ett mysterium - var ligger Kårkansliet? Vad fan är Axelia? Vilket jävla hus är Kursboksbibban? Huvudbibban? Humanistiska jävla bibban??? Allt fanns på olika ställen med fåniga namn, och jag kände inte till en enda av dem. Om man frågade någon började de snällt förklara "jo, du går längs Tavastgatan mot Kåren...", och då var jag redan borta. Var är Tavastgatan?

Jag hatade verkligen Åbo med varje millimeter av min kropp den första tiden. De gånger jag var uppe i Österbotten försökte jag förtränga att hela stan ens existerade, och många gånger rann tårarna när jag måste hoppa på den förbannade tåget ner igen.

Trots alla omställningar och allting funkade sambolivet bra. Förutom oss två, C och jag, flyttade nästan direkt en flicka till in. Vilken jackpot, världens sötaste M! Jag visste inte ens att man kunde ha så tur, men tydligen hade vi det. Vi klickade direkt alla tre, och trots att jag vantrivdes i stan och nog inte alltid var den trevligaste att bo med så trivdes vi alla hur bra som helst med varandra. Det som från början var tre separata rum med gemensamt kök och badrum blev till en stor lägenhet där vi bodde tillsammans.

Förutom det fina sambolivet med mina flickor var de första... tja, två åren åtminstone mest jobbiga. Det fick så att säga inte en så värst bra start;) Att dessutom ha alla vänner, de som man spenderat varje dag med de senaste åren kvar i Vasa gjorde inte saken bättre. Jag hade inte minsta intresse av att hitta på saker i Åbo. Jag ville bara så fort som möjligt härifrån.

Det är först nu i höst - på mitt fjärde år i denna stad - jag småningom börjar acceptera fanskapet;) När jag åkte ner efter sommaren i år för att påbörja höstterminen var det den lättaste gången hittills. Det är alltid lite sunkigt att lämna Österbottens vidder, jag är ju ingen stadsflicka. Det känns lite instängt att trava på trottoarer och fightas med trafikljus den första biten när man drar ut och springer. Jag är ganska uttråkad här. Jo, jag gillar att vara ensam, men det är roligare att vara ensam på landet nära folk man kan våldsgästa lite då och då när man har lust.

Men överlag är det ganska okej. Jag gillar min lägenhet, det känns som hemma när jag stänger dörren om mig. Jag har min bror här, som jag kan cykla och hälsa på. Jag har A att gå på spontankaffe med. Jag har klasskompisar att prata skit med när man springer på dem i skolan, trots att vi inte har så mycket gemensamma studier längre.

För att citera en Österbottning som vill säga någonting riktigt positivt: "Noo gaar he..."