Kommer precis hem från dagens arbetsskift, ett morgonsådant. Det börjar så smått rulla på, men fortfarande håller jag mig inom det lilla området jag klarar av i väntan på att lära mig. Det jag alltså sysslar med i sommar är - för den som inte visste det - demensvård. Befinner mig på ett boende, och arbetar som vårdbiträde på en stängd avdelning för mycket svårt dementa. Med mycket svårt innebär att de sedan länge lämnat stadiet då man är glömsk och råddig och istället är helt okapabla att klara sig. Tungt jobb, men lärorikt och väldigt annorlunda mot någonting jag tidigare sysslat med. Man kan lätt säga att man får en annan synvinkel på livet!
Arbetet är ganska speciellt. Ingen känner igen en eller vet vem man är, och stiger man ur deras synfält för några sekunder är man igen en vilt främmande människa. Patienterna går från att vara gulliga och kramiga till aggressiva och våldsamma för att i nästa sekund gråta efter mamma. Dagarna går i stort sett ut på att lirka och övertala, försöka få i dem lite mat, försöka få dem att sova helst någon timme, försöka få dem tvättade. Att halvt i smyg styra dem dit de ska och att försöka hålla några slags rutiner under ett dygn. Vilket inte alltid lyckas så bra.
Det kan tänkas vara ganska deprimerande att titta på alla slags "usligheter", men det är det egentligen inte. Inte hela tiden i alla fall. Den första dagen satt jag och matade en som är i ett sådant skick där det enda hon klarar av är att ligga och skrika. Hon behöver hjälp med allt, och det är omöjligt att veta om hon har det bra, om det gör ont någonstans eller om hon är ledsen. Vårdaren som skolade mig uppmanade mig att fortsätta mata. "Det kan hända att hon skriker hela måltiden igenom, men det är bara att fortsätta. Hon gör så, det är hennes sätt".
Så där satt jag. Matade - och hon åt duktigt när väl maten kom i munnen - och lyssnade på hennes skrik och jämranden tills tallriken var tom. Klockan på väggen vid hennes säng har stannat på tjugo före fyra, vilket kändes lite klyschigt. Här var hon, fångad i en stillastående tid utan att kunna komma härifrån. Någonting i den stilen. Innan jag lämnade rummet öppnade jag fönstret på glänt, och solen utifrån friheten landade på hennes täcke som rörde lite på sig då och då på grund av hennes muskelryckningar. Slog på radion också, och ur högtalarna strömmade Why does it always rain on me? Säg det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar