Blåst

Det är nästan full storm i Öjan. Igår bullrade det och dundrade på plåttaket till föräldrahemmet, och hela stugan knakade liksom till när vinden tog i. Jag gillar inte blåst. Inte köld, inte slask, men alldeles särskilt inte blåst. En fin vårdag är kall och bedrövlig när det blåser. Ett stilla sommarregn blir bara oväder när det blåser. En solig vårvinterdag är dyngkall om vinden ligger på. Blåst är nog det väderfenomen jag gillar minst.

Efter avslutad arbetsdag var jag så trött så jag trodde ögonen skulle trilla igen redan på hemvägen. Förhandlade mig till en liggplats i soffan genom att förflytta Mor som satt och läste dagens post, och slocknade nästan på studs.

Jag och bästa L drog iväg på kaffe senare på kvällen, precis så som man gör här i trakterna. På hemvägen insåg jag plötsligt att vi redan har fått en arbetsskada (jag jobbar på åldringshem och hon på sjukhus) genom att plötsligt och helt naturligt diskutera tarmfunktion och laxeringsmedel. Sådant diskuterar folk alltså helt ogenerat under exempelvis kaffepausen på jobbet i vår bransch. Vilket jag blev lite chockad över i början. Men snabbt vänjer man sig vid sådant också.

Dock ska man kanske passa sig så att man inte börjar beskriva bajskonsistens sådär var som helst och med mindre härdade åhörare...