torsdag 26 juni 2008

Kokkola


Efter jobbet idag hann jag hem och dricka en kopp kaffe och pussa lite på Hjalmar-bebisen innan jag hoppade i bilen och körde till Den Riktiga Staden, alltså Kokkola. Sjukhuset igen, och den här gången somnade jag minst två gånger ordentligt i väntrummet innan det var min tur.

Sedan tog jag en liten tidsfördrivsrunda i några butiker och fyndade bland annat dessa tantskor. Som gjorda för att bäras av bittra, medelålders kvinnor som jobbar med kass lön, ni har säkert själva sett dem. De har sådana här skor. Inte särskilt snygga, men de kostade 7€ och jag behöver verkligen någonting att ha på fötterna på jobbet.

En runda genom H&M också, men hade ingen lust att börja shoppa på allvar. Plockade bara på mig två basic-toppar som jag tänkt köpa flera av länge. Leve dessa billighetskedjor med sina underbara basplagg! En grön plånbok köpte jag från samma assit-butik, eftersom den tidigare börjar ramla sönder och samman. Även den av modellen Tant. Men tantbörsar är söta:)

Bastusugen ikväll! Men jag orkar nog inte börja med någonting sådant mera... Får bli en het dusch, och så lite mys på soffan i all stillhet. Ska bli skönt, jag är trött och har morgonskifte imorgon också.

Sista titten


I tisdags var jag så äntligen ner och tömde min lägenhet i Åbo. Eller mitt rum i vår kollektivbostad, heter det. Det skulle bli en lång dag, så vi startade lite efter sju på morgonen, åkte på lite udda vägar emellanåt, men kom fram till Åbo efter några timmars färd. Själva tömmandet tog faktiskt inte så hiskeligt länge. Lägenheten var ju möblerad, så det enda som fanns att ta därifrån var alla mina lösa prylar. "Bara".

Det vet jag ju, efter att ha flyttat av och an i olika lägenheter, att man hinner samla på sig en präktig mängd skräp på kort tid. Under två år i Halliskollektivet hinner det alltså bildas ett sopberg. Men jag har faktiskt blivit ganska minimalistisk, och hade inte mera än att det rymdes in i en personbil. En ganska stor farmar-BMW, that is. Och packat som fan. Hade inte fått rum med så mycket som ett kuvert till, och blev tvungen att lämna efter mig en madrass åt följande hyresgäst. Men det gör ingenting, den hade sett sina dagar redan.

När rummet var tomt, och jag snabbdammsugit det var det plötsligt definitivt. Jag hade inte hunnit känna efter, utan bara packat så fort som möjligt. Stod bara en liten stund och tittade på det kala, vita rummet. Lite vemodigt, för här hade jag bott en liten tid. Fast det ska bli skönt att flytta, och jag ser fram emot min nya lägenhet - nog är det något visst att lämna Skumgränd och mina flickor...

Kanske någon timme tog det, om ens det. Jag hivade bara ner allting utan system, och lådorna kånkades i bilen. Sedan for vi in via Tavastgatan och åt, och så raka spåret hemåt. Snabbt och smärtfritt, bara bilresorna tog någon egentlig tid. Stannade på kaffe och glasspinne på väg hem.

måndag 23 juni 2008

En sådan dag

Hjalmar har varit en trött katt idag. Jag låg på soffan och halvslaggade efter en tung arbetsdag, när han så snällt satte sig på golvet bredvid och tittade upp mot mig med huvudet på sned. Hivade upp den lille killen på magen, och han rullade omedelbums ihop sig till en liten kringla och sov i en dryg timme. Den katten är som klubbad när han somnar:)

Arbetsdagen gick ganska fort idag, fast jag var dödsslut när under rapporten fem före sju imorse. För att inte ens tala om färden dit. När jag var halvvägs kändes det som om jag skulle somna, och inte ens att vrida på AC:n i bilen på iskallt hjälpte särskilt mycket. Men det brukar gå bra bara man kommer igång. Däremot blir jag alltid så jävla hungrig när patienterna får rykande het morgongröt med bärsoppa eller sådant på. Så får man sitta där och föra skeden i en annans mun utan att få äta själv, vilken tortyr! Ynk. Men kring halv nio får jag i alla fall kaffe.

Efter jobbet raka spåret till läkaren igen. Det var väl ett jävla spring dit, men kanske det reder sig nu. Via banken, där jag fick prata lite med en gammal kompis som jobbar där, medan jag fick skött lite bankärenden. Sedan via apoteket och hämta medicinen och till sist via butiken och handla lite grejer. Dessutom kom jag ihåg att köpa frimärke och äntligen posta den där blanketten som jag borde ha gjort för fyra evigheter sedan.

Så en sådan dag.

torsdag 19 juni 2008

Tjaha

En av två lediga dagar denna vecka. Jag sov gott som en liten gris till klockan halv tio, varpå jag satt och drack Earl Grey framför tv:n. Mysmorgonmål är så skönt! Icke alls jämförbart med att sitta och ha bråttom till skola eller jobb, samtidigt som man nästan somnar och slår pannan i smörgåsen. Nej då.

Ledigt, som sagt. Och det har inte ens störtregnat. Varför inte det, säg? Det brukar ju höra till. Jag var ute och sprang i ett skönt sommarväder, det gick lätt och var riktigt roligt. Det var så somrigt och vackert med ängsblommor på båda sidor av vägen att jag nästan kände mig som ett Bullerbybarn där jag skubbade fram.

Inget riktigt ligga-i-solen-väder ändå. Jag gjorde ett litet försök på eftermiddagen, men det var kallare än det såg ut, och små solstunder avbröts hela tiden av molnperioder och blåst. Nej, då spenderar jag hellre min lediga dag på soffan och slötittar på tv. Det var jag dessutom förtjänt av efter den duktiga löprundan!

Var till Öja en sväng på kvällen och tittade till Hjalmar när vi skulle och hälsa på min lilla fadderflicka. Han var söt och lade sig direkt platt på rygg i famnen och drog stockar en lång stund. Inte ens ganska hårdhänt tassjumppa fick honom att vakna, spinnandet började tvärtom påminna om snarkningar. Sömntuta! När jag lade ner honom på golvet för att leka lite damp han genast omkull på sidan och fortsatte slagga. Lille vännen...

Och lillflickan vi besökte strax efter är inte så liten längre! Stor och duktig, och bara sötare för varje gång! Hon sov inte som kattungen gjorde, utan krumbuktade sig med mycken möda på golvet, tuggade på allt möjligt, och levererade flera storflin så tant Maja fick ha roligt. Dessutom bjöd hon på en riktigt ordentlig avvinkning med båda händerna innan vi gick:)

tisdag 17 juni 2008

Bebis!


Bättre dag på jobbet idag, faktiskt helt okej. Kanske det tar sig trots allt, utan att nu ropa hej alltför tidigt. Hade inga större aggressioner när jag hoppade i bilen och körde hemåt ikväll. Nu ska här sovas några timmar, och sedan återvänder jag på morgonskift.

I morse klev jag upp och körde på tom mage till sjukhuset för ännu fler prover. Har man remiss till laboratoriet får man traska in vilken dag som helst mellan 07 och 14, och så får man en nål i armvecket. Praktiskt. När jag kom dit sist fick jag gå direkt in och lämna mitt prov och gå ut tillbaka. Nu var rummet fullsmockat med människor, och jag såg direkt att detta inte kommer att lyckas på flera timmar. Dessutom skulle jag ju till jobbet lite senare, och... Nej, jag vände på klacken och körde hem istället. Åt mysfrukost för mig själv i soffan framför morgon-tv, och hade det allmänt gemytligt. Bättre så. Nål i armen tar jag en annan dag.

Familjen Kronqvist har ikväll fått en ny liten medlem, som vi väntat på i flera veckor redan. Medlemmen var nämligen så ynkligt liten att den mest stod och darrade, och behövde få växa till sig lite. Men ikväll nosar han runt och nyser antagligen av dammtussarna som finns här. Lille Hjalmar är smärtsamt söt, även om jag i allmänhet tycker att katter är otäcka. Men ni vet - egna barn och andras ungar:) Och jo, bilden är usel, men Hjalmar vägrade sitta still ens en nanosekund, och skulle dessutom hela tiden vara i de mörkaste vrårna där kameran på min mobil inte gillar att fota.

måndag 16 juni 2008

"Ja, och så är jag ju närvårdare"

Tidig väckning imorse, närmare bestämt 05.30, för att i god tid hinna ställa mig iväg till morgonskiftet på jobbet. Ett jobb som jag efter dryga två veckor ärligt kan säga att jag hatar. Inte jobbet i sig, det består av det man nu kan förvänta sig att ett sådant jobb består av, inga överraskningar där. Att sköta, vårda, ta hand om och på alla sätt hjälpa människorna genom ännu en dag. Det handlar om värdig vård, fast klienterna sedan länge har lämnat denna verklighet.

Det jag är så otroligt förvånad över är sättet på vilket de anställda uppför sig. Eller - jag var förvånad, numera har jag kommit till stadiet då jag inte längre blir det. Som nyanställd är det naturligt att man är osäker, okunnig och därför behöver extra hjälp och handledning. På de arbetsplatser jag tidigare har erfarenhet ifrån brukar man vara extra vänlig, stödjande och hjälpsam om "de nya". Det hör till att man hälsar, skakar hand, önskar välkommen och gör sitt bästa för att den nyanställda ska känna sig så hemma som möjligt.

Icke här.

Personalen - övergripande bestående av bittra, medelålders, frånskilda kvinnor - är arroganta, överlägsna, falska - och så otroligt elaka att jag aldrig sett något liknande! Den enda inskolning jag fick var att jag under det första skiftet fick gå med en av sköterskorna när hon visade var allting fanns, visade hur man gör de enklaste sakerna, som att tvätta, byta blöjor, mata, lyfta patienterna med liften och hur man sätter på diskmaskinen. Så långt allt bra, jag hade knappast klarat av mera info på en dag.

Skiftet därefter förutsattes jag vara fullärd. Härifrån framåt har alla mina frågor mötts av axelryckningar, himlande med ögonen och fräsande till svar. Inga direktiv om vad man gör och i vilken ordning, utan bara anklagelser om varför jag inte har gjort det och det, som skulle vara gjort för länge sedan, och antydningar om att jag i princip är till mera skada än nytta. Frågar man om man ska sätta någonting grönt på smörgåsen åt klienten blir svaret: "Varför skulle vi göra det?! De petar ju ändå bort det!". Detta till svar på en enligt mig helt befogad fråga.

Det verkar finnas en regel på det där stället, och det är: allt du gör är fel. Hämtar jag maten 15.25 är det för tidigt. "Den ska hämtas halv fyra!". Torkar jag av borden i matsalen går sköterskan efter mig och torkar av samma bord en gång till. Häller jag i blåmjölk åt patienten, fräser någon att det ska vara fettfri. Tar jag fettfri mjölk kommer någon och sätter stopp med motiveringen att det ska vara lättmjölk. Lämnar jag matvagnen i matsalen efter maten suckar någon över att den ska föras upp till köket för att fyllas på. Går jag upp med matvagnen till köket efter morgonmålet för att den ska fyllas på, kommer en sköterska farande: "Och vart är du på väg?!", och när jag säger att jag ska ta upp den till köket fräser hon "och varför skulle du det?!"


Måttet var rågat när vi fick ännu en ny på avdelningen, efter att jag hade varit där i några dagar. Sköterskan som var i samma skifte vägrade tala med oss. Inga instruktioner, inga uppgifter, ingenting. När den nya försynt frågade av henne om det var någonting hon kunde göra blev svaret: "Jag är närvårdare jag, du ska följa efter biträdet och se vad hon gör - jag kan inte hinna med allt!". Biträdet? Det var jag. Som just hade börjat, och själv inte fått någon inskolning. Jag skulle alltså själv ha räknat ut att det var jag som skulle stå för inskolningen av henne. Är detta ett sätt man behandlar nyanställda på?

När jag fick klart för mig att jag skulle fungera som någon slags guru för en helt grön människa, när jag var i princip lika grön själv, föreslog jag att jag kunde gå och mata en av klienterna så att hon fick följa med och titta på. Men som jag borde ha förstått var detta helt otänkbart. Sköterskan exploderade nästan och fräste att det minsann inte är biträden som matar, det sköter "vi närvårdare" om, biträden ska plocka i och ur diskmaskinen! Jaha. Jag försökte i alla fall. Upplyste henne omgående att jag för fan matat denna klient två gånger per skift ända sedan dag ett, men att det inte spelade någon roll. Får jag inte mata just detta skift, så so be it.

Den nya flickan frågade då om hon skulle sätta på en panna kaffe, eftersom det just då var personalens kaffepaus, varpå sköterskan hade mage att ryta: "Jag dricker inte kaffe! Aldrig!". "Nej, men det gör jag" sa flickan och började måtta upp kaffepulvret. Jag applåderade inombords.

De första dagarna blev jag lika chockad varje gång, men nu är det nästan vardagsmat, även om jag nog har tvingats traska in på personaltoaletten, stressgråta i fyra minuter, torka tårarna och gå ut till helvetet igen. De är så otroligt elaka, fräcka och jävliga så det är inte sant. Jag har aldrig, aldrig, aldrig tidigare på någon arbetsplats träffat på någonting ens i närheten! Samma visa varje dag. Sköterskorna svarar ironiskt på frågorna, himlar med ögonen och suckar och stönar överdrivet tydligt, och visar med hela sin uppenbarelse hur illa de tycker om oss som bara är biträden. Själva är de nämligen - vilket de påpekar i var och varannan mening - närvårdare.

Närvårdare. Aha. Och?! Nu ska jag säga ett par sanningens ord om denna så kallade yrkesgrupp. Närvårdare är inte precis vad jag kallar en titel, även om de själva sträcker på ryggen och ger ifrån sig det där präktiga flinet när de nämner det (och det är ofta). Det är precis som om jag skulle nämna att "Ja, och så har jag ju alkopass!" med samma pondus i tonen. Jag har alltså läst en broschyr och skrivit ett ett-kryss-två-test på idiotnivå och fick därmed kvittera ut en lapp som bevis på att jag har klarat skiten. Ungefär på samma nivå graderar jag en jävla närvårdarexamen. Den innebär att man får sätta på plåster och dela ut Burana, vilket vi biträden då inte får.

Närvårdare - HA! Jag pissar på sådana som er!

Dessutom är inte den här personalskaran bara för jävliga mot nyanställda - de är en enda skitpratsklubb. Alla - och jag menar alla - talar skit om alla. De som inte råkar vara på plats i det pågående skiftet får ett lass skit öst över ryggen, för att sedan bli upphöjd till skyarna när de väl stiger in i personalrummet. "Heeeej, men vad kul att se dig!", medan alla sitter och flackar med blicken, mycket medvetna om att man precis kritiserat personens samtliga egenskaper på ett mycket lågt och oschysst sätt. Varje ledig stund går åt till att prata skit om andra. Om alla andra. Om de är så dumma så de inte fattar att de själva blir baktalade så fort de går därifrån är jag verkligen förvånad. Eller kanske inte.

onsdag 11 juni 2008

Huttra

Det är kallt här i Österbotten. Isande kalla vindar, ständigt frusna tår, och dragigt överallt. De senaste två dagarna har varit riktigt huttriga, igår regnade det iskalla strilar och pinade buskalla pustar, vågade mig knappt utanför dörren på hela dagen. Idag har det mest varit jämnmulet och lite varmare, nästan +12 mitt på dagen, men inget riktigt sommarväder. Nå, det är det sällan före midsommar i vanliga fall, man bara inbillar sig att det ska vara sommar bara för att det är juni.

Idag har jag varit ute och andats skog och mark på min lediga dag. Tog stavarna med mig och sprang iväg ut i råskogen, hittade en stig och sprang på måfå över stock och sten. En riktigt bra runda blev det, och axlarna blev riktigt trötta av att tvingas med de också. Mot kvällen har en liten sol börjat våga sig fram, men kallt är det fortfarande.

Fick resultaten från blodprovet i måndags, och det blir en runda till för mera prover nästa vecka. Få se då...

måndag 9 juni 2008

Duggregn, dysterväder

Fy vilken dag. Och fy vad sömnig jag blev de sista timmarna på jobbet. Detta med att hoppa i bilen tjugo över sex på morgonen för att köra till morgonskiftet är inte alls min grej. Brukar ofta möta min bror på vägen, när han kommer från sitt nattskift. Tänk om man också fick krypa ner i sängen:(

Hem via och byta kläder och sedan till Stan med stora S, alltså Kokkola. Jeppis räknar jag främst som ett Mc Donald's och några vilsna vårrulleförsäljare som råkat hamna på samma plats... Där blev det igen besök hos farbror doktorn (som är en tant), mera papper och en remiss till ännu mera prover. Vilken rumba.

Nu är jag nyss hemkommen, frusen och ganska trög efter en flängig dag. Vad ska man då, säg...

söndag 8 juni 2008

Sommar, sommar, sommar


Premiärdopp igårkväll i ett varmt och skönt vatten! Inte helt illa att efter en stressig arbetsdag - som gjorde att jag var arg och förbannad och leid och trött och irriterad - krypa upp på en bastulave i en riktig, vedeldad bastu med en iskall öl som sällskap. Sedan slappa i soffan, dricka lite vin och allmänt fördriva lördagskvällen.

Imorse var det inte lika muntra pipor. Hann ligga en smärtsamt liten stund i solen innan jag fick bita i den sura äpplet och dra iväg till jobbet. Hade en miljon gånger hellre legat kvar i solen, läst lite, vänt på mig då och då och kanske tagit ett par dopp till. Men har man något val? Gillar inte att publicera bilder av mig själv i bikini, men den här bilden var bara så sommar. Skööönt!

När jag kom hem efter ett långt kvällsskift möttes jag av en sådan förbannad röra som bara mina två bröder kan lämna efter sig. Tallrikar, glas, smulor, påsar, flaskor... När man har donat sig igenom hela eftermiddagen och kvällen, och bara ska hem och sova innan morgonskiftet - då vill man inte lägga dessa timmar på att klämma in tavara i diskmaskinen och handdiska det som inte ryms med. Satan, satan, satan.

Efter att ha blivit klar med skiten och dessutom samlat ihop en shitload av kläder, skor, verktyg och annat löst krafs som fanns överallt, lagt igång en tvättmaskin och duschat av mig jobbdammet såg jag fram emot att sätta mig i soffan och bara vara en liten stund. Kanske titta på tv, men helst bara lyssna på tystnaden. Då bestämde sig mor och far för att komma hem och fråga tusen frågor om allt möjligt. Som jag ska svara på, trots att jag också precis har kommit hem! Dessutom måste de naturligtvis vara i olika rum och hojta "va?" åt varandra, så att varje mening måste upprepas minst tre gånger.

fredag 6 juni 2008

Post-semester


Har haft två lediga dagar på raken, och det känns som en mindre semester! Morgonskift, ledigt, ledigt och kvällsskift - perfekt. Jag gillar inte det där med att ha ledigt en strödag här och en annan där. I alla fall lyckades jag pricka in båda dagarna perfekt, för det har varit underbart väder:) Har legat ute i solen och njutit och läst "en god bok" som jag förutseende nog lånade från Kokkola-bibban, har sprungit i stekhetta, har åkt rullskridskor med en varm vind i ryggen, har dragit ut på morgonlänk direkt ur sängen, har druckit kaffe på terass.

I förrgår var jag då till sjukhuset och fick ett stick i armen och mitt blod fördelat i många, långa tuber för att se vad som hittas däri. Måste berömma sjukhuset i Kokkola, som upptog ungefär sju minuter tid sammanlagt från det att jag klev in genom huvudingången tills dess att jag traskade ut genom samma dörr med det lilla plåstret i armvecket.

Idag hann jag med den nyss nämnda tidiga morgonlänken, kvällsskift på jobbet och nu sitter jag här. Morgonskift imorgon, så jag borde egentligen gå och lägga mig.

onsdag 4 juni 2008

En glimt från Öja


Var ute på en sen kvällslänk i Öja. Bara för att man är trött efter jobbet kan man ju inte tillåta sig att bli fullständigt försoffad! Lite onödigt sent var det, och lite onödigt hungrig var (och är) jag, med tanke på att jag inte fick äta någonting heller. Det blir provtagning imorgon bitti, hjälps inte.

Öja är nog fint det. Fast kallt är det fortfarande, borde ha haft vantar på mig när jag sprang. Ganska kall luft att andas också, men det var bara fräscht. Doftade gott av skog, åkrar och träd också. På en skogsväg hade någon ätit upp en hare och bara lämnat skrovet och de lurviga baktassarna mitt på vägen. Men någon björn mötte jag inte:)

tisdag 3 juni 2008

Kaffe med saltvattensdoft i näsan


Det blev Brygganpremiär med Lillgumi ikväll! Satt en god stund med kaffe och tittade på solen som gick ner över vattnet, på lite sjöfåglar som cirklade omkring och på båtar som kom och lämnade hamnen. Mycket finare kaffeställe än Bryggan finns nog inte... Vi måste ta en påtår för att kunna sitta en stund till:)

Ledig imorgon. Heila daan. Nu befinner jag mig i valet och kvalet. Borde egentligen dra mig upp tidigt och köra med tom mage till sjukhuset och infinna mig på laboratoriet för att få en nål i armen. Smart vore det ju att göra det på en ledig dag och få det överstökat så jag nu kan få de förbannade provresultaten någon gång, för nästa vecka måste de vara klara. Samtidigt är det ju inte det man vill göra på sin sedan länge efterlängtade lediga dag. Då vill man ju sitta och dricka morgonte i snigelfart och bläddra i ÖB - förlåt ÖT - i all tystnad och stillhet. Jäklar.

Jag är fortfarande trött som ett as. Sov i flera timmar när jag kom från arbetet, och skulle kunna fortsätta dygnet runt om det vore möjligt.

After work

Kommer precis hem från dagens arbetsskift, ett morgonsådant. Det börjar så smått rulla på, men fortfarande håller jag mig inom det lilla området jag klarar av i väntan på att lära mig. Det jag alltså sysslar med i sommar är - för den som inte visste det - demensvård. Befinner mig på ett boende, och arbetar som vårdbiträde på en stängd avdelning för mycket svårt dementa. Med mycket svårt innebär att de sedan länge lämnat stadiet då man är glömsk och råddig och istället är helt okapabla att klara sig. Tungt jobb, men lärorikt och väldigt annorlunda mot någonting jag tidigare sysslat med. Man kan lätt säga att man får en annan synvinkel på livet!

Arbetet är ganska speciellt. Ingen känner igen en eller vet vem man är, och stiger man ur deras synfält för några sekunder är man igen en vilt främmande människa. Patienterna går från att vara gulliga och kramiga till aggressiva och våldsamma för att i nästa sekund gråta efter mamma. Dagarna går i stort sett ut på att lirka och övertala, försöka få i dem lite mat, försöka få dem att sova helst någon timme, försöka få dem tvättade. Att halvt i smyg styra dem dit de ska och att försöka hålla några slags rutiner under ett dygn. Vilket inte alltid lyckas så bra.

Det kan tänkas vara ganska deprimerande att titta på alla slags "usligheter", men det är det egentligen inte. Inte hela tiden i alla fall. Den första dagen satt jag och matade en som är i ett sådant skick där det enda hon klarar av är att ligga och skrika. Hon behöver hjälp med allt, och det är omöjligt att veta om hon har det bra, om det gör ont någonstans eller om hon är ledsen. Vårdaren som skolade mig uppmanade mig att fortsätta mata. "Det kan hända att hon skriker hela måltiden igenom, men det är bara att fortsätta. Hon gör så, det är hennes sätt".

Så där satt jag. Matade - och hon åt duktigt när väl maten kom i munnen - och lyssnade på hennes skrik och jämranden tills tallriken var tom. Klockan på väggen vid hennes säng har stannat på tjugo före fyra, vilket kändes lite klyschigt. Här var hon, fångad i en stillastående tid utan att kunna komma härifrån. Någonting i den stilen. Innan jag lämnade rummet öppnade jag fönstret på glänt, och solen utifrån friheten landade på hennes täcke som rörde lite på sig då och då på grund av hennes muskelryckningar. Slog på radion också, och ur högtalarna strömmade Why does it always rain on me? Säg det...