Vilken dag

Hur reagerar man när telefonen ringer ilsket klockan 07.10 på ens lediga dag, och det är chefen som försynt frågar, ehum... var man är? Man konstaterar blixtsnabbt att man har gjort bort sig på sin exakt tredje dag på nya jobbet, och hyperventilerar en liten stund. Sedan ställer man sig satans snabbt iväg till morgonskiftet.

Jag hade helt enkelt sett fel. Att man missar och ser fel en gång är väl förståeligt, men jag hade tittat på arbetslistan minst fyra gånger, och kollat att det var jobb måndag-tisdag, och ledigt onsdag. Sa till och med åt arbetskamrat Y igårkväll (och kollade samtidigt på listan i kansliet) att jag har "ledigt imorgon", och kläckte samtidigt ur mig att det är skönt att komma "i god tid till jobbet" och att "hela dagen börjar dåligt om man kommer i sista minuten". Så klämmer jag till och låter bli att ens infinna mig på jobbet. På min tredje dag. Herr-e-gud. Hade helt enkelt ögonen på fel rad hela tiden. Alla gånger jag kollade arbetslistan.

Jag slog dock världsrekord i att blaska av mig, dra håret i hästsvans, borsta tänderna och samtidigt svära "saatana, saatana, vittuuuu...." så tandkrämen yrde, hoppa i skorna och köra iväg. Jo, en morgonmålssmörgås stack jag i väskan, för att försöka hinna äta till kaffet. Jag. M. Kronqvist, vars morgonrutiner är heliga som kor i Indien.

Det var så klart ingen panik när jag kom fram. Chefen var förstående och hälsade bara god morgon, och jag fick till och med ett "voi, stackare..." av en arbetskamrat som visste att jag trodde mig ha ledigt. Det är inte det, det är själva grejen att göra bort sig som påtar. Att inte komma till jobbet till den tur man har blivit tilldelad. Att man gör det på ett helt nytt jobb är så klart än värre. Kanske de tror att jag brukar "glömma att dyka upp", eller att jag är alldeles hejdlöst slarvig och morgontrött. Lite slarvig är jag, och ibland morgontrött, men jag brukar i alla fall komma till jobbet. Det har aldrig förr hänt sig att jag skulle ha glömt att dyka upp, eller tagit fel på dagar eller arbetstider. Jo, en gång kom jag en timme för tidigt på jobb, eftersom ingen hade sagt att vi öppnade en timme senare dagen efter röd dag, men det var bara att sitta och ta en liten paus och sedan börja jobba den gången.

Jag ansåg dock att jag inte vinner någonting på att tjuta "detta har aaaaaldrig hänt förr, nååååågonsin!", eftersom det knappast skulle intressera någon. Istället satte jag skuldmedvetet igång med att utföra det jag missat under min ofrivilliga "sovmorgon". Mitt dåliga samvete över mitt misstag gjorde att jag inte täcktes gå iväg på kaffe klockan nio med de andra, utan fortsatte arbetet och lät magen kurra högljutt tills klockan var nästan halv tolv och det var lunchtid. Då knaprade jag i mig min brödkant och en liten slurk kaffe som fanns kvar i pannan. Drog dessutom ut på dagen och arbetade in den timme jag missat på morgonen, och var ganska seg när jag kom ut tillbaka till Tärjä mot kvällen med en liten mackstackare som enda näring under dagen. Voi, voi...

Annars rullar det på. Jag håller febrilt på lära mig alla små knixar som gäller, och försöker vara tålmodig. Vilket inte är lätt för M. Kronqvist, som vill kunna allt direkt och blir frustrerad om det inte går så. Min mor brukar till exempel påminna mig om treans tabell, vilket var det första hindret jag stötte på i skolan, och det var på årskurs tre. Läsa, skriva och räkna kunde jag hur bra som helst redan flera år innan skolan började, liksom att rita, sy på våffeltyg och skrinna och skida, och allt vad man nu kunde lära sig i skolan. På trean skulle vi lära oss treans tabell, och plötsligt var det någonting i skolan jag inte redan kunde! Helt ny erfarenhet! Vilket resulterade i världens tandagnisslan och "jag kommer aldrig att lära mig" och det ena med det andra. Men se, visst lärde jag mig treans tabell, så nog ska jag väl lära mig detta också. Försöker ta det lugnt och tänka att redan en ny sak jag lär mig varje dag är hemåt.

Arbetet är nu ungefär som jag väntade mig, men samtidigt lite annorlunda. Jag trivs nog och börjar sakta, sakta ha ett hum om alla rutiner. Det jag inte tycker om är att man på ett ställe som ett åldringshem måste lära sig allt "kantapään kautta", alltså det krävs nästan ett misstag för att man ska bli tillrättavisad och lära sig hur man ska göra egentligen. Vilket jag förstår. Mina arbetskamrater verkar trevliga i alla fall, så jag hoppas de har tålamod med mig. Det är fråga-fråga-fråga som gäller.

Små saker tänker man inte på när man är ny i gamet. Visserligen har jag jobbat en sommar på åldringshem tidigare, men man blir lite ringrostig efter att ha varit borta ett år. När jag blev uppmanad att "gå och borsta Ulla-Bellas tänder, jag kommer och hjälper dig att lyfta henne i säng om några minuter", frågade jag "orkar jag gå med henne ensam till badrummet?". Vissa är väldigt lealösa, och behöver två ledsagare för att inte säckna ihop, nämligen. "Ööh, nej... du kan borsta hennes tänder bara, jag kommer med och lyfter i säng sedan" blev svaret. "Jaa... men orkar hon gå till badrummet, eller ska jag ta en rondskål att spotta i, eller..." började jag stamma innan jag kom ihåg - ah, old people = löständer. Man kan borsta dem utan att ägaren kommer med...

Ganska mycket lyftande, flyttande, svängande och stödande är det. Att lyfta människor är dessutom tyngre än någonting annat. Det finns av naturliga skäl inga handtag eller bärremmar, och man måste ta i så att det inte gör ont och stå snett och vint. Fötterna bultar och dunkar av allt springande i trappor och korridorer. Men jag blir snart van. Imorgon har jag ledigt. Åp riktigt. Men jag kommer ändå att kolla arbetslistan åttiofyra gånger ikväll. Med början - nu!