Kära dagbok! Idag trampade jag genom ett varmt och soligt Åbo på min morgonfärd mot Kunskapens Hus, även kallat Vishetens Borg, också känt som Utbildningens Boning, eller som vissa kallar det "Humanistiska fakulteten på Åbo Akademi" - eller rätt och slätt skolan. Iklädd kavaj och med mina små vårskor. Bara solglasögonen som saknades. Ah!
Orienterade mig genom kryptiska korridorer i denna eviga labyrint, hittade den jag sökte och blev lite klokare. Efter lunch med flickorna, snabbträff med en av våra lärare och lite goda råd av en brud på klassen över mig, var jag ytterligare lite mera upplyst. Jag pratar fortfarande om LKG-arbetet som hänger som ett moln ovanför skallen.
Man borde inte lyssna på vad de andra har gjort, vad de skriver om och hur långt de har kommit, för man blir bara stressad. Jag tänkte att det skulle klarna bara jag sätter igång, men jag undrar, jag... Tycker det bara blir mera och mera invecklat, och det enda jag har lärt mig är hur man inte får göra. Har ibland lust att drämma alla dessa forskare med någonting hårt i huvudet och ta ner dem på jorden. Ni är som barn i sandlådan! "Jamen jag hade forskat i det här före dig!". Det man skriver blir ett enda virrvarr av hänvisningar och parentester, själva texten är som en förbannad finhackad sallad däremellan.
När jag blir stor ska jag skriva en bok, bara för att få skriva sida upp och sida ner med min egen text, utan en enda jävla hänvisning. I slutordet ska jag skriva: "Du har just läst Maja Kronqvists bok. Hittade du någonting du vill använda i något sammanhang, så varsågod! Kul att det smakade! Skit i att hänvisa till mig i din text, och skit allra mest speciellt i att nämna vilket år och för vilket förlag jag skrev. Ingen bryr sig! Och allra minst jag."
Hur frustrerande är det inte att veta vad man ska skriva om, ha tillräckligt med material, veta vad jag vill koncentrera mig på och klara av att skriva hela arbetet på ganska kort tid? Det som sätter käppar i hjulen är bara att jag inte behärskar det där "Wilhemsson, B. Palatal Cleft and the development of speech sounds in 9-month old babies, (2001) Studentlitteratur, Lund" och liknande dynga som ska förekomma ett tjugotal gånger per sida. Referensstilen varierar beroende på om det är en bok, en artikel, en författare som i sin tur refererar till en forskare, och så vidare i all oändlighet.
Och jag måste verkligen sluta att skriva om det där förbannade arbetet. Till saken hör dock att det är det som upptar den mesta av min tid just nu. Inte själva skrivandet, men att bannas, stressa, grubbla och inte-förstå-sig-på hela uppgiften. Det är som vi konstaterade med flickorna på lunchen idag: man tänker hela tiden på hur mycket vi har att göra just nu, istället för att bara se till att få det gjort!
Mera roliga samtal har jag fått. Ett imorse innan skolan fick mig på riktigt bra humör. Men nu blir det till att fundera igen. På ganska bra saker i och för sig, för som det ställt nu kan jag väl inte klaga..?:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar