Intensiv dag igen. Men - tadaa - jag har fått dra ett rött streck över en rad på min att-göra-lista! Dagen började på gemytligaste sätt, med morgonkaffe tillsammans med Caroline. Skönt att kicka igång lugnt och sansat med en stor kopp på varsin sida om ett tänt ljus när man vet att man har en dag full av yrande framför sig.
Går en kurs som heter "Rubbningar i talrytmen" som bäst. Den behandlar olika former av stamning, och är riktigt intressant. Intressant var också uppgiften vi fick sist, nämligen att - stamma. Alltså, vi har två veckor på oss att i någon situation med okända människor prestera en riktigt ordentlig stamning, dels för att se hur det känns, och dels för att se hur vi blir bemötta.
Det var säkert en nyttig och tankeställande uppgift, och fyller definitivt sin funktion för oss som ska arbeta med stammare i framtiden. Att plötsligt sitta i deras sits, att för en stund ta på sig deras roll. Lite som när vi tränade att mata varandra och fick känna på hur det är att vara i "gaparens" sits. Inte så skoj alla gånger, speciellt inte om mataren har bråttom hem från sitt arbetsskift och skyfflar ner välling i halsen i rasande fart.
Men. Det som jag var lite skeptisk till med stamningsuppgiften var känslan av att luras! Att stamma när man inte måste, det är ju nästan ett hån mot dem som stammar oberoende av om de vill eller inte. Lite som att på skoj köra runt i rullstol och få medlidande blickar, utan att man egentligen har något handikapp.
Men, en uppgift är en uppgift. Idag efter skolan cyklade jag än en gång via Karhunkopio för att kopsa ännu mera tentmaterial. Har nog cyklat hundratals kilometer och kopsat tusentals sidor den här veckan, känns det som. Samt lagt en massa timmar på tenter som jag inte har hunnit börja läsa till ännu, bara samla litteratur.
Nå, till Karhunkopio trampade jag. När jag ställde mig i kö för att fylla på mitt kopieringskort vid kassan, kom jag ihåg uppgiften och bestämde mig för att göra stamningen nu. Det konstiga var att jag i samma stund jag bestämde mig, blev alldeles nervös. Repeterade gång på gång i huvudet vad jag skulle säga, och blev alltmer torr i munnen ju närmare disken jag kom. Vad tror ni hände när jag till sist skulle öppna munnen? Jo, jag fegade ur! Då insåg jag plötsligt att det är såhär det känns att vara en stammare.
Att grubbla, vela, fundera om man ska säga någonting, vilka ord man ska använda, våndas - och till sist kanske inte få gjort sitt ärende. Och då hade jag ändå ett val: jag kunde säga det jag skulle på mitt vanliga sätt. Vad var stammarens alternativ? Att gå hem, utan tentmaterial. Inte på något annat sätt hade jag kunnat sätta mig in i situationen bättre än just genom den här uppgiften. Pirkko, vår förläsare visste nog vad hon talade om.
Nå, jag var grymt besviken på mig själv, och tyckte jag var så jävla klen som hade bangat och inte fått gjort det jag hade tänkt. Så - jag tog nästa tåg. Efter att ha kopierat mina sidor gick jag tillbaka till kassan för att be att få bunten inbunden med en sådan där spiralrygg. Finnarna kallar det för "muovikampa", vilket också står på en skylt på disken.
Följaktligen frågade jag kvinnan i kassan om jag kunde få en "muovika-ka-ka-ka...". "Muovikansi, joo!" avbryter damen. Jag skakar på huvudet och pekar på en spiralinbunden bunt, varpå hon förstår vad det är jag vill ha. Fast jag fick fram mitt budskap till sist förstår jag nu varför man inte ska avbryta en stammare. "Muovikansi" hade antagligen varit mera logiskt eftersom det är en vanligare ord, men ändå - det var frustrerande!
Det som var lite lustigt var att hennes kollega omedelbart började "överdrifts-betjäna" mig och fråga om jag önskade någonting annat, höll fram en skylt med olika alternativ till förstasidor i paff eller plast man kunde få till sin bunt, kanske för att jag skulle få peka istället för att prata..? Jag valde en i plast och tänkte att jag skulle breda på ytterligare, och testa lite mera. Eftersom jag visste att man får studierabatt så påpekade jag att jag har "opiskelijak-k-k-k-k-k..." och höll fram studiekortet, varpå hon hastigt sa "joo!", och jag hann aldrig avsluta meningen.
Så, nu har jag testat på det. Hjälpsam betjäning fick jag, det kan jag slå fast. Lite konstigt kändes det att "spela teater", och jag fick en känsla av att folk tyckte synd om mig, vilket nästan var irriterande. Tänk att stamma varje dag och bli ojad och vojad - när det nu bara är sådan man är! Men efteråt, när jag hade gjort det, kändes det på något vis som en liten seger - att jag vågade göra det. Kanske det är så det känns för en riktig stammare, när man till sist vågar..? Vad vet jag, men intressant och lärorikt var det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar