Sista gången!

Piuh, vilken tuff vecka det har varit! Främst på grund av onsdagens program. Onsdagen som jag har haft inprickad i kalendern sedan i våras. Som innebar att hoppa på det där förbannade tåget, ner till den plats jag verkligen inte har någon lust att åka till. Men för att nu göra en sista kraftansträngning - och för att det är obligatoriskt utan några som helst undantag - så var det bara att se till att få det gjort. Jo, för den som inte har räknat ut det redan: det var en åboresa.

Jag överdriver inte när jag säger att jag verkligen har gruvat mig för den där resan. Särskilt den senaste veckan har jag fått riktigt ont i magen när jag har tänkt på den. Jag hatar verkligen Åbo, av hela mitt fullständiga hjärta. Jag hatade det när jag flyttade dit, jag hatade att bo där, och jag hatade allt vad Åbo innebar. Om ni någonsin har vistats på en plats som ni verkligen inte vill vara på, inte ens en sekund, då vet ni hur jag kände för Åbo. Och jag bodde där i fyra år.

Fyra år som sedan i praktiken gick väldigt fort, för att man var så upptagen där. Visst lärde jag känna trevliga människor där, och visst finns det helt okej saker som ägde rum där. Den sista våren då jag skrev på heltid på gradun var nästan den bästa. Mitt lilla leksakskontor uppe på logopedivinden, all ovärderlig hjälp jag fick av min handledare, professor S. Trevliga leksakskollegan J som hade bordet intill. Snälla och trevliga människor omkring en. Sådana saker. Men när jag tänker på Åbo som helhet så kräks jag lite i min egen mun. Jag vill inte tänka på att hela stället finns, för det ger mig ångest djupt inne i min själ. Kan inte förklara det, men jag har en sådan avsmak. Ett sådant starkt ogillande. I Åbo var jag bara ledsen och olycklig och mådde skit. Varje gång jag tänker på den stan så är det det jag minns. Ledsen. Olycklig.

Det är någonting med Åbo. Jag blir illa till mods av det. Så till den milda grad att jag inte ens hade sagt åt någon att jag skulle åka dit. Jag vill inte tänka på det själv, och om jag informerar folk om det så måste jag prata om det. Nu fick jag istället bara snabbt smita ner och så snabbt det bara går komma upp tillbaka, och sedan snabbt glömma bort hela skiten. Natten innan åboresan blev en med dålig sömn och jag-viiiiiiill-inte-ältande. Jo, det är verkligen på den nivån. Ni får tro vad ni vill. Fast jag veeet att det bara var en fram-och-tillbakavisit. Bara en kvick sväng, som egentligen inte spelar någon roll. Ändå mår jag rent ut sagt skit en lång tid innan. Bara för att jag vet att jag måste ner dit.

Nå, i onsdags åkte jag ner. Visste att det skulle bli en lång dag, och försökte fokusera på följande natt 02.30, då jag skulle vara tillbaka i Kokkola. Parentes: cyklade till tåget på morgonen, passerade busstationen 08.54, och tåget avgår 08.56, och då skulle jag alltså över busstationsgården, korsa en gata, parkera cykeln vid tågstationen, köpa biljett och hinna på tåget. Precis enligt tidigare modell, ni vet. Men det gick bra, hade ju två minuters marginal. Det är mycket för att vara jag.

Tåg ner sedan. Resan gick fort, och jag skubbade genom ett ösregnande Åbo till Akademikvarteren och skolan, där den sista opponeringen skulle ske. Var fullständigt genomdränkt när jag kom fram. Hängde jacka och halsduk på ett element och hoppades att de skulle torka ens lite tills hemfärden. Behöver jag nämna att jag svor osande eder över regnet och den här satans, satans, satans stan när jag kryssade mellan vattenpölarna?

Efter opponeringen var det igen rekordbråttom tillbaka till åttatåget. Jag småsprang den där cirka tjugo minuters sträckan till tåget och hann ombord på kokkolatåget med exakt marginal, sprang över perrongen och hoppade in i sista vagnen. Allt detta också i ösregn. Lika blöt igen, om jag nu ens hade hunnit torka. Men åååå, så skönt när tåget började dunka tillbaka igen. Varje meter tog mig längre bort härifrån.

Kom hem till Kokkola mitt i natten, cyklade hem och fylldes av den ljuvaste lättnadskänslan när jag stängde min egen dörr om mig och äntligen var hemma. Den sista resan till Åbo är avklarad, det som är kvar av studierna kan färdigställas på hemmaplan. Nu ska jag aldrig, aldrig, aldrig mera fara till Åbo. Aldrig mera Åbo. Aldrig.