måndag 22 februari 2016

Rekord i äcklighet

Fick äntligen arslet ur vagnen och städade detta lilla hem från golv till tak (typ) i helgen. Så till den milda grad att jag fick plocka fram verktyget nedan för att riktigt komma åt i alla skrymslen och vrår.

Vad behöver man en skruvmejsel till när man ska städa, kanske ni undrar nu. Och det ska jag med största nöje berätta. Ni vet kombinationen långt hår och lavoar. Förr eller senare har - verkar det som i alla fall - största delen av det hår man har på skulten förflyttat sig och orsakat stopp i lavoaren. Det ser dels ganska snuskigt ut med de tandkrämsinpregnerade hårtestarna som lurar i avloppet, dels rinner vattnet sämre ut ur själva handfatet. 

Som den självständiga kvinna jag är (eh...) tog jag därmed fram min verktygsback, grävde fram mejseln och skred till verket. Alltså agerade rörmokare och skruvade loss lite delar för att riktigt kunna rensa röret ordentligt. Och det var TAMMEFAN DET ÄCKLIGASTE JAG HAR GJORT PÅ LÄNGE. Tänk dig en slemmig, död råtta som stinker suspekt och har en läbbig geléaktig konsistens. En sådan mötte mig där inne i röret. Fy fanken vad vidrigt det var. Det blev några minuter av riktigt äckligt arbete innan jag nöjt kunde skruva tillbaka delarna och beskåda ett fräscht handfat igen. Duktig flicka reder sig själv. Resten av lägenheten städade jag för övrigt med nöje. 

Idag har jag jobbat, gymmat, handlat mat (inklusive vurpa på den glashala vägen till butiken), fixat mat, betalat räkningar och tvättat lite kläder. Börjar känna mig ganska färdig med den här dagen. Dessutom har jag en så sinnsyk träningsvärk sedan gårdagens pass att jag knappt kunde genomföra dagens träning. Imorgon blir det vila. Och möte med husbolaget. Ska i vanlig ordning sitta och nicka och se ut som att jag förstår grejer samtidigt som jag undviker ögonkontakt så att ingen ska fråga någonting av mig. Som seden påbjuder. 

söndag 14 februari 2016

Vad skulle du själv ha gjort?

Hej, hej, hallå dagboken!

Här är det söndag kväll och frid och fröjd i huset. Inte ens Vesa har nyst. (Vesa är alltså grannen på andra sidan väggen i detta synnerligen lyhörda hus, och jag brukar då och då bevittna när han producerar en kraftig nysning. Inte idag, alltså).

Igår gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut. Kanske det är ett tecken på en begynnande ålderdom och allmän klenhet gällande bemötandet av andra människor. Min princip är ju annars att aldrig, aldrig köpa något av gårdsfarihandlare, telefonförsäljare eller sådär annars ge pengar åt skumt folk på stan som tigger om detta. Men igår när jag gick på stan ställdes jag inför ett så märkligt faktum att jag faktiskt frångick mina principer. Hör här.

Jag hade alltså gått en sväng på stan och igen köpt en massa konstiga grejer. Förra helgen köpte jag en konstig, randig tunika, gud vet när jag hade tänkt använda den. Igår köpte jag bland annat en blommig kofta som resultat av ett plötsligt infall. En blommig kofta och en randig tunika?! När i helskotta ska jag använda dem?! Nå, det var ett sidospår.

Jag travade alltså denna lördag genom Halpahallis parkeringsgrotta när plötsligt en ung man, kanske strax under 30, hojtade efter mig. Jag blev genast lite fundersam, för när karlar skriker efter en på stan brukar det oftast vara något osakligt de har att komma med. Nå, han kom fram till mig och stod och skruvade på sig och började dra en story om hur han hade varit på Calle (alltså nattklubben här i stan) kvällen innan. Han hade slocknat, blivit av med plånbok och telefon och slutligen blivit förd i butkan över natten. Och därifrån hade han nu nyss blivit utsläppt. Nu hade han alltså inga pengar och ingen telefon, och hans buss skulle just gå. Kommer inte ihåg vart, men typ Kannus eller någonting var det han skulle till, för han skulle till sin flickvän. Som han nu alltså inte kunde ringa till utan telefon, och inte kunde han komma någonvart eftersom han inte hade några pengar.

Han skruvade på sig och frågade om jag eventuellt hade någon liten euro att avvara så att han i alla fall skulle kunna köpa en bussbiljett. Jag tittade lite skeptiskt på typen. Såg annars helt städad ut, var artig och trevlig och verkade uppriktigt besvärad av att behöva tigga pengar. Äh, vafan, tänkte jag och frågade vad bussen kostade, och det var fem och femtio. Efter att ha överlagt med mig själv ett par sekunder tänkte jag att jag väl kunde utföra dagens goda gärning. Så stod vi och pratade en stund och jag grävde i börsen efter slantar och fick till sist ihop till busspengarna. Typen var oändligt tacksam, vi sa hejdå och jag åkte hem.

Vet inte om jag gjorde rätt eller fel, men det blev nu såhär. Kan vara att han helt huijade mig och bara för skojs skull gick och tiggde pengar i parkeringshuset, men so what. En femma kunde jag ju lätt avvara, om jag nu har råd att slarva runt på stan och lägga pengar på konstiga kläder på dagarna. Hoppas ändå att pengarna gick dit han sa.

Hur skulle du ha gjort?