fredag 30 september 2011

Voi vide...

Välkommen, förkylning! Lagom till helgen så klart, man är väl en god medborgare som inte börjar ta sjukledigt mitt i veckan hur som helst. Som tur hade jag möjlighet att nagga några timmar idag, så jag tog mitt pick och pack och drog hem tidigare. Kröp direkt under täcket med rosslande luftrör, snorig näsa och dunkande öron.

Vad dumt. Jag som hade Roliga Saker på agendan i helgen. Och nu är jag inte ens ironisk, jag hade faktiskt det. Fint väder skulle det ha varit också, jag hade letat fram bra skor och allt. Jaha. Blir väl soffa och kuckelimuckmedicin då. Hoppas i alla fall på att utveckla en snygg och raspig Pink-röst framöver, det enda trevliga med dylika farsoter.


Ungefär såhär känns det.

onsdag 28 september 2011

Veckans absoluta höjdpunkt

M-hm. Kall, bränd och okryddad mat. Serveras ensam, med Bonde söker Fucking Fru eller någon annan livsviktig dynga i bakgrunden. Känns ju jävligt... nödvändigt. Tack för inbjudan och trevligt att träffas, bara.

Vitutus deluxe. Dessutom fortfarande hungrig.

måndag 26 september 2011

Soundtrack of our städning

I lördags (jag vet, evigheter sedan... men jag måste ju hålla er uppdaterade om exakt vad som har hänt sedan senaste skrift) tog jag itu med att röja upp i mitt lilla hem. Behövligt som tusan. Hela förra veckan var jag orolig över att någon skulle dyka upp på spontanbesök och jag generat skulle tvingas visa upp min lilla svinstia. Som för all del oftast är i relativt bra ordning, men med damm ungefär över fotknölarna. Nå, efter den drabbningen kunde jag nöjt slå mig ner och beskåda ett rent hem. Inga dammråttor som hotar att rulla över en och kväva en i sömnen.


Det viktiga när man städar är att man har bra musik. Hemma hos oss när jag var liten var det den här som gällde. Mammas städkassett. På Mycket Hög Volym i det Kronqvistska hemmet. Tänk er den tunga basgången som dånade och fönsterrutorna som skallrade.

Själv kör jag lite blandat när jag städar. Laidasta laitaan, det är allt från Britney till Whitesnake till 90-talstechno till Mel C till Guns n' Roses. Man får liksom bara vänta och se vilken låt som kommer näst, det kan vara vad som helst. Tvätta duschväggen till en låt, putsa handfatet till en låt. Och när jag kom fram till det där mörkaste hardcoreskrymslet, bakom wc-stolen - då dånade inledningsriffet till Sweet Child of Mine i öronen. Passande.

Så städar vi här.

fredag 23 september 2011

Sista gången!

Piuh, vilken tuff vecka det har varit! Främst på grund av onsdagens program. Onsdagen som jag har haft inprickad i kalendern sedan i våras. Som innebar att hoppa på det där förbannade tåget, ner till den plats jag verkligen inte har någon lust att åka till. Men för att nu göra en sista kraftansträngning - och för att det är obligatoriskt utan några som helst undantag - så var det bara att se till att få det gjort. Jo, för den som inte har räknat ut det redan: det var en åboresa.

Jag överdriver inte när jag säger att jag verkligen har gruvat mig för den där resan. Särskilt den senaste veckan har jag fått riktigt ont i magen när jag har tänkt på den. Jag hatar verkligen Åbo, av hela mitt fullständiga hjärta. Jag hatade det när jag flyttade dit, jag hatade att bo där, och jag hatade allt vad Åbo innebar. Om ni någonsin har vistats på en plats som ni verkligen inte vill vara på, inte ens en sekund, då vet ni hur jag kände för Åbo. Och jag bodde där i fyra år.

Fyra år som sedan i praktiken gick väldigt fort, för att man var så upptagen där. Visst lärde jag känna trevliga människor där, och visst finns det helt okej saker som ägde rum där. Den sista våren då jag skrev på heltid på gradun var nästan den bästa. Mitt lilla leksakskontor uppe på logopedivinden, all ovärderlig hjälp jag fick av min handledare, professor S. Trevliga leksakskollegan J som hade bordet intill. Snälla och trevliga människor omkring en. Sådana saker. Men när jag tänker på Åbo som helhet så kräks jag lite i min egen mun. Jag vill inte tänka på att hela stället finns, för det ger mig ångest djupt inne i min själ. Kan inte förklara det, men jag har en sådan avsmak. Ett sådant starkt ogillande. I Åbo var jag bara ledsen och olycklig och mådde skit. Varje gång jag tänker på den stan så är det det jag minns. Ledsen. Olycklig.

Det är någonting med Åbo. Jag blir illa till mods av det. Så till den milda grad att jag inte ens hade sagt åt någon att jag skulle åka dit. Jag vill inte tänka på det själv, och om jag informerar folk om det så måste jag prata om det. Nu fick jag istället bara snabbt smita ner och så snabbt det bara går komma upp tillbaka, och sedan snabbt glömma bort hela skiten. Natten innan åboresan blev en med dålig sömn och jag-viiiiiiill-inte-ältande. Jo, det är verkligen på den nivån. Ni får tro vad ni vill. Fast jag veeet att det bara var en fram-och-tillbakavisit. Bara en kvick sväng, som egentligen inte spelar någon roll. Ändå mår jag rent ut sagt skit en lång tid innan. Bara för att jag vet att jag måste ner dit.

Nå, i onsdags åkte jag ner. Visste att det skulle bli en lång dag, och försökte fokusera på följande natt 02.30, då jag skulle vara tillbaka i Kokkola. Parentes: cyklade till tåget på morgonen, passerade busstationen 08.54, och tåget avgår 08.56, och då skulle jag alltså över busstationsgården, korsa en gata, parkera cykeln vid tågstationen, köpa biljett och hinna på tåget. Precis enligt tidigare modell, ni vet. Men det gick bra, hade ju två minuters marginal. Det är mycket för att vara jag.

Tåg ner sedan. Resan gick fort, och jag skubbade genom ett ösregnande Åbo till Akademikvarteren och skolan, där den sista opponeringen skulle ske. Var fullständigt genomdränkt när jag kom fram. Hängde jacka och halsduk på ett element och hoppades att de skulle torka ens lite tills hemfärden. Behöver jag nämna att jag svor osande eder över regnet och den här satans, satans, satans stan när jag kryssade mellan vattenpölarna?

Efter opponeringen var det igen rekordbråttom tillbaka till åttatåget. Jag småsprang den där cirka tjugo minuters sträckan till tåget och hann ombord på kokkolatåget med exakt marginal, sprang över perrongen och hoppade in i sista vagnen. Allt detta också i ösregn. Lika blöt igen, om jag nu ens hade hunnit torka. Men åååå, så skönt när tåget började dunka tillbaka igen. Varje meter tog mig längre bort härifrån.

Kom hem till Kokkola mitt i natten, cyklade hem och fylldes av den ljuvaste lättnadskänslan när jag stängde min egen dörr om mig och äntligen var hemma. Den sista resan till Åbo är avklarad, det som är kvar av studierna kan färdigställas på hemmaplan. Nu ska jag aldrig, aldrig, aldrig mera fara till Åbo. Aldrig mera Åbo. Aldrig.

Kort info

Jag har så satans ont i ryggen så jag vet inte hur jag ska vara. Mitt mellan skulderbladen, spänt som en fiolsträng. Värst är att stå. Och sitta. Och ligga. Lite svårt då. Kommer att bli en trevlig natt.

måndag 19 september 2011

I löv you too, mamma

Har varit ensam på jobbet idag. Kollegorna var ute på andra uppdrag, och kvar var bara moi. Lite ensligt att inte ha några att dricka kaffe med, hojta åt mellan kontoren (när inga klienter är där, alltså) och sådär annars byta ord med mellan varven. Tror inte jag skulle klara av ett så ensamt jobb sådär på riktigt. Nå, klienter har såklart tossat in och ut hela dagen, så ensam-ensam har jag ju inte varit.

På eftermiddagen fick jag ett viktigt meddelande per sms. Nämligen en beställning på 40 lönnlöv. Gula. Av en familjemedlem, gissa vem. Ledtråd: min mamma är barnträdgårdslärare.

Nå, jag lovade plocka lite löv (eller lövade plocka lite lov) på väg hem. Men det löftet (eller löv-tet, get it? Okej, jag slutar nu) fick jag tvärt bryta, emedan det inte fanns några gula löv. Tog en extra runda med cykeln längs Sundet och spanade. Nej. Bara björklöv, och dem pysslar man inte så värst med. Lönnlöven var muntert gröna och visade inga tecken på att lida av klorofyllbrist. Så gick det med de löven. Tror barnen får vänta med just det där pysslet någon vecka i alla fall.

söndag 18 september 2011

Snälla, snälla

Om jag bara fick vakna tidigt imorgon och vara pigg. Duscha, klä på mig, äta frulle i lugn och ro. Föna håret, borsta tänderna och cykla till jobbet och njuta av en vacker höstmorgon längs Stadssundet. Det skulle vara en så bra början på veckan. Snälla, snälla. Låt det bli en sådan morgon imorgon!

Älgen... förlåt, helgen menar jag

Den här helgen har jag gjort sådant man nu kan förvänta sig. Inget partajande, inte minsta liten öl, dock. Nappade inte det minsta. I lördags när jag hade varit en sväng via kontoret och butiken åkte jag småningom ut till Öja en sväng. Drack kaffe med min bror och sånt. Värmde tårna vid en sprakande brasa i en öppen spis, och planerade att testa att bada badkar någon gång framöver.

Idag har jag gjort lunchlådor, en slags fuskrisotto i ugnsform. Med kyckling och färskost och paprika. En portion blev kvällens middag, resten ska portioneras upp i separata lådor. Det blev, om jag får säga det själv, förbannat gott. Förbannat gott! Och trevligt för mina kollegor att någon gång få se mig värma någonting annat än köttfärs i olika former på lunchen. Typ makaronilåda, lasagne, lasagnette, köttfärssås, makaronigryta. Sådant som det alltid blir. För att det är så simpelt att laga och enkelt att fixa lunchlådor av.

Annat då? Jag har bytt lakan, tvättat kläder, i princip alla husliga sysslor utom att städa. Ska ju inte överdriva ändå. Men städandet var egentligen det mest akuta, här ser förjävligt dammigt och solkigt ut. Nå, skit som händer. Så har jag avverkat ett pumppi-pass, och suttit i kvällssolen på gården i en trädgårdsstol och läst lite skolarbete. Jo, det är sådant jag ännu håller på med. Som tur är intresserar just det här ämnet mig, så det var riktigt intressant att läsa.

I övrigt: tack gode gud för Youtube! Jag drack morgonkaffe framför Vi på Saltkråkan imorse! Sådant är ju bara fantastiskt! Jag älskar Astrid Lindgrens filmatiseringar. Alla! Skulle kunna titta ihjäl mig på dem. Saltkråkan, Bullerbyn, Madicken, Pippi, Emil, Ronja... alla!

lördag 17 september 2011

Svättåt

Var tvungen att åka via kontoret en sväng idag, lördagen till trots. Bara en in-och-ut-sväng dock, måste kolla en grej. Det var (är!) så fantastiskt fint höstväder att det var en ren njutning att cykla längs ån. Liten morgonrunda, kan man säga. Och den här veckan har jag motvilligt lagt bort sandalerna och skippat barfotalivet, och drog istället på mig fejk-conversen.

På väg tillbaka stack jag mig in via Cittari och köpte balsam, för flaskan var närapå ekande tom imorse så jag fick skölja ur den för att få sista klicken. I kassakön tog det fyrahundra evigheter, delvis för att en stackas sliten tant betalade med några invecklade lappar som krävde stämpel och underskrifter. Kanske någon sådan där sossugrej? Tyckte lite synd om henne, för hon såg så trött och nött ut, med kinder och näsa som säkert var rödrosiga av annat än de friska höstvindarna.

Annars hade jag lätt kunnat stå i kö länge, det var lördag och jag hade inte bråttom någonstans. Men när det stod en gubbe framför mig. Som luktade så fruktansvärt av svett! Annars såg han semifräsch ut, utseendemässigt rena kläder, snygga skor. Men så den där förbannade, stickande gubbsvettstanken. Ni vet. Jag var tvungen att ta ett steg bakåt för att inte fräta sönder slemhinnorna i snoken. Uff.

När man rör sig bland folk hör det väl för faa-en till att man tvättar sig? Varje dag inleds med dusch, deodorering och tandborstning. Väl? Är inte det lika självklart som att man öppnar dörren innan man går in? Hemma i sin egen svinstia kan man väl stinka skunk bäst man vill, men inte på allmän plats. Kanske han var en sådan där gammaldags typ som körde på lördadsbastu, och alltså inte hade hunnit med veckans tvagande ännu?

onsdag 14 september 2011

Sorgesamt

Det är sorgesamt hos Kronqvistas på Nyströmsbackan och också här i Neristan. Vår genomälskade katt Sven finns inte mera. Den kloka, karakteristiska och roliga katten som har varit ett så ypperligt sällskap. Som sov på sin brunvita filt, som stampade på farstubron när han skulle in, och som gillade att bada bastu med husfolket. Och som hade så stora, gröna, kloka ögon och så kolsvart päls från nos till svanstipp. Lugn och snäll, stillsam och diskret. En perfekt katt var han, den där Sven.

måndag 12 september 2011

Hemfärd

Apropå krogliv förresten. Var ute på ett par med några kaverin i lördags. En ganska seg kväll för min del, jag började gäspa där kring midnatt, och sedan blev det en ganska kort afton. Det som var skönt som fanken var dock att hoppa på cykeln i ett mörkt och lite regntungt Kokkola och trampa hem på den fuktiga asfalten. Borta är dagarna då man ska tränga in sig i en bil eller en taxi och åka ut till Öja, och därmed vara beroende av andras skjuts. Fräscht, fridfullt och harmoniskt. Tomma gator i Neristan, den enda jag mötte den sista biten var en katt som skyndade sig hem på den smala trottoaren.

Om jobb och blogg och sånt

Kom på en sak. Eller jag har tänkt på det flera gånger. Jag fattar inte hur folk vågar skriva negativa grejer om sina jobb på sina bloggar. Typ att det har varit en tråkig dag, eller att man har fått sådana arbetsuppgifter eller skift man inte gillar, eller att man är så trött på sitt jobb, eller någonting annat i den stilen. Jag skulle inte våga göra det. Nuförtiden kan ens skrivelser hittas av vem som helst - arbetskamrater som kan tolka fel, chefer, arbetsgivare, kunder eller patienter eller klienter.

Jag vet inte om jag skulle vilja att min förman skulle läsa att "det är ett enda kaos på jobbet, jag hade igen fått fyra kvällsskift den här veckan, och dessutom någon onödig skolning som jag inte alls skulle orka med". Eller att en klient skulle läsa att "fan vad jag har leidon med det här jobbet - det kommer bara en massa enformiga afatiker hela tiden" och känna sig träffad (Obs, detta är endast ett påhittat faktum, afasiterapi hör egentligen till mina största intresseområden. Om någon undrade).

Jag vågar knappt skriva att jag är trött, för att jag är rädd att det ska tolkas negativt, typ att en blivande arbetsgivare i framtiden ska läsa igenom mina gamla inlägg och konstatera att den där Maja är ju trött hela tiden, hon orkar ju inte sköta sitt jobb ordentligt. Man glömmer så lätt bort att grejer finns kvar på nätet för all framtid. Dock kan jag gärna skriva sådant jag står för. Typ att vi var ute på krogen i helgen. Sådant påverkar ju inte arbetet, eller berör någon annan överhuvudtaget.

Om jag vore arbetsgivare skulle jag inte heller gilla om mina anställda bloggade och klagade på jobbet, och på så sätt sprida negativ publicitet om arbetsplatsen. Kritik får man framföra, javisst. Men en blogg är inte rätt forum. Det är inte rättvist mot arbetsplatsen och inte mot arbetsgivaren. Eller kollegorna heller, för den delen.

Som tur är råkar jag gilla min arbetsplats väldigt mycket. Om jag är trött på morgnarna (som imorse - halvdöd och så seg att jag aldrig trodde ögonen skulle öppnas), så beror det på helt andra orsaker än arbetet i sig. Det beror på att jag sover så tungt just de där tidiga morgontimmarna, att jag har en skön säng och på att kudden passar så bra under huvudet. Särskilt på måndagsmorgnar.

Vad tycker ni? Kan man blogga fritt om sin arbetsplats? Hur mycket är för mycket? Det där med privat och officiellt och gränserna mellan dessa börjar kännas så väldigt suddigt nuförtiden. Och vissa verkar överhuvudtaget inte ha någon koll på vad som är kosher och vad som inte är det. Ska man verkligen skriva om arbetsplatsens eventuella brister i sin blogg? Eller på Facebook? Maja tycker inte det i alla fall.

fredag 9 september 2011

Skolning, del 2

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

torsdag 8 september 2011

Skolning

Skolning imorgon igen. I Kokkola denna gång, så inga hotellövernattningar kommer på fråga. Och ingen sömnig hemfärd heller, för den delen. Värst vad det skolas här nu. Kommer antagligen snart att vara klart överkvalificerad för mitt jobb. Risken finns.

Det har regnat idag. Jag gick ut på en kvällspromenad sent ikväll och njöt av regndroppar mot pannan. Och stannade till vid järnvägsbron en stund. Hade inget kallt länkkorvspaket med mig dock, som en gubbe på järnvägsbron i Åbo hade en gång. Gick bra ändå.

Funderar på att eventuellt gå och lägga mig i tid ikväll. Få se hur det går.

onsdag 7 september 2011

Grejer man älskar att hata


Den här boken (sorry, webcambild) har funnits i min hylla redan i många år. Tror jag köpte den i Sverige en gång, typisk läsa-på-tåget- eller semesterlitteratur. Handlar om en massa konstiga fenomen och varför de förekommer och vad det beror på. Typ kapitel 4 - varför folk alltid blandar på Björn och Benny i ABBA, eller rättare sagt - varför i helvete han som helt klart ser ut som en Björn heter Benny och tvärtom. Liksom bara för att fucka upp huvudet på folk.

Andra guldkorn i boken är till exempel kapitel 13 - varför sparkar män på däcken när de inspekterar en bil? Eller kapitel 6 - varför lägger de på luren utan att säga hej då i amerikansk tv? Det jag egentligen skulle skrika om idag var en variant av det man tar upp i första kapitlet i boken. Nämligen varför man tittar på tv-program man egentligen tycker är dåliga.

Nu tittar ju jag minimalt på tv, så det fenomenet stämmer inte in på mig, men om vi kan dra en lite krokig parallell - varför läser jag ibland bloggar som skrivs av typer jag egentligen inte gillar? Jag följer med flera bloggar vars skribenter jag verkligen stör mig på. Eller jag kan ju inte säga så egentligen, när jag inte känner dem. Sorry, det var för kraftigt uttryckt. Men jag menar sådana typer som jag tycker har så enkla och dumma funderingar och värderingar som ligger så långt från mina som man kan komma. För er som undrar så är det alltså inte dem jag länkar till, de bloggarna läser jag av samma orsak som normalt folk, alltså för att jag gillar dem.

Men vissa dagar känner jag för att gå in på de här bloggarna jag inte gillar, läsa och fnysa. Och irritera mig lite. Jag vet inte varför. Å andra sidan är det kanske bra att märka hur andra ser på saker och ting och inte bara läsa de här åsikterna som stämmer överens med mina. Ibland känner jag mig kanske ändå lite skyldig för att jag läser för att ogilla, även om skribenten såklart inte vet om det. Elaka kommentarer skulle jag dock aldrig skriva. Sådant är så oerhört lågt och löjligt och på alla sätt patetiskt.

måndag 5 september 2011

Tillfredsställande 2.0

Saker som får en att känna sig så oerhört duktig och produktiv:

-betala räkningar
-hänga tvätt
-diska (i mitt fall alltså tömma och fylla diskmaskinen och se hur lilla köket blir alldeles sterilt och snyggt)
-koka en stor sats mat och fördela i lunchlådor och frysa in
-panta flaskor och föra tidningar till insamlingen

Alla dessa saker är så konkreta. Att få knappa in summan och betala bort en räkning, att kunna lägga fakturan i "betalad"-facket och veta att det är gjort. Ah! Att hänga upp väldoftande tvätt i exakta rader, med strumporna parvis (Monica, som sagt...) och veta att jag imorgon får välja vilket plagg jag vill till jobbet.

Att plocka sträva och blanka kärl ur diskmaskinen och in i skåpen och veta att jag får välja vilken kaffemugg jag vill nästa gång, och därefter tömma diskhon på väntande tallrikar och få torka av bänkskivorna med Ajax.

Att portionera upp rykande het man i lådor och veta att lunchen är räddad för resten av veckan. Att tömma skåpen på kringdrällande flaskor och frigöra utrymme, och dessutom få betalt. Och bli av med den där tidningslasten som hotar att trilla en i huvudet när man öppnar luckan ovanför kylskåpet.

Och så får man känna sig så väldigt duktig och hurtig och välorganiserad. Sådant är ju alltid upplyftande.

söndag 4 september 2011

Det Ultimate Selvmord

Hade en smärre nära-döden-upplevelse ikväll när jag var ute på en länk. Det gick sisådär i övrigt, med lite söndagsseghet i benen och dessutom var jag hungrig som en varg. Sista biten blev det någon slags testhöjning som drevs ur proportion till en megaspurt de avslutande 400 metrarna. Och sista kraftansträngningen - uppför trapporna till lägenheten. Där jag dråsade omkull som en oxe efter bultpistolen.

Okej, nu ska vi inte överdriva. I praktiken såg det väl max ut som när man puttar omkull ett mindre lamm. Är ju inte Hulken ändå. Men ändå blev det till att vrida sig som en mask på hallmattan en stund. Den där hallmattan får stå ut med mycket, har blivit en och annan stund på den efter tunga rundor.

Nå. Liggandes där konstaterade jag (efter att ha kvidit och ojat mig färdigt) som så många gånger förr att det är någonting underligt med mitt handsvettande. Inuti händerna, där vanligt folk svettas, är jag snustorr. Handryggarna däremot är plaskblöta, det rinner floder i strida strömmar över dem. Kan man svettas om handryggarna, eller har mina föräldrar på något sätt lagt skinnet fel väg på mina händer vid tillverkningen? Liksom den del som svettas på fel sida av handen? Undrar jag.

Blev förresten fattigmansmiddag ikväll. Gröt. Kunde ha varit hävare.

Bowling

Bowling igår. Det som är extra kul med bowling är att man får ha så snigga skor (mina längst till vänster). Passar särskilt bra med spetsleggings, vilket både jag och L råkade vara klädda i. Har förresten märkt att jag och L väldigt ofta klär oss typ likadant, helt ovetande om vad den andra har tänkt ta på sig. Man blir väl som man umgås.

Synd bara att man är en sådan tävlingsmänniska att det liksom förtar glädjen när man inte alltid får vara bäst på allt. Jag blir arg som en terrier när klotfan inte lyder mig, och det skär i min själ när poängtavlan visar att jag ligger sist. Jag är nog en liten Monica trots allt, vilket jag också fick höra efter bowlingen. Monica i Friends, alltså. Tävlingsinriktad, dålig förlorare, petnoga och neurotisk. Dock är jag ingen kock och bagare, vilket hon ju är.

Idag har jag firat en regelrätt söndag med att - wait for it - titta på film. Och det var en bra sådan! Håll i hatten, för nu kommer filmtips från M. Kronqvist. Om ni inte har sett den, så titta på 127 hours. Den är verklighetsbaserad, kommer ihåg att jag såg intervjun med den som filmen handlar om i Oprah för flera år sedan och blev fascinerad. För en sådan som jag som inte klarar av fantasy och osannolkheter så är denna perfa! Fällde till och med en halv tår i slutet, för att det var så rörande. Och för att jag visste att det var sant.

fredag 2 september 2011

Uulå

Wtf, har jag bloggast senast i måndags? Tyckte jag missade att blogga igår, men tydligen har hela arbetsveckan åter en gång susat förbi. NI HAR MISSAT FLERA DAGAR AV MITT OERHÖRT RAFFLANDE LIV, kan man också konstatera.

Nå, hur som helst. Jag har varit på skolning i Uleåborg i dagarna två. En synnerligen intressant och givande skolning, även om man förbluffande snabbt har vant sig av med att sitta på föreläsningar på den senaste tiden. Ämnet då? PECS, om det nu kan intressera någon. Ett kommunikationshjälpmedel, för att fatta sig kort. Jag har antecknat så pennan har glött, och fått många aha-upplevelser. Sådant som egentligen är självklart, men som man behöver få konkreta exempel på för att fatta.

Så nu har man suttit på Oulun Yliopisto ett par dagar. Druckit kaffe och läst deras studenttidning i pauserna. Strosat runt och kollat in lokalerna. Och det är stort. I jämförelse med vårt lilla Arken i Åbo. Har jag förresten berättat att jag sökte in till OY direkt efter studenten? Jag sökte till logopedin på OY och till PF i Vasa. Jag kom inte in den gången, utan drog till Vasa istället, och sedan blev det en lång och slingrig väg innan det blev logopedi - fast i Åbo och på svenska.

Detta grubblade jag lite på när jag traskade omkring på campuset. Att detta kunde ha varit mitt universitet. Fem års logopedistudier på finska, jag undrar hur det skulle ha gått? Men när man är 19 år är man ju enligt en själv ganska odödlig (och har fortfarande rätt bra plasticitet i hjärnan). Kanske hade det blivit succé?

Efter en lång dags skolning som slutade klockan sex åkte jag iväg till hotellet, checkade in, slängde in väskan på rummet och travade raka spåret ner till hotellets restaurang för att få någon mat. Lite kul detta att vara ensam i farten. Man får liksom vara den Mystiska och Sällsamma Damen som glider omkring alldeles allena. Gick hur bra som helst. Kocken fixade världens godaste köttbullar med BBQ-sås och maffiga grönsaker. Jag var hungrig som en varg och nästan på vippen att hångla med killen som serverade, bara för att jag äntligen fick någonting att äta.

Kvällen därefter gick åt på hotellets spa-avdelning där jag simmade i utomhusbassängen, badade både turkisk och vanlig finsk bastu och slappade i jacuzzin. Det sistnämnda var klart bäst! Sent på kvällen smög jag ännu ner i baren på en kaffekopp. Borde kanske ha applicerat den svårmodiga minen som säger att man är ensammast i världen och därmed omedelbart ha fått allas medlidande (Folk bara: "Vem är hon, den där mystiska, sällsamma damen? Varför så sorgsen? Och varför sitter hon här ensam? Vad är det som har hänt?!"). Men nä, det var jätteskönt att sitta där i en mjuk fåtölj vid ett fönster och kika ut på ett mörkt och regnigt Uleåborg och snurra kaffekoppen i händerna.

Idag avslutade vi skolningen och jag åkte hem. Herregud så det var tröttsamt att köra hem, fast det inte ens är särskilt långt till Uulå (som det heter här). Två dagars intensiva föreläsningar hade satt sina spår. Jag var så sömnig, så sömnig, så sömnig. Om jag hade lagt mig ner hade jag med all säkerhet somnat in på några sekunder. Inte orkade jag börja kurva in och hämta kaffe heller, det skulle ju bra skjuta fram hemkomsten ännu mera. Istället växlade jag mellan tuggummi och snus tills jag fick magknip och mådde illa. Då somnar man i alla fall inte. Och hem kom jag ju.