När jag återvände ner till Åbo efter möhippehelgen hade jag som vanligt med mig min stora kappsäck, precis som jag alltid har på mina färder. Jag tycker nämligen att det är så jobbigt att tänka ut vad man kan tänkas behöva och vad man inte behöver packa ner - så jag brukar ta med mig typ allt. Jag menar, det är ju ändå jobbigt att dra runt på en kappsäck (på hjul), oavsett om den väger 10 eller 20 kilo.
Nu hade jag trots allt tänkt lite systematiskt. Jag tog med det mesta när jag åkte upp, och färdades ner tillbaka med en närmast tom kappsäck. Innehållet - ungefär två par strumpor och en mascara - vägde antagligen mindre än själva väskan. Så att jag vid nästa resa skulle kunna fylla den med allt som behövs inför sommaren i Österbotten. Brukar vara en del. Man behöver många par skor och jackor. Datorn. Massa el-grejor, som hårfön, laddare och kameraattiraljer.
När det var byte i Tammerfors skyndade jag mig från ett tåg till nästa med kappsäcken i släptåg. Inne i vagnen gjorde jag mig redo att hiva upp packningen på hatthyllan för att den inte skulle vara i vägen. En typ mittemot gjorde sig redo att grabba tag i väskan och spela hjälte genom att hjälpa till. Snabbt som ögat svingade jag upp väskan på raka armar och placerade den utan minsta tecken på ansträngning på rätt plats. Han hejdade sig, stirrade imponerat på mig och utbrast: "Ohho! Oikein voimalla..!".
Och jag som så gärna skulle vilja vara Väldigt Stark! Ni kan ju ana hur stolt jag blev över en sådan kommentar. Att det inte var sant spelar ingen roll:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar