onsdag 30 april 2008

I Öja


Ah. Den första dagen av min lilla smygsemester i Öja har börjat på bästa sätt. Om man sitter på trappan till heimgååln en sommarkväll kan man till exempel titta på stenen där flaggstången stod när jag var liten, och vitrosbuskarna och syrenen. Än är det inte riktigt sommar, och jag ska ner till Finlands Rövh... ursäkta, Pärla ännu en gång innan jag åker upp för sommaren. Men när jag hittade ett par dagar ledigt mitt i slutstressen av vårterminen tvekade jag inte en sekund att hoppa på tåget hit upp. När jag är här existerar inte Åbo, skola och fullklottrade kalendrar, skönt!

Det var en och annan som höjde på ögonbrynen när jag ställde mig iväg till tåget igår. "Ska du åka härifrån nu?" var den vanligaste reaktionen. Jo, det är precis det jag ska! Jag vill helst slippa detta stressande med picknickar och mösspåläggningar, champagne och kringstruttande i lilla vita lippisen med svart skärm. Som inte ens är roligt, man gör det bara för att man måste. Jag gjorde ett tappert försök ifjol, och det enda jag minns är att det var ett enda satans travande mellan platser med fåniga namn (Sibbe, Vååårdbärje', Kåååren...) och olika aktiviteter man "ska" göra bara för att det råkar stå sista april i almanackan. En massa sterss - för ingenting.

Jag säger inte att jag inte kommer att ändra mig. En vacker dag står jag kanske där med min lilla fåniga mössa (som bevisar att jag suttit på lektioner i fullständig bullshit under tre år och för det fick köpa en dyr huvudbonad), skumpaglaset i högsta hugg och sjunger "Vintern-ra" och tycker att det är jättelajbans att vara med. Men just nu är Åbo bara ett ställe jag måste se på en liten tid till, för att - som jag högtidigt lovat mina närmaste - aldrig någonsin komma tillbaka. Och det betyder inte ens på besök.

När tåget rullade in på stationen i Kokkola igårkväll kändes det bara skönt att äntligen vara här. Visst är det lite kallare, inga vitsippor har vi i våra skogar och inte kan jag gå i skolan här - men detta är nog mycket mera jag än Åbo någonsin kommer att bli. Satt på farstubron och drack kaffe och bläddrade i några ÖB:n för att se vad som hänt under tiden jag varit borta. Hängde en maskin tvätt ute på klädstrecket och såg dem fladdra i vinden. Skogen ligger utanför fönstret, och bästa stan finns en kvarts bilfärd borta.

Och här kan jag sova på nätterna.

Ingen sysslobrist, precis

Jag hann med allt igår! Trots två timmars nattsömn steg jag upp tidigt, cyklade iväg på sista terapin, tillbaka till skolan och göra de sista ändringarna på LKG-arbetet och äntligen lämna in det. Såg i ögonvrån en stund senare när professor S kom och tömde sitt fack, och tog med sig min ihopnitade pappersbunt. Kändes lite otäckt, eftersom det inte fanns någon återvändo mera - nu var det inlämnat. Samtidigt skönt att saken var ur världen.

Hann plugga och dra igenom mina anteckningar en gång till innan jag traskade ner och satte mig i tentsalen. Professor S kom och delde ut pappren och satte sig för att övervaka. Folk skrapade lite med sina stolar och vässte pennor och började småningom skriva. Jag började bläddra bland pappren - och blev förvånad över att tenten var så lätt att jag verkligen inte hade behövt plugga natt och dag i en halv vecka för att klara den. Jag var nästan besviken!

Nå, hur som haver. En av flickorna frågade mitt under tenten hur många poäng man behöver för att bli godkänd, för hon tyckte uppenbarligen att den var svår. "Godkänd?" opponerade sig professor S. "Det här är ju lätt!". Flickan skruvade på sig och sa att hon inte kan det här, varpå hon fick repliken "Det här borde du kunna!". Professor S reste sig för att gå ut en sväng - jo, hon litar på oss, och lämnar oss ensamma fast vi tentar - och muttrade på vägen ut: "Kan inte det här... Detta är ju allmänbildning, flickor! Och ni som vet: Säg nu ingenting åt de här dumhuvuna som int kan!". *smäll i dörren*

Tro nu inte att någon tog åt sig. O, nej. Vi har blivit ganska härdade på det här stället, gör man någonting fel får man med all säkerhet höra om det! Att bli kallad "dorka" av professorn är till exempel ingenting man ska fästa sig vid:)

Efter att tenten var inlämnad cyklade jag hem genom ett riktigt hett Åbo - i t-skjorta och barfota i skorna - hämtade den färdigpackade kappsäcken och återvände till skolan. För eftersom vi nu måste klämma in allting på en och samma dag, var jag fortfarande inte klar för att hoppa på tåget, nehej. Istället träffades vi, jag och två andra, för att tota ihop vårt grupparbete som vi blev tilldelade sådär helt apropå dagen innan. Eftersom jag använt natten till att läsa igenom materialet istället för oväsentligheter som sömn, var vi ganska förberedda och kunde skriva hela juttun på ganska kort tid.

Sedan - äntligen klar för den dagen! Var tvungen att ta ett senare tåg än jag hade tänkt, men nu är jag här. I Öja. Och jag lovar att jag inte ska ägna skolan en enda jävla tanke så länge jag är här. Ti får haa e!

tisdag 29 april 2008

Imorgon blir det kaffe

Klockan är just nu:

03.26

Jag har redan gått och lagt mig och stigit upp tillbaka. Jag orkar inte ligga mera än ett par timmar och vrida mig numera. Min önskan är att det ska komma lite nya produkter på Tv Shop på nätterna snart, för jag har sett alla deras motionsredskap och krämer redan.

Tittade som omväxling en stund på kanalen World Fashion, som visar catwalks från hela världen 24 timmar i dynget. Oavbrutet. Beniga brudar som ser arga ut och klampar fram i helt huvudlösa kreationer. Brud på brud på brud i långa rader. Funderade om det skulle funka ungefär som att räkna får, men äh. Det är lönlöst, jag somnar ändå inte.

Jag fick i alla fall läst hela materialet till grupparbetet för en stund sedan! Så kanske vi lyckas klämma ihop någon dynga imorgon nu då. Någon nytta av detta vakande...

En orsak till att jag inte orkar ligga längre är dessutom ryggfan. Detta med dynget-runt-aktivitet kanske inte uppskattas av min kropp? I alla fall är ryggen stenhård, känns som om den inte ledas någonstans, bara värker. Dessutom är jag hungrig, men jag tänker då inte belöna den här bedrövliga kroppen som inte förstår att sova med mat. Jag ska straffa den tills den somnar av utmattning. Måste ju ske förr eller senare..?

Har på känn att det blir någon liter kaffe imorgon om jag ska hållas upprätt. Plus en ordentlig dusch i kallvatten och ett par rediga käftsmällar.

måndag 28 april 2008

Det gör ont i min hjärna. Aj.

Så här skulle jag inte orka hålla på länge, kan jag meddela. De senaste veckorna har varit ett enda spingande, stressande och för mycket att hinna med på för kort tid. Idag var nog en av de värsta dagarna, känns det som, även om det har varit ganska många dagar som har stridit om förstaplatsen på Majas stress-topp-tio.

Jag kan oskoja berätta att måndagen den 28 april var så fullklottrad den bara kan bli i kalendern. Tur att det inte fanns mera plats att skriva, för i så fall hade jag säkert varit tvungen att klämma in något mera.

Hann plugga något kapitel innan skolan, och dessutom cykla en snabbrunda via Studentbystiftelsen och fixa lite papper innan sommaren. Via skolan, föreläsning, kasta in lunch, hämta test och material inför morgondagens terapi, föreläsning igen. Och vad händer? Vi får en gruppuppgift som ska vara inne på måndag, och det meddelas idag. Tack som satan! Vi har redan så fullspäckat att man kan gråta när man tänker på det! Och jag som tänkte försöka hinna upp till Pampas över Wappen. Säg, hur ska det gå till när vi förväntas sitta och grupparbeta.

Jag blev så arg så jag övervägde att stiga upp och gå ut ur klassrummet med ett tydligt lyftat långfinger och en öppen uppmaning till Åbo Akademi att kyssa sig i röven. Jag valde att istället skriva in deadlinedatumet med mycket kraftig stil i kalendern, perkele. Jotack, jag kan utföra de arbeten och uppgifter som ska utföras - men hur gör man när man inte har tid?

På en 20-minuters paus hann jag cykla in till centrum på ett ärende, och tillbaka till skolan bara typ en minut försenad. Det var det närmaste punktlighet jag kunde komma med den tidspress denna dag krävde. Satt sedan i skolan till tjugo över fem och trummade nervöst på bordet tills förläsningen var slut. Allt jag tänkte på var att jag ville att tiden skulle gå så jag slapp hem för att plugga.

Har pluggat hela kvällen, med undantag för en mycket välgörande pauslöprunda. Utan den hade nog min hjärna satt på locket och vägrat ta emot mera information. Imorgon tiiidig väckning, cykla iväg på terapi, sedan tent, och så ska vi försöka få ihoptotat det där grupparbetet efteråt. Det kommer att bli hafsigt, dåligt och ihopklottrat, men jag bryr mig ungefär INTE.

Segar vidare

Fredag kväll/natt efter logopedikvällen pluggade jag någon timme. Lördagen pluggade jag. Söndagen var det bara pluggande hela dagen, den enda gången jag hade boken ur sikte var när jag var på gymmet. Läste till klockan ett inatt, tills Caroline kom och sa åt mig på skarpen att sluta. Vid det laget var jag. Helt. Slut. Ögonen var grumliga, och det kändes som om jag skulle ha haft krapula. Kanske tentläsningskrapula.

Imorse steg jag upp och läste vidare, och nu är det bara tre kapitel kvar. Har skola till åtminstone kvart över fem, men jag borde hinna. Vet inte varifrån jag har fått denna kuri helt plötsligt, men den kom ju lämpligt.

Fast min rygg är om möjligt ännu mera stel idag. Aj!

söndag 27 april 2008

Jonej, ingenting nytt här


Läser, läser, läser. Var tvungen att ta en pausduch, för det blir svettigt att sitta och gnugga röven mot samma skrivbordsstol hela dagen. Samt öppna fönstret och vädra ut tentångor från en läserska som har suttit och flåsat i samma rum i princip en hel helg.


Det känns lite som ödets ironi, detta jag håller på läser som bäst. Men denna bok är kanske lite väl svartvit. Här stod nämligen att det anses vara normalt att somna inom 15 minuter från det att man har lagt sig. Överstiger det 30 minuter är det ett tecken på ångest, och alla möjliga avvikelser. Det är nog inte många som somnar inom 15 minuter, har jag på känn. Eller kanske jag har fel..? Känns som en väldigt kort tid i alla fall. Vidare stod det att tidigt uppvaknande associeras med depression av melankolisk typ. Och sover man för länge är det väl tecken på att man är deprimerad och apatisk, kan jag tänka. Det är svårt att veta hur man ska vara...


Har så ont i nacken av allt pluggande den här helgen! Och jag har suttit så prydligt vid skrivbordet hela tiden, istället för att exempelvis kravla runt i sängen och bli stel överallt. Känns som utrymmet mellan skulderbladen inte längre finns, och axlarna är uppe vid örsnibbarna. Vad skönt det skulle vara med ett riktigt brak i ryggraden, men den är så stel att inte ens det lyckas, trots att jag har försökt lägga mig ner och knaxa som jag brukar.


Ska snart ställa mig iväg till gymmet på lite BodyPump, det behövs verkligen efter denna överaktiva användning av hjärna i förhållande till kropp! Dessutom brukar ryggen "lossna" efter rintalihakset när jag sätter mig upp och vrider höger-vänster. Skönt!


Sedan blir det fortsatt tentläsning.

Vad är detta?


Trött och orkeslös efter ännu en sömnlös natt? Alls icke! Jag har stigit upp tidigt, för att vara en söndag, och suttit och pluggat största delen av dagen, men några små, inplanerade pauser. Det går ganska långsamt nu, men med lite envishet och tempoökning kan jag till och med hinna igenom hela boken, som får Bibeln att framstå som en kortare broschyr. I skrivande stund har jag plitat ner tjugotre sidor viktiga anteckningar, och jag skriver bara det allra viktigaste jag-får-inte-glömma-stoffet, kan jag meddela. På A4-storlek. Om inte pennan snart sinar så lär min handled gå av, och den ska ännu hålla till att skriva själva tenten med!


Jo, och sedan kan man ju undra vad bilden föreställer! Säg, är det fågelfrö? Är det en kattspya? Är det innehållet i en dammsugarpåse? Nej! Det är min nya knäckebröd, kommer inte ihåg vad det heter, men det är så fullpackat med nyttiga frön och gryn att jag inte vet om man överhuvudtaget har lyckats klämma in något bröd emellan överhuvudtaget. Och det är så gott!


Snart dags för ettmeddaskaffi, trots att jag drack en stor balja för inte så länge sedan. Kaffe tenderar att gå åt i tentläsartider. Men det kanske behövs med den sömnmängd jag tillskriver mig. Inte för att jag är trött. Men man kan ju bli..?

Fördriver dyngets tysta timmar


Jag vet inte varför klockan på den här bloggen inte funkar, men det gör den inte. Tiden som anges för när ett inlägg har publicerats brukar vara about ett halvt dygn fel.


Det som är about ett halvt dygn fel är även min inre klocka. Den verkliga klockan är nu strax före 04, lördag natt. Eller söndag morgon, hur man nu vill ha det. Och jag kan som vanligt inte sova! Hopplöst. Helt jävla hopplöst. Hur gör vanligt folk för att somna?!


Är det patetiskt om man har läst duktigt hela kvällen och ska belöna sig själv med att se på tv, men efter 2 minuters zappande konstaterar att tentlitteraturen var intressantare och återvänder till pluggandet? Det gjorde i alla fall jag.


Så inatt har jag pluggat mer än jag är tvungen till, tittat på allehanda skit på webb-tv med datorn uppallad på en köksstol bredvid sängen - tills min stackare till dator fick för varmt och stängde av sig. Väntade tills den svalnade och startade den igen. Tittade ett par program till, däribland det säkra sömnpillret, nämligen pensionärsshowen Så ska det låta. Tog inte det minsta skruv.


Som omväxling slog jag på tv:n (på tyst volym för att inte väcka dem här i hushållet som kan sova) och tittade på tv-shop, så nu kan jag allt om konditionsmaskinen OrbiTrek Elite, ansiktsrengöringsmedlet ProActive och städredskapet Swivel Sweeper. Och inte ens vid den fyrtiofjärde genomgången av hur effektivt man kan städa upp smulor med en Swivel Sweeper gäspade jag ens. Inte en klippning med ögonlocken, inte minsta trötthet.


När jag blir stor ska jag ta anställning någonstans där man har skiftesarbete och arbeta dygnet runt och passa på att bli otäckt rik. För någon sömn har jag inte behövt på länge. Perkele.

lördag 26 april 2008

Får faktiskt gjort någonting

Saakeli! Jag läser ju! Har faktiskt läst så duktigt idag att jag snart får börja taa kväldi. Jag ser framemot att få tenta undan fanskapet så jag inte behöver dras med denna deprimerande litteratur mera. Jag får kalla kårar över allt som finns här i världen:-/ Hur ska man lyckas hålla sig någotsänär på vägen, när det finns bedrövligheter överallt? Chansen är minimal.

Har inte varit hungrig på hela dagen, och jag vet inte om det är det jag läser som gör mig olustig istället för matlust-ig (vilket krystat konstaterande...). När klockan började visa 21.00 petade jag i mig en (1) potatis och en (1) korv. Någonting måste man ju lägga i magen under en dag. Inte blev jag mätt, men inte är jag ju hungrig heller... Kaffe-på-maten blev bara en halv pyttekopp, det smakade inte heller.

Ingenting lustar. Inte äta. Inte se på tv. Inte sova. Inte, inte, inte.

Suck.

Tungt att vara fattig


Kravlade mig in till stan idag på eftermiddagen. Dels behövde jag en tentläsningspaus, och dels måste jag lämna tillbaka den där skjortklänningstunikafunderingen jag köpte och som var så konstig att ha på sig. Stack lite i hjärtat, för den var ju så fin. Men 29€ lägger jag inte på någonting jag inte kan använda. Så, tillbaka med den till H&M och pengarna kan användas till nödvändigare saker.


Nu är det så att jag köpte ett par jeans också, för kanske en vecka sedan. Jag vet inte varför men jag kan bara inte tåla dem. De passade väl okej i Stockmann, men när jag försökte ha dem på mig hemma var de bara... fel! Och nej, de var inte för små, snarare tvärtom. Jag och jeans har ett speciellt förhållande, om jag inte gillar dem så bara går de inte att använda. Så jag tänkte returnera dem också, medan jag nu var på återlämningsutflykt i stan.


Men se, den gubben var det värre med! På Stocka (som det heter här i stan), tar man inte tillbaka kläder bara så där! För jag hade klippt loss prislappen. Då ville man inte ta tillbaka någonting mera. Men - alla klipper väl loss prislappen det första man gör! Det kan inte vara så svårt att sätta fast en ny, för Guds skull! Håhhå. Jag fick lämna in brallorna, men inga pengar fick jag! Ska gå tillbaka på måndag och se hur det blir, för då skulle de ha talat med sin chef.


Måste understryka att det inte var jag som var så där petig. Hade väntat mig ett "jo, det är bara att lämna tillbaka, här är pengarna varsågod!" eller ett "nej, vi byter inga jeans utan prislapp, tyvärr!". Nu blev det tydligen en himla stor juttu av hela grejen, tanten i kassan stod och velade och tvekade och visste inte vad hon skulle säga. Nå, när jag nu hade släpat mig dit, så fick de väl behålla pantsen också... återstår att se vad de kommer fram till där. Kanske de tar upp mig på sitt nästa personalmöte. Jag skulle närmast bli hedrad.


Nåja, ett plagg tillbakalämnat i alla fall, och sedan in på Tiimari och köpa nytt block. Har tydligen skrivit duktigt med anteckningar under mitt tentläsande. Eller så var det förra blocket nästan slut, hur man nu ser på saken.


De här fastnade i handen också. Har länge tänkt köpa nya brillor, för det svider i ögonen av sol, vind och vägdamm på väg till skolan, men inte kommit mig för. Dessa kostade about 3€, och lär vara av den kvaliteten också. Men jag gillar dem.

Ingen kul läsning

Det här är inte alls någon rolig bok att läsa. Jag har hittills passat in på nästan alla diagnoser, och det återstår många sjukdomar ännu innan jag är klar. Mitt inne i kapitlet om schizofreni just nu. Hör till exempel här:

En 40-årig man kommer sent på kvällen till sjukhusets akutmottagning. Han har fått svårt att sova och efterhand blivit alltmer nervös på dagarna(...)

Håll i minnet att undertecknad inte har sovit särskilt många timmar sedan i höstas, och på dagarna inte kan sitta stilla mera än tre minuter innan jag måste stiga upp och "fixa någonting", typ ordna gafflar och knivar i militärisk ordning i torkstället.

(...) hans oro har ökat och fått en ny karaktär. Han kan varken sitta eller ligga, men känner en viss lättnad då han springer (...)

Alla dessa morgon- och kvällslänkar och springande i ur och skur börjar alltså få en förklaring.

(...) han talar hastigt, sluddrar något och svänger snabbt mellan olika stämningslägen (...)

Min far brukar påpeka att jag talar otydligt, och dessutom är jag ack så klumpig när jag försöker uttrycka mig på så kallad accepterad, ren svenska här nere. Och det där med stämningslägen tenderar att variera det också... främst mellan arg och bitter till ännu mera arg och bitter.

Fy, jag vill inte läsa mera nu. Kan man anställa någon som tentar åt en..?

fredag 25 april 2008

Försöker vara social


Ikväll var en historisk kväll. Jag satt nämligen inte hemma och roade mig med att titta rakt fram och tänka på enformiga saker, utan spenderade istället tid inne i stan hos en av klasskompisarna på logopedikväll. Ett par glas vin, lite god mat och till och med våfflor med fruktsallad. Några av flickorna från klassen över oss var också med, och hela vår klass sånär som på en person hittade dit. Najs.


Det var nästan för varmt att cykla dit, fast jag bara hade tunna vårjackan och kortärmat under. Men skönt att kunna färdas ordentligt, inga hala vägar och ingen bråkande cykel. Faktiskt riktigt gemytligt att cykla!


Hemvägen var lite mindre mysig, för i och med det varma vädret mångdubblas plötsligt befolkningen på stan. Kom precis hem, och det kryllade av vingelpellar på gatorna. Med cykel känns det ändå bättre än till fots, för jag har en förbannad fart under däcken, kan jag meddela. Men jag gillar ändå inte att röra mig i mörkret, för det har ju hänt sig att jag fått springa undan galningar här i stan..:-/


Det var ganska fint på vissa ställen, och jag hade exempelvis gärna fotat Domkyrkan med belysning och allt, men jag vågade inte stanna, utan försökte hålla farten uppe på kullerstenarna som av någon jävla anledning ska finnas överallt när man försöker cykla. Nojade hela vägen till Hallis, och tyckte det var så otäckt när samma person följde mig på cykel nästan ända hem. Ganska fånigt. Men jag är i alla fall tacksam över att cykeln är mera pålitlig nu, för det där att bli tvungen att joxa med en avhoppad kedja i en mörk gränd är inget jag rekommenderar.


Och nu är det faktiskt så, att jag inte ens tänker lägga mig. Med ett par vinglas i knoppen ska jag sätta mig och läsa lite psykiatri. Inte för att det gör någon nytta mera ikväll, men jag tänker göra det för sakens skull. Så det så.


Kuuma!


Var ute på en bra eftermiddagslänk, och nu börjar det bli varmt på riktigt! Sprang bara några hundra meter innan jag konstaterade att den tunna jackan var överflödig, och fortsatte resten av rundan i t-skjorta. Det var inte ens något överambitiöst försök att låtsas att det är vår, och huttrande kuta runt i kortärmat - utan det var faktiskt för varmt! Inte ens på slänten ner mot ån, där vinden brukar ligga på, var det kyligt. Vindarna som mötte mig var ljumma, riktig sommarkänsla.


Som kan noteras smakar inte tentläsningen särskilt bra nu heller. Igårkväll läste jag en snutt, och hade tänkt fortsätta redan idag på morgonen. Men tiden har bara gått och gått, och inte många blad blir vända med den takt jag har nu. Skärpning, Maja!


Men jag kompenserar den varma löprundan med vatten, vatten och vatten. Någonting ska man väl sköta sig i fråga om:)

Torrt var det här


Professor S skulle lyncha mig om hon visste hur jag behandlar mina stämband. För de ska skötas, vårdas och bevaras. "Speciellt för oss som är i ett röstyrke!" brukar hon banna. Vi har fått stränga tillsägelser om hur man gör för att optimera stämbandens hälsa, till exempel genom att inte harkla, inte hosta, inte knarra (speciellt i slutet på en lång skoldag brukar hon få påpeka detta), inte viska, inte röka, inte överrösta, inte tala på inandning och inte låta stämbanden bli torra. "Och hamnar ni på operationsbordet, så sii för fan till att ni blir intuberade med deras smalaste rör!". Sen har hon sagt att vi ska se till att inte bli på smällen heller, men det har ingenting med rösten att göra, utan främst att hon vill få ut oss ur den här skolan någon gång.


Det där med fuktbalansen är jag nog alltför dålig på, för senast igår konstaterade jag att fan, jag dricker ju ingenting! Under en hel dag blir det morgonte som är koffeinhaltigt och bara torkar ut. Ett pytteglas till lunchen, och så ibland kaffe på maten (mera koffein som säkert kompenserar det lilla jag drack innan). Efter skolan är det akutkaffe, för då är jag trött och gnällig. Dricker väldigt lite före jag far ut och springer också, för vem vill ha en kluckande mage då? På BodyPumpen dricker jag bara några klunkar. På kvällen då? Jo, kvällskaffe.


Summa: Jag dricker nästan ingenting, och det jag faktiskt dricker är uttorkande. Måste bättra mig, och därför sitter jag som bäst och klunkar ur den här flaskan framför datorn. Blev imponerad av de snygga bubblorna och måste fota - kan det bli fräschare?:)


Jo, och sedan måste jag ju understryka att det där med drickande inte påverkar stämbanden direkt, typ att man "sköljer dem" med vatten, vilket många verkar tro. Det där med att dricka gör man för att återfukta kroppen inifrån, och hålla den inre fuktbalansen i skick. Ingenting vi äter eller dricker kommer i kontakt med stämbanden, eftersom de sitter i luftstrupen. Matstrupen borde finnas lååångt ifrån någonting som har med stämband att göra.


Så mamma, som hävdar att någon hade sagt att man ska äta äpple när man ska sjunga - nej, det stämmer inte. Stämbanden ser inte av några äpplen, de åker raka spåret ner i magen. Men äpple är förvisso gott att äta...

torsdag 24 april 2008

Neeext!


Nästa studiedrabbning på gång: psykiatritenten. Så nu håller jag på med den här lilla, söta katalogen. Påminner mig om den stora Pippi Långstrump-boken vi hade hemma när jag var liten. Fast den här är lite tjockare och innehåller inga Prussiluskor. Dessvärre.


Det är jobbigt detta med att läsa. Jag får alltid akut AD/HD när det blir tentdags, och hittar på i princip vad som helst att göra istället. Muggen brukar bli skinande ren i tenttider. Papper och kompendier brukar bli uppordnade, Jag brukar ringa folk helt omotiverat bara för att fördriva tid. För att inte tala om alla tidningar som blir förda till pappersinsamlingen och alla ögonbryn som plockas!


Ska vi dessutom slå vad om att jag kommer att diagnostisera mig med ungefär allt som står i den här boken? Jag har nämligen kommit på att jag har koncentrationssvårigheter, demens och stämbandsknutor, baserat på tidigare tentlitteratur...

Duktig. Men ändå ledsen och trött.




Tidig morgon var det när jag cyklade till skolan. Motvind förvisso, men en varm sådan.




Vi hade "info om långa praktiken" från klockan nio, och det var väl tänkt att vi skulle vara fullärda efter den. Men jag har så svårt att förstå mig på sådana saker. Direkt det kommer siffror med är jag helt lost. Mina framgångar i statistik i år talar också för detta:-/ Vi hade en föreläsare från Arbetsforum, och han förklarade hur det låg till. Med praktikplatser, stöd, eventuell lön, lite summor och av vem denna ersättning betalades ut. Inte fattade jag mycket, men det är ju en tid tills det gäller också.




Printade ut första versionen av LKG-arbetet, ordnade referenserna som de ska vara, och ska läsa igenom rubbet ikväll.




Jo, jag var en runda till bibban mitt på dagen och hämtade psykiatriboken som äääntligen hade kommit. Jag hade i princip räknat med att inte hinna få den innan tenten, men nu lyckades det till och med. Med LKG-skrivandet i princip undanstökat lär jag till råga på allt ha tid att plugga. En massiv lunta är det i alla fall, så jag räknar inte med att dra igenom den på en kafferast.




Sedan har jag hunnit cykla och ha terapi också. Betydligt lättare att komma dit och därifrån nu när cykeln funkar, men jag var ändå dödsslut innan jag var hemma efter ännu en lång dag. Somnade på sängen och orkade bara pipa "trööött..." när Caroline kom hem och frågade hur läget var.




Och jag som brukar gilla att lyfta skrot kände mig för ovanlighetens skull absolut inte det minsta sugen. Måste på allvar tvinga mig själv att packa väskan och trampa iväg. Ännu halvvägs önskade jag att jag hade stannat hemma, det lockade inte alls! Men vilken tur att jag var konsekvent, för det var ett mycket bra beslut. Orkade lyfta på mera vikter i flera moment, och det kändes överlag bra att riva i lite. Fortfarande svag som en insekt, men i alla fall en lite större insekt, kanske en gräshoppa mot att tidigare ha varit en pissmyra..?




Sedan då. Mat, tvätta en maskin, hänga tvätt och så kaffe. Jag är fortfarande trött. Och lite ledsen:(




onsdag 23 april 2008

Detta trodde jag aldrig

Jag är nästan förstummad själv. För vet ni vad som just skedde? Jag slog ner sista punkten i mitt LKG-arbete. Alldeles på riktigt! Efter många kvällar av turvist svärande, bläddrande och skrivande bevittnade jag hur det faktiskt började bli kvar mera på skärmen än jag raderade. Och en sida blev två, blev fem, blev sju... och plötsligt, så!

Imorgon ska jag finslipa det hela, för vi har bättre datorer i skolan. Det återstår bara att ordna lite bland referenserna så de kommer i rätt ordningsföljd, och så ska jag printa ut en provversion att läsa igenom. Men själva skrivandet verkar faktiskt vara klart. Och det är inte ens Döda Linjen imorgon.

E kan int va saant, hitche.

Det värsta jag vet


Jag ska berätta en sak. Jag hatar att prata inför publik. Det är det värsta jag vet, värre än köttsoppa, jakobstadsdialekt och Povel Ramel. Med andra ord inte alls bra. Jag blir svettig redan vid blotta tanken på att stå och predika inför en församling, och undviker in i det längsta att göra det.

Tyvärr är det så att jag går en kurs i röstrubbningar, och till den hör att vi i grupper på två eller tre ska förbereda och hålla en föreläsning om röstergonomi åt en grupp människor i ett röstyrke. En sådan grupp människor jobbar exempelvis som aerobicinstruktörer, bartendrar, sångare eller radiopratare. Och det är det grupparbetet jag, Hoffi och Julia har filat på den senaste tiden. Men jag har inte ens vågat tänka och än mindre skriva att vi håller på förbereder en föreläsning, för jag skulle antagligen flippa ur av nervositet. Man kan alltid låtsas ignorera saker och ting, men imorse var det vår tur, vare sig jag ville eller inte!

Jag kan ärligt säga att jag inte har sovit mången blund inatt. Kände mig kräkfärdig redan när jag lade mig, och tankarna bara snurrade i skallen. Jag vill inte! Gruppen vi skulle föreläsa för var själva föreläsare, och vi visste att de kunde vara ganska många, eftersom de är kring 40 i personalen. Fyrtio ögonpar, ett stort auditorium, och så en liten Maja längst fram. Tänk er det scenariot. Det var just det jag gjorde, därav sömnsvårigheterna:)

Somnade av och an några svängar, och drömde bisarra drömmar varje gång - och varje dröm handlade om vår föreläsning. Jag försov mig. Kom försent. Glömde vad jag skulle säga. Folk skrattade. Jag skämdes. I den sista drömmen svimmade jag av nervositet och vaknade på sjukhus med blod som strittade åt alla håll. Vid det laget tyckte jag att dessa drömmar började bli lätt överdrivna, så jag steg upp.

Och som man kunde ha väntat, så var det ju inte det minsta farligt. Nervositeten fanns inte ens i verkligheten, för trots mina illa varslande drömmar kändes det - faktiskt - bara trevligt och tryggt att stå här framme. Det gick hur bra som helst, jag fick sagt allt jag hade tänkt utan att stressa och allting verkade klaffa! Publiken verkade dessutom genuint intresserad och ställde till vår glädje massor med frågor. Fin feedback och en full femma av professor S som satt på bakersta raden och höll ett vakande öga på oss!

Och nej - jag är inte alls dramatisk...

tisdag 22 april 2008

Minnesregel


Jag är dålig på finska. Jag har till exempel aldrig förstått skillnaden mellan "kun" och "kuin", eller aldrig hållit reda på vilket som betyder vad. Alltså måste jag sluddra lite när jag uttalar de orden, för att det inte ska framgå vilket jag väljer. Men sambo Maisa lärde mig idag:)


Var ute och sprang längs ån ikväll. Det blåste ganska ordentlig motvind i början, men det var riktigt varma pustar, kan väl kallas vårvindar, så det var inte så farligt. Dessutom hade jag den varma vinden snett i ryggen på hemvägen.


Jag funderade på en sak när jag sprang över järvägsbron. Vad händer om jag är, säg, mitt på bron när ett tåg kommer? Är det hälsosamt? Hålls man kvar eller flyger man iväg? Och är det tänkt att man ska låta bli att springa på bron när det lyser rött? I så fall får man nog aldrig springa där, för det har aldrig lyst annat än rött, och än har jag inte mött något tåg. Sådana funderingar hade jag under dagens länk.

Mina flickor

Satt just på långkaffe med mina superbästaste samboflickor i köket. Pratade ditt och datt, skrattade så att vi blev alldeles svettiga (i alla fall jag) och funderade på olika saker.

Då slog det mig. Jag kommer att sakna dem så mycket!:( Visst är Åbo en dyngstad, visst vantrivs jag här emellanåt, visst önskar jag mig bort härifrån ibland. Och vi visste ju från första början att vi inte kommer att bo tillsammans resten av livet, och vi har alla sett fram emot att kanske hitta något eget i något skede.

Men mina flickor! Vi synkkar så bra, vi har det så trevligt tillsammans, och de är så viktiga för mig. Det har varit så roligt att bo tillsammans med er, jag skulle inte ha velat byta ut er mot några andra att bo med. Vi har grymtat "moron" respektive "huomenta" åt varandra i svinottan när alla är på väg till skolan. Vi har väst "gonatt" och "öitä" åt varandra innan vi har gått och lagt oss. Vi har varit nästan helt tysta vissa dagar, bara för att ingen är på socialt humör. Inte ett ont ord, inte en sammandrabbning på två år.

Jag kommer att sakna er, bästa flickorna!

Ibland imponeras jag av mig själv. Men det är sällan.


Steg upp i vettig tid imorse och började skriva.


Jag måste bara skriva den där meningen för att se hur den ser ut. Det är nämligen ganska otroligt att det är jag som skriver den, och att det handlar om mig. För vem hade trott att det skulle vara verkligheten för en Maja för ett par år sedan? Då jag just hade kommit hem från Ollis den tiden, och främst funderade på om jag skulle orka gå till skolan på eftermiddagen för en kaffe med Emma, eller om jag helt enkelt skulle ligga hemma:)


Så jo, jag skriver fortfarande. Än har jag inte kastat ut datorn genom fönstret, fast det har varit frestande ett par gånger den senaste tiden.


Och mamma, nu blommar vitsipporna i Åbo!

måndag 21 april 2008

JAG BLIR GALEN!


Ja, jag var trött. Ja, jag har massor att göra. Ja, jag borde-måste-är-så-illa-tvungen att göra en massa. Men jag bara måste fara ut och springa i alla fall, annars skulle nog mitt huvud ha exploderat. Som min far så klokt har lärt mig: man har alltid tid att träna, för man sitter ändå inte med tentläsning, läxor eller vad-det-nu-kan-vara i precis ett sträck hela kvällen. En länk finns det alltid tid för. Det är bara hur man prioriterar.


Så jo, jag var ute och sprang. Superfint väder och sol som lyste på slänten ner mot ån. Det kallar jag väl använd tid.


Men nu sitter jag här och önskar att jag vore någonstans i en jävla tung uppförsbacke i störtregn med ett bildäck på släp efter mig och mitt inne i en riktig helvetesträning. Eller i Balticbackan i 30-gradig värme med ganska trubbiga stavar till rullskidorna, så där så de slinter vartannat stavtag. Eller i värsta bromssvärmen på Kåtö Storträsk med trasiga gummistövlar. Eller vad som helst, bara jag inte skulle vara tvungen att göra det jag just nu gör. Vilket är att skriva på det här


förbannade


jävla


dyng-


arbetet!


Även kallat evighetsprojektet. Ett evighetsprojekt som snart ska vara färdigt. Säg, hur går den ekvationen ihop? Det gör den inte! Jag har suttit och sågat fram och tillbaka i Word hela kvällen, och nejförbannat - jag kommer inte framåt! Jag skriver tre ord, raderar, skriver en rad, raderar, skriver igen - och raderar. Hur jag än skriver blir det fel. Och det är bara referenserna som ställer till det för mig. Själva texten och innehållet är det inga problem med, jag har alltid haft lätt för att skriva, och vore det inte för de här [valfritt kraftuttryck] referenserna hade jag skrivit klart fanskapet på en halv kafferast. Har printat ut två kompendier med referensinstruktioner på både engelska och svenska, men det hjälper inte stort.


Mitt skrivbord ser ut som ett slagfält med artiklar, understreckningar, böcker och kompendier.

De e mycke' nu

Det blev en lång dag igen. Har just kommit hem efter skola, grupparbetssammanställande med två klasskompisar och ett nödbesök till butiken. Skolan bestod av en föreläsning om stamning, och den sista halvtimmen kom en av treorna och berättade om den stamningsterapi hon håller på med som bäst. Intressant! Jag förvånas gång på gång av hur mycket som ligger bakom stamningen, själva talfelet är bara en pytteliten del, när det mesta handlar om rädsla, ångest och svåra upplevelser. Inga lätta saker, det där.

Efter föreläsningen var det lunch, och sedan handledning i just det där grupparbetet vi håller på med. Jag och två andra av flickorna håller på sammanställer en föreläsning, ett slags infotillfälle om röstergonomi som vi ska hålla på onsdag morgon för en grupp människor. Vi har lagt en massa tid på att skriva, göra en PowerPoint-presentation, fixa broschyrer och greja. Ska bli så skönt att äntligen få det undanstökat, bara vi kommer så långt.

När vi hade blivit tillräckligt handledda traskade vi ner till kliniken för att sammanställa, finslipa, printa handouts åt oss själva och handledaren och printa alla broschyrerna. Det tog en evighet, hela tiden kom vi på mera att ändra på och tillägga! Jag, som inte hade fått en droppe kaffe i mig på hela dagen började känna mig mer än lovligt tung i huvudet där efter klockan fem...

Sedan måste jag som sagt ännu ta en runda till butiken innan jag dråsade in i lägenheten. Äääh. Trött är jag, och i tankarna snurrar bara LKG, LKG och LKG. Det arbetet kommer att bli min död! Som om det inte räckte, så har jag tentläsning som börjar bli akut snart, ständigt pågående praktik och det ena med det andra.

Jag har igen nått stadiet då jag blir stressad av att vara i skolan, för att jag inte har tid på grund av allt - skolarbete. Som tur är har jag lediga nätter som kan användas till detta;) Asch, det är som vår professor S uttryckte saken: "Vad är det med nutidens människor?! Har man en sak att göra är man stressad. Har man två saker - då har man burnout!". Kanske man bara borde sluta gnälla och börja göra?:)

Det är inte för inte som detta kallas heltidsstudier.

söndag 20 april 2008

Imorgon...


Nej. Det är för sent, jag är för trött, okoncentrerad och grubblig för att det ska bli något av LKG-skrivandet ikväll. Det har varit en annorlunda helg, jag är van att spendera tiden mellan fredag kväll och måndag morgon med mig själv och varva ner från alla människor jag har att göra med under veckan. Springa någon lugn länk, bläddra i tidningar och dricka kaffe, spankulera runt på stan. Nå, det finns väl fördela och nackdelar med båda. Imorgon tar jag itu med skrivandet igen.

Såhär fint hade vi det på vår innergård idag. Solen värmde duktigt.

Nej, nu jävlar...


Slog upp HBL imorse, och vad ser jag?


Nejmen, jag tror mina ögon ska ruttna. Bilden är suddig, men det jag vill poängtera framgår förhoppningsvis. Det är människor som dessa som får mig att vilja slita ut min mjälte, hoppa sönder myrstackar, råna ett postkontor i Lieksa, eller någonting.


Tillägg till Finlands Lag: Man får inte lägga in dödsannonser för katter. För faa-an.


Snabbhelg med cykelservice


En helg har svischat förbi igen. Shit, vad tiden går! Jag tycker att det mest är fredagar, så att jag får tänka: Oj, vart tog den veckan vägen? Har oftast inte hunnit med det jag borde, alltså. Inte har det blivit mycket gjort i helgen heller, gällande skolan alltså. Satt för all del med pannan i djupa veck på fredag eftermiddag och betade av några artiklar till. Måste speeda på nu, måste försöka få mera till pappers istället för att bara samla på mig och läsa!


Har ätit gott i helgen. Rökt lax på fredag, och just en sådan bit jag skulle kunna döda för. En mör stjärtbit, lagom saltad, lagom rökt, lagom stor. Det var ett tag sedan.


Vädret har visat sig från sin lite bättre sida, det har varit soligt och varmt. Träffade min söta nästan-släkting som var på besök i stan över en kaffekopp på stan, och diskuterade kommande sommar. Vi kommer nämligen att ha ganska mycket med varandra att göra. Kul, och tur att jag har någon att hålla i handen:)


Hittade en snygg vårjacka på stan igår, och - den var inte svart! Lagom tunn, lagom lång och på alla sätt alldeles lagom att cykla runt i ett vårigt med ibland lite blåsigt Åbo med. Ett riktigt kap.


Och min cykel har fått första hjälpen! Kedjan sitter spänt och ska nog inte hoppa av mera, och nu har jag till och med växlar! Ett besök till en närliggande Shell och lite shopping från verktygshyllan resulterade i ett par nya grunkor i min verktygslåda och en fungerande hoj. Jag tog en premiärtur till gymmet i kvällssolen och hej vad det gick undan!:)

fredag 18 april 2008

Full fart från start

Jag har varit otäckt effektiv redan idag! Började med att sova, slumra, vakna, somna om, vakna och allmänt böka på på morgonnatten. Kändes som om jag hade försovit mig, men det kunde ju inte stämma eftersom alarmet inte ringt ännu. Till sist, för att lugna mig själv famlade jag fram luren, och se där - den var död! Inte reagerade den när jag tryckte på den igen, och akkun var full ännu när jag somnade. Den hade nu bara bestämt sig för att inte vara med längre. Nå, sladden i väggen, och snart funkade den igen. Men hur kunde jag veta att telefonen hade stängt av sig?

Efter det kunde jag naturligtvis inte somna om. Låg och vilade till strax före åtta, då jag hoppade i löpskorna och stack ut på morgonlänk i ett vaknande Åbo. Det var så vackert väder! Solen silade in mellan trädstammarna i skogen, och det var nästan helt folktomt. Och varmt var det, den tidiga timmen till trots. Hann tvätta och hänga en maskin sängkläder också, innan jag trampade iväg mot skolan.

Så. Nu har jag ätit kycklingpaella med färska örter och sötsur sås. Det ni. Och nu ska jag traska en våning ner på kaffe med KlassKompis.

torsdag 17 april 2008

Plockar poäng

Det har varit en lugn eftermiddag och kväll i Hallis, kan jag meddela. Jag har roat mig med att stillsamt plocka några husmorspoäng, titta på tv, cykla till gymmet och sedan prassla lite med mina LKG-artiklar. Var tvungen att öppna fönstret i flera omgångar i eftermiddag, eftersom solen ligger på ganska ordentligt på den här sidan byggnaden och får det att bli riktigt kvavt här.

Husmorspoängen jag kammade hem skedde i grenarna dammsugning, tvätt och toalettstädning. Nej, jag är inte alls så präktig som det låter, jag låtsas bara! Dammsugningen skedde ganska slarvigt och dessutom med en dammsugare som är klen från första början, och nu dessutom har en proppfull påse. Tvättandet gick snabbt och smärtfritt, en jättehög kläder på 42-minutersprogrammet. Toalettstädningen kan knappast klassas som sådan, eftersom jag bara for över muggen som hastigast. Jag råkar nämligen bo med två brunetter som fäller hår värre än labradorer! Vitt kakel och svart hår är ingen bra kombination.

Imorgon - kan ni gissa? Jepp, tidig väckning.

Läpp-käk-gomspalt


Kära dagbok! Idag trampade jag genom ett varmt och soligt Åbo på min morgonfärd mot Kunskapens Hus, även kallat Vishetens Borg, också känt som Utbildningens Boning, eller som vissa kallar det "Humanistiska fakulteten på Åbo Akademi" - eller rätt och slätt skolan. Iklädd kavaj och med mina små vårskor. Bara solglasögonen som saknades. Ah!


Orienterade mig genom kryptiska korridorer i denna eviga labyrint, hittade den jag sökte och blev lite klokare. Efter lunch med flickorna, snabbträff med en av våra lärare och lite goda råd av en brud på klassen över mig, var jag ytterligare lite mera upplyst. Jag pratar fortfarande om LKG-arbetet som hänger som ett moln ovanför skallen.


Man borde inte lyssna på vad de andra har gjort, vad de skriver om och hur långt de har kommit, för man blir bara stressad. Jag tänkte att det skulle klarna bara jag sätter igång, men jag undrar, jag... Tycker det bara blir mera och mera invecklat, och det enda jag har lärt mig är hur man inte får göra. Har ibland lust att drämma alla dessa forskare med någonting hårt i huvudet och ta ner dem på jorden. Ni är som barn i sandlådan! "Jamen jag hade forskat i det här före dig!". Det man skriver blir ett enda virrvarr av hänvisningar och parentester, själva texten är som en förbannad finhackad sallad däremellan.


När jag blir stor ska jag skriva en bok, bara för att få skriva sida upp och sida ner med min egen text, utan en enda jävla hänvisning. I slutordet ska jag skriva: "Du har just läst Maja Kronqvists bok. Hittade du någonting du vill använda i något sammanhang, så varsågod! Kul att det smakade! Skit i att hänvisa till mig i din text, och skit allra mest speciellt i att nämna vilket år och för vilket förlag jag skrev. Ingen bryr sig! Och allra minst jag."


Hur frustrerande är det inte att veta vad man ska skriva om, ha tillräckligt med material, veta vad jag vill koncentrera mig på och klara av att skriva hela arbetet på ganska kort tid? Det som sätter käppar i hjulen är bara att jag inte behärskar det där "Wilhemsson, B. Palatal Cleft and the development of speech sounds in 9-month old babies, (2001) Studentlitteratur, Lund" och liknande dynga som ska förekomma ett tjugotal gånger per sida. Referensstilen varierar beroende på om det är en bok, en artikel, en författare som i sin tur refererar till en forskare, och så vidare i all oändlighet.


Och jag måste verkligen sluta att skriva om det där förbannade arbetet. Till saken hör dock att det är det som upptar den mesta av min tid just nu. Inte själva skrivandet, men att bannas, stressa, grubbla och inte-förstå-sig-på hela uppgiften. Det är som vi konstaterade med flickorna på lunchen idag: man tänker hela tiden på hur mycket vi har att göra just nu, istället för att bara se till att få det gjort!


Mera roliga samtal har jag fått. Ett imorse innan skolan fick mig på riktigt bra humör. Men nu blir det till att fundera igen. På ganska bra saker i och för sig, för som det ställt nu kan jag väl inte klaga..?:)






onsdag 16 april 2008

Petnoga, javisst!


Detta med referenser är inte lätt, som jag nämnde i föregående inlägg. Det går inte att bara räkna upp en ungefärlig lista på vems böcker man har lånat material ur. Sådär... "typ". Nehej, det ska hänvisas inne i löpande text. På nytt. Och på nytt. Och på nytt. Vem som har sagt vad, i vilket sammanhang och när. Jag blir frustrerad på detta påtas!


Hänvisningar i de arbeten vi skriver ska ske enligt APA:s stränga förordningar. APA står för någonting i stil med "American Psychological Association". APA bestämmer över mig, och var jag ska ha parentes och kommatecken. Vilka ord som ska vara kursiverade. Vad jag måste nämna och vad jag inte får skriva. APA är som Big Brother i verkligheten, håller en i ett järngrepp! Brott mot APA straffas med lynchning på allmän plats, åtminstone verkar det så på dem själva. Jag som mest är van att skriva saker och ting sådär på en höft...


Själv tyckte jag främst att jag var lustig när jag printade ut en bunt med APA:s regler angående källhänvisningar och knåpade ihop en egen pärmbild. Höh, höh.

Fyra timmar på stan


Vilken lång dag igen! Vaknade i skriande gryning (jo, på riktigt), snoozade ett par gånger för mycket men jobbade in förseningen genom att bläddra igenom HBL i racerfart medan jag vippade in hett te. Hann i god tid via skolan för att hämta terapimaterial och testblanketter och annat nödvändigt krafs innan självaste terapin, fast det var så tidigt.


Som sagt hade jag en fyratimmars lucka mellan morgonterapi och eftermiddagsföreläsning. Eftersom jag nu hade tid och möjlighet tog jag en snabb vända via ett par butiker, och tyvärr fastnade alltför mycket i händerna. Jag som vanligtvis inte hittar någonting och egentligen hatar att prova kläder!


Exempelvis har jag sedan länge konstaterat att jag har för mycket svart i garderoben om man betänker att det ska vara vårkläder nu. Vår innebär ljusa, luftiga färger och material, och jag borde satsa på något sådant, tänkte jag för mig själv. Logiskt sett investerade jag därmed raskt i en svart topp och en svart reablus. Eh...


Det jag gjorde smartare i, tyckte jag själv, var att investera i den här! En skjorta/klänning i organisk bomull, billig och söt från H&M. Den var söt där den hängde, och - jo, faktiskt - söt när jag stod med den på mig i provrummet, och jag var riktigt nöjd med den när jag kom hem. Men. Jag måste lämna tillbaka den, eftersom den är helt oanvändbar. Det är någonting konstigt med tyget, det skrynklar ihop sig, korvar upp sig och blir som en ballong när man tar minsta steg! Kunde jag ju inte veta när jag stod stilla och beskådade den i butiken. Synd, för den är ganska gullig och rolig:(


Jag drällde inte bara på stan, om någon nu trodde det. Hann med lunch i skolan och sedan plitade jag ett par rader till på LKG-arbetet. Ett par veckor ännu har jag på mig innan allt ska vara klart. Det går sakta men säkert, och hur man bakar in referenserna är jag fortfarande värdelös på, det är ett sådant förbannat petnoga jobb! Främst går det sakta, alltså.

Dödtid

Terapi i andra ändan av stan och fyra timmar ledig tid att spenderas förslagsvis i centrum på väg tillbaka. Ingenting att rekommendera för en fattig studerande. Jag var bara inne i två butiker, men det räckte.

Inte bra. Inte bra alls.

tisdag 15 april 2008

Visdomsord från Kokkola. Bland annat.

Försökte titta på en film (Boys don't cry) på tv, men jag fick ge upp projektet och ställa mig och diska lite istället. Jag kan nämligen inte titta på tragiska, ledsamma eller på något sätt svåra filmer längre. Jag blir så olustig till mods. Ledsen, orolig och nojig. Inbillar mig en massa saker. Tänker för mycket. Det ska vara crazy rullar, typ Jim Carrey, annars vill jag gråta:(

Undrar om jag alltid kommer att vara såhär. Eller om det kommer att ändras, sedan när jag blir stor på riktigt. Just nu är jag ju som alla vet en feg skrutt som inte klarar av nästan någonting. Synd. Jag hoppas nämligen på att bli sådär avslappnad och lugn som en filbunke. Med andra ord ganska långt ifrån det hispiga rådd jag består av nu. Kanske det stämmer som Mattis pappa sa i min favoritbok Populärmusik från Vittula, att man i möjligaste mån ska ge fan i att tänka, för det gör man sig bara olycklig på.

Eller som ett gammalt ordspråk från Kokkola lyder: "Tu ska lägg häste grubel, så har stöör hövå".

Jag var för övrigt ganska trött efter avslutad skoldag idag. Låg och nästan slumrade till på sängen innan jag spratt upp, hoppade i skorna och stack ut och sprang. För er som pulsar i snö däruppe i Österbotten kan jag förtälja att jag mötte en löpare i shorts på min runda. Det är dock ingenting man ska fästa sig vid, eftersom utbytesstuderandena här inte riktigt har hiffat detta med årstider. Är marken bar är det sommar, tycks de tro.

Nå, en förbannat bra länk åstadkom jag. Inte längs ån den här gången, utan åt motsatt håll, längs ett elljusspår som går i kringelikrokar och backar upp och ner. Riktigt varmt var det, även om jag nu inte hade hoppat på shortstrenden riktigt ännu. Några långa drag i en backe innan jag skubbade hem genom skogen. Nöjd.

Maisa skulle ha hem cykeln till Kuusjoki, men hade ingen nyckel här. Eftersom det ser lite misstänkt ut att kånka iväg med en låst cykel som man kastar in i en bilbaklucka, väntade hon tills det blev mörkt. För att smyga iväg med en låst cykel i mörker verkar ju inte alls suspekt. Voi, meidän Maisa:)

Tillägg: Idag kokade jag ett ägg i 33 minuter. Tänk om jag kunde lägga tankarna på väsentliga saker istället för att fördela tankeresurserna på detta sätt. Det skulle fanimej inte vara till någon skada.

Kalldusch och fallna stenar

Ett samtal - som visserligen skrällde till och förde ganska ordentligt med oljud mitt under min handledning - fick plötsligt en gigantisk sten att falla från bröstet. Det ordnade sig, jag behöver inte grunna mera nu! På det alltså, på allt annat kan jag däremot i vanlig ordning grubbla så hjärnan blir skrynklig. Allt kändes med ens mycket lättare, och jag flög nästan hem genom ett varmt Åbo med vägdamm och sol i ögonen. Och cykelkedjan hoppade inte av en enda gång!;)

Imorse var jag dock så trött så jag trodde jag skulle gå sönder. Hela kroppen protesterade när jag efter 25 minuters snoozande till sist gick och dog i duschen en stund. Till min morgonrutin hör numera att avsluta morgonduschen med att vrida ner vattentemperaturen till iskallt och stå kvar så länge jag pallar. Om man blir vaken? Tja, i alla fall håller ögonen på att tränga ur sina hålor, och man blir av med den där sega, halvsovande tankegången. Dessutom har jag hört att det är bra för håret att avsluta med kallt vatten;)

Slöt upp med flickorna som bestämt, och fortsatte skriva på vårt arbete om röstergonomi - och vi blev äntligen, äntligen färdiga! Printade ut en första version att lämna in för granskning, och sedan var det nästan lunchtid. Tagen av stundens effektivitet och uppmuntrad av det vackra vårvädret satte jag mig vid en egen dator nere i bibban och knackade ner de första raderna på mitt stora projektarbete om läpp-, käk- och gomspalt, eller LKG som vi i branschen säger. Så nu har jag börjat.

måndag 14 april 2008

Skriverier under press


Det blev en lång dag igen. Inte nog med att den startade tidigt efter en kort natt som till stor del bestod av slingrande och vridande och svårt-att-somna, den drog också ut längre än jag hade trott. Efter tenten lunchade jag med ett par av klassbrudarna, och sedan var det förläsning till klockan två, och sedan... nehej, inte hem ännu, utan nu var vi tvungna att ta oss i kragen och försöka sammanställa ett grupparbete med Hoffi och Julia. Att få tre personers kalendrar att matcha så bra att man hittar tid tillsammans är inte det lättaste, har vi kommit fram till.


Satte oss ner och vrålskrev hela eftermiddagen, när den enes koncentration till att skriva började svikta bytte vi platser vid datorn och någon annan tog över. Kokade kaffe, bläddrade i böcker, hittade scheman på nätet, och till sist började det hela ta form. Själv gillar jag inte alls att skriva arbeten tillsammans, jag har för mycket trä i skallen för sådant. Främst beror det på att jag inte orkar peta och ändra och fundera och ändra igen. Jag skriver oftast från början till slut, knackar ner en sista punkt, och så lämnar jag upp fanskapet. Är det någonting som är fel eller fattas brukar man nog få höra det;)


Skrivmaraton har alltså varit dagens melodi, men jag tycker ändå att det blev riktigt bra. Klockan var halv sex när jag drämde igen lägenhetsdörren bakom mig, och då hade vi skrivit i precis en fart sedan 13.45. Men så jobbar man ju bäst under press också! Nu ska ingen hur som haver gå och tro att vi blev klara, för så är icke fallet. Det blir - känner ni igen mönstret? - tidig väckning imorgon igen, och så ska vi träffas innan skolan och göra klart.


Till min glädje hade jag en egen kaffekokarslav till min tjänst när jag kom hem. Sambo Maisa stod med kaffepannan i högsta hugg innan jag ens hunnit ta av mig skorna, och det kunde inte ha kommit mera lägligt. Hann till och med slappa på sängen en liten stund, innan jag tog en välbehövlig kvällslöprunda på vår fina spånbana. Med tanke på den tunga dagen gick det ganska lätt, och dessutom laddade jag de psykiska batterierna riktigt ordentligt. Det är nämligen en riktigt vacker vårkväll i Hallis. Har ju ingen kamera med mig ut i skogen, så tussilagohaven får ni bara föreställa er. Detta är i alla fall vad vi kikar på från vår terass. Notera den vackra himlen och kvällssolen mot fasaderna:)

En sak i taget

Rött streck över dyslexitenten! Jag klämde just till med en sista punkt, och lämnade upp pappret. Nu ska tummar hållas för att det har gått vägen, för det var en ganska krånglig tent. Förvånande, för boken var ganska klar tyckte jag. Jag har aldrig varit särskilt bra på att memorera detaljer.

I morse steg jag upp tidigt för att hinna med Ett samt Annat innan tenten. Hann ögna igenom ungefär det jag hade tänkt, och dessutom ringa ett par Mycket Viktiga Samtal. Pust, vad jobbigt. Jag gillar inte att ha den här stenen gnagande i magen! Måste till och med säga till mig själv på skarpen att inte ägna hela fanskapet en tanke när jag lägger mig för att sova på kvällen. För annars vet jag hur det går, jag ligger klarvaken och grubblar. I detta fall hjälper det nämligen inte att grubbla. Inte det minsta:-/

Iskalla vindar när jag cyklade över Hallisbron imorse. Det blåste genom märg och ben, och idag var det en fördel att jag inte har haft råd att skaffa någon vårjacka, utan skubbar runt i vinterkappa fortfarande. Det var kallt till och med med den på.

Tentskrivandet gick ju fort trots allt. Lär ha tid med lunch i alla fall.

söndag 13 april 2008

Jag understryker

Alltid när jag har pluggat klart till en tent får jag kasta understrykningspennan i soporna. Säger det någonting om den frekvens och kraft med vilken jag markerar saker och ting i texten månntro? Jag tycker tydligen att allt är jätteviktigt.

Om jag inte var tydlig nog, så kan jag understryka (heh) att jag nu har plöjt igenom litteraturen inför morgondagens tent. Starten på det tent-maraton som ska utspela sig under dessa sista veckor på vårterminen. De sista 100 sidorna segades igenom med ren envishet, jag hade hellre legat på sängen och ätit krikon, eller vad nu fina damer sysslade med som avkoppling förr i tiden. Den där envisheten tar jag fram alltför sällan, kom jag nämligen fram till, fast jag vet att den finns där någonstans. Kanske borde tacka min far för alla dessa planterings-, stamkvistnings och måsatramptillfällen, de kanske lade någon slags grund...

Jag läste i flera omgångar idag, och framåt kvällen cyklade jag i regnet (igen) till gymmet, för ett traditionsenligt 18.45-pass. Det kändes mycket, mycket bra. Mycket folk var det, varmt som attan, och dessutom höll paikkorna på att ta slut, även om alla till slut rymdes ganska bra. Jobbigt dessutom att alltid vara tvungen att låtsas vara störst och bäst, när man egentligen är bedrövligt svag;)

Det brann i Studentbyn, märkte jag när jag cyklade hemåt i ett ännu mera tilltaget regn. Minst tre stora brandbilar och en mindre räddningsbil stod härs och tvärs över vägen. Blåljus, sirener och ett myller av brandmän och en del boende som yrade runt och pekade upp mot en byggnad. Jag fick sick-sacka mellan fordonen för att komma förbi, och satte sedan ordentlig fart mot Hallis. Får väl läsa i tidningen imorgon vad det var fråga om.

Imorgon blir det full rulle, har jag på känn. Tidig väckning, för jag ska hinna kolla igenom tentmaterialet en gång till innan det är dags för drabbning, har jag tänkt. Sedan har jag en del annat att hinna med också innan tenten, för resten av dagen går åt till att sitta på föreläsningar och så ska jag teraputta på eftermiddagen. Måste försöka klämma in en lunch någonstans också. Bäst att inte tänka på morgondagen ännu, för då lär jag aldrig få någon sömn.

Kuri!


Tentboken har varit öppen ganska duktigt idag! I början går det alltid trögt, av någon anledning speciellt på helgerna. Timmarna går och går och jag kommer mig aldrig för att börja läsa. Idag satte jag mig ner i ganska rimlig tid. Har till och med följt mitt uppsatta mål, och fick ta luchpaus efter att jag läst fram till en viss sida. Människan är lättlurad:)


Det är regnigt i Åbo idag. Lyssnade på strilandet inatt, och i morse var det stora vattenpölar på gården. Men det är så det ska vara på våren. Nu klämmer väl grönskan i ordentligt, även om det är ganska grönt här redan. När jag ska cykla till skola och terapi imorgon hoppas jag ändå på sol.


Kollade i kalendern imorse igen, och det är inte klokt vad tiden går. För det första ska jag ju hinna tenta fem kurser, göra klart praktiken och dessutom skriva flera stora arbeten innan sommaren, vilket ger mig högt blodtryck vid blotta tanken. Men sedan - sedan är jag klar med mitt andra år här. Till hösten blir jag en trea.


Vad är det som gör att tiden går så fort när man studerar? Jag har defintivt ingenting emot att bli färdig och få ut mina papper (delvis för att jag vet att jag får flytta härifrån då:P), men vart har tiden tagit vägen? Jag känner mig fortfarande som en etta, och räknar mig som nyinflyttad här. Måste väl börja inse att jag inte är det längre... :)

Nå, om jag har tänkt bli färdig någon gång får jag fortsätta med pluggandet nu.

lördag 12 april 2008

Vårmorgon, fyllon och dammsugarpåsar

Det var en sådan vacker morgonsol i Hallis för någon timme sedan! Nu har den ersatts av en gråaktig himmel, men lika mycket vårfiilis är det för det. Kikade ut på vår lilla gräsplätt på andra sidan altandörren, och se där vad maskrosblad, gräs och allt möjligt grönt prunkar. Vår i Åbo vs vår i Öja = 1-0.

Ska hoppa i vårskorna och eventuellt dra in till stan en sväng på eftermiddagen. Dammsugarpåsar till en Melissa är tydligen inte det lättaste att hitta, så jag ska försöka kolla runt lite. Det är hur som helst en skön dag att traska omkring ensam på stan. På torget säljer de dessutom grönsaker, frukter, fisk och annat. Mycket billigare och färskare än i butikerna dessutom. Torget i Åbo vs torget i Kokkola = 1-0. Men där tar fördelarna slut!

Grannarna ovanpå har hållit på med någonting mystiskt hela morgonen. Låter som om de skuffar runt möbler eller kör runt med någonting på hjul. Dammsugaren är det inte, eller om det är det så har de inte förstått att sätta på den, för i övrigt är det tyst.

Som sagt har våren kommit på allvar. Inte bara för att tussilagona håller på att överta Hallis, eller för att en prydligt ihopknuten kondom - ah, dessa vårkänslor - ligger utanför vår port. Utan för att man kan träffa på fyllon som går runt och botaniserar ute i det fria! Igårkväll när jag kom springande uppför den långa mördarbacken från ån, passerade jag två pultsare i mogen ålder som promenerade på skogsstigen. Den ena gick bredbent som en kamerastativ och hade trots det svårt att hållas på vägen, som i alla fall är en 4-5 meter bred. Hans kompanjon kämpade på några meter efter, lika koncentrerad han. De verkade ganska harmlösa, främst med tanke på att de rörde sig så långsamt att jag nog hade kunnat trintta ifrån dem om det hade krävts.

Nu ska jag sätta mig med tentboken en stund, medan jag är någotsånär alert.

fredag 11 april 2008

Så var det med den saken

Vilken dag. Tänker inte gå in på detaljer, men nu blev det vad man kallar en helomvändning. Tänk vad saker och ting kan bli annorlunda än man har trott. Ett till bevis på att man inte ska vara så naiv så man går runt och tror att saker och ting ska ordna sig, eller anta en massa, eller räkna med ett och annat. För det ska man inte vara så jävla säker på...

Tårarna bara rann och rann när jag hade lagt på luren. Vissa förstår nog inte hur små saker som är detaljer för dem betyder väldigt, väldigt mycket för andra. Det liksom står och faller på detta, när det gäller mig. Delvis var det mitt eget fel, jag borde ha legat steget före, men ändå - jag trodde ju att saken var klar för länge sedan. Det kan i och för sig hända att allt är i sin ordning, att jag oroar mig i onödan - men det har jag ju inte tid att vänta på! När man aldrig vet med vissa saker, när det är så ostrukturerat allting!

Ett snyft-samtal till Mika, sedan torka tårarna och prestera ett lite mera strukturerat samtal till mamma. Jag är nog för gammal för sånt, men jag blev bara så orolig. När man tror att man har läget under kontroll, och så visar det sig att det plötsligt brinner i knutarna. Och jag har ju inte tid att börja leka med det här nu! När jag är mitt inne i vårstressen och försöker få undan allting innan sommaren.

Nå, jag stack iväg och tog ut aggressioner och dåliga tankar på små grusvägar längs ån istället. En ordentlig löprunda i Hallisomgivningarna, och några satans hårda drag uppför en lång, sluttande backe rensade rören ganska bra. Tror minsann jag såg stjärnor den sista gången jag kom upp. Linkade hem genom skogen och bongade småsmå löv på björkarna bredvid stigen. Och hemma har jag hört att de har snö, det kan väl aldrig stämma!

Fredag i Hallis


Veckan till ända. Eftersom jag har cyklat fram-tillbaka-fram-tillbaka-fram-tillbaka hela veckan och trixat med terapi, tentböcker, kompendiekopiering och tusen andra saker, har jag ordnat så att jag inte behöver ens röra mig i närheten av Akademikvarteren idag. Dyslexilitteraturen til tenten på måndag finns här, och bara jag får till stånd lite kaffe ska jag börja på. Det är inte särskilt mycket att läsa, och dessutom för en gångs skull - allt på svenska, skönt!


Blev skrotlyft igårkväll i en ganska fullsatt sal. Tungt, som vanligt, men det ska kännas att man har gjort någonting också! Om inte armarna darrar i duschen när man kommer hem har man varit för snäll;) Massor med Hoover-pito gäller i den nya serien. Supertung mördarställning (armbågar och tår i marken och kroppen spikrak emellan) i vad som känns som en evighet. Säkert effektiv, men våldsam belastning på ryggen, vilket inte är så hejsan om man har en rygg som min:-/


I det här köket vankas det kaffe nu!


torsdag 10 april 2008

När det hakar upp sig

Intensiv dag igen. Men - tadaa - jag har fått dra ett rött streck över en rad på min att-göra-lista! Dagen började på gemytligaste sätt, med morgonkaffe tillsammans med Caroline. Skönt att kicka igång lugnt och sansat med en stor kopp på varsin sida om ett tänt ljus när man vet att man har en dag full av yrande framför sig.

Går en kurs som heter "Rubbningar i talrytmen" som bäst. Den behandlar olika former av stamning, och är riktigt intressant. Intressant var också uppgiften vi fick sist, nämligen att - stamma. Alltså, vi har två veckor på oss att i någon situation med okända människor prestera en riktigt ordentlig stamning, dels för att se hur det känns, och dels för att se hur vi blir bemötta.

Det var säkert en nyttig och tankeställande uppgift, och fyller definitivt sin funktion för oss som ska arbeta med stammare i framtiden. Att plötsligt sitta i deras sits, att för en stund ta på sig deras roll. Lite som när vi tränade att mata varandra och fick känna på hur det är att vara i "gaparens" sits. Inte så skoj alla gånger, speciellt inte om mataren har bråttom hem från sitt arbetsskift och skyfflar ner välling i halsen i rasande fart.

Men. Det som jag var lite skeptisk till med stamningsuppgiften var känslan av att luras! Att stamma när man inte måste, det är ju nästan ett hån mot dem som stammar oberoende av om de vill eller inte. Lite som att på skoj köra runt i rullstol och få medlidande blickar, utan att man egentligen har något handikapp.

Men, en uppgift är en uppgift. Idag efter skolan cyklade jag än en gång via Karhunkopio för att kopsa ännu mera tentmaterial. Har nog cyklat hundratals kilometer och kopsat tusentals sidor den här veckan, känns det som. Samt lagt en massa timmar på tenter som jag inte har hunnit börja läsa till ännu, bara samla litteratur.

Nå, till Karhunkopio trampade jag. När jag ställde mig i kö för att fylla på mitt kopieringskort vid kassan, kom jag ihåg uppgiften och bestämde mig för att göra stamningen nu. Det konstiga var att jag i samma stund jag bestämde mig, blev alldeles nervös. Repeterade gång på gång i huvudet vad jag skulle säga, och blev alltmer torr i munnen ju närmare disken jag kom. Vad tror ni hände när jag till sist skulle öppna munnen? Jo, jag fegade ur! Då insåg jag plötsligt att det är såhär det känns att vara en stammare.

Att grubbla, vela, fundera om man ska säga någonting, vilka ord man ska använda, våndas - och till sist kanske inte få gjort sitt ärende. Och då hade jag ändå ett val: jag kunde säga det jag skulle på mitt vanliga sätt. Vad var stammarens alternativ? Att gå hem, utan tentmaterial. Inte på något annat sätt hade jag kunnat sätta mig in i situationen bättre än just genom den här uppgiften. Pirkko, vår förläsare visste nog vad hon talade om.

Nå, jag var grymt besviken på mig själv, och tyckte jag var så jävla klen som hade bangat och inte fått gjort det jag hade tänkt. Så - jag tog nästa tåg. Efter att ha kopierat mina sidor gick jag tillbaka till kassan för att be att få bunten inbunden med en sådan där spiralrygg. Finnarna kallar det för "muovikampa", vilket också står på en skylt på disken.

Följaktligen frågade jag kvinnan i kassan om jag kunde få en "muovika-ka-ka-ka...". "Muovikansi, joo!" avbryter damen. Jag skakar på huvudet och pekar på en spiralinbunden bunt, varpå hon förstår vad det är jag vill ha. Fast jag fick fram mitt budskap till sist förstår jag nu varför man inte ska avbryta en stammare. "Muovikansi" hade antagligen varit mera logiskt eftersom det är en vanligare ord, men ändå - det var frustrerande!

Det som var lite lustigt var att hennes kollega omedelbart började "överdrifts-betjäna" mig och fråga om jag önskade någonting annat, höll fram en skylt med olika alternativ till förstasidor i paff eller plast man kunde få till sin bunt, kanske för att jag skulle få peka istället för att prata..? Jag valde en i plast och tänkte att jag skulle breda på ytterligare, och testa lite mera. Eftersom jag visste att man får studierabatt så påpekade jag att jag har "opiskelijak-k-k-k-k-k..." och höll fram studiekortet, varpå hon hastigt sa "joo!", och jag hann aldrig avsluta meningen.

Så, nu har jag testat på det. Hjälpsam betjäning fick jag, det kan jag slå fast. Lite konstigt kändes det att "spela teater", och jag fick en känsla av att folk tyckte synd om mig, vilket nästan var irriterande. Tänk att stamma varje dag och bli ojad och vojad - när det nu bara är sådan man är! Men efteråt, när jag hade gjort det, kändes det på något vis som en liten seger - att jag vågade göra det. Kanske det är så det känns för en riktig stammare, när man till sist vågar..? Vad vet jag, men intressant och lärorikt var det!

onsdag 9 april 2008

Systematik


Ingen kan klandra mig för att vara osystematisk! Beskåda till exempel mina skolpapper, samtliga ordnade periodvis i mappar, varannan period röd och varannan svart. Lika organiserat inuti dessutom, med noggranna innehållsförteckningar och mellanblad. Jo, mellanblad.
Dagens föreläsning höll på att bli för lång. Jag menar, maratonlektion klockan 10-17 är nästan i mesta laget. Lägg då till att jag hade cyklat och hållit terapi innan dess, och kom farandes i full fläng genom regnet för att hinna i tid.
När resten av oss stängde hjärnverksamheten för dagen, skubbade jag vidare för att printa, kopiera, springa på bibban (en annan bibba idag, det vore ju för enkelt om alla böcker fanns på samma ställe...) och lämna tillbaka terapimaterial till kliniken. Helst av allt hade jag lagt mig ner och gråtit av trötthet och stress, men det var tyvärr inget alternativ just idag. Nå, en regnig cykelfärd senare fick jag veva igång kaffebryggaren hemma i Hallis.
Imorgon ska jag till studiekansliet och träffa The Big Boss, har bokat tid och allt. Så får vi se om det ska bli någonting av mig överhuvudtaget. Jag undrar, jag.

Cykelbryderier


Höll på att bli ledsen på riktigt idag. Jag hann cykla ända in till stan innan det var dags för Dagens Avhopp. Cykelkedjeavhopp, alltså. Min cykel - som har hängt med i ur och skur ända sedan jag fick den vid åtta års ålder - har på senaste tiden inte varit riktigt kry. Den som är klipsk kan alltså konstatera att den vid detta laget har sexton år på nacken, vilket är ganska anmärkningsvärt i dagens samhälle, då saker och ting är konstruerade för att braka ihop två dagar efter att garantin gått ut. Min cykel har tjänat mig väl, men nu börjar den ha fått nog.


Växlarna - fem till antalet - har gett upp en efter en. Ännu i höstas funkade två stycken, vilket gjorde ens val enkelt: uppförsbacke = 3:an, nedförsbacke = 4:an. Någon gång i vintras belv det lite mera invecklat. 3:an funkade som smort, men för att få i den andra växeln var jag tvungen att luta cykelfanskapet åt höger (lämpligen i en högerkurva, alltså) och samtidigt göra ett litet skutt (en väl placerad grop i asfalten under högerkurvan eftersträvades). Jag hade ungefär tre tillfällen att växla mellan hem och skola, där både kurva och gupp fanns samtidigt.


Så långt gick det ganska bra. De verkliga problemen började när kedjan ansåg det vara nödvändigt att börja hoppa av. Detta inträffade naturligtvis oftast när jag försökte växla (läs: gira och studsa samtidigt), vilket gjorde att hela cyklingsproceduren blev ytters känslig. För att växla måste jag rycka och hoppa - men inte för mycket, för då rasslade kedjan ur led. Dilemma.


Sedan dess har det bara gått utför med cykeljäveln. Den nöjer sig inte med att låta kedjan hoppa av en gång om dan - utan multiple times! Idag har jag exempelvis - efter kedjehoppet i morse - petat tillbaka den oljigaste delen på fordonet sisådär fyra-fem gånger. Kedjan är numera så sliten att det hoppar av innan man ens börjar cykla. Ytterst frustrerande.


Skulle i och för sig kunna köpa en ny kedja, men det skulle knappast hjälpa mig, eftersom:

1) Jag befinner mig i södra Finland. Här finns ingen som skulle kunna hjälpa mig att installera den nya kedjan, exempelvis en kompis' pojkvän. Karlarna (eller vad man nu ska kalla dem) i den här delen av landet är inte kapabla till mycket annat än skriva på sina gradun, sjunga i Brahe Djäknar och shoppa moderiktiga skor.


2) Jag har ingen lust att investera en enda euro på en cykel som i princip är färdig för att skrotas.


3) Det är så lite kvar av läsåret att jag inbillar mig att det är onödigt att börja krångla med cykelservice när jag ändå snart ska härifrån för sommaren. I och för sig är det många cykelturer kvar, men...


4) Jag har inte ens någon tid att lägga på att söka cykeldelar eller -reparatörer, får andnöd av att bara titta i min kalender, och den innehåller inte ens en bråkdel av allt som ska göras.

tisdag 8 april 2008

Att vänta ut




Jag väntade och väntade och väntade. På att det skulle sluta regna, men icke! Det har regnat precis hela dagen. Trots mina eskapader med cykel, under vilka jag sånär har drunknat idag, nöjde jag mig inte med det. Efter att ha sippat hett kaffe och i alla fall tillbringat en liten stund i torra kläder snörde jag på mig skorna och begav mig ut på en löptur längs Aura å.
Trots att jag hatar Åbo - och hela den här delen av landet, alltså söder om Vasa - måste jag medge att just runt ån är det riktigt vackert. Ohjälpligt. Dessutom har man haft den goda smaken att dra en ny väg med början här, precis där vi bor. Man kan springa i trevliga kringelikrokar och små backar ända in till centrum, om man så vill.
Idag tog jag till vänster över järnvägsbron och fortsatte springa på andra sidan ån.
Ganska tuffa förhållanden ikväll, dock. Det regnade riktigt duktigt, och dessutom friskade en hård vind i ganska ordentligt. Lerigt och dant var det på vissa partier, men jag löste problemet leriga skor genom att helt enkelt springa genom några djupa vattenpölar den sista biten. Jag var ju ändå genomvåt:)
Sedan dusch, pestopasta med köttbullar och kokta morötter, och en kopp kaffe som pricken över i:et. Blir aldrig mätt, oberoende av hur mycket jag äter, så jag försöker distrahera magsäcken med kaffe på maten även om jag kanske borde låta bli när klockan är såhär mycket. Fast - jag sover uselt oberoende om jag dricker kaffe eller inte, så egentligen spelar det ingen roll.

Hittade en hälsning på whiteboarden i köket igår när jag kom från skolan. Länge sedan den har använts till någonting annat än att skriva sarkasmer åt varandra på;)

Björnkopior


Det har regnat ihållande hela dagen. Efter att ha teraputtat (jo, det heter så) klart, cyklade jag - inte via någon butik, inte hem, inte på någonting annat tidsödande - raka spåret till en plats man bara besöker när man måste: Kursboksbibban. Alltid när man har ärende dit är det förknippat med jobbigheter, oftast gäller det tenter, skolarbeten eller annars bara konfronterande med den suraste rasen som finns, nämligen bibbatanter.


Nå, det hjälps inte. Ibland måste man besöka bibliotek också, hur allergisk man än är. Jag hade förutseende nog tagit med mig en prydlig lista på det jag behövde, och sparkade således igång litteratursökandet i databasen Alma. Dyslexiboken jag köar till syns fortfarande inte röken av, så nu får folk börja pallra sig tillbaka med böckerna, tenten är på måndag! Tre andra böcker fick jag tag på, och dessutom ett par som ska kopsas.


Således har jag stått vid Karhunkopio idag och kopierat sida upp och sida ner med psykolingvistikböcker. Varmt, bullrigt, tröttsamt och enformigt. Men gjort är det! Nu återstår bara den lilla biten att läsa fanskapet också, men det är en lätt match om man jämför med projektet att få tag på läsverket. Någonting är inte rätt när det är så, anser jag.


Kan nämna att jag hade maratontung väska när jag cyklade hem i ösregn. Höll tummarna för att väskan skulle hålla ihop i sömmarna, och fick stiliga blåmärken i ryggen av vassa bokhörn, men vad gör man inte för utbildningen?:P


Biilden illustrerar största delen av innehållet i väskan, plus lite andra småsaker. Det gröna nertill är förresten ett Shrek-spel, för den som undrar. Inte alla som cyklar runt med sådant på ryggen.

Nervprövande


Sitter med en för dagen eeeevighetslångsam, trilskande dator och töjer på nerverna. Finns det någonting som får mig att se rött är det när enkla saker tar lång tid. Som när en sida laddar och laddar och laddar, men ingenting verkar hända. Eller när folk står ivägen vid mjölkhyllan i butiken, velar fram och tillbaka mellan yoghurtar och gräddfil och lyckas blockera flera hyllmeter. Oftast är det dessutom fråga om en tjock tant, helst med både kundvagn och barnvagn, varför inte ett par-tre ungar i fyraårsåldern också.


I lördags stod jag och gnisslade tänder bakom en tant vid bankomaten på torget. Min buss stod på andra sidan gatan och väntade på att avgå mot Hallis två minuter senare, och jag var utan busspengar. Tanten tog ut pengar på typiskt tant-sätt, genom att långsamt och med eftertanke k-n-a-p-p-a i-n s-i-f-f-r-o-r-n-a i pinkoden. Stå kvar och läsa på kvittot. Omsorgsfullt vika in sedlarna i plånboken. Kolla att skärmen är tom. Vända sig om och börja vagga bort. Och hon var knappt medelålders. Ett tips: Ta ut pengarna. Försvinn.


Annat som ser till att pröva mitt tålamod är vädret i Åbo. I stort sett är det ganska skönt, för här har våren kommit för länge sedan. Det prunkar i dikesrenar och fåglarna kvittrar så det når mina öron genom mitt öppna fönster. Men. Vad är det som gör att vädret måste visa sig från sin sämsta sida - just de dagar jag ska ha terapi. Två dagar i veckan gör jag min praktik, vilket innebär att jag ger talterapi åt en fyraåring. Det innebär - efter en snabb kalkylering på eniro.fi - att jag cyklar nästan 11 kilometer. Och alltid i snöstorm, svinkyla, regn eller blåst. Idag står regn på menyn. Synd, för det är annars en ganska lagom runda att cykla i goda förhållanden.


Regnet innebär också att det inte blir användning för mina nya, söta vårskor idag heller. Bilden gör dem inte alls rättvisa, det är sötare i verkligheten. Och bekväma, vilket inte har någon som helst betydelse när det gäller skor egentligen...;) Men det är i alla fall en klar fördel, med allt detta cyklande och promenerande.




måndag 7 april 2008

Vi börjar här

Här börjar jag! De första raderna:)

Skrivande på nätet som fenomen är egentligen ingenting nytt för mig. Jag har skrivit - faktiskt nästan varje dag - på www.yle.fi/x3m, och vid det här laget skulle de sammanlagda inläggen där kunna sammanställas till en bok. Kanske de blir det också - sedan när jag har blivit berömd för någonting. Fast då har ju allting funnits till allmänhetens beskådan hur länge som helst redan. Kanske man inte får publicera någonting som redan publicerats..? Måste kolla upp det där.

Mitt krypin på x3m kommer att finnas kvar, eftersom det har ett så stort känslomässigt värde för mig. Den har blivit som mitt skötebarn, min egen skriva-av-mig-plats, där jag under de senaste fyra åren har kommit med mer eller mindre öppna bekännelser. Ibland kan jag gå tillbaka och läsa sådant som jag har skrivit i olika situationer, och antingen fnissa till för mig själv (jo, jag skrattar åt mina egna skämt) eller få en stor klump i halsen. Allt finns kvar, jag har noggrannt sett till att inte radera ett endaste tecken. På x3m har jag lärt känna människor, hittat sådana jag redan känner, och hittat nya sidor hos sådana jag trodde att jag kände.

Det jag har saknat har varit främst praktiska detaljer, och speciellt en sak: att kunna ladda upp bilder. X3m har visserligen en fotoalbum-funktion, men den utgör en skild sida som inte hör ihop med bloggtexterna. Just grejen att illustrera ett specifikt blogginlägg med en bild, det är det jag har sökt!

För att överhuvudtaget kunna läsa inlägg på x3m har man dessutom själv varit tvungen att vara medlem, vilket även har sina positiva sidor. Man har i alla fall haft en viss koll på vem som kan läsa texterna (inbillar jag mig i alla fall), och det har känts som ett mera slutet forum. Den här bloggen kan vem som helst gå in och läsa, och det ger en större spridning. Visst skriver jag främst för min egen skull, liksom mina texter på x3m - men också för att andra ska läsa. Därför öppnar jag härmed den här bloggen: Jag skriver - ni läser!