söndag 31 maj 2009

Dunk, dunk, dunk

Jag har två fötter, utan tvekan. Den ena bultar och dunkar till höger, och den andra pulserar till vänster. Efter dagar som dessa behöver man inte fundera över om man har fötter eller ej - de känns helt tydligt av!

Drog ut och åkte lite rollerblades på förmiddagen. Det var dallrande hett, och jag kände hur svetten blänkte på pannan i solen. Skönt och somrigt var det, med grönskande björkar och saftigt gräs vid sidan av den heta asfalten.

Sedan var det kvällskift som gällde. Det var stressigt, men bra stämning på jobbet. Just en sådan som min skiftenskompanjon N ska arbeta på åldringshem. Eller inom vården överlag. Eller med folk överlag. Han är alltid positiv. När till exempel en patient gnällde över att det luktade rök utifrån gatan "Det luktar tobak ända in hit!", svarade N fundersamt att det är någonting med tobaksaromen som känns somrig, den hör sommaren till. "Tänk en varm sommarkväll när man cyklar hem genom stan och känner doften av varm asfalt, gräsklipp och en lätt doft av tobak...". Plötsligt diskuterade gamlingarna sommarkvällar och uteserveringar och vackra sommarminnen. N är fenomenal, han kan vända allt till någonting positivt.


I fredags, på min lediga dag fördrev jag tiden genom att ligga och njuta i gräset med en och annan god bok. Läste, slöade och hade det bra.


Mot kvällen packade jag bakluckan med några tomflaskor. Höll på att få kalja-armbåge, eller vad man nu kan kalla det av att plocka in dem i returapparaten...

Imorgon är det jobb igen.

fredag 29 maj 2009

Jobba kväll och sedan ledig dag

Ledig dag idag, så skönt! Kvällsskiftet gick fint igår, hann med allting och kunde sitta i lugn och ro och skriva rapport om alla jag hade haft ansvar för. Inte så att man sitter fem minuter före skiftesbyte och har allt oskrivet ännu. Rena kläder framplockade för nästa arbetsdag, de gamla i tvätten, och så var det bara att traska ut i den fräscha kvällsluften. Det bästa med kvällskift på sommaren är just när man kliver ut genom dörren och möts av skön svalka, doft av gräs och en vacker kvällshimmel.

Jag åkte direkt ut till Tärjä, och här spenderar jag nu min lediga fredag. Helgen innebär i övrigt arbete. Det är fint och soligt, men fortfarande ganska blåsigt. Jag ska ta på mig solbrillorna och företa mig en vandring längs heimsjöstranden bara jag har druckit upp mitt kaffe. Kanske blir det lunch ute på gräsmattan, vem vet?

På bästa sätt!:)

torsdag 28 maj 2009

Blåst

Det är nästan full storm i Öjan. Igår bullrade det och dundrade på plåttaket till föräldrahemmet, och hela stugan knakade liksom till när vinden tog i. Jag gillar inte blåst. Inte köld, inte slask, men alldeles särskilt inte blåst. En fin vårdag är kall och bedrövlig när det blåser. Ett stilla sommarregn blir bara oväder när det blåser. En solig vårvinterdag är dyngkall om vinden ligger på. Blåst är nog det väderfenomen jag gillar minst.

Efter avslutad arbetsdag var jag så trött så jag trodde ögonen skulle trilla igen redan på hemvägen. Förhandlade mig till en liggplats i soffan genom att förflytta Mor som satt och läste dagens post, och slocknade nästan på studs.

Jag och bästa L drog iväg på kaffe senare på kvällen, precis så som man gör här i trakterna. På hemvägen insåg jag plötsligt att vi redan har fått en arbetsskada (jag jobbar på åldringshem och hon på sjukhus) genom att plötsligt och helt naturligt diskutera tarmfunktion och laxeringsmedel. Sådant diskuterar folk alltså helt ogenerat under exempelvis kaffepausen på jobbet i vår bransch. Vilket jag blev lite chockad över i början. Men snabbt vänjer man sig vid sådant också.

Dock ska man kanske passa sig så att man inte börjar beskriva bajskonsistens sådär var som helst och med mindre härdade åhörare...

onsdag 27 maj 2009

Sovit skitkasst

Det är precis vad jag har gjort inatt. I min förra säng i "jungfrukammaren" uppe på mitt flickrum. Sängen är med god vilja 80 centimeter bred, men jag undrar fan om det inte är mindre. Dessutom är den försedd med träram, i vilken jag dunkar knäna hela tiden. Sängen tillåter inte att man vänder normalt på sig, alltså rullar fram och tillbaka sådär flott som i en reklamfilm för madrasser. Istället måste man hålla på och jämka och krångla och försöka ta sig runt ett halvt varv.

Madrassen som hör till sängen är visserligen en fjädersådan, men med tiden har fjärdrorna börjat kännas onödigt bra genom tyget. Man väntar sig nästan ett sprrroiiinnnng och en inborrad spiralfjäder någonstans mellan revbenen när man minst anar det. Ah. och sådant ligger man och jyklar med när man försöker få några timmars sömn mellan kvälls- och morgonskiftet...

Jag somnade någon gång efter två inatt, och vaknade hela tiden sedan. Halv fyra tänkte jag redan stiga upp, för jag tänkte att detta är lönlöst. Men jag somnade en sväng till sist. Och fick äran att kliva upp 05.50 och köra till jobbet.

Om det är tänkt att jag ska sova här under denna sommar så måste saken åtgärdas. Jag måste på något vis få tag på en säng. En helt vanlig 120 centimeters säng. Sådana som det finns hur många som helst av. En madrass på ben. Jag är inte så petnoga, den får vara gammal och begagnad, men mera än 30 pix betalar jag inte för en sliten slaf. Eller vill någon låna ut sin säng över sommaren?

söndag 24 maj 2009

Dzesbo

Igår fick jag vara med på mitt livs första dzesbo! För den oinvigde är detta alltså den dialektala benämningen på bröllop här i trakten. Dzesbo = gästabud = bröllop. Det är ett av mina favoritord på Öjadialekt. Det klingar så vackert:)

Jag har i och för sig varit med en gång förr i tonåren, men det var på en vigsel med tillhörande "fest" eller vad man ska kalla det i ett församlingshem. Det förekom varken skumpa, dans eller slagsmål, och då klassar jag det inte riktigt som ett äkta dzesbo...

Igår var det bröllop. Bruden var så vacker, så vacker, så vacker. Axelbandslöst, vitt fodral med bruna axlar. Somriga fräknar och glittrande ögon och världens största leende hela altargången upp vid pappas sida. Lockigt hår och glimmande smycken. Och brudgummen stilig som få, naturligtvis!

Efter vigsel, stämningsfull sång i kyrkan och bilfärd till festlokalen var det skumpa, god mat och dryck och trevlig stämning. Det var avslappnat och personligt, precis som bruden! Traditionell dans varvat med snabbare låtar. Bruden som snabbt repeterade brudvalsen i korridoren med flickorna innan det gällde, och ljudligt räknade: "Ko-kakka, ko-kakka... visst är det så här? Annars blir det plan b - discotryckare!". Och visst klarade hon brudvalsen galant. Inget tillgjort krångel, och brudparet var naturligtvis med och festade till sista stund. Varför skulle man rymma från sin egen fest? När man en gång gifter sig ska man göra det ordentligt, och det där stora, stora leendet som började vid altargången slocknade inte på hela kvällen. Och kan ett bröllop sluta bättre än att man får dansa barfota med bruden på småtimmarna..?

Tack snälla Sofi för att jag fick vara med på din stora dag. Ett minne för livet. Du är ju så speciell för mig!

fredag 22 maj 2009

Slutkörd

Inte vet jag om jag spände mig för att komma för sent till morgonskiftet, men jag sov knappt alls inatt. Låg och vände och vred på mig, och när klockan ringde 05.35 var jag redan vaken. Hann därmed i god tid till rapporten klockan 07.00.

Det har varit fullt upp idag. Jag har travat upp och ner för trapporna i de tre våningar byggnaden består av och hela tiden haft någonting på gång. Intensivt så det förslog, så någon kaffepaus på förmiddagen var det inte ens tal om. Som tur jobbade jag med en trevlig kompanjon, som lärde mig en massa nytt. Jag frågade, frågade och frågade...

Förutom att jag är dödsslut efter varje arbetsdag med fötter som känns helt överkörda, rullar det på. Idag hade jag dessutom sömnbrist bakom mig, men det höga tempot gjorde att jag inte hade tid att tänka på om jag var trött eller inte. Fick dessutom fina ord av en patient, som med darrande röst gav mig "yheksän ja puoli" i betyg för vården:)

Efter arbetsdagen hann jag med en massa ärenden på stan. Sådant som dumt nog lämnade till sista dagen, eftersom allt var stängt igår. Det hade jag ju inte räknat med. Så det var att hämta upp den kemtvättade klänningen, springa och söka en massa småsaker som fattades, och sedan besöka banken för ett par ärenden. Via Öja och hämta ett par skor jag ska ha på bröllopet imorgon, och så ut till Tärjä för att efter en kaffemugg däcka på soffan och sova en stund. Hoppas ingen har varit in hit under tiden, för jag har inte vetat av denna värld.

Jag är trött.

onsdag 20 maj 2009

Vilken dag

Hur reagerar man när telefonen ringer ilsket klockan 07.10 på ens lediga dag, och det är chefen som försynt frågar, ehum... var man är? Man konstaterar blixtsnabbt att man har gjort bort sig på sin exakt tredje dag på nya jobbet, och hyperventilerar en liten stund. Sedan ställer man sig satans snabbt iväg till morgonskiftet.

Jag hade helt enkelt sett fel. Att man missar och ser fel en gång är väl förståeligt, men jag hade tittat på arbetslistan minst fyra gånger, och kollat att det var jobb måndag-tisdag, och ledigt onsdag. Sa till och med åt arbetskamrat Y igårkväll (och kollade samtidigt på listan i kansliet) att jag har "ledigt imorgon", och kläckte samtidigt ur mig att det är skönt att komma "i god tid till jobbet" och att "hela dagen börjar dåligt om man kommer i sista minuten". Så klämmer jag till och låter bli att ens infinna mig på jobbet. På min tredje dag. Herr-e-gud. Hade helt enkelt ögonen på fel rad hela tiden. Alla gånger jag kollade arbetslistan.

Jag slog dock världsrekord i att blaska av mig, dra håret i hästsvans, borsta tänderna och samtidigt svära "saatana, saatana, vittuuuu...." så tandkrämen yrde, hoppa i skorna och köra iväg. Jo, en morgonmålssmörgås stack jag i väskan, för att försöka hinna äta till kaffet. Jag. M. Kronqvist, vars morgonrutiner är heliga som kor i Indien.

Det var så klart ingen panik när jag kom fram. Chefen var förstående och hälsade bara god morgon, och jag fick till och med ett "voi, stackare..." av en arbetskamrat som visste att jag trodde mig ha ledigt. Det är inte det, det är själva grejen att göra bort sig som påtar. Att inte komma till jobbet till den tur man har blivit tilldelad. Att man gör det på ett helt nytt jobb är så klart än värre. Kanske de tror att jag brukar "glömma att dyka upp", eller att jag är alldeles hejdlöst slarvig och morgontrött. Lite slarvig är jag, och ibland morgontrött, men jag brukar i alla fall komma till jobbet. Det har aldrig förr hänt sig att jag skulle ha glömt att dyka upp, eller tagit fel på dagar eller arbetstider. Jo, en gång kom jag en timme för tidigt på jobb, eftersom ingen hade sagt att vi öppnade en timme senare dagen efter röd dag, men det var bara att sitta och ta en liten paus och sedan börja jobba den gången.

Jag ansåg dock att jag inte vinner någonting på att tjuta "detta har aaaaaldrig hänt förr, nååååågonsin!", eftersom det knappast skulle intressera någon. Istället satte jag skuldmedvetet igång med att utföra det jag missat under min ofrivilliga "sovmorgon". Mitt dåliga samvete över mitt misstag gjorde att jag inte täcktes gå iväg på kaffe klockan nio med de andra, utan fortsatte arbetet och lät magen kurra högljutt tills klockan var nästan halv tolv och det var lunchtid. Då knaprade jag i mig min brödkant och en liten slurk kaffe som fanns kvar i pannan. Drog dessutom ut på dagen och arbetade in den timme jag missat på morgonen, och var ganska seg när jag kom ut tillbaka till Tärjä mot kvällen med en liten mackstackare som enda näring under dagen. Voi, voi...

Annars rullar det på. Jag håller febrilt på lära mig alla små knixar som gäller, och försöker vara tålmodig. Vilket inte är lätt för M. Kronqvist, som vill kunna allt direkt och blir frustrerad om det inte går så. Min mor brukar till exempel påminna mig om treans tabell, vilket var det första hindret jag stötte på i skolan, och det var på årskurs tre. Läsa, skriva och räkna kunde jag hur bra som helst redan flera år innan skolan började, liksom att rita, sy på våffeltyg och skrinna och skida, och allt vad man nu kunde lära sig i skolan. På trean skulle vi lära oss treans tabell, och plötsligt var det någonting i skolan jag inte redan kunde! Helt ny erfarenhet! Vilket resulterade i världens tandagnisslan och "jag kommer aldrig att lära mig" och det ena med det andra. Men se, visst lärde jag mig treans tabell, så nog ska jag väl lära mig detta också. Försöker ta det lugnt och tänka att redan en ny sak jag lär mig varje dag är hemåt.

Arbetet är nu ungefär som jag väntade mig, men samtidigt lite annorlunda. Jag trivs nog och börjar sakta, sakta ha ett hum om alla rutiner. Det jag inte tycker om är att man på ett ställe som ett åldringshem måste lära sig allt "kantapään kautta", alltså det krävs nästan ett misstag för att man ska bli tillrättavisad och lära sig hur man ska göra egentligen. Vilket jag förstår. Mina arbetskamrater verkar trevliga i alla fall, så jag hoppas de har tålamod med mig. Det är fråga-fråga-fråga som gäller.

Små saker tänker man inte på när man är ny i gamet. Visserligen har jag jobbat en sommar på åldringshem tidigare, men man blir lite ringrostig efter att ha varit borta ett år. När jag blev uppmanad att "gå och borsta Ulla-Bellas tänder, jag kommer och hjälper dig att lyfta henne i säng om några minuter", frågade jag "orkar jag gå med henne ensam till badrummet?". Vissa är väldigt lealösa, och behöver två ledsagare för att inte säckna ihop, nämligen. "Ööh, nej... du kan borsta hennes tänder bara, jag kommer med och lyfter i säng sedan" blev svaret. "Jaa... men orkar hon gå till badrummet, eller ska jag ta en rondskål att spotta i, eller..." började jag stamma innan jag kom ihåg - ah, old people = löständer. Man kan borsta dem utan att ägaren kommer med...

Ganska mycket lyftande, flyttande, svängande och stödande är det. Att lyfta människor är dessutom tyngre än någonting annat. Det finns av naturliga skäl inga handtag eller bärremmar, och man måste ta i så att det inte gör ont och stå snett och vint. Fötterna bultar och dunkar av allt springande i trappor och korridorer. Men jag blir snart van. Imorgon har jag ledigt. Åp riktigt. Men jag kommer ändå att kolla arbetslistan åttiofyra gånger ikväll. Med början - nu!

tisdag 19 maj 2009

Fina flickor i bersån

Fick celebert besök på Breidbackssiido igårkväll! Fina flickorna B&L kom rattande i sin bil för att njuta av riktig sommarvärme på gräsmattan. Jag är svältfödd med riktigt kompissällskap här, speciellt nu när det är så Mycket Viktiga Grejer på gång. Hela lördagen låg jag och myste i bikini på en filt och läste böcker och tidningar och pustade i värmen. Jätteskönt och helt underbart, men jag blev ändå glad när flickorna kom för att hälsa på mot kvällskvisten.

Kaffe och glass i "bersån" vankades det. Eller i alla fall i utemöblerna på gräsmattan. Jag undrar om det finns någonting som slår kaffe, glass, sommarvärme och fina flickor? Tyvärr hade jag ingen kamera tillhanda, men ni får tro mig när jag säger att det var en fin kväll.

Idag har jag börjat jobba! Är helt slut i hela kroppen och minst lika mör i huvudet av allt nytt. Det är massor, massor, massor att lära sig. Namn, ansikten, rutiner, vanor, specialdieter, mediciner... Förutom att man dessutom måste vänja sig vid själva arbetandet åtta timmar om dagen. Men annars helt okej. Det blir nog bra, detta.

Är så slut så att jag inte orkar tänka rakt ens en gång. Ska därmed gå och inta vågrät ställning. Aj, mina stackars fötter...

söndag 17 maj 2009

Arbeta

Imorgon börjar jag jobba, tack-för-fan-och-lov! För så här funkar det ju inte. Alltså att gå omkring och vara arg hela tiden. Och reta upp sig på onödiga kommentarer. Detta är sista dagen på min minisemester. Just nu känns det som om den kunde ha varit ogjord.

Det är väl detta som kallas kompromiss. Alltså att det ena böjer sig för den andra. En tidtabell (som enligt utsago inte finns) gäller, och den ena ska vara beredd att hoppa in när som helst. En åsikt gäller, och är man inte med på den, så är det helt enkelt sorry, låt vara då.

Normala människor har nämligen ett liv. Man kommer överens om tider, prickar in i almanackan. Sedan agerar man utifrån det. Inte utifrån att någon ska ringa och fatta beslut. När som helst på dygnet.

GAAAAAAAAAAAH! GAAAAAAAAH!!!

lördag 16 maj 2009

Ekonomiskt geni

Tji får man för att man försöker vara taktisk. Är man till exempel bjuden på ett bröllop, och inte är sådär hejdlöst välbärgad eller ens intresserad av att köpa kläder, så kan man skina upp när man hittar sin fina, röda klänning i en garderob. Som i övrigt funkar, men verkar vara en storlek för stor (ska inte garderober fungera tvärtemot?). Med tillhörande skor och allt. En händig sömmerska i granngården nålade i klänningstyget medan jag stod med händerna rakt ut, och fick med en enda omsömnad och provning blåsan att sitta som ett smäck.

Klänningen har tidigare använts summa en gång. Det var ännu en orsak till att använda den igen (hallå, hur ofta är till exempel jag bjuden på bröllop?). Dock hade den enda användningsgången medfört en liten rödvinsfläck på bröstet, små stänk av någonting på baken och lite solkiga prickar längst ner på fållen. Tyget tillät inte sådant som jag gör med exakt alla andra kläder, alltså kulörttvätt i 40 grader. Följaktligen kemtvätt, för första gången i mitt liv.

Nu ska jag berätta hur det går när man försöker vara ekonomisk genom att fräscha upp och återanvända en klänning:

Klänning : 0€
Insömnad: 10€
Kemtvätt av ett enda plagg: 42€

Jag har alltså hittills lagt ner 52 pix på en begagnad klänning. Få se vart det drar iväg ännu. Kanske skulle piffa upp outfiten med en handväska i krokodilskinn eller några rader äkta söthavspärlor.

fredag 15 maj 2009

På kaffe

Idag gjorde jag någonting jag har tänkt göra länge. Jag for på kaffe ensam. I det vackra solskenet på ABC:s servering slog jag mig ner och råkade till och med ha en påbörjad bok i väskan. Det är sommarlov = jag får läsa vad jag vill, så jag har besökt biblioteket två gånger och redan läst 2½ bok denna vecka. Blaskig skönlitteratur och inte särskilt högtravande sådan. Härligt! Alltså satt jag i lugn och ro, sörplade kaffe och läste lite.

Jag hade naturligtvis en orsak att drälla runt i stan och fördriva tid. Orsaken hette jobb. Idag har jag nämligen skrivit på kontraktet för mitt sprillans nya jobb, vilket jag påbörjar på måndag. Med en färskprintad karta från eniro.fi (vad skulle jag göra utan den internettjänsten?) kurvade jag in på gårdsplanen och fick inleda projekt Skaka Hand, som brukligt på nya arbetsplatser. Men jag var ute i så god tid att jag fick stanna på kaffe när jag kom in till stan. Därför, så.

Efter de praktiska arrangemangen styrde jag till heimgååln i Öjan där jag framställde sen eftermiddagslunch på lite rester i kylskåpet. Påtade på med lite smått. Hittade handdukar i tvättkorgen som jag kastade i maskinen. Letade fram lite utemöbler och tvättade av dem. Låg i en solstol och läste lite. Sådant en ledig fredagseftermiddag.

tisdag 12 maj 2009

Lagens väktare


Styrde iväg mot stan på förmiddagen i mors röda Ford. Mellan mammas och pappas hus i Öjan och stan, vilket alltså är Kokkola, finns en förrädisk sträcka. Fartbegränsning på 60 km/h sommartid, och poliserna har vett att stå där och kytta med täta mellanrum. När man bor här och tar vägen till stan flera gånger om dagen, lönar det sig att hålla 60. Sannolikheten att man möter Polizei är nämligen stor.

Idag var en av de dagarna. Razzia strax efter Tallbackan, och jag började omedelbart flacka med blicken. Väntapassnu... Mätaren står på typ 62 km/h, det är okej. Bältet på - check. Ingen telefon vid örat - check. Nykter - jovars. Körkortet i plånboken. Ändå spanade jag oroligt i backspegeln hela tiden. Ingen potatisgris följde mig. På Yxpilarääton kom dock en av dessa statens smurfar emot på hoj, vilken luring! Jag höll alltjämt begränsningarna.

Om man ska leta fram någonting bra med att vara fattig studerande är det i alla fall att man inte kör för fort. Det som får min gasfot att lätta är främst tanken på dyra böter. Inte vill jag äta havregrynsgröt resten av året bara för att ha kört tio över på någon onödig stadsresa.

Mina vänner

Det har varit dåligt med sällskap på Breidbackssiido den här veckan. Ett par kompisar har dock troget hållit mig sällskap. Vem sa att hunden är människans bästa vän? Då har ni inte träffat mina vänner!


Stig är väldigt sällskaplig. Jag har börjat skola honom med enklare kommandon nu. Här ser ni hur fint "Plats!" fungerar.


Här sitter han vackert för en köttbulle.


Abraham är lite mera tillbakadragen. Men kan hämta mattes tofflor om det kniper.

Kan mura, del 2

Passar på att slänga upp lite bildbevis medan jag har chansen. Alltså kamerakabel, rätt program, och bla bla bla...


När man murar ska man ha murarkläder på sig. Har man inga sådana så lånar man. Här till exempel Kvinna, 1,70 iklädd brallor för Man, nästan 2 meter. Man kan rulla upp både upptill och nertill.

Det här är en av väggarna vi murade!


Jag säger "vi", för kolla in fogen högst upp, den som inte har torkat ännu. Den har jag murat!

måndag 11 maj 2009

Kan mura

Jag har ytterligare en sak att tillägga i min CV. Jag kan mura! Eftersom jag i tidigare inlägg ondgjorde mig över saker som går för långsamt frågade jag om jag, tja... kanske kan få komma och hjälpa till på riktigt. Så nu har jag stått och balanserat på en tvivelaktig, egentillverkad byggställning, gjord av plankor och tegelstenar och hävt på cement. Det blev om jag får säga det själv riktigt bra. För att vara premiärmurande. Sedan när bygget är klart kan jag komma in och peka och säga "det där har jag murat!".

söndag 10 maj 2009

Mors Dag

Morsdagen 2009 innebar morsdagslunch sponsored by far. På före detta sunkhaken Hickarö. Dit jag och kompis P cyklade lite lätt i pickalurven en gång dagen före midsommar. När vi kom fram var det jag, P och en till på plats. Vi hann sånär beställa varsin kalja innan ägaren kom ut och sa att de nog skulle stänga för dagen, här var för lite folk. "Nejjjjj!" utbrast jag och P i korus. "Vi har ju just kommit!". Ägaren erbjöd sig att kasta oss till stan på hemvägen, han bodde ändå ditåt, sa han. Det var ju schysst, men det fick vara ändå.

Nu har Hickarö bytt ägare och look, och är faktiskt en helt okej plats att fara till. Det ligger fint vid stranden, och har en stor, inglasad del där man kan sitta och äta eller dricka kaffe eller vad man nu vill.



Maten var god. Jag käkade kyckling i pepparsås, till exempel. Cous-cous-sallad och annat smått och gott fanns det också. Och så kaffe och tårta, dagen till ära. Vackert så. "Måste du ta kort på maten också?" väste mamma. Ja, mamma. Det måste man. Vi lever i en bloggvärld numera, och där anses sådant vara ytterst normalt.


Lillebror börjar se så väldigt stor ut, tycker jag:)

lördag 9 maj 2009

Fånge på vischan

Jaja, det är självvalt att befinna sig här, och jag håller fast vid att jag tycker om att vara ensam. Men i något skede kan till och med jag tycka att det börjar smaka lite trä. Till exempel när arbetsdagar börjar sträcka sig kring 15 timmar, med början 6 på morgonen. Och därefter åtföljs av sådant som jag anser vara onödig ödsling av tid. Jag är helt med på att mura. Om jag kunde mura skulle jag mura, alltså. Jag är helt med på att måla, spika, bära grejer. Det är viktigt att få sådant gjort, och det börjar bli bråttom. Jag kan gladeligen packa ner pimpelredskap i lådor och föra till vinterförrådet, och plocka upp fiskegrejor och rada dem i ordning på hyllorna. Märkväl i storleksordning och enligt färg. Hallå, har väl jobbat i butik:)

Det jag inte kan med är att göra ingenting. Som att stå i timtal och humma och mumma och berätta icke-relevanta historier. Bara för att det på något vis ska vara rättvist, för att alla ska lägga tid på ingenting. Hur kan det ta över två timmar att hämta två (2) säckar cement, konstatera att det är fel sort, och bestämma att "vi fortsätter imorgon"?! Närpes, jag håller helt med dig. När karar ska någonting gjort ska en göra det och "fem staa å skååd ååp".

Kiesus...

I övriga nyheter har jag haft svårt att sitta still den här veckan. Jag har sysslat med lite länkande i skogen (läckert!), en och annan löprunda på fina grusvägar, och till och med en powerwalk längs Heimsjöstranden. Igår var jag och lyfte skrot med en präst. Det finns en liten krafthall i en skola här, på cykel/joggavstånd, dit jag styrde kosan igårkväll. Bara jag och prällen hade hittat dit sådär på en fredagskväll. Borde ha utmanat honom i armbrytning, men han skulle väl ha haft hjälp av högre makter, vilket jag klassar som doping.

Så kan jag berätta om ett säkert sätt att skaffa regn åt sig. Det har varit strålande sol och fint majväder här i princip hela tiden. Utom de två gånger då jag har smugit mig ut och hängt tvätt på utsidan. Är det inte typiskt? Hädanefter blir det inomhustork som gäller.


fredag 8 maj 2009

Incident på tåg

När jag återvände ner till Åbo efter möhippehelgen hade jag som vanligt med mig min stora kappsäck, precis som jag alltid har på mina färder. Jag tycker nämligen att det är så jobbigt att tänka ut vad man kan tänkas behöva och vad man inte behöver packa ner - så jag brukar ta med mig typ allt. Jag menar, det är ju ändå jobbigt att dra runt på en kappsäck (på hjul), oavsett om den väger 10 eller 20 kilo.

Nu hade jag trots allt tänkt lite systematiskt. Jag tog med det mesta när jag åkte upp, och färdades ner tillbaka med en närmast tom kappsäck. Innehållet - ungefär två par strumpor och en mascara - vägde antagligen mindre än själva väskan. Så att jag vid nästa resa skulle kunna fylla den med allt som behövs inför sommaren i Österbotten. Brukar vara en del. Man behöver många par skor och jackor. Datorn. Massa el-grejor, som hårfön, laddare och kameraattiraljer.

När det var byte i Tammerfors skyndade jag mig från ett tåg till nästa med kappsäcken i släptåg. Inne i vagnen gjorde jag mig redo att hiva upp packningen på hatthyllan för att den inte skulle vara i vägen. En typ mittemot gjorde sig redo att grabba tag i väskan och spela hjälte genom att hjälpa till. Snabbt som ögat svingade jag upp väskan på raka armar och placerade den utan minsta tecken på ansträngning på rätt plats. Han hejdade sig, stirrade imponerat på mig och utbrast: "Ohho! Oikein voimalla..!".

Och jag som så gärna skulle vilja vara Väldigt Stark! Ni kan ju ana hur stolt jag blev över en sådan kommentar. Att det inte var sant spelar ingen roll:)

Skator

Om slaskhinken blir smockfull, och man inte orkar gå till soptunnan kan man i alla fall knyta ihop påsen och lägga ut den på farstubron för att ta den senare. Dock ska man komma ihåg att stzoorona (=skatorna) på två röda sekunder lägger näbbar och klor i fanskapet och är väldigt hungriga på kaffesump, potatisskal och matrester.

Det de inte tar, utan nogrannt sprider ut på trappan är däremot tamponger. Lärdom: inga fler soppåsar på farstubron.

torsdag 7 maj 2009

Allt möjligt

Förra veckan slutade och denna vecka började med intensiva dagar. Lördagen, som innefattade möhippa var visserligen intensiv på ett roligt sätt, men också sådant suger kraft ur en. Men kraften ersattes av glädje och skratt förstås:) Det mystiska var att jag i slutet av kvällen räknade ihop att jag rimligtvis borde ha druckit två glas skumpa, tre-fyra snapsar och en vinflaska i jämn takt. Med mitt viinapää borde det betyda ett och annat. Men nä. Var tvungen att hälla upp en konjak när jag kom hem. Bara på jävelskap:)

Söndagen innebar tidig väckning och iväg på Asfalttikunkku, vilket betyder biltävlingar på Kemorabanan. Jag insisterade på att få sitta i framsätet på väg dit, på grund av till exempel huvudvärk... Sedan var det håå-hej-titta-på-bilar hela dagen. Och naturligtvis än en gång bevittna fenomenet finnar på motorsportevenemang. Alltså inte bara faktumet att vi direkt när vi klev ur bilen på parkeringen möttes av ett bluuuäääärgh när en åskådare till sist hade fått för mycket kalja under för många dagar. Utan även det där med att dealen egentligen inte verkar vara att titta på bilar. Utan att äta. Framför oss på läktaren satt pappa med två barn, som direkt när de slog sig ner började smaska korvmackor med limsa. Därefter banan. Därefter kaffe och bulla. I pausen hämtade de varmkorv och avslutade med lakritsremmar i påse. De måste ha varit proppmätta när de åkte hem.

Efter dagen på Kemora var det raka spåret till Åbotåget. Fick en hel kupé för mig själv (jo, tydligen finns det sådana fortfarande), och kunde lägga mig raklång över de fyra bänkarna mot ena väggen och sova. Vid någon station klev visst en milipojke på, och satte sig mittemot. Lite mysko stämning att vara två pinnar inklämda i en liten kupé, och den ena ligger utbredd och sover... Kom fram lite efter elva, och skyndade genom stan hem till lägenheten. Söndag efter Wappen är synen i stan inte häv. Kvar finns bara de som hållit igång sedan i onsdags, och därmed inte är helt tillförlitliga i knoppen.

Måndagen och tisdagen gick ut på skolarbete från tidig morgon till sen kväll, eftersom jag hade en massa grejer att färdigställa. Intensivt, men jag fick mycket gjort. Idag börjar det kännas av. Jag är trött. Idag vaknade jag till exempel kvart före elva. Bara en sådan sak.

måndag 4 maj 2009

Favorit i repris

Jag brukar aldrig bli nervös för en tent. Det är liksom inte värt att stressa upp sig för, enligt mig. Imorse vaknade jag ändå tidigt och kände mig laddad när jag cyklade till akademikvarteren för en Viktigt Tent. Närmare bestämt Statistik 2, det som skulle kunna sätta krokben för min kandidattitel ännu i vår. Utan godkända tio poäng statistik hjälper det inte ens med gråt - man får inte ta ut någon kandidatexamen.

Jag var faktiskt förberedd. Hade fått låna material av en kompis, och laddat ner programmet till datorn. Suttit på egen hand och övat på att göra statistiska analyser. Och då ska gudarna veta att statistik verkligen inte är min grej. Jag har gått 1:an två gånger, två år efter varandra, och klarade den i höstas. Nu fick jag alltså gå vidare till 2:an, den som jag har tragglat med i vår. Fick faktiskt lite adrenalintillströmning när jag satte mig vid datorn och skrev in kommandot för att öppna programmet. Inte nervös, men laddad. Beredd. Lite jävlaranamma, faktiskt.

Dryga två timmar satt jag och knåpade med de tre tentuppgifterna. Ritade diagram och sysslade med regressionsanalyser. Kollade kluster. Jämförde p-värden. Kollade Uniqueness-siffror. Kopierade tabeller från skärmen till svarspappret. Boxplot. Scatterplot. Utförde Chi2-test. Och allt möjligt annat som låter som och faktiskt är rena hebreiskan. Vi var bara två som tentade, och jag lämnade in sist. Det var knäpptyst i salen där jag satt och var fullt koncentrerad. Eftersom vi bara var två tentare fick vi resultaten redan på eftermiddagen.

Jag är godkänd i statistik! Igen.

Bruden

Så roligt vi hade! Den blivande bruden hade ingen aning när hon plötsligt kidnappades, försågs med ögonbindel och kördes iväg av sina två närmaste bästisar. Vi andra möttes vid första kontrollen, och hann vänta en liten stund innan stackarn kom famlande. Fortfarande lika ovetande. "Vem är här? Är det fammo? Det måste vara fammo... eller mamma? Hallå?" Bruden fick känna på oss en efter en, men hade ingen större framgång i att gissa vem som var vem. Syrran kände hon till sist igen, men inte oss andra. Petade på ansiktet, doftade i nacken och kände på händer och hår. "Nej, men vem är ni?" En efter en fick hon se vem som hade samlats, och hoppade högt för varje deltagare. Folk hade komit från Kållby, Vasa, Åbo, Kokkola... Allt i största hemlighet. Skålande i champagne förklarades möhippan öppnad!

Vi sportade på en stund vid den första kontrollen, bruden hade stor framgång i de flesta grenarna, men det spelade inte så stor roll. Vinst innebar rosa shot och förlust en blå. I princip win-win-situation. Vidare till följande kontroll via lite kringelikrokar på stan, till en musikstudio där bruden fick spela in en mycket speciell låt. Det gick hur bra som helst. Tiara på knoppen och fiilisbrillorna på näsan så var stämningen på topp. Bästa bruden också, som var med på alla uppgifter och tog dem på största allvar. Det är roligt med folk som kan bjuda på sig själv. Alla instuktioner möttes med en nick och "Jahha - selvä pyy!".

Vidare en sväng med bilarna på stan, och sedan ut mot strandbebyggelsen. Slutdestinationen var en villa där det vankades matlagning och grillande på sjakki, allehandla aktiviteter för bruden och bastu där tio flickor precis rymdes när man satt tätt ihop. Och sommarens första dopp! Ni visste väl att en blivande brud ska genomgå en reningsritual för att få bort alla gamla synder och förhållanden? Den går ut på bland annat att skrubbas med grovsalt och sitta på granris. Och annat i den stilen. 95-gradig bastu fungerade ganska effektivt också:)

Jag har aldrig fattat poängen med polttarit som går ut på att skämma ut bruden och få henne att bli så dålig i skick som möjligt. Okej, det ska vara fest och det ska vara roligt, och det får spåra ur ibland, så länge det sker på ett roligt sätt. Jag tyckte ändå att det här var en helt sjukt lyckad kväll. Alla fick umgås med bruden och bruden fick umgås med de närmaste och det var en sanslöst vacker dag och kväll med riktig sommarvärme. Som avslutning sjöng vi lite singstar, och sedan hade jag tur som fick skjuts hem. Full av fina minnen av en rolig kväll tillsammans med en Mycket Speciell Vän.

fredag 1 maj 2009

Fishockey

Det verkar som om ungefär resten av världens befolkning på allvar lägger energi på att bry sig om det där ishockey-VM/OS/distriktsmästerskapen eller vad-det-nu-är som går på tv dygnet runt för tillfället. Jag förstår inte vad det är som är så spännande, och bryr mig egentligen inte det minsta om hur det går. Det här landet stannar bara för att det är töntmästerskap i fjanthockey.

Jag fattar inte den där sporten. För det första - varför stannar de klockan hela tiden? Tjugo minuter ska ta tjugo minuter - inte en timme! Vilket det tar för att pojkarna knuffas hela tiden så man måste blåsa av spelet. Och så får en gå ut och skämmas i det lilla fåniga båset. Där ska man sitta och se sur ut, spotta och dricka vatten och stirra uppåt. Vad man stirrar på vet jag inte, men i taket är det.

För det andra - de gör ju ingenting annat än byter spelare! En gubbe hoppar in i rinken, åker i bästa fall en två-tre skär, nuddar pucken och så skrinnar han utmattad tillbaka till avbytarbänken. För att spruta vatten i munnen - ena mungipan, det ser coolast ut - och spotta ut det igen. En hockeyspelares främsta uppgift i en match är att sörpla och spotta vatten. Däremellan eventuellt lite skridskoåkning.

För det tredje - sluta för faa-an att spela nationalsången i tid och otid! Nationalsången spelar man när någon har vunnit ett mästerskap. Inte när man har drällt runt och masat sig igenom en deltävling och spelat typ Tjeckien-Madagaskar och vunnit 400-0. Likadant med jävla Formel 1, där man spelar nationalsången efter varje tävling (fan, ett VM håller inte på en hel säsong - då är det en världscup...). I både hockey och Formula står dessutom deltagarna och fjantar sig genom hela sången, torkar svett, spottar, petar näsan och viftar och håller på. När nationalsången spelas ska man stå på prispallen med medaljen kring halsen, vänd mot flaggan och visa vördnad. Lite ordning ska det vara.

Dessutom får jag spader av folk som sitter och skriker åt tv:n under en match. Det är oerhört fånigt. Det ligger ingen manlighet i det. Det gör varken till eller från, och ser närmast bara idiotiskt ut. Nää-ä...